< Bibelfråga från 2 Korintierbrevet

Fråga: Hur skiljer sig 2 Kor från Paulus övriga brev?

S: 2 Korintierbrevet är ett av Paulus mer personliga brev, som handlar om familjefrågor inom församlingen. Det är mycket uppriktigt och visar en mycket ofullkomlig församling och hur Paulus hanterar situationen. Medan han hanterar situationerna i församlingen i Korint avslöjar Paulus mer om sig själv i 1 och 2 Korintierbrevet än i någon annan bok. Det verkar som om Paulus skrev 1 Korintierbrevet främst som lärare och 2 Korintierbrevet främst som pastor.

F: I vilken ordning ägde Paulus resor och brev till korintierna rum?

S: Paulus hade följande kontakter.

a) 50–52 e.Kr. Paulus besökte Korint för första gången under sin andra missionsresa efter Aten i Apostlagärningarna 18.

b) Skrev ett brev till dem som nu är förlorat

c) 54–55 e.Kr. Skrev 1 Korintierbrevet, troligen medan han befann sig i Efesos

d) Gjorde ett andra ”smärtsamt” besök i Korint (2 Korintierbrevet 2:1; 12:21)

e) Skrev ett tredje brev till Korint som nu är förlorat

f) 55–57 e.Kr. Skrev 2 Korintierbrevet efter att ha besökt Korint två gånger (2 Korintierbrevet 12:14; 13:1)

g) Besökte Korint för tredje gången.

Fråga: Vad är en översikt över 2 Korintierbrevet?

S: Här är en översikt.

1 Paulus förtvivlan över livet och hans förtröstan på Kristus

2–3 Smärta och försoning

4–5 Förlora inte modet, för vi är försonade

6–7 Uppmaning att inte ta emot Guds nåd förgäves

8–9 Uppmaning till insamlingar till förmån för dem i Jerusalem

10–13 Uppmaning att acceptera Paulus som apostel

Fråga: I 2 Kor 1:1, 1 Kor 1:2, 1 Tess 1:1 och 2 Tess 1:1 fanns det bara en församling per stad. Bör det då finnas bara en församling per stad även idag?

S: Det finns tre nivåer av kristen enhet: troende inom samma lokala församling, troende från olika församlingar och enhet mellan olika församlingar. Detta svar behandlar endast den tredje nivån, med fyra punkter att beakta i svaret.

1. Dessa fyra verser innebär inte att det endast bör finnas en samlingsplats, särskilt inte när det finns hundratusentals kristna i en stad.

2. Ingenting säger att mänskliga administrativa indelningar måste diktera hur församlingarna ska organiseras. De kan finnas på många olika geografiska platser, även om detta inte rättfärdigar att församlingar bildas på grund av läromässiga eller andra splittringar.

3. Alla äkta kristna är redan en del av den enda, sanna kyrkan i Jesus Kristus. Om en kristens lojalitet mot sin egen lokala församling eller kyrkosamfund är större än hans lojalitet mot Gud, då har den kristne sina lojaliteter fel.

4. Tyvärr har många kristna ledare underlåtit att ta lärorna och buden om enhet bland kristna tillräckligt på allvar. Läs Efesierbrevet 4:3–4; Filipperbrevet 1:27; 2:1–4; 4:2; Romarbrevet 15:5–7; Johannes 17:20–23. Se nästa frågor samt frågorna om 1 Korintierbrevet 1:10–14 och Efesierbrevet 4:4 för ytterligare diskussion.

Fråga: Eftersom Bibeln i 2 Kor 1:1 ger exemplet med en församling per stad, och inga motexempel, bör då detta exempel bli vår regel, såsom en grupp som kallar sig den lokala församlingen lär ut?

S: Nej. Om man trodde att varje exempel, utan vare sig ett bud eller ett motexempel, borde följas, skulle kristna då behöva:

a) Aldrig samlas i byggnader, utan endast i hemmen (1 Kor16:19 ; Filemon 2).

b) Aldrig gå till domstol som kärande av något skäl.

c) Män får aldrig bära byxor. Alla får endast bära sandaler, inte skor.

d) Aldrig äta potatis, majs, jalapeñopeppar eller andra livsmedel från den nya världen.

e) Ingen glass, pizza, isglassar eller livsmedel som de inte kunde ha känt till på biblisk tid.

f) Använd inte engelska i gudstjänsten, eftersom detta var okänt för Bibelns författare.

g) Åk aldrig i bilar, på cyklar, i flygplan eller med jordbruksmaskiner.

h) Använd aldrig jordbruksredskap eller maskiner som uppfunnits efter Kristi tid.

i) Ha aldrig kylskåp, elektricitet, gas, radio eller TV.

j) Andra märkliga regler.

Vi bör snarare följa Skriftens exempel, även utan ett uttryckligt bud, om:

1. Det finns en god anledning att följa exemplet,

2. det inte finns några motexempel, och

3. Anledningen till att det inte finns några motexempel inte enbart beror på tid, teknik, kultur eller omständigheter av icke-moralisk karaktär.

Om något inte uppfyller dessa tre kriterier, är det då automatiskt okej att göra det? – Inte nödvändigtvis. Vi bör avgöra vad vi bör göra genom att fylla oss med kunskap från Skriften och fråga: ”Vad skulle Gud vilja att vi gjorde?”

Fråga: Hur kan vi, enligt 2 Kor 1:1–11, finna tröst eller trösta andra?

S: Att trösta någon är något individuellt, som beror på personen och omständigheterna. 2 Korintierbrevet 1:1–11 visar oss sex aspekter av att bli tröstad eller att trösta en annan kristen.

a). Gud förstår vårt lidande 2 Kor 1:5

b). Gemensamma erfarenheter från det förflutna 2 Kor 1:6,8–9

c). Att minnas vårt framtida hopp 2 Kor 1:7; 1 Tess4:16 –18

d). Gud tröstar oss direkt 2 Kor 1:3–5

e) Lita på att Gud ska befria oss 2 Kor 1:9–10

f) Bön 2 Kor 1:11

Fråga: Ska vi, enligt 2 Kor 1:4, trösta brottslingar, praktiserande homosexuella som lider av aids och andra som lider med rätta?

S: Ja. 2 Korintierbrevet 1 begränsar inte kretsen av dem vi ska trösta. När vi tröstar andra som lider med rätta bör vi ha följande i åtanke.

1. De behöver se Kristi kärlek lysa igenom oss och veta att Gud älskar dem och önskar att de ska omvända sig och bli Hans barn.

2. Vi behöver inte uppehålla oss vid deras brott, men vi bör inte avfärda deras brott som triviala eller obetydliga. Vi bör inte ge efter för dem genom att säga att det var orättvist att de åkte fast, eller att livet eller systemet är orättvist.

3. Även om vi inte bagatelliserar deras synd, bör vi betona att Kristus ger förlåtelse och helande för våra synder.

Fråga: Varför berättar Paulus i 2 Kor 1:5–11 om sina svårigheter här, och när bör vi berätta för andra?

S: Paulus talar i sina brev i allmänhet inte så mycket om sig själv, och när han gör det är han vanligtvis optimistisk och positiv. Här finns ett anmärkningsvärt undantag. I vers 1:11 anger han att han berättar detta för att de bättre ska kunna be för honom. Det ger dem en möjlighet att förstå honom bättre, och de kan genom hans exempel se att även mogna, lydiga kristna ibland kan drabbas av depression. Slutligen kan de se hur Paulus hanterar depressionen genom att närma sig Kristus. Paradoxalt nog känns Guds nåd inte starkast i de bästa tiderna, utan i de värsta.

Fråga: Hur ger Paulus och Timoteus lidanden i 2 Kor 1:6 tröst och frälsning åt korintierna? Människor blir vanligtvis inte tröstade av att höra att andra lider.

S: Människor får faktiskt tröst när de hör att en älskad vän har klarat sig igenom en prövning. Paulus lidande för evangeliets skull förde Jesu frälsning till korintierna och andra.

Fråga: Varför förlorade Paulus hoppet om livet självt i 2 Kor 1:8–9, när han ju sa: ”Att leva är Kristus, och att dö är vinst” i Fil1:21 ?

S: Filipperbrevet1:21 visar den inställning Paulus hade i fängelset och den inställning vi bör ha. Paulus var dock en människa med stunder av förtvivlan, och i 2 Kor 1:8–9 var Paulus uppriktig och skönmålade inte hur nedstämd han kände sig vid den tiden.

Här finns en lärdom som vi kristna kan tillämpa i våra egna liv. Om du undervisar om hur man bör känna inför något, men själv ibland har känt annorlunda, så är det okej; var ärlig mot andra och erkänn när du har varit svag i tron. Det är viktigare att vara äkta och inte hålla en fasad av ”alltid glad” inför varandra än att vara oärlig.

Fråga: Ljög Paulus i 2 Kor 1:15–20 när han sa att han skulle komma tillbaka och sedan inte kom?

S: Paulus lovade inte att han skulle komma; han sa bara att han hade för avsikt att komma. Idag bör vi skilja mellan att någon ger ett löfte och att någon bara uttrycker sina avsikter. När situationen förändras är det helt i sin ordning att avsikten ändras.

Fråga: Hur ska världen, enligt 2 Kor 1:15–20, kunna lita på att en kristens ”ja” eller ”nej” är ett ärligt och uppriktigt ”ja” eller ”nej”?

S: Vi bör hålla våra löften och åtaganden, även om det senare blir obekvämt att göra det. Motvikten till detta är att vi bör vara försiktiga med att fastna i onödiga åtaganden. Dessutom bör vi inte hålla vårt ord om det skulle innebära att vi syndar genom att göra det. Om du till exempel en gång dumt nog lovade att råna en bank, så råna inte banken.

En gangster definierade en gång en ärlig man som ”när han väl är köpt, förblir han köpt”. Så ska inte kristna vara. Vi ska vara ”oköpta” och inte ta emot mutor eller andra hemliga betalningar. När någon ingår ett avtal med oss ska de kunna lita på att vi inte ”böjer reglerna” när vi tror att vi inte kommer att åka fast. När vi anförtros att döma något opartiskt och rättvist, ska vi vara öppna och fullgöra vår skyldighet ärligt, oavsett hur mycket pengar vi skulle kunna tjäna genom att ta emot en muta.

Fråga: Bör troende någonsin bryta ett löfte, enligt 2 Kor 1:17–19?

S: Bibeln anger att troende inte bör bryta ett löfte, förutom under följande omständigheter.

1. En flicka som bor hemma överröstas av sin far (4 Mosebok 30:3–5).

2. En hustru som övertalas av sin man (4 Mosebok 30:6–8, 15).

3. Vår främsta prioritet är naturligtvis att behaga Gud. Därför bör man inte hålla ett löfte om löftet innebär att man syndar och är olydig mot Gud.

4. I linje med punkt 3 anser många kristna att om att hålla ett löfte eller säga sanningen skulle bidra till att en person mördas, bör vi istället försöka rädda den personens liv. Det är därför som vissa kristna ljög för nazisterna när dessa frågade om de gömde några judar.

Se även nästa fråga.

Fråga: Hur ska troende, enligt 2 Kor 1:17–19, göra upp planer på ett gudfruktigt sätt jämfört med ett världsligt, köttsligt sätt?

S: När vi gör ett åtagande bör människor kunna lita på att vi håller vad vi lovar. De enda undantagen är ett åtagande att göra ont, eller om vi är oförmögna på grund av faktorer utanför vår kontroll. Ändra inte dina planer bara av egenintresse. Var inte vacklande. Gör inte planer som drivs av hämndlystnad, avund, hat eller girighet. Slutligen: gör inga åtaganden som du inte behöver göra. Du kan berätta för andra om dina nuvarande avsikter utan att göra det till ett löfte eller ett åtagande.

Fråga: I 2 Kor 2:1–4, när bör vi undvika ett besök eftersom det är ”smärtsamt”?

S: Vi bör inte undvika saker bara för att de är obehagliga, eller göra saker bara för att de känns bra. Tydligen gick det föregående besöket, det andra besöket, inte alls bra för vissa. Paulus ville ha lite tid på sig innan han kom tillbaka igen, troligen för att undvika en upprepning av det föregående besöket. Paulus mål var inte att undvika smärta, utan försoning. Ibland, om någon är mycket missnöjd med dig, är det bra att ge dem lite tid innan du tar itu med det.

På samma sätt bör vi som föräldrar inte tillrättavisa våra barn när vi har tappat humöret. Det är helt okej att säga till ditt barn: ”Jag kommer att straffa dig för det här, men inte just nu. Jag behöver tid att lugna ner mig först.” Tillrättavisa sedan barnet på ett lämpligt sätt för att hjälpa barnet, inte för att tillfredsställa din ilska.

Paulus skrev ett brev till dem, delvis som ett lämpligare alternativ till ett smärtsamt besök.

Fråga: I 2 Kor 1:9 var en fördel med Paulus nedslående omständigheter att han påmindes om att inte lita på sig själv. Hur övar vi oss i att inte lita på oss själva?

S: Du kan se på den här frågan på två sätt.

På lång sikt, när vi vill säga till Gud: ”Jag klarar det här själv, jag behöver dig inte”, är det ett tecken på att vi är på väg mot ett fall. De allra flesta människor, åtminstone i västvärlden, tror att de har större kontroll över vad som händer dem än de faktiskt har. De tror att de har en mer säker kunskap om hur saker och ting kommer att utvecklas än de faktiskt har. Även de bäst utarbetade planerna kan gå om intet på grund av en enda trafikolycka, ett brott, en allvarlig sjukdom eller en cancerdiagnos.

I vardagen, ber vi om Guds styrka och hjälp endast när vi har problem, eller när vi inte ser någon möjlighet att klara det på egen hand? Det är fel om vi vänder oss till Gud endast som en sista utväg. Vi bör be om att Guds kraft ska flöda genom oss hela tiden. Anledningen till att vi bör be är INTE bara för att visa respekt mot Gud, utan för att vi verkligen behöver den, för att kunna göra allt det som Gud vill att vi ska göra.

Fråga: Varför talar Paulus i 2 Kor 1:10 om Guds befrielse i tre olika tempus?

S: Det finns tre olika aspekter som vi bör tänka på.

I det förflutna har Gud redan befriat oss. Gud har redan befriat oss från döden och dess straff genom att Jesus Kristus dog på korset för våra synder.

I nutiden befriar Gud oss från fara just nu och bevarar oss, vilket bekräftar vår frälsning.

I framtiden kommer vi att ta emot det utlovade arvet och belöningarna, men vi har dem inte ännu.

F: I 2 Kor 1:23, när bör vi ändra våra planer för att inte sätta någon annan i en besvärlig situation?

