< Bibelfråga ur Apostlagärningarna

Fråga: Skrev Lukas två separata böcker: ”Evangeliet” och ”Apostlagärningarna”, eller skrev han en bok som sedan delades upp i två av kyrkan eller den första kristna gemenskapen?

S: Båda är ganska omfattande böcker, och Lukas skrev dem ursprungligen separat. Apostlagärningarna 1:1 inleds med: ”I min första bok, o Teofilus, skrev jag om allt som Jesus började göra och lära…” Av de 31 förnikenska författarna som citerade eller hänvisade till Lukas och/eller Apostlagärningarna skrev ingen att det någonsin varit en enda bok.

F: Var Theofilus i Apostlagärningarna 1:1 och Luk 1:3 en verklig person?

S: Det finns tre möjligheter, och jag föredrar den tredje uppfattningen.

Nej: Det grekiska ordet Theofilus betyder ”Guds vän”, och många ser detta som en allmän inbjudan till Guds vänner i allmänhet. Enligt historikern Plutarch skyddades en viss Kleomenes på mirakulöst sätt av en orm, och han kallades theophiles, eller ”gudarnas favorit”.

Ja: Teofilus var dock ett känt grekiskt namn, och vissa, såsom Nelson Study Bible s. 1685, hävdar att Teofilus var en enskild troende. På samma sätt säger NIV Study Bible s. 1532 att Teofilus ”nästan säkert avser en specifik person snarare än Guds vänner i allmänhet”. Teofilus kan ha varit Lukas beskyddare, som stod för Lukas utgifter medan han bedrev sin forskning och sitt skrivande.

Avsiktligt tvetydigt: En tredje uppfattning är att denna tvetydighet är avsiktlig, antingen från Lukas sida eller från Guds sida.

Teofilus var namnet på ett antal personer:

1) En antik grekisk geograf som nämns av Plutarchos, Ptolemaios och Josefus

2) En indogrekisk kung antingen 130 f.Kr. eller 90 f.Kr., en biskop i Antiochia (168–181/188 e.Kr.)

3) En Theofilus från Caesarea (ca 170–180 e.Kr.)

4) Den arianske Theophilus från Indien (död 364 e.Kr.)

5) En patriark i Alexandria någon gång omkring år 391 e.Kr.

6) Författaren till ”Martyriumet av diakon Habib”, som ägde rum år 315 e.Kr.

Fråga: I Apostlagärningarna 1:3, var Jesus på jorden i fyrtio dagar efter sin uppståndelse, eller mindre än fem dagar som Lukas 24:50–52 tycks antyda?

S: Jesus var kvar på jorden i fyrtio dagar efter sin uppståndelse, vilket Lukas berättar i Apostlagärningarna 1:3. Däremot berättar Lukas i Lukas 24:50 om de sista fem dagarna, men Lukasevangeliet anger inte antalet dagar innan Jesus förde dem till Betania och steg upp till himlen.

Fråga: Visste apostlarna i förväg, enligt Apostlagärningarna 1:8, vad som skulle hända när den Helige Ande skulle komma över dem?

S: Skriften säger inget om detta, men det finns inga tecken på att de visste det. Många gånger när vi följer Gud berättar han inte alltid i förväg om de välsignelser han har i beredskap för oss.

Fråga: Vem var de män som var klädda i vitt i Apostlagärningarna 1:10?

S: De var änglar. Lukas kallade dem män eftersom de såg ut som människor.

F: Varför tillrättavisade änglarna apostlarna milt i Apostlagärningarna 1:11?

S: Det är förståeligt att de bara stod där förvånade och såg på när Jesus steg upp till himlen. Men efter att Jesus försvunnit fortsatte de att stirra. De behöver inte oroa sig för att missa Kristi återkomst; alla ögon kommer att se den. Vi är, precis som de, inte kallade att vara stjärnskådare som bara tittar uppåt, utan vi är kallade att vara vittnen för människor runt om i världen.

F: Visar Apostlagärningarna1:11 hur Jesus kommer att återvända?

S: Ja. Jesus kommer att återvända i kroppslig gestalt i molnen, precis som han steg upp i molnen i kroppslig gestalt.

Den tidiga kristne författaren Irenaeus (182–188 e.Kr.) säger, efter att ha citerat 1 Johannesbrevet 5:1: ”Vi vet att Jesus Kristus är densamme för vilken himmelens portar öppnades, eftersom han tog på sig kött; han skall också komma i samma kött som han led i, och uppenbara Faderns härlighet.” Irenaeus, Mot kätterierna, bok 3, kap. 16:8, s. 443

Fråga: Vad är en sabbatsresa i Apostlagärningarna 1:12?

S: Detta vardagliga uttryck avsåg det avstånd som fariséerna hade bestämt att en person fick färdas på sabbaten utan att utföra arbete. Mishna lär att det var 2 000 alnar, vilket motsvarar 1,11 km eller 1 200 yards eller 2/3 av en mil.

Fråga: Visar Apostlagärningarna 1:12 att vi inte bör resa längre än så på sabbaten?

S: Nej. Det faktum att ”en sabbatsresa” var ett vanligt uttryck och användes här betyder inte att vi måste följa fariséernas traditioner. En sabbatsvandring var cirka 3 000 fot, eller lite mer än en halv mile, enligt The Bible Knowledge Commentary: New Testament, s. 354.

F: Varför begav sig lärjungarna till Olivberget i Apostlagärningarna 1:12, när de i Apostlagärningarna 1:4 hade blivit tillsagda att inte lämna Jerusalem?

S: Olivberget låg mindre än en mile från själva Jerusalems murar. Det låg fortfarande inom stor-Jerusalems område, precis som en förort som gränsar till en stad fortfarande anses vara en del av stadsmiljön.

Fråga: I Apostlagärningarna 1:12, steg Jesus upp till himlen från Olivberget, eller steg han upp till himlen från Betania som det står i Lukas 24:50?

S: Båda, eftersom Betania låg på Olivbergets sluttning. Betania låg närmare Jerusalem än det avstånd en jude fick gå på sabbaten, och Olivberget låg mellan Betania och Jerusalem.

Som en sidokommentar låter Lukas beskrivning av Olivberget som om den vore skriven för en icke-judisk läsare som annars inte skulle vara bekant med det. Judiska läsare som hade varit i Jerusalem visste redan var Olivberget låg. Därför finner man inte ett sådant språk hos någon av de andra evangelisterna, som kanske inte såg något behov av det.

Fråga: Varför inledde Petrus i Apostlagärningarna 1:16 och 15:7 med den hälsning som på grekiska lyder ”Män, bröder” (BSB ”Bröder”), och varför inledde Jakob på samma sätt i Apostlagärningarna 15:13?

S: Det finns ingen särskild betydelse med detta; det var ett av de vanliga sätten att inleda ett högtidligt, respektfullt offentligt tal. Som exempel inledde den grekiske talaren Demosthenes vissa av sina tal på detta sätt, enligt The Expositor’s Greek Testament, vol. 2, s. 63. Paulus inledde med ”Bröder och fäder” i Apostlagärningarna 22:1, ”Bröder” i Apostlagärningarna 23:1 och 28:17, och bara ”Män” inför hedningarna i Apostlagärningarna 27:21.

Fråga: Vad visar Apostlagärningarna 1:14 om Josef och Maria?

S: Josef, Jesu adoptivfar, är inte närvarande. Som Johannes Chrysostomos lärde ut hade Josef troligen avlidit innan Jesus korsfästes. De var där för att tillbe och be till Gud; det finns inget omnämnande av att vörda eller be till Maria. Maria hedras som Jesu mor; titeln ”Maria, Guds moder” är okänd i Nya testamentet. Detta är sista gången Maria nämns direkt i Nya testamentet.

F: Varför lät Gud, enligt Apostlagärningarna 1:17, Judas Iskariot vara en del av tjänsten innan Judas förrådde Jesus?

S: Judas förräderi var en del av Guds plan enligt Apostlagärningarna 2:23. Judas är bara ett exempel i Bibeln på ovärdiga människor som agerar som ledare för Guds hjord men i själva verket är andliga vargar. Det hände redan då i Apostlagärningarna20:29 –31, och det händer ibland även idag.

Gud blev dock inte överraskad av detta; i själva verket vävde Gud in till och med Judas förräderi som en del av sin plan.

Fråga: Hur dog Judas egentligen, enligt Apostlagärningarna 1:18 och Matteus 27:3–10?

S: I Apostlagärningarna 1:18–19 står det att Judas föll huvudstupa ner på en åker, vilket tyder på ett fall från åtminstone en viss höjd. Om man sammanför dessa verser ger det två möjligheter. I båda scenarierna hängde Judas sig, troligen i ett träd, möjligen som hängde ut över en klippa.

Hängningen misslyckades: Medan Judas fortfarande levde brast repet, och han föll huvudstupa ner på fältet, varpå hans kropp sprack upp.

Hängningen lyckades, och Judas dog av att ha blivit hängd. Men om ingen gick upp för att ta ner honom skulle kroppen förr eller senare falla ner, på ett eller annat sätt.

Hur som helst skedde en hängning, ett rep brast och en kropp sprack upp.

Fråga: Talar Bibeln om självmord i Apostlagärningarna 1:17? Hamnar en person i himlen eller helvetet om hen begår självmord? … Jag har ingen pistol mot huvudet. Jag undrar bara. Det är en av de där frågorna som ingen någonsin har tagit upp vid en bibelstudie. Jag tror att det beror på att folk är för rädda för att fråga.

S: Varken när det gäller självmord eller andra synder specificerar Bibeln hur Gud dömer en person. Självmord är en form av mord, och enligt de tio budorden ska vi inte mörda. Bibeln innehåller ett par exempel på onda människor som begick självmord: kung Saul och Judas.

Vissa tror att om man tar emot Kristus kan man förlora sin frälsning om man begår någon synd och aldrig ångrar sig. En person som begår självmord kanske, beroende på metoden, inte hinner ångra sig innan hen dör.

Detta resonemang är dock felaktigt: även om kristna ska ångra alla sina synder, blir vi frälsta genom Guds nåd via tron; inte på grundval av att vi ångrar varje enskild synd. Jag är säker på att varje kristen som dör inte uttryckligen har ångrat någon synd, antingen för att de glömt bort den eller inte var medvetna om att det var en synd. Men vår frälsning är en gåva från Gud till alla som tar emot den.
I den tidiga kyrkan fanns ett exempel på en vacker, gudfruktig kristen mor och hennes två döttrar, som tillfångatogs av romerska soldater. Modern talade med sina döttrar, och innan de våldtogs bad de om att få gå till vägkanten vid en flod [förmodligen för att uträtta sina behov]. Därefter kastade de sig i floden och drunknade. I Eusebius ”Kyrkohistoria”, bok 8, kap. 12, s. 332–333, nämns de bland ”Kristi beundransvärda martyrer”. Detta var dock en synd, eftersom man inte ska begå mord. Bland de tidiga kristna författarna lärde Lactantius (ca 303–ca 325 e.Kr.) i *De Institutio Divina*, bok 3, kap. 18, s. 89, att självmord är fel. Augustinus av Hippo lärde också att självmord, även för att undkomma våldtäkt, är fel.

Fråga: Hur förhåller sig dessa citat från Ps 69:25 och Ps 109:8 till Judas i Apostlagärningarna 1:20?

S: Psalm 69:21 hänför sig också till Jesus. Det finns tre punkter att beakta i svaret.

1. Dessa tre verser säger inte uttryckligen att de avser den framtida Messias.

2. Det finns inte heller någon anledning att tolka dessa verser så att de inte är tillämpliga på någon annan än Jesus och Judas.

3. Den typ av situation som Jesus befann sig i stämmer dock mycket väl överens med de typer av situationer som dessa psalmer hänvisar till.

F: Varför sa Petrus i Apostlagärningarna 1:20 ”hans plats”, när Ps 69:25 säger ”deras plats”?

S: Petrus reciterade inte Psalm 69:25 ord för ord ur minnet, och Apostlagärningarna berättar för oss (utan fel) vad Petrus faktiskt reciterade. Det finns två synsätt på betydelsen av detta.

Första uppfattningen: Valet av Matthias som den tolfte aposteln var ett misstag, eftersom man inte hör talas om Matthias efter detta, och Paulus blev apostel. Petrus beslut att välja en tolfte apostel genom lottdragning grundade sig på Petrus felaktiga minnesbild av Psaltaren 69:25. Så även om Petrus försökte lyda Guds ord, kunde även Petrus göra misstag. Det är dock okej, eftersom Gud fortfarande verkar genom ofullkomliga människor.

Andra synsättet: Petrus omskrivning var en korrekt tillämpning, eftersom psalmen talade om Messias fiender, och Judas var utan tvekan en av dem.

Fråga: Hur många apostlar fanns det enligt Bibeln i Apostlagärningarna 1:21–26? Jag är ganska säker på att Barnabas erkändes som en sådan i Apostlagärningarna. Och att Jakob, Jesu bror, också var en apostel, vilket framgår på andra ställen i Skriften. Var dessutom Apollos en apostel?

S: Ordet ”apostel” har flera betydelser. Ordet kan generellt betyda ”sändebud”, och Barnabas och Jakob, Herrens bror, var apostlar i den meningen. Medan Barnabas kallades apostel i Apostlagärningarna14:4 , kallades varken Jakob eller Apollos för apostlar i Bibeln i egentlig mening, även om de hade viktiga roller i församlingen.

För att skilja dem från dessa fanns en annan, mer begränsad grupp, kallad ”De tolv”, vilket väcker en intressant fråga. Eftersom elva av Jesu lärjungar blev apostlar, hur var det då med den tolfte? Petrus såg ett behov av den tolfte, de drog lott mellan Josef och Matthias, och Matthias vann (Apostlagärningarna1:21 –26). När man drog lott är det tveksamt om det fanns ett tredje alternativ: ”välj inte ännu”. Ändå hör vi inget mer om Matthias. Senare blev Paulus den tolfte aposteln och erkändes av de andra (Gal 2:8–10; 2 Pet3:15 –16). Det är nästan som om Gud helt enkelt ignorerade deras lottdragning eftersom Hans val av Paulus skulle komma senare.

En intressant sidokommentar är att man i Qumran-gemenskapen hade tolv ledare för sin gemenskap, liksom en inre krets bestående av tre personer.

Fråga: I Apostlagärningarna 1:22–26, när de valde Matthias genom lottdragning för att ta Judas plats, var det då vad Gud ville?

S: Skriften nämner varken att Gud godkände eller ogillade detta beslut. Många kristna anser dock att detta inte var vad Gud ville, av tre skäl.

1. I Uppenbarelseboken 21:14 erkände Gud endast tolv som apostlar.

2. Paulus nämns som apostel i 1 Timoteusbrevet 1:1; 2:7; Romarbrevet 1:1; 1 Korintierbrevet 1:1; 2 Korintierbrevet 1:1; Galaterbrevet 1:1; Efesierbrevet 1:1; Kolosserbrevet 1:1; 2 Timoteusbrevet 1:1 och Titusbrevet 1:1.

3. Matthias nämns aldrig mer i Bibeln.

Här följer argument för att Matthias borde ha valts.

1. Det vore bra att visa på ”12” som en uppfyllelse av Israel vid pingsten i nästa kapitel.

2. I anslutning till det föregående hade Paulus en helt annan tjänst, eftersom han inte var med vid pingsten utan begav sig långt bort till hedningarna.

3. Petrus, inspirerad av den Helige Ande, skulle ha en god förståelse för hur dessa psalmer skulle tillämpas här.

4. Det förekom ingen kritik eller tillrättavisning från Gud.

När uppriktiga troende tjänar Gud helhjärtat kommer de ändå att göra misstag. Men Gud är stor nog att ha överseende med våra misstag.

   F.F. Bruce anser att detta var korrekt. F.F. Bruce påpekar också att de inte ersatte Judas för att han dog. Snarare ersatte de Judas för att han övergav sin plats. De tillämpade inte en bokstavlig ”apostolisk succession”, eftersom de inte tänkte på att ersätta Jakob när han blev martyr i Apostlagärningarna 12:2. Tertullianus (198–220 e.Kr.) anser i sitt verk *On Prescription Against Heretics*, kap. 20, s. 252, också att valet av Matthias var korrekt.

Fråga: Vad betyder ”Barsabbas” i Apostlagärningarna 1:23?

S: Det betyder bokstavligen ”sabbatsson”. Kanske föddes Josef Barsabbas på sabbaten.

Fråga: Var lottdragningen i Apostlagärningarna 1:26 en omröstning?

S: Nej. Att kasta lott liknar att lägga en sten med varje kandidats namn på i en kruka och låta någon dra ett namn slumpmässigt.

F: I Apostlagärningarna 2:1, hur många dagar gick det mellan Jesu himmelsfärd och pingstdagen?

S: Eftersom Jesus steg upp till himlen ungefär 40 dagar efter uppståndelsen (Apostlagärningarna 1:3) och pingsten inföll 50 dagar efter påsken, var det alltså ungefär 10 dagar.

F: Vem hade eldtungorna i Apostlagärningarna 2:3?

S: Även om Skriften inte uttryckligen säger att det var begränsat till apostlarna, var det troligen så. Vi kan inte avgöra om Matthias hade en eldtunga eller inte. Å andra sidan anser *The Bible Knowledge Commentary: New Testament*, s. 357, att alla de cirka 120 troende hade eldtungor, men att endast de tolv talade i tungor. Dessutom står det inte exakt ”eldtungor”, utan snarare ”tungor som av eld”. På samma sätt står det inte att det lät som en stormande vind, utan att det lät som en stormande vind.

Fråga: Varför dröjde Gud med att sända den Helige Ande till pingstdagen, enligt Apostlagärningarna 2:4?

S: Skriften anger inte varför det gick femtio dagar från påsken. Två skäl framgår dock tydligt.

Kanske måste himmelsfärden ske först: Jesus visade sig ofta för sina lärjungar innan han steg upp till himlen. Han måste avsluta sin undervisning av dem och ge dem det uppdrag som återfinns i Apostlagärningarna 1:7–8 innan han steg upp till himlen. Hans himmelsfärd ägde rum innan den Helige Ande kom över dem.

Följde högtiderna: Gud instiftade de judiska högtiderna i Gamla testamentet. Jesu liv följde högtidernas rytm, och det var helt i linje med detta att den Helige Ande skulle komma på pingsthögtiden. Pingsthögtiden föreskrivs i 3 Mosebok 23:15–16 och 5 Mosebok 16:9–12.

Fråga: Hur kunde alla förstå tungotalet i Apostlagärningarna 2:4, eftersom 1 Kor 14:27–28 säger att det inte ska förekomma tungotal i församlingen utan tolkning?

S: Folkmassans reaktion visar att apostlarna inte talade i okända tungomål, utan i tungomål som var okända för talarna men kända för lyssnarna. Därför behövdes inga tolkar.

När det gäller tanken att de bröt mot 1 Kor14:27 –28, kom ihåg att

a) lyssnarna kunde tolka själva

b) Detta ägde inte rum i en församling

c) 1 Korintierbrevet 14:27–28 hade ännu inte skrivits.

Även om muslimer inte är kristna borde de inte ha några problem att acceptera denna berättelse. En av de mest framstående tidiga muslimska historikerna, al-Tabari, uppger också att Jesu lärjungar på mirakulöst sätt kunde tala språket hos de människor till vilka de hade sänts. (al-Tabaris Historia, vol. 8, s. 99)

Fråga: Bevisar det faktum att den Helige Ande fyllde människorna i Apostlagärningarna 2:4 att den Helige Ande inte kan vara en person, såsom Jehovas vittnen lär ut?

S: Nej. Om den logiken vore giltig, skulle Gud – eftersom han fyller himlen och jorden, som det står i Jeremia23:24 – inte vara en personlig gud. Det faktum att den Helige Anden kan göra saker som vi inte kan göra, och det faktum att Gud är oändlig, hindrar inte Honom från att också vara ett intelligent väsen med tankar och känslor. Som påpekas i When Cultists Ask, s. 194–195, står det i Efesierbrevet4:10 att Kristus fyller allt, så enligt samma felaktiga logik – är då inte Kristus heller en person?

Medan föregående stycke visar att ingenting hindrar den Helige Anden från att vara en person, visar följande lista att den Helige Anden har en persons egenskaper. Med person menar vi inte en människa, utan ett intelligent, personligt väsen.

Parakletos (tröstaren, den som står vid vår sida)

Talar till oss (Joh14:16 ,26; Joh15:26 ; Apg 13:2; Hebr 3:7)

Påminner oss (Joh14:26 )

Som en förälder, så att vi inte ska bli föräldralösa (orphanos på grekiska) (Joh14:18 )

Vägleder oss (Joh16:13 )

Lär oss (Joh14:26 ; 1 Kor2:13 )

Bor i oss (1 Korintierbrevet3:16 ; 2 Timoteusbrevet1:14 ; Romarbrevet 8:9,11, Efesierbrevet2:22 )

I våra hjärtan (2 Korintierbrevet1:22 ; Galaterbrevet 4:6)

Vi lever genom Anden (Galaterbrevet5:16 , 25)

Ledda av Anden (Galaterbrevet5:18 ; Romarbrevet 8:9)

Han förmedlar för oss (Romarbrevet8:26 –27)

Kan förolämpas (Hebreerbrevet10:29 )

Vittnar om Kristus (Johannes15:26 )

Har ett sinne (Romarbrevet8:27 )

Kan bli bedrövad (Jesaja 63:10; Efesierbrevet4:30 )

Väljer vem som ska få gåvor (1 Korintierbrevet12:11 )

Besitter kärlek (Romarbrevet15:30 )

Kan tycka att saker är bra (Apostlagärningarna15:28 )

Utforskar Guds djupa saker (1 Korintierbrevet 2:9-10)

Gud i oss (1 Johannes 4:12-13,15-16; Romarbrevet 8:9-10; 1 Korintierbrevet3:16 ,6:19 ; Johannes 14:23, 15:4)

Alltid med oss (Matteus 28:20)

Suckar, och bryr sig därmed om, oss (Romarbrevet8:26 )

Ger glädje (1 Tessalonikerbrevet 1:6)

Fråga: Bevisar Apostlagärningarna 2:4 att tungotal var en normal upplevelse för framtida kristna?

S: De tolv apostlarnas upplevelse i Apostlagärningarna 2:4 varken bevisar eller motbevisar detta, såvida man inte anser att eldslågor också är en vanlig kristen upplevelse. Att tala i tungor förekom inte tidigare, eftersom apostlarna inte var fyllda av den Helige Ande före pingstdagen. När det gäller andra människor som talade i tungor efter detta nämns inga eldslågor.

Fråga: I Apostlagärningarna 2:6–11 talade de flesta människor på den tiden antingen grekiska eller arameiska. Talade då apostlarna till alla på deras eget språk genom att endast använda dessa två språk, vilket inte skulle vara något mirakel, såsom den skeptiska boken *Asimov’s Guide to the Bible* på s. 1002 antyder?

S: Många människor i Palestina talade både grekiska och arameiska. Asimovs förklaring av detta som att de talade två språk håller inte, av minst fem skäl.

1. ”En folkmassa samlades i förvirring, eftersom var och en hörde dem tala sitt eget språk. Förvånade och häpna…” (Apostlagärningarna 2:6–7) Hur många människor idag blir förvånade och häpna när de får veta att en främling är tvåspråkig?

2. ”Förvånade och förbryllade frågade de varandra: ’Vad betyder detta?’” (Apg2:12 ).

3. Andra sa: ”De är berusade av ungt vin!” (Apg2:13 )

4. I Apostlagärningarna 2:8 står det att människor från femton olika folkgrupper hörde evangeliet på sitt eget språk. Det vore meningslöst att räkna upp femton grupper om endast två språk talades.

5. Slutligen är det osannolikt att alla parther och araber talade antingen grekiska eller arameiska.

Fråga: Hur kunde de i Apostlagärningarna 2:7 veta att apostlarna var galiléer?

S: Folkmassan kunde höra det på deras accent. I Galiléen brukade man ofta utelämna stavelser. Galiléerna hade också svårt att uttala gutturala ljud (precis som engelsktalande). Gutturala ljud förekommer nästan inte alls i engelskan, förutom kanske i ordet ”loch”. De liknar mest h, g, k och det tyska r:et. De är framträdande i tyska, hebreiska och arabiska, vilket min vän Akhmed säkert vet. Till exempel betyder de två arabiska orden ”kalb” och ”qalb” ”hund” respektive ”hjärta”. Jag har hört att araberna älskade att höra utländska missionärer, som talade arabiska, uppmana folket att ge Gud sitt ”hjärta”.

Fråga: Är talen i Apostlagärningarna 2:14–40 återgivna exakt?

S: Nej, av flera skäl. Apostlagärningarna 2:14–40 kan läsas på en minut eller två, och Petrus talade sannolikt längre än så. I Apostlagärningarna 2:40 berättar Lukas faktiskt att Petrus också yttrade många andra ord. Lukas gav en sammanfattning av vad Petrus sa, och han omformulerade sannolikt delar av det också.

Vi har ett bra exempel från den sekulära historien av den pålitlige historikern Thukydides från 400-talet f.Kr. I sin ”Historia om det peloponnesiska kriget” återger han också många tal. Thukydides skriver: ”När det gäller talen … var det svårt för mig, och för andra som återgav dem för mig, att minnas de exakta orden.” Jag har därför lagt de känslor som passade tillfället i varje talares mun, uttryckta så som jag trodde att han sannolikt skulle ha uttryckt dem, samtidigt som jag strävade efter att, så nära jag kunde, återge den allmänna innebörden av vad som faktiskt sades. … När det gäller krigets händelser har jag inte vågat uttala mig utifrån någon slumpmässig information eller enligt någon egen uppfattning; jag har inte beskrivit något annat än det jag antingen själv såg eller fick veta av andra, som jag utfrågade på det mest noggranna och ingående sättet. Uppgiften var mödosam.” Thukydides, översatt till engelska av Benjamin Jowett (1881), vol. 1, bok 1, kap. 22.

Fråga: Varför ansåg judarna i Apostlagärningarna 2:15 att det var fel att dricka vin vid denna tidpunkt?

S: Även om man drack vin med måtta var det på högtidsdagar sed att fasta åtminstone fram till den fjärde timmen. En person är allvarligt alkoholberoende om hen behöver vin för att kunna stiga upp på morgonen. I allmänhet drack judarna inte vin på morgonen.

Fråga: I Apostlagärningarna 2:16–21, uppfylldes denna profetia från Joel 2:28–29 här, eller kommer den att uppfyllas vid Kristi återkomst?

S: Den ska uppfyllas vid varje Kristi återkomst. En del av den uppfylldes vid Jesu korsfästelse när solen förmörkades på eftermiddagen, enligt Matteus 27:45, Markus 15:33 och Lukas 23:44–45. Petrus nämnde detta i Apostlagärningarna 2:16–21.

Det kommer också att bli mörkt före Jesu återkomst i Uppenbarelseboken 6:12–14;8:12 ; 9:2;16:10 .

F: Eftersom händelsen i Apostlagärningarna 2:16–21 uppfyllde profetian i Joel 2:28–32, varför blev då inte månen blodröd?

S: Att månen förvandlas till blod betyder helt enkelt att månen framträder med en röd färg. Solen förmörkades i tre timmar under Jesu korsfästelse enligt Lukas 23:44-45. En icke-kristen palestinsk historiker vid namn Thales (även stavat Thallus) skrev år 52 e.Kr. att mörker åtföljde Jesu korsfästelse. En karisk grekisk författare vid namn Phlegon skrev också att det inträffade en solförmörkelse under den 202:a olympiaden (år 33 e.Kr.).

Det finns två tolkningar av Apostlagärningarna 2:16–21:

Helt uppfylld: Eftersom månen ofta syns under dagen, när solen förmörkades, skulle månen troligen också ha förmörkats eller blivit rödaktig.

Delvis uppfylld: Profetian i Joel 2:28–32 bestod av flera delar. Andens utgjutelse inträffade inte förrän femtio dagar senare, på pingstdagen. Månen förmörkades uppenbarligen inte här, men den kommer att förmörkas vid Kristi återkomst. Solen förmörkades både vid korsfästelsen och vid återkomsten.

Fråga: I Apostlagärningarna 2:25–26 och 4:25–28, hur förhåller sig Ps 16:8–11 och Ps 2 till Jesus och de första kristna?

S: Dessa verser hänför sig främst till Jesus. Eftersom Jesus har gett oss sitt liv, hänför de sig också i andra hand till oss.

I Psaltaren 16:8–11 ser vi att Jesu kropp aldrig förruttnade, och att Jesus kommer att ha evig glädje i himlen. Våra jordiska kroppar kommer att förruttna. Men senare kommer vi att få förhärligade kroppar, och även för oss kommer dessa kroppar aldrig att förruttna, och vi kommer att ha evig glädje i himlen.

I Psalm 2 kommer Jesus att sitta på sin tron och regera över jorden. Efesierbrevet 2:6 och Uppenbarelseboken 3:21 säger att vi kommer att sitta med Kristus på hans tron (inte vår egen) och regera tillsammans med honom.

Att kombinera två verser som innehåller samma ord var den ”andra midrashiska regeln” som tillskrivs den berömde judiske rabbinen Hillel.

Fråga: I Apostlagärningarna 2:34, gick David till himlen eller inte?

S: Så småningom, ja. Två punkter att beakta i svaret.

1. När David skrev den citerade passagen levde han fortfarande på jorden.

2. Idag befinner sig Davids själ i himlen. Hans kropp befinner sig dock inte i himlen, vilket framgår av Apostlagärningarna2:29 .

Fråga: I Apostlagärningarna 2:36 hävdar skeptikern Bart Ehrman att Petrus visade att Jesus fick sin upphöjda ställning vid uppståndelsen (Jesus, Interrupted, s. 95).

S: Ehrman har delvis rätt och delvis fel. Medan Apostlagärningarna2:36 visar att Jesus fick sin upphöjda ställning, visar Johannes 17:5–7 att Jesus återfick den upphöjda ställning som han hade innan världen blev till.

F: Betyder Apostlagärningarna 2:38 att vattenbaptismen är nödvändig för frälsningen?

S: Nej, vilket tjuven på korset och vissa tidiga martyrer kan vittna om. Jesus är nödvändig för frälsningen. Varken omvändelse eller vattenbaptism förtjänar vår frälsning. Dessa är vårt svar på Jesu verk. Dopet ska vara ett yttre tecken på vår tidigare inre omvändelse. Men Petrus sa inte: ”tro endast inombords”. Deras inre tro kombinerades med det yttre vittnesbördet inför Gud och andra.

Observera att Apostlagärningarna2:38 var en uppmaning, inte en formel. Om Apostlagärningarna2:38 hade varit en formel, skulle man felaktigt kunna dra slutsatsen att kärlek till Gud, tro, att tro på och att lita på Gud är onödigt, eftersom dessa saker inte nämns här. Alla som kommer till Kristus bör döpas, och det gäller lika mycket idag som det gjorde då. Det är dock Jesu blod, inte vårt dop, som frälser oss. Ändå kommer kristna att vilja lyda Kristus och låta sig döpas med vatten.

Kolosserbrevet 2:11–12 visar att omskärelsen var en typ av dop. Som Justinus Martyr påpekade: eftersom endast män och inte kvinnor kunde omskäras, bevisade detta att omskärelsen gavs av Gud som ett tecken, inte som en rättfärdighetsgärning. (Dialog med Trypho, kap. 23, s. 206)

Fråga: I Apostlagärningarna 2:38 säger många att vi måste omvända oss från våra synder för att bli frälsta, andra säger att det endast sker genom tro, och ytterligare andra talar om omvändelse inför Gud. Vad säger Bibeln?

S: Jag tror att det första sättet är det som Bibeln lär ut. Jag hörde en gång att det fanns två missionärer från Campus Crusade i Moskva, Ryssland, och de såg ett par prostituerade på gatan. De gick fram till dem och började prata med dem, samtidigt som de tog fram en broschyr om de fyra andliga lagarna. De prostituerade tog då fram sina egna broschyrer om de fyra andliga lagarna och sa att de trodde på det, och de delade till och med ut dem till alla sina kunder!

Vissa bibelverser säger ”omvänd er och tro”, medan andra säger ”tro”. Men ”tro” i biblisk mening innebär lydnad, och inte bara intellektuellt samtycke, vilket lärs ut i Jakob 2:14–20 och 1 Johannes 2:3–4,9; 1 Johannes 2:15–16. Nu säger Johannes inte att man måste vara syndfri (1 Johannes 1:10), utan snarare att vi inte ska fortsätta i synd (1 Johannes 3:6).

I det budskap som Petrus förkunnade på pingstdagen i Apostlagärningarna 2:38 löd det: ”Omvänd er och låt er döpas”. Som Petrus säger i 1 Petrusbrevet 3:21 är dopet inte egentligen till för att tvätta bort smuts (vare sig fysisk eller andlig), utan det är ett löfte om ett gott samvete inför Gud.

Andra verser som betonar vårt behov av omvändelse är:

Hesekiel 18:23,32

Matteus 3:2; 3:8,11; 4:17; 11:20; 21:32

Markus 1:4,15; 6:12

Lukas 3:3,5,8; 5:32; 15:7,10; 16:30; 24:47

Apostlagärningarna 2:38; 3:19; 5:31; 8:22; 11:18; 13:24; 17:30; 19:4; 20:21; 26:20

Romarbrevet 2:4

2 Korintierbrevet 7:9,10

2 Timoteusbrevet 2:25

Hebreerbrevet 6:1,6

2 Petrus 3:9

Uppenbarelseboken 2:5,16; 2:21,22; 3:3; 3:19; 9:20,21; 16:9,11

Fråga: Finns det någon skriftställe i Apostlagärningarna 2:39 som tyder på att Bibeln gäller även för människor som inte var judar och som inte bodde i Israel?

S: Ja, det finns några verser som utvidgar löftena till att omfatta oss. (Alla dessa citat är hämtade från Berean Standard Bible.)

Apostlagärningarna2:39 ”Detta löfte gäller er och era barn och alla som är långt borta – alla som Herren, vår Gud, kommer att kalla till sig.”

Efesierbrevet 1:3 ”Välsignad vare Gud, vår Herre Jesu Kristi Fader, som i Kristus har välsignat oss med alla andliga välsignelser i himlen.”

Romarbrevet 10:11–12 ”Det är precis som Skriften säger: ’Den som tror på honom skall aldrig bli till skam.’ Ty det finns ingen skillnad mellan jude och grek: samma Herre är allas Herre och ger rikligt till alla som åkallar honom.”

Galaterbrevet 3:28 ”Det finns varken jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna, ty ni är alla ett i Kristus Jesus.”

2 Petrus 1:1 ”… Till dem som genom vår Gud och Frälsare Jesus Kristi rättfärdighet har fått en tro som är lika dyrbar som vår:” Lägg märke till att det är Petrus som skriver här, och att vår tro som hedningar är precis lika dyrbar som hans tro som jude, ty i sanning finns det bara en tro.

Romarbrevet 11:17 ”Om nu några grenar har brutits av och du, en vild olivskott, har ympats in bland de andra för att få del av näringen från olivträdets rot,”

Nu har kristna olika åsikter om i vilken utsträckning vi är Guds Israel och om Guds roll för de etniska judarna idag. När man betraktar saker som den fruktansvärda Förintelsen under andra världskriget, verkar Satan uppenbarligen fortfarande ha sitt öga på judarna för att göra dem ont. Judarna själva har ifrågasatt hur mycket skydd Gud ger dem sedan det hände. I allmänhet tenderar kristna som är dispensationalister att hysa särskild respekt för det judiska folket idag, eftersom Gud fortfarande har ett förhållande till dem. Kristna som ansluter sig till ”förbundsteologin” brukar säga att eftersom judarna förkastade Kristus har de för närvarande ingen annan ställning i Guds ögon än någon annan etnisk grupp.

Oavsett hur Gud ser på det judiska folket idag har de uppenbarligen en särskild roll att spela i ändtiderna. De 144 000 vittnena i Uppenbarelseboken kommer alla att vara rena judiska män. I Sakarja 12:1–9 kommer de att ha fiender samlade runt Jerusalem. I Sakarja 12:10–14 kommer de att genomgå en massomvändelse till Kristus och ”sörja den som de genomborrat”. I Daniel9:26 kommer Antikrist att sluta ett förbund med judarna och bryta det efter 3 1/2 år och förstöra staden och helgedomen.

