< Bibelfråga från apokryferna

F: Varifrån kommer termen ”apokryfer”?

S: När Hieronymus översatte Bibeln till latin fanns dessa böcker i det grekiska Septuaginta-Gamla testamentet men inte i det hebreiska. I början av sitt liv accepterade Hieronymus hela Septuaginta som gudomligt inspirerad, men senare accepterade han endast de hebreiska originalen som sådana för Gamla testamentet, och Augustinus (Brev 71, s. 327, 403 e.Kr.) uppmanade Hieronymus att översätta hela Septuaginta. Hieronymus myntade termen ”apokryfer” från det grekiska ordet för ”dold”, för att skilja dessa både från ”sann skrift” och andra religiösa skrifter.

Fråga: Vad är egentligen apokryferna?

S: Det finns olika samlingar av apokryfiska böcker. Det är böcker och tillägg till böcker som både judar och protestantiska kristna (tillsammans med ett litet antal katoliker) anser inte ingår i Gamla testamentet. Katoliker och ortodoxa kristna anser i allmänhet att de ingår i Gamla testamentet, även om de ofta anses ha en lägre status. Det finns faktiskt minst fyra förteckningar över apokryfiska böcker: 11 böcker som idag accepteras av den katolska kyrkan, och 14 böcker som accepteras av den ortodoxa kyrkan, den ursprungliga (1611) King James-bibeln samt av den katolska kyrkan under större delen av dess historia. Här är förteckningen, med felangivelser och antalet sidor på engelska.

För att själv läsa många av dessa kan man besöka den (nedlagda) webbplatsen wesley.nnc.edu/noncan/acts.htm.

Jeremiasbrevet är bifogat till Baruch och betraktas som det sjätte kapitlet i Baruch i den katolska bibeln och i den ursprungliga King James-versionen. I den reviderade standardversionen är det ett separat brev.

Observera att både katoliker och protestanter är överens om att de apokryfiska böckerna innehåller fel. 1 Esdras fanns i vissa, men inte alla, exemplar av Septuaginta. Bland Döda havsrullarna fanns både hebreiska och grekiska (Septuaginta) exemplar av Gamla testamentet, men endast två apokryfiska böcker. (Sirach och Tobit.) Eftersom de tidigaste fullständiga exemplaren av Septuaginta härstammar från 300-talet påpekas det dessutom i When Cultists Ask, s. 287, att det inte är säkert när före 300-talet de apokryfiska böckerna infördes i Septuaginta.

F: Hur många olika samlingar av apokryfiska böcker finns det inom kyrkorna?

S: Det finns minst fyra olika uppsättningar av apokryfer.

Katolska: 1 och 2 Makkabéerboken, Baruch, tillägg till Daniel, Ecclesiasticus (Sirach), tillägg till Ester, Judit, Jeremias brev i Baruch, Tobit, Salomos visdom.

Slavisk-ortodoxa: Samma som den katolska apokryfen plus 2 Esra, 3 Esra, 3 Makkabéerboken, Manasses bön och Psalm 151.

Grekisk-ortodoxa: Samma som de katolska apokryferna plus Manasses bön, Psalm 151, 1 Esra samt 3 och 4 Makkabéerboken (4 Makkabéerboken i bilagan).

Historisk koptisk: 1, 2 och 3 Makkabéerboken, Baruch, tillägg till Daniel, Ecclesiasticus (Sirach), tillägg till Ester, Judit, Jeremias brev, Psalm 151, Tobit och Salomos visdom. Under Cyril V (1874–1927) avvisade dock den koptiska kyrkan dessa böcker som en del av Bibeln. Se The Coptic Encyclopedia, vol. 1, s. 161 för mer information.

Protestanterna har däremot samma Gamla testamente som judarna, med undantag för böckernas ordning och uppdelning. Alla ovan nämnda kyrkor är överens om böckerna i det protestantiska/judiska Gamla testamentet.

F: Varifrån kommer de apokryfiska böckerna?

S: De apokryfiska böckerna i Septuaginta dök först upp efter att Gamla testamentet översatts till grekiska omkring 200–100 f.Kr. Denna översättning, kallad Septuaginta, var välgjord när det gällde Moseböckerna, men inte lika välgjord när det gällde vissa av de profetiska böckerna. Judarna i Palestina betraktade dem aldrig som helig skrift. Grekisktalande judar och kristna utanför Palestina antog att de var helig skrift, eftersom de ingick i Septuaginta.