S: Det är okej att säga att man planerar att göra något, om man uppriktigt hade tänkt göra det, och sedan senare ändra sina planer. Kom ihåg att ett schema också kan bli en avgud. Om vi inte redan har gjort ett fast åtagande, ska man väga för- och nackdelarna med att göra något jämfört med att låta bli. I allmänhet vill man inte göra något för att sätta någon annan i en besvärlig situation. Men om att inte göra det skulle göra många människor besvikna, bara för att skona en persons känslor, då kan det bästa vara att göra det ändå. Men du kan försöka på ett varsamt sätt låta personen veta att du kommer att göra det och varför.

Fråga: I 2 Kor 2:5 står det att när vi tillrättavisar någon som behöver tillrättavisas, hur vet vi då var gränsen går för att inte vara för hård mot dem?

S: Här är tre punkter att tänka på i svaret.

a) Tukt, inklusive kyrkotukt, bör aldrig vara ett mål, utan snarare ett verktyg. Den tjänar syftet att försöka föra individen tillbaka till omvändelse och visa resten av församlingen och världen att detta beteende eller denna övertygelse är oacceptabelt i församlingen.

b) När det gäller disciplinens omfattning bör man överväga det troliga resultatet av att fortsätta på den nuvarande vägen och jämföra det med det troliga resultatet av ett alternativt tillvägagångssätt.

c) Hur uppfattas disciplinen av den person som utsätts för den? Verkar den godtycklig, illvillig eller inkonsekvent, genom att vissa slipper undan medan andra behandlas strängare?

Fråga: Var Paulus i 2 Kor 2:5 arg på ”en viss person som hade förolämpat Paulus”, som det står i Asimovs Guide to the Bible, s. 1113?

S: Det finns inga belägg för denna spekulation. Personen gjorde något fel, och 2 Korintierbrevet anger inte vad det var. Många tror dock att det var samma person som uppträdde omoraliskt i 1 Korintierbrevet 5:1–13.

Dessutom är ilska inte en korrekt beskrivning av Paulus känslor här. Paulus hade just sagt i 2 Kor 2:4 att det han skrev var ”med tårar”, så det var sorg och besvikelse som Paulus kände, snarare än ilska mot personen i fråga.

Fråga: Tror du att det i 2 Kor 2:10–11 handlade om samma man som hade sin fars hustru i 1 Kor 5:1–5?

S: Det är ganska osannolikt, eftersom Paulus säger: ”om jag har förlåtit något”. Den enda möjligheten är om han felaktigt anklagades för att ha haft ett förhållande med sin fars hustru.

Fråga: I 2 Kor 2:11, vad är faran med att inte uttrycka förlåtelse när det behövs?

S: I 2 Kor 2:11 står det att Satan kan förstöra genom överdriven sorg och missmod. Tukt som inte avtar, eller där den som utsätts för tuktan inte ser något hopp om att den ska ta slut, tenderar att leda till förtvivlan. Varför underkasta sig disciplinen, när det uppfattas som att det inte har någon effekt jämfört med att inte underkasta sig den? Om en församlingsmedlem därför blir föremål för disciplin, är det bra att också diskutera framtida villkor för återupprättelse. Annars kan personen dra slutsatsen att det inte finns något hopp om att komma tillbaka från detta.

Som J. Sidlow Baxter säger kan Satan andligt sett använda en sikt (Lukas 22:31), listiga knep (2 Korintierbrevet 2:11), ogräs som kväver (Matteus 13:22), ”list” för att bedra (Efesierbrevet 6:11), en ängels förklädnad (2 Korintierbrevet 11:14) och snaran för att fånga människor (2 Timoteusbrevet 2:26).

Fråga: I 2 Kor 2:11, vad är faran med att inte vidta nödvändiga disciplinära åtgärder?

S: Det finns en risk att de inblandade personerna inte kommer att omvända sig. Det finns en risk att det blir ett dåligt exempel för resten av församlingen. Detta kan verka vara det ”minst smärtsamma” alternativet på kort sikt, men det kan bli det mer smärtsamma alternativet på lång sikt. Men tänk långsiktigt. Målet är inte hur den person som behöver disciplin kommer att känna sig tillfälligt idag, utan vad som kommer att bestå i hans eller hennes hjärta och karaktär.

F: I 2 Kor 2:12–13 hade Paulus en öppen dörr för att predika i Troas. Borde han då ha lämnat staden och begett sig till Makedonien, som han gjorde?

S: Även om vi inte känner till alla detaljer om Paulus specifika situation, kan man säga två saker i allmänhet.

1. Det viktigaste är att lyda Gud, inte att gå igenom varje öppen dörr.

2. När vi längtar mycket efter att träffa någon, förstår Gud nådigt våra känslor också.

Fråga: Varför borde korintierna och Titus känna sig lite dåliga här i 2 Kor 2:12–13?

S: Paulus avstod från vad som verkade vara en stor evangelisationsmöjlighet i staden Troas för att återvända och se till dem. Många av korintierna skulle bli glada att se Paulus, men Paulus avstickare hindrade honom från att predika för andra.

Fråga: I 2 Kor 2:14 står det att kristna alltid segrar i Kristus, så varför faller kristna ibland?

S: 2 Kor 2:14 innebär inte att kristna alltid segrar syndfritt över allt, för kristna syndar fortfarande. Vi är snarare en del av Kristi seger vid korset, och vi kommer att segra över livet i allmänhet när vi träder in i de segrande hjältarnas sal: det vill säga himlen.

F: I 2 Kor 2:17 står det att många har förvrängt Guds ord. Har vi då bara de förvrängda orden från Gud, och har Guds sanna ord försvunnit från jorden?

S: Nej. Bedrägliga lärare kan fortfarande undervisa om ett förvrängt Guds ord. Men det sanna Guds ord kommer aldrig att saknas, och Guds ord kommer aldrig att gå förlorat, vilket Jesaja 59:21 lovar.

Fråga: I 2 Kor 3:5, hur odlar vi att inte lita på oss själva på ett rätt sätt, i motsats till ett felaktigt sätt?

S: Vissa människor gör det inte. De utstrålar överdriven självförtroende och arrogans och är obehagliga att umgås med för många andra. Och de vet oftast inte ens varför. Om du helt enkelt vill dela med dig av vad som har hänt dig till andra, och du känner detta överväldigande behov av att dela med dig eftersom det får dig att framstå i ett bra ljus, så är det inte att vara kommunikativ utan att vara högmodig.

Om Gud inte gör oss tillräckliga för vår tjänst, kommer vi inte att lyckas med den. Därför bör vi varken vara för självsäkra (i oss själva) eller sakna förtroende (för Gud).

Se ”Believer’s Bible Commentary”, s. 1828, för mer information.

Fråga: Vad var det egentligen som försvann här i 2 Kor 3:11?

S: Detta avser hela lagen, inklusive de tio budorden, inte bara den ceremoniella lagen. Dessa ersattes naturligtvis av bud i Nya testamentet. Och många av buden är desamma: tillbe inte avgudar, begå inte äktenskapsbrott, mörda inte, stjäl inte osv. Även om vi tjänar på det nya sättet genom Anden, inte på det gamla sättet genom den skrivna lagen (Rom 7:6), innebär det nya sättet fortfarande att vi också måste lyda dessa bud.

F: Betyder 2 Kor 3:13–15 att Moses beslut att lägga en slöja över sitt ansikte var anledningen till att judarna var förblindade för Kristus?

S: Nej. Paulus tog upp detta som en analogi baserad på 2 Mos 34:33–35 för att illustrera hur människor som stod så nära Guds härlighet ändå kunde vara så förblindade. Paulus visar också hur viktigt det var att först vända sig till Herren för att inte bli förblindad. Slutligen kan en person inte fullt ut förstå alla betydelser och förebud i Gamla testamentet, om man inte läser Nya testamentet.

F: Bevisar 2 Kor3:17 , där det står att Herren är Ande, att Jesus är den Helige Ande, såsom enhetspentekostalerna tror?

S: Den treenige Guden är Ande, men det betyder inte att det var omöjligt för Jesus att också ha en fysisk kropp, både före och efter uppståndelsen.

Fråga: Vilka är några möjliga verktyg för att dela evangeliet som vi INTE bör använda, enligt 2 Kor 4:2?

A: Vi bör inte använda våld, andra former av tvång eller lagar. Vi bör inte använda böter, mutor eller andra ekonomiska incitament. Vi bör inte använda lögner eller bedrägeri. Vi bör inte använda smicker eller förtal. En av mina döttrar sa en gång till mig: ”Jag ska ta reda på vilka av mina vänner som inte är kristna, och sluta vara vän med dem.” Jag förklarade för henne att detta var fel. Eftersom vi vill att människor frivilligt ska välja att älska Gud, måste de frivilligt kunna göra det valet. Om vi sätter dem under press att göra det, hamnar vi i den fruktansvärda situationen att försöka agera som den Helige Ande när det gäller att föra människor till Kristus.

Det är därför som vi, när vi ger mat till de hungriga, sjukvård till de sjuka eller lån till de fattiga, ger dessa saker oavsett om de är kristna eller inte, eller om de har uttryckt ett intresse för att komma till Kristus.

Fråga: Varför skulle Gud, enligt 2 Kor 4:3–4, tillåta att evangeliet döljs för dem som går förlorade?

S: För dem som undertrycker den sanning om Gud som de redan har fått (Rom1:18 –32) har Gud ingen skyldighet att ge dem mer sanning. Om någon ska förkasta Gud visar 2 Petrus2:20 –22 att ju mindre de vet, desto bättre är det för dem.

F: Vem är denna tidsålders gud i 2 Kor 4:4?

S: Det är Satan, som enligt 1 Johannes 5:19 har fått en viss makt över denna värld. Han kallas denna världens furste i Johannes 12:31, 14:30 och16:11 . Satan kallas också härskaren över luftriket i Efesierbrevet 2:2. Se även Efesierbrevet6:12 och Kolosserbrevet 1:13.

Som en sidokommentar kan nämnas att Irenaeus, biskop av Lyon (182–188 e.Kr.), när han diskuterade denna vers av Paulus, hade en annan tolkning av den. Han ansåg att ”denna världs Gud” var den sanna Guden, och att den sanna Guden förblindade de icke-troende, vilket framgår av Irenaeus’ verk *Mot kätterierna*, bok 3, kap. 7.1, s. 420. De tidiga kyrkofäderna var gudfruktiga män, men även de gjorde misstag. I Irenaeus verk *Mot kätterierna*, bok 3, kap. 6.2, nämner han dock att Skriften omtalar falska gudar som gudar, men tillägger att de i sanning inte alls är några gudar. I fragment 46, s. 575, säger Irenaeus också att denna världens gud är Satan.

Fråga: Vad är de ”lerkrukor” som innehåller skatten i 2 Kor 4:7?

S: För att besvara denna fråga måste vi först veta vad skatten är och titta på verserna före och efter. ”Denna skatt” är specifikt ”ljuset från kunskapen om Guds härlighet i Jesu Kristi ansikte” enligt 2 Korintierbrevet 4:6.

2 Kor 4:8–10 visar att vi är

pressas hårt från alla håll men inte krossas (4:8)

förvirrade men inte förtvivlade (4:8)

förföljda men inte övergivna (4:9)

slås ned men inte förgörs (4:9)

Vi bär alltid Jesu död i vår kropp, så att också Jesu liv kan uppenbaras i vår kropp (4:10 )

Vi som lever är alltid utlämnade till döden för Jesu skull, så att också Jesu liv kan uppenbaras i vår dödliga kropp (4:11 ).

Döden [martyrium] verkar i oss [Paulus och hans följeslagare], men livet [det eviga] verkar i er [korintierna] (4:12 ).

Dessutom kan lerkrukor användas till vilket syfte ägaren än önskar (Jeremia 18:1–10), vissa kärl till ädla syften och andra till oädla (2 Timoteus2:20 –21).

Det är intressant att 2 Korintierbrevet 4:8–10 inte skulle ge någon mening alls om det placerades efter 2 Korintierbrevet 4:6, om inte 2 Korintierbrevet 4:7 fanns däremellan och på ett avgörande sätt kopplade samman de två.

Lerkrukorna är ”vi” (4:8–9), vår kropp (4:10 ) och vår ”dödliga kropp” (4:11 ).

Gud har valt att lägga denna stora skatt i oss, som så föga smickrande kallas lerkrukor. Lerkrukor ser mycket enkla ut, och en kruka håller inte länge; det är lätt för någon att krossa den. Ändå kan en lerkruka vara användbar, och den kan troget hålla kvar vätskan inuti utan att läcka.

Det är en i grunden ny upplevelse i Bibeln att den skatt som Gud har gett oss inte förvaras i en rökelseask eller en ark, utan inuti oss själva. Gamla testamentet förebådade detta när det stod: ”Men detta är det förbund som jag skall sluta med Israels hus efter dessa dagar, säger HERREN. Jag skall lägga min lag i deras sinnen och skriva den i deras hjärtan. Och jag skall vara deras Gud, och de skall vara mitt folk. Ingen skall längre undervisa sin nästa eller sin broder och säga: ’Lär känna HERREN’, ty de skall alla känna mig, från den minste till den störste, säger HERREN.” Jeremia 31:33–34a

Fråga: Varför skulle Gud i 2 Kor 4:7 välja att lägga en skatt i lerkrukor?

S: Kontrasten mellan den obeskrivliga skatten och den mycket billiga lerkrukan. När människor ofta sätter ädelstenar i dyra infattningar av guld, skulle det verka märkligt att lägga en skatt i en lerkruka, om man inte försökte dölja skatten. Lerkrukor var vanliga och mycket anspråkslösa. Detta är för att visa att det är Gud som har äran, inte vi. En lerkruka konkurrerar inte med skatten inuti. Dessutom, när det gäller Gideons armé i Domarboken 7, syntes ljuset från facklorna inte förrän de krossade de lerkrukor som de låg i. Så människor ska se skatten och ljuset som kommer från oss, som visserligen är mycket vanliga.

Fråga: Vad gör Paulus här i 2 Kor 4:8–9?

S: Precis som han talade om skatter i lerkrukor, fortsätter han med fler paradoxer.

2 Korintierbrevet 4:8 skulle, för att behålla ordlekarna på grekiska, kunna översättas: ”pressade men inte krossade, förvirrade men inte förlorade, förföljda men inte lämnade att dö, nedslagna men inte utslagna.

Nedslagna till marken, men inte utslagna, alltid döende men aldrig döda.” Även när omständigheterna skulle få någon annan att känna sig nedstämd behöver vi inte leva under omständigheterna.

Fråga: Varför förlorade inte Paulus modet i 2 Kor 4:1, 16–17?

S: Det korta svaret är att han valde att inte göra det. 2 Kor 4:1 säger att det berodde på att han hade denna tjänst. 2 Kor 4:16 säger att han yttre sett förtvinade. Med andra ord tog misshandeln, steningarna och vistelsen i fängelsehålor och kedjor hårt på hans kropp, och han var inte lika fysiskt stark och frisk som han brukade vara, eller som han annars skulle ha varit utan förföljelserna. Men de två belöningarna – att se människor komma till Herren och hans egen framtida hemkomst till himlen – gjorde det värt besväret.

