< Bibelfråga från 1 Johannes

Fråga: Vad var den främsta anledningen till att 1 Johannes skrevs?

S: Johannes skrev för att motverka dem som försökte vilseleda människor: libertinska proto-gnostiker som förnekade att Jesus kom i köttet. På samma sätt skrev Tertullianus år 207/208 e.Kr. att det var riktat mot antikristna såsom marcioniterna i ”Mot Marcion”, bok 3, kap. 8, s. 327. Vissa människor idag är dock av en annan åsikt, så här följer fyra delar för en omfattande analys.

Explicit: Den mest raka lösningen vore att fråga Johannes. Här är vad han sa om varför han skrev.

a. För att vår glädje ska bli fullkomlig. 1 Johannes 1:4. Johannes talar också om att vara fullkomlig i Guds kärlek i 1 Johannes4:12 , 17, 18.

b. För att vi inte ska synda. 1 Johannes 2:1

c. Både ett gammalt och ett nytt bud. (älska andra) 1 Johannes 2:7–8

d. Han skriver till dem som känner Gud, har fått sina synder förlåtna och har övervunnit den onde. 1 Johannes 2:12–14, och till dem som känner sanningen. 1 Johannes 2:21

e. Johannes skriver om dem som försöker leda Guds folk på avvägar. 1 Johannes 2:26

f. Skriver till troende så att de kan veta att de har evigt liv. 1 Johannes 5:13. I 1 Johannes används ordet ”veta” 42 gånger enligt NIV Study Bible, s. 1908.

Lägg märke till att de skäl som Johannes anger går från det allmänna till det specifika. Punkterna a och c anger den allmänna kontexten för det som Johannes kommer att säga. Punkt d är inte så mycket ett skäl till varför Johannes skriver, utan snarare en påminnelse om varför Johannes skriver till dem. Oavsett vad någon hävdar är huvudpoängen i 1 Johannesbrevet, bör det relatera till vad Johannes själv hävdar är huvudpoängerna i 1 Johannesbrevet, särskilt punkterna b, e och f.

Sammanfattning: Av de 104 verserna följer här en uppdelning av de viktigaste ämnena, som omfattar 90 % av verserna. Dessa är uppenbarligen de huvudpunkter som Johannes betonade.

Jämförande: Gemensamma drag i 1, 2 och 3 Johannes

a. Akta er för vilseledare som förnekar att Jesus har kommit i köttet. 1 Johannes 2:18–19,26; 4:1–3; 2 Johannes 7

b. Låt glädjen vara fullkomlig. 1 Johannes 1:4; 2 Johannes 4,12; 3 Johannes 3

c. Sanningen 2 Johannes 1–4; 3 Johannes 1, 3, 4, 8, 12

Kärlek 2 Johannes 1,3

d. Vandra i kärlek och sanning.

e. Mycket att skriva, men vill hellre tala ansikte mot ansikte än att använda penna och bläck. 2 Johannes 12, 3 Johannes 13

Historiskt sammanhang: Johannes verkade främst i Mindre Asien, och 1 Johannes skrevs troligen mellan år 70 och 110 e.Kr. Här är några av de kätterier som fanns på den tiden.

a. Billig nåd (Judasbrevet 4,8; Uppenbarelseboken 2:2,6,14–15,20–23). Detta diskuteras av Eusebius av Caesarea (3:28 –29;4:14 ) och Irenaeus (26)

b. Judar och judaister (Uppenbarelseboken 2:9; 3:9). Dessa nämns av Irenaeus (26) och Ignatius i brevet till filadelfierna

c. De som förnekar att Jesus kom i köttet. Hippolytus (222–235/6 e.Kr.) nämner doketisterna, och Polykarp, kap. 7 (110–155 e.Kr.), hänvisar till 1 Johannesbrevet 4:3

d. Falska apostlar och lärare, samt förnekandet av de sanna apostlarna (Uppenbarelseboken 2:2. Nämns av Irenaeus och Eusebius av Caesarea)

De som lämnade kyrkan på grund av den kätterska kombinationen av att förneka att Jesus kom i köttet, antinomism och en annan apostolisk auktoritet, utgör tre av de fem punkterna i den libertinska gnosticismen. (De andra två punkterna är en fantasifull mytologi om halvgudar och tron att Gud i Gamla testamentet var ond och skilde sig från Gud i Nya testamentet.) Vi vet mycket om den gnostiska kätterin genom de kristna skrifterna av Irenaeus, Hippolytus, Eusebius och andra, och allt stämmer perfekt utom en sak: gnosticismen var inte en identifierbar rörelse förrän senare. Dock fanns proto-gnostiska inslag, såsom kätterierna hos Simon Magus, den libertinska proto-gnostikern Cerinthus och möjligen doketisterna. Enligt Irenaeus, som hörde detta från Polycarpus, Johannes lärjunge, fördömde Johannes personligen Cerinthus. Detta finns nedtecknat i Eusebius ”Kyrkohistoria” 3:28; 4:14. Irenaeus, *Mot kätterierna*, bok 3, kap. 3.4, s. 416 (182–188 e.Kr.), nämner också Cerinthus och badincidenten med Johannes.

Slutsats: Analyserna av det uttryckliga, absoluta, jämförande och historiska sammanhanget har det gemensamma inslaget att de varnar för vilseledare som förnekar att Jesus kom i köttet. Huvudpoängen i 1 Johannes verkar vara att i sanning och kärlek varna hjorden mot dem som

1. förnekar att Jesus kom i köttet

2. inte lyder Guds bud

3. inte visar kärlek till bröderna

Fråga: Vem var gnostikerna i 1 Joh 1?

S: Gnosticismen var en grupp av kätterier som ville blanda fantasifulla grekiska tankar med kristendomen. Gnostikerna nämns inte specifikt i 1 Johannesbrevet. Alla gnostiker trodde på fantasifulla gudaliknande varelser, och de trodde att Kristus bara var en av dem. De trodde att Gud i Gamla och Nya testamentet var olika, och att Gud i Gamla testamentet var ond, eller åtminstone dåraktig och vilseledd. Gnostikerna accepterade evangelierna men förkastade de flesta eller alla av Paulus skrifter. De hade ytterligare skrifter, vilka varierade. Det fanns två typer av gnostiker: libertiner och asketer. Alla gnostiker hävdade att den fysiska kroppen inte spelade någon roll, endast esoterisk andlig kunskap. De libertinska gnostikerna drog slutsatsen att det var i sin ordning att synda hur mycket man ville med kroppen. De asketiska gnostikerna drog slutsatsen att man borde leva i celibat, aldrig gifta sig och behandla sin kropp hårt.

Som en parentes kan nämnas att den basilidiska gnostiska sekten dyrkade ”Abrasay” som sin högsta gudom. Det ansågs ha magisk kraft att uttala ”abrasadabra”, vilket senare förvanskades till ”abracadabra”, ett meningslöst ord som magiker använder idag. Detta enligt www.worldwidewords.org.

Det verkar mycket rimligt att 1 Johannes riktar sig till gnostikerna, bortsett från en sak: gnosticismen var inte fullt utvecklad förrän 50 till 100 år senare. Däremot var protognosticismen utbredd redan då, och Eusebius berättar att Johannes stötte på protognosticismen hos kättaren Cerinthus. Därför tror många att 1 Johannes till stor del skrevs för att bekämpa protognosticismen. Se föregående fråga för mer diskussion. För fler referenser om kätteriet gnosticismen, se diskussionen om 2 Johannesbrevet 7.

Fråga: Stämmer det, som en katolik hävdat, att Johannes i 1 Joh skriver alla sina inspirerade verk med en viss kättare, gnostikern Cerinthus, i åtanke?

S: Johannes kände till Cerinthus, men Cerinthus var inte gnostiker, även om det fanns likheter i trosuppfattningen. Här följer lite information om Cerinthus och därefter om gnostikerna.

Cerinthus var en tidig kättare som skulle kunna kallas en proto-gnostiker. Kyrkohistorikern Eusebius berättar att Polykarp, en lärjunge till aposteln Johannes, sade följande om Johannes. ”Och det finns de som har hört från honom att Johannes, Herrens lärjunge, när han skulle bada i Efesos och såg Cerinthus därinne, sprang ut ur badhuset utan att ha badat och ropade: ’Låt oss fly, så att inte till och med badhuset faller, ty sanningens fiende är därinne.’”

Kyrkofadern Irenaeus (182–188 e.Kr.) skrev mot Cerinthus. Här är vad Irenaeus sade i sin bok *Mot kätterierna*, bok 1, kap. 26, s. 351–352.

”Cerinthus, å sin sida, en man som var utbildad i egyptisk visdom, lärde att världen inte skapades av den första guden, utan av en viss Kraft som var långt skild från honom och på avstånd från det Furstendöme som är högsta makt över universum, och okunnig om honom som står över allt. Han framställde Jesus som att han inte hade fötts av en jungfru, utan som son till Josef och Maria enligt det vanliga mänskliga fortplantningsförloppet, samtidigt som han ändå var mer rättfärdig, klok och vis än andra människor. Dessutom, efter hans dop, steg Kristus ned över honom i form av en duva från den Högste Härskaren, och att han då förkunnade den okände Fadern och utförde underverk. Men till slut lämnade Kristus Jesus, och att Jesus då led och uppstod igen, medan Kristus förblev oberörd, eftersom han var ett andligt väsen.” [De följande avsnitten handlar om andra grupper, ebioniterna, sedan Cerdo och därefter Marcion.]

Cerinthus delade med vissa gnostiker tron att världens Skapare var ett annat väsen än den Högste Guden, att Kristus och Jesus var olika, och att Kristus kom över Jesus. En annan kättare som Irenaeus diskuterar är dock Marcion, och gnostikerna härstammade i allmänhet från Marcion, inte från Cerinthus.

Cerinthus, Marcion och gnostikerna i allmänhet kom troligen fram till vissa av sina slutsatser eftersom deras grekiska kultur lärde dem att Gud inte kunde ha känslor eller på något sätt påverkas [känslomässigt] av sin skapelse. Platon lärde att det fanns två världar: den lägre världen, det vi kallar verkligheten, och den högre världen av ideal. Det är därför inte förvånande att vissa av dessa kätterska åsikter dök upp mer än en gång, eftersom de härstammade från den gemensamma källan: den grekiska filosofin.

Gnostikerna var egentligen inte en enda grupp, utan mer än 30 olika grupper. Många gnostiker ansåg att man borde leva ett asketiskt och sparsamt liv och aldrig gifta sig, medan många andra menade att man kunde leva precis som man ville, eftersom kroppen ändå inte spelade någon roll. Gnosticismen nådde inte sin fulla blomning (likt ogräs) förrän långt efter Johannes död, men protognostiska trosuppfattningar fanns redan på Johannes tid.

Som en parentes har jag aldrig någonstans läst att Cerinthus eller gnostikerna hade någon särskild åsikt om nattvarden, kyrkans fysiska institution, att frälsningen sker genom tro allena, sakramenten eller kyrkans hierarkiska natur.

Att påstå att de trodde att synderna verkligen utplånades är felaktigt, eftersom de inte trodde att det fanns någon synd i samma mening som Bibeln talar om synd.

Det är felaktigt att säga att allt som Johannes skrev var riktat mot Cerinthus, av minst tre skäl.

1. Även om Johannes säkerligen hade kättare i åtanke i 1 Johannes, var han emot alla som förnekade att Jesus Kristus kom i köttet, eller förnekade att troende borde leva ett heligt liv. Johannes begränsade sig på inget sätt till endast Cerinthus, utan sade snarare att ”...många falska profeter har gått ut i världen...” (1 Johannes 4:1)

2. Den katolska personens påstående att alla Johannes skrifter riktade sig mot en enda kättare, eller till och med flera kättare, reducerar hela rikedomen i Johannes skrifter till endast en liten punkt. Om man skulle behöva reducera allt Johannes skrev till en enda punkt, så är den punkten att tro att Jesus är Guds enfödde Son, inte att tro i motsats till Cerinthus. Dessutom, även om det är sant att 1 Johannes främst skrevs för att skydda mot ”många falska profeter”, hade 3 Johannes andra tyngdpunkter, däribland den splittrande kyrkoledaren Diotrephes.

3. Det låter som om denna katolik inte bara är ur synk med Bibeln, utan även med den katolske påven och den moderna katolska kyrkan. Den katolska kyrkan har utfärdat ett uttalande där man i princip säger att Luthers lära om rättfärdiggörelsen ”är okej”. Detta betyder inte att de har konverterat, eller ens att de håller med om Luthers lära, utan snarare att den tolereras. Det verkar som om han försöker göra moderna konservativa kristna till gnostiker, eller åtminstone till anhängare av Cerinthus.

Du kan vara säker på att konservativa kristna inte tror

att Skaparen och den Högste Guden är olika,

att Jesus och Kristus är olika,

att vi ska leva våra liv på ett mindre heligt sätt,

eller att vi felaktigt ska anklaga en grupp för att vara en forntida kätteri genom att förvränga vissa fakta och utelämna de flesta andra fakta.

Avslutningsvis vill jag säga att även om jag anser att påven har fel i många avseenden och ser många allvarliga fel i den katolska läran, har jag ändå träffat några katoliker som jag anser var sanna troende. De följde inte nödvändigtvis alla katolska läror till punkt och pricka (det gör faktiskt få katoliker), men där de såg en skillnad mellan vad Bibeln lärde och vad den katolska kyrkan lärde, följde de Bibeln.

Vet du att det inte finns några protestanter i himlen? Det finns inte heller några katoliker eller ortodoxa i himlen. Det finns bara människor, frälsta av Jesus, som kanske har varit protestanter, katoliker eller ortodoxa, men det viktigaste för dem var att följa Jesus.

Fråga: I 1 Joh 1:1–4, vilket syfte har denna passage, jämfört med att bara börja med vers 5?

S: Det finns tre syften med 1 Joh 1:1–4.

I grunden vilar inte Johannes andliga liv på läran eller på en ”uppfattning om Kristus”. Det vilar inte på en Kristus som var någon sorts spöke. Det vilar på en levande varelse, som tog på sig verkligt kött och blod.

Med auktoritet hävdar Johannes sin trovärdighet som ögonvittne till Kristus och till vad Jesus lärde och gjorde, från början.

Eftersom Johannes var med Kristus från början bör du ha ett intresse för vad han har att säga om att följa Kristus.

Johannes lägger här tonvikten på gemenskap med Gud, gemenskap med andra och gemenskapens fullständighet. Senare i boken betonar han hur vi ska älska Gud och våra medmänniskor.

Fråga: Skrevs 1 Joh 1 i första hand för att läsas av judiska kristna, såsom den hyperkalvinisten John Gill lärde?

S: Nej. Gill lärde att huvudpoängen i 1 Johannes var att den i första hand skrevs till judiska kristna för att betona att frälsningen är för hela världen. Gills tolkning ger stöd för en speciell tolkning av 1 Johannes 2:2. Jag känner dock inte till någon nutida författare som har gett en tillräcklig grund för denna åsikt, och ingen författare från tiden före Nicenska konciliet tolkade någonsin denna bok på detta sätt.

F: Talar Johannes i 1 Joh 1:1–4 om sin erfarenhet som kristen eller om sin erfarenhet som lärjunge och ögonvittne till Jesus?

S: Även om kristna upplever Kristus i sina liv, hänvisar Johannes till sin upplevelse som ögonvittne i egenskap av Jesu lärjunge.

Å ena sidan verkar det vara en stor välsignelse att ha sett Jesus när han var på jorden. Å andra sidan sade Jesus i Johannes20:29 att de var mer välsignade som inte såg och ändå trodde.

Fråga: I 1 Joh 1:3 säger Johannes att vår gemenskap med varandra liknar vår gemenskap med Fadern och Sonen. Vilka aspekter ingår i gemenskapen?