När den tidiga kristne munken Hieronymus översatte Gamla testamentet från hebreiska till latin stod han inför en fråga: ”Skulle han ta med dessa böcker eller inte?” I början av sitt liv ansåg han att han borde göra det, men senare i livet accepterade han endast de hebreiska originaltexterna som Gamla testamentet.

År 90 e.Kr. uteslöt det judiska rådet, som sammanträdde i staden Jamnia, allt från Gamla testamentet utom de skrifter som judar och protestanter accepterar idag. I Jamnia förekom en del diskussioner om Rut, Ester, Höga visan och Predikaren, men alla dessa accepterades. Bland kristna rådde ingen enighet om apokryferna förrän Augustinus försvarade dem vid konciliet i Kartago år 397 e.Kr. Dessa skrifter ingick i de biblar som kristna använde i över 1 100 år. Till och med King James-bibeln från 1611 innehöll dem ursprungligen. Efter protester från puritanerna uteslöts de från och med 1644.

För mer information om Gamla testamentets kanon och apokryferna, se Today’s Handbook, s. 36–42.

F: Vilka är de äldsta exemplaren vi har av de apokryfiska böckerna?

S: Bland Döda havsrullarna finns fragment av fem rullar av Tobit (fyra på arameiska och en på hebreiska) samt två som innehåller Sirach. En skriftrulle vid Masada innehåller Sirak 39:27–44:17c på hebreiska enligt *Responses to 101 Questions on the Dead Sea Scrolls*, s. 25. Där står det också att Döda havsrullarna i grotta 4 innehöll fragment.

Vaticanus (325–350 e.Kr.) innehåller de apokryfiska böckerna med undantag för Makkabéerböckerna. Alexandrinus (ca 450 e.Kr.) innehåller hela apokryferna, inklusive 3 och 4 Makkabéerböckerna (en tidig version, inte bara den moderna katolska versionen). Sinaiticus (340–350 e.Kr.) innehåller Tobit, Judit, 1 och 4 Makkabéerböckerna, Visdom och Sirach.

Fråga: Hur stor del av Tobit finns i Döda havsrullarna i grotta 4?

A: Om man sammanställer verserna från de fem olika rullarna som anges i *The Meaning of the Dead Sea Scrolls*, s. 424–425, är de bevarade verserna Tobit 1:17, 19–22; 2:1–3, 10–11; 3:3, 4?, 5–15, 17; 4:2–9, 21; 5:1, 2, 9, 12–14, 19–22; 6:1–19; 7:1–11, 13; 8:17–19, 21; 9:1–4; 10:7–9; 11:10–14; 12:1,18–22; 13:1–4,13–14,18; 14:1–7,10.

Se The Meaning of the Dead Sea Scrolls, s. 424–425, för de enskilda manuskripten, samt ett fotografi av Tobit 6:12–7:10 i 4Q197 på s. 184.

F: Hur mycket av Ecclesiasticus (Sirach) hittades bland Döda havsrullarna och vid Masada?

S: I grotta 2 i Qumran fanns en skriftrulle med Sirach 1:19–20 eller 6:14–15 (identifieringen är osäker) samt 6:20–31.

Vid Masada hittades Ecclesiasticus 39:27–28c, 29–32; 40:10–19, 28–30; 41:1–22; 42:1–25; 43:1–25 (26–28 utelämnade), 29–30; 44:1–17; 51:1–11, 23 (13–20, 30 i Septuaginta).

F: När erkände den katolska kyrkan officiellt de 11 apokryfiska böckerna?

S: När vissa katolska teologer och alla protestantiska reformatorer uteslöt de apokryfiska böckerna från Bibeln, vidtog det katolska konciliet i Trient år 1546 e.Kr. åtgärder. Förutom att använda sin auktoritet för att döma Luther till helvetet, erkände konciliet officiellt alla böcker från konciliet i Kartago som en del av Bibeln – med undantag för Manasses bön samt 1 och 2 Esra. (I vissa katolska biblar kallas Esra och Nehemja för 1 och 2 Esra, vilket innebär att 1 och 2 Esra blir 3 och 4 Esra.) Därför består den katolska apokryfen idag av tre böcker färre än den apokryf som funnits under större delen av historien och än den som används av de östortodoxa kyrkorna idag.