Fråga: Vad betyder uttrycket ”härlighetens tyngd” i 2 Kor 4:17?

S: Det hebreiska ordet för härlighet kan också betyda tung eller tyngd. ”Tung” var ett sätt på vilket hebréerna tänkte på Guds härlighet. Det är ett bra sätt för oss att tänka på Guds härlighet också.

Fråga: I 2 Kor 5:21, hur blev Jesus till synd? Invaderade Satan Jesu kropp, som många falska lärare har lärt ut, däribland Rev. Moon i ”The Divine Principle” (femte upplagan, 1977), s. 147–148, 330?

S: Nej. Jesus tog på sig straffet för våra synder och upplevde den avskildhet från Gud Fadern som vi alla förtjänade.

Det bör nämnas att en medlem av Unification Church i en tv-sänd debatt förnekade att han trodde att Jesu kropp invaderades av Satan. Men här är vad pastor Moon lärde ut i sin ”Divine Principle” (femte upplagan, 1977).

”Gudomliga principen”, s. 148: ”Jesus kunde inte fullborda syftet med den fysiska frälsningens försyn eftersom hans kropp invaderades av Satan. Han kunde dock lägga grunden för andlig frälsning … genom … blodet på korset.”

”Gudomliga principen”, s. 330: ”Detta [att Mose två gånger slog på klippan] förebådade möjligheten att när Jesus, den verkliga Klippan, skulle komma, skulle hans kött kunna invaderas av Satan genom korsfästelsen, på grund av folkets otro, …”

Gudomliga principen, s. 147–148: ”Eftersom det judiska folket inte trodde på Jesus och överlämnade honom till korsfästelse, invaderades hans kropp av Satan, och han dödades. Därför förblir även de kristnas kroppar utsatta för Satans invasion, trots att de tror på och förenas i en kropp med Jesus, vars kropp invaderades av Satan.”

Gudomliga principer, s. 510 ”Icke desto mindre … överlämnades Jesu fysiska kropp i Satans händer som en lösen för att återföra judarna och hela mänskligheten till Guds famn; hans kropp invaderades av Satan. Naturligtvis förblev mänsklighetens fysiska frälsning ouppfylld, och Jesus dog, med löftet att den skulle förverkligas när Herren skulle komma tillbaka.” (Lägg märke till att det står ”Herren” och inte ”Han” eller ”Jesus”.)

I Bibeln motbevisas detta av Apostlagärningarna 2:31–32, där man citerar Psalm16:10 , och säger att Jesu kropp inte skulle se förruttnelse eller förfall. När Jesus uppenbarade sig för Tomas och de andra lärjungarna i Johannes 20:24–28, visade Jesus genom spikmärkena och hålet i sidan att det var samma kropp, uppväckt till liv. I Johannes 2:19–21 nämnde Jesus också att hans kropp skulle uppväckas.

Jesus gjordes till synd för vår skull i vårt ställe, men han var aldrig personligen syndig.

Fråga: Varför var Paulus i 2 Kor 5:2 så missnöjd med att leva här på jorden?

S: Av liknande skäl som någon som har varit på resande fot i månader kan längta efter att få återvända hem och träffa sin familj. Vi kristna längtar efter att få se Kristus ansikte mot ansikte och att träffa alla de troende som har gått före oss. Tyvärr förmedlar filmen ”Heaven Can Wait” precis det motsatta budskapet.

Paulus medvetna, men plötsliga byte av metaforer från tält till kläder kan bero på att han, som tältmakare, insåg att samma tyg ibland användes för att tillverka både kläder och tält.

Fråga: Om kristna enligt 2 Kor 5:2,4 ska vara nöjda med livet, varför ska vi då ”stönar”?

S: Vi bör vara nöjda och tillfreds med att följa Kristus och ta emot det han har gett oss. Men paradoxalt nog bör vi längta efter – och till och med stönande önska – att lämna denna besudlade, galna och hjärtskärande värld för att för evigt bo hos Gud. Vi är nästan som det lilla barnet på en resa, som ofta frågar: ”Är vi framme snart?”

Ordet ”sucka” i verserna 2 och 4 står i kontrast till ”förtröstan” i verserna 6 och 8. Vi ska alltså ha förtröstan och samtidigt sucka, rätt förstått. Vi suckar dock inte för att vi för närvarande har en jordisk kropp, utan snarare för att vi längtar efter vår odödliga kropp.

Fråga: Kan ”avklädda” och ”klädda” i 2 Kor 5:2–4 syfta på ett ”mellanläge” mellan döden och uppståndelsen?

S: Det finns två synsätt.

Tre tillstånd: i denna kropp, i himlen före uppståndelsen och i den nya himlen och den nya jorden i en uppstånden kropp.

Två tillstånd: Vissa ser detta som endast två tillstånd: ”avklädd” dödlighet och ”klädd” evigt liv i himlen. Till stöd för synsättet med två tillstånd finns det faktum att Paulus här endast ställer två saker mot varandra: dödlighet och odödlighet.

F: Är pantet i 2 Kor 5:5 ett löfte eller ett tecken på en framtida betalning, för en första delbetalning med resten senare?

S: Det grekiska ordet för pant här, arrhabon, kan betyda båda delarna, beroende på sammanhanget.

Framtida löfte: Till stöd för den första betydelsen är våra kroppar bräckliga och dödliga, och vi har endast ett löfte om en himmelsk kropp som är helt olik vår jordiska kropp.

Förskott: Till stöd för den andra betydelsen är vi nu en ny skapelse, vi tillhör Jesus nu, vi har den Helige Ande nu, och himmelriket finns inom oss nu.

Naturligtvis finns det en tredje synvinkel, nämligen att detta grekiska ord passar perfekt här, eftersom båda betydelserna är sanna.

Fråga: I 2 Kor 5:7, avser ”Ty vi vandrar i tro, inte i syn” instrumentalmusik?

S: Inte alls, trots vad en författare från Church of Christ lär ut. Detta har inte mer att göra med instrumentalmusik än vad denna vers har att göra med sång eller klappande. I Church of Christs broschyr Instrumental Music in Worship, s. 28, står det att instrumentalmusik i gudstjänsten ”1. Bryter mot trons lag (2 Kor 5:7; Hebr 11:6; Rom10:17 ).” På samma sätt har de andra två verserna som anges som stöd för att instrumentalmusik bryter mot trons lag inte heller något med musik att göra.

På sidorna 3–5 försöker författaren, James M. Tolle, hävda att all gudstjänst som inte är uppenbarad i Guds ord inte bygger på tro, och att en noggrann granskning av Kristi uppenbarelse inte kommer att ge ett enda ord till stöd för instrumentalmusik i gudstjänsten. Men Gamla testamentet är Guds ord, och Uppenbarelseboken är faktiskt Jesu Kristi uppenbarelse. Nya testamentet nämner inte heller predikstolar. Om vi ”noggrant” bortser från Gamla testamentet, till exempel Nehemja 8:4, skulle man kunna framföra ett starkare argument för att vi inte bör ha predikstolar i kyrkan än för att vi aldrig bör ha instrumentalmusik. Det är sorgligt att se hur människor kan försöka använda helt irrelevanta verser för att stödja sina sekteristiska läror.

Nu säger inte evangeliska kristna att kyrkor måste ha musikinstrument, eller att en person inte kan vara en äkta kristen om hen har fel på denna punkt. Denna fråga kan dock vara allvarligare än bara musiken, eftersom legalism kan hindra människor från att uppleva den nåd och frihet som finns i Kristus.

Fråga: Genom att bortse från 2 Kor 5:8 ser skeptikern Ehrman inkonsekvenser i synen på livet efter döden (Jesus, Interrupted, s. 261). ”Denna syn på själens eviga och kroppslösa existens återfinns inte i de tidigaste kristna skrifterna, utan endast i skrifter som dök upp senare” (Jesus, Interrupted, s. 266).

S: Egentligen tror vi inte på en evig och kroppslös existens för själen för all framtid. Vi tror på en kroppslös existens för själen under en tid, tills Jesus återkommer, och därefter en evig existens med en ny, förhärligad kropp. Oavsett detta anser både kristna och bibelkritiker att de tidigaste kristna skrifterna var Paulusbrev.

Här är verser som Ehrman håller med om är skrivna av Paulus och som visar på en existens för själen efter döden, skild från kroppen.

2 Kor 5:8 ”Vi är alltså övertygade och skulle helst vilja lämna kroppen och vara hemma hos Herren.”

Fil 1:23b–24 ”Jag längtar efter att få lämna [dö] och vara hos Kristus, vilket visserligen är långt bättre. Men det är nödvändigare för er att jag stannar kvar i kroppen.”

Rom8:38 –39: ”Ty jag är övertygad om att varken död eller liv, varken änglar eller makter, varken nuet eller framtiden, varken krafter, varken höjd eller djup, varken något annat i hela skapelsen, kommer att kunna skilja oss från Guds kärlek som finns i Kristus Jesus, vår Herre.”

Fråga: Kommer även icke-troende att ställas inför Kristi domstol i 2 Kor 5:10?

S: Nej. Det finns två domar.

1. Den första domen är den stora vita trondomen i Uppenbarelseboken 20:11–15, där de troende förklaras rättfärdiga genom Jesus. Även om vissa kristna anser att de troende inte ens är närvarande vid den stora vita trondomen, är alla kristna överens om att de troende inte har något att frukta från den stora vita trondomen.

2. I 2 Korintierbrevet 5:10 talas det om en andra dom, kallad ”domen vid domstolen”, som är avsedd enbart för de troende för att bedöma vad de har gjort för Kristus och belöna dem därefter. Se diskussionen om 1 Korintierbrevet 3:12–15 för mer information.

Fråga: Måste kristna, enligt 2 Kor 5:11, känna till ”Herrens fruktan”?

S: I moderna översättningar står det ”fruktan för Herren”. Vi kristna ska känna fruktan för Herren, på det rätta sättet genom vördnad och respekt för Gud, men också fruktan för dem som inte känner Gud. Andra verser som talar om vår rätta fruktan för Herren är 1 Mosebok 22:12; Ordspråksboken 1:7; 1 Samuelsboken 12:14; 2 Krönikeboken 6:33; 19:7; Nehemja 5:9; Psaltaren 19:9; 22:25; 33:8; 119:74; 128:1; Predikaren 8:13; 12:13; Jesaja 11:3; Jeremia 5:22; Mika 6:9; Malaki 3:5.

Fråga: I 2 Kor 5:13, var Paulus någonsin sinnessjuk?

S: Det står inte här att Paulus någonsin var galen. Han bryr sig inte om att försvara om han någonsin var sinnessjuk eller inte. Paulus säger här att om han någonsin gav intryck av att vara ”utanför sig” eller ”ur sina sinnen”, så var det för deras skull.

F: I 2 Kor 5:16, vilka är några sätt att betrakta någon ur ett andligt perspektiv jämfört med ett världsligt perspektiv?

S: Ur ett världsligt perspektiv skulle man kanske fråga hur mycket pengar eller makt personen har, vad hen kan göra för dig, hur stilig eller attraktiv hen är, eller om hen är en potentiell pojkvän eller flickvän. Inte allt detta är dåligt, men det är bara att se på ytan av saker och ting. Ett andligt perspektiv handlar om var personen verkar befinna sig i förhållande till Gud, hur hen är på insidan, och hur och vad du kan göra för att gynna hen.

F: I 2 Kor 5:17 står det att när någon blir en ny skapelse i Kristus, kan de då förlora sin frälsning och ”sluta vara” en ny skapelse?

S: Äkta kristna är oeniga om möjligheten att förlora sin frälsning. Se diskussionen om Efesierbrevet1:14 och Hebreerbrevet 6:4–10 för mer information.

Eftersom Gud dock redan före världens skapelse visste vem som skulle komma till himlen, kan ingen överraska Gud och bli en av de icke-utvalda.

F: Hur är kristna nya skapelser i Kristus enligt 2 Kor 5:17?

S: Vi är nya skapelser på följande sätt:

1. Positionsmässigt: Vi har fått det säkra löftet om evigt liv.

2. Erfarenhetsmässigt: Den Helige Ande bor i oss, och vi är i färd med att helgas.

Vi är fortfarande desamma på följande sätt:

1. Fysiskt sett har vi fortfarande samma kroppar, som är utsatta för sjukdom, skador och död.

2. Vår syndiga natur finns fortfarande kvar.

3. Vi begår fortfarande synder.

Fråga: Vad menas egentligen med ”försoning” i 2 Kor 5:19?

S: Vi var alla skilda från Gud på grund av våra synder. Men Jesus Kristus, som var syndfri, åstadkom försoning mellan Gud och människorna.

Se The Bible Knowledge Commentary: New Testament, s. 568 för mer information.

Fråga: Hur sammanfattar versen i 2 Kor 5:20 Paulus (och vår) tjänst?

S: I slutändan var Paulus en ambassadör som förkunnade Guds försoning för alla människor, men särskilt för hedningarna.

Se The Bible Knowledge Commentary: New Testament, s. 568 för mer information.

Fråga: Hur kunde Jesus i 2 Kor 5:21 ”göras till synd”, eftersom Jesus var utan synd enligt Hebr4:15 ?

S: Svaret finns i 2 Kor 5:21 själv. Gud gjorde honom som var utan synd till ett syndoffer för oss. Den skyldiga bördan av alla våra synder lades på den syndfria.

Fråga: Hur kan människor i 2 Kor 6:1 ta emot Guds nåd förgäves, eller motstå den Helige Ande i Apg 7:51?

S: Kom ihåg att de ursprungliga åhörarna av 2 Kor 6:1 är människor som bekände sig till Kristus i Korint. Tre viktiga punkter att beakta i svaret.

1. Gud kan göra vad som helst och allt han vill.

2. Om Han så önskar kan Guds händer göra saker förgäves. Som ett exempel står det i Romarbrevet10:21 , där man citerar Jesaja 65:2: ”Hela dagen har jag [Gud] sträckt ut mina händer till ett olydigt och motsträvigt folk.”

3. Trots detta uttalar Guds mun aldrig något förgäves, utan Guds ord fullbordar alltid det Han önskar (Jesaja 55:10–11).

Sammanfattningsvis är Guds beslut aldrig förgäves, men Gud väljer ibland att tillåta saker som är förgäves och som bryter Guds hjärta.

Fråga: I 2 Kor 6:3, på vilka sätt kan vi lägga en stötesten i någons väg?

S: Man kan direkt locka någon till synd genom att lägga frestelser i deras väg. Jesus sade att frestelser oundvikligen kommer, men ve dem genom vilka de kommer (Matteus 18:6–7). Man kan också indirekt leda till synd genom att ge ett dåligt exempel. Någon kan säga att de är kristna, men vara ett dåligt exempel och vittne. Slutligen kan man uppmuntra till synd genom att underlåta att göra något när man borde vidta åtgärder.

F: Hur grupperar Paulus sina svårigheter i 2 Kor 6:4–5?