S: Det grekiska ordet här, koinonia, användes utanför Bibeln för affärspartners, delägare i en fastighet eller aktieägare. Detta ord, eller dess avledningar, förekommer i Nya testamentet över sextio gånger. Det syftar på en gemensam tro (Filemon 6), gemensamma ägodelar (Apg 2:44; 4:32) och partnerskap i evangeliet (Filipperbrevet 1:5).

F: Vad menar Johannes egentligen i 1 Joh 1:4 med att göra glädjen fullkomlig? Liknande uttryck används i Joh 15:11; Joh 16:22–24; 17:13.

S: Vissa handskrifter säger ”vår glädje” och andra säger ”er glädje”. Oavsett vilket betyder ”vår glädje” – som inkluderar brevets läsare – i slutändan den Helige Andens glädje när vi förblir i Kristus. Om du förblir i Kristus kommer du att ha gemenskap med Kristus och med varandra, och du kommer att tro på och lyda Gud. Vi tar emot den Helige Andens glädje när vi först börjar tro, men i vår kristna vandring kan glädjen växla. Vissa saker kan stjäla vår glädje, till exempel att tro felaktiga saker om Gud, att vara olydiga mot Honom och att älska världen istället för att älska Gud.

Fråga: Varför lägger Johannes så stor vikt vid ljuset i 1 Joh 1:5–7, Joh 1:4–5, 7–9; 3:19–21; 8:12; 9:5; 12:35–36, 46; Upp 21:23? Varför sa han inte bara: ”Hör ni, följ reglerna!”?

S: På ett plan betonar han att de som vandrar med Gud inte kommer att fortsätta att synda. Detta är både en varning i vårt eget liv och ett sätt att skilja falska lärare från sanna. Falska lärare säger ofta att det är okej att synda. På en annan nivå använder Johannes metaforen om ljuset för att betona att rättfärdighet inte bara är regler vi följer, eller något vi gör, utan något vi är och besitter. Det är okej att besluta sig för att inte begå en synd, även om en del av oss kanske vill det, eftersom ”reglerna säger så”. Men det är långt bättre att nå den punkt där vi beslutar oss för att inte begå en synd, helt enkelt för att vi inte vill det, utifrån vilka vi är.

Fråga: Hur kan det i 1 Joh 1:5 inte finnas något mörker hos Gud?

S: Det finns inget mörker när man tittar på ett ljus; en skugga uppstår bara när något blockerar ljuset. Synder är som skuggor där ljuset blockeras. I Efesierbrevet 5:8 kallas vi att vara ljusets barn.

Fråga: I 1 Joh 1:5, under vilka omständigheter ska man någonsin ”synda för Guds skull”?

S: Aldrig. Vi visar vår kärlek till Gud genom att lyda Honom. Antingen vill Gud att vi ska göra något, eller så vill Han att vi ska göra något annat, eller så vill Han inte att vi ska göra någonting alls i en viss situation.

Fråga: I 1 Joh 1:7, vad är skillnaden mellan att vandra enligt ljuset och att vandra i ljuset?

S: Om man vandrar enligt ljuset, vandrar man enligt kunskapen om sanningen och lyder de bud som har givits. Johannes kräver dock mer av oss än att bara vandra enligt ljuset. Vi ska vandra i ljuset, förbli i Jesus, leva vårt liv, inte bara lyda Honom, utan också i en daglig relation och kärleksfull gemenskap med Honom.

Fråga: I 1 Joh 1:7 står det att Kristus renar oss från all synd. Varför syndar då kristna fortfarande?

S: Vi befinner oss fortfarande i processen att bli helgade. Kristi försoningsoffer var inte bara nödvändigt för att ge förlåtelse för de synder vi begick innan vi blev frälsta, utan också för de synder vi begår efter att vi blivit frälsta, vilket framgår av 1 Johannes 1:7.

F: Lägg märke till tempuset på verbet ”renar” i 1 Joh 1:7. Varför behöver Jesu blod rena oss från synd just nu? Hur fungerar detta?

S: Jesus tog bort den juridiska skulden för våra synder på korset, men Gud vill att vi ska sträva efter att bli mer lik Kristus nu. Vi syndar fortfarande och får bära konsekvenserna av våra synder, och Gud vill att vi ska återspegla Kristus i våra liv på ett allt större sätt.

Fråga: I 1 Joh 1:7, eftersom Jesus förlät allt på korset, vad tycker du om läran att vi, efter att ha kommit till Kristus, inte längre behöver bekänna våra synder eller be om förlåtelse?

S: Detta är inte vad Johannes lärde. Vi ska bekänna våra synder enligt 1 Joh 1:9, Jak 5:16 samt Ps 32:5 och 38:18. Vi ber uttryckligen Gud om förlåtelse för våra synder i Matteus 6:12. I ”The Bible Knowledge Commentary: New Testament” (s. 886) görs en åtskillnad mellan förlåtelse för den icke-troende som blir kristen och ”familjär förlåtelse”, till exempel när en son ber sin far om förlåtelse, men vet att hans plats som son är trygg.

Fråga: I 1 Joh 1:8, vem är det som bedrar här? På vilka sätt bedrar människor sig själva?

S: Här bedrar en person sig själv.

a) Människor kan bedra sig själva när det gäller sanningen; de tror att saker är sanna när de inte är det, eller att saker är falska när de är sanna. Människor kan tro att saker är oklara och grumliga, när de i själva verket är kristallklara i Bibeln.

b) Människor misslyckas med att bevaka sitt hjärta och blir därför vilseledda. De tror att det kommer att göra dem lyckligare att begå en synd upprepade gånger, eller till och med bara en gång. De tror att de inte kan leva utan någon form av synd, eller att de inte kan göra det rätta.

c) Människor rättfärdigar sin synd. De hävdar att de inte hade något annat val, eller att de var tvungna att göra något för att tillgodose sina behov.

Fråga: Varför står det i 1 Joh 1:10 att Hans ord ”inte är i oss” om vi hävdar att vi inte har syndat?

S: Det finns två delar här.

Aldrig syndat: Om någon hävdade att de aldrig har syndat, skulle de inte tro att de behöver en frälsare. De skulle säga att Bibelns ord om att alla har syndat, och att de behöver en Frälsare för att bli frälsta, är falska. Det är skrämmande att tänka sig att de skulle säga till Gud att de inte har något behov av Hans barmhärtighet.

Syndar inte längre: Om någon hävdar att de brukade synda och behövde en Frälsare under den tiden, men inte syndar längre, så hävdar de att de inte längre behöver Guds nåd, utan bara för det förflutna. De har förmodligen en mycket snäv syn på synd. En gång frågade en kristen en ”helighetspredikant” om han var syndfri och fullkomlig, och helighetspredikanten svarade att ja, nu var han det. Den kristne bad honom då om hans frus telefonnummer, och helighetspredikanten frågade varför. Den kristne sa att han ville ringa henne och höra om hon skulle säga att han aldrig syndade längre. Helighetspredikanten backade då och sa att det inte var så att han inte ”gjorde misstag” längre, utan bara att han inte syndade. Han betraktade inte små felaktigheter som synder.

Fråga: Är Kristus i 1 Joh 2:2 försoningsoffret för hela världens synder? Om så är fallet, kommer då alla att bli frälsta?

S: Nej. Vissa kan ta emot Guds nåd förgäves (2 Kor 6:1). Evangeliets budskap har inget värde för vissa människor, eftersom det inte är förenat med tro, vilket Hebreerbrevet 4:2 visar.

Fråga: Avser ”hela världen” i 1 Joh 2:2 alla människor eller alla slags människor?

S: Äkta kristna är oeniga, med två olika synsätt.

De flesta kalvinister måste tolka detta som ”för de utvalda i Israel och i hela världen” och ”gäller överallt i världen”, enligt Geneva Study Bible. Annars faller deras teologi samman. Men även hårda kalvinister, såsom A.W. Pink, skulle medge att 1 Johannes 2:2 åtminstone ”till synes” stöder begreppet en universell försoning. Amyraldianer och 4½-punktskalvinister, som accepterar såväl universella som begränsade aspekter av försoningen, ansluter sig till den följande uppfattningen. Som referens kan nämnas den tidigaste kristne som skrev om 1 Johannes 2:2 och förkunnade en liknande uppfattning.

Augustinus (ca 400 e.Kr.) tolkade i sin kommentar till 1 Johannes 2:2 detta som kyrkan i hela världen. Augustinus av Hippo trodde också att döpta spädbarn som dör alla kommer till himlen, och att odöpta spädbarn alla hamnar i helvetet, så kalvinister bör inte vara för snabba att åberopa Augustinus som stöd i detta sammanhang.

Alla andras synsätt: Det grekiska betyder vad det står. Martin Luther skrev, när han nämnde 1 Johannes 2:2: ”Det är ett uppenbart faktum att även du är en del av hela världen; så att ditt hjärta inte kan bedra sig själv och tro att Herren dog för Petrus och Paulus, men inte för mig.”

Som referens kan nämnas att bland de kristna som trodde att Kristus sonade för hela världen fanns

Klemens av Alexandria (193–217/220 e.Kr.) citerar i *The Instructor*, bok 3, kap. 12, s. 295, 1 Johannes 2:2 och tolkar det bokstavligt.

Origenes (225–254 e.Kr.) nämner denna vers och 1 Timoteusbrevet 4:10 som gällande inte bara för slavar, kvinnor och barn, utan också för de kloka och de enfaldiga i Origenes *Mot Celsus*, bok 3, kap. 49, s. 484.

Athanasius (ca 297–373 e.Kr.) i *Inkarnationen av Ordet*, kap. 7.5, s. 40. ”Ty det ålåg Honom än en gång både att föra det förgängliga till oförgänglighet och att upprätthålla Faderns rättmätiga anspråk på alla. … och värdig att lida för allas räkning och att vara ambassadör för alla hos Fadern.” Se även *Mot hedningarna*, kap. 1.4, s. 6.

Gregorius av Nazianzus (ca 330–391 e.Kr.) Om teofanin, eller Kristi födelsedag

Cyril av Jerusalem (ca 349–386 e.Kr.) Första kateketiska föreläsningen I

Johannes Chrysostomos (ca 392–407 e.Kr.) flera

Prosper av Aquitaine (ca 420 e.Kr.) Svar till gallerna, artikel 8 ansåg att Kristus dog både för de utvalda och de förkastade som hörde evangeliet. (Prosper accepterade också definitiva aspekter, vilket framgår av artikel 9.)

Se även diskussionen om 1 Joh 1.

Fråga: Betyder ordet i 1 Joh 2:2; 4:10 ”försoningsoffer” eller ”rening från synd”?

S: Det grekiska ordet här, hilasmos, används endast i dessa två verser. Vissa forskare (Westcott och Dodd) har tolkat detta som att det betyder renande från synd, i den meningen att det nu inte längre finns någon synd. I RSV står det ”försoning för synd”.

Substantivet hilasterion används dock i Romarbrevet 3:25 och verbet hilaskomai används i Lukas 18:13 och Hebreerbrevet 2:17. På dessa ställen avser det försoningsoffret eller syndens försoning. Som det står i Evangelical Commentary on the Bible, s. 1180: ”Beskrivningen ’försoningsoffer’ innebär ett försonande offer: Kristus stillar Guds vrede mot synden (4:10). Han är inte enbart den försoning (RSV) som Gud har givit för att upphäva syndens skuld.” Detta stöds ytterligare av att 1 Johannes 2:1 säger att Jesus för vår talan, vilket här tyder mer på ett juridiskt sammanhang än på ett medicinskt.

I ”The Expositor’s Bible Commentary”, vol. 12, s. 314, står det att det inte råder enighet om vilken betydelse som är den primära, men man påpekar att ordet i grekisk litteratur användes för att beteckna ett offer som den skyldige gav för att blidka den som blivit kränkt. Wuests ”Expanded Translation” tar hänsyn till båda aspekterna och översätter detta som ”soning” både i 1 Joh 2:2 och 4:10.

Fråga: Står 1 Joh 2:3–5 i strid med läran om frälsning genom nåd?

S: Nej, det kompletterar det. Utan verser som dessa skulle läran om frälsning genom nåd ha vissa luckor. Se diskussionen om Jakob 2:17 och de tre frågorna om Efesierbrevet 2:5–8 för mer information.

F: I 1 Joh 2:7, där vissa översättningar har ”Kära vänner” (BSB har ”Älskade”), vilka slags vänner finns det då?

S: Det finns ett särskilt grekiskt ord för vänskapskärlek (phileo), men det är inte det ordet som används här. Ordet här är agapetoi, vilket betyder mottagare av agapekärlek.

Vänner kan helt enkelt vara personer som du har roligt tillsammans med när ni gör en gemensam aktivitet. När du eller de slutar med den aktiviteten finns det inget mer kvar av den vänskapen. Naturligtvis tjänar vi, tillber och gör andra gemensamma saker med andra kristna, men jag hoppas att din vänskap med andra kristna är mycket mer än bara detta.

Vänner kan också vara de som du hyser tillgivenhet för, eller som du trivs att umgås med. Du kan diskutera saker med dem, eller så träffas ni till och med när ni inte har något särskilt viktigt att prata om. Ni njuter helt enkelt av att vara tillsammans.

Vänner kan vara de som du skulle offra nästan vad som helst för. Dina vänner kan lita på att du gör det som är bäst för dem när de hamnar i svåra situationer. Och du kan lita på dem också.

Johannes användning av detta begrepp kan omfatta allt utom kanske det första, eftersom han förmodligen inte kände alla sina läsare personligen.

Fråga: Hur ska vi, enligt 1 Joh 2:6, vandra som Jesus vandrade?

S: Detta syftar inte på att bära sandaler, vandra i Galiléen eller andra fysiska saker. Denna metafor innebär att leva vårt liv på det sätt som Jesus skulle göra, eller på det sätt som Jesus skulle vilja att vi levde.

Fråga: Skriver Johannes i 1 Joh 2:7–8 om ett gammalt bud eller ett nytt bud?

S: Johannes säger poetiskt till oss att han skriver om både nya och gamla aspekter av vad som är ett gammalt bud.

F: Varför betonar Johannes i 1 Joh 2:12–14 fäder, unga män och små barn?

S: Skriften säger inte varför Johannes, genom Guds suveränitet, valde detta poetiska uttryck. Vi kan dock se att en person kan ha olika roller i församlingen, ibland samtidigt. Här är min syn på saken.

Nya troende (barn) bör fokusera på att deras synder har förlåtits, att de har ett nytt liv och att de har en relation med Gud.

Medarbetare (unga män) bör fokusera på att (både inre och yttre) övervinna den onde, vara starka i Herren och låta Guds ord leva i dem.

Ledare (fäder) bör, trots allt sitt arbete och ledarskap, inte förlora den relation till Gud ur sikte som de hade som barn.

Fråga: Hur faller de flesta synder inom dessa tre kategorier i 1 Joh 2:16?

S: Lägg märke till att det här inte bara handlar om synder, utan snarare om den syndiga drivkraften som leder oss till synd.

Köttets (sarx) begär avser det som tillfredsställer våra kroppsliga begär, vare sig det gäller sex, frosseri, berusning eller droger.

Ögonens begär avser det som lockar, vare sig det är rikedom, skönhet, lyxiga hem, fina bilar eller materiella ägodelar.

Livets stolthet avser den medfödda önskan hos många att säga till världen: ”Jag är någon, tack vare mina egna prestationer”, eller ”Jag är bättre än du”. Paradoxalt nog kan någon som inte utmärker sig i något känna sig underlägsen eftersom de tror att det är måttstocken för deras värde. Många ungdomar som växer upp tenderar att bedöma sitt självvärde utifrån sitt utseende, sina skolresultat eller sina idrottsprestationer.