Redan före judarna lovade Gud Abraham att alla nationer skulle välsignas genom honom (Galaterbrevet 3:8–9), vi är alla Guds söner genom tron på Kristus Jesus (Galaterbrevet3:26 ), och vi betraktas alla som löftets barn, av Sara och inte av Hagar, vilket framgår av Galaterbrevet4:24 –28.

Fråga: Varför kände Petrus i Apostlagärningarna 2:40 en sådan brådska att dela evangeliet med människor som redan försökte vara goda?

S: Petrus brydde sig uppriktigt om dem. Att bara försöka vara god räcker inte för att komma till Guds himmel, en förvandling krävs. Till och med judarna behövde bli födda på nytt.

Petrus vädjade till och med till judarna att ta emot Jesus i2:40 . Om någon befinner sig i ett brinnande hus, bjuder man inte bara in dem att komma ut för att vädret är fint; man uppmanar dem brådskande att rädda sig.

Det är anmärkningsvärt att just denne Petrus, som förnekade Kristus tre gånger i översteprästens hus, nu står i tempelgården och djärvt förkunnar Kristus. Skulle Petrus bli piskad eller dödad för detta? Petrus brydde sig inte särskilt mycket om det, jämfört med hur brådskande det var att sprida evangeliet.

Fråga: Vad betyder ”brödsbrytelsen” i Apostlagärningarna 2:42?

S: Det betyder inte bara att äta och dricka, eftersom de inte skulle ha ”ägett sig åt” enbart att äta och dricka. Istället syftar detta på att delta i nattvarden, vilket Jesus uppmanade dem att göra till hans minne i Lukas 22:19 och 1 Korintierbrevet 11:24–26.

F: Betyder det i Apostlagärningarna 2:44–45 och Apostlagärningarna 4:32 att kristna inte bör äga privat egendom?

S: Nej. Detta exempel på de första kristnas liv i Jerusalem behöver vi inte följa. I Nya testamentet finns ett motexempel, nämligen att Paulus ägde sin mantel privat i 2 Timoteusbrevet 4:13. Dessutom uppmanade Paulus korintierna att vara generösa i 2 Korintierbrevet 8. Han skulle inte ha behövt göra det om församlingen redan hade tagit all deras egendom.

Denna fördelning var frivillig och gick inte till alla, utan till dem som hade behov.

F: Inkluderar ”allt gemensamt” i Apostlagärningarna 2:44 promiskuöst sex, som sekten Guds barn lär ut?

S: Nej, av två skäl.

1. Kvinnor och män är inte saker som ska bytas bort eller användas som objekt. Detta avser materiella ting, inte människor eller relationer.

2. Eftersom de lydde Gud skulle de inte heller ha onda saker gemensamt, såsom stulna varor.

Det låter som att sila en mygga och svälja en kamel, att försöka rättfärdiga promiskuöst sex utifrån denna vers och ignorera allt som Bibeln säger om sexuell renhet.

Fråga: I Apostlagärningarna 3:1–3 – när kan det vi önskar skilja sig från, och vara så mycket mindre än, det vi behöver?

S: Mannen ville ha lite pengar för att lindra sin nuvarande situation. Petrus uppmanade honom att resa sig ur sin nuvarande situation. Mannen hade gett upp hoppet om att han någonsin skulle kunna bli helad, men efter att Petrus talat i Jesu namn fick han tro att det var möjligt. Mannen visste att Jesus nyligen hade korsfästs, men han visste troligen också att Jesus hade uppstått från de döda.

Vissa människor, till och med kristna, tror att de aldrig kan sluta röka, dricka sig berusade, behärska sin ilska eller andra synder. Men Gud kallar oss att ha tro och resa oss ur vårt förlamande slaveri under synden.

Fråga: I Apostlagärningarna 3:2, var eller när blev mannen förlamad?

S: Det grekiska ordet koilia kan betyda mage eller livmoder. Medan Nya testamentet använder detta ord på andra ställen i båda betydelserna, använder Lukas endast detta ord i betydelsen ”livmoder”. Mannen var alltså förlamad från födseln.

F: Vad är allmosor i Apostlagärningarna 3:3?

S: Det är pengar som delas ut till fattiga människor.

F: I Apostlagärningarna 3:3–6, hur stor tro och hopp hade mannen på att han skulle bli helad?

S: Tiggaren var lam från födseln, han låg vid tempelporten dag efter dag och gav inga tecken på att han hoppades bli botad. Han nöjde sig bara med en liten allmosor. Hur mycket nöjer vi oss idag med bara lite från Gud, när Gud vill göra mer i våra liv?

Denna helande är ovanlig eftersom mannen helt enkelt bad om något litet, med liten tro, och genom Guds nåd fick han något stort.

F: I Apostlagärningarna 3:7 hade mannen, med tanke på hur allvarligt och länge hans funktionsnedsättning hade varat, alla skäl att komma med en ursäkt för att han inte kunde gå. Men det gjorde han inte. När försöker vi komma med ursäkter inför Gud, när vi egentligen bara borde göra det?

S: Hur mäktigt något är spelar ingen roll jämfört med Guds makt. Om vi bara fortsätter att lyda Gud, när vi har möjlighet, kommer Gud att möta oss och vägleda oss. Medan ett spädbarn som har potential att kunna gå ändå går igenom en lång process för att lära sig gå, gjorde inte mannen det. Inte bara blev hans ben helade för att ge honom potentialen, utan han hade också förmågan och skickligheten att omedelbart gå, hoppa och springa.

Som någon sa: ”Berätta inte för Gud hur stor stormen är; berätta för stormen hur stor din Gud är.”

Fråga: Hur skiljer sig Petrus predikan i Apostlagärningarna 3:11–26 från hans predikan i Apostlagärningarna 2?

S: Denna improviserade predikan framstår inte som lika välpolerad som predikan i Apostlagärningarna 2. Men kanske spelar det ingen roll hur smidigt och välrepeterat vårt tal är när vi delar med oss av evangeliets sanning som finns inom oss.

Fråga: Förnekade judarna Jesus inför Pilatus i Apostlagärningarna 3:13, trots att Pilatus var fast besluten att släppa Jesus fri?

S: Ja. Detta framgår tydligt i Matteus 27:17–26, Lukas 23:4–25 och Johannes 19:4–16. Det framgår mindre tydligt i Markus 15:9–15.

F: Vad ställer Petrus mot varandra i Apostlagärningarna 3:14–15, och hur gäller detta oss?

S: Folkmassan vid Jesu rättegång stod inför ett val: att frige en mördare som tar liv eller att frige Messias som ger liv. Deras val föll på den som tar liv. Ibland gör människor fel val och slår in på en felaktig väg, vars slut innebär att livet tas ifrån dem. Men Petrus förkunnade det glada budskapet för dem, att det fortfarande inte är för sent för dem att omvända sig, ändra sig och följa livets väg. Petrus är inte hård mot dem, utan förkunnar i allvarliga och brådskande ordalag vad de har gjort och vad de nu måste göra.

Fråga: Vad är det som är betydelsefullt med ”Jesu namn” i Apostlagärningarna 3:16–17?

S: Lukas ansåg det utan tvekan vara betydelsefullt, eftersom han nämner det 33 gånger: Apostlagärningarna 2:21; 38; 3:6,16; 4:7,10,12,17,18; 5:28,40,41; 8:12,16; 9:14,15,21,27,29; 10:48; 15:26; 16:18; 19:5, 13, 17; 21:13; 22:16; 26:9; Lukas 10:17; 21:8; 24:47

Fråga: Fick det judiska folket i Apostlagärningarna3:17 –21 ytterligare en chans att få Guds rike upprättat här på jorden?

S: Kristna är oeniga om detta.

Ja: Många dispensationalister anser att judarna som nation här fick möjligheten att upprätta Guds rike på jorden. Gud visste förstås redan i förväg att de skulle avvisa denna möjlighet.

Nej: Många andra säger att uppmaningen här riktades till varje enskild person som hörde budskapet.

En hypotetisk fråga: Detta är ett äkta erbjudande, men ett rent hypotetiskt fall, liksom att erbjuda evangeliet till fördömda människor. Gud visste att de inte skulle acceptera det.

F: Varför uppmanades de i Apostlagärningarna 3:19–20 att omvända sig och vända sig till Gud?

S: Detta är en viktig punkt att lägga märke till. I Apostlagärningarna 3:19 anges att syftet med omvändelse och att vända sig till Gud var att deras synder skulle utplånas. Det finns fortfarande en evig aspekt av frälsningen, eftersom Gud på förhand kände till och förutbestämde vilka som skulle komma till himlen. Apostlagärningarna 3:19 visar dock att det också finns en ”tidsmässig” aspekt, och i ett avseende förlåts våra synder ”när” vi omvänder oss och vänder oss till Gud.

Förnyelsen och uppfriskningen av allt var redan känd för judarna, eftersom den också profeterades i Jesaja 34:4; 51:6; 65. Den nämns också i Enoks bok 45:2; 62:1; 91:16–17, samt i Baruchs apokalyps 32 enligt The Expositor’s Greek Testament, vol. 2, s. 116.

Fråga: Stöder Apostlagärningarna 3:21, 26 universalismen, att alla kommer att bli frälsta?

S: Nej. Jesus kom som försoningsoffer för hela världen (1 Joh 2:2) för att vända alla bort från deras onda vägar. Men för dem som väljer att inte vända sig bort från de ogudaktiga vägarna tvingar Gud inte in någon i himlen mot deras vilja.

Den omedelbara universalismen, att alla omedelbart kommer till himlen, är falsk enligt Matt 25:46; Joh 3:36; 5:40–43; 6:45; 8:24; 10:8; 12:47–48; 14:6; (underförstått) Apg 4:12; 2 Tess 1:8–9.

Den slutliga universalismen, att vissa kanske hamnar i helvetet men att alla så småningom kommer till himlen, är falsk enligt Markus 9:44-48; Uppenbarelseboken 20:10.

Fråga: Varför kallas Jesus i Apostlagärningarna 3:13, 22, 26 och4:27 för en helig tjänare i dessa verser, och vad betyder det när han kallas Människosonen?

S: Två av Jesu favoritbeteckningar tycks ha varit ”Människosonen” och ”Guds Son”. Men Jesus introducerade uppenbarligen en beteckning i taget. Den första betonar att Jesus är fullt mänsklig, och den andra att Jesus var fullt gudomlig. Jesus såg inte bara ut som en människa och hade vissa likheter med människor, utan Jesus var till 100 % människa. Han var precis lika mänsklig som du och jag. På samma sätt var Jesus inte lite Gud eller delvis Gud, utan han var till 100 % Gud.

Jesus hade all den härlighet som tillkommer Gud i himlen. Och ändå steg Jesus ner till jorden. Hebreerbrevet 5:7–8 talar inte om Jesus som en ”vän” till Gud Fadern, utan på jorden var Jesus ”underordnad” och lärde sig lydnad. Filipperbrevet säger inte att Jesus var en rättmätig tjänare, eller att han förtjänade att vara en tjänare, utan snarare att han frivilligt valde att bli en tjänare.

Men Skriften fortsätter. Tjänare hade ofta höga positioner, som skolmästare, privatlärare, statstjänstemän och bokförare. Det var endast de ringa tjänarna som var tvungna att tvätta sin herres fötter. Ändå var Jesus inte bara en tjänare, utan en ringa tjänare åt lärjungarna, som tvättade deras fötter i Johannes 13:4–17. Jesus bekräftade ändå att de hade rätt att kalla honom Herre i Johannes 13:13, men Jesus agerade som en tjänare åt lärjungarna och sade att vi alla borde vara tjänare åt varandra.

Som en sidokommentar kan nämnas att citatet här från 5 Mosebok 18:15,18–19 inte är exakt detsamma som varken den masoretiska texten eller Septuaginta. Men det följer den hebreiska texten i 5 Mosebok 18:18–19 i skriftrullen 4Q175 (=4QTest), skriven 100–1 f.Kr.

Fråga: Lyckades Jesus i Apostlagärningarna 3:26 vända alla bort från sina missgärningar?

S: Tre punkter att beakta i svaret.

1. Jesus lyckades fullständigt med att göra allt han skulle göra och med att, från Guds sida, tillhandahålla allt som behövdes för att alla skulle kunna vända sig bort från sina missgärningar.

2. Vissa väljer dock att inte vända sig bort från sina synder, och det är inte Jesu fel.

3. Petrus betonade Guds rike, inte kyrkan, eftersom han här talade enbart till judar.

F: Varför nöjde sig ledarna i Apostlagärningarna 4:3–14 med att bara varna dem vid detta tillfälle?

A: Notera först att i Apostlagärningarna 4:7 frågade ledarna i princip ”med vilken makt eller i vems namn”; för dem handlade det helt och hållet om att ha rätt befogenhet. Saddukéerna hade trott att den messianska tidsåldern redan hade inletts under makkabéernas tid, enligt ”The Message of Acts”, s. 78. Saddukéerna, som utgjorde majoriteten i Sanhedrin, ansåg att apostlarna predikade om Jesus utan någon som helst berättigad anledning.

Även om Skriften inte ger något specifikt svar på denna fråga finns det troligen tre skäl.

Ledarna var rädda för vad vissa kallar ”utseendet”. De var rädda för att förlora folkets stöd och att folket skulle vända sig mot de judiska ledarna för att de straffade människor som inte gjorde annat än att göra gott genom att hela någon. Detta sägs ha varit en huvudsaklig oro i Apostlagärningarna 5:26. Petrus, fylld av den Helige Ande, berörde denna punkt i Apostlagärningarna 4:9. Det kunde finnas ett bättre tillfälle att i hemlighet göra sig av med dessa apostlar.

För det andra var de rädda för romarnas reaktion på ett folkupplopp. Romarna hade visat att de inte hade några betänkligheter när det gällde att döda judiska ledare. Om folkmassan gick med på att döda de ledare som de inte längre stödde, kunde de hamna i en svår situation. Detta var en av Kaifas främsta farhågor i Johannes 11:48–50.

För det tredje måste en person enligt judisk lag vara medveten om konsekvenserna av sitt brott innan han straffades för det. Varningen var alltså bara det första steget för att göra dem medvetna om konsekvenserna.

Petrus gjorde inget försök att blidka Sanhedrin eller tala på ett kompromissande sätt för att blidka Sanhedrin. Detta kan ha varit chockerande, med tanke på att det kom från någon som hade flytt efter arresteringen, för att inte tala om att han förnekat Jesus tre gånger. Ibland, när vi faller i något och omvänder oss, placerar Gud oss i en liknande situation så att vi kan segra där vi tidigare hade fallit.

Ett resultat av Sanhedrins beslut var i grunden en ”krigsförklaring” mellan Sanhedrins jordiska auktoritet och Jesu himmelska auktoritet.

Fråga: Varför fyller Gud människor med den Helige Ande i Apostlagärningarna 4:8; 4:31; 2:4; 6:3; 11:24; 13:9; 7:55?

S: Apostlagärningarna ger oss fem olika skäl.

För att förkunna Guds ord (Apostlagärningarna 2:4; 4:8; 4:31)

För att tjäna (Apg 6:3)

För att vara herdar (Apostlagärningarna 11:24)

För att tillrättavisa (Apg 13:9)

För att dö (Apg 7:55)

Fråga: Är Jesus verkligen den enda vägen enligt Apostlagärningarna 4:12?

S: Ja. Jesus är den enda vägen för alla enligt denna vers, Johannes 14:6 och Apostlagärningarna 4:12. Om du inte håller med, är det inte lika illa att vara oense med nästan alla äkta kristna genom historien som att kalla Jesus och Petrus antingen lögnare eller galna för att de trodde att Jesus var den enda vägen. Tror du verkligen att Jesus sa något som vilseledde alla sina efterföljare i tusentals år, och tillät sina apostlar att göra detsamma? Tror du att du vet bättre än Jesus eller Petrus?

Förtal är att säga något som man antingen vet är en lögn, eller som man säger med en hänsynslös likgiltighet för sanningen. Om du tror att Jesus och Petrus var förtalare, vore det en lögn av dig att säga att du tror på Jesus och att du är en av hans efterföljare.

Vissa människor vill ha en ”bibelbuffé”, där de väljer ut de läror de vill ha och avvisar dem de inte vill ha. Det är ungefär som en inställning av typen ”jag och Gud” kontra ”Gud och jag”. Men det är inte vad Gud, vår Herre, avsåg.

Fråga: I Apostlagärningarna 4:12, hur vet vi, bortsett från Bibeln, att inte alla religioner är sanna?

S: Innan jag besvarar frågan, här är en kort akrostikon över trosuppfattningarna i vissa religioner.

Fråga: I Apostlagärningarna 4:12, hur vet vi, bortsett från Bibeln, att alla större världsreligioner inte är sanna?

S: Här följer några korta uttalanden.

Judar tror att Jesus inte är Guds Messias. Kristna tror att Jesus är Guds Messias. Hinduer och många buddhister tror på att dyrka avgudar som gudar. Kristna och judiska läror säger att avgudadyrkan är ett stort ont. De tidiga kristna föredrog tortyr och död framför att dyrka avgudar. Muhammed lärde muslimer att avgudadyrkare som inte omvänder sig bör dödas.

Om du stannade till och frågade fem personer om vägen till en viss plats, och de gav lika olika svar som dessa religioner gör, skulle du tvingas dra slutsatsen att åtminstone några av dem hade fel. Antingen

a) är det okej att dyrka avgudar,

b) människor som dyrkar avgudar bör dödas

c) det är bättre att bli torterad och dö än att dyrka avgudar,

Alla tre ovanstående påståenden kan inte vara sanna.

Antingen

a) ska man vara en välsignelse för andra, eller

b) är det en god sak, som behagar Gud, att förbanna judar och kristna, såsom Muhammed lärde.

Båda kan inte vara sanna.

Föreställ dig att du tittar på korsningen mellan två gator på en liten ö. Du kan förmodligen ta vilken gata som helst och så småningom hamna på vilken destination du än önskar på ön. De flesta religioner är så. Så länge du vill resa på ön spelar det ingen roll vilken väg du tar. Du kan köra runt ön åt höger, åt vänster eller mitt emellan. Vägarna kommer så småningom att korsas. Men om du lämnar ön och tar dig till fastlandet i Guds rike, innan orkanen kommer, måste du ta den enda långa bron. Att säga detta är inte trångsynthet, utan geografi på kartan. Att säga att det bara finns en väg till Gud är inte trångsynta åsikter från vår sida, utan den sanning som Jesus lärde ut.

En gammal berättelse handlar om en bedragare som visar nya invandrare till Amerika Brooklynbron. Medan alla bilar kör över den erbjuder bedragaren sig att sälja bron – som han inte äger – till invandraren så att denne kan tjäna pengar på att ta ut vägtull. Ibland vill människor lita på en imaginär bro, eller en bro som de planerar att bygga själva. Sanningen om frälsningen är att man inte kan ”köpa” någonting. Du kan fritt korsa den smala bron som är Jesu kors, eller så kan du stanna kvar på katastrofön.

F: I Apostlagärningarna 4:12, vad kan du säga till någon som tror att alla religioner leder till Gud?

S: Det beror på personen och situationen. Här är tre olika men kompletterande svar.

a. Det är tröstande att tro att allt är som det ska i världen och att varje religion leder människor till Gud. Är talibanerna, den förmögne pastor Moon, den omoraliske Rajneesh, den våldsamme David Koresh och den självmordsbenägne Jim Jones alla ”ledstjärnor” som har lett sina anhängare till det som behagar Gud? Var Jesu offer – att dö i plågor på korset – utan betydelse, eller ännu värre, ett onödigt slöseri? Nej, Jesus sade att bred var den väg som ledde till fördärvet, och smal var den väg som ledde till evigt liv. Nu avfärdar vissa Jesu ord som en dåres uttalanden och tror att han inte visste vad han talade om. Men om vi ärligt litar på Jesus måste vi inse att allt inte står rätt till med majoriteten av världen, och att vi har arbete att göra med att berätta om den smala vägen.

b. På ett lättsammare plan: om någon säger till mig att alla religioner leder till Gud, frågar jag dem om de inser att de verkligen sticker ut hakan när de säger så. I Thuggee-religionen är det till exempel en form av tillbedjan att strypa andra människor till döds. Eftersom de tror att alla religioner leder till Gud, och de inte känner dig särskilt väl, skulle de då kunna vända sig om och blunda så att jag kan utöva en form av tillbedjan enligt den religiösa traditionen?

c. Muhammed lärde ut att man ska attackera icke-muslimer och döda hedningar i sura 9:29 och i Bukhari Hadith, vol. 4, nr 196, s. 124. Människor som kallas muslimska extremister är helt enkelt människor som tar allt som Mohammed sa på allvar. En sådan våldsam muslim skulle kanske säga till en universalist: Min profet, Mohammed, frid vare med honom, sa åt oss att döda icke-troende. Men innan jag hugger av ditt huvud i lydnad mot Allah, ville jag bara att du skulle veta att jag uppskattar att du bekräftar att min religion är den rätta.

Fråga: Är religioner som gör goda gärningar goda, enligt Apostlagärningarna 4:12?

S: Här är ett rekommendationsbrev om en av dessa religioner, som betonade kärlek till andra.

”Att veta att er församling är djupt engagerad i de stora sociala och konstitutionella frågorna i vårt land är en stor inspiration för mig.” -- Walter Mondale (USA:s vicepresident) i ett rekommendationsbrev till pastor Jim Jones. Jones överlämnade detta rekommendationsbrev till Guyanas regering när Jonestown först grundades. (citerat i The New Republic,12/2/1978 , och i Experts Speak, s. 283.) Jim Jones tvingade senare sina anhängare i Jonestown att begå självmord.

Fråga: I Apostlagärningarna 4:19, när bör vi vägra att lyda religiösa ledares befallningar?

S: Tre punkter att beakta: befallningarna, de ogudaktiga religiösa ledarna och Petrus.

Befallningar: På samma sätt som en nations lagar har företräde framför en provins lagar, har Guds befallningar företräde framför andras befallningar. Allt som människor säger till dig, till och med ord från gudfruktiga pastorer, bör man pröva mot Skriften.

Ledare: Paulus säger i 2 Timoteusbrevet 3:5 att det kommer att finnas människor som har en skenbar gudsfruktan men förnekar dess kraft. Vi ska inte ha något att göra med dem. Naturligtvis har du något att göra med en person om du erkänner denne som din andliga ledare.

I Titus3:10 står det att man inte ska ha något att göra med någon som sår splittring efter att man har varnat honom två gånger. I Uppenbarelseboken 2:20 tillrättavisades församlingen i Thyatira av Jesus för att den tolererade en falsk profetissa som främjade sexuell omoral och intag av mat som offrats till avgudar.

Ingen kristen ledare är syndfri och perfekt, eller har 100 % rätt i varje enskild mindre läromässig fråga. Men om en kristen ledare inte är villig att underordna sig Gud, bör vi inte underordna oss honom. När det gäller våra kristna ledare som vandrar med Gud, hur ofullkomliga de än må vara, är vi beordrade att underordna oss dem, vilket framgår av Hebreerbrevet13:17 och 1 Petrusbrevet 5:2–5.

Petrus: Petrus reaktion kunde ha varit att bara tiga (men inte samtycka), och sedan kunde han ha talat i hemlighet eller sagt att han aldrig hade gått med på det. Men i stället gjorde Petrus tvärtom. Han var inte rädd för att hamna utanför Guds skydd. Om han bara hade tigit kunde det ha antytt att han samtyckte, och då kunde de, med eller utan rätt, anklaga Petrus för att bryta mot det han tyst hade gått med på. Nej, Petrus var djärv här, och det de bad Gud om var just djärvhet.

En av de tidiga författarna som diskuterade denna punkt var Tertullianus (198–220 e.Kr.) i *Scorpiace*, kap. 14, s. 648.

Som en historisk anmärkning kan nämnas att John Wycliffe (~1330–1382) tog detta ett steg längre. Han influerades av Richard Fitzralph i tanken att ”herraväldet kommer från Gud”. Detta begrepp innebär att mänsklig makt och auktoritet kommer från Gud och upprätthålls av Gud. Olydiga och ogudaktiga religiösa ledare bör varken stödjas eller avlönas. Wycliffe frågade: Om hela den romersk-katolska kyrkan är korrupt, varför ska då England förse Rom med pengar?

Hur reagerade den romersk-katolska kyrkan? Wycliffes död i en stroke räddade honom troligen från att bli martyr. Hur som helst grävde kyrkan upp Wycliffes kropp och kastade ut den.

Fråga: Hur prisade alla Gud här i Apostlagärningarna 4:21?

S: Med ”hela folket” avses alla som bevittnade händelsen. Vissa av dem kanske senare vände sig bort från apostlarna, men just då uttryckte de alla sin lovsång till Gud.

F: I Apostlagärningarna 4:22, vad är betydelsen av att mannen var 40 år gammal?

S: Betydelsen är lärdomen att ålder inte spelar någon roll för Gud.

Kroppen växer inte särskilt mycket efter 20 års ålder, och läkningsprocessen går långsammare ju äldre man blir. Allt detta är irrelevant för Gud som utför underverk.

På samma sätt kan en äldre person vara ovillig att omvända sig och vända sig till Gud, eftersom de har slösat bort sina tidigare år och känner sig för fast i sina vanor. Allt detta är irrelevant för Gud. Försök inte säga till Gud att du vill komma till Honom, men att Han inte är mäktig nog att övervinna dina begränsningar eller din ålder. Gud tror inte på det, och det borde inte du heller göra.

Fråga: I Apostlagärningarna 4:23, skvallrade Petrus och Johannes när de berättade för de andra troende vad prästerna hade sagt?

S: Nej. Fyra punkter att beakta i svaret.

1. Skvaller är en allvarlig synd, enligt Ordspråksboken 11:13; 16:28; 18:8; 20:19; 26:20,22 samt 2 Korintierbrevet 12:20; 3 Johannesbrevet 10; Romarbrevet 1:29 och 1 Timoteusbrevet 5:13. Skvaller och förtal innebär att berätta saker om andra som det inte finns någon god anledning att säga, samt att berätta saker som inte är sanna.

2. Petrus och Johannes skvallrade inte, eftersom de berättade vad som hade hänt dem och de talade sanning.

3. Dessutom var det viktigt för de andra kristna att få veta om översteprästerna och de äldstes dom och handlingar.

4. Slutligen berättade de om Guds helande, och man kan alltid berätta för andra om vad Gud har gjort.

Fråga: Vad är det som är intressant med deras bön i Apostlagärningarna 4:28–29?

S: Två saker är mycket intressanta: vad de framförde till Gud och vad de inte bad om.

Man skulle kunna förvänta sig att de skulle säga till Gud att härskarna agerade i strid med Guds vilja. Men istället för att säga det finns det en ”överraskning” här. De erkänner inför Gud att de ogudaktiga ledarna i själva verket gjorde precis vad Gud hade bestämt att de skulle göra, enligt Psalm 2 i Apostlagärningarna 4:25–26.

De framförde i huvudsak tre önskemål till Gud.

1. Se till hoten från härskarna (utan att ta sig rätten att tala om för Gud vad Han borde göra åt saken)

2. Ge dem frimodighet att förkunna Guds ord

3. Fortsätt att förhärliga Ditt namn genom helande, tecken och under.

Det mest anmärkningsvärda är vad de INTE bad om. De tilltalade Gud som den suveräne Herren, men ändå bad de inte om säkerhet, befrielse från förtryck eller att Gud skulle skydda dem. De bad inte om att Gud skulle lägga möjligheter i deras knä för att predika ordet. De såg gott om möjligheter. Istället bad de endast om att Gud skulle förändra dem och ge dem större frimodighet att skapa eller utnyttja de möjligheter som oundvikligen skulle uppstå för att predika ordet.

Gud visade att han var mycket nöjd med deras bön genom att platsen skakades. Som Johannes Chrysostomos påpekade: när platsen skakades, blev de själva ännu mer orubbliga.

Fråga: Ska kristna idag, enligt Apostlagärningarna 4:32–35 och 2 Kor 8:13–15, ha ekonomisk jämlikhet med alla andra kristna?

S: Apostlagärningarna 4:32–35 visar att de första kristna var mycket generösa och delade allt med varandra, och att ingen led nöd. Bibeln varken föreskriver eller ger exempel på en ”kristen kommunism”, eftersom Apostlagärningarna 5:4 visar att Ananias hade rätten att behålla marken och pengarna för sig själv. Det var bara så att han inte hade rätten att påstå att han gav alla pengarna till församlingen när han i själva verket inte gjorde det. Paulus hade personlig egendom i form av sin mantel och några skriftrullar, som han skriver om i 2 Timoteusbrevet 4:13.

I 2 Korintierbrevet 8:13–15 står det att ingen ska ha för mycket och ingen ska ha för lite. Dessa verser är utmanande för rika kristna, men vi ska följa hela Bibeln, inte bara delar av den.

Fråga: Fanns det, enligt Apostlagärningarna 4:36, ett äkta Barnabasevangelium, skrivet av Barnabas, som vissa muslimer hävdar?

S: Nej. Barnabasevangeliet var en förfalskning från medeltiden. Här är några av anledningarna till att vi vet att det inte är ett forntida verk.

Grundläggande fakta visar att det inte är ett forntida verk. Barnabasevangeliet är endast känt på italienska, och ingen forntida författare har någonsin hänvisat till det. Det nämner saker som inte användes förrän flera århundraden senare. Dessutom har andra förfalskade evangelier skrivna på arabiska också hittats i Granada. De upptäcktes efter 1588, och förfalskarna var morer. När alla i allmänhet avvisar dessa andra förfalskade evangelier, varför ska man då acceptera just detta? Även om en muslimsk författare, Ata ur-Rahman, har förväxlat Barnabas-evangeliet med en annan skrift som kallas Barnabasbrevet, finns det ingen likhet utom personens namn.

I strid med både Bibeln och Koranen

Följande är läror i Barnabas-evangeliet som står i strid med den islamiska läran i Koranen, liksom med den kristna läran i Bibeln.

Några andra skillnader jämfört med Bibeln

Några andra skillnader jämfört med Koranen bör göra muslimer försiktiga med att vilja hänvisa till detta ”evangelium”. Enligt Bukhari Hadith, volym 4, bok 56, nr 712, s. 467, sade Mohammed att en av de tre värsta lögnerna är ”att tillskriva mig något som jag inte har sagt”.

Allmänna fel – att segla till städer i inlandet: Det här är inte bara små misstag, utan visar att författaren visste mycket lite om Palestinas geografi och historia.

Historiska anakronismer: Poängen här är inte att Barnabasevangeliet innehåller några historiska konstigheter. Poängen är att de många felen bevisar att boken skrevs under medeltiden i Europa.

Dessa ”mer än ett fåtal” fel bevisar att boken skrevs under medeltiden i Europa.

Fråga: I Apostlagärningarna 4:36, vem skrev då Barnabas-evangeliet?

S: Först några ledtrådar, och sedan tre möjliga misstänkta.

Ledtrådar: En italiensk tryckare vid namn Arrivabene publicerade 1547 den första italienska översättningen av Koranen. Författaren till Barnabasevangeliet var inte särskilt väl insatt i biblisk historia eller i ortodox muslimsk teologi, men uppenbarligen hade han (eller hon) mycket god kunskap om europeiska medeltida seder. Det italienska språket i Barnabasevangeliet uppvisade spår av både venetianska och toskanska dialekter. Den latinska stavningen visar på inflytande från den latinska Vulgata. Det finns också influenser från Dantes verk.

Det fanns arabiska anteckningar i marginalen. Men, som David Sox (s. 51) nämner, var de inte skrivna av en ortodox muslim. Raggs antar att eftersom den mörkgröna, orientaliska inbindningen är mycket lik inbindningen på ett turkiskt dokument från 1575 i de venetianska arkiven, kan både inbindningen och marginalanteckningarna ha gjorts i Istanbul/Konstantinopel.

Första misstänkte: Fra Marino var inkvisitor i Venedig från 1542 till 1550, och kanske var hans motiv hämnd (Sox s. 68). Felice Peretti (den blivande påven Sixtus V) var en sträng och hängiven inkvisitor i Venedig som skaffade sig många fiender. Under 1500-talet hölls 843 rättegångar för protestantism och anabaptism, 65 för hädiska uttalanden och 148 för trolldom enbart i Venedig. (Sox s. 57) På 1530-talet kritiserades Venedig för sin tolerans. En augustinerbroder straffades för att ha undervisat i kätteri i Sankt Barnabas-kyrkan i Venedig. (Sox s. 59) En handstilsanalys av Fra Marinos handstil och Barnabasevangeliet visar att de kan ha skrivits av samma person, enligt Sox s. 70.

Andra misstänkte: Anselmo Turmeda (som senare blev Abd-Allah ibn Abd Allah) från Mallorca, Spanien, studerade i Bologna i tio år. I sin biografi, skriven 1383–1390, hävdade han att han var präst innan han konverterade till islam. Hans lärare i Bologna var en hemlig muslim. De Epalza (s. 63–64) säger att han var en konverterad franciskan som hämnades på kristendomen efter sin konvertering till islam. Omnämnandet av spanska mynt i Barnabasevangeliet stöder denna teori.

Andra misstänkta: Andra förfalskade evangelier, dessa åtminstone skrivna av morer på arabiska, kommer från Granada. Inget av dem var dock känt före 1588.

Slutsats: Föreställ dig att du var en muslim som fick höra att någon hade hittat en försvunnen ”bok” från Gud. Bland annat nämnde denna ”sura” att Muhammed seglade i en båt till Mecka, och denna sura stred mot Bibelns lära och mot Koranen på tio punkter. Det äldsta manuskriptet av den påstådda suran var skrivet på italienska, vilket inte bara är ett språk som inte hör hemma i Mellanöstern, utan italienska existerade inte ens på Muhammeds tid. Slutligen innehöll denna påstådda sura vissa historiska seder som inte uppstod förrän 1 000 år senare i Europa.

Jag tror man kan säga att en muslim förmodligen skulle ha några frågor, för att uttrycka det milt. Innan du accepterar denna medeltida förfalskning som ett äkta verk som visar Jesu ”verkliga” lära, kom ihåg att detta verk också står i strid med Koranen.

Fråga: Hur kan en troende, enligt Apostlagärningarna 4:36, förändras för att bli mer uppmuntrande, precis som Josef och Barnabas var?

S: Det finns ett antal saker du kan göra, liksom några saker du bör sluta med.

När en person ser dig, förväntar de sig då att höra uppmuntrande saker oftare, eller kritiska saker oftare? Det finns tillfällen då man kan säga kritiska saker, men i allmänhet bör de vara färre än de uppmuntrande.

Du bör undvika att säga nedslående och cyniska saker.

Var tacksam för andras bidrag och insatser. Även om en välmenande insats misslyckades, var tacksam för att de försökte.

Se till att lyfta fram de bra saker som andra gör eller försöker göra.

Å andra sidan, var ärlig – smickra inte människor genom att berömma saker som de vet inte gjordes med de bästa avsikterna eller inte genomfördes väl.

F: Varför lades kyrkans bidrag vid apostlarnas fötter i Apostlagärningarna 4:37 och 5:2?

S: Skriften säger inget om detta, men vi kan se fyra möjliga skäl.

Auktoritet: Ett erkännande av apostlarnas auktoritet i församlingen att ta emot och fördela pengarna och andra gåvor.

Avsaknad av förhandsvillkor: Genom att ge gåvan på detta sätt fanns det inga förbehåll och inga villkor ställdes.

Anonym givande: Eftersom apostlarna skötte fördelningen istället för givaren själv, fanns det kanske inte lika stor möjlighet för givaren att få beröm eller ära.

Förtroende: De som gav litade på att apostlarna skulle använda gåvan klokt.

Fråga: I Apostlagärningarna 4:37 och 5:2, bör dagens församlingar drivas utifrån förtroende, eller bör de ha ekonomisk kontroll?

S: Båda delarna. Om vi vet att vi inte kan lita på en kyrklig ledare eller organisation, bör vi inte ge till den ledaren eller organisationen. Frågan här handlar inte bara om bedrägeri, utan om att använda Guds gåvor till saker som inte är till Guds ära. Öronmärkta gåvor är okej, precis som de var vid hungersnöden i Israel på Paulus tid.