S: Paulus har tre grupper med vardera tre svårigheter. Den första är problem och svåra situationer i allmänhet. Den andra gruppen är svårigheter som orsakas av andra människor. Den tredje gruppen består av självpåtagna svårigheter.

F: Varför skulle vi någonsin utsätta oss för självpåtagna svårigheter, enligt 2 Kor 6:5?

S: Först två saker som inte är svaret, och sedan svaret.

Inte svaret: Även om vi kan ha självpåtagna svårigheter som en följd av våra synder, är det inte det som står i fokus här.

Inte svaret: Ibland gör religiösa människor dåraktiga saker som skadar dem fysiskt, i den felaktiga tron att Gud är nöjd med att de gör saker mot sin kropp som Gud aldrig har bett om. Vissa shiitiska muslimer blöder ner sina ryggar genom att kasta kedjor över dem. Trappistmunkar avlägger tystnadslöften under en viss tid, istället för att ägna mer tid åt att resa ut och dela Jesu evangelium så som Jesus beordrade. Vissa munkar och nunnor, istället för att arbeta hårt för att visa Guds kärlek till andra människor, utsätter sina kroppar för fysiska påfrestningar genom att utsätta sig för halvfasta och försvaga kroppen, i tron att det behagar Gud mer än det som Gud har bett dem att göra. Att fasta är bra, till en viss gräns, men när man blir oförmögen att hjälpa andra har man förlorat syftet med sitt liv på jorden ur sikte.

Svaret: Sammanhanget handlar om självpåtagna prövningar som en kristen väljer att utstå för att tjäna Gud, inom ramen för Guds vilja. Varför skulle vi någonsin utsätta oss för självpåtagna prövningar? Varför skulle en brottare avstå från efterrätter när han försöker nå sin viktklass? Varför skulle en duktig säljare stiga upp tidigt för att hinna med ett flyg och förhandla fram ett avtal? Varför skulle en soldat marschera och träna hela tiden innan han går in i strid? I ett basebollag har människor olika roller, men som kristen bör du sträva efter att vara mer än en bänknötare. Precis som en soldat som är frånvarande utan tillstånd (AWOL) är en som helt enkelt har försvunnit genom att vända ryggen åt sin plikt, kan det finnas kristna som är frånvarande utan tillstånd och som på sätt och vis försvinner när Gud har något för dem att göra. Hur seriös är du egentligen när det gäller att berätta för världen vem Kristus är?

Fråga: I 2 Kor 6:6–7, hur förhåller sig dessa till den tidigare listan?

S: Dessa egenskaper är hemligheten bakom hur Paulus ständigt kunde uthärda de tidigare svårigheterna. När Paulus använder det allmänna uttrycket ”rättfärdighetens vapen” antyder han att han inte vill använda andra, orättfärdiga vapen (tvång, hot, mutor osv.).

Fråga: Varför finns alla dessa nio paradoxer med i 2 Kor 6:8–10?

S: Det handlar ofta om motsatta situationer. Genom svårigheterna i var och en av dem skulle Paulus inte bara uthärda, utan också blomstra. Han betonar kontrasten mellan tillfälliga, jordiska omständigheter och den eviga, andliga verkligheten.

F: I 2 Kor 6:11–13, vad är sammanhanget för Paulus vädjan här?

S: De föregående sex verserna visar Paulus svårigheter, hur han uthärdade och blomstrade i dem, under alla omständigheter. Här frågar han artigt vad de tänker göra . Han kommer att följa upp detta med en vädjan om pengar för att lindra den kommande hungersnöden som kommer att drabba Jerusalem och Judeen.

Någon jämförde en gång en församling med en fotbollsmatch. I en fotbollsmatch finns det 22 spelare som är i desperat behov av vila, och 20 000 supportrar som är i desperat behov av motion. Är det bara ett fåtal personer i församlingen som gör det mesta av arbetet? Är det bara ett fåtal personer i församlingen som ger en betydande andel av sin inkomst, eller gör alla sin del och bidrar? I en församling finns det människor som främst är givare och mottagare. Vissa kan ge generöst med pengar, andra med sina talanger och andra med sin tid. Om du är en ny troende, en nyfödd kristen, och du främst är en mottagare, är det helt i sin ordning för det stadium du befinner dig i. Men om du har varit kristen ett tag, är du då främst en givare eller en mottagare?

A.W. Tozer sa: ”Paulus var en liten man med ett rikt inre liv; hans stora hjärta sårades ofta av hans lärjungars trångsynthet. Synen av deras förtvinade själar smärtade honom mycket.” (The Root of Righteousness, 1955). Citerat i Believer’s Bible Commentary, s. 1844.

Fråga: Vad menas i 2 Kor 6:14–18 och Ef 5:7 med att vara i ok med icke-troende?

S: Detta är en mycket träffande liknelse. För bästa resultat måste två oxar som är kopplade i ok ha liknande styrka och båda dra i exakt samma riktning.

Kristna tillämpar också denna vers på äktenskap, dejting i form av en-till-en-träffar och affärspartnerskap. De anser i allmänhet inte att detta gäller anställning i ett företag, ägande av aktier på börsen eller medlemskap i sekulära sällskap, organisationer och välgörenhetsföreningar.

Tänk dig att en kristen och en icke-kristen är gifta, och att den kristne vill offra en stor summa pengar till en kristen mission eller kyrka. Hur skulle det tas emot av en icke-kristen? Ofta (men inte alltid) drar icke-troende makar en troende bort från Herren.

Fråga: Hur hänger 2 Kor 6:14–17 ihop med de tre föregående verserna (2 Kor 6:11–13)?

S: Vissa kristna kanske vill bli bättre givare, men de kan egentligen inte det eftersom de är komprometterade. De kan vara komprometterade i ett äktenskap där maken eller makan inte vill ge bidrag till kyrkan. De kan vara komprometterade av dyra vanor som kräver mycket pengar. De kan vara komprometterade av synd, vilket gör att de inte är lämpliga för vissa roller. De kan vara komprometterade av distraktioner som slukar all den tid de skulle kunna ägna åt att tjäna Gud. Ibland måste man ”befria sig från kompromisser” innan man kan bli den givare som Gud vill att man ska vara. De kan vara i en situation där de har gjort kompromisser genom synkretism med andra religioner, astrologi, frimurarloger eller ockultism.

F: Varför är renhet viktigt i 2 Kor 6:17?

S: Det finns minst tre skäl.

Vår renhet är ett av de viktigaste sätten på vilka vi behagar Gud.

Renhet är ett gott exempel för andra, både icke-kristna och kristna, vilket 1 Tessalonikerbrevet 2:10 visar.

Renhet betyder på grekiska både helighet och målmedvetenhet. Renhet innebär också att befria sig från distraktioner för att kunna ägna sig åt Gud.

Uttrycket ”gå ut från dem” kommer från Jesaja 52:11, där de uppmanades att lämna Babylon. På samma sätt bör vi lämna platser, inklusive arbetsplatser, där vi inte lever i renhet inför Gud. Om du arbetar på ett ställe eller i ett företag som aktivt leder människor bort från Gud eller rättfärdighet, bör du skaffa ett annat jobb.

På samma sätt bör vi inte vara medlemmar i församlingar som inte vill följa Gud. Även om ingen församling är perfekt, bör vi inte ha gemenskap med församlingar där Gud och hans ord inte står i främsta rummet. I ”The Believer’s Bible Commentary” (s. 1846) står det: ”Problemet är idag utbrett bland evangeliska kristna i liberala och neo-ortodoxa församlingar. De frågar ständigt: ’Vad ska jag göra?’ Guds svar finns här. De bör lämna en gemenskap där Herren Jesus inte hedras och upphöjs som Guds välälskade Son och världens Frälsare. De kan göra mer för Gud utanför en sådan gemenskap än de någonsin kommer att åstadkomma inom den.”

Fråga: Hur kan vi i 2 Kor 7:1 rena oss själva, eftersom endast Gud kan rena oss?

S: På egen hand kan vi varken rena oss själva eller ens till 100 % uppriktigt önska renhet.

Med den Helige Ande kan vi underkasta oss Gud, överlämna vårt liv till Jesus och låta Guds liv beröra och fylla vartenda mörkt hörn av våra liv. För att anspela på Filipperbrevet 2:12–13 har alla sanna troende ansvaret att utverka den frälsning som finns inom dem.

Fråga: Vad är skillnaden i 2 Kor 7:1 mellan: ”renande” (2 Kor 7:1), ”förnyelsens bad” (Tit 3:5), ”förnyelse genom den Helige Ande” (Tit 3:5), ”att födas på nytt” (Joh 3:7) och ”ett nytt liv” (Rom 6:4)?

S: De syftar alla på det kristna livet, men de avser olika aspekter. Kristus försåg oss med rättfärdighet på korset för 2 000 år sedan. Ändå pågår vår pånyttfödelse än i dag, eftersom vi har en frälsande tro på Gud. Dessutom är Gud, när vi är kristna, i färd med att rena våra liv. Gud ger oss inte bara förlåtelse för våra synder (dvs. syndiga handlingar), utan Gud förvandlar också vår syndiga natur. Vi kommer visserligen inte att bli syndfria och fullkomliga förrän vi dör, men när vi följer Kristus blir vi mer och mer lik Kristus här på jorden. Ett tecken på att vi väljer att offentligt identifiera oss med Kristi död och renande är vattenbaptismen, som är ett löfte om ett gott samvete inför Gud (1 Petrus3:21 ).

Fråga: I 2 Kor 7:1 står det att Gud renar oss – hur ska vi då rena oss själva?

S: Gud ger kraften, men vi har också ett ansvar i vår relation till Gud. Oavsett var vi befinner oss som troende bör vi förvänta oss (och önska) att vi om tre till fyra år kommer att vara betydligt mer lik Kristus än vi är nu.

Fråga: I 2 Kor 7:2 säger Paulus att han ”inte har gjort någon orätt”. Hur kan han säga det, när han innan han blev kristen lät döda många människor?

S: 2 Korintierbrevet 5:17 ger svaret: ”Om någon är i Kristus, är han en ny skapelse. Det gamla har gått förbi. Se, det nya har kommit!” En gång upptäckte pressen att en evangelist hade haft en affär för många år sedan. Evangelisten erkände denna synd, men sa att kristna inte skulle hålla denna synd emot honom och hans tjänst, eftersom det skedde innan han blev kristen. Evangelisten hade rätt – vilket han också borde ha haft. Gud förlät Paulus fullständigt för allt han gjort, och Paulus förlät sig själv också, vilket vi också borde göra.

Fråga: Varför tror du att Paulus i 2 Kor 7:2 ansåg det nödvändigt att försvara sig här?

S: Tydligen hade Paulus hört talas om vissa människor som angrep hans karaktär eller tjänst. Vi ska inte vara stolta eller arroganta, men om någon angriper vår karaktär eller tjänst är det helt i sin ordning att tala för att försvara sig. Av det sätt på vilket Paulus uttrycker sig framgår det inte att han trodde att korintierna trodde på dessa förtal. Ändå är det bra att reda ut dessa saker ändå.

F: Varför är det viktigt för oss att i 2 Kor 7:2 säga att vi inte har gjort någon orätt (eller gottgöra om vi har gjort det)?

S: För vårt eget samvete och för vårt vittnesbörd. Att gottgöra är en del av omvändelsen. Om vi har stulit något, bör vi lämna tillbaka det. Om vi har tagit pengar eller förstört något av värde, bör vi ersätta det. Ibland kan vi inte gottgöra skadan, kanske för att vi har tappat kontakten med dem eller för att de har avlidit. Men när vi kan gottgöra skadan och försonas med dem, bör vi göra det omedelbart, eftersom det oväntat kan komma en tid då det inte längre går att göra det.

F: 2 Kor 7:2–8 kan ses som en uppmaning till försoning efter ett tidigare strängt brev. När bör vi acceptera en försoning som erbjuds av en annan, och när bör vi själva ta initiativet till att försöka försonas med någon?

S: Försoning bör aldrig, aldrig hindras av att vi har en bitter eller oförlåtande inställning. Vi måste inte bara förlåta de fel som den andra personen kan ha begått mot oss, utan vi måste också förlåta dem för saker som de inte gjorde fel, men som vi felaktigt upplevde som felaktiga vid den tidpunkten. Man bör förlåta den andra personen av fri vilja, men man bör också ha en lämplig grad av förtroende för den andra personen, särskilt om personen har varit oärlig tidigare. Förlåt en tjuv, men fresta honom inte genom att anförtro honom alla dina värdesaker.

Fråga: Varför sa Paulus i 2 Kor 7:8 att han inte ångrade det, trots att han tidigare hade sagt att han ångrade det? Hur kan detta relateras till våra egna situationer ibland?

S: När Paulus skrev det stränga brevet kände han sig mycket obekväm med det, och han fruktade att han kanske hade varit för sträng mot dem. Men senare, när Paulus såg resultatet – deras omvändelse – var han glad över att han hade skrivit det. Men han var ivrig att berätta det för dem och undanröja eventuella agg de kunde ha.

En operation kan vara smärtsam, men nödvändig. Att straffa ett barn kan vara smärtsamt, även för föräldern.

F: I 2 Kor 7:2–8, när vi försöker försonas med någon, vad är några saker vi kan säga?

S: Beroende på situationen kan du betona tre saker.

Tänk på det förflutna: kärleken och tillgivenheten, de goda stunderna, engagemanget

Tänk på nutiden: vilka vi är och vad vi gör

Se framåt: vårt hopp och att arbeta ännu hårdare tillsammans

Fråga: I 2 Kor 7:10, vad är skillnaden mellan gudomlig sorg och världslig sorg?

A: Världslig sorg innefattar ånger över att ha åkt fast och sorg över konsekvenserna för en själv och andra. Världslig sorg är vad Esau kände i Hebreerbrevet 12:16–17.

Gudomlig sorg kan inkludera det ovanstående eller inte, men innefattar

1) Insikt om syndens allvar och att det främst var Gud du syndade mot (Psaltaren 51:4).

2) Ett förkrossat hjärta inför Gud (Psaltaren 51:17), inklusive insikten om vårt behov av att ropa till Gud om barmhärtig förlåtelse och renande (Psaltaren 51:1–2).

3) Ett åtagande att aldrig göra om det (Psaltaren 51:10–12).

4) Att fortsätta i relationen med Gud på den rätta vägen och aldrig mer gå den syndiga vägen (Psaltaren 51:13–15, 18), men samtidigt inse att vår tjänst inte är lika eftertraktad som vårt lydiga hjärta (Psaltaren 51:16–17).

Fråga: I 2 Kor 7:11, tror du att detta är vrede mot sig själva eller mot någon annan?

S: Indignationen avser ”troligtvis” indignation mot sig själva. Det behöver inte nödvändigtvis vara personlig indignation mot sig själv, utan en kollektiv indignation över att detta hände i deras församling och att de tolererade det under en tid.