Fråga: Vad är det som är ovanligt med ordet för ”livets stolthet” här i 1 Joh 2:16?

S: Det är bara ett ord på grekiska, alazoneia, även om det krävs tre engelska ord för att ens komma i närheten av dess verkliga, exakta betydelse. I Bibeln används det bara här och i Jakob 4:16.

Kanske ligger den exakta betydelsen någonstans mellan en person som man inte står ut med att se på på grund av dennes högmodiga arrogans och en person som är komisk att se på på grund av dennes löjliga dumhet. – Du vill inte vara så här.

Så här beskriver den grekiske författaren Theofrastos vad en alazon är.

”En alazon är den typ av person som står på kajen och berättar för helt främlingar hur mycket pengar han har till havs, och talar om sina investeringar, hur stora de är och vilka vinster och förluster han har gjort, och medan han spinner sina historier skickar han sin pojke till banken – där hans saldo uppgår till en shilling. Om han trivs i sällskap på resan, brukar han berätta hur han tjänstgjorde hos Alexander den store, hur han kom överens med honom och hur många juvelbesatta bägare han tog med sig hem; och diskutera de asiatiska hantverkarna, hur mycket bättre de är än alla i Europa – trots att han aldrig varit borta från Aten. Han kommer att säga att han beviljades ett fritt tillstånd för export av timmer, men inte utnyttjade det för att undvika illvilligt skvaller; och att han under spannmålsbristen spenderade mer än femtonhundra pund på gåvor till behövande medborgare. Han kommer att bo i ett hyrt hus och berätta för alla som inte känner till fakta att detta är familjens bostad, men att han tänker sälja det eftersom det är för litet för hans mottagningar. (Teofrastos’ *Karaktärer*, citerat i Dodd, *Johannine Epistles*, s. 42).” Detta är hämtat från *The Expositor’s Bible Commentary*, vol. 12, s. 321–322.

Fråga: Hur kan det finnas många antikristar i 1 Joh 2:18, 22?

S: Det finns bara en Antikrist, men före honom kommer det att finnas många mindre antikristar. Det finns bara en huvudsaklig Antikrist enligt Matteus 24:4–5, 26; Markus 13:6, 14; Lukas 21:8; Daniel 9:26–27; 11:36–37; 2 Tessalonikerbrevet 2:3–4; och Uppenbarelseboken 13:1–10. Det finns dock många mindre antikristar, vilket framgår av 1 Johannesbrevet 2:18,22 och 2 Johannesbrevet 7. Det kan finnas ett samband mellan att någon har antikristens ande i sig (1 Johannesbrevet 4:3) och det som psykologer beskriver som ett messiaskomplex.

Följande personer har antingen framfört följande påståenden, eller så har andra framfört följande påståenden om dem.

Här följer en ofullständig lista över personer som av andra har kallats Antikrist.

Se diskussionen om 2 Johannes 7 för mer information.

Fråga: I 1 Joh 2:19, på vilket sätt kan det vara traumatiskt att falska lärare lämnar församlingen?

S: Naturligtvis kunde deras falska lära leda vissa på avvägar, men när de väljer att lämna, eller uppmanas att lämna, kan vissa ifrågasätta de ortodoxa ledarnas klokhet i att minska deras antal, eller anklaga de ortodoxa för att skapa splittring. The Expositor’s Bible Commentary vol. 12, s. 324–325, anser att det var frivilligt från de falska lärarnas sida. Oavsett vilket kan detta dock vara förvirrande för nya troende.

F: Varför nämner Johannes i 1 Joh 2:20 vår smörjelse från den Helige just här?

S: Det finns fyra troliga skäl.

a) Vi fick frälsning tack vare vår smörjelse med den Helige Ande när vi kom till Kristus.

b) Vi fortsätter att ha frälsning, eftersom smörjelsen av den Helige Ande håller oss kvar i Herren.

c) Detta är inte en smörjelse för att leva precis som vi vill, utan en smörjelse från ”den Helige”.

d) Vissa gnostiker, såsom naassenerna, skröt om en särskild smörjelse. ”Endast vi av alla människor är kristna, vi som fullbordar mysteriet vid den tredje porten och där smörjs med ordlös smörjelse.” (Philosophumena vol. 9, s. 121–122) Detta är citerat från Dodds Johannine Epistles, s. 61, och The Expositor’s Bible Commentary, vol. 12, s. 325. Detta kan ha varit profetiskt, eller så kan de tidiga gnostikerna ha gjort detsamma.

Fråga: I 1 Joh 2:22 strider detta mot läran hos den proto-gnostiske kättaren Cerinthus, som hävdade att ”Kristus” kom över Jesus vid Jesu dop och lämnade Jesus före hans död. På så sätt skulle Kristus (som Gud) inte lida, utan endast Jesus skulle lida. Vilka verser i Bibeln skulle bevisa att detta är fel?

S: Förutom 1 Joh 2:22 finns det andra verser som uttryckligen säger att antingen ”Kristus” eller ”Kristus Jesus” (men inte bara ”Jesus”) skulle lida och dö.

Lukas 24:26 ”Var det inte nödvändigt att Kristus skulle lida allt detta och sedan gå in i sin härlighet?”

Lukas 24:46 ”Så står det skrivet: Kristus skall lida och uppstå från de döda på den tredje dagen…”

Apostlagärningarna 3:18 ”Men på detta sätt har Gud fullbordat det som han förutsagt genom alla profeterna, när han sade att hans Kristus skulle lida.”

Apostlagärningarna 17:3 ”…och förklarade och bevisade att Kristus måste lida och uppstå från de döda. ’Den här Jesus som jag förkunnar för er är Kristus’, förkunnade han.”

Apostlagärningarna 26:22b–23 ”Jag [Paulus] säger ingenting utöver vad profeterna och Mose har sagt skulle hända: att Kristus skulle lida och, som den förste att uppstå från de döda, förkunna ljus för vårt folk och för hedningarna.”

Romarbrevet 3:24–25 ”… den förlossning som finns i Kristus Jesus. Gud ställde fram honom som ett försoningsoffer i hans blod genom tro…”

Romarbrevet 5:6 ”Kristus dog för de ogudaktiga.”

Romarbrevet 5:8b ”Medan vi ännu var syndare, dog Kristus för oss.”

Romarbrevet 6:3 ”Eller vet ni inte att vi alla som har döpts till Kristus Jesus har döpts till hans död?”

2 Korintierbrevet 1:5a ”Ty precis som Kristi lidanden flödar över till oss…”

Det finns fler exempel, men ni förstår poängen.

Hur mycket av detta skrevs under Cerinthus tid? Cerinthus levde troligen mot slutet av Johannes liv, så förmodligen var större delen av Nya testamentet (med undantag för Uppenbarelseboken) skrivet vid den tiden. Även om Cerinthus inte hade känt till de andra skrifterna, så kände han till vad apostlarna (inklusive Johannes) lärde ut, och Cerinthus valde att lära ut något helt annat än vad de sa. De platoniska grekerna trodde att eftersom Gud var fullkomlig, var han inte utsatt för passion (känslor) eller lidande, och att Gud inte kunde lida. Cerinthus kom på ett sätt som gjorde att Kristus kunde vara Gud och ändå inte lida. Många följde Cerinthus eftersom han kunde förena deras förkristna resonemang med evangeliet. Vissa saker bör inte förenas.

Fråga: I 1 Joh 2:25 och 1 Petr 1:9, är evigt liv något som kristna endast har blivit lovade, eller är det något som kristna redan har, såsom i Ef 1:4?

S: Båda delarna. Detta är en upprepning av diskussionen om Efesierbrevet 1:13.

Bibeln antyder att Gud är både tidlös och inom tiden. För en tidlös Gud är svaret alla tre: det förflutna, nuet och framtiden.

Chuck Swindoll har skrivit en utmärkt bibelstudiebroschyr om frälsning där dessa aspekter diskuteras.

Aspekter som rör förutvetenhet och förutbestämmelse i det förflutna: Innan tiden började kände Gud slutet från början och alla våra dagar (Psaltaren 139:16; Jesaja 44:7; Efesierbrevet 1:4; Titusbrevet 1:2).

Aspekter som rör nuvarande händelser: När vi hörde sanningens ord och åkallade Herren (Romarbrevet 10:9–10), blev vi en ny skapelse (2 Korintierbrevet5:17 ). Hebreerbrevet 4:2 och Apostlagärningarna 10:44 visar också på de nuvarande aspekterna.

Nuvarande, pågående aspekter: Medan vi i våra liv förverkligar den frälsning som finns inom oss, är Gud i färd med att förvandla våra liv (Filipperbrevet2:12 –13; 1 Petrusbrevet 2:2; Hebreerbrevet3:14 ;4:11 ;6:11 ).

Aspekter av det framtida hoppet: Vi längtar efter att vår frälsning ska fullbordas (Hebreerbrevet9:15 , 28; Romarbrevet 8:23–25; 1 Petrusbrevet 1:4–5, 9, 13; 1 Korintierbrevet 15:50–53; 2 Korintierbrevet 5:5).

Fråga: Vad betyder egentligen ordet som översätts med ”förvissad” i 1 Joh 2:28?

S: Det grekiska ordet här, parrhesian, används också i 1 Johannes 3:21; 5:14 samt Hebreerbrevet 4:16; 10:19. ”Säker” är inte en särskilt träffande översättning, eftersom det är ett för svagt ord jämfört med det grekiska. En bättre översättning skulle kanske vara ”en säker förvissning” eller ”en förvissning som du kan lita på med ditt liv”.

F: I 1 Joh 2:28, vilken verbform används i det ord som översätts med ”utan skam”?

S: Grekiskan är vanligtvis mycket precis i sina verbformer, men i just detta fall kan frasen ha en av två betydelser.

Medelstämma: Det kan betyda ”inte skämmas” eller ”skamlös”, eller

Passiv form: ”inte bli till skam”

Men kanske gäller båda. Vissa människor kan känna skam för vad de gjorde på jorden. Men andra människor, även om de inte kände skam från början, kan Gud skämma ut dem för vad de gjorde.

F: Vad är det speciella med ordet ”komma” i 1 Joh 2:28?

S: Detta grekiska ord, parousia, förekommer endast i denna vers i Johannes skrifter, men grekerna var väl bekanta med detta begrepp. Det var den term som användes för att beskriva de festligheter som åtföljde en kungs officiella besök.

F: Vad innebar det egentligen i 1 Joh 3:1 att vara son till någon viktig person i antiken?

S: Det innebar ofta minst fem saker.

a) Det skulle innebära ett arv någon gång i framtiden.

b) Det skulle troligen innebära att man blev väl omhändertagen redan nu, med pengar, mat och någonstans att bo.

c) Det innebar ofta romerskt medborgarskap och de privilegier som det medförde för dig och dina efterkommande.

d) Det innebar ofta en god utbildning.

e) Det kunde också innebära en obehaglig aspekt. Vanligtvis skulle en välutbildad slav tilldelas som din pedagog eller lärare. Han skulle undervisa dig i grammatik, tal, historia, klassikerna och andra ämnen. Du skulle vilja lära dig, eftersom han sannolikt skulle ges befogenhet att slå och straffa dig om du inte gjorde det.

Fråga: Varför antyder 1 Joh 3:1 att vi kanske känner att vi inte blir förstådda?

S: 1 Joh 3:1 säger att världen inte känner eller förstår oss, eftersom den inte känner Gud. Världen kan ofta inte begripa vad som driver oss. För många år sedan frågade en kollega mig: ”Om du inte dricker, tar droger eller strular runt (omoraliskt), vad gör du då för att ha roligt?” Om du inte jagar köttets begär, ögonens begär eller livets stolthet, vad finns det då som är värt att jaga?

Men vi strävar efter Gud och söker honom av hela vårt hjärta. Vi vet att i slutändan kommer den glädje vi får av att leva med Gud att vara större än alla de nöjen vi kan uppleva under en kort tid här på jorden.

Fråga: Kallas kvinnliga kristna också ”Guds söner” i 1 Joh 3:1–2?

S: Ja. Galaterbrevet 3:26–28 visar att det inte finns någon skillnad mellan man och kvinna i Kristus, utan att alla betraktas som ”Guds söner”. Anledningen till detta begrepp, att även kvinnor är ”Guds söner”, kan bero på två saker.

1. I den grekiska kulturen ansågs döttrar inte vara lika viktiga som söner.

2. Som ett arv från det hebreiska språket fanns det inget hebreiskt ord för ”barn”, utan ordet ”söner” omfattade både söner och döttrar. Detta framgår av en artikel i Christianity Today10/27/1997 s. 35.

Se diskussionen om Galaterbrevet 3:28 för mer information.

Fråga: Hur kommer vi att bli lik Jesus enligt 1 Joh 3:2?

S: Vi kommer att likna Jesus på samma sätt som en spegelbild liknar originalet.

När det gäller karaktären är vi kallade att vara lik Kristus. I himlen kommer vi att vara syndfria.

I kärleken till Gud älskar vi därför att Gud först älskade oss.

När det gäller kärleken till andra visar vi Guds kärlek som Kristi ambassadörer.

Även om vi aldrig kommer att tillbedjas eller bli Gud, är vi Guds barn och kommer att ärva den härlighet och de överflödande rikedomar som Gud kommer att skänka sina barn.

F: I 1 Joh 3:3, hur renar vi oss själva, när det är Gud som renar oss?

S: Även om Gud har makten, har vi ansvaret att ta del av den makten. Att säga att Gud är ren och jag är en syndare, så jag får helt enkelt förbli i min synd, är lika obibliskt som att säga att vi kan bli syndfria i detta liv. Att säga att helgandet helt och hållet är Guds verk och att vi inte har något att göra med det är lika obibliskt som att säga att vi kan rena oss själva utan Gud. Paulus visar tydligt denna motsättning i Filipperbrevet 2:12–13: ”Därför, mina älskade, eftersom ni alltid har varit lydiga, inte bara när jag var närvarande, utan nu ännu mer när jag är borta, fullborda [likheten med Herren Jesus] er egen frälsning med sund, allvarlig vaksamhet och bävan, ty det är Gud som ständigt verkar i er, både så att ni vill och så att ni gör vad som är hans välbehag.” (Wuests utvidgade översättning)

Vi renar oss inte genom att försöka fokusera på att ”inte synda” eller ens genom att försöka fokusera på att lyda lagar. Vi renar oss och lyder Kristi lag genom att fokusera på Jesus.

Fråga: I 1 Joh 3:4, vad är skillnaden mellan synd och laglöshet?

S: Egentligen är synd laglöshet. Det fanns ett gammalt spel som hette Dungeons and Dragons, där en karaktär kunde vara god eller ond, och laglydig eller laglös. Så en karaktär kunde vara ”laglös god” eller ”laglydig ond”. Att lära ut att människor kan vara något av dessa är meningslöst i Guds ögon. Om du inte följer Guds bud är du inte gudfruktig. Även om du följer Guds bud, men inte följer Hans bud att älska din nästa, så lura inte dig själv; då är du inte heller gudfruktig. Det har sagts att det aldrig finns något bud om att älska din broder i hela den gnostiska litteraturen.

Fråga: Måste vi, enligt 1 Joh 3:4–6, 1 Joh 3:9 och 1 Joh 5:18, vara syndfria, eller inte ha någon synd, för att bli frälsta?

S: Nej, annars, hur skulle Johannes kunna skriva 1 Joh 1:8? Geisler och Howe förklarar detta på följande sätt i When Critics Ask, s. 539: ”Om en gris och ett lamm faller ner i leran, vill grisen stanna kvar där, men lammet vill ta sig upp. Både en troende och en icke-troende kan falla i samma synd, men en troende kan inte stanna kvar i den och känna sig bekväm.” I 2 Krönikeboken6:36 står det också att alla syndar.