F: Vad är den anglikanska och den episkopala kyrkans officiella ståndpunkt när det gäller apokryferna?

S: De intar en mellanposition mellan den protestantiska och den katolska/ortodoxa ståndpunkten. Enligt artikel VI i Engelska kyrkans trettionio artiklar läses dessa böcker ”som exempel på livsföring och uppfostran”, men kyrkan ”använder dem inte för att fastställa någon lära”.

F: Vad är de lutherska kyrkornas officiella ståndpunkt när det gäller apokryferna?

S: Enligt en luthersk webbplats, www.lcms.org, ”betraktade Martin Luther apokryferna som ’användbara historiska’ skrifter som kristna bör känna till och som till och med bör läsas upp vid offentliga gudstjänster då och då. Men varken Luther eller den lutherska kyrkan har någonsin betraktat dessa skrifter som kanoniska – det vill säga som en del av Guds inspirerade och ofelbara ord – eftersom de inte uppfyller de kriterier som framgår av Skriften själv när det gäller vad som utgör de böcker som hör till den kanoniska Skriften.”

F: Varför säger vissa att de apokryfiska böckerna hör hemma i Bibeln?

S: Det finns minst tre skäl.

1. Apokryferna ingick i Septuaginta-översättningen av Gamla testamentet. Apokryferna i Septuaginta bekräftades vid konciliet i Kartago år 397 e.Kr. och vid det katolska konciliet i Trient år 1546. Den katolska och den ortodoxa kyrkan har betraktat dem som helig skrift.

Motargument: Om konciliet i Trent hade rätt när det förklarade att den tidigare traditionen angående de tre extra böckerna var felaktig, kan traditionen vara felaktig även när det gäller de övriga. Konciliet i Trent hölls faktiskt i två städer: Trent och Bologna. Eftersom bubonpesten tycktes följa i dess spår, skulle många se Trent som ett skäl att INTE acceptera det.

2. Många tidiga kristna ledare undervisade om den som helig skrift. Några av dem är: Ambrosius, Augustinus, Clemens av Alexandria, Clemens av Rom (Holofernes från Judits bok i 1 Clemens kap. 55), Hippolytus, Irenaeus, Lactantius, Origenes, Patrick, Sulpicius Severus, Tertullianus, Cyprianus och Theodotus. Har alla dessa män haft fel?

Motargument: Många tidiga kristna ledare ansåg inte att den var helig skrift. Några av dem är: Ambrosius, Amphilochius, Athanasius, Cyril av Jerusalem, Gregorius av Nazianzus, Hieronymus och Julius Africanus (åtminstone när det gäller Susanna). Även judarna Josefus och Filon avvisade den. Många andra, såsom Justinus Martyr, skrev omfattande verk utan att någonsin citera den. Ambrosius var motsägelsefull. Till och med många som var för den, såsom Augustinus, ansåg att den var inspirerad i mindre utsträckning.

3. Eftersom Guds sanna ord består, och apokryferna har funnits i vissa biblar oavbrutet i 2 100 år, har ingen av apokryfernas unika läror (böner för de döda osv.) förvanskat Guds ord. Eftersom Guds uppenbarelse skulle vara väsentligt annorlunda om dessa läror uteslöts jämfört med om de inkluderades, och eftersom Guds ord inte kan förvanskas (väsentligt förändras), måste dessa läror och apokryferna vara sanna.

Motargument: Apokryferna var tillägg till Bibeln, inte förvanskningar av Bibeln. Skillnaden mellan apokryferna och Bibeln har alltid varit känd. Att Guds ord består innebär att Hans sanning alltid kommer att finnas kvar; sektmedlemmar gör hela tiden förvanskade kopior av Bibeln.

Slutsats: När kyrkan talar är resonemanget avslutat. Eftersom både den katolska och den ortodoxa kyrkan säger att olika apokryfiska böcker är heliga skrifter, vem är då vi att ifrågasätta den sanna kyrkan med våra privata åsikter?

F: Vilka författare från den tidiga kyrkan citerade vilka apokryfiska böcker?

S: Här är en lista över vad jag har hittat.