Fråga: När ska vi känna denna typ av indignation, enligt 2 Kor 7:11?

S: När vi lever i synd och inte har omvänt oss, bör vi känna indignation över att vi inte framställer vem vi verkligen är inför Gud, änglarna och till och med demonerna. Vi behagar inte Gud, och vi lyser inte som ett ljus i denna värld.

Fråga: I 2 Kor 8:1–3, tror du att det var mer onormalt eller normalt på den tiden att en församling eller en kristen var tvungen att leva under prövningar och svårigheter?

S: Det var normalt för Paulus, men kanske inte så normalt för alla församlingar – ännu. Men strax efter den tiden, med förföljelser och senare barbariska invasioner, var det mer normalt än onormalt. Idag bör vi inte tro att det är onormalt att leva som kristen under svårigheter eller motgångar.

Fråga: Vad är det som är så otroligt att tro på när det gäller Paulus uppmaning i 2 Kor 8:1–7?

S: Paulus, som då hette Saulus från Tarsus, förföljde de heliga i Jerusalem. Nu, flera år senare, vädjar han enträget till människor som inte kände Kristus vid tiden för Sauls förföljelse, att ge generöst till just de människor som han själv fängslade och lät döda. Om du hade frågat en vanlig kristen som flydde från Saulus från Tarsus om han eller hon trodde att han en dag skulle samla in en kollekt till de kristna i Jerusalem, skulle han eller hon tro att du var galen och ha mycket, mycket svårt att tro dig. Men så arbetar Gud ibland.

Det är också intressant att Paulus uppenbarligen inte är medveten om hur snabbt han gick från att vara tacksam över att han och de var försonade till att be dem om donationer till församlingen i Jerusalem.

Fråga: Varför tror du att de i 2 Kor 8:5, trots svårigheter, så lätt kunde ge sig själva först till Gud och sedan till andra kristna?

S: Kristendomen handlar om att älska och bry sig om, särskilt om Gud och hans folk. Men i andra hand handlar kristendomen om att inte älska och inte bry sig om. Den handlar om att inte älska världen och inte älska sig själv mer än andra. Den handlar om att inte bry sig lika mycket om oss själva som om Guds rike. Paulus var ett gott exempel på den inställningen, för han var mycket mer upptagen av att sprida evangeliet än av vad som hände honom själv.

F: I 2 Kor 8:6 och 2 Kor 8:7, vad är ”denna nåd/förmån” (charis på grekiska) som de har fått ansvaret att överflöda i, och varför är den viktig?

S: Det är nåden att ge generöst. Vi vill också överflöda i denna nåd idag. Vi kan gå miste om allt som Gud har för oss, och allt som han vill att vi ska göra, om vi inte överflödar i detta också.

Fråga: I 2 Kor 8:8, vad är skillnaden mellan att Paulus ”talar genom befallning” och ”inte genom befallning”?

S: Som apostel och som deras ledare kunde Paulus ha befallt dem att ge en viss summa. Men var finns då generositeten och initiativet i en situation präglad av befallningar och tvång? Han vill att de ska ge, men han vill att det ska komma från deras egen beslutsamhet och generositet. Om de hade frågat Paulus hur mycket de behövde ge, skulle Paulus troligen ha uppmanat dem att be om vägledning och sedan bestämma själva. Som kristna ledare finns det tillfällen då vi bör ”tala genom befallning” och tillfällen då vi inte bör göra det.

Fråga: Hur kunde Kristus, enligt 2 Kor 8:9, vara rik men ändå bli fattig?

S: Kristus var rik i himlen innan han kom till jorden. Han gav upp mycket av det när han föddes av en bondkvinna i Betlehem.

Fråga: I 2 Kor 8:9, ger försoningen oss ekonomiskt välstånd, som vissa ”word-faith”-lärare hävdar?

S: Nej. Paulus säger att även om Jesus var rik [i himlen], blev han fattig för vår skull så att vi skulle kunna bli rika. Det är förvånande hur någon kan förväxla det eviga livets sanna rikedomar med de obetydliga materiella rikedomarna här på jorden.

Om någon insisterade på att hävda att detta också garanterar jordiska rikedomar, antar jag att man skulle kunna argumentera för att kristna kan vara lika ekonomiskt välbärgade som Paulus. (Paulus var inte alls särskilt rik, vad gäller jordiska rikedomar.)

F: Vad menar Paulus i 2 Kor 8:11–13 och 2 Kor 8:6 med att de skulle fullfölja det de hade påbörjat?

S: Vissa människor blir entusiastiska över att ge av sina pengar, resurser eller tid till ett projekt, men sedan avtar deras intresse. Andra är bättre på att fullfölja saker. Det är inte så att de förstnämnda inte är uppriktiga, men ibland behöver de påminnas och uppmuntras att fullfölja saker.

F: Hur ska kristna uppnå ekonomisk jämlikhet enligt 2 Kor 8:13–15?

S: Se diskussionen om Apostlagärningarna 4:32–35 för svaret.

F: Vad hände med dem som tog för mycket manna i 2 Kor 8:15? Hur sker detta idag?

S: Paulus citerar 2 Mosebok 16:18. I 2 Mosebok 16:19–20 berättas om andra som tog extra manna för att hamstra det till nästa dag. Det hamstrade mannat var fullt av maskar. Idag, när människor hamstrar rikedomar, kan det också skapa ”maskar” som förstör deras liv och deras familjers liv.

F: I 2 Kor 8:16–17, 2 Kor 8:6, 2 Kor 8:23 och 2 Kor 7:13–15 – vad var det speciella med att Paulus ofta nämnde Titus?

S: Även om Titus utan tvekan var en god kristen arbetare som kände till sanningen, kunde undervisa och vara herde, är inget av detta vad som framhålls här. Titus brydde sig verkligen om dem. När vi tjänar andra, både inom och utanför församlingen och vår familj, visar vi dem då verkligen att vi bryr oss om dem, eller gör vi det bara för syns skull?

Fråga: I 2 Kor 8:18–19, eftersom Titus var pålitlig, varför lät Paulus då en annan, namnlös broder följa med Titus också? Bör vi alltid ha två personer när det gäller pengar?

S: Det är inte så att Paulus inte litade på Titus, men detta skulle undvika att det såg ut som något ont eller att man kunde anklaga Titus för att kanske ha förskingrat en del av pengarna. Vi måste handla ärligt inför Herren, men vi bör också handla ärligt inför människor.

Tänk om du samlade in en stor summa pengar, inte räknade dem och gav dem till en person som skulle vidarebefordra dem till någon annan. Men du visste att den person du gav alla pengarna till hade högsta integritet. Är det något fel med det?

Låt mig ställa en annan fråga. Egentligen är det samma fråga, förutom att det handlade om dödligt gift istället för pengar. Skulle det vara något fel med det? Enligt vår bedömning skulle det kunna vara mycket värre att begå självmord genom att medvetet dricka dödligt gift än att stjäla pengarna. Så om de två skulle kunna vara likvärdiga enligt vår bedömning, vad är det då som gör dem så olika just nu?

Fråga: Varför ska vi, enligt 2 Kor 8:24, inte bara bry oss om vår kärlek, utan också om beviset på vår kärlek?

S: Det handlar om hur vi uttrycker vår kärlek. Vi kanske älskar andra djupt, men det räcker inte med att bara ha sentimentala tankar. Visar vi vår kärlek till andra på meningsfulla och lämpliga sätt?

F: När ska vi, enligt 2 Kor 9:1, vara oroliga för att andra troende inte fullföljer det de påbörjat?

S: Ibland slutar människor av legitima skäl, och det är okej. Men andra gånger slutar de med att bara komma med ursäkter: skäl som inte är verkliga. Ibland ägnar sig människor åt ”ghosting”. De verkar ivriga att delta, och sedan ser man dem aldrig mer.

När troende inte fullföljer det de påbörjat, utan goda skäl, är de dåliga förebilder när det gäller trofasthet och integritet. Andra människor kan börja undra om de kan lita på dem eller inte.

Se The Bible Knowledge Commentary: New Testament s. 575 och Believer’s Bible Commentary s. 1853 för mer information.

Fråga: I 2 Kor 9:2–3 står det att när vi märker att vi misslyckas med att fullfölja något vi vet att vi borde göra, vad kan vi då göra för att motivera oss själva att sätta igång?

S: Det är viktigt att bekämpa uppskjutandet. Liksom många synder kan det vara en vana som växer sig starkare. I Jakob 4:17 står det: ”Den som vet vad som är rätt att göra men ändå underlåter att göra det, gör sig skyldig till synd.” (BSB) En sak som kan hjälpa är struktur; skriv ner en lista över vad du behöver göra, behåll listan och bocka av punkterna. Det hjälper också att ha en ansvarspartner; en make eller maka eller någon annan som följer upp med dig och ser hur det går för dig. Naturligtvis bör du, utöver det, inte klaga eller ta illa upp när kristna systrar och bröder frågar hur det går för dig andligt sett.

Fråga: Finns det i 2 Kor 9:2–3 saker som vi påbörjar med de bästa avsikter, men som vi inte fullföljer, eftersom vi inte bör göra det?

S: Ja, ibland är det rätt att göra så. Ibland tvingar yttre omständigheter, hälsa och ekonomiska motgångar oss att ändra våra planer. Andra gånger kanske vi får mer information om den skada eller de negativa konsekvenser som skulle uppstå om vi fullföljde något, något som vi inte kände till tidigare eller som tidigare verkade osannolikt.

F: Vad är intressant med det grekiska ordet för ”generös gåva” i 2 Kor 9:5?

S: Detta ord, eulogia, användes ofta på grekiska för att tala väl om någon annans välsignelser. Meningen är att att tala gott och göra gott här är sammanflätade. Du ”uttrycker” din kärlek och välsignelse gentemot andra (såsom församlingen i Jerusalem) genom att agera på det.

F: I 2 Kor 9:6 och Mal 3:8–10, innebär denna princip om att så att om vi ger pengar till Gud kommer vi att bli ekonomiskt välmående?

S: Nej. Att så och skörda behöver inte nödvändigtvis vara samma sak. Det vore olyckligt om att ge till Gud i detta liv endast gav oss belöningar i detta liv och inte i himlen. De belöningar som kristna kommer att få i himlen får alla belöningar i detta liv på jorden att framstå som mycket små. Det är sorgligt att många endast ser en relation med Gud utifrån vad de ser i detta liv på jorden.

F: Vad bör vara våra motiv för att ge, enligt 2 Kor 9:6–11?

S: För det första bör det vara av kärlek och tacksamhet till Gud. För det andra bör det också vara omtanke och kärlek till andra. Vi är beordrade att fullgöra vår plikt och ge, men det ska inte ske under tvång. Vi bör finna glädje i att ge eftersom vi vet att det behagar Gud. En kristen, som var ganska välbärgad, bestämde sig för att leva på 10 % och ge 90 % till Gud.

Å andra sidan hörde jag en gång talas om en liten församling där man, eftersom alla förväntades ge 10 %, helt enkelt drog av 10 % från pastorns lön. Detta missade poängen helt, eftersom det inte fanns något frivilligt givande från hans sida och därmed ingen möjlighet att lyda.

Fråga: Hur låter Gud, enligt 2 Kor 9:8, allt gott och all nåd flöda över korintierna och oss?

S: Det finns inget hinder från Guds sida när det gäller att ge oss allt vi behöver i detta liv. Gud ger oss kanske inte alltid allt vi önskar, men om vi saknar det vi behöver är det inte Guds fel utan människans. Vi bör se till att vi lever upp till det ansvar som Gud har gett oss att hjälpa andra att få det de behöver.

Fråga: Hur kan denna gåva i 2 Kor 9:15 vara outsäglig eller obeskrivlig, när Paulus kunde tala så mycket om den?

S: Ett liv på jorden räcker inte till för att Paulus, eller någon annan, fullt ut och uttömmande ska kunna beskriva storheten i det som Gud gjorde för oss när Jesus dog på korset. Men vi kan försöka. Som kristna vill vi ägna våra liv åt att ”tacka Gud för hans obeskrivliga gåva”.

F: Var Paulus uppmaning i 2 Kor 9:15 framgångsrik?

S: Tydligen så. Romarbrevet skrevs ungefär fem månader efter 2 Korintierbrevet. Paulus talar mycket positivt om gåvan från församlingarna i Makedonien och Akaja i Romarbrevet 15:26–28. Tessalonika och Filippi låg i Makedonien, och Korint var den största staden i Akaja.

Fråga: Tror du att Paulus behövde försvara sin tjänst här i 2 Kor 10:1–12? Var Paulus enbart ”defensiv” eller var han också ”offensiv”?

S: Man skulle kunna tro att om det fanns någon som inte behövde försvara sig mot angrepp, så var det just Paulus. Men även Paulus drabbades av falska anklagelser. Även om det kan verka lite konstigt att Paulus byter till detta ämne, fanns det egentligen inget bättre ställe att ta upp detta på. Paulus var både defensiv, när han försvarade sig själv, och offensiv i det att han ifrågasatte varför dessa andra ”superapostlar” (ett hånfullt namn) ansåg sig ha befogenhet att säga att man inte skulle lyssna på honom.

Fråga: I 2 Kor 10:8–11, när bör vi vara ”djärva” i vår auktoritet och riskera att uppfattas som en idiot, jämfört med att vara ”ödmjuka” och riskera att uppfattas som svaga och maktlösa?

S: Vissa människor förväxlar ödmjukhet med svaghet. Bara för att Paulus var mild och ödmjuk betyder det inte att han inte kunde hävda sin auktoritet som apostel. När till exempel trollkarlen Elymas motsatte sig honom på Cypern, sa Paulus till honom att Gud skulle slå honom med blindhet, och det gjorde Gud i Apostlagärningarna 13:8–11. Romarbrevet 14:10–13,15 lär oss att vi ska vara milda mot ”svagare bröder”. Men i Romarbrevet 14:16 står det också att vi inte ska tillåta att det som är gott talas om som ont.

Två huvudsakliga skillnader mellan frimodighet och arrogans är att man med arrogans vill stå i rampljuset och att man med arrogans anser sig vara bättre än andra människor. Men bortsett från det kan god frimodighet vara precis lika högljudd och skarp som arrogans.

Fråga: Hur ska vi i 2 Kor 10:12 undvika att jämföra oss med oss själva, när vi ju ska göra just det enligt Gal 6:4–5?

S: 2 Korintierbrevet 10:12 kritiserar den som jämför sig med sig själv. Om man bara jämför sig med sig själv, antar jag att man alltid kommer att hamna på första plats! Galaterbrevet 6:4–5 säger att vi inte ska jämföra oss med andra, och att vi ska pröva våra egna handlingar, men det säger inte att man ska jämföra sig med sig själv.

F: I 2 Kor10:13 –15 – eftersom Paulus aldrig skryter om något annat än korset i Gal6:14 – vad gjorde då Paulus här och i 2 Kor11:18 –12:6?

S: Fyra punkter att beakta i svaret.