Fråga: I 1 Joh 3:8 står det att Jesus kom till jorden för att dö för våra synder, så varför står det att han kom för att förstöra djävulens verk?

S: Båda påståendena är sanna. Djävulen är denna världens furste, och i 1 Johannes 5:19b står det att hela världen ligger under den ondes makt. Jesus kom till denna fientliga värld för att förstöra djävulens verk genom att dö på korset för oss och uppstå från de döda. Jesus kom för att vi skulle ha liv, enligt Johannes 10:10.

Fråga: Varför står det i 1 Joh 3:9 att de som är födda av Gud inte syndar, när 2 Krön6:36 a visar att alla är syndare? (Muslimen Ahmad Deedat tog upp detta.)

S: Tempusformen på det grekiska ordet i 1 Johannes 3:9 och på andra ställen i 1 Johannes betyder ”fortsätter att synda”. Man behövde dock inte kunna grekiska för att förstå detta. I 1 Johannesbrevet 1:8 står det att alla syndar. Jag vet inte varför Deedat tog upp 2 Krönikeboken 6:36 för att försöka ställa 1 Johannesbrevet mot 2 Krönikeboken, när 1 Johannesbrevet själv tydligt lär oss att alla syndar. Även 1 Johannesbrevet 2:2, 12 och4:10 visar att vi syndar.

Fråga: Om en kristen, enligt 1 Joh 3:10,14–18, 23–24, hatar eller inte alltid älskar andra, kommer han eller hon då att hamna i helvetet?

S: Det finns en skillnad mellan att inte alltid älska någon så mycket som man borde och att hata personen. Även om vi bör hata det onda (Psaltaren 45:7; Ordspråksboken15:27 ), bör hat mot en annan person inte finnas i någon kristens hjärta.

Kristna älskar dock inte fullkomligt. Äkta kristna syndar fortfarande, och vissa syndar grovt. Men sanna kristna omvänder sig från sina synder, vilket innebär att de ångrar sina synder, bekänner dem inför Gud och beslutar sig för att inte begå dem igen.

Fråga: Står 1 Joh3:10 i motsats till att Gud säger att han älskade Jakob men hatade Esau?

S: Nej, av två skäl.

1. Rent hypotetiskt sett, även om Gud inte hade någon som helst kärlek till någon (vilket är felaktigt enligt Psaltaren 145:8,13), är Gud inte skyldig att följa de bud Han ger Sina skapelser.

2. ”Att älska Jakob och hata Esau” var ett hebreiskt uttryck som visade att Jakob var mer älskad och fick välsignelser som Esau inte fick.

Fråga: I 1 Joh 3:10,15, finns det någon som du verkligen föraktar eller hatar? Finns det någon som, om denne omvände sig och trodde på Kristus, och sedan dog och kom till himlen, skulle göra dig besviken? Om så är fallet, vad skulle denna vers kunna säga till dig?

S: Om du skulle bli besviken över att få veta att en viss person omvände sig och blev frälst, är det ett tecken på att det är du som är förlorad, om inte Guds kärlek finns i ditt hjärta. Allt ont som någon gjort mot oss här på jorden är inte lika stort som vår synd inför en fullkomligt helig Gud. Men Gud har förlåtit oss våra synder och vi bör inse, relativt sett, hur små de oförrätter som människor gör mot oss egentligen är. Jag skulle hellre se att människor gör mig mycket ont och blir frälsta, än att ingen gör mig något ont och jag går förlorad.

Fråga: I 1 Joh 3:12, på vilket sätt tillhörde Kain den onde? Var det för att han mördade sin bror Abel?

S: Det står inte att Kain tillhörde den onde därför att han dödade sin bror. Det står snarare att Kain dödade sin bror därför att han var ett barn av djävulen. Kains handlingar visade att hans hjärta var ont. Men onda handlingar tenderar att befästa ett ont hjärta.

F: I 1 Joh 3:16–17, jämfört med den genomsnittliga personen på jobbet eller i de organisationer du tillhör, skulle du anses vara mer kärleksfull eller mindre kärleksfull? Varför spelar det någon roll?

S: Vissa människor kanske uppfattar alla kristna som dömande, oavsett vad vi gör; och det spelar ingen roll här; de är undantag. Men om de flesta människor inte uppfattar dig som kärleksfull, vad för slags vittne är du då om Guds kärlek? För människor som ännu inte är villiga att ens närma sig en kristen gemenskap kan du vara den enda kärlek från Kristus som de ser. Förhoppningsvis är det de ser gott, rent och tilltalande.

F: I 1 Joh 3:16–17 står det att människor i dagens värld kanske inte ens vet vad sann kärlek är. Vad är skillnaden mellan kärlek och sentimentalitet? Vad är kärlek egentligen?

S: Sentimentalitet är att ha trevliga, kärleksfulla känslor gentemot Gud eller någon annan. Även om kärlek ofta innefattar det också, är kärlek mer än så. Kärlek är att göra något för att uttrycka din kärlek.

Det är en sak att träffas med någon för att göra något roligt tillsammans, som att idrotta, men det är en annan sak att veta att de skulle komma till dig även om det inte vore roligt för dem, men du behövde hjälp. När vi var ogudaktiga och ovärdiga, dog Kristus för oss enligt Romarbrevet 5:6–8.

Du verkar ha många vänner om det är ekonomiskt lönsamt för dem att umgås med dig. Men hur många vänner har du som skulle dela sina materiella ägodelar med dig, till sin egen nackdel, som det står i 1 Johannesbrevet 3:17? Men för att ha sådana vänner måste du själv vara en sådan vän.

Om din vän behövde höra något obehagligt, skulle du säga det till dem, eller bara se till att allt förblir trevligt? Om något du säger skulle kunna äventyra deras vänskap med dig, men det är verkligen viktigt för dem att höra det, då måste du bestämma dig: älskar du vänskapen mer, eller älskar du vännen mer? Sentimentalitet kan se ut som kärlek, men här skiljer den sig från kärlek, eftersom sentimentalitet handlar om det som är behagligt, medan kärlek handlar om det som är bäst för den andra personen.

I slutändan säger 1 Johannes 3:18 att biblisk kärlek är ett handlingsverb och att den bygger på sanning.

Fråga: Hur uttrycker man kärlek enligt 1 Joh 3:16–18?

S: Det finns en berättelse om en liten pojke som köpte en leksaksbrandbil till sin mamma på hennes födelsedag. Många vuxna ger på det sättet – de ger andra det som de själva vill ha. Det är inte att älska personen, utan att projicera sig själv på den personen. Att verkligen uttrycka sin kärlek är att ge dem det de behöver eller vill ha. Ibland måste vi söka efter det bästa sättet att uttrycka vår kärlek. Ibland är det som någon kanske mest önskar sig av oss inte en materiell gåva, utan att vi ger av vår tid.

Men innebär kärlek alltid att ge en person det hen vill ha – särskilt om hen är alkoholist eller drogmissbrukare? Att uttrycka sin kärlek handlar inte bara om att ge människor det nödvändiga de behöver, utan också om att ge dem de goda saker de önskar sig. Kärlek kan också vara ”tuff kärlek” som innebär att neka dem saker de vill ha, även bra saker, när det är bäst för dem att inte ha det just då.

F: I 1 Joh 3:16–18 kan vi se hur man visar kärlek i handling, men vad innebär det att älska i sanning? Kan man älska på ett falskt sätt, eller ha en relation som bygger på sken?

S: Att älska i sanning kan innebära att inte älska på sken, att inte låtsas älska någon bara för att de är rika, attraktiva eller har inflytelserika kontakter. Det kan också innebära att inte sätta upp en falsk fasad inför andra, utan låta dem älska dig med alla dina brister. Du kommer inte att känna dig särskilt älskad om du vet att någon annan bara älskar den falska bild av dig som du projicerar.

Att älska i sanning kan också innebära att göra det som är bäst för personen och att vara ärlig, även när det gör ont eller när du känner att det kan äventyra vänskapen.

Fråga: Varför känner Johannes i 1 Joh 3:20 behov av att nämna att Gud är större än våra hjärtan?

S: Även om alla vet det i sitt huvud kan människor ibland känna att skuldkänslorna eller skammen i deras hjärtan är för stora för att Gud ska kunna förlåta dem. Johannes påminner oss om att Gud är herre över våra känslor, och när Han förkunnar något är det sant oavsett hur vi känner.

F: Hur får kristna i 1 Joh 3:19–21 och 1 Joh 5:13 sin tillförsikt (eller brist på tillförsikt) gentemot Gud?

A: I 2 Kor 13:5–6 står det att vi har ett ansvar att pröva oss själva, liksom lärare som Paulus, för att se till att vi står fast i tron. Det finns åtminstone tre sätt som kompletterar varandra för att pröva oss själva.

Läran: I 1 Joh 5:9–12 står det att den som (verkligen) tror på Guds Son har Guds sanning inskriven i sitt hjärta.

Kärlek: I 1 Johannes 3:16–18 står det att om vi ”förstår” att Jesus älskade oss så mycket att han offrade sitt liv för oss, kan vi älska andra så mycket att vi är beredda att offra våra liv för dem. Om vi inte är villiga att offra våra liv för andra, kan det vara ett tecken på att vi inte riktigt ”förstår” vad Kristus gjorde för oss.

Lydnad: Johannes 14:15,23 och 1 Johannes 3:4–7 visar att om vi älskar Gud, så lyder vi Jesu lära. Man skulle kunna betrakta detta som en del av kärleken, men eftersom vissa försöker älska utan att lyda, förtjänar detta en egen punkt.

Fråga: Hur fördömer vissa människors hjärtan dem i 1 Joh 3:21?

S: När vi prövar oss själva och ser att vi inte når upp till kraven kan vi göra en av tre saker. Vi kan dra oss undan från Gud på grund av våra känslor av skuld och skam, vi kan ge upp och försöka distrahera oss med andra saker, eller så kan vi närma oss Gud för helande och helgelse. Låt oss närma oss Gud (Hebreerbrevet 10:22), oavsett hur vi känner oss efter att vi har prövat oss själva.

F: I 1 Joh 3:22–23, hur hänger det ihop att lyda Guds bud med att tro på hans Sons namn och att älska varandra?

S: Vi kan be i tro, utan att våra hjärtan dömer oss, och Gud kommer att ge oss allt vi ber om, eftersom vi kommer att be om goda saker, eftersom vi lyder Guds bud och behagar Honom. Det står inte att vi känner för att behaga Honom, eller har avsikten att behaga Honom, utan att vi gör det som behagar Honom.

F: I 1 Joh 3:24, vad säger 1 Johannesbrevet 3 om vad det innebär att leva i Gud och att Gud lever i oss?

S: En del av frukten av att vara i Gud och Gud i oss är att vi tror på, lyder och älskar Gud, medvetna om hur mycket Gud älskar oss och vad Kristus gjorde för oss. Precis som Gud älskar andra, ska vi också älska andra. Källan till att vara i Gud och Gud i oss är den Helige Ande, som Gud ger till alla troende.

F: Avser 1 Joh 4:1–3 andar eller människor?

S: Denna vers gäller alla former av undervisning, oavsett om det rör sig om ett mystiskt budskap från en ande eller ett ord från en människa, vare sig det är muntligt eller skriftligt. Om någon hävdar att han eller hon talar genom en ande, gäller samma sak när det gäller att pröva denne.

F: I 1 Joh 4:1 står det att vissa människor försöker finna Gud – varför skulle Gud då medvetet tillåta falska profeter?

A: På det sätt som Gud har valt att ordna skapelsen och tillåta en fallen värld, tillåter Gud många saker som bryter Hans hjärta, vilket framgår av Matteus 23:37–39. Gud skapade oss inte till robotar, utan ger oss valmöjligheter (både uttryckliga och underförstådda) när det gäller att följa Honom. För dem som inte vill följa Gud tillåter Gud att Satan skapar förfalskningar så att människor ska känna sig mer bekväma med sina val. Men Gud vet vilka som tillhör Honom, och Gud kommer att se till att Hans utvalda antingen inte faller för någon av dessa, eller att de, om de ändå faller för någon av dessa förfalskningar, kommer tillbaka. Se även de tre frågorna om Habackuk 1:13.

Fråga: I 1 Joh 4:2, är varje ande eller lärare från Gud om de säger att Jesus kom i köttet?

S: Nej. Precis som i 1 Johannes 5:1 är detta ett nödvändigt, men inte ett tillräckligt villkor för gudfruktiga lärare.

Fråga: Om varje ande (dvs. profet) som bekänner att Jesus Kristus har kommit i köttet är från Gud, enligt 1 Joh 4:2, hur är det då med Muhammed? (Muslimen Ahmad Deedat tog upp detta.)

S: Deedat tillägger att Jesus i Koranen, sura 3:45 och många andra ställen, kallas ”Kristus”. Låt oss först rätta till några mindre fel, och sedan ta itu med huvudfrågan.

Mindre punkt 1: Koranen kallar Jesus för Masih, vilket översatt betyder Messias, vilket motsvarar ”Kristus” på ett par ställen. Det är faktiskt inte på så många ställen.

Mindre punkt 2: En annan muslimsk apologet som jag har korresponderat med (Fareed) förkastade att Jesus är Messias. Men han var inte bara oense med Deedat, utan Fareed motsade också Koranen. Man kan alltså inte alltid lita på vad en muslimsk apologet säger.

Mindre punkt 3: Många muslimer fäster tilltro vid en bok från medeltiden som kallas Barnabasevangeliet. Men även den förnekar att Jesus är Messias, vilket återigen står i strid med både Bibeln och Koranen.

Huvudpunkt: Det tjänar ingenting till att kalla Jesus för Kristus/Messias/Masih om man omdefinierar begreppet. Gamla testamentet visade att Messias var den utlovade, den smorde, som skulle frälsa oss från våra synder. Koranen hävdar inte att Jesus frälste någon från någonting. Muhammed själv lärde att Jesus inte ens skulle förmedla för oss, utan skulle ursäkta sig själv på grund av sina egna fel. Endast Muhammed skulle vara den som förmedlade för folket. Detta återfinns i haditherna i Sahih Muslim, vol. 1, bok 1, nr 378, s. 129, och Ibn-i-Majah, vol. 5, bok 37, nr 4312, s. 528–530

Fråga: Handlar 1 Joh 4:2–3 om att Jesus hade kött före eller efter sin uppståndelse, eller båda?

S: Båda. Enligt When Cultists Ask, s. 298, och When Critics Ask, s. 539–540, använder Johannes perfektum (”har kommit”) på grekiska. Perfektum betyder en handling eller ett tillstånd som har ägt rum i det förflutna och som fortsätter. I 2 Joh 7 säger Johannes att vilseledarna vägrar ”att bekänna att Jesus Kristus har kommit i köttet”, och använder då presens på grekiska.

Lukas 24:39; Johannes 2:19–22; 20:26–27 och Apostlagärningarna 2:30–31 visar också att Jesus hade en fysisk kropp efter sin uppståndelse.

Fråga: I 1 Joh 4:4, vilka är ”dem” som de kristna övervinner?

S: Detta avser inte opersonliga kampar eller synder; detta är personligt. Det avser inte bara de falska profeterna, utan främst de andar som står bakom de falska lärarna. Vi ska känna igen och övervinna tron på dessa falska andar, precis som vi ska övervinna andra frestelser.

Fråga: Vad är världens synsätt i 1 Joh 4:5?

S: Världen har flera motstridiga åsikter, men i allmänhet gäller att vad någon än anser vara rätt i sina egna ögon, så får han eller hon göra det. En variant av detta är att man får göra det så länge det inte uppenbart skadar andra. En andra åsikt är ”YOLO” – man lever bara en gång, så njut av allt man kan just nu. En tredje åsikt är att man inte ska döma någon annan åsikt – det vill säga, förutom kristendomen.