Förtroende innebär dock inte att man inte också bör använda sig av ekonomisk kontroll. I 2 Korintierbrevet 8:17–18 skickades flera personer iväg med en kollekt för att undvika att det skulle se ut som om något var oegentligt. Det är lika viktigt idag att undvika att det ser ut som om något är oegentligt. Även bra verksamheter har ibland haft problem med att en anställd tagit pengar. Goda församlingar har upptäckt detta tack vare ekonomisk kontroll. Det finns en paraplyorganisation, kallad Evangelical Council for Financial Accountability (ECFA), som har hundratals kristna organisationer som medlemmar. Varje organisation måste godkänna trosbekännelsen och varje organisation måste följa ECFA:s redovisningsrutiner, vilket inkluderar en extern, oberoende revision utförd av en revisionsbyrå en gång om året.

Fråga: I Apostlagärningarna 4:37 och 5:2 – ska bidrag idag gå till en kyrka eller direkt till de behövande fattiga?

S: Det finns ingen fast regel, men det finns fyra punkter att beakta i svaret.

1. Att hjälpa de fattiga, de föräldralösa och änkorna bör vara en viktig prioritet i våra liv (Jakob 1:27; 5 Mosebok 15:11; Jesaja 1:17; 58:6–10; Jeremia 5:28; 22:16; Galaterbrevet 2:10; Psaltaren 41:1; 68:5; Ordspråksboken 19:17; 21:13; 22:9; 24:11–12; 29:7; 31:9,20; Matteus 25:34–36; Sakarja 7:9–10; Apostlagärningarna 10:2,4; Efesierbrevet 4:28; 1 Timoteusbrevet 6:18-19). ”Den som stänger öronen för de fattigas rop, han skall också ropa och inte få något svar.” (Ordspråksboken 21:13)

2. De fattiga som vägrar att arbeta ska inte få hjälp förrän de är villiga att arbeta (2 Tessalonikerbrevet3:10 ).

3. När du ger direkt till de fattiga, ge klokt. Försök att minska risken för att pengarna används till droger, alkohol, cigaretter, lotter eller andra onödiga saker.

4. När du ger till eller genom en kyrka, ge klokt. Ta reda på vad organisationen stöder. Till exempel gick en viss procentandel av kollekten från många etablerade kyrkosamfund till Världsrådet för kyrkorna. De gav pengar till rhodesiska (zimbabwiska) gerillagrupper, som dödade missionärer från en av medlemsorganisationerna i Världsrådet för kyrkorna.

Om en del av dina pengar går till att stödja avfällingar (som den episkopale biskopen Spong) eller teologiska seminarier där man förnekar Kristi fysiska uppståndelse (som vissa vid Perkins School of Theology vid Southern Methodist University), måste du inse att en del av de pengar som du påstår att du ger till Gud i själva verket ges till vargar som skingrar hjorden. Varför slösa bort pengar på att ge dem till dem som inte är fast beslutna att följa den Kristus som beskrivs i Bibeln?

Fråga: Vad var felet i Apostlagärningarna 5:1–10 när Ananias och Saffira sålde sin mark och lade endast en del av pengarna framför apostlarnas fötter?

S: Att lägga fram endast en del av pengarna var i sig inget problem. I Apostlagärningarna 5:4 visar Petrus att det inte fanns något tvång för någon att följa Barnabas exempel. Problemet var att de ljög och sa att det var hela summan. Det sekundära problemet var oärligheten. Det primära problemet var att de trodde att de kunde lura den Helige Ande.

Att Lukas skriver om detta visar hans uppriktighet när han redogör för denna olyckliga, något pinsamma händelse i församlingen. Ananias och Safira är för den tidiga församlingen vad Akans familj var för israeliterna: ett syndigt bedrägeri som avbröt Guds folks segervissa framfart.

I allmänhet angriper Satan församlingen på tre sätt.

Externt: våld i Apostlagärningarna

Inre infiltration, såsom moraliska kompromisser och kättersk lära

Avledning: att fastna i att göra andra goda saker som Gud inte avsåg att dessa människor skulle göra.

Fråga: Varför dödas inte människor som idag förvränger sina bidrag till kyrkan av Gud, såsom i Apostlagärningarna 5:1–10?

S: Fyra punkter att beakta i svaret.

1. Detta skedde direkt inför apostlarna själva, kanske en delvis uppfyllelse av Johannes 20:23. Detta var en ny period av ”det starka ljuset från den tidiga kyrkans nästan fullkomliga vittnesbörd”, som det står i New International Bible Commentary, s. 1277.

2. Å ena sidan var de oärliga, men det var en ännu större synd att ljuga för apostlarna och tro att de skulle kunna komma undan med att ljuga för Gud.

3. Inget tyder på att de förtjänade omedelbar fysisk död mer än alla andra som har lurat människor i religionens namn. De fick dock sin rättvisa ”tidigare” för att statuera ett exempel under kyrkans första dagar under apostlarnas direkta ledning.

4. Ananias och Saffira stod nära apostlarna och var i centrum för Guds verk. Det är en bra sak om man lyder Gud och är ärlig mot Honom, men smärtsamt om man inte är det.

Fråga: Är den Helige Ande i Apostlagärningarna 5:3–4 en kvinnlig Ande, såsom den påstådda koreanske Messiasen, pastor Moon, lär ut (Divine Principle, femte upplagan, 1977, s. 215–216)?

S: Nej. Den Helige Ande har varken x- eller y-kromosomer eller könsorgan. Men när den Helige Ande omnämns i Bibeln, omnämns Anden som ”Han” och aldrig som ”hon”. I Johannes14:17 står det: ”Världen kan inte ta emot Honom, eftersom den varken ser Honom eller känner Honom. Men ni känner Honom, …” (BSB). I den grekiska grammatiken har ordändelser genus, och Johannes 14:16, 26 och Apostlagärningarna 13:2 har maskulint genus. Johannes15:26 och Johannes16:13 säger också ”Honom”.

Sammanfattningsvis är Johannes 14:17 sant. De som hävdar att den Helige Ande är kvinnlig känner inte Honom.

Fråga: I Apostlagärningarna 5:13,14, hur kom det sig att ingen annan anslöt sig till de troende, eftersom de ökade antalet troende?

S: Den bokstavliga grekiska texten lyder ”ingen av de övriga”. På grund av rädsla för förföljelse och det som hände med Ananias och Saffira ville ingen följa med de troende, såvida inte och förrän de själva kom att tro. Som det står i The Tony Evans Bible Commentary, s. 1078: ”Tyvärr, när Gud börjar verka, gör djävulen det också.”

F: Varför befriades apostlarna i Apostlagärningarna 5:19–20?

S: Apostlagärningarna 5:20 visar att de befriades av ett syfte: att gå och tala till folket igen, stående i templet. De skulle inte göra det i hemlighet utan frimodigt och öppet.

Gud visade på ett komiskt sätt att de religiösa myndigheterna var dårar. Fångvaktarna bevakade noggrant tomma fängelseceller. Rådet samlades för att döma fångar som de inte hade. Medan de försökte lista ut vart fångarna hade flytt, befann de sig ute i det fria i tempelgårdarna och predikade igen.

Lägg märke till att när de greps igen var frågorna om huruvida Jesus kunde vara Messias eller hur de hade tagit sig ut för att predika inte ens på tapeten. Faktum är att det i detta ”förhör” inte alls finns några frågor till apostlarna nedtecknade. Endast ett uttalande från översteprästen om att de hade brutit mot Sanhedrins regler.

Fråga: I Apostlagärningarna 5:30, 10:39 och 13:29 – hängdes Jesus på ett träd eller korsfästes han på ett kors?

S: Jesus korsfästes på ett kors av trä. Korset skulle ha tillverkats av stammen från ett dött träd. Att ”hängas på ett träd” var en förbannelse enligt 5 Mosebok 21:23. Att använda detta uttryck skulle betona att Jesus tog på sig förnedringen och förbannelsen för vår skull.

F: Vad vet vi om Gamaliel I, utöver det som står i Bibeln, i Apostlagärningarna 5:34 och 22:3?

S: Gamaliel, son till Simon, var en berömd judisk rabbin som var sonson till en annan berömd rabbin vid namn Hillel. Gamaliel I dog år 52 e.Kr. Den fariséiska traditionen enligt Hillel ansåg att en man kunde skilja sig från sin hustru av vilken anledning som helst.

F: I Apostlagärningarna 5:36, när levde Theudas?

S: Först vad som inte är svaret, sedan en uppgift som inte är relevant för svaret, och slutligen svaret.

Inte svaret: Det kan vara så att Gamaliel gjorde ett misstag här, och att Lukas bara återgav vad Gamaliel felaktigt sa. Men med tanke på följande svar finns det ingen anledning att ifrågasätta ordningen eller tidpunkten för vad som sades.

Inte relevant för svaret: Josefus nämner i *Antiquities of the Jews* 20.5.1 (ca 93–94 e.Kr.) en Theudas som halshöggs av Cuspius Fadus år 44 e.Kr. medan Fadus var prokurator. Gamaliel hävdade dock att denna Theudas levde före folkräkningen, som ägde rum 6–7 e.Kr. Dessutom hade denna Theudas en ganska stor armé, inte bara 400 man.

Det som komplicerar saken ytterligare är att det förekom många mindre uppror vid denna tid. Josefus nämner att fyra av upproren leddes av olika personer som alla hette Simon, inom en period på 40 år. Han nämner också tre olika uppror, ledda av tre olika män som alla hette Judas, inom loppet av tio år. Naturligtvis gjorde Josefus, även om han i allmänhet var en noggrann historiker, även andra misstag. Så antingen Josefus eller en senare kopist kan ha skrivit ner ett namn felaktigt. Många brukade tro att Lukas använde Josefus som källa. Men ett par författare, däribland Emil Schürer, har ”motbevisat” detta.

Svaret: Den Theudas med 400 upprorsmän var en annan person med samma namn. Upprorstämningen mot romarna var stark, eftersom det fanns en grupp människor, kallade zeloterna, som nästan oavbrutet kämpade mot romarna fram till det framgångsrika, men kortlivade upproret år 70 e.Kr. Denne Theudas var en som gjorde uppror före Judas, medan den upprorsman som Josefus nämner gjorde uppror efter Judas.

Fråga: Vilka bevis finns det i Apostlagärningarna 5:36 för att Paulus studerade under Gamaliel?

S: Förutom Paulus utmärkta kunskaper om Gamla testamentet och hans påstående om att vara farisé finns det ett specifikt exempel. I 1 Korintierbrevet 14:21 kallade Paulus ett citat från Jesaja 28:11–12 för en del av Toran (lagen). Saddukéerna och andra accepterade endast de fem första böckerna i Bibeln som Toran, men fariséerna betraktade hela Gamla testamentet som Toran. Detta tyder alltså på att Paulus studerade under en farisé, inte en sadduké.

Som en sidokommentar kan nämnas att även om Gamaliel var en högt respekterad farisé, sägs han endast ha varit en medlem av Sanhedrin-rådet i Jerusalem. Fariséiska rabbiner var aldrig ordförande för Sanhedrin förrän efter templets förstörelse år 70 e.Kr.

Fråga: Var det typiskt för fariséerna att vara så eftergivna här, enligt Apostlagärningarna 5:38–39?

S: Det finns olika undergrupper av fariséer, och vissa, såsom Gamaliel I och Josefus, tillhörde den mer eftergivna skolan. En senare rabbin, Gamaliel II, var strängare. Josefus skriver: ”Fariséerna är av naturen eftergivna när det gäller straff” i *Antiquities of the Jews*, bok 13, 294 [x.6]. En senare farisé, rabbi Johanan, sandalmakaren, som studerade under den berömde rabbi Akiba, sade något mycket liknande det som Gamaliel sade. I *Pirke Aboth* 4:11 sade han: ”Varje sammankomst som sker för himlens skull skall i slutändan bestå, men varje sammankomst som inte sker för himlens skull skall i slutändan inte bestå.”

Fråga: Vad är det som är ironiskt i Apostlagärningarna 5:40–41?

S: Apostlarna fick utstå fyrtio piskrapp minus ett. Ibland överlevde människor inte det. Om inte Gud ingrep skulle de troligen ha fått bestående fysiska skador. Så de apostlar som Gud sände ut i världen skulle ha fått fysiska skador på grund av piskningen. Ändå kände sig apostlarna hedrade över att bli vanärade och fick nåden att bli förnedrade!

Som den ugandiske biskopen Festo Kivengere sa: ”Utan att blöda kan kyrkan inte välsigna.” Tertullianus sa det berömda: ”Döda oss, tortera oss, döma oss, mala oss till stoft; er orättvisa är beviset på att vi är oskyldiga. …Ju oftare ni slår ner oss, desto fler blir vi; de kristnas blod är säd.” Apologi kap. 50 (ANF vol. 3 s. 33).

Fråga: Varför fanns det egentligen så många änkor i församlingen i Apostlagärningarna 6:1?

S: Först ett felaktigt svar: ”för att deras män dödades för sin tro”, stämmer inte i detta sammanhang, eftersom nästan ingen ännu hade dödats för sin tro. Det finns troligen tre skäl. 1) Det kan ha funnits många behövande änkor i samhället i allmänhet. På den tiden var det svårt för en kvinna att försörja sig utan en man, såvida hon inte var väverska eller köpman, eller hade ett vanhedrande yrke.

2) En del av anledningen kan vara det som har observerats i vissa utvecklingsländer: när en äldre person vänder sig till Kristus slutar den familj som tidigare försörjde hen att göra det. Detta skulle inte bara övertyga många att återvända till familjens tro, utan också utgöra en ekonomisk börda för kyrkan, som därmed förlorar pengar som annars kunde ha använts till evangelisation. Och om kyrkan inte tog hand om sina egna änkor, skulle det visa världen att kristna egentligen inte bryr sig om andra människor, eller åtminstone inte om andra människor som saknar pengar.

3) Förutom sin familj hade judarna redan ett system för att dela ut mat till fattiga, hungriga judar, enligt The Expositor’s Bible Commentary, vol. 9, s. 330. Men om en person inte längre lyssnade på de judiska ledarna, kunde de judiska ledarna sluta inkludera dem i matutdelningen.

Men änkornas behov var inte alls någon belastning för församlingen; tvärtom var det församlingens rättmätiga uppgift att ta hand om dem. Evangelisation, och de pengar som är förknippade med den, är inte vårt främsta ansvar; det är att lydigt behaga Gud. Att hjälpa de fattiga och änkorna är inte en belastning för församlingens uppdrag; tvärtom är det en grundläggande del av församlingens uppdrag.

Fråga: I Apostlagärningarna 6:1 – när och hur är det lämpligt att klaga?

S: Det är aldrig lämpligt att klaga eller knorra. Men det är ofta lämpligt att ta upp frågor och saker som behöver åtgärdas. När du gör det kan du felaktigt anklagas för att klaga, men det finns en skillnad.

Murrande kan vara demoraliserande. Det innebär att man nedvärderar andra, ett destruktivt sätt att fokusera på problemet. Att ta upp problem kan handla om att fokusera på lösningen och samarbeta med andra för att genomföra den. Det är konstruktivt, men ibland innebär det att man måste riva ner det som är dåligt och sopa bort spillrorna.

Om Lukas bara hade försökt måla upp en bild av den perfekta harmonin bland de första kristna, skulle Apostlagärningarna 6 gå rakt emot detta syfte. Istället visar Apostlagärningarna 6 att Lukas syfte var att berätta hur det verkligen var, med problem och allt.

Fråga: I Apostlagärningarna 6:1, när någon annan klagar i Guds församling, hur ska man då agera och vad ska man göra?

S: Titta separat på tonen i deras klagomål och innehållet i det. Även om deras förslag är bra och berättigat kan de behöva ändra sättet de uttrycker sin oro på. Det är okej att vara bestämd för att få fram sin poäng, men man måste också visa respekt för sina ledare och dem man talar med. Om någon tar upp något på ett sätt som skapar splittring eller på annat sätt är olämpligt, bör man korrigera eller tillrättavisa dem. Men om det fortfarande är en giltig fråga som de tog upp på ett olämpligt sätt, bör man ändå ta itu med frågan.

Ibland kan en uppriktig troende ta upp något som hen anser vara ett problem, på ett lämpligt sätt, och ändå ha helt fel. Du måste kunna säga till hen, på ett vänligt sätt, att du noggrant har övervägt allt hen sagt och att du har beslutat att det är bäst att inte göra något. Om hen känner mycket starkt för att starta en ny verksamhet, och du inte känner lika starkt för det, ge hen lite spelrum och låt hen sätta igång.

För det andra: oavsett om deras klagomål framfördes i rätt ton eller inte, undersök om deras fråga är ett verkligt problem och om deras förslag kanske är bra. Om de känner starkt för det, kanske du bör fråga dig själv – eller ännu bättre, fråga dem – varför. Det kan finnas något där som du inte ser.

I just det här fallet försökte apostlarna inte lägga skulden på någon; de bestämde sig helt enkelt för att lösa problemet.

Fråga: Varför tror du, enligt Apostlagärningarna 6:1, att de grekisktalande änkorna förbigicks till förmån för de hebreisktalande änkorna?

S: Eftersom de inte talade arameiska – eller åtminstone inte hade det som modersmål – hade de troligen bara bott i Jerusalem i några år och saknade starka rötter i gemenskapen. Det fanns olika subkulturer inom församlingen, och man förväntade sig att kristna skulle hjälpa andra kristna utan att visa särbehandling baserad på kultur.

Det här problemet var kanske inte avsiktligt, men det finns också oavsiktlig särbehandling och fördomar. När du selektivt hjälper dem du ser oftast, se till att du inte oavsiktligt visar särbehandling, för det är lätt att göra. I det här fallet var lösningen inte att säga till matutdelarna att de inte skulle visa särbehandling, utan att ta in en mångfaldig grupp av matutdelare.

Fråga: I Apostlagärningarna 6:1, tycker du någonsin att det är rätt att ha olika grupper i församlingen?

S: Det kan vara bra att ha olika grupper inom en församling, men ibland uppstår svårigheter. Ibland är skillnaderna i språk eller kultur så stora att det är bättre att ha olika gudstjänster, församlingar eller kyrkor. Jag hörde talas om en församling i Peru med både stadsbor och bybor, där byborna tog med sina spädbarn till gudstjänsten utan att använda blöjor. Att urin rann ut på golvet gick inte hem hos stadsborna. Så ibland kan olika församlingar vara vänliga mot varandra, men ändå förbli olika församlingar.

Oavsett kultur och språk säger dock 1 Korintierbrevet 1:10–13 att det inte ska finnas några splittringar bland oss som kristna. Därför bör varje medlem kanske anstränga sig mer för att lära känna, bli vän med och älska dem som är annorlunda än de själva, snarare än de människor som är precis som de själva. Om du är en mogen troende, oavsett din etniska bakgrund, överväg att stärka en församling genom att ansluta dig till en församling där din etniska bakgrund inte är i majoritet.

Fråga: I Apostlagärningarna 6:2 valde de tolv medvetet att inte tillgodose ett berättigat behov. När är det då lämpligt för oss att inte tillgodose andra troendes berättigade behov?

A: ”Ni” bör tillgodose allas behov. Men det är inte ”du” i singular, utan ”ni” i plural – det vill säga att församlingen ska tillgodose allas behov. De behövde inte utsättas för en meningslös och överväldigande press att tro att de personligen måste tillgodose varje behov. Församlingen är inte den enskilde individen utan ett team. En gång pratade en kristen med en granne om Kristus, och grannen visade sig villig att ta emot Kristus. Då ringde den kristne hastigt upp pastorn och bad honom komma dit snabbt eftersom personen ville ta emot Kristus. Pastorn sa ”Okej” och lade sedan på luren. Därefter kände pastorn en övertygelse från den Helige Ande. Han ringde tillbaka och sa: ”Jag kommer inte; du måste leda dem till Herren.” Som kristen ska du inte delegera det du själv bör göra. Som pastor ska du inte främja beroende.

Kom ihåg att Petrus modigt riskerade sitt liv för att predika evangeliet och sa till ledarna och de äldste: ”Bedöm själva om det är rätt i Guds ögon att lyda er hellre än Gud. För vi kan inte låta bli att tala om det vi har sett och hört.” Försök nu föreställa dig att Petrus bestämde sig för att inte predika evangeliet så mycket längre, eftersom han skulle ägna all sin tid åt att hjälpa fattiga kristna.

Föreställ dig att Petrus säger: ”Jag måste predika evangeliet, och jag måste hjälpa de fattiga, så något måste offras, därför kommer jag helt enkelt att skära ner på större delen av min bönetid.” Jag tror inte att den tanken någonsin föll Petrus in. I Apostlagärningarna 6:4 verkar Petrus snarare se bön och förkunnandet av ordet som två saker som hör ihop, eftersom han inte effektivt kan utföra det andra utan det första.

I Apostlagärningarna 6:3 tillgodosåg de faktiskt behoven, men indirekt istället för direkt. De uppmanade dem att välja ut sju män som skulle dela ut mat till de behövande änkorna.

Fråga: Varför behövde dessa män i Apostlagärningarna 6:3 vara fyllda av Anden och visdom, eftersom de i huvudsak utförde administrativa uppgifter?

S: Först lite bakgrund. Judarna hade ett nätverk för matutdelning till de fattiga, och det skulle verka naturligt för kristna som kom från judendomen att göra detsamma. Judiska fattiga och änkor som fick mat från det judiska utdelningssystemet skulle sannolikt ha uteslutits så snart de blev kristna. Därför kan ett vittnesbörd om hur församlingen tog hand om sina fattiga ha haft särskild betydelse här. Det är en sak att sporadiskt och då och då ge mat till de fattiga, men det är en annan sak att ha en regelbunden utdelning som de kan lita på.

Dessa män skulle tjäna (diakonein/diakoneo) andras behov. Matutdelningen var diakoni. För att göra detta på ett sätt som gav ett gott vittnesbörd om församlingen, behövde dessa människor vara ärliga och hedervärda (ett gott exempel utan anklagelser), andliga (fyllda av den Helige Ande) och praktiska (fyllda av visdom). Diakoner nämns också i Filipperbrevet 1:1 och 1 Timoteusbrevet 3:8–13. Men dessa diakoner skulle också behöva kunna uppmuntra andra att ge pengar till mat. Människor skulle kanske inte vara lika benägna att ge om de inte trodde att pengarna användes som avsett och på ett klokt sätt. Ibland får Guds folk inte det de borde få, eftersom Guds folk inte alltid ger som de borde.

Fråga: Varför har alla dessa namn i Apostlagärningarna 6:5 samma etniska bakgrund?

S: Det är grekiska namn, inte hebreiska. Lösningen på den ojämna fördelningen av mat var att ge en del av ledarskapet för detta till dem som tillhörde den etniska minoritetsgruppen.

Det är förstås möjligt att några av dem etniskt sett inte var greker men fick grekiska namn. Men att alla sju fick icke-hebreiska namn tyder starkt på att de flesta, om inte alla, antingen var greker eller i huvudsak grekisktalande.

Några har spekulerat i att grekisktalande judar endast avsåg icke-judar som konverterat till judendomen. Detta stämmer dock inte, eftersom Nikolaus från Antiochia i Apostlagärningarna 6:5 är den ende som nämns som var en konvertit till judendomen. Att endast Nikolaus nämns tyder starkt på att de övriga sex inte var konvertiter.

En intressant sidokommentar är att apostlarna insåg problemet och föreslog en lösning, men det var hela församlingen som valde männen, inte apostlarna. Apostlarna lade inte skulden för problemet på någon, och de insåg att det vore bättre att andra fattade det slutgiltiga beslutet istället för dem.

Fråga: Varför tror du, enligt Apostlagärningarna 6:7, att ett stort antal präster blev troende efter att dessa sju män hade valts ut?

S: Det fanns ingen naturlig anledning till att valet av dessa sju män, som alla hade grekiska namn, till diakoner skulle göra det mer troligt att judiska präster skulle komma till Kristus; rent naturligt sett skulle man tro det motsatta. Kanske visade tidpunkten för detta att Gud var nöjd med valet av de sju männen.

Dessutom skulle ”präster” inte bara omfatta saddukéerna, utan även andra faktiska präster, prästfamiljer och till och med esséerna, som också kallade sig präster.

F: Varför skulle de i Apostlagärningarna 6:8 placera Stefanus, en man full av Guds nåd och kraft, som utförde stora under och mirakel, i en ”vardaglig” administrativ roll?

S: Tydligen ansåg de inte att det var obetydligt att vara diakon och se till en rättvis matfördelning. De ville ha någon som var ärlig och känd för att vara full av den Helige Ande, vilket också skulle innebära att han hade ett gott rykte. Det var också viktigt att han var en grekisktalande jude. (Stefan är inte ett judiskt namn utan ett grekiskt.) Faktum är att även de andra namnen var grekiska.

Även idag är det viktigt att välja rätt personer till viktiga uppgifter, såsom att se till att människor får mat. Man vill ha personer som är kvalificerade och pålitliga för att fylla en roll. Om en person brister något på ett område, är det bättre att hen är lite mindre kvalificerad än lite mindre pålitlig. Eftersom de grekisktalande änkorna blev försummade var det dessutom viktigt att ha en grekisktalande diakon av flera skäl. Tack vare sina kontakter kunde han bättre veta vilka de grekisktalande änkorna var. Dessutom skulle detta visa alla att problemet löstes av någon som inte var okänslig för deras behov. Om till exempel alla äldste eller alla diakoner i församlingen tillhör samma ras, etniska bakgrund, modersmål eller ekonomisk klass, kan det – även om de kanske försöker ta hand om alla på ett rättvist sätt – uppstå ett intryck av partiskhet, vilket Jakob 2:1–5 varnar för. Om alla ledare tillhör en och samma grupp, skulle ledarna då verkligen inte kunna hitta en enda person från en annan grupp som också kunde vara ledare?

Fråga: Varför skulle det, enligt valet av diakoner i Apostlagärningarna 6:9, uppstå motstånd från de frigivnas synagoga?

S: Utnämningen av dessa diakoner visar att de grekisktalande judarna inte bara var andra klassens medlemmar i församlingen. De frigivna var troligen grekisktalande, och detta skulle kunna uppmuntra grekisktalande judar att bli kristna. Andra judar bland de frigivna skulle inte gilla det.

F: Vad kan arkeologerna berätta om de frigivnas synagoga i Apostlagärningarna 6:9?

S: På toppen av den sydöstra kullen i Jerusalem har arkeologer hittat det som kallas ”Theodotus-inskriptionen”, och den dateras till omkring år 70 e.Kr. I en del av texten står det: ”Theodotus, son till Vettanus, präst och synagogans ordförande, … har byggt synagogan … samt gästhuset, kamrarna och vattencisternerna för att tillhandahålla logi åt dem från utlandet som behöver det ….”” Man tror att hans efternamn härstammar från den romerska släkten Vettani.

I senare tradition såg infödda rabbiner ner på de hellenistiska judarna som en sorts andra klassens judar.

Fråga: Tror du att Stefanus i Apostlagärningarna 6:10–11 skulle ha vunnit dem för sin sak om han hade gjort ett bättre eller mer effektivt arbete med att övertyga dem?

S: Nej, dessa människor var fulla av raseri. Dessa judar startade nästan ett uppror eftersom Pilatus hade placerat guldsköldar med namnen på grekiska avgudar i sitt eget palats i Jerusalem, enligt The Expositor’s Greek Testament vol. 2, s. 165.

De hade bestämt sig, och de vände på vad Stefanus sa för att rättfärdiga sina handlingar.

Stefanus menade indirekt att om man vördar det utlovade landet mer än Gud, kan man missa Guds verk på andra sätt.

F: Vad är egentligen ”hädelse mot Mose” i Apostlagärningarna 6:11?

S: Termen används aldrig i Bibeln av troende, varken före eller efter detta. Hädelse mot Gud innebär att säga ogudaktiga saker mot Guds majestät. Även om Mose var en god man, är det nästan som om de hade upphöjt Mose till en avgud.

Stefan respekterade uppenbarligen Mose och hans lära, men när Stefan och de första kristna sade att den mosaiska lagen inte var det slutgiltiga målet, utan endast tillfällig tills Kristus kom, avvisade många judar detta som hädelse, utan att ens överväga saken. På samma sätt idag, när man talar emot någons ”heliga ko”, även om det behöver sägas, kan de stänga en ute.

Fråga: Varför skulle de påstått gudfruktiga, religiösa judarna i Apostlagärningarna 6:13 sätta fram falska vittnen?

S: Man kan vara mycket religiös utan att ändå stå rätt inför Gud. Tydligen ansåg de att ändamålet helgade medlen, och de funderade aldrig på (eller brydde sig om) om Gud ville att de skulle använda dessa medel eller inte. Vissa människor kan försöka verka för Gud, men ändå ha en djup brist på tro på Guds förmåga att själv ta hand om saker och ting.

Om du idag någonsin befinner dig i en situation där du tror att du måste göra något ont eller synda för att ”hjälpa Gud”, så sluta omedelbart. Gud behöver ingen hjälp, och Han önskar verkligen inte den sortens hjälp.

Fråga: I Apostlagärningarna 7:3–5 och 1 Mosebok 11:31, kallade Gud Abram från Ur eller från Haran?

S: Även om Stefanus, en gudfruktig talare, hypotetiskt sett kunde ha haft fel, hade han rätt i detta fall. Apostlagärningarna 7:2–4a säger uttryckligen att Gud kallade Abram från Ur, innan han och hans familj bosatte sig i Haran. Därefter, i Apostlagärningarna 7:4b–5, efter att hans far hade dött i Haran, förde Gud Abram därifrån till Palestina. Gud talade till Abram mer än en gång.

Idag, när Gud leder oss, leder Han oss inte bara till den slutliga platsen där vi är ämnade att vara, utan Gud leder oss också vid varje steg på resan. Gud leder oss även när det gäller tidpunkten för när vi ska ta nästa steg. Lydnad handlar inte bara om att gå dit Gud vill att du ska gå, utan om att omedelbart lyda Gud och följa Hans tidsplan.

Fråga: I Apostlagärningarna 7:4 och 1 Mosebok 11:26, när Abraham lämnade staden Haran, hur kunde han då vara 75 år gammal?

S: Om inte Abram, Nahor och Haran var trillingar (vilket visserligen är möjligt men osannolikt), så står det i 1 Mosebok11:26 att Terah var 70 år gammal när han började få barn. Abram föddes inte förrän Terah var minst 130 år gammal.

F: I Apostlagärningarna 7:6 och 1 Mosebok 15:13, hur kunde Gud profetera att israeliterna skulle förtryckas i 400 år, eftersom 2 Mosebok 12:40–41 säger att de var i Egypten i exakt 430 år? (Två olika mormoner pekade på detta som ett skäl att inte lita på Bibeln.)

S: Israeliterna var slavar i Egypten i 400 år, men innan dess hade de varit i Egypten i 30 år under Josef. (Jag känner till en sjundeklassare, Amy, som listade ut denna påstådda motsägelse på mindre än en minut.)

Förresten citerar Irenaeus (182–188 e.Kr.) Apostlagärningarna 7:2–8, 56, 60a, och det han citerar är de texter vi har idag. (Irenaeus, Mot kätterierna, bok 3, kap. 21, s. 434)

Fråga: Hur dömdes Egypten under uttåget ur Egypten enligt Apostlagärningarna 7:7?

S: Dom kan vara en bedömning eller ett straff, och båda betydelserna stämmer här.

Bedömning: När Gud genom Mose uppmanade Farao att släppa sitt folk, visade Faraos inledande vägran, hans senare listiga agerande och slutligen att han sände armén efter dem hans avsikter. Istället för att stoppa detta lät Gud Farao motsätta sig Gud precis som han ville. Konsekvenserna visade både hur hårt Faraos hjärta var och att de fortsatta plågorna bara förhärdade hans hjärta ännu mer.

Straff: Inte bara dog faraos son, utan det kom också en dom över hela Egypten för de 400 år som de förtryckte Guds folk.

Fråga: I Apostlagärningarna 7:14, exakt hur många begav sig till Egypten på Jakobs tid?

S: Fem punkter att beakta i svaret.

1. Stefanus sa 75. Även om Stefanus skulle ha fel när han talade här, skulle Bibeln kunna återge det påstådda misstaget som Stefanus nämnde korrekt. Vi bör dock inte förhastat anta att Stefanus hade fel, vilket följande punkter visar

2. I de hebreiska manuskripten står det i både 1 Mosebok 46:27 och 2 Mosebok 1:5 att det var 70 män, inklusive Jakob, Josef och Josefs två söner. I Apostlagärningarna7:14 står det 75. Den grekiska Septuaginta för 5 Mosebok 10:22 anger också 70.

3. Den grekiska Septuaginta för 2 Mosebok 1:5 anger 75. Den grekiska Septuaginta för 1 Mosebok 46:27 anger 75, eftersom den anger att Josef hade nio (inte två) söner. 2 Mosebok 1:5 i Döda havsrullarna 4QExod(b) anger också sjuttiofem. Se den sista frågan i slutet av Första Moseboken och den sista frågan i slutet av Andra Moseboken för citat av vad den hebreiska texten och Septuaginta anger.

4. Vilka var dessa extra söner i Septuaginta (och troligen även i Döda havsrullarna)? I 1 Mosebok 46:20 i Septuaginta räknas dessa sju ”söner” (egentligen sonsöner och sonsonsöner) upp enligt följande:

” …Och Manasse fick söner, som den syriska bihustrun födde åt honom, nämligen Machir. Och Machir födde Gilead. Och sönerna till Efraim, Manasses bror: Sutalaam och Taam. Och Sutalaams söner: Edom.”

Observera att detta endast räknar upp tre sonsöner och två sonsonsöner, eller totalt fem (inte sju). Både Manasse och Sutalaam hade dock söner (plural).

5. Eftersom Stefanus var en grekisktalande jude (se Apg 6:1–5) använde han troligen Septuaginta och inte det hebreiska Gamla testamentet, och denna lilla detalj är felfritt återgiven.

Sammanfattning: Kanske talade Stefanus fel här, och Bibeln återger utan fel vad han sa. Å andra sidan hade Stefanus förmodligen rätt trots allt.

Fråga: Hur begravdes Jakob och patriarkerna i Sichem enligt Apostlagärningarna 7:16?

S: Detta är en upprepning av diskussionen om 1 Mosebok 33:18–19.

I 1 Mosebok 23:16–20 köpte Abraham mark i Mamre nära Hebron åt Sara, men det är inte samma plats. När det gäller den mark som köptes i Sichem finns det tre möjliga svar.

Jakob och Abraham köpte den: Både i Josua 24:32 och 1 Mosebok 33:18–19 står det att Jakob, Abrahams sonson, var den som köpte marken nära Sichem. Oavsett om Abraham kom för att bevittna köpet av marken med de pengar han lämnat vidare till Isak eller inte, kan man säga att Abrahams släkt köpte marken. Även idag kan en tonåring, med sin fars samtycke, köpa en bil i sin fars namn.

Stefan kan ha tagit fel: Eftersom Jakob köpte den mark där hans söner begravdes, men Jakob själv begravdes i Mamre tillsammans med Abraham, kan Stefan av misstag ha blandat ihop dessa två separata händelser. Även om Stefan hade tagit fel skulle Bibeln ändå vara felfri. Bibeln återgav helt enkelt, felfritt, vad Stefan sa, med misstag och allt.

Ombegravda: När de väl hade bosatt sig permanent i landet beslutade de att begrava om Abraham, Sara, Isak och Rebecka så att de skulle vara tillsammans.

Fråga: Hur agerade Farao förrädiskt/listigt mot israeliterna i Apostlagärningarna 7:19?

S: Han var förrädisk genom att han, trots allt det hårda arbete som de hebreiska slavarna utförde, beordrade dem att kasta sina manliga spädbarn i floden. Dessutom sa farao vid flera tillfällen att de fick gå, för att sedan ändra sig. Efter den sista gången skickade han ändå sin armé efter dem.

F: Varför sägs det i Apostlagärningarna 7:20 att Mose var ”vacker i Guds ögon”?

S: Detta grekiska ord är ett uttryck som en läkare skulle kunna använda. Det betyder ett friskt, välväxt och välnärd barn.

F: Eftersom det i Apostlagärningarna 7:22 står att Mose lärde sig egyptiernas visdom, vad visste då egyptierna på den tiden?

S: Egyptierna hade stor kunskap om astronomi, kalendern, geografi (inklusive platser så långt bort som Indien), användning av järn från meteoriter och vävning av kläder av fint linne. Silke, förmodligen från Kina, har hittats i Egypten redan så tidigt som 1 000 f.Kr. De var utmärkta arkitekter och, om det nu spelar någon roll, utmärkte sig i balsamering av kroppar.