1. I 2 Korintierbrevet 10:13–15 står det att Paulus inte skulle skryta utöver sin egen sfär.

2. Även om det låg inom Paulus rätta sfär (inte vår) att fastställa sina egna meriter som apostel, var Paulus ovillig att göra det, vilket 2 Kor12:11 visar.

3. I 2 Korintierbrevet 11:18–12:6 berättade Paulus objektivt för korintierna om en viss man. Om man läser noggrant kan man se att mannen är Paulus själv.

4. Paulus var förmodligen ovillig att göra detta, eftersom vissa, om han inte också hade skrivit 2 Korintierbrevet 10:17–18, skulle kunna se detta som ett exempel för att skryta, om han på detta sätt bekräftade sin auktoritet.

Fråga: I 2 Kor 10:13–15, när bör vi lyfta fram det vi har gjort, och när bör vi inte göra det?

S: Det är helt okej att sakligt och ärligt berätta vad du gjorde och vad som uppnåddes. Det är inte detsamma som att vara stolt eller självupptagen. Du kanske vill lägga tonvikten på fakta och mindre på vad just du åstadkom.

Du behöver dock inte berätta det för alla hela tiden; bara när det är till hjälp att göra det. Det är helt okej att hålla det du gjorde och uppnådde hemligt.

F: I 2 Kor 10:13–15, på vilka sätt kan kristna tyvärr ”gå över gränsen”?

S: Det handlar bland annat om att framställa något som bättre eller viktigare än det egentligen är, ofta för att imponera på andra. Att överdriva sina prestationer, skryta om vad någon annan har gjort som om det vore ens eget verk, ta åt sig hela äran för något man varit delaktig i, skryta om vad man kunde ha gjort, skryta om vad man har för avsikt att göra, eller helt enkelt skryta om sig själv i allmänhet.

Tydligen hade de falska lärarna skrytit en hel del, och korintierna hade gått på det. Se New International Bible Commentary s. 1407–1408, The Bible Knowledge Commentary: New Testament s. 578–579 och Believer’s Bible Commentary s. 1857–1858 för mer information.

Fråga: Var korset i 2 Kor 10:13–15 Satans seger och inte Guds, som Rev. Moons ”Föreningskyrka” hävdar? (Hemstudiekurs för det gudomliga principet, 5:e upplagan (1977), s. 30; Det gudomliga principet, s. 143; Dialog, s. 161)

S: Nej. Detta motsägs direkt inte bara av Paulus inställning i 2 Kor 10:13–15, utan också av Kol 1:20 och Kol 2:13–15. I Gal6:14 står det: ”Men vad mig beträffar, må jag aldrig berömma mig av något annat än vår Herre Jesu Kristi kors, genom vilket världen har korsfästs för mig och jag för världen.”

I Filipperbrevet 3:18–19 beklagar Paulus att många lever som fiender till Kristi kors. Paulus och de första kristna betraktade inte sig själva som fiender till Kristi kors, vilket man skulle förvänta sig om de ansåg att det var Satans seger.

Fråga: Vad är gudomlig avund i 2 Kor 11:2, 11, 28–29, hur skiljer den sig från mänsklig avund, och varför kände Paulus den?

S: Mänsklig avund jämför vad som sägs om andra med vad som sägs om dig eller din grupp; den handlar om den ära och vördnad som visas. Gudomlig avund jämför vad som sägs om andra med vad som sägs om Gud; den handlar om den ära och vördnad som visas Gud. Paulus var till och med villig att utsätta sig för förlägenhet genom att tala dåraktigt, om det skulle hjälpa dem, enligt Believer’s Bible Commentary, s. 1859.

F: I 2 Kor 11:2 står det att vi inte ska ha mänsklig avundsjuka, men hur ska vi då ha mer gudomlig avundsjuka?

S: Det kan vi genom en särskild sorts bön. Be att Gud ska göra ditt hjärta mer likt Hans. Be om att du med Guds ögon ska se vad som är viktigare och vad som är mindre viktigt. Be om att du ska ha ett hjärta som inte är upptaget av distraktioner och andra saker, utan av människor, så att de ska lära känna och älska Gud.

Vi måste inse vad Oswald Chambers sa: ”Bön förbereder oss inte för större gärningar; den är den större gärningen.”

Fråga: I 2 Kor 11:2, vad är skillnaden mellan ”gudomlig svartsjuka” och att kalla någon för ”fårstjuv”?

S: Om någon lämnar en gudfruktig, bibeltroende församling och går till en annan gudfruktig, bibeltroende församling, kan det vara helt i sin ordning. Faktum är att Gud kanske just vill att de ska byta, även om det inte fanns några brister i den gamla församlingen. Om du är pastor är du en herde, men i slutändan är de inte dina får. De är Kristi får, och de har anförtrotts dig för att du ska ta hand om dem under en kort tid.

Men om ett får attackeras av andliga vargar, är det din uppgift att försvara hjorden mot dem som vill dra bort fåren till något som inte är gudfruktigt. Frågan är inte om fåren lämnar dig för att gå till en annan pålitlig herde, utan om de själva är andliga vargar.

Fråga: Vem är de många Jesusarna i 2 Kor 11:4?

S: Det finns många falska Jesusar, men bara en riktig Jesus. Om en person hävdar att han tror på och lyder Jesus, räcker det inte. Man måste tro på och lyda den riktiga Jesus i Bibeln.

F: I 2 Kor 11:4, hur kan man avgöra om något eller någon är ”av en annan ande”?

S: En annan ande kan vara ett annat evangelium, vilket Paulus starkt varnar oss för i Galaterbrevet 1:8–9. Det finns minst sex sätt på vilka de kan ha en annan ande.

Läromässigt ifrågasätter eller motsätter de sig alltid centrala saker.

Kärlek: Finns det ingen entusiasm för Guds saker eller för att människor ska komma till Kristus? Eller blir de entusiastiska av andra saker?

Handling: Gör de, eller längtar de efter att göra, saker som är olydiga mot Gud, och är de likgiltiga inför det som rör Gud?

Splittring: Skapar de splittring, försöker de orsaka oenighet eller dåliga känslor, eller är de bara stridslystna för stridens skull?

Stolthet: Är de fyllda av avund, arrogans eller bitterhet?

Andligt sett, kan vissa med gåvan att urskilja se något av det ovanstående?

Fråga: I 2 Kor 11:5, var Paulus ”på intet sätt underlägsen”, eller var han den ”minsta av apostlarna” som det står i 1 Kor 15:9?

S: Sammanhanget i 2 Kor 11:5 var en jämförelse med falska apostlar som förkunnade ett falskt evangelium. BSB översätter: ”Jag anser mig inte på något sätt underlägsen dessa ’superapostlar’.”

Sammanhanget i 1 Kor 15:9 var en jämförelse av tidpunkten och livet före kristendomen med de andra sanna apostlarna. Paulus var fortfarande den som arbetade hårdast av de sanna apostlarna enligt 1 Kor 15:10.

F: I 2 Kor 11:13, om någon motsätter sig sanningen, när ska man försöka resonera med dem på ett vänligt sätt, och när ska man offentligt avslöja dem som falska apostlar eller falska kristna?

S: Försök först att resonera med dem, om möjligt först i enrum. Men om de inte omvänder sig eller inte vill lyssna och ändra sig, bör du övergå från att privat försöka hjälpa dem till att i första hand försöka skydda andra offentligt från deras felaktiga lära.

Fråga: I 2 Kor 11:12–15 verkar det som om dessa falska apostlar talade illa om Paulus. Vad ska vi göra när människor talar illa om oss eller en av våra vänner?

A: Många gånger tolkas tystnad som ett erkännande av skuld. Ta ställning mot falska anklagelser. Även om vissa inte kommer att tro dig, ska du ändå säga ifrån för att det ska finnas ett protokoll. Naturligtvis kan det ha större genomslagskraft om några talar för dig än om du bara talar för dig själv. På samma sätt bör du ta ställning till försvar för någon annan om någon förtalar den personen.

F: Hur kan vissa falska apostlar i 2 Kor 11:13–15 utge sig för att vara ljusets barn?

S: De påstår sig vara kristna eller följa Gud, men de förkastar det som Bibeln lär ut eller befaller. De kan kanske undervisa om vissa andra saker på rätt sätt, eller utföra vissa goda gärningar i tjänsten. Men ofta ligger problemet inte så mycket hos dem som hos vissa kristnas lättrogenhet och brist på urskiljningsförmåga. Ett problem är att människor ofta tror på någon trots bevis som talar emot det.

F: Varför verkar dessa förklädnader i 2 Kor 11:13–15 fungera så bra i dagens samhälle och genom historien?

S: Många människor tar saker för vad de verkar vara. Om någon påstår sig vara kristen, tror de att det måste stämma.

Fråga: I 2 Kor 11:24, blev Paulus slagen med 5 gånger 39 slag, eller 4 gånger 40 + 39 slag?

S: I 5 Mosebok 25:3 står det inte att de var tvungna att ge 40 slag, utan snarare högst 40 slag. Det handlade om fem separata tillfällen, och det var tydligen judisk sed att alltid ge ett slag mindre än 40 för att vara säker på att man inte skulle räkna fel och gå över gränsen, så det är troligen 5 gånger 39 slag.

Fråga: Finns det i 2 Kor 11:32 några bevis utanför Bibeln för att Aretas var ståthållare i Syrien?

S: Nej. Vi vet inte vilka som var guvernörer i Syrien vid den tidpunkt då händelsen i Apostlagärningarna 9:24–25 ägde rum. Även om Paulus citerar en Aratus i Apostlagärningarna 17:28, var detta en annan man, en poet som dog år 240 f.Kr. Vi vet inte om Damaskus vid denna tid var en klientstat till Rom, indirekt under romerskt styre eller direkt under romerskt styre, eftersom det inte har hittats några mynt från den tidsperioden som skulle kunna ge svar på detta. Vi vet dock att staden år 63 e.Kr., efter denna tidpunkt, stod under direkt romerskt styre.

Fråga: I 2 Kor 12:2, när inträffade detta för 14 år sedan?

S: Detta hände troligen när Paulus befann sig i Arabien, mellan hans omvändelse omkring år 34–36 e.Kr. och hans första missionsresa, som inleddes år 46–47 e.Kr.

Fråga: Visar 2 Kor 12:2 på tre himlar, vilket stämmer överens med mormonernas lära?

S: Nej. Att Paulus fördes upp till den tredje himlen bekräftar inte den mormonska uppfattningen, som var helt okänd före 1800-talet. I synnerhet skulle den mormonska ”telestiala himlen”, som sägs vara något sämre än jorden och dit många människor hamnar, inte alls låta som en himmel för en kristen eller jude.

Fråga: I 2 Kor 12:6,11, när, om någonsin, bör vi ”tala som en dåre” som Paulus gör här?

S: Paulus gjorde inte det särskilt ofta, och det bör inte heller vi göra. Paulus redogör för allt han hade lidit och åstadkommit, eftersom han blev ifrågasatt. Kanske är det enda tillfället då vi bör göra detta ibland, när vi blir ifrågasatta.

Fråga: Varför fick Paulus en tagg i 2 Kor 12:7?

S: En anledning som Paulus nämnde i 2 Kor 12:7 är att han inte skulle bli högmodig. Om Gud hade ytterligare skäl, så nämnde Han dem inte.

Ibland har kristna bara en enda sak – vare sig det gäller omständigheter, utseende eller personlighetsdrag hos sig själva, sin make eller maka eller andra – som de vill att Gud ska förändra, men Gud gör det inte. När Gud avslår våra böner berättar han inte alltid varför. Oavsett anledningen vill Gud inte att vi ska bli så nöjda i detta liv att vi förlorar vår längtan efter det kommande. Kom ihåg att vissa människor kan vara för stora (i sina egna ögon) för att Gud ska kunna använda dem, men ingen kan vara för liten. Se även svaret på de två följande frågorna.

Fråga: Vad var törnen i 2 Kor 12:7? – en fysisk åkomma, utseendet, homosexualitet, en annan ond frestelse eller depression?

S: Skriften säger inget om detta, troligen för att vi inte behöver veta. När människor dogmatiskt hävdar att det var en viss sak, kan det säga mer om dem själva än om Paulus. Teorierna har sträckt sig från ögonproblem, malaria, migrän, epilepsi, öronvärk, talfel och olika frestelser. The New International Bible Commentary, s. 1411, lutar åt antingen ögonproblem eller malaria, möjligen pådragen i Perga.

Många kristna har en tagg, något som är det största de kämpar med eller försöker acceptera. Om du har en tagg, kom ihåg att Paulus också hade en, och att Gud ändå kunde använda Paulus på ett mäktigt sätt, så länge Paulus förlitade sig på Guds styrka och inte på sin egen.

Slutligen, om Jesus kan acceptera andra kristna med taggar, så kan jag det också (se Romarbrevet 15:7).

Fråga: I 2 Kor 12:7–8 förstod Paulus vikten av att inte vara stolt, så varför tog Gud inte bort törnen från Paulus efter att han hade bett om det?

S: Det är stor skillnad mellan att höra budskapet om att inte vara stolt och att ha något som garanterar att man slipper utkämpa den striden. Se även svaret på de två föregående frågorna.

F: Vad betyder ”när jag är svag, då är jag stark” i 2 Kor 12:9–10?

S: När man ligger platt på rygg är det väldigt lätt att se upp. När vi blir mycket medvetna om vår egen otillräcklighet är det ofta då vi är som starkast i att förlita oss på Herren. Våra bästa ansträngningar, i vår egen kraft, är ingenting jämfört med vad Gud kan göra genom oss. För att fritt parafrasera Hudson Taylor: när vi kan fullfölja alla våra planer utan att Gud verkar i oss, då är våra planer inte tillräckligt stora.

F: I 2 Kor 12:9–10, på vilka sätt kan vi överlämna vår svaghet till Gud?

S: Kristna tror ofta att vi ska ge Gud vår kärlek, tid, pengar, ambitioner, karriär och liv – och det ska vi också. Kristna vill ge ett gott vittnesbörd om att vi är kärleksfulla, kloka, smarta och ”framgångsrika”, vad det nu än må innebära. Men det innebär bara att vi ger Gud våra styrkor.

Tänk om du har en synd som du hela tiden faller tillbaka i. Du kan omvända dig och ångra dig, och åtminstone ge Gud ditt ångerfulla hjärta. Men tänk om du inte egentligen vill omvända dig; du njuter på sätt och vis av din synd. Då kan du vara ärlig mot Gud och säga till Honom att du har ett ont hjärta. Be Honom att visa dig, vare sig genom känslor eller yttre omständigheter, vad den synden leder till, och förvandla ditt onda hjärta till ett ångerfullt. Då kan du ge Gud ditt ångerfulla hjärta och be Honom att rena dig. Renande innebär inte bara att du inte kommer att göra det längre. Det innebär att du inte ens kommer att vilja göra det längre.