F: Varför lyssnar världen i 1 Joh 4:5 mer på falska lärare än på kristna?

S: De lyssnar därför att de är vilseledda, eller också självbedrar sig på tre sätt: i sinnet, i känslorna och i viljan.

Förnuftet: Med tanke på deras antaganden och övertygelser kan det verka mer meningsfullt att leva för stunden. Vissa icke-kristna är mycket skeptiska; de vill tro att ingenting är särskilt säkert, så de lever sina liv genom att ”säkra sina satsningar”. Som det stod på en t-shirt: ”Livet är osäkert, så ät efterrätten först.” Andra icke-kristna är annorlunda; de är extremt lättlurade och tror på saker de inte borde tro på. Om något var falskt skulle deras trossystem rasa samman, så av den anledningen vill de inte att det ska vara falskt.

Känslor: Vissa saker är trevligare att tro på än andra. Om två saker anses vara lika sanna, skulle vissa människor bestämt tro på den trevligare, bara för att den är trevligare.

Vilja: Vissa människor väljer medvetet att tro på något eller vara en del av något. Det fanns några mormoner i Utah som inte trodde att mormonismen var sann. Men de var ändå mormoner, för om de lämnade kyrkan skulle deras fru lämna dem och ta barnen med sig. Om någon lämnar mormonismen kan deras mormonska chef avskeda dem, eller så kanske de inte säljer lika mycket till mormonska kunder. Inom islam, enligt sharialagstiftningen, ska en man som lämnar islam avrättas om han inte återvänder. Vissa muslimer anser att samma sak gäller för kvinnor, medan andra säger att nej, hon ska bara spärras in på obestämd tid.

Fråga: I 1 Joh 4:7 står det att Gud är kärlek. Betyder det inte att kärlek är Gud och att allt som görs av kärlek automatiskt görs för Gud, som de kristna liberalerna hävdar?

S: Nej. Som en kristen uttryckte det: ”Vår kultur har tagit sanningen att Gud är kärlek och vänt på den för att göra kärleken till sin gud.” Något som görs av kärlek till pengar görs inte för Gud, vilket Matteus 6:24 visar. Ett exempel på att det är ont att älska människor mer än Gud finns i Matteus10:37 , där Jesus säger: ”Den som älskar sin far eller mor mer än mig är inte värdig mig; den som älskar sin son eller dotter mer än mig är inte värdig mig.”

Fråga: Hur lever vi genom Jesus enligt 1 Joh 4:9?

S: Det finns åtminstone fyra sätt på vilka detta stämmer.

Redan här på jorden kommer vi att leva i vetskapen om att vi är på väg till himlen. Vi kommer att sluta göra det som misshagar Gud, sluta säga saker som Han inte vill att vi ska säga, och vilja leva för att behaga Honom. Det handlar inte bara om att vi lyder Honom, utan också om att vi kommer att älska Honom. Vi kan inte göra detta på egen hand, men vi lever genom Jesus genom den Helige Ande som bor i oss.

Efter döden har vi ingen egen rätt eller förtjänst att komma till himlen. Men Jesus betalade lösen för oss, och genom honom har vi rätten att leva evigt med honom, sätta oss tillsammans med Kristus (Efesierbrevet 2:6).

Vårt förflutna är utplånat. Vi kan leva utan skuldkänslor för det vi har gjort tidigare. Om det du har gjort inte är lika ont som det som Saulus från Tarsus gjorde (innan han blev Paulus), då kan även du uppleva den frihet från skuldkänslor som Paulus hade.

Andra bör se vår lydiga kärlek till Gud, även i stunder när vi inte förkunnar evangeliet. Vi bör också ta emot andra troende, precis som Kristus tog emot oss (Romarbrevet 15:7) och inte bedöma någon utifrån ett världsligt perspektiv (2 Korintierbrevet 5:16).

I ödmjukhet inser vi att vi bär de eviga skatterna i lerkrukor (2 Kor 4:7). Vi har inget att skryta med för vad vi har gjort (Fil 3:4–7), utan vi kan bara skryta med vad Kristus har gjort genom korset (Gal 6:14).

Fråga: I 1 Joh 4:10, behöver vi då bry oss om att älska Gud, eftersom Gud tar initiativet?

S: 1 Johannes 4:10 kan inte betyda att vi inte behöver älska Gud, eftersom det skulle strida mot 1 Johannes 4:19–21. Dessutom är både kalvinister och icke-kalvinister överens om att förutbestämmelsen i Efesierbrevet 1:5 och på andra ställen inte innebär att troende inte älskar Gud, vilket skulle strida mot Skriften.

Snarare visar både 1 Johannes 4:10 och 4:19 på ordningen och initiativet, på två sätt som kompletterar varandra. När mänskligheten var förlorad, okunnig och kärlekslös mot Gud, älskade Gud oss och sände Jesus att dö för oss. När vi enskilt var ointresserade av Gud eller till och med aktiva fiender till Gud, älskade Gud oss ändå först. Tanken att Gud älskar dem som älskar Honom först, på grund av deras kärlek till Honom, vänds upp och ner av 1 Johannes 4:10,19.

Fråga: I 1 Joh 4:12 står det att ingen har sett Gud utom Jesus – men hur kan det stämma, eftersom Jesaja såg Herren i Jesaja 6:1?

S: I 1 Joh4:12 har ingen sett Gud i köttet, förutom Jesus som uppenbarade sig på jorden. I Jesaja 6 tolkas detta som en syn. Men även i denna syn kände Jesaja sig fördömd på grund av närheten till Guds helighet och sin egen syndiga natur.

F: Hur lever vi i Gud och Gud i oss enligt 1 Joh 4:13–15?

S: Det är parallella uttryck här.

Vi lever i Gud: Vårt liv är gömt med Kristus i Gud. När Kristus uppenbarar sig, kommer även vi att uppenbaras. (Kolosserbrevet 3:3–4) För dem som har överlämnat sina liv till Gud delar Gud sitt liv med dem.

Gud lever i oss: Gud lever inuti oss genom den Helige Ande, som också kallas Kristi Ande. Vi är som hans händer på jorden och ett uttryck för Kristus inför andra. Gud lever i oss och kan se saker så som vi upplever dem.

Fråga: Varför tror du, enligt 1 Joh 4:13–15, att Gud skapade oss, när han redan hade änglarna och djuren?

S: Till skillnad från änglar och djur sägs endast män och kvinnor vara skapade till Guds avbild. Vi kan, på ett begränsat sätt, återspegla vissa av Guds egenskaper, såsom kärlek. Gud kan bo i oss, så att Han i viss utsträckning kan uppleva det vi upplever och se världen genom våra ögon.

För sin ära: Gud skapade sina barn för sin ära. Jesaja 43:7; 61:3.

Människor att älska: Gud älskar oss oerhört mycket. Psaltaren 145:9,17; 1 Johannes 3:1.

För att vara hans barn: 1 Johannes 3:1–2; Galaterbrevet 3:28, Romarbrevet 8:15–17

För att bo i oss: 1 Johannes 4:12–16; Romarbrevet 8:9–11

Gud önskar att ingen ska gå förlorad. Hesekiel 18:23,32; 33:11; 2 Petrus 3:9. Ändå ångrar Gud inte att han skapade dem som, när de fick möjligheten, frivilligt valde att förkasta honom. Gud visste på förhand att de skulle synda, och valde ändå att inte ingripa i deras val eller ”avskapa” dem.

Kanske är en del av anledningen till att Gud valde att skapa varelser som skulle vara till Hans avbild liknande anledningen till att föräldrar väljer att skaffa barn. Ja, barnen kommer att kosta mycket, med blöjor och mat, och ja, barnen kommer att orsaka hjärtesorg genom sina sjukdomar, sår och olydnad, men trots allt detta gör kärleken det värt besväret.

Fråga: Hur kan det i 1 Joh 4:17 finnas en ”ofullständig kärlek” i motsats till en kärlek som är fullkomlig eller fulländad i oss?

S: Kärleken kan vara ofullkomlig i kunskap eller ofullkomlig i engagemang, men de två går ofta hand i hand.

Kunskap bidrar till fullkomlig kärlek: En persons kärlek till Gud kan växa när hen lär sig mer om Gud, hans omsorg om hen och hans dyrbara löften. Ju mer du älskar Gud, desto mer kommer du att vilja uttrycka din kärlek genom ditt engagemang att behaga honom.

Engagemang bidrar till fullkomlig kärlek: Om en person är fast besluten att älska någon, kommer hen att agera därefter. Vanligtvis följer känslorna sedan efter.

Villkorslös kärlek: Vi kan älska Gud och andra på vissa villkor. Vissa har lämnat tron eftersom de ville följa Gud – så länge deras omständigheter var bra för dem. Det är tur att Job inte var sådan. Vissa skulle följa Gud så länge Gud inte tog deras make eller maka ifrån dem. Det är tur att Hesekiel och Hudson Taylor inte var sådana. Vissa skulle följa Gud så länge Gud skyddade deras familj från onda människor. Det är tur att Corrie ten Boom inte var sådan. Vi kanske inser att vi inte har förmågan att känna varken villkorslös kärlek till Gud eller villkorslös kärlek till andra, inklusive dem som har gjort oss orätt. Vi kanske inser att vi inte kan älska villkorslöst utan att Gud älskar genom oss.

Fråga: I 1 Joh 4:18 står det att ”fullkomlig kärlek driver bort fruktan”, varför ska vi då frukta Gud i 2 Kor5:11 ?

S: Det finns två slags fruktan.

Vi ska frukta Gud med en fruktan som är förenlig med kärlek. Kristna bör frukta Gud i den meningen att de hyser vördnad för Honom och respekterar Hans rättvisa, visdom och makt. Vår fruktan bör vara av det slag som får oss att prisa Gud enligt Psaltaren 22:23. Eftersom det inte finns något sätt att få evigt liv utan Guds nåd, har Gud en makt över alla som sträcker sig långt bortom det fysiska livet och döden.

Några verser som betonar det rätta sättet att frukta Gud är Job 28:28; Ps 15:4; 34:11; 40:1–3; Ordspråksboken 1:7; 2:4. Några verser som visar att det är fel att inte frukta Gud är Ps 55:19; Ordspråksboken 1:29; 9:10; 10:27; 15:33; och Jeremia 2:19.

Vi ska inte frukta någon annan. David fruktade inte sina fiender i Psaltaren 3:6. Psaltaren 23:4 säger att vi inte ska frukta något ont, och Psaltaren 27:1–3 säger att vi inte ska frukta andra. Andra verser är Ps 46:2; 49:5; Ordspråksboken 29:25.

Fråga: Varför är det, enligt 1 Joh 4:19–20, omöjligt att uppriktigt säga att man älskar Gud när man hatar sin broder?

S: Skriften säger det inte uttryckligen, men det kan finnas ett par skäl till detta.

Jämförande svårighet: Om vi inte kan älska våra kristna bröder och systrar, som vi kan se, röra vid och prata med direkt, skulle det vara svårare att älska Gud, som vi (ännu) inte kan se, röra vid eller prata med ansikte mot ansikte.

Vad som finns inom oss: Om Guds Ande ger oss kärlek till andra, och vi inte har den kärleken till andra, skulle det tyda på att vi inte har Guds Ande i oss och att vi inte är frälsta.

Fråga: Hur ska vi enligt 1 Joh 4:20–21 älska andra?

S: Vi ska älska andra på nästan alla sätt. Vi ska älska genom handlingar, inte bara ord (Jak2:14 –16), uppoffrande och så som Gud älskar oss (1 Joh4:19 ). Kärleken är den viktigaste av de kristna dygderna (1 Kor 13, särskilt verserna 1–3, 13).

Det enda sättet på vilket vi inte ska älska är att älska någon, till och med vår egen familj, mer än vi älskar Gud. Om vår påstådda kärlek till någon får oss att vara olydiga mot Gud, då är det en felaktig eller förvriden kärlek.

Fråga: Betyder 1 Joh 5:1 att alla som tror att Jesus är Messias kommer till himlen?

S: Nej. Precis som i 1 Joh 4:2 är detta en nödvändig, men inte en tillräcklig förutsättning för att vara troende. Det är intressant att det grekiska språket har inte bara ett utan två ord för att tro. Det ena ordet används i Bibeln för ett livslångt förtroende och beroende, medan det andra ordet används i Bibeln för en ren intellektuell inställning.

F: I 1 Joh 5:1b, avser ”de som är födda av honom” Jesus eller andra troende?

S: Även om det är sant att de som älskar Fadern också bör älska Jesus, är det inte vad denna vers säger. Detta avser andra troende av tre skäl.

1 Joh 4:20 ställer kärlek till Gud i kontrast till hat mot sin broder

1 Joh 4:21 uppmanar alla som älskar Gud att älska sin broder.

1 Joh 5:2 säger att vi ska älska Guds barn (plural).

Så 1 Johannes 5:1b, som ligger inbäddat mellan slutet av kapitel 4 och 1 Johannes 5:2, behandlar samma ämne som de andra verserna. Kommentatorerna verkar vara eniga om att detta avser andra troende.

Fråga: Hur kan alla som älskar Fadern i 1 Joh 5:1b också älska ”de som är födda av honom”?

S: Fadern älskar oss, och om du älskar Fadern kommer du att älska dem som Han älskar. Jesus befaller oss att älska våra bröder och systrar.

Vi ska vara ett (Joh 14:20). Vi ska föras till fullständig enhet (Joh 17:23) så att världen ska veta att Fadern har sänt Jesus. Vi ska inte försöka skapa enhet, utan snarare bevara Andens enhet (Ef 4:3). Slutligen, rent praktiskt sett: om du ska tillbringa evigheten i himlen tillsammans med alla dina bröder och systrar i Kristus, är det bäst att du lär dig att både tycka om och älska dem redan nu!

Fråga: Varför är kärleken till Gud och lydnaden mot hans bud så nära kopplade till varandra i 1 Joh 5:3–4?

S: Johannes återger bara vad Jesus sa i Johannes 14:21, 23–24. Om man inte vill visa sin kärlek, kan man ifrågasätta om man överhuvudtaget har någon kärlek. Ett av de viktigaste sätten vi visar vår kärlek till Gud på är genom att lyda Hans bud. Om någon säger att vi lever under nåden och därför inte behöver lyda något vi inte vill, säg då till dem att de behöver läsa Johannes 14 igen.

En följd av detta är lagarna i Gamla testamentet. Vi kan titta på många lagar och se visdom i dem när det gäller hygien, att bevara deras identitet som folk osv. Men vi får inte låta dessa saker göra oss blinda för det faktum att vissa lagar och ritualer inte tjänade något naturligt syfte som gynnade folket. Snarare var det något som Gud gav dem så att de kunde uttrycka sin kärlek till Honom genom sin lydnad. Idag låter vi inte sidorna av mäns hår växa ut, och vi firar inte nymånar och djuroffer, men vi uttrycker fortfarande vår kärlek genom att lyda de bud som Gud har gett oss nu.

Fråga: I 1 Joh 5:4–5, vad är den seger som har övervunnit världen?

S: Vår seger består av tre delar: att vinna segern, att förkunna segern och att uppnå segern. Kristus vann sitt folks seger över synden genom sin uppståndelse. På samma sätt förkunnar vi vår seger när vi tar emot Kristus och visar världen detta genom vårt dop. Vi uppnår den segern, i detta liv, genom vår segrande kamp mot synden.

Fråga: Vad är det för vatten och blod som Jesus kom med i 1 Joh 5:6?