Cr 1 Clemens (av Rom) (16 sidor) 96–98 e.Kr.

Ba Barnabasbrevet (13 sidor) ca 70–130 e.Kr.

Pa Papias, Johannes lärjunge (3 sidor) 110–113 e.Kr.

Ig Ignatius (21 sidor) ca 110–117 e.Kr.

Di Didache (6 sidor) ca 60–120 e.Kr.

Dg Brevet till Diognetus (6 sidor) ca 130–200 e.Kr.

Po Polykarp, Johannes lärjunge (4 sidor) ca 150 e.Kr.

JM Justin Martyr (119 sidor) ca 138–165 e.Kr.

He Hermas herdebok (47 sidor) ca 115–155 e.Kr.

Th Teofilus [Antiochia] (33 sidor) 168–181/188 e.Kr.

Me Melito av Sardis (11 sidor) 170–177 e.Kr.

Ae Athenagoras (34 sidor) ca 177 e.Kr.

Ir Irenaeus av Lyon (264 sidor) 182–188 e.Kr.

Te Tertullianus [Rom] (854 sidor) 198–220 e.Kr.

CA Klemens av Alexandria (424 sidor) 193–217/220 e.Kr.

Hi Hippolytus (233 sidor) 225–235/6 e.Kr.

Eller Origenes (622 sidor) 230–254 e.Kr.

JA Julius Africanus [Neh, Dan med namn, hänvisar till Ex] 232–245 e.Kr.

Nv Novatian (39 sidor) 250–257 e.Kr.

an Avhandling mot Novatian (7 sidor) ca 255 e.Kr.

och Avhandling om omdop (11 sidor)

Jfr Cyprianus och vänner (270 sidor) ca 246–258 e.Kr.

W = Böcker eller citat som nämns med namn eller författare

G = Nämns som Guds ord + citeras

B = Nämns som skriftställe eller citeras + ”det står skrivet”

m = Blandat

Q = citat av en eller flera verser. ½ = citat av en halv vers

A = Anspelning. – = ingen hänvisning X = uteslutet

F: Vilka apokryfiska böcker citerade Cyprianus närmare bestämt?

S: Cyprianus var biskop i Kartago från omkring år 246 till sitt martyrdöd år 258 e.Kr. Cyprianus anger i sina citat nästan alltid vilken bok som är källan till citatet. I Avhandling 12, bok 3, citerar han (i de angivna kapitlen) ur ”Mackabéerböckerna” (för 1 och 2 Mackabéerboken) (4, 15, 53), Ecclesiasticus (6, 12, 20, 35, 51, 61, 96, 109, 110), Tobias (62), tillägg till Daniel (20) och Salomos visdom (15, 56, 59). Enbart i avhandling 12 citerade Cyprianus också direkt varje enskild bok i Nya testamentet utom Markus, 2 Tessalonikerbrevet, Filemonbrevet, Hebreerbrevet, Jakobsbrevet, 2 och 3 Johannesbrevet samt Judasbrevet.

F: Varför säger vissa att apokryferna inte hör hemma i Bibeln?

S: Det finns minst sex skäl.

1. Det finns omkring 260 citat från Gamla testamentet och omkring 370 anspelningar i Nya testamentet, men inte ett enda citat från apokryferna. (Nya testamentet citerar dock grekiska poeter och pseudepigrafer.) Om man enbart utgår från citaten skulle alltså de grekiska poeterna ha starkare belägg för att vara helig skrift än apokryferna. Alla skulle acceptera apokryferna som helig skrift om Jesus hade sagt det. Det gjorde han aldrig.

Motargument: Nya testamentet citerar inte heller från böckerna Ester, Predikaren eller Höga visan.

2. Det judiska rådet i Jamnia år 90 e.Kr. uteslöt apokryferna. Jesus kritiserade aldrig fariséerna för att de inte trodde på apokryferna.

Motargument: Det var judar, inte kristna, som sammanträdde i Jamnia.

3. Många kristna under medeltiden och reformationen ansåg inte heller att de var helig skrift. Några av dem är: påven Gregorius den store (1 Makkabéerboken), kardinal Cajetan (1469–1534), en framstående katolsk teolog, John Wycliffe, Jean Calvin, Martin Luther och Ulrich Zwingli. Om apokryferna är helig skrift, så hade alla dessa fel i denna fråga.