På Mose tid kände egyptierna inte till hur man tillverkade sadlar lämpliga för ridning, kavallerisoldater eller smältning av järnmalm.

Fråga: I Apostlagärningarna 7:29, hur tolkar du det när människor som du är lojal mot, och som borde vara lojala mot dig, är villiga att ange dig för andra?

S: Moses insåg att åtminstone vissa israeliter inte skulle skydda honom; ja, kanske kunde israeliterna faktiskt inte skydda honom. Så Moses gav sig av till en plats där han skulle vara säker.

Stanna inte kvar i en situation där du måste förlita dig på människor som har visat sig vara opålitliga, gentemot dig eller gentemot andra. Du kan förlåta någon för att de har behandlat dig fel, eller åtminstone när du anser att de har behandlat dig fel. Men även om du förlåter en tjuv behöver du inte lita på honom så mycket att du ger honom fler saker att stjäla.

Fråga: Vad är det som är ovanligt med detta citat i Apostlagärningarna7:32 ?

S: Stefanos citat från 2 Mosebok 3:6 följer den samaritanska Pentateuken, inte den masoretiska texten eller Septuaginta.

F: I Apostlagärningarna 7:36, korsade de Röda havet eller Vasshavet?

S: Fyra punkter att beakta i svaret.

1. Det grekiska ordet i både Apostlagärningarna 7:36 och Septuaginta-versionen av 2 Mosebok 15:4 är eruthro, vilket betyder ”rött” och inte ”vass”.

2. Det hebreiska ordet liknar det engelska utan vokaler: ”Rd” kan vara antingen ”Red” eller ”Reed”.

3. Antingen var det Röda havet, och Stefan upprepade detta.

4. Eller så var det Vasshavet, även om den grekiska Septuaginta översatte det som ”Röda”. Stefan, en grekisktalande jude, återger bara det han hade lärt sig.

Sammanfattning: Hur som helst kan Bibeln felfritt återge vad Stefanus sa.

Fråga: I Apostlagärningarna 7:41–43, var den avgudadyrkande kalven en falsk avbild av den sanna Guden, eller var det dyrkan av himmelska varelser?

S: Stefan säger inte uttryckligen att den gyllene kalven var tillbedjan av himmelska varelser. Snarare nämner han den gyllene kalven och att Gud vände sig bort från dem, och att de under de följande århundradena övergick till att tillbe många olika avgudar, däribland himmelska varelser.

När det gäller användningen av den gyllene kalven var den en avbild av en falsk gud och bröt mot det första budet. Apostlagärningarna 7:42 anger att den var tillägnad falska gudar. Även om den hade gjorts som en uthuggen avbild av den sanne Guden, skulle den ändå vara syndig och bryta mot det andra budet.

Fråga: Vem var Molek och stjärnan Rephan i Apostlagärningarna 7:43?

S: Detta var ett citat från Amos 5:25–27 i Septuaginta.

F: I Apostlagärningarna 7:43, borde det stå ”Molek och Rephan” eller ”Sakkut och Kaiwan”, som den masoretiska texten i Amos 5:26 anger?

S: Stefanus var en grekisktalande jude, och han citerade troligen från Septuaginta. Eftersom Apostlagärningarna endast återger vad Stefanus sade utan fel, kan denna vers i sig inte bevisa vilken som var den ursprungliga formuleringen i Amos.

Fråga: I Apostlagärningarna 7:43, när fick de veta att de i framtiden skulle drivas till Babylon?

S: I 5 Mosebok 28:64 står det att om israeliterna var olydiga skulle de skingras. Där nämns dock inte Babylon. Stefan parafraserar från Amos 5:25–27. Det skulle nästan vara ett citat från Septuaginta, om inte Amos 5:25–27 sa ”bortom Damaskus” både i den hebreiska texten och i Septuaginta, medan Stefan sa Babylon, vilket är den exakta platsen bortom Damaskus där de södra israeliterna förvisades.

Fråga: Vad är det som är intressant med frasen ”bor inte i hus byggda av människohänder” i Apostlagärningarna 7:48?

S: Denna fras av Stefanus är något särpräglad, men den måste ha gjort intryck på åtminstone en åhörare. Paulus använder samma fras när han talar till atenarna i Apostlagärningarna 17:24. Tanken, men inte ordalydelsen, återfinns i Jesaja 66:1–2 och 1 Kungaboken 8:27.

F: Vad var Stefanos syfte här i Apostlagärningarna 7:51–53?

S: Stefanos åhörare var hårdhjärtade eftersom de tänkte i andra banor. Före Jerusalems förstörelse år 70 e.Kr. var judendomens tre främsta pelare 1) landet, 2) lagen och 3) templet. Stefanos talade om alla tre , men indirekt. Stefanos förkastade inte dessa, utan visade snarare att Gud var större än dem.

Men kom ihåg att Stefan avbröts innan han hann avsluta sitt tal. Man kan undra hur opartiska Stefans åhörare egentligen var. När de lade sina kläder vid Sauls fötter var det troligen därför att Saul var den som hade anstiftat detta.

Stefans liv stod alltså INTE på spel, eftersom judarna under Saulus från Tarsus redan hade avgjort Stefans öde. Stefans sätt att tala tyder på att hans huvudsyfte här inte var att försöka rädda sitt eget liv, utan att rädda några av sina åhörares liv – för evigt. Stefan vädjade inte om sitt eget liv; han vädjade i själva verket om deras.

Stefan insåg förmodligen redan att han inte hade någon chans, men eftersom han fick ett forum att framföra sitt försvar använde han den sista möjligheten till att predika för dem. Även om hans tal kan verka långt för dagens läsare, finns det i själva verket så många detaljer som han utelämnade. Men utifrån det som Stefan tog med verkar det finnas ett mönster i hans budskap. Han nämnde att Abraham lämnade Ur och Haran, att Josef flyttade till Egypten, att Mose lämnade Egypten, och först tabernaklet och sedan David i Jerusalem som byggde templet.

1) Det finns framsteg och förändring i Guds verk.

2) Guds välsignelser är inte begränsade till Israels land och templet. Gud ledde dem långt innan det fanns något tempel, och till och med långt innan de gick in i det utlovade landet. Stefan använde ordet ”Egypten” sex gånger.

3) Israel motsatte sig alltid Guds planer. Varken Josef eller Mose blev accepterade förrän vid sitt andra framträdande.

Som ”Believer’s Bible Commentary” på s. 1604 insiktsfullt konstaterar: Judarna trodde att Stefan var i defensiven, men i slutet blev Stefan åklagaren och de var i själva verket de skyldiga åtalade.

Fråga: I Apostlagärningarna 7:51–53 avvisar människor ibland evangeliet för att de inte kan förstå det. Ibland avvisar de evangeliet för att de inte vill förstå det. Vad är skillnaden?

S: Vissa har bara fått höra en karikatyr av evangeliet. Andra förstår inte hur det kan finnas bara en Gud; vissa kan inte förstå hur vi kan bli frälsta genom nåd, utan någon egen förtjänst. Å andra sidan kan vissa andra förstå, men väljer att inte tro.

”Så upphäver ni Guds ord för er traditions skull.” Matteus 15:6b. Se även Markus 7:13.

”Hans ord förblir inte i er, eftersom ni inte tror på den som han har sänt.” Johannes 5:38

”… men ni försöker döda mig därför att mitt ord inte har någon plats i er.” Johannes 8:37b

Demetrius, silversmeden, i Apostlagärningarna 19:23–34. Apostlagärningarna 19:34 ”Men när de insåg att han [Alexander] var jude, ropade de alla i kör i ungefär två timmar: ’Stor är Artemis från Efesos!’”

Fråga: Hur når man fram till dem som inte vill förstå evangeliet, enligt Apostlagärningarna 7:51–53?

S: Först måste du förstå att det inte är du som omvänder människor; det är den Helige Ande. Utan den Helige Ande som verkar i deras liv skulle det inte finnas något hopp om att de skulle komma till Kristus. För det andra talar vi inte nödvändigtvis till människor som helt objektivt bara betraktar fakta. Vissa människor har extra svårt att förstå eftersom de har lärt sig felaktiga saker, och de blandar ihop det du säger med det de har lärt sig. Andra kanske hävdar att de inte kan förstå, men i själva verket handlar det om att de inte vill förstå. Som någon en gång sa: man kan aldrig väcka någon som låtsas sova.

Men vi måste vara tålmodiga, för även om de vägrar att ta emot evangeliet just nu lyssnar de ändå; fröet sås, och ett frö kan fortfarande gro även om det ligger i dvala under lång tid.

Ibland kan man hitta gemensamma beröringspunkter och anknyta till saker som de redan är bekanta med. Men även då fungerar det inte alltid. I Mellanöstern finns en berättelse om en man som gick till en domare i sin by och frågade vad lagen sa i det här fallet. Hans tjur hade av misstag rymt och spetsat domarens tjur till döds. Domaren sa att lagen var tydlig: mannen måste betala för den döda tjuren. Mannen bad om ursäkt och sa att han hade missuppfattat en detalj: det var faktiskt domarens tjur som hade rymt och spetsat mannens tjur till döds. I det fallet, sa domaren, var lagen inte tydlig. Det är där uttrycket ”det beror på vems oxe som blir spetsad” kommer ifrån.

För att vi ska kunna nå fram till fallna, felundervisade människor behöver vi den Helige Ande och korsets kraft. Som Paulus sa om sig själv: ”Ty Kristus sände mig inte för att döpa, utan för att predika evangeliet, inte med visdomsord, så att inte Kristi kors skulle förlora sin kraft.” (1 Korintierbrevet 1:17).

”Mitt budskap och min predikan var inte med övertygande visdomsord, utan med en uppvisning av Andens kraft, så att er tro inte skulle vila på människors visdom, utan på Guds kraft.” (1 Kor 2:4–5).

Fråga: Vad säger den judiska icke-bibliska litteraturen i Apostlagärningarna 7:52, Matteus 23:37 och Lukas 13:34 om hur de behandlade profeterna?

S: b Pesahim 87b säger att profeterna levde till hög ålder (Jeremia och Daniel gjorde det). B Nedarim 38a säger att profeterna var förmögna (vilket Josef och Daniel var). Profeterna förföljdes och/eller dödades dock av judarna enligt b. Gittin 57b, b Sanhedrin 96b, Lev R 10.3; Exod R 31.16; Pesikta Rabbati 26:1–2. Dessa händelser angavs dock som lärdomar som de hade dragit.

Fråga: Hur fick de lagen från änglarna i Apostlagärningarna 7:53?

S: Gud använde änglar för att vägleda israeliterna med molnet om dagen och eldstoden om natten. Han använde uppenbarligen också änglar för att ge Mose de ursprungliga tavlorna med de tio budorden.

Fråga: I Apostlagärningarna 7:55, eftersom Stefanus var full av den Helige Ande, varför lät den Helige Ande Stefanus säga saker som ledde till att han blev dödad?

Svar: Två kompletterande svar:

1. Den Helige Ande leder ibland medvetet lydiga kristna in i situationer där de kommer att förhärliga Gud och dö för sin tro.

2. De skulle döda honom ändå. Stefanus hade redan arresterats i Apostlagärningarna 6:11–7:1, och de skulle stena honom oavsett vad han sa.

F: I Apostlagärningarna 7:56 och Markus 16:19, hur kunde Jesus stå vid Guds högra sida, eftersom Jesus är Gud?

S: Höger sida betyder en hedersplats. Jesus avbildas ofta som ”sittande” vid Faderns högra sida, men här ger Jesus en stående ovation.

Ordet ”Gud” i Bibeln har flera betydelser när det inte syftar på en falsk gud. Det enklaste beviset på detta är Johannes 1:1 och Hebreerbrevet 1:9. I vart och ett av dessa verser används ordet Gud två gånger, och betydelserna är uppenbarligen Fadern och Sonen.

Ordet ”Gud” har tre nära besläktade betydelser. De är:

Gud Fadern här och i 1 Petrus 1:2,3; Efesierbrevet 1:3,17; 3:14; 5:20; 1 Tessalonikerbrevet 1:1; 3:11; 2 Tessalonikerbrevet 1:1–2; 2:16; Titusbrevet 1:4

Gud Sonen i Hebreerbrevet 1:8–9; Johannes 1:1, 18; 20:28; Hosea 1:7, Jesaja 7:14; 1 Johannes 5:11, 12 + 21; Kolosserbrevet 2:9; Matteus 1:23

Gud den Helige Ande i Romarbrevet 8:9-16; Lukas 1:35; 1 Johannes 4:12,13,15-16; 1 Korintierbrevet3:16 + 1 Korintierbrevet 6:19; Apostlagärningarna 5:4

Dessutom

Fadern är evig i Psalm 90:2; 93:2.

Sonen är evig i Hebreerbrevet 7:3; 13:8

Anden är evig i Hebreerbrevet 9:14.

Fråga: Hur kunde Stefanus stenas i Apostlagärningarna 7:59, om Sanhedrin inte hade befogenhet att avrätta någon?

S: Det var intressanta tider i Judeens styre. Pontius Pilatus fanns inte längre kvar. På inrådan av Vitellius, prefekten i Syrien, kallades Pilatus tillbaka till Rom i vanära för att svara inför kejsar Tiberius för sitt misskötsel av styret. Det skulle inte finnas någon annan romersk ståthållare i Judeen förrän senare, under Marcellus. Denna uppfattning skulle dock innebära att Stefanus dödades något senare, år 37 e.Kr. Under denna tid skulle Vitellius ha velat blidka judarna, så romarna kan ha låtit förstå att de skulle tillåta detta.

Dessutom säger den senare Mishnah Sanhedrin 4:1 att vid en rättegång om mord som medför dödsstraff får straffet inte verkställas samma dag som domen avkunnas; man måste vänta minst en dag.

Fråga: I Apostlagärningarna 7:59–60, bad Stefan till Jesus här?

S: Ja. Han vände sig uttryckligen till ”Herre Jesus” och bad ”Jesus” att ta emot hans ande.

Fråga: Vad vet vi om Saulus från Tarsus i Apostlagärningarna 8:1?

S: I den grekiska texten står det att Saulus var en ”ung man” (neanias), och man antar att han var omkring 30 år gammal. Det skulle vara för ungt för att vara medlem i det stora rådet eller för många befattningar i synagogan. Vid stening ska vittnenas händer vara de första att stena honom till döds enligt 5 Mosebok 17:7. Paulus var inte en av dem, men han vaktade deras kläder. Saul var inblandad i att döda andra i Apostlagärningarna 9:1. Som Paulus mindes han dessa händelser tydligt och skrev om dem med ånger i Galaterbrevet 1:13; 1 Korintierbrevet 15:9; Filipperbrevet 3:6 och 1 Timoteusbrevet 1:13.

Fråga: Var denna förföljelse i Apostlagärningarna 8:1 något gott?

S: Nej, det var ont att förfölja kristna. De uppmuntrades troligen av Saulus från Tarsus och blev djärvare när de såg att det inte fick några negativa konsekvenser att döda Stefanus. Detta verkade vara en mycket mörk dag för kristendomen. Men Gud använde detta onda till det goda, eftersom Gud kan använda allt till det bästa för dem som älskar honom (Romarbrevet 8:28). Tydligen var de första kristna långsamma med att lyda det stora uppdraget i Matteus 28:19 och särskilt Apostlagärningarna 1:8. Förföljelsen drev dem ut ur Jerusalem och till andra platser där de ändå var menade att evangelisera.

Dessutom var samariterna, som ogillade judarna, kanske inte benägna att lyssna på evangeliet från människor som kom från Jerusalem. Men eftersom de kristna, särskilt de hellenistiska, flydde från Jerusalem, var samariterna kanske mer benägna att lyssna på människor som de judiska myndigheterna i Jerusalem inte tyckte om. Kanske är det en av anledningarna till att Jesus i Apostlagärningarna 1:8 uppmanade dem att vara vittnen i Jerusalem och Judeen, och därefter i Samarien. Se The Expositor’s Bible Commentary vol. 9, s. 359 för mer om denna syn.

Fråga: Skulle de kristna i Apostlagärningarna 8:1 ha spridit sig över hela Judeen och Samarien om det inte hade förekommit förföljelse?

S: De skulle troligen ha spridit sig i en långsammare takt än om förföljelsen inte hade ägt rum. När kristna antingen är olydiga eller dröjer med att lyda Guds vilja, använder Gud ibland svårigheter och förföljelse för att få dem dit de är menade att vara.

Fråga: Varför flydde de kristna från Jerusalem på grund av förföljelsen i Apostlagärningarna 8:1, medan apostlarna stannade kvar?

S: Det finns två åsikter.

1. Enligt boken *Hard Sayings of the Bible*, s. 522–523, utfördes förföljelsen av Sanhedrin och riktades främst mot de grekisktalande kristna. Kristna som också var arameisktalande judar förföljdes inte förrän senare. Se även *The Bible Knowledge Commentary: New Testament*, s. 371–372, för mer information om denna uppfattning.

2. De försökte faktiskt förfölja apostlarna när de dödade Jakob, Johannes bror, och fängslade Petrus. Men eftersom Gud skyddade Petrus försökte de inte längre, på grund av hur det skulle uppfattas av folket.

Fråga: Varför tror du att kätterier uppstår, enligt Apostlagärningarna 8:1b–25?

S: Walter Martin sa en gång att kätterier är kyrkans obetalda räkningar. När kyrkan väljer att utelämna undervisningen om vissa läror, skapar detta misslyckande med att valla hjorden en öppning för sekter att träda in med falsk lära. Jag hörde en gång talas om en församling i Galveston som höll intervjuer med kandidater till pastorstjänsten. En av diakonerna frågade om pastorn kunde förklara treenigheten. Pastorn svarade att det var ett komplicerat ämne och att han egentligen inte kunde förklara det. Senare sa diakonen till honom att det var ett bra svar, för om han hade sagt att han kunde förklara det, så hade de inte anställt honom. Denna felaktiga inställning till sanningen är det som kan göra hjorden sårbar för sekter. Ja, treenigheten är komplex, och ja, Gud har inte berättat allt om den i Bibeln. Men en erfaren och gudfruktig lärare bör kunna förklara på ett adekvat sätt vad Gud har uppenbarat om treenigheten, liksom alla andra viktiga kristna lärosatser. När en församling vill tona ner undervisningen om läran är den mognad för att avvika från den ortodoxa läran, även om det kanske dröjer ett decennium eller så.

Fråga: Finns det i Apostlagärningarna 8:1b–25 äkta kristna som är ganska annorlunda idag?

S: Äkta kristna har olika åsikter om sekundära läror, såsom troendedop kontra spädbarnsdop, förhållandet mellan Guds suveränitet och människans fria vilja, nattvarden och karismatiska gåvor. Kristna är också oeniga om vad de anser vara bästa praxis: ska små barn alltid vara i kyrkan tillsammans med vuxna, ska det finnas en standardiserad läroplan, ska ett kyrkosamfund eller en lokal församling äga kyrkans fastigheter, ska det finnas ett missionsråd för kyrkosamfundet och många andra saker som inte specificeras i Bibeln.

F: Varför sörjde de fromma troende i Apostlagärningarna 8:2 över Stefanos död, eftersom Stefanos hade gått till Jesus?

S: Skriften säger inget om detta, men vi kan se några orsaker.

1. De sörjde över denna ”till synes för tidiga” död av Guds mäktige man och alla möjligheter till Guds tjänst som gick förlorade på grund av hans död. Men Gud har kontrollen, och det som kan verka som en för tidig död kan ha varit en faktor i att Saulus kom till Kristus.

2. De kanske sörjde över att de inte skulle få se Stefan igen förrän i himlen.

3. Även om de visste att Stefan skulle vara i himlen, är det ibland svårt att se saker genom trons ögon när den älskade vänens sönderslitna, ihopknycklade kropp låg framför dem under en hög av kalla, grymma stenar.

Det grekiska ordet för ”död” här, anairesei, är inte det vanliga ordet för död, utan en medicinsk term.

När en älskad troende dör idag är det naturligt och helt i sin ordning att sörja över att vi inte kommer att kunna träffa dem på ett tag. Men vi sörjer inte som de som saknar hopp, eftersom vi kommer att få träffa dem i himlen.

Som en sidokommentar kan nämnas att de kanske sörjde Stefan i det tysta, eftersom den judiska Mishna säger att man inte ska ”klaga öppet” över dem som avrättats efter ett beslut av Sanhedrin, även om tyst sorg var tillåtet.

Fråga: I Apostlagärningarna 8:5, begav sig Filippus till staden som hette Samarien eller till en stad i regionen Samarien?

S: Det fanns både en region och en stad inom den som hette Samarien. Den bokstavliga grekiska texten lyder ”en stad i Samarien”, så det kan vara vilken stad som helst i regionen Samarien. Justinus Martyr (ca 150 e.Kr.), som själv var en samarisk kristen, säger att Simon kom från den samariska byn Gitto/Gitta. Så antingen begav sig Filippus till Gitto/Gitta, eller så begav sig Simon till en annan stad. Se Justinus Martyrs Första försvarstal, kap. 26, s. 171 för mer information.

Fråga: I Apostlagärningarna 8:5–8 och8:26 –40, vilken Filippus var det då?

S: Skriften säger inte om det var aposteln Filippus eller den grekiske evangelisten Filippus i Apostlagärningarna 6:1–5 och Apostlagärningarna 21:8–9. Om det var den grekiske Filippus skulle detta innebära att förmågan att utföra många mäktiga under inte var begränsad till de tolv apostlarna.

Å andra sidan ansåg både Papias, Polycrates och Eusebius att evangelisten Filippus i Apostlagärningarna 8:5 och aposteln Filippus var samma person.

Fråga: Vad säger du om den liberala kritiska teorin i Apostlagärningarna 8:9 att Simon Magus var ett synonym eller kodnamn för Paulus?

S: Denna teori framfördes först av Baur, baserad på konfrontationen mellan Petrus och Simon Magus i den (kätterska) ebionitiska skriften ”Petrus erkännanden”. En annan liberal, Spitta, kallar dock detta ”en fullkomlig absurditet”. Varför skulle Lukas lägga till detta, om han var Paulus vän och reskamrat?

F: I Apostlagärningarna 8:9–24, varför försökte Simon köpa rätten att hela människor?

S: Ur Simon Magus perspektiv skulle detta inte ha verkat så illa. Det judiska översteprästämbetet köptes under den seleukidiska tiden och under romarna. Under medeltiden uppfyllde vissa påvar den så kallade ”påvliga successionen” genom att köpa sitt ämbete som påve. Simon Magus gjorde bara vad många andra falska religiösa ledare gjorde.

Men ur Guds och Petrus perspektiv gjorde Simon Magus något fruktansvärt. Att köpa det som Gud ger gratis, och eventuellt ta betalt för att dela ut den nåd som Gud gav gratis, skulle vara en förolämpning mot Gud.

Fråga: I Apostlagärningarna 8:9–24, blev Simon frälst här?

S: I Apostlagärningarna står det att Simon trodde och också döptes. För en vanlig betraktare verkade det inte finnas någon som helst skillnad mellan Simon och någon annan. Men för att använda termer från amerikansk fotboll var detta en ”fumble”. Petrus sa till Simon: ”Må ditt silver gå under med dig”, medan de troende aldrig kommer att gå under enligt Johannes 3:16. Petrus sa att Simon inte hade någon del i denna tjänst, att hans hjärta inte var rätt, och att han var förgiftad av bitterhet och bunden av orättfärdighet. Simon var definitivt INTE frälst vid den tidpunkt då Petrus sa dessa saker till honom. De som tror att människor kan förlora sin frälsning, och att Simon förlorade sin, måste inse att Simon, om han faktiskt var frälst, endast skulle ha varit frälst i högst en timme eller så. Simon verkade mer bekymrad över att undkomma denna dom än över Guds barmhärtighet och förlåtelse.

Det verkliga svaret framgår av Simons senare historia. Han grundade en kätteri och hade till och med en lärjunge vid namn Menander, som förde vidare hans kätterska tradition.

Det är härifrån vi har det engelska ordet ”simony”, som betyder att betala pengar för att bli kyrklig ämbetsman.

Fråga: Vad hände med Simon Magus i Apostlagärningarna 8:9–24?

S: Skriften säger ingenting om Simons eventuella omvändelse eller brist på omvändelse. Vid den tiden var Simon inte frälst; ordet för tro här, pisteuo, är också samma ord som används för demonernas tro i Jakob 2:19. Lukas säger aldrig att Simon mottog den Helige Ande, och viktigast av allt: Petrus sa att Simon [fortfarande] var på väg att gå förlorad. Med andra ord ”bekände” Simon sig till tron, men han ”besatt” inte tron. Det engelska ordet simony härstammar från denna passage. Det är den onda sedvänjan att försöka skaffa sig ett kyrkligt ämbete genom mutor.

Kyrkofäderna Justinus Martyr, Irenaeus, Clemens av Alexandria, Tertullianus och Hippolytus berättar om Simons senare gärningar som en ökänd kättare. (Irenaeus var lärjunge till Polykarp, som i sin tur var lärjunge till aposteln Johannes. Hippolytus var lärjunge till Irenaeus.)

Justin Martyr (ca 150 e.Kr.), själv en samaritisk kristen, säger att Simon kom från den samaritiska byn Gitto/Gitta. Han berättar att Simon hade en lärjunge, Menander, en samarier från staden Capparetaea, som startade sin egen kätteri efter Simon. Justin säger att Simon senare begav sig till Rom, utövade magi och att en staty där uppfördes till hans ära. Justin Martyrs Första försvar, kap. 26, s. 171. Justin har nästan säkert fel här. En staty på en ö i floden Tibern grävdes upp med inskriptionen ”Semoni Sanco Dei Fidio”, vilket hänvisar till ”Semo Sancus”, en sabinsk gud som liknar Herkules. Se The Expositor’s Greek Testament, vol. 2, s. 213 för mer om detta.

Irenaeus ägnade i *Mot kätterierna* (182–188 e.Kr.) hela kapitel 23 åt Simon Magus. Han sade att kejsar Claudius hedrade Simon Magus med en staty på grund av hans magi. Irenaeus säger att Simon lärde ut att han uppenbarade sig för judarna som Sonen, för samariterna som Fadern och för andra folk som den Helige Ande. Simon befriade en kvinna från Tyros vid namn Helena från slaveri, vilken Simon sade var den första frukten av hans sinne. Simon hävdade att detta var samma Helena som det trojanska kriget hade utkämpats om. Irenaeus säger att Simon Magus efterträdare var kättaren Menander.

Även i ”Mot alla kätterier” (200–210 e.Kr.) ägnas det första kapitlet åt att diskutera Simon Magus. Tertullianus säger att Simon kallade sig själv ”Den högsta dygden” och att hans efterträdare var Menander.

Tertullianus (198–220 e.Kr.) skriver i *En avhandling om själen*, kap. 34, att Simon ägnade all sin kraft åt att förstöra sanningen efter att Petrus hade tillrättavisat honom. Han tillägger att Helena var en kvinna från Tyros som var slav i ett bordell.

Se för citat från andra författare.

Fråga: Var detta en vanlig upplevelse i Apostlagärningarna 8:14–17?

S: Nej. Att de dröjde med att tro på Jesus utan att ha den Helige Ande i sig berodde antingen på:

1. att apostlarna kom, eller

2. Otillräcklig undervisning från Filippus, eller

3. En felaktig förståelse av vad Filippus undervisade.

Om de hade tagit emot den Helige Ande utan apostlarna, hade de kanske betraktat sig själva som en ”andra församling”, oberoende av den församling som grundades i Jerusalem. Men de var ofullständiga tills apostlarna från Jerusalem kom, och därför var allt knutet till den [enda] församlingen, som grundades i Jerusalem. Denna upplevelse var en övergångsfas i kyrkans historia.

Fråga: Varför gavs inte den Helige Ande till samariterna när de först hörde evangeliet i Apostlagärningarna8:15 –17?

S: Det finns två synsätt bland kristna.

1. Den predikan de hörde var ofullständig.

2. Predikan var bra, men inför denna ”stora övergång” – att predika för samariterna – var det lämpligt att några av apostlarna var närvarande innan den Helige Ande kom till dessa icke-judar. Se *1001 Bible Questions Answered*, s. 50, 53 för mer information om denna syn.

Fråga: Vad var syftet med att Filippus reste från Jerusalem mot Gaza i Apostlagärningarna 8:26?

S: Ur Filippus perspektiv hade han ingen aning. Det fanns många människor i Jerusalem, men väldigt få som färdades de 50 miles längs ökenvägen från Jerusalem till antingen Nya Gaza (byggt 57 f.Kr.) eller Gamla Gaza (plundrat 93 f.Kr.), även känt som Gaza vid öknen. Det fanns många troende att undervisa, många icke-troende att dela evangeliet med och i allmänhet många möjligheter till vittnesbörd – betydligt fler än vad som skulle finnas på en ökenväg. Filippus visste inte varför han hade fått i uppdrag att bege sig till Gaza. För övrigt visar Apostlagärningarna 8:40 att Filippus aldrig nådde fram till Gaza, åtminstone inte under denna resa.

Men ur Guds synvinkel fanns det ett viktigt syfte med att Filippus tog en omväg för att tala med just en man. Från denna tid började kristendomen i Etiopien. Det är som om judendomen hade förberett detta folk för evangeliet, och Gud utnyttjade detta omedelbart. Varken Filippus eller demonerna kunde dock veta detta. Dessutom hade de kristna ännu inte predikat evangeliet utanför Jerusalem och Samarien, och därför förde Gud Filippus till etiopiern.

Fråga: I Apostlagärningarna 8:27 – när kan Gud be oss att göra något utan att vi vet varför?

S: Gud kan göra det närhelst Han vill. Gud kan göra det för att pröva vår lydnad, eller för att Han vill se hur vi reagerar när vi inte känner till hela historien.

Man kan titta på berättelsen om den store missionären Adoniram Judson, som levde 1788–1850. Han föddes i Malden, Massachusetts, som son till en kongregationalistisk präst och hans hustru, och Adoniram följde Kristus redan från barndomen. Han började på college (senare Brown University) vid 16 års ålder och tog examen som bästa student vid 19 års ålder. Under studietiden blev han dock god vän med en skeptiker och deist och förlorade sin tro. Han öppnade en skola och skrev en lärobok i grammatik och matematik. Senare, under en resa, bodde han på ett värdshus och hörde dödsstönanden från personen i rummet intill. Nästa dag fick Adoniram reda på att personen hade avlidit, och ”av en slump” var det hans bästa vän. Efter detta återvände Judson till tron år 1808. Han kunde latin, grekiska och hebreiska. Judson och hans hustru Nancy gifte sig och gick dagen därpå ombord på ett skepp till Calcutta i Indien som kongregationalistiska missionärer år 1812. Judson studerade också dopet och kom fram till slutsatsen att dopet var något som troende skulle genomföra; det var inte avsett för spädbarn. När han anlände lämnade han därför den kongregationalistiska missionen och bad de sydliga baptisterna om stöd, vilket de gav honom. William Ward döpte honom. Under det brittisk-amerikanska kriget 1812 beordrade det brittiska Ostindiska kompaniet de amerikanska missionärerna att lämna Indien, så 1813 gick de ombord på ett fartyg till Burma; hans hustru fick missfall ombord på fartyget. Han ägnade tre år åt att studera burmesiska, cirka 12 timmar om dagen. Mellan 1810 och 1823 såg han endast 18 människor komma till tro, men han var på god väg med sitt 24-åriga arbete med att översätta Bibeln till burmesiska, vilket han fullbordade. Under det anglo-burmesiska kriget 1824 kastade den burmesiske kungen in honom och hans partner i ett fruktansvärt råttbefolkat fängelse. Hans gravida hustru födde deras tredje barn. Därefter dog hans andra barn, och 1824 dog hans hustru. År 1827 dog sedan hans tredje barn.

Medan han predikade för karenerna och andra stamfolk i söder, löste Adoniram ut och befriade en slav från en av sina omvända: Ko Tha Byu. Han var ingen särskilt lovande kandidat. Till skillnad från Judson kunde han inte läsa. Medan Judson hade tillbringat tre utmattande år där, kunde Ko Tha Byu inte ens tala burmesiska. Han hade varit bandit och kunde inte minnas hur många män han hade dödat, även om det var minst 30. – Verkligen oklanderliga meriter! Efter att han befriats döptes han och försvann sedan omedelbart in i djungeln för att återvända till sin stam. Men när han predikade för sina stamfränder bland karenerna kom fyra av dem omedelbart till Kristus. Karenfolket hade en ”de äldstes tradition” om en oföränderlig, evig, allsmäktig Gud, skaparen, som skapade mannen och en kvinna tagen ur hans revben. De frestades av djävulen, och att en Frälsare en dag skulle komma. De trodde att vita utlänningar en dag skulle bringa dem heliga skrifter om detta. Kristendomen spred sig som en löpeld när Ko Tha Byu och George och Sarah Boardman evangeliserade det södra karenfolket. Uppmuntrad av detta skakade Judson av sig sin årslånga depression. Så begav han sig till tigrarika djungler för att evangelisera det norra karenfolket. Med alla dessa svårigheter, bakslag och den blygsamma initiala responsen – vad blev resultatet? Vid tiden för hans död fanns det 100 församlingar och 8 000 troende, främst från karen- och kachinstammarna. Idag är de länder som har flest sydbaptister USA, Indien och Myanmar. (hämtat från Wikipedia om Adoniram Judson, 30 mars 2018).

Fråga: Vem var Candace i Apostlagärningarna 8:27?

S: Kandake (eller Kandake) var en benämning på drottningarna i Nubien, ungefär som farao är en benämning på kungarna i Egypten och kejsare på kejsarna i Rom.

En etiopisk drottning regerade alltid som regent för sin son, eftersom sonen ansågs vara ett barn av solen och alltför helig för att syssla med världsliga angelägenheter. Detta bygger på Bion av Soli, Aethiopica 1; Strabos Geografi 17.1.54; Plinius den äldres Naturhistoria 6.186, Dio Cassius Historia om Rom 54.5.4 och Eusebius Kyrkohistoria 2.1.13 NPNF2 s. 105.

Fråga: Varför skulle en etiopier vilja åka till Jerusalem i Apostlagärningarna 8:27?

S: Det forntida landet som kallades Etiopien låg egentligen norr om det moderna Etiopien, i det moderna Sudan. Efter år 590 f.Kr. bemannade judiska legosoldater en fästning vid Elefantina i södra Egypten för att hindra nubierna från att angripa Egypten. Vissa av dem som kom från Etiopien kan ha varit deras ättlingar.

Dessutom besökte drottningen av Saba Jerusalem under Salomos tid (omkring 960 f.Kr.). Även om Saba låg på andra sidan Röda havet från Etiopien, verkar det som om vissa människor från det område som idag utgör Etiopien konverterade till judendomen vid den tiden och fortfarande fanns kvar där under 1900-talet. Under 900-talet e.Kr. stred det nordetiopiska kungariket Beni Hamwiyah mot det kristna etiopiska kungariket söder om dem.

Irenaeus, *Mot kätterierna* (180–188 e.Kr.), bok 3, kap. 12.6, s. 432, och Eusebius, *Kyrkohistoria*, bok 2, kap. 1.13, s. 105, säger att eunucken sändes av Gud för att predika för etiopierna.

Sammanfattningsvis var denna etiopier troligen på väg till det judiska templet eftersom han tillhörde den judiska religionen. Dessutom är det möjligt att han också hade en liten del judiskt blod i sig.

Fråga: Varför står det i Apostlagärningarna 8:27 att etiopiern begav sig till Jerusalem för att tillbe, istället för till templet?

S: I 5 Mosebok 23:1 står det att en eunuck inte fick gå in i templet. Eftersom han, i egenskap av eunuck, inte fick gå in i själva templet, kunde han åtminstone gå till den yttre förgården för hedningarna. Vi vet inte om han åkte till Jerusalem med vetskap om detta eller inte.

Innan Filippus anslöt sig till honom kan han ha läst Jesaja 56:3–7. Den etiopiske eunucken kunde fortfarande ha rest till Jerusalem för att fira påsken och låtit andra gå till templet åt honom.

Fråga: I Apostlagärningarna 8:36, ska en person döpas när han eller hon tror?