S: Innan vi besvarar denna fråga, låt oss först diskutera hur vi ska besvara den. Vi behöver inte leta efter någon symbolik som skulle ha gått förlorad för de troende under det första och andra århundradet; det skulle vara symbolik som de skulle förstå. För det andra kan vi leta efter liknande symbolik i Johannes skrifter, till exempel att vi måste födas av vatten och Anden i Johannes 3:5, och att Jesus ger levande vatten i Johannes 4:10. För det tredje kan vi överväga vem Johannes riktar sig mot i resten av boken, nämligen de tidiga gnostikerna som förnekade att Jesus Kristus kom i köttet (1 Joh 4:2).

Svaret är att Jesus kom genom blod, i köttet, och att detta kött döptes med vatten. Cerinthus ville skilja den mänsklige Jesus från den gudomlige Kristus, men Johannes betonar i 1 Johannes 5:6 att det inte bara var Jesus, inte bara Kristus, utan Jesus Kristus utan någon åtskillnad. Tertullianus (198–220 e.Kr.) var den förste som är känd för att ha lärt ut detta.

När det gäller andra tolkningar menade Augustinus av Hippo att detta syftade på blodet och vattnet från Jesu sida i Johannes 19:34. Calvin och Luther ansåg att det syftade på vårt vattenbad och vårt deltagande i nattvarden. Plummer och Candlish menade att detta hade samband med Gamla testamentets blodsoffer och vatten för renande. Se The Expositor’s Bible Commentary, vol. 12, s. 350 för mer information. På s. 353 tilläggs att oavsett vad det betyder i 1 Johannes 5:6, så syftar vatten och blod i 1 Johannes 5:8 på dopet och nattvarden.

Fråga: Lades 1 Joh 5:7–8 till i Bibeln?

S: Detta var ett tillägg som inte fanns i de ursprungliga manuskripten. Som det står i General Introduction to the Bible, s. 484: ”Att acceptera den längre versionen som en äkta del av texten i 1 Johannes strider faktiskt mot nästan alla viktiga principer inom textkritiken.” Kristna som föredrar King James-versionen accepterar dock i allmänhet denna passage, och här följer argumenten från båda sidor.

Synpunkten att det tillkommit senare: Vi ska först titta på de manuskript som innehåller 1 Joh. och de som inte gör det, och sedan på de kyrkliga författare som inte hänvisar till det.

Bibelmanuskript och manuskriptfamiljer som innehåller 1 Johannesbrevet 5:6–9 men saknar detta tillägg.

Vaticanus [B] 325–350 e.Kr.

Sinaiticus [Si] 340–350 e.Kr.

Bohairisk koptiska [Boh] 3:e/4:e århundradet

Alexandrinus [A] ca 450 e.Kr.

Sahidisk koptiska [Sah] 300-talet/400-talet

Syriska

Vissa armeniska [Arm] från 500-talet

Etiopiska [Eth] från ca 500 e.Kr.

Georgiska [Geo] från 500-talet

Bysantinsk lektionär (K, L, P)

Arabiska

Slaviska

048 original, 33, 81, 322, 323, 436, 945, 1067, 1175, 1241, 1243, 1292, 1409, 1505, 1611, 1735, 1739, 1846, 1881, 2138, 2298, 2344, 2464,

Psi, 1844, 1852 har en något annorlunda grammatisk ändelse för ”vittna”.

L833 har ”dop” istället för ”vatten”

Amiatinus latinska Vulgata, första hälften av 700-talet

Codex Fuldensis, den latinska Vulgata, 546 e.Kr. (den äldsta Vulgata)

Vallicellianus, latinsk Vulgata, 735–804 e.Kr.

Följande kyrkofäder citerar ur 1 Johannesbrevet eller diskuterar treenigheten, utan att någonsin nämna detta tillägg.

Irenaeus (182–188 e.Kr.) hänvisar till 6 verser i 1 Johannesbrevet

Tertullianus (198–220 e.Kr.)

Klemens av Alexandria (193–217/220 e.Kr.)

Hippolytus (222–235/6 e.Kr.)

Origenes (225–254 e.Kr.)

Cyprianus av Kartago (ca 246–258 e.Kr.) Det är dock intressant att notera fotnot gamma på s. 323 i volym 7 av The Nicene and Post-Nicene Fathers, Second Series. Där står bland annat: ”Man har antagit att [de tillagda orden] citerades av S[aint] Cyprianus i hans verk om kyrkans enhet; och detta citat, om det stämmer, skulle vara av yttersta vikt, eftersom det skulle förskjuta deras mottagande till en tidig tidpunkt. Men Tischendorf (Gk. Test., Ed., viii, ad. Loc.) ger skäl att tro att citatet endast är skenbart och i själva verket avser den sista satsen i vers 8.”

Dionysius av Alexandria (246–265 e.Kr.)

Hieronymus (373–420 e.Kr.)

Gregorius av Nazianzus (330–391 e.Kr.) hänvisar till denna vers när han bevisar treenigheten, men har inte tillägget. ”Hur är det då med Johannes, när han i sitt katolska brev säger att det finns tre som vittnar: Anden, vattnet och blodet?” I On The Holy Spirit, kap. 19, s. 323–324 (The Nicene and Post-Nicene Fathers, Second Series, vol. 7) skulle Gregorius naturligtvis ha kunnat citera tillägget, om han hade känt till det i sin skrift.

Ambrosius av Milano (340–397 e.Kr.) citerade också 1 Joh 5:6 när han diskuterade den Helige Ande och treenigheten, och han citerade inte 1 Joh 5:7. Den enda rimliga förklaringen är att den inte fanns där.

Augustinus av Hippo hänvisar också till 1 Johannesbrevet utan dessa verser.

Quodvultdeus (ca 453 e.Kr.)

Därför lades den till i King James-versionen, Vulgata och i religiösa skrifter från omkring år 380 e.Kr.

I dagens Handbook for Solving Bible Difficulties, s. 50–52, nämns att den endast fanns i åtta grekiska manuskript. Viktigast av allt är att den i fyra av de åtta fanns i marginalen, inte i texten. Med andra ord var det en anteckning som någon hade lagt till i marginalen, precis som kristna gör anteckningar idag. Så småningom kopierade någon marginalanteckningen in i texten. Dessutom, även om kyrkofäderna citerade 1 Johannes i stor utsträckning och skrev mycket till försvar för treenigheten, citerade inte en enda av dem 1 Johannes 5:7–8 för att försvara treenigheten. Passagen saknas också i syriska, koptiska, armeniska, etiopiska, arabiska, slaviska och uppenbarligen i alla språk utom latin. Den finns dock inte ens i den tidiga formen av gammallatin/italik eller i Vulgata såsom den utgavs av Hieronymus, enligt A Textual Commentary on the New Testament, 2:a upplagan, s. 648.

Både *When Critics Ask*, s. 540–541, och *The Complete Book of Bible Answers*, s. 73–74, tillägger att den enda anledningen till att den överhuvudtaget finns i några senare grekiska manuskript är att Erasmus pressades att ta med den i sin tredje upplaga av det grekiska Nya testamentet från 1522. Erasmus själv utelämnade den i sina första och andra upplagor3/1/1516 och 1519. Erasmus sade att han skulle ta med den endast om ett enda grekiskt manuskript kunde hittas som innehöll den. Efter att Erasmus hade gett ut sin andra upplaga hittades ett sådant. Det kallas Codex Gregory 61, kopierat av en franciskanermunk vid namn Froy (eller Roy) och skrivet år 1520 (notera datumet). Eftersom Erasmus inte kände till källan lade han till den i sin tredje upplaga år 1522, eftersom den katolska kyrkan ville ha den med. En tryckare, Fayerabend, lade till den i Luthers bibel år 1574.

Den grekiske forskaren Bruce Metzger har en mer utförlig diskussion i Textual Commentary, andra upplagan, s. 715–716.

Sammanfattning av den senare tillagda uppfattningen: I *The General Introduction to the Bible*, s. 484, står det: ”Faktum är att godtagandet av den längre versionen som en äkta del av texten i 1 Johannes strider mot nästan alla viktiga principer inom textkritiken.”

Ursprunglig uppfattning: Man måste medge att de tre tidigaste grekiska manuskripten som innehåller 1 Johannes 5:7–8 är daterade till 900-, 1100- och 1300-talen, att den inte ingick i den bysantinska manuskriptfamiljen och att den inte ens fanns i den ursprungliga latinska Vulgata. Den finns i följande minuskelmanuskript:

Codex Gregory 61 (1520/1521 e.Kr. av den franciskaniske Oxford-munken Froy/Roy). Kallas även Codex Montfortianus. (61 och 629 har en något annorlunda lydelse än de övriga.) Skriven efter att Erasmus hade sagt att han inte skulle ta med detta i sin bibel om de inte kunde visa upp ett grekiskt manuskript där det fanns med. Detta överlämnades till Erasmus som en ”äldre” grekisk text, och Erasmus tog då motvilligt med det.

88variant – manuskript från 1100-talet, och 1 Joh 5:7–8 lades till senare med handskrift från 1500-talet i Neapel

221variant – En alternativ läsning som lagts till i ett manuskript som ursprungligen härstammar från 900-talet och som nu finns i Oxford

429variant – en variant som tillfogats ett manuskript från 1500-talet i Wolfenbüttel

629 – från 1300-talet i texten, inte en variant

636variant – en variant som lagts till i ett manuskript från 1500-talet i Neapel

918 – Manuskript från 1500-talet i El Escorial, Spanien. Ingår i texten, inte en variant

2318 – manuskript från 1700-talet i Bukarest, Rumänien. Ingår i texten, inte en variant

w110 1500-talet, kopia av Ximenes Complutensiska polyglotbibel utgiven 1514.

I fyra av de föregående manuskripten fanns den i marginalen som ett senare tillägg, inte i huvudtexten. Med möjligt undantag för 629 förekom den inte i ett enda känt grekiskt manuskript före Erasmus tid.

Cavensis Latin Vulgata (Spanien, 800-talet)

Toletanus latinsk Vulgata (900-talet)

Vissa armeniska [Arm] från 500-talet

Den näst tidigaste platsen där det förekommer är i verket Liber Apologeticus, skrivet av antingen den spanske kättaren Priscillianus eller hans efterföljare biskop Instantius omkring år 385 e.Kr.

Det förekommer också i Varimadums skrifter (380 e.Kr.)

Anonym avhandling om omdop (250/4–256/7 e.Kr.), kap. 18, Ante-Nicene Fathers vol. 5, s. 677, hänvisar till 1 Johannes 5:8. I fotnoten anges dock att den citerar den latinska formuleringen, inte den grekiska.

I Speculums skrifter (500-talet).

Johannes Cassianus, upphovsmannen till den semipelagianska villfarelsen (435 e.Kr.).

Den vördade Bede

Det finns i olika italiska versioner och i den klementinska versionen av den latinska Vulgata. ”Vittnesbörd på jorden: Anden, vattnet och blodet, och de tre är ett i Kristus Jesus. Och de tre vittnar i himlen: Fadern, Ordet och Anden.”

Encyclopedia of Bible Difficulties, s. 375, anger att det fanns i den gamla latinska/italiska versionen redan på 400-talet, och i den mycket sena minuskulversionen från år 635 i marginalen.

Det fanns i den latinska Bibeln under medeltiden och i King James-versionen, och det accepterades av den katolska kyrkan i över 900 år. Men det accepterades aldrig i de grekiska eller östliga kyrkorna.

Fråga: Betyder 1 Joh 5:6–8 att eftersom den Helige Ande är ett vittne tillsammans med vatten och blod, så är den Helige Ande inte ett levande väsen?

S: Nej. Ett vittne kan vara både ett levande väsen och ett livlöst föremål. Ett vanligt misstag hos sekter är att eftersom den Helige Ande har många egenskaper som en människa inte har, så kan den Helige Ande därför (enligt en något långsökt logik) inte ha någon personlighet. 1 Joh 5:6–8 visar att det finns tre vittnen till det faktum att Jesus hade en fysisk kropp. Blodet syftar på hans korsfästelse, och Anden är ett inre vittnesbörd för de kristna. Vattnet syftar antingen på Jesu dop av Johannes eller möjligen på vattnet som omger ett barn vid födseln.

Nedan följer olika fakta som Bibeln lär oss om den Helige Andens personlighet.

Parakletos (tröstaren, den som är vid vår sida). Johannes 14:16,26, Johannes 15:26

Kan känna till Guds innersta tankar 1 Kor 2:10–11

Talar till oss. Apostlagärningarna 13:2, Hebreerbrevet 3:7

Påminner oss. Johannes 14:26

Som en förälder, så att vi inte ska vara föräldralösa (orphanos på grekiska). Johannes 14:18

Vägleder oss. Johannes 16:13

Lär oss. Johannes14:26 , 1 Korintierbrevet 2:13

Bor i oss. 1 Kor3:16 , 2 Tim1:14 , Rom 8:9,11, Ef 2:22

I våra hjärtan. 2 Kor1:22 , Galaterbrevet 4:6

Han förmedlar för oss (livlösa föremål ber inte och förmedlar inte). Romarbrevet 8:26–27

Kan kränkas. Hebreerbrevet 10:29

Vittnar om Kristus. Johannes 15:26

Har ett sinne. Romarbrevet 8:27

Kan sörjas. Jesaja 63:10, Efesierbrevet 4:30

Gör val. 1 Korintierbrevet 12:11

Besitter kärlek. Romarbrevet 15:30

Kan tycka att saker är bra. Apostlagärningarna 15:28

Utforskar Guds djupa saker. 1 Korintierbrevet 2:9-10

Suckar (och bryr sig alltså) för oss. Romarbrevet 8:26

Fråga: I 1 Joh 5:7-8, tror inte NIV på treenigheten eftersom den inte innehåller dessa ord?

S: Nej, det är en förtalande lögn.
En diskussionsfråga är om 1 Johannes 5:7-8 bör finnas i våra biblar eller inte. En andra diskussionsfråga är om NIV förnekar treenigheten eller inte.
    Tyvärr är det en lögn att påstå att NIV inte tror på treenigheten, av två skäl.

1) Om någon tryckte en bibel där 1 Johannes 5:7–8 löd: ”tryckta biblar är okej”, och du [med rätta] sa att det inte borde finnas med i bibeln eftersom de tidiga manuskripten från Nya testamentet inte innehöll det, betyder det då att du är emot tryckta biblar? Huruvida du tror på ett påstående eller inte är en annan sak än huruvida det påståendet fanns med i bibeln på en viss plats.

2) NIV:s översättare var alla treenighetsanhängare som trodde att Bibeln är Guds ord. (För övrigt var många av översättarna av RSV tvivelaktiga.)
3) Jag hoppas att du inte tror att 1 Johannes 5:7–8 är det ENDA beviset för treenigheten i hela Bibeln. Andra verser som lär ut aspekterna av treenigheten (en oskiljaktig Gud, tre distinkta personer, lika i ära och natur men med olika roller osv.) finns på många ställen, och NIV har dem.

4) 1 Johannes 5:7–8 finns inte i något tidigt handskrift från Nya testamentet. Den finns endast i totalt åtta grekiska handskrifter (inklusive
medeltida), och i fyra av dessa finns den inte i själva texten utan i marginalen.