Motargument: Zwingli accepterade inte Uppenbarelseboken som helig skrift. När Luther jämförde det läromässiga värdet (inte kanonisk status) hos Jakobsbrevet sade han: ”…dessa är de böcker som visar dig Kristus och lär dig allt som är nödvändigt och välsignat för dig att veta, även om du aldrig skulle få se eller höra någon annan lärobok. Därför är Jakobsbrevet ett fullkomligt halmbrev jämfört med dem, ty det innehåller ingenting av evangelisk art.”

4. Berättelsen om Susanna, som lagts till i Daniels bok, bygger på två ordlekar. Orden ”holmt” och ”såga itu” låter likadant, och ”slita sönder” och ”mastikträd” låter också likadant. Orden låter dock bara likadant på grekiska, INTE på hebreiska. Detta tyder på att texten skrevs av grekisktalande personer, och judarna talade inte grekiska förrän flera århundraden efter Daniels död. Julius Africanus (ca 240 e.Kr.) trodde först att apokryferna var Guds ord. Sedan upptäckte han detta och ändrade sin åsikt, och skrev ett brev till Origenes om saken.

Motargument: Vi vet inte vad ett ”holmträd” eller ett ”mastikträd” är, och kanske skulle inte heller grekisktalande känna igen detta. Kanske behöll översättarna namnen som ordlekar istället för att använda namn på träd som grekerna ändå kanske inte skulle känna igen.

5. Apokryferna lär ut saker som inte finns någon annanstans som om de vore Guds ord. Till exempel:

En ängel vid namn Uriel i 2 Esdras

Almsgivande befriar från döden och renar bort alla synder. Tobit 12:9 och Tobit 14:12.

En god själ tillföll Salomo. Visdom 8:19–20

Kroppen tynger ner själen. Visdom 9:15

Den som hedrar sin far sonar sina synder. Sirak 3:3

Gud var inte omedveten om att vissa hade ett ont ursprung. Visdom 12:10

Därför gav Gud dem en chans att omvända sig, men de tog inte den.

”Han [Gud] har inte gett någon makt att förkunna hans gärningar; …” Sirak 18:4

Använd aldrig bedrägeri (Sirach 7:13) kontra att bedra människor för Guds skull (Judit 9:10, 13).

Skilj dig från din hustru om hon inte lyder dig. Sirach 25:26

”Ty från kläderna kommer malen, och från en kvinna kommer kvinnans ondska. Bättre är en mans ondska än en kvinna som gör gott; och det är en kvinna som bringar skam och vanära.” Sirach 42:13–14

”Vin är som livet för människan, om man dricker det med måtta. Vad är livet för en människa utan vin? Det har skapats för att glädja människan.” Sirak 31:27

”Skäm bort ett barn, så kommer det att skrämma dig; lek med det, så kommer det att orsaka dig sorg.” Sirach 30:9

”Tala, ni som är äldre, ty det är passande att ni gör det, men med korrekt kunskap och avbryt inte musiken.” Sirach 32:3

”Min son, lev inte som en tiggare; det är bättre att dö än att tigga.” (och så fortsätter det) Sirach 40:28–30.

Jeremia, trots att han är död, ber för judarna. 2 Makkabéerboken 15:12–16

Vi bör be för de döda. 2 Makkabéerboken 12:44

Jeremia förde tabernaklet och arken till en grotta i berget, från vilket Mose såg Kanaan. 2 Makkabéerboken 2:1-16

Man samlade in pengar och sände dem till Jerusalem som ett syndoffer för de avlidnas synder. 2 Makkabéerboken 12:39–46

Avlidna som är frälsta men behöver befrias från sina synder (skärselden?). 2 Makkabéerboken 12:42, 46

Motargument: En katolik skulle kanske säga att alla kristna borde tro på detta.

6. Eftersom Guds ord är sant, och apokryferna innehåller följande bevisbara felaktigheter, är apokryferna inte Guds ofelbara ord.

Tobias (=Tobit) använde magi (hjärtat, levern och gallan från en fisk) för att driva bort en demon. Bibeln säger att vi inte ska använda magi. En Guds ängel ljuger och påstår sig vara Azarias, son till Ananias.