S: När en person tror och helt enkelt förstår vad det innebär att vara kristen, bör hen döpas. Det finns två frågor här: undervisning före dopet, och dop av troende kontra spädbarn.

1. Vissa kristna anser att en person bör döpas omedelbart efter att ha kommit till tro på Kristus, precis som den etiopiske eunucken. Andra kristna anser att undervisning bör ske först, och församlingen i Alexandria drev detta till sin spets genom att införa en tvåårig katekumenundervisning före dopet. Lägg märke till att eunucken var väl förtrogen med Skrifterna redan innan han träffade Filippus, och även om hans kunskap var ofullkomlig, var den tillräcklig för att han omedelbart skulle kunna döpas.

2. Denna vers behandlar inte frågan om dop av troende kontra spädbarn. Alla kristna anser att om en vuxen tror på Kristus och ännu inte har döpts, bör denne döpas. Se diskussionen om troendedop och spädbarnsdop i Kolosserbrevet 2:11–12 för mer information.

Som en sidokommentar: på denna ökenväg vet vi inte exakt var Filippus och eunucken gick ner i vattnet för att döpas, men Wadi el-Hesi, nordost om Gaza, skulle ha varit lämpligt och låg på vägen. Vi kan dock inte vara säkra, eftersom det fanns ett antal säsongsbetonade wadier mellan Jerusalem och Gaza, och klimatet i Palestina var något mindre torrt på den tiden.

Fråga: Varför var de judiska prästerna i Apostlagärningarna 9:1–2 så ivriga att döda kristna?

S: Det finns tre samtidiga skäl.

I första hand ett religiöst hot: Att Jesus kom och införde nya ordningar som stred mot fariséernas traditioner utgjorde ett hot mot deras religiösa ledarskap.

I andra hand politisk makt: Det var vid denna tid som romarna tog ifrån de judiska ledarna något som ansågs mycket viktigt, nämligen rätten att avrätta människor för brott som medförde dödsstraff. Eftersom romarna uppenbarligen skulle godta att kristna avrättades, är en hypotes att detta skulle vara ett sätt att åtminstone ge sken av att behålla den makten.

Andligt sett var Satan verksam här. Än i dag vill Satan döda Guds tillbedjare.

Fråga: Varför skulle brev från judiska (inte romerska) ledare i Jerusalem, enligt Apostlagärningarna 9:1–2, ha någon verkan på en icke-judisk stad utanför Judeen? Föreställ dig att jag går till min pastor och ber honom skriva ett brev till Nordkoreas ledare för att be honom frige alla kristna fångar. När jag reser till Nordkorea för att överlämna det, hur tror du att det kommer att gå? Om du tror att det inte skulle gå bra, varför skulle då Saul förvänta sig ett bättre mottagande i Damaskus?

S: Det finns två svar, och båda kan vara sanna.

1) Det är troligt att Rom skulle erkänna de judiska prästerna rätten att utlämna judar från andra städer för att ställas inför rätta.

2) Den arabiske nabateiske kungen av Syrien och Damaskus vid den tiden, Aretas IV, hatade romarna som kontrollerade honom. Det är mycket troligt att han skulle göra de judiska prästerna en tjänst, eftersom han visste att även de ogillade Rom. Det fanns många judar i Damaskus; Josefus rapporterar att invånarna i Damaskus dödade (uppgifterna är motstridiga) antingen 10 500 eller 18 000 judar i staden.

Slutligen var Saul kanske inte säker på om breven från de judiska prästerna skulle erkännas eller inte.

Fråga: Vad visste Saul enligt Apostlagärningarna 9:1–2?

S: I sitt eget liv satte Saul förmodligen stor värde på traditionen. Enligt 1 Mosebok 10:4 och arkeologiska fynd var antingen staden Tarsus eller dess invånare äldre än Abraham. I Filipperbrevet 3:4–6 pekade Paulus på sitt ursprung, sin ställning som farisé och sin iver. Det vill säga före Filipperbrevet 3:7–8, där Paulus sa att allt detta var skräp jämfört med att känna Kristus.

När det gäller de kristna visste Saul att de var hängivna, villiga att offra och att de skulle göra stora ansträngningar för att vinna judar för Kristus.

F: Hur kommer det sig att berättelsen i Apostlagärningarna 9:3–8 skiljer sig från redogörelserna i 22:6–11 och Apostlagärningarna 26:12–18?

S: Berättelserna skiljer sig åt i tre avseenden.

Ljuset och Paulus följeslagare

Apostlagärningarna 26:13: Ljuset omgav Saul och hans följeslagare

Apostlagärningarna 22:6,9: Både Saul och hans följeslagare såg ett starkt ljus.

Apostlagärningarna 9:3: Ett ljus från himlen strålade omkring Saul, men det anges inte vad som omgav hans följeslagare eller vad de såg.

Slutsats: Både Saul och hans följeslagare såg ett starkt ljus som omgav dem. Det anges inte om ljuset först omgav Saul eller om det omgav dem alla samtidigt, och det spelar egentligen ingen roll.

Rösten och Paulus följeslagare

Inte svaret: I Apostlagärningarna 22:8–9 kan Paulus helt enkelt ha misstagit sig om vad männen hörde, och Skriften har troget återgivit vad Paulus sa. Men Paulus visste förmodligen vad som hade hänt, och han hade sannolikt INTE misstagit sig här.

Svaret:

Apostlagärningarna 26:14 Saul från Tarsus (Paulus) hörde en röst. Det anges inte vad hans följeslagare hörde

Apostlagärningarna 22:9 Sauls följeslagare hörde inte/förstod inte rösten.

Apostlagärningarna 9:7 Sauls följeslagare hörde ljudet men såg ingen.

Slutsats: Det är inget problem om Sauls följeslagare hörde ett ljud men inte förstod rösten. Ordet i Apostlagärningarna 22:9 förekommer 153 gånger i Lukas skrifter. 57 gånger betyder det ”lyssna för att förstå”, och 7 gånger betyder det ”lyda”. Detta verb i genitivform brukar oftast betyda just ”höra”. I ackusativform, som i Apostlagärningarna 22:9, betyder det ofta ”lyssna för att förstå”, även om det också kan betyda ”höra”.

Sauls följeslagares hållning

Apostlagärningarna 26:14 Saul och hans följeslagare föll alla till marken

Apostlagärningarna 22:6–9 Saul föll till marken, men det anges inte vad hans följeslagare gjorde.

Apostlagärningarna 9:7 Sauls följeslagare stod där mållösa.

Slutsats: Alla stod upp till en början. Saul blev blind och föll till marken. Efter att först ha stått där mållösa skulle rädslan för rösten och ljuset lätt få hans följeslagare att också falla till marken.

Fråga: Hur kommer det sig att Paulus i Apostlagärningarna 9:4–7 hörde och såg andra saker än de andra?

S: De andra männen såg ljuset och hörde ljudet, men Gud avsåg endast att Saul skulle förstå orden.

Fråga: Finns det i Apostlagärningarna 9:11 några arkeologiska bevis för att det fanns en rak gata i Damaskus?

S: Ja. Det finns inte bara arkeologiska bevis för att gatan en gång var kantad av kolonnader, utan gatan används även idag. Gatan sträcker sig från nordost till sydväst och var på Paulus tid minst två miles (3,2 km) lång.

F: I Apostlagärningarna9:15 –16, varför valde Gud Saul från Tarsus som sitt utvalda redskap?

S: Detta är en av flera verser som visar att Herren verkar på mystiska sätt. Medan vi idag alla kan läsa Apostlagärningarna och se att Gud valde rätt, måste detta ha verkat mycket märkligt för Ananias. Det är förståeligt att Ananias, trots att han trodde på Gud, bad om bekräftelse i Apostlagärningarna 9:13–14, och Gud gav honom den frikostigt och nådigt.

F: Vad var syftet med att i Apostlagärningarna 9:16 berätta för Ananias hur mycket Saulus skulle få lida för Kristi namns skull?

S: Det står inte i Skriften. Ananias borde inte ha känt att Saulus från Tarsus kom ”lindrigt” undan, eftersom de lidanden han utstod sannolikt var större än de lidanden han åsamkade någon enskild person.

F: Vem försökte döda Paulus i Apostlagärningarna 9:23?

S: I Apostlagärningarna9:23 står det att judarna försökte döda Paulus. Dessutom står det i 2 Korintierbrevet 11:32–33 att även ståthållaren under kung Aretas försökte gripa Paulus.

F: Varför var lärjungarna rädda för Saul i Apostlagärningarna 9:26, eftersom de inte borde ha varit rädda för döden?

S: Kristna ska vara försiktiga, och Jesus sa till de troende att även om förföljelse var oundviklig (Johannes15:20 ), kan de troende fly undan förföljelsen (Matteus10:23 ).

Dessutom kan lärjungarna naturligtvis ha fruktat den smärtsamma död som Saulus från Tarsus hade åsamkat andra.

F: Var Barnabas modig eller våghalsig när han i Apostlagärningarna 9:27–28 presenterade Saul, en potentiell ”inkräktare”, för de andra?

S: Även om mod och dumdristighet kan gå hand i hand, var Barnabas inte dumdristig i detta fall. Hans förtroende för vad Gud hade gjort med Saul gav honom modet att gå vidare och presentera Saul för de andra.

Fråga: Varför tror du att Barnabas i Apostlagärningarna 9:27–28 hade en sådan frimodighet att han inte var rädd för Saul, trots att de andra var det?

S: Skriften säger inget om detta, men vi kan spekulera i tre skäl.

Temperament: Barnabas var en uppmuntrande person, och han var kanske mer benägen att lita på någon.

Tiden med Paulus Barnabas hörde inte bara rykten om att Paulus kanske hade förändrats; han talade med Paulus själv och hörde Paulus debattera med andra i Damaskus.

Gud visade honom Om Gud talade med Barnabas om Paulus, som Gud gjorde med Ananias, eller om Gud gav Barnabas självförtroendet, då skulle Barnabas naturligtvis inte vara rädd.

En lärdom av detta är att Gud inte alltid först uppenbarar saker för kyrkans ledare. Ledare bör också vara villiga att lära sig av andra medlemmar.

Fråga: Hur levde församlingarna i Apostlagärningarna 9:31 i Herrens fruktan, och hur bör vi göra det idag?

S: De hyste vördnad för Gud och hans makt. De respekterade hans ord, och fruktan för Herren var en drivkraft för evangelisation och ett heligt liv.

Andra verser som visar en troendes fruktan för Herren är 1 Mosebok 22:12; Ordspråksboken 1:7; 1 Samuelsboken 12:14; 2 Krönikeboken 6:33; 19:7; Nehemja 5:9; Psaltaren 19:9; 22:25; 33:8; 119:74; 128:1; Predikaren 8:13; 12:13; Jesaja 11:3; Jeremia 5:22; Mika 6:9; Malaki 3:5 och 2 Korintierbrevet 5:11.

Fråga: Var garvning, enligt Apostlagärningarna9:43 , ett orent yrke för judar?

S: Israeliterna lärde sig detta viktiga hantverk av egyptierna, även om syrierna också utövade det. Judarna ansåg inte garvning vara ett anständigt yrke bland judarna på Jesu tid, eftersom man var tvungen att hantera döda djur för att ta av skinnet. Simon fann gemenskap bland de kristna, men han hade kanske inte funnit gemenskap bland judarna. Detta var ett ceremoniellt orent yrke, och i Joppe låg garvarhusen i söder, strax utanför Joppe vid kusten (där de använda kemikalierna kunde kastas).

Fråga: Vad är den huvudsakliga tillämpningen av dessa två budskap i Apostlagärningarna 10?

S: Det budskap som förmedlas till Cornelius i Apostlagärningarna 10:1–8 är att evangeliet kommer från judarna. I Apostlagärningarna 10:9–23 är det budskap som förmedlas till Petrus att evangeliet också är till för hedningarna.

F: Vad vet vi om Cornelius i Apostlagärningarna 10:2, 4, 31?

S: Cornelius hade både ett ovanligt och ett vanligt namn. År 82 f.Kr. befriade Cornelius Sulla 10 000 slavar, vilka alla sedan bytte namn till Cornelius för att hedra honom. I ”The Expositor’s Bible Commentary”, vol. 9, s. 384–385, antas det att Cornelius kanske härstammade från en av dem. Vi vet att det romerska ”italienska regementet” tjänstgjorde i Syrien år 69 e.Kr.

Cornelius själv var en ovanlig man; trots att han var soldat i en ockupationsarmé gav han pengar för att hjälpa de fattiga i det ockuperade landet. Han hade troligen en viss privat förmögenhet eftersom han kunde ge så mycket allmosor. Om centurioner i allmänhet säger historikern Polybius: ”Centurioner förväntas inte så mycket vara djärva och äventyrliga som att vara goda ledare, med ett stadigt och klokt sinne, inte benägna att gå till anfall eller inleda strider utan anledning, men kapabla att, när de är övermannade och hårt pressade, stå fast och dö på sin post.” Historiebok 6, kap. 24. Caesarea var Judeens huvudstad ur den romerska regeringens synvinkel.

Det står att Cornelius var centurion i en kohort. ”Centurion” innebar över 100 man, men centurioner ledde vanligtvis en kohort, vilket utgjorde en tiondel av en legion, eller 300 till 600 man. Den ”italienska kohorten” var troligen Cohors II Miliaria Italica Civium Romanorum. Denna kohort bestod av frigivna slavar från Italien som hade blivit medborgare och som alla var bågskyttar. De förflyttades till Syrien strax före år 69 e.Kr. och deltog i erövringen av Jerusalem både år 70 e.Kr. och år 135 e.Kr. Även om arkeologer inte på egen hand kan verifiera var kohorten befann sig åren 41–44 e.Kr., är det rimligt att anta att vattenförsörjningen i Caesarea måste ha bevakats.

Som en sidokommentar var denna händelse mycket viktig för Petrus, eftersom han tog upp den igen i Apostlagärningarna 11 och 15:6–9.

Fråga: I Apostlagärningarna 10:2, 4, 31, vilket samband fanns det mellan Cornelius välgörenhet och att Gud besvarade hans böner?

S: Cornelius såg sanningen om Gud i Gamla testamentet. Tre punkter att beakta i svaret.

1. Cornelius välgörenhet var på inget sätt nödvändig för att den Allsmäktige Gud skulle kunna verka eller besvara hans böner.

2. Cornelius uppriktiga böner blev hörda, precis som Gud hör allas uppriktiga böner om att lära känna Honom.

3. Det är intressant att både allmosor och böner kom fram inför Gud. Det är nästan som om allmosorna betraktades som en form av bön eller som något som förstärkte hans böner.

Fråga: I Apostlagärningarna 10:2, 22, 44–48 var Cornelius gudfruktig och bad regelbundet till Gud, men han var ändå inte pånyttfödd förrän Petrus kom på besök. Skulle Cornelius ha hamnat i helvetet om han hade dött?

S: Detta är en hypotetisk fråga. Om den Gud vi talar om antingen inte var tillräckligt allvetande för att veta att Cornelius skulle ta emot Jesus med glädje, eller inte var tillräckligt mäktig för att hålla Cornelius vid liv fram till dess, då talar vi inte om Bibelns Gud.

Observera att Cornelius böner och gåvor, innan han hörde talas om Jesus, var ett godtagbart minnesmärke inför Gud. Detta gäller även för människor som dog före Jesu tid och som lydde Guds ord i Gamla testamentet, och Cornelius respekterades av judarna, inte för sin fruktan för någon gud, utan för sin fruktan för den sanna Guden, deras Gud.

Fråga: I Apostlagärningarna 10:10–16 och Markus 7:17–23 – eftersom Jesus i Matteus 5:17 sa att han inte skulle upphäva något i lagen – varför följer då inte kristna de gamla testamentets kostlagar som muslimer [påstås] göra?

S: Varken kristna eller muslimer följer matlagarna, men kristna gör det inte eftersom de lyssnar på Jesus. Fem punkter att beakta i svaret.

Vid den tiden följde Jesu efterföljare de gamla testamentets matlagar. Jesus sa faktiskt att inte en enda bokstav eller prick skulle förgås förrän allt var fullbordat.

Faktumet att Jesus uppstod förändrade i grunden Guds sätt att förhålla sig till sina barn. En ängel meddelade Petrus, Jesu apostel, att Gud hade gjort all mat ren i Apg 10:9–16. Lägg märke till att det inte står att dessa djur alltid var rena, utan snarare att Gud hade gjort dem rena.

Till och med muslimer som framför denna invändning måste själva hålla med om att vissa av Gamla testamentets kostlagar inte ska följas. Muhammed lärde muslimerna att de kunde äta kamelkött (Sahih Muslim vol. 1, bok 1, nr 220, s. 70), men 3 Mosebok 11:3–8 och 5 Mosebok 14:6–8 förbjuder att äta kamel.

Lyssna på Jesus i Matteus 15:10, 17–20 och Markus 7:14–15. Jesus sade att det är det som kommer ut ur en människa som gör henne oren, inte det som går in. Markus 7:19 visar att Jesus därmed förklarade all mat ren. Om vi kallar Jesus en profet, bör vi lyssna till hans ord.

En röst från himlen befallde Petrus att äta i Apostlagärningarna 10:10–16 och visade honom därmed att kostlagarna endast gällde fram till Jesu offer, inte därefter. Vi bör lyda Guds ängels röst och Jesu apostel.

Sammanfattningsvis bör vi inte ignorera vad Guds profeter sa, utan lyssna på dem.

Fråga: I Apostlagärningarna 10:20–23, när Petrus beordrades att inte tveka att följa med de tre männen, var Petrus då olydig genom att ställa frågor till dem, bjuda in dem i sitt hus och ge sig av nästa dag?

S: Kanske var Petrus inte så snabb som han kunde ha varit. Å andra sidan, om det var sent på dagen, var det enda praktiska att göra att ge sig av tidigt nästa morgon istället för att försöka hitta ett hus i mörkret. Kom ihåg att de på den tiden inte hade några gatuskyltar eller gatubelysning.

Oavsett vilket hade Petrus definitivt för avsikt att följa med dem. Det var inte tillåtet för en jude att äta tillsammans med en icke-jude, men efter att Petrus lärt sig sin läxa genom synen bjöd han in männen att äta med honom.

Det krävdes förmodligen både mod och en direkt syn för att övertyga Petrus att äta någon sorts mat alls. Den judiske skeptikern Asimov påpekar i *Asimov’s Guide to the Bible*, s. 1050, att judar under makkabéernas tid hellre hade dött under tortyr än att äta fläsk.

Fråga: Varför försökte Cornelius ”tillbe” Petrus i Apostlagärningarna 10:25–26?

S: Det grekiska ordet här är proskuneo, vilket betyder antingen ”tillbe” eller ”falla ner i vördnad”. Antingen var Cornelius, som ännu inte hade undervisats i den kristna tron, förvirrad när han försökte tillbe Petrus, eller så var det inte hans avsikt att tillbe, utan att visa stor respekt för den som skulle lära honom vägen till frälsning.

F: I Apostlagärningarna 10:28, var det bara icke-judar i allmänhet som inte skulle betraktas som vanliga eller orena, eller var det varje enskild person?

S: I denna vers betyder ”ingen människa” ingen alls, oavsett person eller folk.

Fråga: Hur kunde Lukas i Apostlagärningarna 10:30–33 skriva: ”Jag har fastat sedan onsdagen, då jag vid den nionde timmen bad i mitt hus, och då uppenbarade sig en man i strålande kläder som stod framför mig?” Bad Cornelius i fyra dagar i sträck ända fram till den nionde timmen (kl. 15.00) när han talade med Petrus? Och vilken dag uppenbarade sig mannen i strålande kläder? Slutligen, vad är den språkliga motiveringen för att översätta konstruktionen APO … MECRI … i Apostlagärningarna 10:30 som något annat än en ”varaktighet” på fyra dagar i tiden? Något i stil med ”för fyra dagar sedan” verkar för mig vara enbart ogrundad språklig akrobatik.

S: Låt oss titta på alla tre verserna: I Apostlagärningarna 10:30–32 står det: ”Cornelius svarade: ’För fyra dagar sedan var jag i mitt hus och bad just vid den nionde timmen. Plötsligt stod en man i strålande kläder framför mig och sade: ’Cornelius, din bön har blivit hörd, och dina gåvor till de fattiga har kommit i minnet inför Gud. Sänd därför till Joppe efter Simon, som kallas Petrus. Han är gäst i garvaren Simons hus vid havet.’” (BSB)

Lukas återger vad Cornelius sade. Detta var ett avgörande ögonblick för kyrkan, eftersom det var just då som kyrkan – och särskilt Petrus – tydligt insåg att Kristus inte endast hade sänts till judarna, utan till hela jorden. Lukas kan ha hört direkt från Petrus hur denna avgörande händelse utspelade sig, eller så kan han ha fått kännedom om den från någon annan. Lukas kan ha citerat vad Cornelius sa ordagrant, eller så är det mycket troligt att han parafraserade. Det spelar dock ingen roll; det är innebörden som är viktig.

När en person talar kan någon annan alltid hitta tvetydigheter om man letar tillräckligt länge och intensivt, oavsett om det verkligen finns någon tvetydighet eller inte. I andra fall, däribland detta, kan en fras i en persons ord i sig tolkas på flera olika sätt, men sunt förnuft gör innebörden tydlig för alla åhörare. Här är händelseförloppet, i omvänd ordning.

3. Petrus kom ett par dagar efter att han hade blivit hämtad (Apg 10:23–24)

2. Mannen i strålande kläder sa till Cornelius att han skulle skicka bud efter Petrus.

1. Innan detta hände bad Cornelius när mannen i strålande kläder uppenbarade sig.

Sunt förnuft säger att ”denna stund” när Cornelius bad var samma stund (kl. 15.00) för fyra dagar sedan, inte denna stund denna dag. Annars skulle Cornelius ha skickat männen efter Petrus efter att männen redan hade gått iväg för att hämta Petrus.

Fråga: I Apostlagärningarna 10:31, minns Gud alla rättfärdiga gärningar som människor gör?

S: Gud känner till alla rättfärdiga (och orättfärdiga) gärningar vi gör redan innan vi ens är födda (Psaltaren 139). Men när det gäller att räkna dem för att få belöningar i himlen – inte nödvändigtvis. Hesekiel3:20 ger ett exempel på en rättfärdig man som vände sig bort från sin rättfärdighet och vars rättfärdiga gärningar inte kom ihåg. Dessutom var Paulus orolig för att han skulle avvika och förlora den krona han hade arbetat för.

F: Hur kunde Petrus i Apostlagärningarna 10:34–35 [påstås] motsäga Jesus genom att säga att Gud tar emot människor från alla nationer som fruktar Gud och gör rättfärdiga gärningar, när Jesus i Johannes 14:6 sa att ingen kommer till Fadern utom genom Jesus? (Muslimen Ahmad Deedat tog upp detta.)

S: Det finns ingen motsägelse här. Gud har barn som tror på honom från alla nationer. Det finns araber, kineser, australier, afrikaner, européer, eskimåer, chilenare och argentinare som tror på Jesus. Oavsett vilken folkgrupp du tillhör, från Ababda till Zuni, är Jesus till för dig.

Ingen kommer till Fadern utom genom Jesus. Även människor som patriarken Abraham, som dog innan han hörde namnet Jesus, kommer endast till Fadern i himlen genom Jesus. I Johannes 8 sa Jesus att Abraham såg [i framtiden] Jesu dag och gladde sig.

Det finns tre punkter att komma ihåg:

1) Inte alla som har kommit till himlen har hört namnet Jesus innan de dog, till exempel de som följde Gud i Gamla testamentet innan de hörde talas om Jesus.

2) Alla som sätter sin tillit till den sanne Guden kommer till himlen genom Jesus.

3) De som förkastar Jesus i detta liv (och aldrig omvänder sig) har förkastat den enda vägen som de kunde ha tagit till himlen.

Fråga: I Apostlagärningarna 10:34 insåg Petrus att hans ”fördomar” mot hedningarna stod i strid med Guds vilja. Vad ska vi göra om vi plötsligt upptäcker att vi har fördomar mot vissa människor?

S: Det finns olika typer och grader av fördomar mot olika grupper av människor, inte bara utifrån kön eller mot svarta, vita, latinamerikaner eller asiater osv. Fördomar kan också riktas mot de fattiga eller de rika, mot de mindre eller mer välutbildade, de mindre eller mer moderiktiga, nördar eller många andra faktorer.

Men oavsett typ och grad av fördomar bör vi utrota dem i våra liv. Det är ”nu” man ska agera, så snart man upptäcker dem. Bli vän med någon från den gruppen, och som Filipperbrevet 2:3–4 lär oss, sätt deras intressen högre än dina egna. Lyd omedelbart och gläd dig över att Gud har tagit bort skygglapparna från dina ögon, som du kanske inte ens var medveten om att du hade.

Om du upptäcker att en medtroende är fördomsfull är det mycket sorgligt. Men hen kan fortfarande vara en äkta troende, bara olydig eller blind. Förutom att be för hen, uppmuntra hen positivt att uttrycka sin kärlek till ”alla människor”, att älska sin nästa som sig själv.

Fråga: I Apostlagärningarna 10:34–43, hur nära ligger dessa texter vid Petrus faktiska ord?

S: Även om Lukas kunde ha parafraserat, tror vi att han här var ganska bokstavlig. Lukas stil var sofistikerad, förfinad grekiska, med facktermer och komplexa meningar. Men i detta avsnitt var ordvalen och stilen desamma som hos en jude som talade grekiska.

F: I Apostlagärningarna 10:38, hur var Gud med Jesus, eftersom Jesus är Gud?

S: På jorden tömde Jesus frivilligt sig själv på sin härlighet och avstod tillfälligt från att använda sina gudomliga egenskaper. Fadern och den Helige Ande visade dock att de var med Jesus. De visade detta vid hans dop och genom Jesu underverk. Se diskussionen om Apostlagärningarna 7:56 för mer information.

F: I Apostlagärningarna 10:45–48, är vattenbaptismen nödvändig för att bli frälst?

S: Nej. Fyra punkter att beakta i svaret.

1. De talade i tungor innan de döptes med vatten.

2. Att tala i tungor är ett tecken (men inte det enda tecknet) på att man är fylld av den Helige Ande.

3. Att vara fylld av den Helige Ande gäller endast dem som är pånyttfödda.

4. De som är pånyttfödda är frälsta.

De var alltså pånyttfödda innan de döptes med vatten. Se diskussionen om Apostlagärningarna 22:16 för ett andra exempel på att vara frälst före vattendopet.

Fråga: I Apostlagärningarna10:45 –48 – eftersom denna händelse var mycket speciell – utesluter detta att man använder detta avsnitt för att visa att vattenbaptismen inte är nödvändig för frälsningen?

S: Nej. Denna passage beskriver visserligen en viktig övergång för församlingen, men det hindrar oss inte från att förstå hela dess lära. Tre punkter att beakta i svaret.

1. Hedningarna kunde bli fyllda av den Helige Ande, och därmed bli frälsta, redan före dopet vid denna tidpunkt. Detta var inte omöjligt för Gud att göra och ändå förbli trogen sitt ord.

2. Det är alltså möjligt för människor att bli frälsta före dopet även vid andra tillfällen, utan att Gud bryter sitt ord.

3. Om en persons tolkning av Bibeln kräver att Gud inte kan vara trogen sitt ord om någon efter Kristus blir frälst innan dopet, så bör man betrakta den tolkningen – och inte Guds ord – som felaktig.

Fråga: I Apostlagärningarna 10:48 och Apostlagärningarna 2:38 döps människor i Jesu namn, och i Matteus 28:19 döps människor i Faderns, Sonens och den Helige Andens namn (singular). Betyder det att de tre alla är Jesus, som enhetspentekostalismen lär ut?

S: Nej. Det var Jesus, inte Fadern eller den Helige Ande, som befallde de kristna att låta sig döpas. ”I hans namn” betyder också genom Jesu auktoritet.

Fråga: I Apostlagärningarna 11:1–3, eftersom Paulus var hedningarnas apostel, varför skulle Gud då sända Petrus och inte Paulus till Kornelius?

S: Svaret består av fyra delar.

För det första hade Paulus inte blivit invigd för att sändas ut förrän i Apostlagärningarna 13; kanske såg Gud inget behov av att vänta så länge på att någon skulle tala med Cornelius.

För det andra vore det bättre om det var Petrus, apostlarnas ledare, så att det skulle framgå tydligare att det bara fanns en kyrka, inte en judisk kyrka och en hednisk kyrka.

För det tredje kan Petrus ha varit tveksam till att dela Kristus med en hedning på grund av sin uppväxt. I Apostlagärningarna 10:34 säger Petrus: ”Nu inser jag hur sant det är att Gud inte gör skillnad på människor.” Ibland, om en troende har fördomar mot en viss grupp, kan Gud låta just den kristne tjäna just den gruppen. På så sätt blev Petrus inte den som ifrågasatte beslutet att döpa en hedning, utan den som försvarade sitt eget beslut att döpa en hedning.

För det fjärde blev Petrus fylld av den Helige Ande, med eldtungor över sig under pingstdagen, och hans beskrivning av vad som hände med dessa icke-judiska troende påminner om pingsten.

Å ena sidan kanske vissa tycker att det är fantastiskt att Petrus fick en syn och att en ängel specifikt talade om för honom vad han skulle göra. Men å andra sidan kan det faktum att Gud såg att Petrus behövde ”handledning” ha varit ett tecken på Petrus svaghet, inte på hans styrka.

Fråga: I Apostlagärningarna 11:1–3, hade männen rätt när de motsatte sig aposteln Petrus?

S: De hade rätt på ett sätt, men fel på ett större sätt.

Rätt: De hade rätt i att ifrågasätta vad en kristen gjorde, även Petrus, när de ansåg att det inte stämde överens med Skriften. När allt kommer omkring sa Jesus i Matt 10:5–7 vid den tiden att man inte skulle gå och tala med hedningarna, utan endast med Israels hus. Dessutom rättade Paulus Petrus i Galaterbrevet 2:11–21.

Felaktigt: Deras tolkning av Skriften var felaktig. Dessutom, efter att rådet i Jerusalem hade löst frågan tillsammans med alla levande apostlar, fortsatte vissa av dessa människor att orsaka splittring, eftersom de inte ville låta sig korrigeras av andra.

Fråga: I Apostlagärningarna 11:1–3 kunde Petrus ha sagt: ”Jag vet att jag följde Gud, och jag bryr mig inte det minsta om vad ni tycker.” Vad skulle vara fel med det?

S: Petrus ville inte skapa några missförstånd eftersom han borde vara ett gott föredöme. Det finns två aspekter på ledarskap: att göra det rätta och att göra det på rätt sätt. Även om Petrus gjorde det rätta (såsom den Helige Ande visade), underkastade han ödmjukt (och med rätta) sina handlingar granskning av andra. Han förklarade tålmodigt varför han agerade som han gjorde och delade opartiskt med sig av resultaten. Dagens ledare bör vara tjänande ledare som leder genom sina ord, handlingar och sitt uppträdande, med respekt för andra.

Fråga: I Apostlagärningarna 11:1–3, i vilka situationer idag skulle du eller någon annan kunna ha sagt eller faktiskt sagt det? Hur skulle det fungera?

S: Jag var en gång medlem i en kinesisk kristen församling i Amerika. I amerikanska sammanhang är grupper, kommittéer och omröstningar vanliga. Man anlitade en pastor som hade utbildats utomlands och hade ett mer hierarkiskt tankesätt. Under en ganska svår tid sa pastorn att de äldste är ansvariga inför mig, och jag är endast ansvarig inför Gud. Han blev avskedad kort därefter. Problemet var INTE att han inte agerade på ett icke-katolskt amerikanskt sätt (även om han inte gjorde det). Problemet här var att han inte agerade på ett bibliskt sätt; inte ens aposteln Petrus agerade på det sättet.

Fråga: I Apostlagärningarna 11:1–4, hur strukturerad tycker du att församlingen bör vara?

S: Det ”bästa” svaret kan se olika ut beroende på kultur och omständigheter. Det finns två sidor av denna fråga: överkulturell beständighet och kulturell flexibilitet.

Överkulturell beständighet: De principer för kyrkans ledarskap och organisation som föreskrivs eller visas i Skriften bör tillämpas i alla församlingar. Till exempel anger 1 Timoteusbrevet 3:1–13 och Titusbrevet 1:5–9 krav på äldste, diakoner och diakonissor i en församling. Det finns ingen ”undantagsklausul” där Paulus säger: ”Om du inte befinner dig i den här kulturen, behöver du inte göra det.”

Kulturell flexibilitet: Församlingar bör anpassa sig till den miljö, kultur och tid de befinner sig i. Stora kyrkobyggnader kontra husförsamlingar. Hur hanterar man flera språk i en församling? Om man har en församling bestående av sofistikerade stadsbor och folk från olika stammar, bör de alltid samlas tillsammans? I vilken utsträckning bör ledarna vara delaktiga respektive hålla sig i bakgrunden? Bör män och kvinnor vara tillsammans eller åtskilda? Riktlinjer som kan hjälpa dig att besvara dessa frågor för din församling finns i Skriften, men själva svaren finns inte i Skriften. Det är troligen avsiktligt från Guds sida, eftersom svaren varierar beroende på församlingen, och Gud vill att vi ska använda gudfruktigt omdöme för att fatta beslut.

Fråga: Var apostlarna i Apostlagärningarna 11:3 lydiga mot Jesu befallning i Matteus 28:19 och Apostlagärningarna 1:8 att sprida evangeliet till jordens yttersta hörn?

S: Apostlarna var inte syndfria, och det verkar inte som om de aktivt lydde detta. Anledningen kan ha varit deras förbehåll mot att umgås med icke-judar. Tyvärr kan även kristna idag ibland låta sina förbehåll hindra dem från att fullt ut lyda Gud. Se diskussionen om Apostlagärningarna 8:1 för hur Gud uppenbarligen hanterade den situationen.

F: I Apostlagärningarna 11:14, var Cornelius frälst innan han sände bud efter Petrus?

A: Denna text visar att så inte var fallet. Men genom Guds nåd sökte Cornelius Gud och skickade bud efter Petrus.

F: Vilka två effekter skulle detta ha, enligt Apostlagärningarna 11:18: för det första på andra hedningar och för det andra på judar?

S: För hedningarna skulle det vara ett bevis på att hedningarna var lika välkomna i Guds församling som judarna. Å andra sidan skulle hedniska religiösa ledare kanske känna sig mer hotade än om de trodde att människor blev judar innan de kunde bli kristna.

För judarna ledde det till en större splittring mellan judiska kristna och icke-kristna judar.

Fråga: I Apostlagärningarna 11:18, hur tror du att en före detta hedning, som konverterade till judendomen bara för att sedan konvertera till kristendomen, skulle känna inför detta?

S: Det skulle ta ungefär en vecka för en vuxen man att återhämta sig efter omskärelsen. Varför sa ingen till honom: ”Det var bara på skoj!”? Den troende kanske kände sig ”lurad”. Här hade han fått höra av de troende att han först måste bli jude, och ändå skulle alla dessa människor släppas in utan att först bli judar. Gjorde han verkligen detta för Guds skull, eftersom Gud uppenbarligen inte krävde att någon annan skulle göra det?

Men Gud ser till våra avsikter och vårt hjärta, inte bara till handlingarna. Saker som gjorts i onödan, på grund av att en kristen ledare gav dåligt råd, skulle ändå ha gjorts för Guds skull.

Fråga: Varför predikade de i Apostlagärningarna 11:19 endast för judarna?

S: Vid den tiden rådde oenighet om huruvida en icke-jude kunde bli kristen utan att först bli jude. Även efter att denna oenighet hade lösts vid rådet i Jerusalem i Apostlagärningarna 15 fortsatte Paulus att först predika evangeliet för judarna och först därefter för icke-judarna. Läs Apostlagärningarna 18:6 för ett exempel.

F: Vad är det som är betydelsefullt med Antiochia i Apostlagärningarna 11:20?

S: Antiochia var ingen särskilt gammal stad, utan grundades omkring 300 f.Kr. av Seleukos Nikator I, vars far och son båda hette Antiochos. Den låg cirka 300 miles nordnordöst om Jerusalem. Men Antiochia var den tredje största staden i Romarriket med omkring 500 000 invånare. Endast Rom och Alexandria var större. Den kallades också Antiochia vid Orontes för att skilja den från de femton andra städer som Seleukos grundade och som hette Antiochia. Romare, greker, syrier och perser bodde alla där, och uppskattningsvis en sjundedel av befolkningen var judar. Senare, under Caligulas tid (37–41 e.Kr.), dödades dock många judar. Antiochia plundrades av perserna år 540 e.Kr., och staden återhämtade sig aldrig riktigt efter det.