5) 1 Johannes 5:7–8 finns inte i den bysantinska lektionären (K, L, P), så jag hoppas att du inte tror att den bysantinska lektionären också förnekar treenigheten. Faktum är att förutom dessa fyra finns detta inte i något grekiskt, armeniskt, syriskt, etiopiskt, koptiskt eller ens tidigt Vulgata-manuskript – så tror då inte alla dessa manuskript på treenigheten?
6) Slutligen skrev många författare i den tidiga kyrkan om treenigheten, och de använde i stort sett varenda vers man kunde hitta för att stödja treenigheten. Men ingen av dem använde 1 Johannes 5:7–8. Kyrkofäder som bevisade treenigheten utifrån Skriften (utan att förstås använda 1 Johannes 5:7–8) – uppenbarligen Tertullianus, Novatianus, Clemens av Alexandria, Athanasius, Hilarius och senare Augustinus samt alla de andra – kände inte till dessa ord. Tidiga kyrkofäder hänvisade till 1 Johannesbrevet, men nämnde inte 1 Johannesbrevet 5:7–8; bland dem kan nämnas Irenaeus, Clemens av Alexandria, Tertullianus, Hippolytus, Origenes, Dionysius av Alexandria, Hieronymus, Gregorius av Nazianzus, Ambrosius av Milano, Augustinus av Hippo och Quodvultdeus.
   Å andra sidan finns det en uppenbar hänvisning från Cyprianus av Kartago (ca 246–258 e.Kr.). Dock är fotnot gamma på s. 323 i *The Nicene and Post-Nicene Fathers, Second Series*, vol. 7, intressant. Där står bland annat: ”Man har antagit att [de tillagda orden] citerats av S[aint] Cyprianus i hans verk om kyrkans enhet; och detta citat, om det är sant, skulle vara av största betydelse, eftersom det skulle förskjuta deras mottagande till en tidig tidpunkt. Men Tischendorf (Gk. Test., Ed., viii, ad. Loc.) ger skäl att tro att citatet endast är skenbart och i själva verket avser den sista satsen i vers 8.”
   Oavsett detta vore det dock löjligt att hävda att alla dessa tidiga kyrkofäder, av vilka många skrev om treenigheten, förnekade treenigheten bara för att de inte hänvisade till 1 Johannes 5:7–8.
Så utifrån dessa sex skäl hoppas jag att du i framtiden, om du hör någon annan sprida lögnen att NIV förnekar treenigheten, kommer att rätta dem. Om du säger detta till andra, och om du är en ärlig kristen, skulle jag utifrån den tidigare informationen anta att du skulle sluta säga detta.
Om du håller med om det kan vi diskutera det första ämnet, eller de andra verserna om du vill. Om du inte håller med, tror jag att det vore mer givande att först tala om vad Bibeln lär om ärlighet och förtal.

Fråga: I 1 Joh 5:7–8, hur kunde Gud låta en mening läggas till i Bibeln?

S: 1 Joh 5:7–8 var troligen en tillagd mening. Vi vet detta eftersom vi har vittnesbörd från grekiska manuskript. Oavsett om denna mening finns med eller inte, förändrar det inte den kristna läran.

Enligt Aland m.fl. tillhör denna mening kategori ”A”, vilket innebär att den inte fanns i det ursprungliga manuskriptet. Med andra ord är det i kategori ”A” ”praktiskt taget säkert” att de 25 omtvistade orden i 1 Joh 5:7–8 är ett senare tillägg.

Särskilt muslimer borde inte ha några större problem med just denna fråga. Vi har inga motsvarande vittnesmål om Uthmans ändringar i Koranen, eftersom han brände de exemplar av Koranen som andra kunde ha använt för att kontrollera hans arbete. Några få exemplar finns bevarade idag, i ett museum i Kairo, och de visar faktiskt på ändringar.

Som ett exempel har ’Ubai bin Ka’b, en av Muhammeds sekreterare, extra suror och utelämnar omkring 12 suror i dagens Koran (The Fihrist, s. 61, fotnoterna 43–48). Abu Musa från Basra hade också en text som var identisk med ‘Ubaïs. (Suyuti, Itqan I, s. 65; Ibn Abi Dawud, Masahif, s. 180–181, samt Noeldeke, Geschichte des Korans, s. 33–38.)

Fråga: I 1 Joh 5:13, hur kan vi veta att vi har evigt liv, eftersom de som är dömda till helvetet i Matt 7:21–23 trodde att de visste att de hade evigt liv? Med andra ord, frälsningsvisshet betyder inte mycket om vi aldrig kan veta om vi har en falsk visshet.

S: Tre punkter att beakta i svaret.

Vi kan ha en äkta visshet som bygger på Guds nåd, inte på oss själva:

Troende kan vara förvissade om sitt eviga liv. 1 Joh4:17 ;5:11 –19;3:24 ;4:13 ; Efesierbrevet 3:12

Gud frälser oss inte bara, utan han förseglar och bevarar oss också. Efesierbrevet 1:13–14; Judasbrevet 24; 1 Timoteusbrevet 1:14

Glöm aldrig att vi har köpts för ett pris, Jesu blod. 1 Korintierbrevet6:20 ;7:23 ; 2 Petrusbrevet 2:1; Apostlagärningarna 20:28

Vi måste tro och bekänna att Jesus är Herre för att bli frälsta. Romarbrevet 10:9-13; 1 Petrusbrevet 1:23

Vi måste åkalla Herren för att bli frälsta. Apostlagärningarna2:21 ;22:16 ; Joel 2:32; 1 Korintierbrevet 1:2; Zefania 3:9

Det är en nådegåva, inte något vi förtjänar genom gärningar. Inga förtjänster från vår sida kan frälsa oss. Efesierbrevet 2:8–9; 2 Timoteusbrevet 1:9; Titusbrevet 3:5; Apostlagärningarna 26:20; Romarbrevet 3:23–24; 4:5; 6:14–15; 9:32; 11:5–6; Galaterbrevet 3:2, 3, 10–14

Sann tro bär frukt, för tro utan gärningar är död. Jakob 2:14–26

Alla sanna troende strävar efter att lyda Gud och visa kärlek till Gud och människor. 1 Johannes 3:14–15

Människor kan ha en falsk förvissning och en falsk omvändelse:

Vi måste pröva oss själva, ty falska kristna kan bli vilseledda. 2 Korintierbrevet 13:5

De troende måste vara flitiga ända till slutet för att göra sitt hopp säkert. Hebreerbrevet 6:11

Vissa kan ha en falsk förvissning om frälsning (Jeremia17:10 ), även om de:

Har en yttre fromhet och känner till Skrifterna. 2 Timoteusbrevet 3:5; Johannes 5:39-47

tror (i intellektuell mening, inte i frälsande mening) och är döpta. Apostlagärningarna 8:13,20; Jakob 2:19

Åtminstone själva trodde att de profeterade i Jesu namn, drev ut demoner och utförde många mäktiga underverk. Matteus 7:21–23; 2 Tessalonikerbrevet 2:9–10

Har en gång undkommit världens fördärv genom att lära känna vår Herre och Frälsare. 2 Petrus 2:17–22

Vi kan och bör pröva vår förvissning genom att se om vårt liv, våra erfarenheter och vår lära stämmer överens med vad Bibeln säger.

Det är vårt ansvar att noga granska vårt liv och vår lära. 2 Timoteusbrevet 1:14; Kolosserbrevet 1:23; Ordspråksboken 22:5

Att inte följa denna världs visdom. Kolosserbrevet 2:8–9; Jakob 3:15; 1 Korintierbrevet 1:17–27; 2:6, 8, 14; 2 Korintierbrevet 1:12

Att hålla ut. Hebreerbrevet 10:23,36; Hebreerbrevet 12:1,12-13; 1 Johannes 2:24; 1 Korintierbrevet 13:7; Romarbrevet 5:3-4; Jakob 1:3-4,12; Jakob 5:11; 2 Petrus 1

Fråga: Varför får vi inte alltid det vi ber om, enligt 1 Joh 5:14–15?

S: 1 Johannes 5:14 preciserar detta genom att säga att vi ber ”enligt hans vilja”. Jakob 4:3 tar upp att vi inte får det vi ber om eftersom det är enligt vår vilja, men inte enligt Guds. Se även diskussionen om Matteus 7:7–11; 2 Korintierbrevet 12:7 och 2 Korintierbrevet 12:8 (Paulus tagg) för mer information om svaret.

F: Vad är i 1 Joh 5:16–17 en ”synd som inte leder till döden” jämfört med en ”synd som leder till döden”?

S: Det finns några olika synsätt:

Fysisk död: Vissa former av olydnad är så allvarliga att Gud tar den troende hem i förtid, som i fallet med Ananias och Saffira i Apostlagärningarna 5:1–11 och vissa korintier i 1 Korintierbrevet 11:29–30. I When Critics Ask, s. 541, sägs att Paulus också kan ha menat detta när han skrev 1 Korintierbrevet 5:5 om att överlämna en troende till Satan för att förstöra köttet, så att hans ande må räddas. Se även The Complete Book of Bible Answers, s. 70–72, för mer om denna uppfattning.

Mord: Om en person mördar en annan anser vissa att vi inte har friheten att be om att denne ska befrias från dödsstraffet. Detta tycks dock strida mot det bibliska exemplet med Saulus från Tarsus, som efter sin omvändelse blev Paulus. I *The Believer’s Bible Commentary*, s. 2325, nämns denna ovanliga uppfattning, utan att den stöds.

Hädelse mot den Helige Ande: Vissa anser att detta kan syfta på den slutgiltiga andliga döden till följd av hädelse mot den Helige Ande. I *The Believer’s Bible Commentary*, s. 2325, nämns även denna uppfattning, utan att den stöds.

Andlig död: Vissa kristna tolkar detta som att en troende kan vara olydig mot Gud så länge att han eller hon kan förlora sin frälsning. Eftersom Johannes överallt annars talar om andligt, inte fysiskt, liv och död, talar han troligen om det även här. Se *Hard Sayings of the Bible*, s. 742–744, för mer om denna uppfattning. Augustinus säger i sin predikan 10 över 1 Johannes: ”Den ’synd’ som en broder begår ’till döds’, antar jag, är när man, efter att ha erkänt Gud genom vår Herre Jesus Kristi nåd, kämpar mot brödraskapet och drivs av hatets eld mot just den nåd genom vilken han försonades med Gud.” Augustinus menade att detta kanske avser en av bröderna som hädar den Helige Ande. Augustinus bekräftar att denna synd innebär att en kristen överger tron ända till döden. Se Nicene and Post-Nicene Fathers, första serien, vol. 7, s. 527 för detta citat.

Avfall: Vissa anser att detta avser någon som överger tron, i likhet med Hebreerbrevet 6. Om de dör i det tillståndet, så var de i slutändan aldrig utvalda som en av Guds utvalda. ”The Believer’s Bible Commentary”, s. 2325, stöder denna uppfattning. Det finns dock vissa människor som har övergivit den kristna tron och sedan, efter en tid, återvänt. Det verkar som om man fortfarande bör be för att dessa människor, trots att de har lämnat tron, ska återvända.

Slutsats: Oavsett vilken annan betydelse vissa kanske tror att detta har, syftar det säkerligen också på den fysiska döden.

Fråga: Avser 1 Joh 5:16–17 det katolska begreppet ”dödssynder” kontra ”lätta synder”?

S: Nej. Den katolska läran säger att en troende hamnar i helvetet om hen begår en dödssynd och dör innan hen fått förlåtelse och/eller absolution för synden. För icke-dödssynder, eller lätta synder, hamnar hen fortfarande i himlen, men med en längre vistelse i skärselden.

Bibeln lär oss i Hebreerbrevet 7:25 att Jesus fullständigt har frälst oss från alla våra synder. Även om äkta troende vill omvända sig från alla sina synder, är det Guds nåd, inte våra handlingar, som för oss till himlen.

Fråga: I 1 Joh 5:18, är Satan oförmögen att ”röra oss”, eller kan Satan ”sila” oss som vete i Luk22:31 ?

S: Satan kan inte göra någonting utan att Gud tillåter det. Som Jobs bok visar var Satan tvungen att be om tillstånd för att yttre påverka Jobs omständigheter och kropp.

Men kanske ligger Satans största makt i bedrägeri och frestelse. I viss utsträckning är Satans inflytande över en kristen endast i den grad som den kristne ”lyssnar” på Satan.

F: Hur kan hela världen i 1 Joh 5:19 vara under den ondes ”makt” (eller inflytande)?

S: Se diskussionen om Romarbrevet 8:19–22 och Efesierbrevet 2:2 för svaret.

Fråga: Vad innebär det egentligen i 1 Joh 5:21 att ”hålla sig borta från avgudar”?

S: Det grekiska ordet för ”vaka över/hålla sig borta från” är phulaxate, aoristimperativet av phulasso (Strong 5442). Det kan betyda att hålla utkik efter, skydda sig från, akta sig för eller undvika. Även om detta innefattar ”lämna inte Jesus och dyrka avgudar istället”, betyder det i själva verket mycket mer än så. Grekerna och romarna tenderade att vara synkretistiska, och det kunde finnas en frestelse att dyrka avgudar eller andra gudar utöver Jesus. Senare gjorde de hermetiska gnostikerna precis det som Johannes varnade för, på det mest bokstavliga sättet som är möjligt. De kombinerade tron på Jesu kraft med kraften hos Hermes, Zeus, Herkules och andra.

Ibland frestar Satan kristna att överge kristendomen, särskilt när de utsätts för tortyr eller annan förföljelse, och ofta är Satan ännu mer förtäckt än så. Ibland vill vi hålla fast vid någon synd samtidigt som vi följer Kristus. När vi gör det blir just den synden en avgud för oss. Även om vi kanske försöker hålla fast vid både den synden och Kristus, kan vi inte hänge oss helhjärtat åt Kristus förrän vi tar upp vårt kors och lägger bort den avgudsdyrkande synden.

Fråga: Är det, enligt 1 Joh 5:21, okej att ha avgudabilder i sitt hem om man inte dyrkar dem?

S: Nej. Även om man inte har någon som helst benägenhet att tillbe avgudarna är det ändå fel av tre skäl.

1. Att skapa och tillbe avgudar är en förolämpning mot Gud. Att offra till avgudar är att offra till demoner, vilket framgår av 1 Korintierbrevet 10:19–21 och 5 Mosebok 32:17. Att uppskatta de konstnärliga kvaliteterna hos en välgjord avgud är som att uppskatta de positiva egenskaperna hos något som skapats och används av Satan för att hålla människor i andlig blindhet. Skämtsamt sagt, om jag skulle ha avgudar i mitt hem, skulle jag placera dem bredvid mina konstnärligt utformade sataniska ritualföremål. Men eftersom jag varken har eller vill ha några sataniska ritualföremål i mitt hem, skulle jag inte heller ha någon plats för avgudarna.

2. Avgudar kan få andra att snava. Även om den andra personen inte frestas att dyrka din avgud, ger du ändå ett dåligt exempel och visar att avgudadyrkan inte ska tas på alltför stort allvar.

3. Det verkar mycket svårare att vittna kraftfullt inför avgudadyrkare (hinduer, buddhister och andra) om du säger till dem att de måste vända sig bort från avgudarna och tjäna den levande Guden för att komma till himlen, men samtidigt har avgudar i ditt hem.

Fråga: Hur vet vi att 1 Joh. verkligen skrevs av Johannes?

S: Det finns fyra huvudsakliga skäl.

1. Den tidiga kyrkan erkände det som härrörande från aposteln Johannes. I synnerhet citerar Cyprianus i sitt brev 69 (ca 246–258 e.Kr.) 1 Joh 2:18–19 och säger att detta är skrivet av aposteln Johannes. Han citerar också ”Johannesbrevet” i Avhandling 12, den tredje boken 2.

2. Tertullianus (ca 213 e.Kr.) hänvisar till 1 Joh 2:23; 4:2–3 och 5:1 och säger att Johannes uttalade allt detta. (Mot Praxeas 28). I *De Corona* (198–220 e.Kr.), kap. 10, säger han att ”Johannes säger: ’Mina små barn, håll er borta från avgudarna’” (1 Joh.5:21 ).

3. Senare säger Augustinus (ca 400 e.Kr.) i sin första predikan över 1 Johannesbrevet att det skrevs av den Johannes som skrev evangeliet.