Du kan vara mer öppen med andra om dina kampar och svagheter, och inte bara framstå som någon som är ”för bra för att vara sann”. Men om du är mottaglig för en viss synd, berättar du inte det för andra som skulle kunna fresta dig på det sättet.

Slutligen, glöm inte att Paulus i 2 Korintierbrevet 12:9 säger att han skulle ”skryta med sina svagheter”. Med andra ord skulle Paulus berätta om sina svårigheter. Vi kan vara ärliga om våra brister och synder. Dela dock inte med dig av synd på ett sätt som antingen förhärligar den och frestar någon annan till samma synd, gör det lättare för någon att fresta dig, eller får någon att vända sig bort från gemenskapen.

Fråga: Var Paulus märklig här i 2 Kor 12:10?

S: Inte alls. Tvärtom insåg Paulus klokt nog att de saker som orsakade honom ångest ur ett världsligt perspektiv var några av de verktyg som Gud använde för att se till att Paulus förblev stark i Kristus.

Som kristna är det helt naturligt att vilja skydda våra barn och andra nära och kära från livets alla prövningar och stormar. Vi skulle aldrig vilja begränsa hur Gud kan verka i deras liv, men om allt vi gör i praktiken begränsar deras möjlighet att få erfarenheter som hjälper dem att växa, då gör vi våra barn ingen tjänst.

Fråga: Vilka var tecknen på en apostel i 2 Kor 12:12?

S: Även om andra också kunde profetera och utföra underverk, hade apostlarna dessa gåvor i enastående utsträckning, vilket framgår av Apg 2:43; 3:3–9, 5:4–12, 14–16.

F: I 2 Kor 12:14–15 står det att det är rätt, rättvist och lagligt att ta emot pengar eller ekonomiskt stöd, men under vilka omständigheter vore det bäst för dig att inte ta emot det?

S: Det är okej att ta emot ekonomiskt stöd när du och din familj behöver det. När du bedriver Guds tjänst är det i sin ordning att ta emot ekonomiskt stöd både för själva tjänsten och för dina egna behov, om du försörjs genom det. Det är fel att ta emot ekonomiskt stöd av girighet, eller att bli mycket rik genom att bedriva Guds tjänst. Till exempel tjänar en VD för en icke-kristen välgörenhetsorganisation som hjälper de fattiga 1 miljon dollar per år.

F: Visar Paulus, när han i 2 Kor 12:15 säger att han offrar sig själv för korintierna, den katolska läran om avlat?

S: Nej. Paulus säger helt enkelt att han är villig att ”offra allt han har” (ekonomiskt och materiellt) och även ”offra mig själv” (tid och fysiskt liv) för korintierna.

Om det verkligen bevisade läran om avlat, skulle en person som lever på jorden – eftersom Paulus ännu inte var död – kunna ge avlat till andra människor som lever på jorden.

Fråga: Hur var Paulus listig i 2 Kor 12:16?

S: Paulus var sarkastisk här och i 2 Kor 12:13. Paulus anklagades tydligen för att vara listig och utnyttja dem, när sanningen i sak var att han med rätta kunde ha bett dem om ekonomiskt stöd, men valde att inte göra det.

Som kristna kan vi ibland göra en extra insats för andra, bara för att få det kastat tillbaka i ansiktet av misstänksamma människor. Vi ska dock fortsätta att älska dem.

F: I 2 Kor 12:16–18, varför tror du att människor ibland hittar på anklagelser mot andra utan någon som helst grund, och varför tror andra människor på dem?

S: Ibland, om det inte finns några bevis för att en anklagelse är falsk, tror de av någon anledning att den måste vara sann. Om man inte är säker på något, är det förtal att hävda något som ett faktum när man inte vet att det är ett faktum.

Fråga: I 2 Kor 12:16–18, när ska vi inte stå upp för våra rättigheter, trots att vi faktiskt har dessa rättigheter?

S: Vi behöver inte alltid stå upp för det vi förtjänar, om det finns något som är viktigare än våra rättigheter. När det att avstå från det vi borde ha kan främja evangeliet, hjälpa någons andliga liv eller hjälpa andra i allmänhet. Ingen bör anklaga Paulus för att han bara gjorde detta för pengarnas skull, eftersom han försörjde sig själv. (Även om de anklagade Paulus ändå.) Det finns tillfällen då man ska vända andra kinden till och inte få en broder att snava. Man behöver inte alltid ha sista ordet.

Fråga: Vad är skvaller och förtal i 2 Kor 12:20, och varför är de fel?

A: Skvaller innebär att berätta något om någon annan som inte behöver sägas, även om det är sant. Att skvallra innebär att svika ett förtroende, vilket framgår av Ordspråksboken 11:13;16:28 och20:19 .

Gräl underhålls genom skvaller, som det står i Ordspråksboken26:20 .

Skvaller är en frestelse, precis som att äta de finaste bitarna av maten, enligt Ordspråksboken 18:8; 26:22.

Skvallriga människor tillrättavisas uttryckligen i Romarbrevet 1:29; 1 Timoteusbrevet 5:13.

Låt dig dock inte krossas när människor illvilligt skvallrar om dig; de gjorde samma sak mot aposteln Johannes i 3 Johannesbrevet 10.

Förtal är nära besläktat; det innebär att säga negativa saker om andra som antingen medvetet är falska, eller så har den som talar inte brytt sig om att kontrollera om de var sanna eller falska. Förtal skiljer sig från när någon tror att de talar sanning men har fel. Smicker innebär att säga falska positiva saker om andra.

Bibeln säger aldrig att vi bara ska minska de förtalande saker vi säger; snarare ska vi inte ha något förtal alls på vår tunga, vilket Psalm 15:3, Titusbrevet 3:2 och Jakobsbrevet 4:11 visar.

Förtal är ett favoritverktyg för vilddjuret i Uppenbarelseboken 13:6.

Bli inte förvånad när människor förtalar dig; Jesus och de troende blev förtalade i Psalm 38:20; 56:5; 119:23; 1 Petrus3:16 . Men även om andra kommer att förtala kristna, behöver kristna änkor och andra kristna inte ge anledning till förtal, vilket framgår av 1 Timoteus 5:14.

Fråga: Hur kunde Paulus i 2 Kor 12:21 bli ödmjuk inför korintierna?

S: Detta betyder inte att Paulus var stolt inför dem. Snarare kunde Paulus bli förödmjukad i deras ögon genom att vara sjuk, precis som när Paulus blev sjuk i Galatien (Galaterbrevet4:13 ). Det kunde verka märkligt för dem att den man som de hört hade helat andra själv var sjuk. I själva verket visade Paulus sjukdom att helandet inte kom från Paulus egen kraft, utan från Guds kraft.

F: Varför tenderar människor i 2 Kor 13:1,3, Matt 18:16 och 5 Mos 19:15 att dra förhastade slutsatser utifrån svaga bevis, och varför kan de inte erkänna en slutsats ens när bevisen är starka?

S: Det finns tre faktorer som spelar in här. För det första är människor snabba, ofta alltför snabba, att dra den slutsats som de hela tiden velat dra. Människor kan ha en bekräftelsebias som gör att de fokuserar på bevis som stöder det de redan har kommit fram till, och ignorerar bevis som talar emot det de redan har kommit fram till. För det andra är människor ofta omedvetna om att de gör detta. För det tredje även när en person inser att hen kanske har fel, kan det finnas en stolthetsfaktor som hindrar hen från att erkänna att hen kan ha fel. Icke-troende gör detta, och troende också. Detta är en svaghet som vi måste inse att vi har. Ett sätt att mildra denna svaghet är dock att umgås med andra troende, särskilt sådana med annan bakgrund och uppväxt än du själv, och kanske kan du hjälpa dem att se var de drar förhastade slutsatser och har bekräftelsebias, och de kan hjälpa dig.

Fråga: I 2 Kor 13:2 och 1 Kor 4:21, ska vi någonsin hota människor, inklusive medkristna, som Paulus gjorde?

S: Det finns en lämplig tid och plats för att varna människor på tre sätt.

1. Vi får inte svika vårt ansvar att varna andra för vad Gud har sagt om människors förestående undergång om de vägrar att överlämna sitt liv till Kristus.

2. Precis som kloka föräldrar fastställer regler och konsekvenser för sina barn, och företagsledare sätter upp mål, incitament (och avskräckande åtgärder) för sina anställda, bör de som leder församlingen tydligt klargöra vad de förväntar sig av de människor de arbetar med.

3. I ännu högre grad hade Paulus, i sin roll som apostel, en särskild auktoritet att beordra, varna och tillrättavisa andra kristna.

Tyvärr kan vissa kristna församlingar ha ledare som inte leder människor till Gud, och medlemmar som inte skulle följa dem även om de gjorde det.

Fråga: Vad gör man, enligt 2 Kor 13:3, när man stöter på kristna som imponeras av fel saker?

S: Förutom att sucka kan du tålmodigt försöka vägleda dem till det som är viktigt. Fråga dem hur viktiga vissa saker kommer att vara för dem om några år. Dessutom finns det sex saker du kan göra.

Be för dem, så att de ska kunna fokusera på det som är betydelsefullt och, vilket är lika viktigt, kunna se vad som inte är det.

Uppmuntra dem när de fokuserar på det viktiga.

Rätta dem när de fokuserar på triviala eller onda saker. Förklara tålmodigt varför vi inte bör fokusera på sådana saker.

Tillrättavisa dem vid behov när de fortsätter att dras till fel saker.

Var själv ett föredöme genom att fokusera på det viktiga.

Undersök i ödmjukhet om det kanske är du som har fel. Kanske har de rätt, eller åtminstone delvis rätt.

Fråga: Hur skulle du i 2 Kor 13:3 beskriva ”svaghetens” roll i det kristna livet?

S: Det kristna livet är en paradox. Vi kan ha visshet om frälsningen, förtröstan på Guds försyn och sträva efter att utmärka oss och göra vårt allra bästa inför Herren. Ändå ska vi förlita oss på Gud, vila i hans styrka, inte vår egen, och vara medvetna om att vi inte kan åstadkomma något som har evig betydelse utan honom.

Svaghet var en del av Paulus liv, och svaghet är en del av vårt liv, oavsett om vi inser och erkänner det eller inte.

Bekänn dina synder inför Gud och erkänn också din svaghet. Be om Guds kraft (för du behöver den) för att övervinna svagheterna i ditt liv.

Inse för dig själv att du inte har förmågan att på egen hand göra allt som Gud avsett att du ska göra, och ännu viktigare, att vara allt som Gud avsett att du ska vara på jorden. Men med Guds kraft som verkar i dig har du faktiskt kraften att göra allt som Gud avsett att du ska göra, och att vara allt som Gud avsett att du ska vara.

Inför andra: var öppen med att erkänna att du inte är perfekt och var villig att dela med dig av dina svagheter. Gör det dock inte hur som helst, så att du kastar pärlor för svin. Dela inte heller med dig av dina frestelser på ett sätt som gör att någon kan använda den informationen för att fresta dig.

Fråga: I 2 Kor 13:3, när visar sig ”svaghet” hos oss?

S: Ett starkt stöd och ett bräckligt stöd kan se likadana ut, tills man lägger en belastning på båda. På samma sätt kan en fast tro och en bräcklig tro se likadana ut för andra och felkategoriseras i personens eget sinne tills prövningar och svårigheter kommer.

En eventuell förföljelse kan visa om en tro är fast eller inte. Tänk om folk ser ner på mig, eller ännu värre, om jag delar evangeliet eller tjänar Gud.

Risken verkar oftast vara lägre om man inte gör någonting. Om Gud ville att du skulle göra något, men det var mer riskfyllt än att låta bli, skulle du då lägga risken i Guds händer, samtidigt som du förblir försiktig, eller skulle du tro att ditt liv helt och hållet hängde på dig själv?

Svårigheter kan visa vilken sorts tro vi har. Du sjunger om Herrens glädje när allt går bra – vilket du bör göra. Men när det inte går bra, eller när du eller en nära anhörig är döende, har din sång då upphört? Eller kan du, inför sorgen och förlusten, fortfarande sjunga om Herrens glädje? Vilken sorts sång är mest smärtsam för demonernas öron och mest behaglig för Gud?

Fråga: Hur prövar vi oss själva, enligt 2 Kor 13:5–8, för att se om vi är kvar i tron?

S: Även om människor kan ha en visshet om frälsning, kan de också uppleva en falsk omvändelse och en falsk visshet. Hur vet du om din visshet är äkta? Eller om någon inte känner någon visshet – kanske bör man då inse att de kanske saknar frälsning, eller också att de har frälsning men bara saknar vissheten.

Har du beslutat dig för att ta emot Jesus som din Herre och Frälsare? Tror du på att Jesus dog för våra synder och fysiskt uppstod från de döda (1 Kor 15:1–6)? Tror du på det som Gud har lärt oss i sina skrifter (1 Joh 2:24)? Älskar du Gud och inte världen (1 Joh 2:15–16)? Tillbringar du tid med Gud, i bön och genom att läsa hans ord? Även om du inte är syndfri och fullkomlig (1 Johannes 1:8), vill du då lämna dina synder bakom dig och växa för att följa Gud mer fullt ut (1 Johannes 3:6–10)? Vill du lyda Gud (1 Johannes 2:4–6) och vandra i ljuset, inte i mörkret (1 Johannes 1:5–7)? Älskar du andra (1 Johannes 2:9; 3:10; 4:20–21)? Är du villig att dela din tro med andra? Om svaren är ja på alla frågor, då är allt bra.

Men som någon en gång sa med en viss ironi: ”Om du stod inför rätta för att du är kristen, skulle det då finnas tillräckligt med bevis för att fälla dig?”

Genom att betona detta antyder Paulus också: ”Granska inte mig, granska er själva”.

Fråga: Varför sa Paulus i 2 Kor 13:6: ”Och jag hoppas att ni inser att vi inte har misslyckats i prövningen”, eftersom vi aldrig riktigt vet om andra är frälsta?

S: Paulus talar om att pröva våra liv i ljuset av Skriften. Även om ingen kristen är syndfri här på jorden, kommer äkta kristna gradvis att närma sig det absoluta målet att bli lik Kristus. Det är den prövningen Paulus syftar på.

F: Bevisar 2 Kor13:14 , att treenigheten är sann?

S: Det antyder att treenigheten är sann, men det bevisar visserligen inte det. En ”trefaldighet” av Fadern, Sonen och Anden bevisas av denna vers samt Matteus 3:16–17; 28:19; Johannes 15:26; Romarbrevet 15:16; 1 Korintierbrevet 12:4–6; Efesierbrevet 2:18; 3:14–17; 1 Tessalonikerbrevet 1:3–5; Hebreerbrevet 9:14; Judasbrevet 20–21; 2 Tessalonikerbrevet 2:13–14; 1 Petrusbrevet 1:2; och Uppenbarelseboken 4:8.