Fråga: Vad gjorde Paulus i sin hemstad Tarsus enligt Apostlagärningarna 11:25–26?

S: Skriften säger inte direkt vad han gjorde under dessa kanske sju eller åtta år. Men Paulus nämner att han fick fem piskor av synagogans ledare i 2 Korintierbrevet 11:24, och annan fysisk förföljelse i 2 Korintierbrevet 11:23–27, och det står inte angivet när detta inträffade. Kanske inträffade en del eller allt detta medan Paulus predikade i Tarsus.

Som Apostlagärningarna 11:20–21 visar var Paulus inte oumbärlig för evangeliets spridning. Det fanns ett stort antal troende i Kyrene (nordöstra Libyen) och på Cypern (där Barnabas kom ifrån), och de var delaktiga i Herrens stora verk i Antiochia. Vi känner inte till namnet på en enda av dessa ”vanliga” kristna, och uppenbarligen såg Gud inget behov av att vi skulle känna till dem eller att de skulle bli berömda.

Detta var nu andra gången som Barnabas hade arbetat för att underlätta Paulus tjänst. Vilka möjligheter utnyttjar du för att uppmuntra och möjliggöra andras tjänst?

Fråga: I Apostlagärningarna 11:26, vilken betydelse har det att termen ”kristna” först användes i Antiochia?

S: Två saker att tänka på i svaret.

Hån: Andra människor kallade dem kanske först för kristna som en form av hån. På den tiden fanns det människor som var mycket hängivna åt att dyrka kejsaren, och de kallades kejsaranhängare. I 1 Petrusbrevet 4:14 står det att om du blir förolämpad på grund av Kristi namn är du välsignad. I 1 Petrusbrevet 4:16 nämns lidande som ”kristen”.

Ära: De troende tog emot ordet ”kristen” som ett hedersmärke. Kristus är det enda namnet under vilket människor kan bli frälsta.

”Kristen” var ett värdefullt namn för de första efterföljarna av Kristus. Det var det namn vi ska använda om oss själva enligt 42 tidiga kristna författare före år 325 e.Kr. Se för citat från var och en av dem.

F: Vilka bevis finns det i Apostlagärningarna 11:28, Apostlagärningarna 14:17 och 2 Kor 8–9 för att det rådde hungersnöd över hela världen under Claudius tid (41–54 e.Kr.)?

S: Kristna har två åsikter.

Lokal hungersnöd

1. Det grekiska ordet för värld/land här är oikoumene. Det betyder inte nödvändigtvis hela planeten eller världen, som det grekiska ordet kosmos. Hungersnöden drabbade snarare Judeen.

2. Josefus nämner i ”Antiquities of the Jews” 20.5.2 (ca 93–94 e.Kr.) en hungersnöd i Judeen åren 44/46–47/48 e.Kr.

3. Som ytterligare bevis samlade Paulus in en kollekt från församlingarna i Grekland (där det förmodligen inte rådde någon hungersnöd) för att skicka tillbaka till Palestina i 1 Korintierbrevet 16:2–3 och 2 Korintierbrevet 8:1–4, 13–15, 18–21.

4. Som ytterligare stöd skickade Helena och senare hennes son Izates, efter att de konverterat till judendomen, vete som köpts från Egypten och fikon som köpts från Cypern för att dela ut i Judeen och hjälpa till med hungersnöden omkring år 46 e.Kr., enligt Josefus’ *Antiquities of the Jews*, bok 20, kap. 51–52 [ii.5].

Hungersnöd över hela Romarriket

Den grekiska frasen användes här ofta av romarna för att hänvisa till hela den romerska världen. Det fanns ingen enskild hungersnöd som drabbade hela det romerska riket samtidigt. I ”The Expositor’s Bible Commentary”, volym 9, s. 403–404, står det dock att historikerna Suetonius (”Claudius liv” 18:2), Tacitus (”Annales” 12:43), Dio Cassius (Roms historia 60:11) och Orosius (Historia 7.6.17) nämner flera hungersnödperioder i det romerska riket under Claudius regeringstid. Det finns ingen annan period i romersk historia där hungersnöd omnämns så ofta.

Fråga: Varför välsignar inte Gud oss ekonomiskt i Apostlagärningarna 12 så mycket som vi kan ta emot?

S: För det första visar Ordspråksboken 30:8–9 att en person kan bli välsignad utöver vad han eller hon kan ta emot. Man kan bli så välsignad att man glömmer bort Gud. Men utöver det skulle många troende kunna ta emot fler ekonomiska välsignelser än de har fått. Men för Gud är vår tro dyrbarare än guld (1 Petrus 1:7) och Gud använder svårigheter för att stärka och fördjupa vår tro. Det sägs att när en ny fjäril kläcks ur sin kokong, så kommer fjärilen aldrig att flyga om man hjälper den att ta sig ut ur kokongen. Den måste genomgå den kampen, anstränga sig för att befria sig från kokongen, för att stärka sina muskler så att den kan flyga.

Tydligen handlar Guds plan för oss inte i första hand om våra materiella välsignelser. Istället för att hoppas att Gud ska följa våra prioriteringar bör vi överge våra prioriteringar och istället göra Guds prioriteringar till våra egna. Gud kanske inte är särskilt intresserad av att välsigna oss enbart för att vi ska leva bekvämare med större materiell rikedom. Snarare kan det vara så att Gud välsignar vissa rikligt just för att de ska kunna hjälpa andra.

Fråga: Vem var denne Herodes i Apostlagärningarna 12:1–2, och varför ville han döda Jakob och Petrus?

S: Det var varken Herodes den store eller Herodes Antipas, utan en annan Herodes, kallad Herodes Agrippa I, som regerade från år 41 e.Kr. och dog år 44 e.Kr. Han föddes omkring år 10 f.Kr. och var son till Aristobulos IV och Bernice. Han var sonson till Herodes den store, som regerade vid Jesu födelse. Agrippa II i Apostlagärningarna 25:13–22 är en annan person.

Som treåring fördes Herodes Agrippa I till Rom efter att Herodes den store hade låtit strypa hans far, Aristobulos IV, till döds år 7 f.Kr. Han stod den kungliga familjen nära. År 23 e.Kr. flydde han till Idumea (Edom) för att undkomma sina fordringsägare. Senare fick han en pension av sin farbror Herodes Antipas, även om han så småningom kom i konflikt med honom. År 36 e.Kr. återvände Agrippa I till Rom, förolämpade kejsaren Tiberius och fängslades. När Tiberius dog år 37 e.Kr. frigav den nye kejsaren, Caligula, honom. När Herodes Antipas förvisades år 39 e.Kr. övertog Agrippa I hans landområden. Agrippa I och hans hustru var noga med att följa den judiska lagen, troligen för att vinna judarnas gunst, vilket han lyckades med, åtminstone tills han lät sig dyrkas som en gud. När Claudius, en personlig vän till Agrippa I, blev kejsare år 41 e.Kr., överlämnade Claudius Judeen och Samarien till Agrippa I att styra, tills han avled efter en sjukdom orsakad av tarmparasiter år 44 e.Kr. Vi vet inte med säkerhet vilken högtid det rörde sig om. Det kan antingen ha varit en särskild högtid som Agrippa I instiftade för att hedra Claudius födelsedag den 5 augusti, eller den högtid som hölls vart femte år till minne av grundandet av Caesarea, vilket skulle infalla omkring den 5 mars, eller så kan det ha varit den årliga lövhyddohögtiden.

Rundmaskar kan bli 10 till 16 tum långa och kan orsaka tarmobstruktion, kraftiga kräkningar, svår smärta och död. Josefus redogörelse skiljer sig något från Lukas, men han säger att han dog efter fem dagars plågor. Mannen som avrättade aposteln Jakob och försökte avrätta Petrus dog inte utan strid, utan blev mat för maskarna.

Herodes Agrippa I var inte känd för att vara särskilt blodtörstig, till skillnad från Herodes den store, förutom att han tyckte om blodiga gladiatorspel. Herodes Agrippa I ville döda Jakob, Petrus och förmodligen andra för att bli populär. Han var uppenbarligen mycket mån om att ha stöd från sina judiska undersåtar, så att de inte skulle klaga på honom till Rom. Agrippa I övertalade Caligula att inte placera en staty av sig själv i templet år 40 e.Kr.

Judarna uppskattade kanske inte riktigt Herodes välvilja mot dem under påsken, och det var förmodligen ändå olämpligt att avrätta någon under påsken, så Herodes ville vänta tills veckan var över innan han avrättade Petrus.

År 40 e.Kr. ville kejsar Caligula resa en staty av sig själv i Jerusalem, men Herodes övertalade honom att avstå.

Se Josefus ”Antiquities of the Jews”, böckerna 18 och 19, för mer information.

Fråga: Hur kunde Petrus i Apostlagärningarna 12:6 sova så gott natten före sin avrättning?

S: Människor som har svårt att sova önskar verkligen att de hade det som Petrus hade! Petrus var övertygad om att Gud skyddade honom och att Jesu ord inte skulle svika. Från Johannes 21:18–19 visste Petrus med säkerhet att han inte skulle dö förrän han blev gammal. Tänk dig om du visste att ingen eller ingenting skulle kunna döda dig förrän den tidpunkt då Gud tillät det. Petrus sov dock fortfarande så gott trots att han visste att aposteln Jakob hade halshuggits inte långt tidigare.

Petrus befann sig troligen i den säkra fästningen Antonia på norra sidan av Jerusalem. Vanligtvis var en fånge kedjad till högst en vakt. Men Petrus var kedjad till två vakter. Han bevakades av fyra grupper om fyra soldater vardera enligt Apostlagärningarna 12:4. Kanske hade varje grupp ett sex timmars skift. Varför skulle de ha så omfattande säkerhetsåtgärder för bara en obeväpnad man? Kom ihåg att det var andra gången som myndigheterna hade tagit fast Petrus. En ängel hade hjälpt Petrus att fly i Apostlagärningarna 5:18–21.

Vi har kanske inget löfte om hur länge vi kommer att leva på denna jord, men vi har löftet att Gud kommer att vaka över oss och att vi kommer att leva för evigt i himlen. Så, sov gott.

F: Varför trodde de i Apostlagärningarna 12:15 att ”Petrus ängel” uppenbarade sig vid dörren?

S: Det finns två uppfattningar.

1. Den enklaste tolkningen är att de trodde att Petrus hade blivit dödad och att det var Petrus ande.

2. De kunde dock ha använt andra uttryck, såsom ”hans ande” eller ”hans spöke”, istället för ”hans ängel”. De kanske trodde att eftersom människor har skyddsänglar, så var det hans skyddsängel som såg ut som Petrus.

Oavsett vilket var detta vad de unga kristna i det huset trodde. Bibeln visar att de hade fel här, eftersom det var Petrus själv som visade sig.

Fråga: I Apostlagärningarna 12:23, vad finns det för bevis utanför Bibeln på att Herodes plötsligt dog av maskar?

A: Den judiske författaren Josefus skriver följande i *Antiquities of the Jews* 19.8.2. (ca 93–94 e.Kr.)

”När Agrippa hade regerat i tre hela år över hela Judeen, kom han till staden
Caesarea, som tidigare kallades Stratos torn. Där anordnade han festligheter till Caesars ära och instiftade detta som en högtid för kejsarens välgång. Och dit samlades en stor skara av provinsens ämbetsmän och av dem som hade befordrats till framstående positioner. På festligheternas andra dag klädde han sig i en mantel helt gjord av silver, av en helt underbar vävning, och anlände till teatern vid dagbräckningen. Då glänste silvret när solens första strålar föll på det och glittrade underbart, och dess prakt väckte en sorts fruktan och bävan hos dem som betraktade det. Omedelbart ropade hans smickrare från olika håll, med ord som i sanning inte var till hans bästa, och tilltalade honom som en gud samt åkallade honom med ropet: ”Var oss nådig! Om vi hittills har vördat dig som en människa, så bekänner vi hädanefter att du är överlägsen den dödliga naturen.”

Kungen tillrättavisade dem inte, och han avvisade inte heller deras gudlösa smicker. Men när han strax därefter lyfte blicken såg han ugglan sitta på ett rep ovanför sitt huvud, och han kände genast igen den som en budbärare av ondska, precis som den tidigare hade varit en budbärare av det goda, och en våg av sorg genomborrade hans hjärta. Dessutom uppstod en svår smärta i hans mage, som började med ett våldsamt anfall… Så bars han snabbt in i palatset och nyheten spred sig snabbt bland alla att han säkert skulle dö inom kort…. Och när han i fem dagar oavbrutet hade lidit av smärtan i magen, lämnade han detta liv i sin femtiofjärde levnadsår och det sjunde av sin regeringstid.”

Som en sidokommentar kan sägas att detta inte var något som ofta hände lydiga judar som aldrig åt några orena djur.

Även om Josefus och Apostlagärningarna liknar varandra är skillnaderna tillräckligt stora för att visa att Lukas inte bara kunde ha kopierat från Josefus eller tvärtom. Det handlade troligen om tarmrundmaskar, som kan bli upp till 16 tum långa.

Fråga: I Apostlagärningarna 12:2,7 var Jakob, Johannes och Petrus tre av Jesu närmaste lärjungar. Varför tror du att de tre dog på så olika sätt?

S: Skriften säger inget om detta, och den säger inte heller att någon av dem var ”mer förtjänt” eller att det fanns någon annan anledning. Men det är likadant för kristna idag. Vissa kristna lever länge och dör en fridfull död. Vissa verkar (åtminstone ur vårt mycket begränsade perspektiv) som om deras liv avbröts i förtid av någon olycka eller sjukdom. Vissa dör ärofullt som martyrer, utan att utöva våld trots att våld utövas mot dem, medan de tjänar Herren. I slutändan visar detta oss att Gud behandlar oss individuellt på olika sätt.

Men vem tror du var den ”mest lyckosamme”? Jakob, som snabbt blev martyr och slapp så många frestelser? Petrus, som dog mycket senare, omkring år 63 e.Kr., som martyr genom att korsfästas upp och ner i Rom. Eller Johannes, som kunde tjäna längst, men inte dog som martyr. Man kan inte bedöma kvaliteten på en människas liv utifrån dess längd. Men egentligen behöver du inte alls bedöma kvaliteten på en annan människas liv; det är Gud som gör det, inte du.

Fråga: Varför räddar Gud vissa människor, ibland på ett mirakulöst sätt, men inte andra, enligt Apostlagärningarna 12:2,7?

S: Paulus besvarar detta i Filipperbrevet 1:22–25. Gud kunde ha hämtat hem Paulus direkt, men Paulus trodde att Gud ville att han skulle stanna kvar ett tag för det arbete han hade att utföra här. I en serie av ”Calvin och Hobbes” säger Calvin: ”Gud satte mig på jorden för att utföra vissa saker, och i den takt jag håller på kommer jag att leva för evigt!” Calvins teologi är kanske inte alltid den bästa. Ändå skulle Gud kunna låta oss komma till himlen redan nu, men Gud dröjer och ger oss möjlighet att tjäna Honom och förhärliga Honom på jorden. Utnyttja de möjligheter du har fått till fullo.

Fråga: Vad är det som är ganska pinsamt i Apostlagärningarna 12:13–16?

S: Det pinsamma gäller inte så mycket Rhoda (grekiska för Rose), som glömde att öppna dörren på grund av sin förvåning. Snarare var det de kristna i huset, som bad för Petrus i Apostlagärningarna 12:5, som tillrättavisade Rhoda för att hon i princip hade berättat för dem att Gud hade besvarat deras bön. Notera för dig själv: om du ska be om något, tro då på att det kommer att hända! Som det står i ”Evangelical Commentary on the Bible” på s. 902 var detta förmodligen det enda tillfället då det var lättare att ta sig ut ur fängelset än att ta sig in på ett bönemöte!

Fråga: I Apostlagärningarna 12:17, kan ”det andra stället” ha varit Rom, och kan Petrus ha stannat där i 25 år, som vissa romersk-katolska teologer har föreslagit?

S: Nej, det finns inga tecken på att platsen var Rom mer än att den var Kina. Däremot befann sig Petrus i Jerusalem, eller åtminstone tillbaka i Jerusalem, i Apostlagärningarna 15:7, bara ett par år senare. Därefter befann sig Petrus i Antiochia i Syrien enligt Galaterbrevet 2:11 och reste runt enligt Paulus i 1 Korintierbrevet 1:12; 9:5.

F: Varför skulle vakterna vara oroliga i Apostlagärningarna 12:18–19?

S: Enligt romersk lag, till exempel Justinians lagbok 9.4.4, drabbas en vakt som låter en fånge rymma av samma straff som fången skulle ha fått. Det grekiska i Apostlagärningarna säger helt enkelt att vakterna skulle ”föras bort”, vilket troligen innebär att de skulle avrättas.

F: I Apostlagärningarna 12:25 och 15:37 – är denne Johannes Markus den som skrev Markusevangeliet?

S: Ja.

F: I Apostlagärningarna 13:1, vilka var dessa ämbeten och vad betydde handpåläggningen här?

S: Det är intressant att man i församlingen i Antiochia hade två olika ämbeten: profeter och lärare. Profeterna var Simeon, Lucius och Manaen. Detta var ingen ordination, eftersom även Barnabas var verksam i församlingstjänsten, liksom Saul. Manaen och Herodes Antipas (tetrarken, som ställde Jesus inför rätta) var båda uppvuxna i Herodes den stores hushåll. Manaen blev en efterföljare, medan tetrarken Herodes motsatte sig kristendomen och lät halshugga Johannes Döparen.

Fråga: I Apostlagärningarna 13:1, kom Simon/Simeon Niger från det afrikanska landet Niger?

S: Nej. Landet existerade inte då, och ”niger” är helt enkelt det latinska ordet för svart. Han kan ha varit svart. Men som herr White eller fru Green kan berätta för dig, anger efternamn inte nödvändigtvis hudfärg. Däremot säger NIV Study Bible att detta efternamn skulle kunna tyda på hans mörka hudfärg.

Det spelar ingen roll, eftersom det, som Believer’s Bible Commentary på s. 1619 så träffande uttrycker det, ”har införts en ny måttstock: det handlar inte om vem du är, utan om vems du är.”

Fråga: Kan Lucius från Kyrene i Apostlagärningarna 13:1 vara samma person som Lukas, författaren till Lukasevangeliet och Apostlagärningarna?

S: Troligen inte. Även om Lukas var en förkortad form av Lucius (liksom Lucanus), finns det inget som tyder på att Lucius och Lukas var samma person.

F: I Apostlagärningarna 13:1–15, vad är skillnaden mellan att evangelisera ”medan man går” och att göra en särskild ansträngning för att evangelisera?

S: Att vara beredd på och bedriva ”oavsiktlig evangelisation” är bra. Du hade ursprungligen inte planerat att dela evangeliet, men tillfället uppstod och du kunde dela det. Men avsiktlig evangelisation är lika bra, där du planerar och delar med någon. Att bara bedriva oavsiktlig evangelisation är inget substitut för avsiktlig evangelisation, och vice versa. När var sista gången du bedrev oavsiktlig evangelisation? När var sista gången du bedrev avsiktlig evangelisation?

Apostlagärningarna 13:1–15 är en början på avsiktlig evangelisation där man strategiskt begav sig till platser där evangeliet inte tidigare hade förkunnats. Först begav de sig till Cypern, där Barnabas var ifrån (Apostlagärningarna 4:36). I Apostlagärningarna 13:5 står det inte att de förkunnade budskapet i ”en synagoga”, utan i ”synagogor” i plural, så det måste ha funnits en stor judisk befolkning på Cypern. Paulus var från Tarsus, och de skulle också passera där. Men därefter skulle de bege sig till ”okända platser”.

Det är bra för oss att dela evangeliet ”oavsiktligt”, men också att medvetet bege oss till platser vi känner till och dela evangeliet med dem som behöver höra det. Sedan är det bra att också bege sig till ”okända platser” för att se hur Gud skulle använda oss för att dela evangeliet även där.

Fråga: Varför kallades trollkarlen i Apostlagärningarna 13:6 för Bar-Jesus?

S: Bar-Jesus betyder ”Jesu son”. Kanske hade hans far hetat Jesus/Josua. Allegoriskt sett kan man säga att dagens sekter försöker vara ”Jesu söner”. De hävdar att de är förenliga med kristendomen, och dessutom att de är ”nya och förbättrade” versioner av det som Jesus lärde ut.

Medan missionen i Samarien stötte på Simon Magus, stötte missionen utanför Palestina på Elymas (Bar-Jesus). Lukas skrev detta avsnitt på ett sådant sätt att läsaren kunde se parallellerna.

Fråga: Varför skulle en till synes förnuftig prokonsul i Apostlagärningarna 13:6 anställa en magiker vid sitt hov?

S: I det romerska samhället anlitades magiker inte bara av statstjänstemän, utan även av många andra, ”som romerska författare från Horatius till Livius vittnar om”. Enligt The Expositor’s Greek Testament, vol. 2, s. 286. Där tilläggs också att skepticism och lättrogenhet ofta kan gå hand i hand hos samma person. Det gäller även idag.

F: Vilka utombibliska belägg finns det för Sergius Paulus i Apostlagärningarna 13:6–13?

S: Det finns två källor.

1. En inskription i Soli (numera Karavastasi) på Cyperns norra kust nämner prokonsuln Paulos. (Inscriptiones Graecae ad res Romanas pertinentes, 3:930). En inskription i Antiochia i Pisidien om L. Sergius Paullus, en propraetor i Galatien år 72–74 e.Kr., var troligen hans son.

2. Den tidiga kristna författaren Tertullianus (198–220 e.Kr.) nämner i *Om avgudadyrkan*, kap. 9, s. 66, att den magiker som tjänade Sergius Paulus förlorade synen.

En ytterligare möjlighet är en Lucius Sergius Paulus som var ”kurator för Tibern” under kejsar Claudius. (Corpus Inscriptionum Latinarum 6.4.2, nr 31545). Möjligen skickades han efter sin ämbetstid till Cypern som prokonsul.

Som en sidokommentar kan nämnas att Sergius Paulus hade en dotter, Sergia Paulla, som var kristen, och hennes son Gaius Caristanius Fronto, som blev romersk senator, var också kristen.

I sammanhanget kan nämnas att vissa manuskript har Etymas eller Hetiomos istället för bar Jesus, Elymas (trollkarl / vis man / den lärde). Josefus skriver om en judisk trollkarl på Cypern vid namn Atomos som anlitades av Felix för att övertala Azizus hustru Drusilla att lämna sin make/fästman och gifta sig med Felix, tillsammans med hans tre andra hustrur.

Fråga: I Apostlagärningarna 13:7, vad var skillnaden mellan en prokurator och en prokonsul?

S: De flesta provinserna stod under kejsaren, men några, däribland Cypern, stod under senaten. För att styra provinserna utnämndes prokuratorer av den romerske kejsaren, medan den romerska senaten utnämnde prokonsuler.

Detta brukade vara en stor svårighet i Bibeln. Om Cypern hade varit en kejsarprovins skulle Lukas ha fel när han använde ordet ”prokonsul”; det skulle tyckas som om han borde ha använt ordet ”prokurator”. Man upptäckte dock att kejsaren och senaten hade gjort ett ”byte”, och vid denna tid stod Cypern under senatens styre, och Lukas använde faktiskt det rätta ordet. Man kunde kanske inte ha känt till detta byte om man inte levde vid eller nära denna tid. Dessutom har man hittat en inskrift om ”prokonsuln” Paulus.

F: I Apostlagärningarna 13:7–9, tog kanske Saulus från Tarsus sitt nya, romerska namn från Sergius Paulus, prokonsuln i Pafos?

S: Detta är första gången namnet ”Paulus” används om Saulus från Tarsus, och därför hävdar Ante-Nicene Fathers, vol. 5, s. 562, att så kan ha varit fallet. Det finns dock inga andra belägg för denna spekulation. Paulus betyder ”liten” på latin.

F: Varför tillrättavisade Saul Elymas så skarpt i Apostlagärningarna 13:9–11?

S: Det finns en tid och en plats för skarp tillrättavisning, och detta var just ett sådant tillfälle. Elymas hade inte bara medvetet valt att själv förkasta sanningen, utan han försökte också aktivt avleda andra från sanningen. I 1 Tessalonikerbrevet 2:16 talar Paulus om dem som aktivt motsatte sig Guds budskap. Paulus hade också en gång varit blind, både andligt och fysiskt, så han visste hur det kändes. Kanske trodde Paulus att detta skulle vara det enda hoppet för Elymas.

I 2 Petrusbrevet 2:20–21 talar Petrus om vissa människor för vilka det hade varit bättre att inte känna till sanningen än att känna till den och förkasta den. Idag bör vi skilja mellan fyra sorters människor.

1. Vissa vill troligen känna till sanningen och följa den. Dem bör man undervisa.

2. Vissa, som i 2 Petrusbrevet 2:20–21, kommer att förkasta den sanning som du ger dem. Att ge dem mer kan vara som att kasta pärlor för svin. En fråga jag gärna ställer till människor i Rev. Moons Unification Church är denna: ”Om du på något sätt fick veta med säkerhet att Rev. Moon inte kom från Gud, vad skulle du göra? Skulle du ändå följa honom, eller skulle du söka sanningen, vad den än må vara?” Jag har ställt frågan till ett antal människor, och jag har bara en gång fått svaret ”att de skulle följa sanningen”.

3. Vissa, som Elymas, avvisar inte bara sanningen utan försöker också avleda andra från den. Att Elymas blev blind var ytterligare ett bevis på sanningen i Guds ord. Detta gjordes inte så mycket för att hjälpa Elymas som för att bekräfta sanningen för Sergius Paulus och andra.

4. Nyligen bekanta: vi vet inte vilken kategori de tillhör.

Fråga: I Apostlagärningarna 13:11, vilken sorts dimma föll över Elymas?

S: Det betyder inte att det regnade vatten på Elymas, utan snarare att hans syn blev grumlig, som om han befann sig i en dimma.

Fråga: Varför tror du att Johannes (även kallad Johannes Markus) i Apostlagärningarna 13:13 lämnade dem så plötsligt för att återvända till Jerusalem?

S: Även om Skriften inte anger anledningen till varför Johannes Markus övergav dem, kan vi spekulera i några möjliga orsaker till varför troende ibland överger sitt arbete med andra troende idag.

Detta var inte precis vad Johannes Markus hade gått med på.

Barnabas var den ursprungliga ledaren, och nu var det Paulus.

De predikade främst för judar, och nu för hedningar.

Vägen över Taurusbergen var farlig.

Staden Perga drabbades av malaria, och kanske smittades Paulus av malaria där. Paulus var sjuk på något sätt i Galaterbrevet 4:13.

Markus mor kan ha varit änka (Apg 12:12). Kanske hade Markus hemlängtan.

Fråga: I Apostlagärningarna 13:14, i vilken provins låg ”Antiokia i Pisidien”? (en klurig fråga)

S: Den låg egentligen inte i Pisidien, utan precis intill Pisidien i Frygien. Den kallades historiskt för Antiochia i Pisidien för att skilja den från den andra Antiochia, som också låg i Frygien. Den grundades av Seleukos Nikator år 281 f.Kr., till ära för antingen hans far eller son, som båda hette Antiochos. Det fanns ett stort romerskt inflytande där, eftersom kejsar Augustus år 25 f.Kr. flyttade 3 000 arméveteraner och deras familjer dit.

Fråga: Varför stod Paulus upp och talade i Apostlagärningarna 13:16, medan Jesus i Lukas 4:16,20 stod upp för att läsa ur Skriften och satte sig ner för att tala?

S: Filon, den judiske lärde från Alexandria, säger också att talare brukade stå upp när de vände sig till församlingen. Tydligen brukade man, åtminstone i Palestina, stå upp när man läste ur Skriften och sätta sig när man förklarade den. På så sätt kunde folk skilja på vilka ord som var Skriften och vilka som bara var deras tolkning av Skriften. Men när de inte förklarade en text, åtminstone utanför Palestina, brukade de stå upp för att tala, precis som grekiska och romerska talare stod upp för att tala.

F: I Apostlagärningarna 13:19, vilka var de sju folken i Kanaan som israeliterna erövrade?

S: När Paulus talade tänkte han uppenbarligen på (i alfabetisk ordning) amoriterna, kanaaniterna, girgasiterna, hettiterna, hiviterna, jebusiterna och perizziterna. I 5 Mosebok 7:1, Josua 3:10 och Josua 24:11 anges dessa sju i en annan ordning, så det finns inget särskilt med just denna ordning.

Folken smälte på sätt och vis samman, eftersom det fanns många små stadsstater. 2 Mosebok 3:8; 3:17; 2 Mosebok 23:23; 5 Mosebok 20:17, Josua 12:8 och Domarboken 3:5 nämner sex folk, och i vart och ett av dessa sex verser utelämnas girgasiterna. I 2 Mosebok 13:5 nämns endast fem folk, där girgasiterna och perizziterna utelämnas. I 1 Kungaboken 9:20 och 2 Krönikeboken 8:7 nämns också fem folk, där girgasiterna och kanaaniterna utelämnas.

Se diskussionen om 5 Mosebok 7:1 för mer information om de folk som bodde i Kanaan före israeliterna.

F: Vad betyder ”cirka 450 år före Josua till Samuel” i Apostlagärningarna 13:20 för dateringen av Gamla testamentet?

S: Israeliterna var förtryckta i 400 år i Egypten, de vandrade i öknen i minst 40 år, och Josuas erövringståg varade i upp till tio år.

Detta stämmer överens med vad som sägs i 1 Kungaboken 6:1, nämligen att Salomo byggde templet det 480:e året efter att israeliterna hade lämnat Egypten. Arkeologer är ganska säkra på att Salomos tempel stod färdigt i oktober/november 960 f.Kr. (Wycliffe Bible Dictionary, s. 1673). Detta skulle innebära att uttåget ur Egypten ägde rum omkring 1440 f.Kr. Eftersom Samuel dog ungefär 30 år före Salomos tempel, skulle detta vara omkring 990 f.Kr.

Årtalet 1440 (eller 1447/6 f.Kr.) för uttåget ur Egypten är viktigt, eftersom många i början av 1900-talet ansåg att uttåget ägde rum över hundra år senare. Det senare årtalet stämmer dock inte särskilt väl överens med de arkeologiska fynden.

Fråga: Hur kunde David i Apostlagärningarna 13:22 vara en man efter Guds eget hjärta, när han ändå syndade med Batseba och Uria?

S: Davids synd var fruktansvärd. Den underbara nyheten är att David ångrade sig, och Gud tog emot hans ånger. Naturligtvis följde straff och konsekvenser: barnet dog, svärdet lämnade inte Davids hus, och Davids älskade söner, Amnon och Absalom, dog båda en våldsam död. Absalom dödade Amnon. Absalom dödades efter att David skickat sin armé för att kväsa Absaloms uppror.

Alla dessa negativa händelser är ändå små jämfört med det faktum att Gud barmhärtigt förlät David. Gud förlät inte bara David, utan Gud både ”förlåter och glömmer”. Även om Gud inte ”tappar bort information”, väljer Gud att se på David som om dessa synder aldrig hade begåtts.

Det borde vara uppenbart för alla att när David, Salomo, Abraham eller andra begick någon synd, behöver kristna inte följa deras dåliga exempel. Gud kallar oss inte att synda som de gjorde. Men när Jesus gav ett exempel på att göra något, tror jag på att följa hans exempel.

Fråga: I Apostlagärningarna 13:30, hur uppväckte Gud Jesus från de döda, eftersom Jesus är Gud?

S: Detta är en upprepning av svaret på Galaterbrevet 1:1.

Även människor kan samarbeta. De tre i Treenigheten samarbetade ännu mer i detta underbara mirakel. Här är vad Skriften säger.

1. Fadern var delaktig. (1 Tessalonikerbrevet 1:10; Apostlagärningarna 3:26)

2. Jesus var delaktig i att uppväcka sig själv. (Johannes 2:19–21;10:18 )

3. Anden var delaktig. (Romarbrevet 8:11)

4. Gud gjorde det. Apostlagärningarna (17:31 ;2:32 ;3:15 ; Hebreerbrevet13:20 )

5. Fadern och/eller Anden. (2 Korintierbrevet 4:14)

Fråga: I Apostlagärningarna 13:32–33 skriver skeptikern Bart Ehrman: ”I denna text var den ’dag’ då Jesus blev avlad som Guds son uppståndelsedagen.” Därefter frågar Ehrman hur detta kan förenas med att Jesus blev avlad i Luk 3:22. (Jesus, Interrupted, s. 95)

S: Det råder allmän enighet om att båda avsnitten är skrivna av Lukas, och Lukas såg säkerligen inget problem här. Det verkar som om Ehrman inte läste vare sig Lukas eller Apostlagärningarna särskilt noggrant. Tre punkter att beakta i svaret.

a) Lukas 3:22 säger inte att Jesus blev avlad vid sitt dop, och det står inte heller att Jesus blev Guds Son vid sitt dop. Snarare gav Fadern erkännandet att ”Du är min Son”, utan att specificera när detta inträffade.

b) På samma sätt står det inte heller i Apostlagärningarna 13:32–33 att Jesus blev Guds Son vid sin uppståndelse. Där citeras Psalm 2 utan att ange när, och sedan går texten vidare till att visa på Jesu legitimitet genom hans uppståndelse.

c) Ehrman har alltså fel när det gäller när Jesus blev Guds Son, men när blev Jesus egentligen Guds Son? Enligt kristendomen var Jesus Guds Son i två olika bemärkelser. För det första var han alltid Guds Son, redan innan tiden började. För det andra var Fadern det som kom närmast en biologisk far för Jesus, även om Jesu kropp inte var resultatet av ett sexuellt förhållande.

Fråga: Hur är kombinationen av Ps 2:7 och 2 Sam 7:14 i Apostlagärningarna 13:32–37 messiansk?

S: Vi kan idag se att dessa avsnitt syftar på Messias, men redan på den tiden fanns en pesher-kommentar som hittades i Qumran, kallad 4QFlorilegium, som också sammanför Psaltaren 2:7 och 2 Samuelsboken 7:14 som tal om Messias.

F: Hur är Hab 1:5 messianskt i Apostlagärningarna 13:41?

S: Habackuk 1:5 hänvisar till Messias enligt Döda havsrullarna 1QpHab.

Fråga: Hur kunde Paulus och Barnabas i Apostlagärningarna 13:42–43 tas emot väl, men ändå avvisas i Apostlagärningarna 13:45?

S: Olika människor kan ha olika åsikter, och människors åsikter kan förändras. Både hedningarna och, inledningsvis, judarna ville lyssna på Paulus och Barnabas i Apostlagärningarna 13:42–45. Men efter att de hade hört dem, en vecka senare, fylldes några av de judiska ledarna av avundsjuka över det mottagande som Paulus och Barnabas fick av andra judar och hedningar, och de motsatte sig dem.

F: Hur kunde vissa i Apostlagärningarna 13:46–47 anse sig själva ovärdiga evigt liv? Är inte alla ovärdiga evigt liv?

S: Ingen på jorden är tillräckligt god för att komma till himlen utan Kristus; men det är inte det Paulus menar här. Paulus kritiserar snarare dessa människor för att de själva väljer att inte lyssna på, än mindre tro på, den nådiga gåvan av evigt liv som ges genom Jesus.

F: Vad säger versen i Apostlagärningarna 13:48 om utvalandet?

S: Denna vers säger bara att när Paulus talade till just denna folkmassa, trodde alla de utvalda (de som skulle komma till himlen) i folkmassan vid den tidpunkten.

F: Hur kunde de i Apostlagärningarna 13:50 ställa till med problem för Paulus och Barnabas?

S: Judendomen var vid denna tid en laglig religion i det romerska riket. Men eftersom judarna kunde säga till romarna att Paulus predikan inte var legitim judendom, kunde romarna förvisa dem för att de predikade en olaglig religion.

Fråga: I Apostlagärningarna 13:52 stod det att lärjungarna ständigt var fyllda av glädje och av den Helige Ande. Bör dagens kristna vara så?