(a) I Tobit 1:4–5, 1:11–13 och 14:1–3 står det att Tobit bevittnade de nordliga stammarnas uppror (931 f.Kr.) och deporterades till Nineve tillsammans med Naftali (740 f.Kr.), men han levde ändå bara i 102 år.

(b) I Tobit 1:14 var staden Rages en del av Medien och ingick aldrig i det assyriska riket.

(c) I Tobit 6:1 begav de sig från Nineve till floden Tigris och sedan österut till Rage (Ragae). Nineve ligger vid floden Tigris, så de behövde inte bege sig till floden för att resa österut.

(d) Nebukadnessar och Ahasveros förstörde inte Nineve, utan det var babyloniern Nabopolassar och medern Kyaxares som förstörde staden år 612 f.Kr. (Tobit 14:15).

(e) Sanherib var inte son till Salmanassar, utan till Sargon II (Tobit 1:15).

I ”Bel och draken” (ett tillägg till Daniels bok) nämns den samtida profeten Habackuk i Judeen. Habackuk levde dock flera decennier tidigare.

Judit: Det är oklart var Juditboken skrevs. Det finns minst fjorton fel i boken, bland annat felaktigheter om folken och geografin i Assyrien, Babylon och Persien, och till och med grova fel när det gäller Israels geografi.

(a) Nebukadnessar var kung över Babylon, inte över Nineve.

(b) Han var inte kung över assyrierna, utan över babylonierna.

(c) Han plundrade aldrig städerna Ekbatana eller Ragae.

(d) Assyrierna och babylonierna förlitade sig inte huvudsakligen på sin kavalleri.

(e) De babyloniska och assyriska härskarna ville att folket skulle dyrka deras gudar, men inte dem själva (till skillnad från de senare romarna och perserna).

(f) Judarna hade inte återvänt från exilen under assyriernas eller babyloniernas tid.

(g) Moabiterna och ammoniterna var ättlingar till Lot; de var inte kanaaniter.

(h) General Holofernes och hans omfattande fälttåg i Palestina är okända för historien och arkeologin.

(i) Ingen har någonsin hittat en stad med torn som heter Betulia, på Esdraelon-slätten nära Dothan, som skulle kunna stå emot 132 000 soldater.

(j) Balbaim har aldrig hittats.

(k) Cyamon har heller aldrig hittats.

Den katolska New Jerusalem Bible säger till och med i sin inledning: ”Särskilt Judits bok visar en påfallande likgiltighet inför historia och geografi.”

Tillägg till Esters bok: (a) Mordekai togs till fånga av Nebukadnessar (597 f.Kr.), men befann sig ändå vid Artaxerxes hov under kungens andra år (~130 år senare). Detta strider mot den ordinarie delen av Esters bok.

(b) Haman var en agagit (Esther 3:1), inte en makedonier (Tillägg till Esters bok 16:10).

Sirak: (a) Tänk inte på de döda (Sirak 38:21–23) jämfört med att be för de döda (2 Makkabéerboken 12:44).

Baruch: (a) Baruch befann sig egentligen inte i Babylon. Baruch 1:1–2 jämfört med Jeremia 43:5–7.

(b) I Baruch 6:2 står det att judarna skulle tjäna Babylon i sju generationer. I Jeremia 25:11 och 29:10 står det 70 år.

Tillägg till Daniel: (a) Babylonierna dyrkade och matade troligen inte en levande dinosaurieliknande varelse. (Tillägg till Daniel 14:23–27)

1 och 2 Makkabéerboken: (a) I 2 Makkabéerboken 8:20 utplånade inte 8 000 judar och 4 000 makedonier 120 000 galater i Babylonien.

(b) Mindre historiska avvikelser mellan 1 och 2 Makkabéerboken.

Motargument: Till och med den katolska encyklopedin medger att den innehåller felaktigheter i detaljerna.

Slutsats: Författarna till Sirak (prolog) och 2 Makkabéerboken (2:23–32; 15:38–39) antyder att de inte var inspirerade.

Motargument: En författare kanske inte vet att han var inspirerad.

Slutsats: När vi måste välja mellan en mänsklig synvinkel och Guds sanning, följer vi Gud. Vi, som tillsammans utgör den sanna kyrkan, får inte upphöra att erkänna och följa Guds sanning.