4. Den har en stil som liknar 2 och 3 Johannesbrevet samt Johannesevangeliet.

I det högst osannolika fallet att vi hade fel, och att den tidiga kyrkan helt missbedömde författarskapet till 1 Johannesbrevet, om Gud ändå avsåg att 1 Johannesbrevet skulle vara en del av Skriften, vilken skillnad skulle det då göra om det var skrivet av Johannes eller inte?

Fråga: Hur kan vi i 1 Joh veta om det vi har idag är en tillförlitlig bevarad version av det som ursprungligen skrevs?

S: Det finns minst fyra skäl.

1. Gud lovade att bevara sitt ord i Jesaja 55:10–11; Jesaja 59:21; Jesaja 40:6–8; 1 Petrus 1:24–25 och Matteus 24:35.

2. Bevis från den tidiga kyrkan. Här är de författare som hänvisade till verser i 1 Johannesbrevet.

Ignatius (ca 110–117 e.Kr.) citerar hälften av 1 Johannes 3:7a och anspelar på 1 Johannes3:10 a i Ignatius brev till efesierna, kap. 14, s. 55

Polykarp (100–155 e.Kr.) citerar halva 1 Johannes 4:3a,c (13 av 34 grekiska ord, med luckor) i Polykarps brev till filipperna, kap. 7, s. 34

Justin Martyr (135–165 e.Kr.) hänvisar till 1 Johannesbrevet 3:1b enligt The Greek New Testament, 4:e reviderade upplagan av Aland m.fl., s. 318. Jag har dock inte kunnat bekräfta detta i de skrifter av Justin som jag har tillgång till.

Irenaeus (182–188 e.Kr.) citerar 1 Johannes 4:1,2 och 1 Johannes 5:1 som ”hans lärjunge i sitt brev”. Han citerar också från Johannes som från hans lärjunge i evangeliet. Irenaeus, *Mot kätterierna*, bok 3, kap. 16.8, s. 443

Den muratoriska kanon (170–210 e.Kr.), ANF vol. 5, s. 603, kanon 4, nämner 1 Johannesbrevet. Den citerar också 1 Johannes 1:1 som skrivet av Johannes i hans brev i kanon 1.

Klemens av Alexandria (193–217/220 e.Kr.) säger att 1 Johannes4:16 är skriven av Johannes. Klemens av Alexandria, Fragment 3, s. 575

Tertullianus (198–220 e.Kr.) citerar en del av 1 Johannesbrevet 1:1 som ett ”Johannes vittnesbörd” i *En avhandling om själen*, kap. 17, s. 197

Tertullianus (198–220 e.Kr.) citerar 1 Johannesbrevet 4:18 som skrivet av Johannes. *Scorpiace*, kap. 12, s. 645–646

Origenes (225–254 e.Kr.) citerar 1 Johannes 1:5 som om Johannes skriver det i sitt brev. Origenes, *De Principiis*, bok 1, kap. 1.1, s. 242

Origenes (240 e.Kr.) citerar halva 1 Johannesbrevet 1:1 i ”Kommentar till Höga visan”, bok 1, kap. 4, s. 26.

Origenes (225–254 e.Kr.) citerar 1 Johannes 1:5 som hämtat från Johannesbrevet. Origenes, *De Principiis*, bok 1, kap. 1.1, s. 242

Origenes (225–254 e.Kr.) citerar att Gud är ljus från ”Johannes’ katolska brev” (1 Joh 1:5). Origenes ”Kommentar till Johannes”, bok 2, kap. 18, s. 336

Origenes (240 e.Kr.) citerar 1 Johannes 2:12–14 i ”Kommentar till Höga visan”, prolog, s. 26.

Origenes (235 e.Kr.) citerar 1 Joh 2:15–17 i ”Uppmaning till martyrskap”, kap. 38, s. 182–183.

Origenes (235 e.Kr.) parafraserar 1 Johannes 3:16 i *Exhortation of Martyrdom*, kap. 41, s. 185.

Origenes (240 e.Kr.) citerar 1 Johannesbrevet 4:7 i ”Kommentar till Höga visan”, prolog, s. 32. Han anspelar också på 1 Johannesbrevet 4:7 i samma verk, bok 2, kap. 4, s. 123.

Origenes (240 e.Kr.) citerar halva 1 Johannesbrevet 4:16 som ”Skriften” i ”Kommentar till Höga visan”, prolog, s. 32–33.

Novatian (250–257 e.Kr.) citerar halva 1 Johannes 4:12 som skrivet av Johannes. *Avhandling om treenigheten*, kap. 18, s. 627

Anonym avhandling mot Novatian (254–256 e.Kr.)

Anonym avhandling om omdop (ca 250–258 e.Kr.), kap. 13, s. 677, citerar 1 Johannes 4:7–8 som skriven av evangelisten Johannes. Den hänvisar också till 1 Johannes 5:6, 7–8

Cyprianus av Kartago (ca 246–258 e.Kr.) nämner ”Johannesbrevet” och citerar sedan 1 Joh2:21 ,22 i *Cyprianus av Kartagos avhandlingar – Vittnesbörd*, kap. 79, s. 552.

Cyprianus av Kartago (ca 246–258 e.Kr.) citerar 1 Johannes 1:8,9 och säger: ”I sitt brev fastställer Johannes…”. Cyprianus av Kartagos avhandlingar, avhandling 8, kap. 3, s. 476.

Dionysius av Alexandria (246–265 e.Kr.)

Methodius (270–311/312 e.Kr.) hänvisar till 1 Johannesbrevet 3:21 enligt Aland m.fl., 4:e reviderade upplagan, s. 815. Jag har dock inte kunnat bekräfta detta i de skrifter av Methodius som jag har tillgång till.

Phileas av Thmuis (halshuggen 307 e.Kr.) citerar en fjärdedel av 1 Johannesbrevet 4:18 i Brev till folket i Thmuis, ANF vol. 6, s. 162

Petrus av Alexandria (306, 285–311 e.Kr.) citerar 1 Johannesbrevet 2:1 i ”The Canonical Epistle”, kanon 11, s. 276.

Efter Nicea

Eusebius av Caesarea (323–326 e.Kr.) Eusebius ”Kyrkohistoria”

Hilarius av Poitiers (355–367/368 e.Kr.)

Athanasius (367 e.Kr.) hänvisar inte till några specifika verser i 1, 2 och 3 Johannesbrevet, men han räknar upp böckerna i Nya testamentet i Festbrev 39, s. 552

Faustinus (400-talet)

Filo av Karpasien (400-talet)

Zeno (4:e århundradet) hänvisar till 1 Johannesbrevet 4:20

Synopsis Scripturae Sacrae (350–370 e.Kr. eller 500-talet) räknar upp Hebreerbrevet (av Paulus), Jakobsbrevet, 1 och 2 Petrusbrevet, 1, 2 och 3 Johannesbrevet samt Judasbrevet som heliga skrifter. Den citerar hela 1 Johannesbrevet 1:1.

Cheltenham-kanon (= Mommson-katalogen) (ca 360–370 e.Kr.)

Basilius av Kappadokien (357–378/379 e.Kr.) citerar 1 Johannesbrevet 3:23 som ”även Johannes skriver”. Om Anden, kap. 5.9, s. 7

Synoden i Laodicea (i Frygien) (343–381 e.Kr.) kanon 60, s. 159, listar böckerna i Gamla testamentet och Nya testamentet. Kanon 59, s. 158, säger att endast de kanoniska böckerna i Gamla och Nya testamentet får läsas i kyrkan.

Cyrillus av Jerusalem (ca 349–386 e.Kr.) citerar 1 Johannes 2:22 som av aposteln i föreläsning 10.14, s. 61

Cyril av Jerusalem (ca 349–386 e.Kr.) nämner (implicit) de sju breven av Jakob, Petrus, Johannes och Judas. Kateketiska föreläsningar, föreläsning 4, kap. 36, s. 27–28

Ambrosius av Milano (370–390 e.Kr.)

Gregorius av Nazianzus (330–391 e.Kr.)

Pacianus av Barcelona (342–379/392 e.Kr.) citerar 1 Johannes5:16 (synder som leder till döden) som skrivna av Johannes. Om de botgörande, kap. 4.3, s. 75

Gregorius av Nyssa (ca 356–397 e.Kr.) säger ”Johannes i ett av sina katolska brev” och citerar 1 Johannes 2:1. Detta tyder på att det fanns även andra brev. Mot Eunomius, bok 2, kap. 14, s. 128

Didymus den blinde (398 e.Kr.) hänvisar till 1 Johannes 2:20; 3:13,21; 5:21

Schismatikern Lucifer från Cagliari på Sardinien (361–ca 399 e.Kr.) hänvisar till 1 Johannes 2:18; 3:13; 4:3,20; 5:2

Epifanius av Salamis (360–403 e.Kr.)

Maximus av Turin (4:e/5:e århundradet) hänvisar till 1 Johannes 2:6

Påven Innocentius I av Rom (ca 405 e.Kr.)

Maximinus (4:e/5:e århundradet) hänvisar till 1 Johannesbrevet 5:1

Rufinus (374–406 e.Kr.)

Johannes Chrysostomos (-407 e.Kr.) citerar ur 1 Petrusbrevet och 1 Johannesbrevet, vol. 14

Chromatius (407 e.Kr.) hänvisar till 1 Johannesbrevet 5:18

Orosius/Hosius av Braga (414–418 e.Kr.)

Kyrkomötet i Kartago (218 biskopar) (393–419 e.Kr.)

Hieronymus (373–420 e.Kr.) diskuterar böckerna i Nya testamentet. Han nämner specifikt vart och ett av de fyra evangelierna, Paulus brev till de sju församlingarna, Hebreerbrevet samt Paulus brev till Timoteus, Titus och Filemon. Hieronymus diskuterar därefter Apostlagärningarna. Därefter diskuterar han de sju breven av Jakob, Petrus, Johannes och Judas. Slutligen diskuterar han Uppenbarelseboken. Brev 53, kap. 9, s. 101–102.

Hieronymus (373–420 e.Kr.) hänvisar till 1 Johannesbrevet 3:21

Augustinus av Hippo (388–430 e.Kr.) nämner aposteln Johannes och hänvisar till 1 Johannesbrevet 4:7 i *Guds stad*, bok 17, kap. 5, s. 342

Sozomen (370/380–425 e.Kr.) hänvisar till 1 Johannes5:16 som ”Skrifterna”. Sozomens Kyrkohistoria, bok 1, kap. 22, s. 256

Johannes Cassianus (419–430 e.Kr.) citerar 1 Johannesbrevet 1:1–2 som skrivet av aposteln Johannes i ”Sju böcker”, bok 5.6, s. 584

Marcus av Eremita (efter 430 e.Kr.) hänvisar till 1 Johannesbrevet 4:3

Paulinus av Nola (431 e.Kr.) hänvisar till 1 Johannesbrevet 3:13

Sokrates ”Kyrkohistoria” (ca 400–439 e.Kr.) anspelar på 1 Johannesbrevet

Cyril av Alexandria (444 e.Kr.) hänvisar till 1 Johannesbrevet 4:3

Hesychius av Jerusalem (efter 450 e.Kr.) hänvisar till 1 Johannesbrevet 3:21

Speculum (500-talet)

Kyrkomötet i Chalcedon (451 e.Kr.)

Quodvultdeus (ca 453 e.Kr.) hänvisar till 1 Johannesbrevet 5:7–8, 20

Leo I av Rom (440–461 e.Kr.) säger att 1 Johannesbrevet 4:2–3 är skrivet av evangelisten Johannes, brev 28.3, s. 42. Även 1 Johannesbrevet 1:7 är skrivet av aposteln Johannes, brev 28.3, s. 42

Leo I av Rom (422–461 e.Kr.) citerar 1 Johannes 4:2–3 om Antikrist som skrivet av aposteln Johannes. Predikan 34.5, s. 149

Theodoret av Kyrros (ca 466 e.Kr.) hänvisar till 1 Johannes 4:3

Prosper av Aquitaine (426–455 e.Kr.)

Varimadum (445/480 e.Kr.) hänvisar till 1 Johannesbrevet 5:7–8, 10, 20

Vigilius (484 e.Kr.) hänvisar till 1 Johannesbrevet 5:1,18

Johannes av Damaskus (706–749 e.Kr.) ”...sju katolska brev, nämligen ett av Jakob, två av Petrus, tre av Johannes, ett av Judas...” Förklaring av den ortodoxa tron, bok 4, kap. 17, s. 90

3. Bevis från kättare och andra författare

Pseudo-Hippolytus (222–235/6 e.Kr.) hänvisar till 1 Johannes 2:18 som skriven av Johannes. Fragment 10, s. 244

Kättaren Priscillianus (385 e.Kr.) hänvisar till 1 Johannes 4:3; 5:7–8

Kättaren Pelagius (416–418 e.Kr.) hänvisar till 1 Johannesbrevet 2:6

Donatisten Tyconius (efter 390 e.Kr.) hänvisar till 1 Johannes 2:18;3:14 ; 4:3

4. De äldsta manuskripten vi har av 1 Johannes visar att det finns variationer mellan manuskripten, men inga teologiskt betydande fel.

p9 (=papyrus Oxyrhynchus 402) 1 Johannes4:11 –12,14–17, 300-talet. I boken The Complete Text of the Earliest New Testament Manuscripts, s. 70, finns en bild av detta manuskript, och där står det att handstilen inte är en utbildad skrivares, att det är skrivet slarvigt och att vissa stavningar är obegripliga.

300-talet – 1968 – Nya testamentets text

300-talet – 1998 – Aland m.fl., fjärde reviderade upplagan

s. 74 (=Bodmer 17) Apg 1:2–5, 7–11, 13–15, 18–19, 22–25; 2:2–4; 2:6–3:26; 4:2–6, 8–27; 4:29–27:25; 27:27–28:31; Jakob 1:1–6,8–19,21–23,25,27; 2:1–3,5–15,18–22,25–26; 3:1,5–6,10–12,14,17–18; 4:8,11–14; 5:1–3, 7–9, 12–14, 19–20; 1 Petrus 1:1–2, 7–8, 13, 19–20, 25; 2:6–7, 11–12, 18, 24; 3:4–5; 2 Petrus 2:21; 3:4, 11, 16; 1 Johannes 1:1,6; 2:1–2,7,13–14,18–19,25–26; 3:1–2,8,14,19–20; 4:1,6–7,12,16–17; 5:3–4,9–10,17; 2 Johannes 1,6–7,13; 3 Johannes 6,12; Judas 3,7,12,18,24 (600-talet)

600-talet – 1968 – Texten i Nya testamentet innehåller Jakob 2:4 och 1 Petrus 1:12

600-talet – 1975 – Aland m.fl., tredje upplagan

600-talet – 1998 – Aland m.fl., fjärde reviderade upplagan

Vaticanus [B] (325–350 e.Kr.), Sinaiticus [Si] (340–350 e.Kr.) och Alexandrinus [A] (ca 450 e.Kr.) innehåller alla 1 Johannesbrevet.

Bohairisk koptiska [Boh] 3:e/4:e århundradet

Sahidisk koptiska [Sah] 300-talet/400-talet

Peshitta-syriska [Syr P] 375–400 e.Kr.

Efraemis Rescriptus [C] 500-talet

Armeniska [Arm] från 500-talet

Georgiska [Geo] från 500-talet

Etiopiska [Eth] från ca 500 e.Kr.

Det bör nämnas att 1 Johannes 5:7–8 är en av de tre eller fyra mest anmärkningsvärda manuskriptvariationerna i Bibeln. Men inte ens detta är teologiskt betydelsefullt, eftersom dessa verser inte lär ut något om Treenigheten som inte finns någon annanstans.

Se www.BibleQuery.org/1 John Manuscripts.html för mer information om tidiga manuskript av 1 Johannesbrevet.