S: Ja. Kanske var det lättare på den tiden, med apostlarna i närheten och Jesu uppståndelse bara några år tidigare, men Paulus uppmaning i Filipperbrevet 3:1 är lika giltig idag som den var på hans tid. Vi bör inte idealisera den tidiga kyrkan. De hade också betydande problem, vilket 1 Korintierbrevet, Galaterbrevet, Kolosserbrevet och de sju församlingarna i Uppenbarelseboken visar.

Fråga: Vad kan man göra, enligt Apostlagärningarna 14:2, när Satan verkar i vissa icke-troende för att förgifta andras sinnen mot budskapet?

S: Satan verkar både i den andliga och den fysiska världen, så det viktigaste du kan göra är att be för dem och att Gud ska binda Satan i denna situation. För det andra kan vi se till att vi lyser som ljus för Kristus och visar vår kärlek och tålamod.

I Apostlagärningarna 14:3 står det att Paulus och Barnabas ”stannade där en längre tid”. Tydligen behövde de en längre vistelse för att motverka Satans lögner. Vissa strider tar lång tid, och vi bör ha uthålligheten att stå emot Satans angrepp på dem.

I Apostlagärningarna 14:3 står det att Gud gav tecken och under för att visa sanningen. Vi kan inte bara be, utan också förlita oss på Guds kraft genom bön. Förutom dina ord kan du också vittna genom din karaktär och hur du hanterar lidande och förföljelse.

Fråga: Vad är det som är betydelsefullt i Apostlagärningarna 14:6 när det står att de ”begav sig” till Lykaonien?

S: Ikonium, Lystra och Derbe låg alla i den stora provinsen Galatien. Galatien var så stort att det delades in i fem distrikt, däribland Frygien och Lykaonien. Enligt de romerska författarna Cicero och Plinius i ”Naturhistoria” 5.25 låg alla tre städerna i Lykaonien. Arkeologen Sir William Ramsay visade dock att Ikonium var en del av Frygien från år 37 e.Kr. till år 72 e.Kr., en relativt kort tidsperiod. Så inte bara inträffade dessa händelser vid denna tidpunkt, utan detta skulle också tyda på att författaren, Lukas, måste ha levt vid denna tid för att känna till detta, eftersom de senare alla låg i Lykaonien.

Fråga: Hur förvånade skulle hedningarna ha varit när de såg detta mirakel i Apostlagärningarna 14:8–13?

S: Kanske inte så förvånade som vi skulle kunna tro. De trodde att deras gudar och gudinnor kunde utföra mirakel, så de försökte tolka Paulus mirakel som liknande de mirakel som deras gudar utförde.

F: I Apostlagärningarna 14:11–13, på vilket sätt är denna sataniska attack värre än andra?

S: Om Paulus och Barnabas helt enkelt hade låtit bli att göra något och inte svarat, skulle fokus ha legat på Kristi tjänare och inte på Kristus. Det kunde nästan ha hänt, eftersom Paulus och Barnabas inte visste vad de ropade på sitt lokala språk. Fokus skulle då ha legat på att tolka kraften som något som utfördes av hedniska avgudar istället för av den sanne Guden. Idag kan ett Guds verk fokusera för mycket på de människor som utför arbetet, och inte på Gud. Då är det lätt för Satan att ”ta över” eller kapa tjänsten för att uppnå sina syften.

Fråga: Varför trodde lystrierna i Apostlagärningarna 14:12–14 att Paulus och Barnabas var Zeus och Hermes?

S: Ovid var en latinsk poet som levde från 43 f.Kr. till 18 e.Kr., ungefär 50 år före Paulus och Barnabas. Ovid är den ende författaren som har beskrivit detta: i den åttonde boken av sina Metamorfoser (rad 626 och följande) berättar han att Zeus och Hermes kom till Lystra utan att bli igenkända och besökte ett äldre par vid namn Filemon och Baucis. De tog emot dem i sitt hem, när ingen annan ville göra det. Zeus och Hermes förstörde de andra husen, men förvandlade deras hem till ett tempel med marmorkolonner och ett gyllene tak. De blev tempelvaktare. Gudarna uppfyllde deras önskan, att när den ene skulle dö skulle den andre också dö. När de dog förvandlades de till två träd som flätade sig samman. Av alla de grekiska gudarna är det troligen därför som frygierna trodde att de kunde vara Zeus och Hermes.

Tjurar och kransar offrades till Zeus och Hermes enligt Ovidius ”Metamorfoser” 4.755, Persius ”Satirer” 2.44, Vergilius ”Aeneiden” 5.366 och Euripides ”Herakles” 529.

En inskription i Sedasa nära Lystra (ca 250 e.Kr.) vittnar om att män med lykaoniska namn tillägnade Zeus en staty av Hermes.

Klemens av Alexandria (193–217/220 e.Kr.) ger i ”Uppmaning till hedningarna”, kap. 4, s. 186, ett antal andra exempel på människor som kallades gudar eller till och med en specifik gud. Han berättar att Ceyx, son till Aeolus, kallades Zeus av sin hustru Alcyone. Hennes make kallade henne Hera. Ptolemaios IV kallades Dionysos. Alexander ville betraktas som en son till den egyptiske guden Ammon och ha horn på sina statyer. Läkaren Menekrates tog namnet Zeus. Grammatikern Alexarchos ville bli känd som solguden. Nikagoras från Zela kallades Hermes och brukade klä sig som Hermes. Han nämner också flera andra personer som dyrkades som gudar.

De två alternativen var alltså att Paulus och Barnabas var Hermes och Zeus, eller att de var bedragare. I deras specifika hedniska världsbild var det de enda två möjliga alternativen.

Fråga: Varför rev Paulus och Barnabas sönder sina kläder i Apostlagärningarna 14:14?

S: Det finns tre tolkningar.

1. Detta var deras sätt att försöka visa lystrierna att de hade vanliga kläder på sig och att de bara var vanliga människor.

2. Det var ett vanligt tecken på sorg, nöd, protest eller bedrövelse.

3. Det var en judisk sed att riva sönder sina kläder när man hörde hädelse. Revorna gjordes fyra till fem tum in i klädernas halsringning. Personen skulle fortfarande vara anständigt klädd, men kläderna skulle vara förstörda efter det.

Fråga: Vad är det i Apostlagärningarna 14:2, 19 som kan få en folkmassa att gå från att vilja tillbe Paulus och Barnabas till att stena Paulus och lämna honom att dö?

S: Deras största beundrare förvandlades till deras största kritiker och förföljare. Detta illustrerar ombytlighet i sin mest extrema form. Kanske såg det ut så här ur lystranernas perspektiv.

Vissa i Lystra ville tillbe Paulus och Barnabas som gudar. En andra grupp kanske undrade om de var bedragare.

1. För den första gruppen fick Paulus och Barnabas dem att framstå som löjliga.

2. För den andra gruppen ville de inte ha falska gudar. När andra hävdade att Barnabas och Paulus var Zeus och Hermes, och folket fick reda på att Barnabas och Paulus inte var det (eftersom de själva berättade det), drog de då den slutsatsen att Barnabas och Paulus var bedragare.

3. För alla i Lystra förespråkade Paulus och Barnabas att de skulle vända sig bort från sin traditionella avgudadyrkan och följa en ”ny” Gud, för vilken de inte kunde göra avgudar.

4. Avgudspräster som tjänade pengar på offer ville inte höra detta.

5. Avgudadyrkarna, som i princip fick höra att deras tidigare offergåvor var bortkastade pengar, ville inte höra detta.

Tyvärr är det ofta bekvämare att tro på en lögn när sanningen innebär att man måste erkänna att man hade fel tidigare och slösade bort sina resurser och pengar.

Fråga: Varför tror du, enligt Apostlagärningarna 14:10–20, att Gud inte utförde ytterligare ett mirakel, till exempel att låta eld falla från himlen över de människor som stenade Paulus, eller att hindra stenarna från att träffa Paulus?

S: Paulus betonade i Apostlagärningarna 14:14–18 att han och Barnabas bara var människor precis som de. Att rädda dem på övernaturligt sätt skulle ge intrycket att de hade övermänskliga försvarsmekanismer och förstärka uppfattningen att de i själva verket också var gudar.

Senare, efter att Paulus hade stenats, återvände de till den plats där Paulus hade stenats. Även om de kunde ha tagit en genväg, endast 160 miles tillbaka till Antiochia i Syrien, tog de i Apostlagärningarna 14:21 den långa vägen, följde sina egna spår och återvände en andra gång till Lystra, Ikonium och Antiochia.

Det är osannolikt att Paulus skadades så allvarligt att han lämnades att dö och sedan återhämtade sig på naturlig väg, eftersom människor med brutna ben och stora sår inte så lätt kan gå någonstans. Kanske lämnades Paulus att dö, men återhämtade sig, och Gud helade honom antingen delvis eller helt. Eller kanske blev Paulus verkligen dödad, och Gud uppväckte honom. Även om Skriften endast säger att Paulus lämnades att dö – kanske för att det spelar ingen roll om Gud helade honom från hans sår eller från ”döden” – återupptog Paulus i vilket fall som helst sin predikan.

Fråga: Varför tror du att Paulus inte citerade Gamla testamentet här i Apostlagärningarna 14:15–17b?

S: I Apostlagärningarna 14:15–17 fanns det ingen synagoga i Lystra, och det fanns inte många judar där. Enligt M. Sanhedrin 1:6 och M Pirke Aboth 3:6 borde det finnas en synagoga om det finns minst tio judiska män (The Expositor’s Bible Commentary, vol. 9, s. 460. Se även Evangelical Commentary on the Bible, s. 909).

Det som Paulus sa här brukade han normalt inte säga till judar. Judarna visste redan det. Paulus betonade varken Skriften eller filosofi (som senare i Aten) utan snarare naturen och avgudarnas meningslöshet.

Fråga: I Apostlagärningarna 14:19–20, hur skulle du predika, med vetskapen om att du skulle bli stenad beroende på vad du sa?

S: I viss mening kan man säga att Paulus fick vad han förtjänade; han fick vad som väntade honom. Som Saulus från Tarsus förföljde och dödade han andra kristna, och nu skulle han själv förföljas och så småningom dödas för sin tro. Men Paulus drog sig inte undan det; han var orädd. Istället för att fly från tjänsten omfamnade han sin kallelse, och till och med förföljelsen användes för att föra människor till Gud. Vad skulle du göra om du var orädd? Inte orädd för att Gud hade sagt att han skulle skydda dig från att bli stenad, kastad till vilda djur eller dödad, utan orädd för att Paulus, även inför det han visste skulle komma, visste att ingenting skulle hända honom som Gud inte kunde använda till sin ära. ”Och vi vet att Gud verkar så att allt samverkar till det bästa för dem som älskar honom, som är kallade enligt hans avsikt.” (Romarbrevet 8:28)

Fråga: Varför fastade de vid den tidpunkten i Apostlagärningarna 14:23?

S: I kombination med sina böner fastade de för att be Gud om vägledning vid ordinationen av äldste. Det var en verklig utmaning att utse mogna kristna män till äldste, när de själva bara hade varit kristna en kort tid.

Fråga: Hur länge hade dessa äldste varit i Kristus enligt Apostlagärningarna 14:23? Bör en person ha varit kristen länge innan han blir äldste?

S: Dessa människor hade bara varit kristna i några veckor till högst några månader. Det fanns alltså en liten tidsrymd mellan Paulus första kontakt och hans återkomst, under vilken de kunde växa i sin tro. Men ändå var det inte särskilt lång tid. Å andra sidan skulle man kunna säga att de hade ”vandrat med Gud” redan innan de lärde känna Kristus, i egenskap av judar. Men mot detta argument talar det faktum att det enligt Apostlagärningarna 14:15–17 inte fanns någon synagoga i Lystra, så det fanns nästan inga judar där.

I 1 Timoteusbrevet 3:6–7, som skrevs senare, står det att en äldste inte bör vara en ny troende. Därför är det normalt sett bra om en person har varit kristen i flera år. Det är intressant att de utsåg äldste som bodde där och kände till språket och kulturen, istället för att ”importera” äldste från Antiochia eller Jerusalem.

Fråga: Varför är det viktigt för missionärerna att berätta för församlingen vad de har gjort, enligt Apostlagärningarna 14:27?

S: Det handlar inte om att skryta, utan om att berätta vad Gud har gjort genom dem. Ett syfte är att uppmuntra de troende. Men det är också för att vägleda dem i hur de ska be. Slutligen, i dag, är det för att hjälpa församlingen att fatta beslut om hur pengarna ska fördelas till missionsarbetet.

Fråga: Vilka är de två olika sätten att studera denna text i Apostlagärningarna 15:1–29?

S: Det första sättet är att fokusera på vad som beslutades; det andra sättet är tanken på att hålla ett fredligt råd för att fatta beslut och nå enighet. Under islams tidigaste dagar efter Muhammed förekom liknande meningsskiljaktigheter och lösningar, förutom att de inte kallade dem råd; de var strider. (dvs. striderna vid Kamelen, Siffin, Harra och Karbala).

Fråga: Var Petrus i Apostlagärningarna 15:1–29 ”påven” vid det första kyrkomötet, som vissa romersk-katoliker gärna vill hävda?

S: Nej. Petrus var en ledare i detta kyrkomöte, men inte den enda ledaren. Följande stödjer detta.

1. Tvisten lades fram inför apostlarna och andra i Apostlagärningarna 15:4,6.

2. Petrus talade i Apostlagärningarna 15:7–11, men även andra talade i Apostlagärningarna 15:1, 15:2 och 15:5.

3. Petrus hade inte sista ordet; Paulus och Barnabas (som stödde Petrus) talade därefter i Apostlagärningarna 15:12

4. Det allra sista ordet yttrades av Jakob, som gav sin ”dom” i Apostlagärningarna 15:13–21.

5. Brevet som skickades ut skickades inte ut som en ”påvlig bulla”, och inte heller med Petrus auktoritet (Apg15:22 –29). Det skickades snarare ut med alla apostlarnas och de äldstes auktoritet.

6. Slutligen kommer ordet ”påve” från pappa, som betyder far, och Jesus sade i Matteus 23:9 att man inte ska kalla någon människa sin far.

Fråga: Var hela församlingen närvarande i Apostlagärningarna 15:1–6, eller bara Paulus, Jakob och apostlarna?

S: Detta ägde rum omkring år 49 e.Kr. Det var brådskande att samlas ganska snabbt, så att denna potentiella splittring inte skulle förvärras. Notera också att männen kom från Judeen, men Jakob säger i Apostlagärningarna 15:24 uttryckligen att de inte gav något sådant bud att man först måste omskäras. Det finns två åsikter.

Hela församlingen: I ”The Believer’s Bible Commentary” (s. 1628, 1629) sägs att även om det i Apostlagärningarna 15:6 verkar som om endast apostlarna och de äldste var närvarande, tycks Apostlagärningarna 15:12 visa att det var hela församlingen.

Endast de äldste: Apostlagärningarna 15:6 tyder inte på att det var någon annan än apostlarna och de äldste. ”Hela församlingen” i Apostlagärningarna 15:12 kan vara församlingen av apostlarna och de äldste. Men när beslutet fattades, i Apostlagärningarna 15:22, tillkännagavs det för apostlarna, de äldste och hela församlingen. Ledarskapet var alltså öppet; hela församlingen kunde se problemet, höra de olika sidorna, se hur alla agerade och ta del av beslutet. Man kunde se judaisternas ståndpunkt, eftersom 1 Mosebok 17:14 säger att en judisk man ska ”utrotas” ur folket om han inte låter sig omskäras. Till och med i 2 Mosebok 12:48–49 står det att utlänningar som bodde bland dem och som ville fira påsken måste omskäras. Så, om man antar att hela Gamla testamentet fortfarande gällde (ett stort antagande), kunde man förstå deras ståndpunkt.

Som en parentes kan Apostlagärningarna 15:7 översättas med ”mycket diskussion”, ”debatt”, ”utredning” eller ”ifrågasättande”. Cornelius (i Apostlagärningarna 10:1–11:18) nämndes i Apostlagärningarna 15:7, och det var tio år sedan.

Fråga: Hur fortsätter Hebrew Roots-rörelsen och många sjundedagsadventister idag, enligt Apostlagärningarna 15:1–3, att förena Guds förbund i Kristus med den gamla testamentliga lagen?

S: Dessa två olika kätterier har det gemensamma temat att de försöker lägga till Jesus till det gamla förbundets lagar. Man kan se om någon tillhör den hebreiska röttrörelsen eftersom de hävdar att de följer Kristus, men ändå inte vill bekräfta att Paulus var en apostel från Gud. De skriver vanligtvis ”G_d” eller ”g_d” istället för ”Gud”. De tror på att hålla sabbaten (lördagen) och på att följa de mosaiska kostlagarna. De tror att Jesus endast lade till något till den mosaiska lagen.

Sjundedagsadventisterna tror inte alla på exakt samma sätt, men de mer ”traditionella” förnekar treenigheten, följer de mosaiska kostlagarna och håller sabbaten (lördagen). De tror att vilddjurets märke finns i världen idag, och att vilddjurets märke är söndagsgudstjänsten. Tänk dig att säga till dina barn: ”Jag vet inte vad ni har för planer för idag, söndagen, men vad det än är, så är det bäst att det inte innebär att ni tillber Gud!”

Fråga: I Apostlagärningarna 15:5, när dessa fariséer blev kristna, varför klargjorde inte Gud för dem hur det förhöll sig med omskärelsen och den gamla testamentets lag?

S: Skriften säger inget om detta, och Gud har rätten att uppenbara så mycket eller så lite som Han önskar. För dem som inte lär sig något som Gud redan har uppenbarat har Gud rätten att ”upprepa det tills de förstår” eller att avstå från att göra det.

Även om vi här inte försöker förklara exakt varför Gud gör allt han gör, kan vi i detta fall göra några iakttagelser som ger ett rimligt svar på varför Gud inte omedelbart rättar till alla fel hos alla bekännande kristna.

Att vara förenad med Kristus, såsom en gren är med vinstocken (Joh 15), är uppenbarligen viktigare i Guds ögon än att vi alltid ska ha det rätta svaret. Om en person inte är förenad med Kristus är det största problemet inte deras felaktiga svar, utan det faktum att de inte är förenade med Kristus.

Vi är skapade för att behöva varandra i Kristi kropp (1 Kor12:17 –19, 21–26). Varje troende har något att bidra med till kroppen, och varje troende saknar något som de endast kan få genom att vara förenade med varandra.

En frestelse som kristna utsätts för är att låta åsikter om sekundära frågor bli så viktiga för oss att vi misslyckas med att lyda Guds bud att älska varandra och samarbeta. Av någon anledning har Gud inte tagit bort denna eller andra frestelser. Om vi låter detta ske är det alltid möjligt att sekundära läromässiga frågor kan leda till att vår tro, vårt gemensamma vittnesbörd och vår enhet bland andra sanna kristna går under.

Enighet i Kristus trots våra olika åsikter är en utmaning som Gud har gett oss. Med ett hjärta och en mun ska vi (fortfarande) förhärliga Gud (Romarbrevet 15:5–6). Enighet skulle vara mycket enklare om alla kristna hade identiska åsikter. Eftersom vi inte har det, var Kristi bön att vi ändå skulle vara ett (Johannes17:21 –23). Bibeln säger aldrig att vi ska skapa en enhet som inte finns. I Efesierbrevet 4:3 står det istället att vi har ansvaret att ”bevara Andens enhet”. I Romarbrevet 14 fanns det läromässiga skillnader bland de troende. Paulus accepterade troende som hade olika åsikter i dessa sekundära frågor, och vi bör acceptera andra troende precis som Kristus accepterade dem (Romarbrevet 15:7).

Tidpunkten och prioriteringarna är ofta annorlunda hos Gud än hos oss. Vi kanske vill att andra omedelbart ska rättas till i en viss detalj, medan Gud vill att personen först ska arbeta med andra områden.

Sammanfattning: Kunskap gör en högmodig, men kärlek bygger upp (1 Kor 8:1). Gud bryr sig mer om att de som känner till evangeliets grundläggande sanning lyder honom, älskar andra och lever i enhet med andra sanna kristna, än om att vi har rätt i alla sekundära frågor.

Fråga: Hur renas våra hjärtan genom tro enligt Apostlagärningarna 15:9?

S: Gud förklarade sitt folk renat i hans ögon när Jesus dog för oss på korset. Petrus sa att det var ”genom Herren Jesu nåd”, inte ”nåd plus lagen”. Vi behöver dock uppleva reningen i detta liv. Genom Guds nåd och genom vår tro har Gud inte bara frälst och rättfärdigat oss, utan han gör oss också rena och helgar oss.

Även om ingen utom Jesus kommer att ha ett syndfritt och rent hjärta förrän vi kommer till himlen, ska vi genomgå reningsprocessen redan nu på jorden. Reningen är inte något vi kan åstadkomma på egen hand, utan något som Gud gör med oss när vi underordnar oss Honom. Reningen sker inte när vi fokuserar på synden och upprepar ”Jag ska inte göra det, jag ska inte göra det, osv.”, utan snarare genom tro när vi riktar blicken mot Jesus, såsom Kolosserbrevet 3:1–4 uppmanar oss att göra. Det är betydelsefullt att den vackra bilden i Kolosserbrevet 3:1–4 nästan är en förberedelse inför en strid (faktiskt en kamp på liv och död) mot vår syndiga natur i Kolosserbrevet 3:5–10.

Fråga: Vad är en sammanfattning av Jakobs tal i Apostlagärningarna 15:14–21?

A: I Apostlagärningarna 15:14–18 redogjorde Jakob för det senaste arbetet bland hedningarna genom att koppla samman historien om vad som hänt med profetiorna i Gamla testamentet. I Apostlagärningarna 15:19–21 drar Jakob slutsatsen om vad som bör göras och vilka restriktioner (och avsaknad av restriktioner) som bör åläggas de troende bland hedningarna. Det är intressant att Jakob talar om att äta mat som offrats till avgudar och att äta blod i samma sammanhang som det onda i sexuell omoral.

Se The Expositor’s Greek Testament, vol. 2, s. 320–321.

Fråga: Varför stämmer Jakobs citat av Amos 9:11–12 i Apostlagärningarna 15:15–17 överens med Septuaginta och inte med den masoretiska texten? Här är Amos 9:11a, 12.

Masoretisk text: ”På den dagen, … så att de må ta i besittning (yaras på hebreiska) Edoms kvarleva (Edom är ’dm på hebreiska) och alla nationer som kallas vid mitt namn, säger Herren, som gör dessa saker.”

Septuaginta: ”På den dagen … så att människornas kvarleva och alla hedningar över vilka mitt namn är utropat, må uppriktigt söka mig, säger Herren, som gör allt detta.”

Apostlagärningarna 15:17a ”Därefter … så att människornas kvarleva (Adam är ’dm på hebreiska) må söka (daras på hebreiska) Herren, och alla hedningar som bär mitt namn, säger Herren, som gör allt detta.”

Midrash 4QFlorilegium 1:12?

Svar: Detta är svårt eftersom Gamla testamentet ursprungligen skrevs utan vokaler, och konsonanterna för ”Edom” och ”Adam” (’dm, översatt som ”människor”) är desamma. Ordet för ”innehava”, yaras, skiljer sig endast med en konsonant från det hebreiska ordet för ”söka”, daras. Detta citat finns i ett hebreiskt midrash-manuskript som hittades bland Döda havsrullarna, kallat 4QFlorilegium 1:12, och liknar, men är inte identiskt med, Septuaginta. Den masoretiska texten lyder ”de skall ärva av människor” och ”de kvarvarande” är objektet, medan Septuaginta och 4QFlorilegium lyder ”de skall söka bland människor” och ”de kvarvarande” är subjektet.

Sammanfattningsvis stämmer Jakobs citat överens med det hebreiska 4QFlorilegium 1:12. Den masoretiska texten är inte alltid den bästa avskriften.

Fråga: Vad är Davids tabernakel i Apostlagärningarna 15:16?

S: BSB översätter detta som ”återuppbygga Davids fallna tält”. Precis som vi skulle tala om ”så-och-sås hus” när vi talar om deras familj, skulle mer nomadiska kulturer tala om tält. Denna vers är en påminnelse om Guds löfte om Davids släktlinje. Betydelsen av Davids tron nämns i 2 Samuelsboken 7:16 och Psalm 89:4. Kristus skulle sitta på en tron i Matteus 19:28 och 25:31. Poängen med att citera detta fanns i nästa vers, om hedningarna som skulle bära Guds namn. Det verkar som om Gud finner behag i att återupprätta något som har fallit; men Han återupprättar det ofta på ett annat sätt än det ursprungliga. Vissa ser detta som uppfyllt i kyrkan; andra ser det som uppfyllt under tusenårsriket.

Fråga: Är blodtransfusioner fel enligt Apostlagärningarna 15:20?

S: Nej, Skriften säger inte detta. De hade inte begreppet blodtransfusioner på den tiden. De införde inga nya regler, men innebörden av deras kortfattade uttalanden om att ”avstå från blod” innebar tydligt att de lärde att de gamla testamentets föreskrifter om att äta blod fortfarande gällde. Att ta emot sitt eget blod vid en transfusion är inte kannibalism mot sig själv, och att ta emot en blodtransfusion från någon annan är inte heller kannibalism, eftersom ingenting ”ätas”.

F: Varför finns dessa fyra förbud i Apostlagärningarna 15:20 och 21:25?

S: För det första talade Jakob inte om frälsning, utan om praxis och gemenskap med de judiska troende, och vad hedningarna borde följa. Här är två möjliga svar. Låt oss titta på båda och sedan avgöra vilket som är korrekt.

Möjligt svar 1: Kulturell hänsyn för att undvika att väcka anstöt: Ibland kan en kristen avstå från att göra något, åtminstone offentligt, eftersom det skulle såra andras samvete och få dem att tro att den kristne har fel. Till exempel kastade en hindu i Andhra Pradesh i Indien på 2000-talet in ett nötköttsben i en kyrka. Därefter anklagade hinduerna de kristna för att i hemlighet äta nötkött inne i kyrkan, och på grundval av beviset i form av nötköttsbenet revs kyrkan ned av byborna. I tider av förföljelse kan det hända att kristna avstår från att göra saker som skulle leda till omedelbar förföljelse mot dem själva och som inte har med förkunnelsen av evangeliet att göra. I vissa församlingar sitter män och kvinnor åtskilda i kyrkan, eftersom det kulturellt sett skulle uppfattas som skandalöst om de satt tillsammans. Att undvika sexuell omoral (porneia på grekiska) gäller dock lika för alla kristna världen över. Ett motargument är att många kristna anser att det är acceptabelt att dricka blod (till exempel blodsoppa i Tyskland och Kina), och kanske var syftet med att nämna porneia här att betona vikten av att undvika även det minsta sken av sexuell omoral. Vissa som avfärdar detta som enbart ceremoniella frågor omtolkar det så att det endast avser förbjudna släktskapsförhållanden enligt Tredje Moseboken. Det grekiska uttrycket här skulle dock av en icke-judisk kristen tolkas som omoral i allmänhet, så denna tolkning är snarare ”påtvingad” för att stödja slutsatsen.

Möjligt svar 2: Allmän moral: Alla kristna, även idag, bör avstå från att göra något av detta. Att inte äta mat som vi vet har offrats till avgudar, det vill säga mat som är besudlad av avgudar, nämns också i Uppenbarelseboken 2:14,20. Förbudet mot sexuell omoral genomsyrar både Gamla testamentet och Nya testamentet. Förbudet mot att äta blod, som visserligen också finns i Mose lag, går faktiskt ända tillbaka till Noa i 1 Mosebok 9:4. Djur som stryps utan att blodet tappas ut nämns implicit i 3 Mosebok 17:10–14.

Fråga: Varför upprepade inte Paulus i Apostlagärningarna 15:22–29 rådets beslut när han skrev till galaterna?

S: Först det som troligen inte är svaret, sedan det primära svaret och därefter ett sekundärt svar.

Det som inte är svaret: Det är möjligt att Paulus besökte och skrev till galaterna, i centrala Mindre Asien, före rådet i Jerusalem. De flesta kristna forskare anser dock att rådet i Jerusalem ägde rum omkring år 49 e.Kr., och att Paulus skrev till galaterna mellan år 53 och 59 e.Kr.

Huvudsvar: Paulus nämnde visserligen sina diskussioner i Jerusalem i Galaterbrevet 2:2–10, men endast en del av dem. Galaterna accepterade att både han och Petrus var apostlar, och Paulus nämnde att Petrus och han hade nått en överenskommelse. Det är oklart om rådsmötet var offentligt eller om det i själva verket var privat och endast det slutgiltiga beslutet offentliggjordes. Slutligen visste han inte vad de män som påstod sig komma från Jakob hade sagt. Därför betonade Paulus vad Petrus själv hade sagt till honom.

Sekundärt svar: Om Paulus hade upprepat rådets beslut är det oklart om de skulle ha trott på det eller accepterat det. Under århundraden efter Paulus tid fanns det kättare som kallades ebioniterna, vilka sade att de trodde på Jesus men lärde att alla troende fortfarande måste följa hela Mose lag. De hävdade att Jesus kallades Gud endast som en hederstitel. Dessutom bröt Petrus, strängt taget, inte mot rådets beslut när han avstod från att äta tillsammans med hedningarna när vissa judar kom.

Fråga: I Apostlagärningarna 15:28, eftersom det tycktes vara gott i den Helige Andens ögon, varför var det då relevant om det också tycktes vara gott i deras ögon eller inte?

S: Detta tyder på att de visste att det var vad den Helige Ande ville. Även om de inte ville gå emot den Helige Ande, skulle det inte gå att den Helige Ande ville att de skulle lyda och göra något utan att någon visste vad som önskades.

På samma sätt vet Gud även idag vad som är gott och vad som inte är det. Men vi behöver ändå vårt eget omdöme för att kunna avgöra vad som är bäst ur Guds perspektiv.

För övrigt är Judas Barsabbas ett intressant namn. ”Barsabbas” betyder sabbatsson, så möjligen föddes han på sabbaten, men han var nästan säkert en judisk troende.

Fråga: Gäller dessa bud i Apostlagärningarna 15:29 fortfarande för kristna idag?

S: Kristna är överens om att föreskrifterna om sexuell omoral inte har förändrats, men de är oeniga om föreskrifterna om mat som offrats till avgudar, blod och kött från strypta djur. Alla är överens om att brevet från apostlarna var bindande för alla kristna vid den tiden, och att efterlevnaden av dessa inte skulle förolämpa judar (både kristna och icke-kristna).

1. Vissa äkta kristna anser att eftersom detta brev kom från apostlarna, och de aldrig sade att det endast gällde under en viss tidsperiod, så är alla dessa föreskrifter bindande även idag. Detta var i allmänhet hur kristna under det andra och tredje århundradet betraktade dessa föreskrifter. Detta är också min åsikt.

Till exempel står det i *Octavius* av Minucius Felix (ca 210 e.Kr.), kap. 30, s. 192, att de kristna inte ens använde blod från ätbara djur i sin mat. Andra kristna från tiden före konciliet i Nicea som hävdade att kristna inte intog blod var Justinus Martyr (150 e.Kr.), de kristna i Vienne och Lugdunum (177 e.Kr.), Clemens av Alexandria (193–217/220 e.Kr.), Tertullianus (198–220 e.Kr.) och Lactantius (ca 303–ca 325 e.Kr.)

2. En annan uppfattning är att de sexuella restriktionerna är bindande, medan kostrestriktionerna är en samvetsfråga för oss själva och för de människor som vi inte vill vackla. Även om brevet var bindande vid den tiden, sade Paulus senare att det absoluta förbudet mot kött som offrats till avgudar var en samvetsfråga.

Fråga: Vem hade rätt i Apostlagärningarna 15:37–40, och hur slutade det?

S: Ur Barnabas perspektiv var Johannes Markus hans kusin, och kanske såg Barnabas att Markus verkligen hade ångrat att han övergivit dem. Ur Paulus perspektiv var det för denna tjänst avgörande att ha någon som var beprövad i strid (och hade klarat provet), som inte bara gick att lita på, utan som Paulus visste att man kunde lita på. Paulus kände förmodligen inte Markus lika väl som Barnabas gjorde.

Ur Guds perspektiv ledde separationen till Guds ära. Silas (=Silvanus) och Timoteus tillkom som Paulus medarbetare. Kyrkohistorien berättar att Barnabas och Markus begav sig ner till Egypten och evangeliserade där. Ett par århundraden senare blev Egypten ett av kristendomens huvudcentrum, de andra tre var Jerusalem, Rom och Konstantinopel. Paulus och Markus försonades i 2 Timoteusbrevet 4:11.

Fråga: Är det i Apostlagärningarna 16:1 samma person som mottagaren av 1 och 2 Timoteusbreven?

S: Ja.

Fråga: Hur tror du att Paulus kände sig i Apostlagärningarna 16:1 när han återvände ännu en gång till en stad där de hade stenat honom och lämnat honom att dö?

S: Kanske kände Paulus en viss rädsla för att de skulle göra om det de redan visat sig vara beredda att göra. Eller kanske tänkte Paulus inte mer på det. En tredje synvinkel är att det smärtsamma minnet faktiskt kom till honom när Paulus återigen kom in i staden, men att Paulus bestämde sig för att strunta i det. Kanske tänkte Paulus, med tanke på allt han hade gjort mot de kristna och Guds underbara nåd, att det att följa Gud skulle medföra ytterligare svårigheter och död innan han kom till himlen, och att han lika gärna kunde sätta igång, fullfölja det Gud ville att han skulle göra och få det överstökat.

Det kan finnas platser och människor som väcker ganska smärtsamma minnen hos dig. Men om Gud kallar dig att återvända, är förhoppningsvis Guds kärlek i ditt hjärta större än dina minnen.

Fråga: Varför omskärde Paulus och Silas Timoteus i Apostlagärningarna 16:1–5, efter att ha bekräftat att hedningar inte behövde omskäras och efter att inte ha omskärat Titus?

S: Paulus visste att Timoteus inte behövde omskäras, men denna ”frivilliga omskärelse” var för att blidka judarna. Det här är egentligen tre frågor: varför gjorde Paulus det, gjorde Paulus rätt i att göra det, och vilka principer bör vi följa idag?

1. Varför omskärde Paulus Timoteus?

Paulus gjorde det för att blidka judarna som visste att Timoteus inte var omskuren som en jude borde vara. Paulus ville undanröja ett hinder för judarna att ta emot evangeliet. Inom rimliga gränser ska vi vara allt för alla människor, enligt 1 Korintierbrevet 9:19–23. Ett annat exempel är att Paulus till och med skulle sluta äta visst kött om det innebar att ingen skulle snava, enligt 1 Korintierbrevet8:13 och Romarbrevet 14:20–21.

2. Borde Paulus ha omskuret Timoteus?

Paulus var en apostel, men det betyder inte att han aldrig gjorde felbedömningar. Ja, jag är säker på att det blidkade judarna, men till ett pris. Många judar förstod aldrig budskapet att evangeliet ersatte lagen, och att vi inte längre levde under lagen utan under nåden. Många judar kom in i församlingen som ”judaister” och förstod aldrig budskapet riktigt. I Apostlagärningarna 16:1–5 står det att detta hände i Lystra nära Derbe och Ikonium. Alla dessa städer ligger i Galatien, och enligt Galaterbrevet uppstod problem när de återvände till lagen. Även om Paulus tidigare hade omskuret Timoteus i Galatien enbart för att blidka judarna, så slutade han senare med att säga till galaterna: ”Se upp: Jag, Paulus, säger er att om ni låter er omskäras, kommer Kristus inte att ha något värde för er alls.” (Galaterbrevet 5:2)

3. Vilka principer kan vi lära oss av detta och följa idag?

3.1 Ja, vi bör kompromissa och följa principen att vara allt för alla människor, men vi får inte försumma den högre principen att inte kompromissa med budskapet. Att omskära Timoteus kanske fick evangelisationen att verka enklare, men det skedde på bekostnad av att icke-troende kom in i församlingen och att unga kristna blev förvirrade. På samma sätt kan vi verka mer effektiva i evangelisationen om vi aldrig talar om helvetet eller Kristi herravälde. Men är det verkligen vad lydiga ambassadörer vill göra – att urvattna evangeliet?

3.2 När du vill göra en kompromiss för att underlätta evangelisationsarbetet, fråga dig själv varför. Om det inte har med evangeliet att göra, gå då vidare och gör kompromissen. Om det direkt har med evangeliet att göra, gör då inte kompromissen. Om det indirekt har med evangeliet att göra, till exempel att mat kan föra dig närmare eller längre bort från Gud, se då nästa punkt.