Treenigheten är en del av läran om Treenigheten, men även mormoner tror på treenigheten utan att tro på Treenigheten. (Observera att även om LDS-kyrkan officiellt förnekar treenigheten har jag träffat många mormoner som i god tro felaktigt säger att de tror på treenigheten. De säger detta eftersom de inte förstår treenighetsläran och helt enkelt tror att det betyder att de Tre är förenade i kärlek, ande och syfte.) För en beskrivning av treenighetsläran, se diskussionen om Matteus 28:19.

F: Hur vet vi, när det gäller 2 Kor, att Skriften idag är en tillförlitlig bevarad version av det som ursprungligen skrevs?

S: Vi har minst tre goda skäl.

1. Gud lovade att bevara sitt ord i Jesaja 55:10–11; Jesaja 59:21; Jesaja 40:6–8; 1 Petrus 1:24–25 och Matteus 24:35.

2. Bevis från den tidiga kyrkan. Författare från den tidiga kyrkan fram till det första konciliet i Nicea (325 e.Kr.) citerade från 2 Korintierbrevet cirka 312 gånger, utan att räkna med anspelningar. De citerade 47 % av 2 Korintierbrevet, räknat med bråkdelar av verser som fraktioner. Det är 120,8 av totalt 257 verser.

Här är de förnikenska författarna som hänvisade till verser i 2 Korintierbrevet.

Ignatius av Antiochia (ca 110–117 e.Kr.) citerar 9 av 18 ord i 2 Korintierbrevet 4:18f. Brevet till romarna, kap. 3, s. 74

Barnabasbrevet (ca 70–130 e.Kr.), kap. 18, s. 148, anspelar på 2 Korintierbrevet

Polykarp (111–155 e.Kr.) citerar de första 11 av 25 orden i 2 Korintierbrevet 5:10a samt 7 av 22 ord i Romarbrevet 14:10f. Polykarps brev till filipperna, kap. 6, s. 34

Polykarp (110–155 e.Kr.) anspelar på 2 Korintierbrevet 4:14a (liksom den första fjärdedelen av Romarbrevet 8:11) Polykarps brev till filipperna, kap. 2, s. 33

Polykarp (110–155 e.Kr.) anspelar på 2 Korintierbrevet 8:21b (halvt citat). Polykarps brev till filipperna, kap. 6, s. 34 (även Romarbrevet12:17 )

Brevet till Diognetus (ca 130–200 e.Kr.) kap. 5 s. 27 (3/4-citat) citerar 11 av 16 ord ur 2 Korintierbrevet6:10 .

Brevet till Diognetus (ca 130–200 e.Kr.) kap. 5, s. 27 anspelar på 2 Korintierbrevet 10:3; 6:9;6:10 ; och4:12

De kristna i Wien och Lugdunum (177 e.Kr.) (ANF vol. 8), s. 781, hänvisar till 2 Korintierbrevet 2:15

Irenaeus av Lyon 182–188 e.Kr. skriver om 2 Korintierbrevet i Mot kätterierna, bok 2, 22:7: ”Att det finns andliga varelser i himlen förkunnar hela Skriften högt och tydligt; och Paulus vittnar uttryckligen om att det finns andliga ting när han förklarar att han blev uppryckt till den tredje himlen, …” Han citerar också 2 Korintierbrevet 7:7–9 som skrivet av Paulus i det andra brevet till korintierna i Irenaeus ”Mot kätterierna”, bok 5, s. 3.1, s. 529

Den muratoriska kanon (ca 190–217 e.Kr.) nämner Paulus två brev till korintierna, liksom Paulus övriga 11 brev.

Klemens av Alexandria (193–202 e.Kr.) citerar 2 Korintierbrevet 7:1 som skrivet av Paulus. I ”Stromata” (193–202 e.Kr.), bok 3, kap. 11, s. 394

Tertullianus (198–220 e.Kr.) sade i Om köttets uppståndelse, kap. 40, att 2 Korintierbrevet var skrivet av aposteln Paulus. Han säger också i Om anständighet, kap. 14, s. 89, att Paulus skrev 2 Korintierbrevet 2:5–11

Tertullianus (204/205 e.Kr.) anspelar på 2 Korintierbrevet 4:10 i ”Fem böcker mot Marcion”, bok 5, kap. 11, s. 454.

Hippolytus (222–235/6 e.Kr.) citerar 2 Korintierbrevet 12:2 som skrivet av Paulus i *Motbevisningen av alla kätterier*, bok 5, kap. 3, s. 54

Hippolytus citerar en del av 2 Korintierbrevet 12:4. *Motbevisningen av alla kätterier*, bok 7, kap. 14, s. 107–108

Theodotus, som troligen var montanist (ca 240 e.Kr.), citerar de sista 10 av 19 grekiska orden i 2 Korintierbrevet 4:18. Utdrag ur Theodotus, kap. 11, s. 44

Origenes (225–253/254 e.Kr.) citerar 2 Korintierbrevet 4:17–18 som skrivet av Paulus, i det andra brevet till korintierna i Origenes’ verk Mot Celsus, bok 6, kap. 19, s. 582

Origenes kommentar till Johannesevangeliet (ca 227–240 e.Kr.) nämner evangelierna enligt Matteus, Markus, Lukas och Johannes. Han nämner Paulus som skriver i 2 Korintierbrevet och Johannes i Uppenbarelseboken.

Novatianus (250/254–257 e.Kr.) citerade de sista tre femtedelarna av 2 Korintierbrevet 3:17. Avhandlingen om treenigheten, kap. 29, s. 641

Cyprianus av Kartago (ca 246–258 e.Kr.) citerar ur ”det andra brevet till korintierna” i Avhandling 12, den tredje boken, kap. 2.

Firmilian av Caesarea (256 e.Kr.) citerar de sista 10 av 10 grekiska orden ur 2 Korintierbrevet 11:2

Adamantius (ca 300 e.Kr.) säger att aposteln skrev till korintierna och citerar 2 Korintierbrevet 4:6. Han hänvisar också till 2 Korintierbrevet 1:20 som skrivet av aposteln.

Victorinus av Petau (martyrdöd 304 e.Kr.) (Korintierna) nämner Gamla och Nya testamentet i sin ”Kommentar till den välsignade Johannes’ Uppenbarelse”, s. 345. Han listade Paulusbreven som Romarbrevet, Korintierbreven, Galaterbrevet, Efesierbrevet, Tessalonikerbreven, Filipperbrevet, Kolosserbrevet och Timoteusbreven och citerar 1 Timoteusbrevet 3:15 i kap. 16, s. 345. Han fortsätter med att citera 1 Korintierbrevet 15:53 på s. 346

Petrus av Alexandria (306,285–311 e.Kr.) parafraserar 2 Korintierbrevet 11:32–33. Kanoniska brev, kanon 9, s. 273

Methodius (ca 250–312 e.Kr.) citerar 2 Korintierbrevet 10:5. ”Diskurs om uppståndelsen”, del 3.2, kap. 1, s. 371

Athanasius av Alexandria (318 e.Kr.) säger att 2 Korintierbrevet 5:10 är skrivet av den välsignade Paulus. »Inkarnationen av Ordet«, kap. 56, s. 66–67.

Alexander av Alexandria (313–326 e.Kr.) citerar 2 Korintierbrevet 6:14f (6 av 16 ord) och 6:15a (6 av 123 citerade ord) samt 2:9 som om de vore av aposteln i Brev om den arianska kätterin, brev 1, kap. 7, s. 294–295

De har 312 citat från 2 Korintierbrevet, vilket motsvarar 47 % (120,8) av de 257 verserna. Se https://www.biblequery.org/Bible/BibleCanon/Early ChristianNTQuotes.xlsx för alla detaljer.

Efter Nicea

Eusebius ”Kyrkohistoria” (323–340 e.Kr.)

Athanasius av Alexandria (367 e.Kr.) listar böckerna i Nya testamentet i Festbrev 39, s. 552

Hegemonius (400-talet) hänvisar till 2 Korintierbrevet 2:9. Han citerar också 2 Korintierbrevet 13:3 som skrivet av Paulus och kallar honom en apostel. Disputation with Manes, kap. 42, s. 218

Optatus (400-talet) hänvisar till 2 Korintierbrevet 3:3

Hilarius av Poitiers (355–367/368 e.Kr.) citerar 2 Korintierbrevet 13:4 som ”till korintierna skriver han [den välsignade aposteln]” i *Om treenigheten*, bok 9, kap. 13, s. 159

Synopsis Scripturae Sacrae (350–370 e.Kr. eller 500-talet) nämner Paulus två brev till korintierna som en del av Nya testamentet. Den citerar tre fjärdedelar av 2 Korintierbrevet 1:1.

Den schismatiske Lucifer av Cagliari (370/371 e.Kr.)

Marcellus av Ancyra (cirka 374 e.Kr.)

Basilius av Kappadokien (357–378/379 e.Kr.) citerar 2 Korintierbrevet 10:4 som ”Paulus skriver till korintierna”. Om Anden, kap. 16.37, s. 23

Synoden i Laodicea (i Frygien) (343–381 e.Kr.), kanon 60, s. 159, listar böckerna i Gamla testamentet och Nya testamentet. Kanon 59, s. 158, säger att endast de kanoniska böckerna i Gamla och Nya testamentet får läsas i kyrkan.

Ambrosiaster (efter 384 e.Kr.)

Cyril av Jerusalem (ca 349–386 e.Kr.) citerar 2 Korintierbrevet 13:3 som skrivet av Paulus i föreläsning 10.17, s. 62

Ambrosius av Milano (370–390 e.Kr.)

Pacianus av Barcelona (342–379/392 e.Kr.)

Amphilochius (efter 394 e.Kr.)

Gregorius av Nyssa (ca 356–397 e.Kr.) hänvisar till 2 Korintierbrevet 5:16 som om det vore skrivet av Paulus i Mot Eunomius, bok 6, kap. 2, s. 184. Han hänvisar också till Paulus till korintierna för 2 Korintierbrevet 5:20 i Mot Eunomius, bok 2, kap. 14, s. 128–129

Didymus den blinde (398 e.Kr.)

Makarios/Symeon (400- eller 500-talet)

Optatus (400-talet)

Den schismatiske Lucifer från Cagliari på Sardinien (361–ca 399 e.Kr.) Ef 5:9,15

Epifanius av Salamis (360–403 e.Kr.)

Gaudentius (efter 406 e.Kr.)

Johannes Chrysostomos (392–407 e.Kr.) skrev ner 30 predikningar om 2 Korintierbrevet. Han säger att 2 Korintierbrevet var skrivet av Paulus.

Chromatius (407 e.Kr.)

Severian (efter 408 e.Kr.)

Niceta av Remesianus (366–ca 415 e.Kr.)

Orosius/Hosius av Braga (414–418 e.Kr.) hänvisar till 2 Korintierbrevet 5:9–10 som författat av aposteln Paulus. Försvar mot pelagianerna, kap. 18, s. 140

Hieronymus (373–420 e.Kr.)

Augustinus av Hippo (388–430 e.Kr.) citerar 2 Korintierbrevet 2:15 i Om dopet, mot donatisterna, kap. 39, s. 508

Marcus av Eremita (efter 430 e.Kr.)

Acacius av Melitene (ca 438 e.Kr.)

Cyril av Alexandria (444 e.Kr.)

Alexandrinus-manuskriptet [A] (ca 450 e.Kr.)

Hesychius av Jerusalem (efter 450 e.Kr.)

Quodvultdeus (ca 453 e.Kr.)

Theodoret av Cyrus (biskop och historiker) (423–458 e.Kr.)

Prosper av Aquitaine (Cassians motståndare) (426–465 e.Kr.)

Varimadum (445/480 e.Kr.)

Hegemonius (400-talet)

Makarios/Symeon (400- eller 500-talet)

Maximinus (400- eller 500-talet)

Speculum (500-talet)

Theodotus av Ancyra (500-talet e.Kr.)

Alla dessa finns bevarade än i dag.

Bevis på kättare och förfalskade skrifter

Apostoliska konstitutionerna (osäkert datum, omkring år 380 e.Kr.)

Marcion hänvisar till Romarbrevet enligt Tertullianus.

Mani/Manes (262–278 e.Kr.) ”Eftersom även Paulus har gett dessa ytterligare vittnesbörd, att” och citerar delar av 2 Korintierbrevet 3:6–7, 1 Korintierbrevet 15:56. (Manes talar) Disputationen med Manes, kap. 31, s. 203

Kättaren Priscillianus (ca 385 e.Kr.)

Kättaren Pelagius (416–418 e.Kr.)

Den manikéiske kättaren Faustus-Milevis (efter år 383 e.Kr.)

3. De äldsta manuskripten vi har av 2 Korintierbrevet visar att det finns små variationer mellan manuskripten, men inga teologiskt betydande fel.

s. 46 Chester Beatty II 100–150 e.Kr. 2 Kor 1:1–11:10;11:12 –21;11:23-13:13 (95 % eller 254 av 257 verser) samt andra delar av Paulusbreven och Hebreerbrevet. I The Complete Text of the Earliest New Testament Manuscripts finns ett fotografi av en del av p46 på s. 192. På s. 197–198 står det också att kvaliteten och de stichiometriska markeringarna visar att detta skrevs av en professionell skrivare.

Första hälften av 300-talet – 1936 – Frederic G. Kenyon enligt *The Complete Text of the Earliest New Testament Manuscripts*.

200-talet e.Kr. – 1935 – Ulrich Wilken enligt *The Complete Text of the Earliest New Testament Manuscripts*.

200 e.Kr. – 1968 – The Text of the New Testament.

81–96 e.Kr. – 1988 – Young Kyu Kim enligt The Complete Text of the Earliest New Testament Manuscripts.

Cirka 200 e.Kr. – 1975 – Aland et al., tredje upplagan.

Cirka 200 e.Kr. – 1998 – Aland m.fl., fjärde reviderade upplagan.

Tidigt till mitten av 200-talet e.Kr. – 1999 – Den fullständiga texten av de tidigaste Nya testamentets manuskripten. Detta baseras delvis på att handstilen är mycket lik den i Papyrus Oxyrhynchus 8 (sent första eller tidigt andra århundradet) och Papyrus Oxyrhynchus 2337 (sent första århundradet).

s. 46, täcker 95 % av 2 Korintierbrevet, eller 254 av 257 verser.

s. 34 – 1 Kor 16:4–7; 10; 2 Kor 5:18–21; 10:13–14; 11:2, 4, 6–7 (700-talet) alexandrinsk text.

600-talet – 1968 – Nya testamentets text.

Vaticanus [B] 325–350 e.Kr.

Sinaiticus [Si] 340–350 e.Kr.

Bohairisk koptiska [Boh] 3:e/4:e århundradet

Sahidisk koptiska [Sah] 300-talet/400-talet

Gotisk [Goth] 493–555 e.Kr.

Ephraemi Rescriptus [C] 500-talet

Se www.BibleQuery.org/2 Corinthians Manuscripts.html för mer information om tidiga manuskript av 2 Korintierbrevet.