3.3 Det finns ett bättre sätt att göra en kompromiss i Romarbrevet 14:15–16. Gör inte det som får din broder att snava, men låt det å andra sidan inte beskrivas som något ont.

3.4 Även ledare som Petrus och Paulus kan göra fel och fatta dåliga beslut. Dessa beslut kan vara så dåliga att de får konsekvenser som kan förvirra nya kristna. Vi bör påpeka ledarnas misstag, och vi kan sprida rättelsen till de människor som har vilseletts av problemet, precis som Paulus gjorde med Petrus i Galaterbrevet 2. Men så länge de inte gör saker som diskvalificerar dem från sitt ämbete är de fortfarande våra ledare. Om du tror att någon kristen ledare är perfekt, betyder det bara att du inte känner den kristna ledaren särskilt väl. Ingen av oss är perfekt, och vi bör alla sträva efter att bli mer lik Kristus.

Fråga: Var det rätt av Paulus att omskära Timoteus i Apostlagärningarna 16:3, bara för att vinna andras godkännande, med tanke på att 1 Kor 7:18–19 säger att omskärelsen inte betyder någonting och Gal 5:2–3 säger att vi inte ska låta oss omskäras?

S: Det finns fem olika synsätt.

a) En annan fråga: Paulus och Timoteus trodde aldrig att omskärelsen skulle rättfärdiga Timoteus. Det gjordes inte av religiösa skäl, utan för att inte väcka anstöt hos judarna.

b) En tidigare tidpunkt: Paulus omskärde Timoteus långt innan han skrev 1 Korintierbrevet och Galaterbrevet. Gud hade uppenbarligen ännu inte uppenbarat för Paulus att kristna inte bör omskäras av religiösa skäl. Gud förväntar sig inte att någon ska lyda ett bud som Gud ännu inte har gett.

c) Paulus var inkonsekvent: Paulus begick ett misstag genom att omskära Timoteus, eftersom det för judarna gav intryck av att ske av religiösa skäl. När Paulus senare insåg sitt misstag skrev han 1 Korintierbrevet 7:18–19 och Galaterbrevet 5:2–3. Paulus nämnde uttryckligen att han inte omskärde Titus i Galaterbrevet 2:3.

Det borde inte komma som någon överraskning att apostlarna inte var perfekta. Petrus begick ett något liknande misstag genom att inte äta tillsammans med hedningarna i Galaterbrevet 2:11–14.

d) För att inte vackla andra: Paulus omskärde Timoteus tidigare eftersom han inte ville vackla svagare bröder, såsom i Romarbrevet 14. Men när de ”svagare bröderna” blev så starka att de tyranniserade församlingen, var Paulus tvungen att bemöta detta hot om legalism.

e) Att gå in i synagogan: Timoteus skulle betraktas som jude eftersom hans mor var jude. Dessutom tyder verbformen på att hans far var död. Eftersom Paulus metod var att först gå till synagogan, skulle Timoteus inte ha släppts in om det hade kommit ut att han aldrig blivit omskuren. Även om Paulus kanske begick ett misstag, finns det en skillnad mellan att anse omskärelse som nödvändig för frälsningen (vilket Paulus aldrig antydde) och att den är till hjälp för evangelisationen.

Fråga: Hur hindrade den Helige Ande Paulus och hans följeslagare från att predika i den romerska provinsen Asien i Apostlagärningarna 16:6?

S: Det finns inga tecken på tvång eller påtryckningar. Paulus och hans följeslagare var lydiga mot Gud, och troligen lät den Helige Ande dem inte känna frid inför att resa in i Asien, eller så sa den Helige Ande helt enkelt åt dem att inte åka dit. Paulus reste genom utkanten av östra Mysien (inklusive Troas), men han predikade uppenbarligen inte där. Staden Troas låg på Paulus tid söder om den antika staden Troja. Detta förbud gällde endast tills den rätta tiden var inne. Alternativt tror vissa att sjukdom var det medel som den Helige Ande använde för att hålla Paulus borta därifrån. Ibland idag rör den Helige Ande vid vår ande för att låta oss veta att vi bör eller inte bör göra något.

Detta skulle kunna kallas ”dubbel vägledning”, där Gud säger: ”Gör inte det, gör det här istället.” Andra exempel på dubbel vägledning är att David Livingstone försökte resa till Kina, men Gud sände honom istället till Afrika. William Carey ville resa till Polynesien, men Gud sände honom istället till Indien. Adoniram Judson reste först till Indien, men stannade inte där utan begav sig istället till Burma (Myanmar). Gud berättar uppenbarligen precis så mycket som du behöver veta, och bara när du behöver veta det.

Tydligen hade Gud andra planer för bithynierna och folket i provinsen Asien (inklusive efesierna). De fick höra evangeliet senare, vilket framgår av Apostlagärningarna 18:19–21, 18:24–19:41 och 1 Petrusbrevet 1:1.

Fråga: I Apostlagärningarna 16:6–7, hur ska vi reagera när Gud säger ”nej” till något som vi vet inte är syndigt, även om det skulle kunna främja hans rike?

S: Att ändå vilja göra det är olydnad. Var inte som Bileam, som Gud varnade genom en åsna i 4 Mosebok 22, men som ändå ville ha pengarna. Att främja Guds rike är inte vårt främsta mål. Vårt främsta mål är att ära Gud genom att älska och lyda Honom. Oavsett om det gäller andliga frågor, affärer eller annat är människor, som är fallna, mycket benägna att ta blicken bort från målet och förväxla ett medel för att nå målet med målet självt.

Fråga: Var mannen i synen i Apostlagärningarna 16:9 Lukas?

S: Nej. I NIV Study Bible, s. 1676, står det att det inte finns något som tyder på att det var så. Tvärtom använder Lukas i Apostlagärningarna 16:11 pronomenet ”vi” när han talar om att Paulus och hans följeslagare åkte till Europa för första gången, så Lukas var med Paulus här. Det finns också en spekulation om att Paulus träffade Lukas för första gången här, då han uppsökte honom av medicinska skäl.

F: Varför behövde Lydia i Apostlagärningarna 16:14 få sitt hjärta öppnat för att ta emot Paulus budskap, eftersom hon redan tillbad Gud?

S: Vi behöver alla få våra hjärtan öppnade för att ta emot evangeliet. Den Helige Ande verkar i människor enligt Johannes 16:8–11. Ingen, och det inkluderar även de som av naturen är de bästa bland människorna, söker Gud på egen hand, vilket Romarbrevet 3:10 visar. 2 Korintierbrevet 4:3–4 säger att evangeliet är fördolt för dem som går förlorade. Vi behöver be om att det ska avslöjas för dem. Apostlagärningarna 16:14 återger helt enkelt den underbara nyheten att den Helige Ande verkade i Lydia så att hon skulle ta emot evangeliet. Även om det inte finns någon antydan om tvång från Guds sida, är den Helige Andes verk avgörande för att någon ska bli pånyttfödd.

Som en parentes kan nämnas att Thyatira var en stad i landet Lydien innan romarna erövrade det. På Paulus tid införlivade romarna staden i sin provins Asien, men den var fortfarande en lydisk stad.

F: Stöder Apostlagärningarna16:15 spädbarnsdopet?

S: Nej. Se diskussionen om 1 Korintierbrevet 1:16 för svaret.

Fråga: Varför blev Paulus i Apostlagärningarna 16:16–18 oroad när den besatta slavflickan sa att de kom från Gud?

S: Det står inte i Skriften. Skriften säger att hon hade en spådomsande – på grekiska en ”python”-ande – vilket betyder att hon var besatt av en python-ande från den grekiske demonen Apollon. Här är några teorier om varför Paulus blev oroad.

1. Hon talade på ett sätt som skrämde bort människor. Eller kanske skrek hon hela tiden och distraherade från Paulus budskap.

2. Hon sa detta på ett positivt sätt, så att de, efter att Paulus hade gått, skulle tro att den demonbesatta flickan var en av dem och senare följa hennes lära. Hon tillägnade sig deras budskap.

3. Demonen ville att alla skulle veta att Paulus försökte omvända hedningar (det fanns en romersk lag mot detta) och uppmanade romerska medborgare att inte dyrka kejsaren eller de romerska gudarna.

Det är lätt för människor att missförstå vårt budskap och tro att Jesus är ”en väg till frälsning”. Om människor trodde på de sanna saker som slavflickan sa, skulle det i andras ögon ge legitimitet åt att det också var bra att följa Apollon.

Fråga: I Apostlagärningarna 16:19 var det som Paulus i praktiken gjorde att driva ut inkomstkällan för slavflickans herrar. När i våra egna liv bör vi ”driva ut vår inkomstkälla” eftersom den inte behagar Gud?

S: Lukas använde samma verb två gånger. När anden hade ”gått ut” ur flickan, hade inkomstkällan ”gått ut” ur dem. Detta kan vara ganska smärtsamt om vi värderar pengar, välstånd och trygghet högre än att ära Gud. Men du kan få en bättre inställning genom att inse att om det inte behagar Gud, så var det aldrig ditt att tjäna från början.

Om människor använder bedrägeri, ockultism, någon annans desperation eller till och med religion för att utnyttja andra, bör vi hjälpa offren – och framtida potentiella offer – genom att avslöja detta. Om vi i våra liv har en inkomstkälla som härrör från något som misshagar Gud, bör vi avskära den inkomstkällan. Det kan innebära att vi måste ta en ekonomisk förlust och avsluta verksamheten, inte bara sälja den vidare till någon annan för att tjäna pengar på den.

Lägg märke till att den här flickan var besatt av en demon, och när hon befriades från den blev ägarna – som inte brydde sig det minsta om hennes välbefinnande – arga över att de förlorade inkomster. Detta skulle inte vara sista gången onda människor hellre ser andra lida än att förlora en del av sina inkomster. Det finns inget som tyder på att ägarna brydde sig om den religiösa aspekten överhuvudtaget; de ville bara ge sig på Paulus för att han minskade deras inkomster.

Ibland kanske en person tänker att om ens yrke inte går ut på att råna, stjäla eller mörda andra, så är det ett bra yrke. Men vad händer om du har ett vanligt jobb, som revisor, programmerare, fabriksarbetare osv., hos ett företag som du vet bedriver rån, stöld eller mord på andra (inklusive ofödda barn), och ditt arbete hjälper dem att uppnå sitt mål? Då måste du ”utdriva” det jobbet ur ditt liv.

Fråga: I Apostlagärningarna 16:19, när en annan troende tjänar pengar på ett sätt som inte behagar Gud, hur ska vi då säga till dem att de ska driva bort sin inkomst?

S: Apostlagärningarna berättar endast om två tillfällen då hedningar skadade Paulus och Silas: här och i Efesos i Apostlagärningarna 19:23–41. På båda platserna var huvudfrågan förlust av inkomst. Satan använde två olika tekniker här: falsk vänskap och öppet krig.

Föreställ dig att du sa till en annan person: ”Jag har befriat dig från behovet av att utöva ditt yrke. Faktum är att jag har vänt mig till den behöriga myndigheten och du kommer inte längre att kunna utöva det yrke du valt. Du kan tacka mig senare.” Hur skulle det tas emot?

Fråga: Hur hanterar man situationen i Apostlagärningarna 16:21 när man inte får predika?
S: Romarriket tillät människor att ha sin egen religion, men de fick inte försöka omvända romerska medborgare.

F: Vad lär oss Apostlagärningarna 16:25 om smärta och lovprisning?

S: Paulus och Silas befann sig i en mörk cell, med misshandlade kroppar och blodiga ryggar. Fängelsevakten tvättade Paulus nyligen ådragna sår i Apostlagärningarna 16:33. Hoppas att de inte brukade sova på rygg! Situationen såg inte särskilt hoppfull ut, och de hade ingen aning om hur det skulle sluta. Men de prisade Gud, inte i soliga tider, utan just här mitt i sin smärta och hopplöshet. Gud ber oss att prisa honom, men han vill att vi ska prisa honom även mitt i vår egen smärta och hopplöshet, när vi inte har någon aning om hur det kommer att sluta.

Fråga: Finns det i Apostlagärningarna 16:26–28 några bevis utanför Bibeln för denna jordbävning?

S: Nej. Dock:

1. Det förekom ofta jordbävningar i denna bergiga region i norra Grekland och Makedonien. Här är några större jordbävningar i regionen. (I antiken var rapporteringen mycket sporadisk.)

403 e.Kr. Konstantinopel (Chrysostomos förvisades)

856 e.Kr. Korint, Grekland   45 000 döda

1858  Korint, Grekland   

1928  Korint, Grekland   

3/18/1953 Nordvästra Turkiet 1 200 döda 7,2 på Richterskalan

7/26/1963 Skopje, Nordmakedonien 1 100 döda 6,0 på Richterskalan

När det gäller mindre jordbävningar rapporterar Encyclopedia Britannica för Grekland och Turkiet att:

Mellan 1902 och 1946 inträffade 58 jordbävningar

Mellan 1947 och 1966 inträffade 82 jordbävningar

Mellan 1967 och 1976 inträffade 45 jordbävningar

Mellan 1977 och 1981 inträffade 9 jordbävningar

2. Men detta var ingen vanlig jordbävning. Byggnaden stod kvar, men kedjorna brast mirakulöst. Det kan ha varit en lokal händelse begränsad till fängelseområdet.

När det gäller hur alla dörrar kunde öppnas, så var dörrarna i vissa turkiska fängelser endast stängda med galler. En jordbävning kunde ha tvingat isär dörrposterna.

Fråga: I Apostlagärningarna 16:34, hur skulle du känna dig om du var gäst hos den man som satte dig i stocken?

S: Strax före detta, i Apostlagärningarna 16:33, tvättade fängelsevaktaren Paulus och Silas sår, troligen för att förhindra infektion. Naturligtvis skulle det kännas mycket konstigt. Men fängelsevaktaren skulle vara mycket tacksam mot dem för att de inte flydde, eftersom den som vaktade en fånge skulle få samma straff som fången om denne flydde, enligt den (senare) Justinianuslagen 9.4.4. Dessutom, om fängelsevakten och hans familj ville komma till Kristus, så var det det enda rätta att göra att ta emot dem. Först inträffade den fysiska jordbävningen, och sedan skakade fängelsevaktens ande när han trodde att alla fångarna hade rymt. Som Johannes Chrysostomos påpekade: eftersom fängelsevakten och hans familj hade blivit renade från sina synder av Kristus, var det bara rätt och rimligt att de tvättade Paulus och Silas sår.

Som en sidokommentar kan nämnas att fängelsevakter vanligtvis var pensionerade arméveteraner.

Tänk på den mångfacetterade sammansättningen av församlingen i Filippi: en förmögen, gudfruktig affärskvinna, en tidigare hednisk, demonbesatt slavflicka och en romersk fängelsevakt, bland andra. När vi som kristna visar att vi alla är ett i Kristus, mitt i vår mångfald, förhärligar det Gud och är ett vittnesbörd för världen.

Fråga: Vilken romersk lag åberopade Paulus och Silas i Apostlagärningarna 16:37?

S: Enligt Valerianus- och Porcianuslagarna, som skrevs mellan 509 f.Kr. och 195 f.Kr., var en romersk medborgare inte underkastad lokala lagar såvida han inte samtyckte till det. Den romerske medborgaren kunde undvika dödsstraff, tortyr eller att sättas i bojor genom att vädja till kejsaren, som sedan skulle avgöra ärendet. När det gäller varför de piskade Paulus innan de först frågade om han var romersk medborgare, inträffade en liknande händelse med en romersk medborgare, som piskades en stund även efter att han ropat till, enligt Cicero i *Verrine Orations*, 2.5.161–162. Men om en magistrat slog en romersk medborgare när de inte skulle ha gjort det, kunde det hindra magistraten från att någonsin inneha ett romerskt ämbete igen.

Fråga: I Apostlagärningarna 17:6, vilka utombibliska belägg finns det för detta märkliga grekiska ord för ”stadsherre” (politarch)?

S: Det fanns tidigare inga alls. Arkeologer upptäckte dock ordet för första gången 1835 på en båge utanför Thessaloniki. Termen har sedan dess påträffats på sexton eller sjutton andra platser, men endast i samband med städer i Makedonien. Som en parentes måste det ha verkat märkligt för dessa judar att låtsas vara så upprörda över behovet av att försvara det romerska rikets anseende.

F: Varför var bereanerna i Apostlagärningarna 17:11 mer ädla än tessalonikerna, eftersom de inte litade lika mycket på Paulus?

S: De var mer ädla eftersom de kritiskt jämförde Paulus ord med Gamla testamentet. Tessalonikernas tro var inte mindre giltig. Idag är en kristens tro fortfarande giltig även om man bara har trott på vad ens kristna vänner och familj har berättat. Det är dock bättre att granska fakta och se alla bevis för tron.

F: I Apostlagärningarna 17:14–15, åkte Paulus [enligt uppgift] ensam till Aten och lämnade Silas och Timoteus kvar i Berea, eller skickade Paulus tillbaka Timoteus till Tessalonika, som 1 Tessalonikerbrevet 3:1–2 antyder?

S: För det första vet vi inte om Paulus ursprungligen hade planerat att resa till Aten, som vid den tiden troligen hade en befolkning på högst 10 000 invånare. Vid denna tidpunkt hade staden förlorat allt politiskt inflytande, men var Greklands ”intellektuella huvudstad”. Det var i grunden en ”historisk tempelstad” och en universitetsstad. Paulus kan ha haft för avsikt att följa den 500-mile långa Egnatiska vägen till Adriatiska havet och bege sig direkt till Rom. Men oroligheterna i Tessalonika kan ha fått honom att vända söderut mot Aten. Det finns två olika svar som effektivt besvarar denna fråga, även om jag föredrar det andra.

Inget bevis för att Timoteus befann sig i Aten: 1 Tessalonikerbrevet 3:1–2 säger aldrig att Timoteus var med Paulus i Aten. Det står snarare bara att Paulus sände Timoteus. Paulus kunde ha beordrat Timoteus att åka via brev eller muntligt genom en annan medarbetare. Människor, både då och nu, delegerar hela tiden uppgifter till andra genom meddelanden.

Timoteus kunde ha åkt till Aten och sedan rest vidare: I Apostlagärningarna 17:14–15 står det att Paulus först begav sig till Aten, men att han väntade på dem där. Paulus gick alltså till Areopagen innan Timoteus och Silas anlände till Aten; de kom till Aten, och sedan sände Paulus tillbaka Timoteus till Tessalonika.

Så efter att Timoteus hade åkt till Berea gjorde han antingen

a) åkte han till Aten efter Paulus och blev sedan uppmanad av Paulus att återvända till Tessalonika.

b) stannade han kvar i Berea och blev ombedd via brev eller budbärare att återvända till Tessalonika.

c) på väg till Aten fick han besked via brev eller budbärare att återvända till Tessalonika.

Detta är en av de detaljer som Apostlagärningarna inte berättar för oss.

Fråga: Varför blev Paulus upprörd när han såg alla dessa vackra skulpturer i Apostlagärningarna 17:16? Hur bör vi känna när vi ser konstnärliga, välgjorda tempel och altare?

S: Tänk i värsta fall på det noggranna, professionella hantverket i mayatemplen, med sina väl utformade bassänger längst ner där man kastade de döda kropparna från människooffren. Nu utövade varken grekerna, romarna, egyptierna eller andra folk människooffer. Xenofon beskrev för övrigt Aten som ett enda stort altare och offer. Han sa sarkastiskt att det var lättare att hitta en gud i Aten än en människa. Det fanns troligen fler altare i Aten än i resten av Grekland tillsammans. Men dessa avgudadyrkande tempel och altare satte människor i andlig träldom under sina ”gudar”, som i själva verket var demoner. Tänk också på arkitekten bakom det vackra Taj Mahal. Detta var inte ett religiöst tempel utan ett mausoleum för en härskares högt älskade hustru. Han ville försäkra sig om att inget annat skulle byggas som kunde konkurrera med det, så han belönade arkitekten för hans goda arbete genom att avrätta honom. Gud kanske ser mer på den moraliska sidan av saker och ting, medan många människor bara ser på den fysiska sidan. Det grekiska ordet för att Paulus var ”bedrövad” här är en medicinsk term som också kan syfta på ett anfall eller en epileptisk kramp. Kanske borde vi också se mer på den moraliska sidan.

Kanske talar vi inte som Paulus eftersom vi inte känner som Paulus gjorde. Vi känner inte som Paulus gjorde, eftersom vi inte ser som Paulus gjorde.

Fråga: I Apostlagärningarna 17:16, vilka tre reaktioner kunde Paulus ha haft, och vilken valde han att göra?

S: De tre reaktionerna är att slåss, fly eller engagera sig. Känslomässigt kunde Paulus ha agerat utifrån ilska, rädsla eller kärlek. Paulus valde att engagera sig på grund av sin kärlek till Gud och till dem.

Fråga: Varför citerade Paulus sanningar från hedniska källor i Apostlagärningarna 17:18–34? Närmare bestämt poeten Epimenides (600 f.Kr.) från Knossos på Kreta, som enligt Zeus son Minos sade: ”i honom lever vi, rör vi oss och har vårt varande”, och den ciliciske poeten Aratus (ca 315–240 f.Kr.) i *Phaenomena*, samt stoikern Kleanthes från Assos (331–233 f.Kr.) i *Hymn till Zeus*: ”Vi är hans avkomma”?

S: Paulus citat var både avsiktliga och uppfattades som sådana av hans åhörare. Paulus skapade en gemensam utgångspunkt som många av hans åhörare kunde relatera till. Aratus skrev: ”Det är med Zeus som var och en av oss på alla sätt har att göra, ty vi är också hans avkomma.” Klemens av Alexandria har i Stromata (193–202 e.Kr.), bok 1, kap. 14, s. 313, en intressant tanke om detta. Han säger att Paulus citerade sanna uttalanden av grekiska poeter för att uppbygga vissa och skämma ut andra. Kanske ville Paulus påpeka hur märkligt det var att halvatheistiska epikureer och panteistiska stoiker tillbad och skrev hymner till grekiska avgudar.

Fråga: I Apostlagärningarna 17:23–30 förkunnade Paulus för grekerna den okände guden som de hade en viss känsla för. Har andra religioner idag en okänd gud som de anar, eller som en person uttryckte det, ”hinduismens dolda Kristus”?

S: Denna idé och formulering kommer från Raymond Panikkar i ”The Unknown Christ of Hinduism”, s. 137. Detta är lika felaktigt som att säga att Baal-dyrkarna i själva verket dyrkade Israels sanna Gud. Paulus berömde inte deras dyrkan, utan snarare deras uppriktiga erkännande att de inte kände till någon särskild Gud. Hur nära eller långt en icke-troende befinner sig från Kristus, eller vad de gjorde för en falsk gud jämfört med att söka den ende sanne Guden, är inte detaljer som vi behöver fastställa. Snarare är Paulus ”i uppror” när han ser alla gudar och altaren i Aten i Apostlagärningarna 17:16. Paulus visste att de behövde vända sig bort från avgudarna, vars offer går till demoner, inte till Gud, enligt 1 Korintierbrevet 10:19–20. Paulus sade: ”Därför, mina älskade, fly från avgudadyrkan”, i 1 Korintierbrevet 10:14. Vi måste hålla oss borta från avgudarna enligt 1 Johannesbrevet 5:21.

Fråga: I Apostlagärningarna 17:18–34, ångrade Paulus senare detta tillvägagångssätt när han betonade att han inte predikade något annat än Kristus för korintierna i 1 Kor 1:18–2:8, hans nästa anhalt efter Aten?

S: Även om åsikterna går isär om detta, anser vissa att han gjorde det.

I Aten började Paulus med att ta fasta på deras religion, visade på några av de goda sanningarna som var värda respekt i deras religion, påpekade vissa inkonsekvenser i deras avgudadyrkan och framhöll sanningen om Kristus.

I Korint betonade Paulus att världslig visdom inte gradvis kan förändras för att leda till Kristus, att han predikade enbart Kristus och att han ville att deras tro skulle vila på Guds kraft, inte på mänsklig visdom.

Oavsett vilket predikade Paulus Kristus, använde Skriften, talade till människors behov, krossade ändå argument (2 Kor 10:5) och försökte vara allt för alla för att rädda några (1 Kor 9:19–22).

Det är intressant att jämföra tre av Paulus predikningar:

1) Antiochia i Pisidien (som egentligen ligger i Frygien, inte i Pisidien) Apg 13:16–43

2) Lystra hade ingen synagoga, Apg 14:15–17

3) Aten, Apg 17:22–31, Apg 20:18–35; se 1 Kor 2:2–5

Se diskussionen om 1 Korintierbrevet 1:18–2:8 för mer information.

Fråga: I Apostlagärningarna 17:18–34, vad finns det för bevis på att Paulus inte lyckades?

S: Uppfattningen att Paulus var besviken över resultaten i Aten populariserades av Sir William Ramsay, enligt The Message of Acts Revised Edition, s. 272–273. N.B. Stonehouse skriver dock att detta är ”ohållbart”. Fyra punkter att beakta i svaret.

1. Församlingen måste ha varit obetydlig i en av Greklands ledande städer; endast två personer nämns, och han skrev aldrig till den församlingen. Å andra sidan, även om Aten och dess universitet ansågs vara en kulturell och utbildningsmässig huvudstad i den romerska världen, uppgick befolkningen i Aten endast till cirka 10 000.

2. Det finns få belägg i kyrkohistorien för att församlingen i Aten skulle ha haft någon betydelse.

3. I Apostlagärningarna 17:18 kritiserade vissa Paulus för att vara en ”fröplockare”, en eklektiker som hämtade ord från olika källor för att bilda sin egen filosofi.

4. När Paulus kom från Aten till Korint, kom han i svaghet, fruktan och med stor bävan, enligt 1 Korintierbrevet 2:3.

Atensborna ville lyssna på honom, och även om de var oeniga och nedlåtande mot Paulus, förföljde de honom inte. Vissa älskar att debattera om Gud och andliga saker, men är aldrig villiga att binda sig till någonting. Vissa avvisar evangeliet eftersom de anser att det är falskt, men andra avvisar evangeliet eftersom de anser att det är trivialt. De tänker så eftersom de har en ”gudsersättning”. En avgud är allt som fungerar som en ersättning för Gud. Ibland kan till och med en ideologi vara en ”avgudologi”.

Men åtminstone på den positiva sidan vågade de judar som jagade Paulus från stad till stad uppenbarligen inte försöka stoppa honom när han väl kom till det hedniska Aten. Aten skämdes över att de för århundraden sedan hade avrättat filosofen Sokrates. Sedan dess var de ivriga att låta alla skolor komma till tals, och eftersom de betraktade Paulus som en filosof var de mer benägna att skada förföljare av en filosof än en filosof själv.

Slutsats: Det finns inga avgörande bevis för att Paulus var helt misslyckad. Det är dock ett fastställt faktum att församlingen i Aten var mycket mindre och mindre inflytelserik än de grekiska församlingarna i Filippi, Tessalonika och Korint.

Fråga: Vad anklagade de Paulus för i Apostlagärningarna 17:18?

S: Ordet här, som ibland översätts med ”pratmakare”, hade egentligen en mer specifik betydelse. Det användes om fåglar som samlade olika frön och om människor som samlade skrot. De anklagade i själva verket Paulus för att sakna egna idéer, utan istället plocka upp bitar av visdom här och där och presentera dem som om de vore något nytt.

Det är intressant att just de atenska filosoferna själva anklagades för att bara sitta och vänta på att få höra nya idéer. Inte bara Lukas nämner detta i Apostlagärningarna 17:21, utan även Thukydides skriver i sin Historia 3.38.5 om atenarna: ”Ni är de bästa på att låta er luras av något nytt som sägs.” Senare, när makedonierna var på väg att erövra Aten, anklagade den atenske Demosthenes atenarna för att alltid efterfråga nya idéer. Filippos 1.10.

Fråga: Hur försökte Paulus i Apostlagärningarna 17:18 nå ut till epikureerna, som härstammade från Epikuros från Samos (341–270 f.Kr.)?

S: Epikuros ansåg att de två viktigaste sakerna som människan kunde vara medveten om var smärta och njutning. Han menade att människans främsta mål var att maximera njutning och lycka. Han trodde att gudarna, om de överhuvudtaget existerade, var irrelevanta för mänskligheten, och att materia och slumpen var de primära orsakerna. (October 29, 2002 ) uppger att Epikuros var banbrytande genom att tillåta kvinnor och slavar i sin skola.

Epikureerna trodde att endast materiella atomer var eviga och att det inte fanns något liv efter döden. Epikuros och Chrysippos hävdade att antingen finns det ingen gud alls, eller så bryr han sig, om han finns, endast om sig själv, enligt Theophilus ”Brev till Autolykos”, bok 2, kap. 4, s. 95.

Både stoikerna och epikureerna trodde att världen skulle förstöras i eld, enligt *Octavius* av Minucius Felix (210 e.Kr.), kap. 34, s. 194. Enligt *Encyclopedia Britannica* var ett av Epikuros huvudmål att befria människan från rädslan för gudarna. Människor borde vara fria från rädslan för döden och domen. Epikureerna hade inte särskilt mycket etisk lära. Det fanns två typer av epikureer: de ursprungliga och de ”förändrade”. De ursprungliga epikureerna trodde på måttfullhet. Till exempel orsakade både svält och överätande smärta. De senare, förändrade epikureerna var festprissar som sa: ”Ät, drick och var glad, för i morgon dör vi.” Man kan se dagens anhängare av Ayn Rand som liknande de ursprungliga epikureerna. Det fanns få berömda epikureer, men den romerske poeten Lukretius var en av dem.

Mot detta framförde Paulus följande.

1) Det var Gud, inte slumpen, som skapade världen och allt i den

2) Gud bestämmer när och var människor ska leva

3) Människor bör söka Gud

4) Vi måste omvända oss inför Gud

5) Gud är nära oss

6) Gud kommer att döma världen med rättvisa

7) Bevis på den sanna religionen: Jesu uppståndelse

Fråga: Varför nämns avgudar för epikureerna i Apostlagärningarna 17:18–31?

S: Epikuros förnekade inte de grekiska gudarnas existens, eftersom han skrev (Brev till Menoeceus 123) ”vi känner till deras existens genom omedelbar insikt.” Andra epikureer skrev: ”De är skapade av finare materia än vi och bor långt borta i mellanvärldarna” (Plutarch, Moralia 731 D, 734 C; Intermundia, Cicero, N.D. i.8). Stoikerna anklagade epikureerna för att vara ateister. Den anklagelsen stämde inte riktigt, men epikureerna trodde inte att gudarna brydde sig om eller påverkade mänskliga angelägenheter.

Epikureernas främsta motståndare var stoikerna. Medan stoikerna var panteister och epikureerna liknade ateistiska rationalister, hade båda grupperna den inkonsekvensen att de förnekade gudarnas existens, men ändå uttryckligen bekräftade de grekiska och senare romerska avgudarna.

Fråga: Hur försökte Paulus i Apostlagärningarna 17:18 nå ut till stoikerna, som härstammade från Zenon från Kition på Cypern (ca 320–ca 250 f.Kr.)?

S: Stoikerna trodde på en panteistisk kraft eller gudomlig själ som genomsyrade allt, och de trodde att ett stort syfte styrde historien. De ansåg inte att njutning nödvändigtvis var det bästa sättet att undvika smärta. Ibland visste man inte hur man på rätt sätt skulle välja den bästa njutningen. De var fatalistiska, och Josefus påpekar att de hade många likheter med fariséerna. Istället för att tro på en gudomlig lag ansåg de att man borde följa en ”naturlag”.

Enligt Athenagoras i *A Plea for Christians* (177 e.Kr.), kap. 19, s. 138, säger stoikerna att allt kommer att brännas upp och att världen kommer att få en ny början. Tatianus *Address to the Greeks*, kap. 6, s. 67, tillägger att stoikerna trodde att allt kommer att förstöras och återgå till att bli som det var förut.

Stoikerna betonade tre saker: logik, fysik och etik, och de strävade efter att forma människors karaktär så att den skulle bli stark genom triumf och tragedi. Deras fyra högsta dygder var visdom, mod, självbehärskning och rättvisa. Stoicismen hade ett betydande inflytande. Seneca, Epiktetos och kejsaren Marcus Aurelius var stoiker.

I motsats till stoicismen nämnde Paulus i Aten följande.

1) Gud skapade världen och allt som finns i den; världen är inte Gud

2) Gud är en person

3) Gud upprätthåller oss; vi gör ingenting för att upprätthålla Gud

4) Människor bör söka Gud, inte bara visdom och etik

5) Vi måste omvända oss inför Gud

6) Gud kommer att döma världen

7) Beviset på den sanna religionen: Jesu uppståndelse

Fråga: Varför nämnde Paulus avgudar för de panteistiska/ateistiska stoikerna i Apostlagärningarna 17:18–31?

S: Den berömde filosofen Sokrates var den ende grekiske filosofen som är känd för att ha avrättats för att han inte trodde på de grekiska gudarna. Sedan dess har ingen annan grekisk filosof stått upp och sagt att de grekiska gudarna var falska. En av Sokrates lärjungar, Antisthenes, grundade den kyniska skolan, och stoikerna härstammar från kynikerna.

Man måste lägga märke till inkonsekvensen mellan den stoiska filosofin och stoikernas faktiska trosuppfattningar.

Stoisk filosofi: Stoicismen lärde att alla människor härstammar från den enda universella anden (inte grekiska avgudar) som genomsyrade materien, och att alla människor är bröder och jämlika.

Stoikerna: Stoikerna var dock inte ateister, eftersom en av stoikernas framstående ledare, Kleanthes från Assos, skrev ”Hymnen till Zeus” (Zeus var en grekisk avgud) som Paulus citerade ur. Stoikernas tro på avgudar blev senare en fråga om liv och död för de kristna. Den romerske kejsaren Marcus Aurelius var en stoiker som förföljde de kristna, bland annat för att de inte trodde på några gudar utom den ende sanne Guden.

Paulus syfte: I Apostlagärningarna 17:18–31 påpekade Paulus troligen på ett klokt men underförstått sätt den intellektuella hyckleriet i att sjunga hymner till Zeus och godkänna grekiska avgudar jämfört med tron på endast en (men panteistisk) Gud. Den grundläggande frågan är att om Gud är orsaken till vår existens, så kan vi inte vara orsaken till Guds existens.

Fråga: Använde Paulus i Apostlagärningarna 17:18–31 ett halmgubbeargument när han hävdade att gudarna inte var dessa av människor skapade avgudar? Vissa polyteister trodde att avgudarna endast var livlösa avbildningar av gudarna.

S: Hedningarna trodde inkonsekvent både på osynliga gudar och på de synliga statyerna. Mer specifikt kunde gudarna lokaliseras så att de ”bodde” i de synliga statyerna, vilka var heliga och hade makt att ge profetior och hela. I Efesos sa de till exempel inte att gudinnan Artemis var viktig; istället ropade de: ”Stor är Artemis av efesierna.” Låt oss titta på vad de tidiga kristna, moderna hinduer och moderna katoliker sa, inte om polyteism i allmänhet, utan om dyrkan av själva stenstatyerna.

Den tidiga kyrkan: Förutom Paulus påpekade många tidiga kristna författare denna inkonsekvens och använde många argument av samma typ, nämligen att ”själva träet, metallen och stenen inte kan göra någonting”. Några exempel är:

Tatians ”Till grekerna”, kap. 4, s. 66, 110–172 e.Kr.

Teofilus till Autolykos, bok 1, kap. 10, s. 92, 168–181/188 e.Kr.

Athenagoras ”Försvar för de kristna”, 177 e.Kr., kritiserar hedningarna för att de tror att själva statyerna kan bota de sjuka och uttala orakel.

Klemens av Alexandrias ”Uppmaning” (193–217/220 e.Kr.), kap. 10, s. 199, kritiserar att man betraktar stenar och trä som heliga föremål.

Minucius Felix (210 e.Kr.) ”Hur mycket mer träffande bedömer inte de stumma djuren naturligt nog era gudar? Möss, svalor och glador visste att de saknar känslor: de gnager på dem, de trampar på dem, de sätter sig på dem; och om ni inte driver bort dem, bygger de sina bon i själva munnen på er gud. Spindlar väver faktiskt sina nät över hans ansikte och hänger upp sina trådar från hans huvud. Ni torkar av, rengör, skrapar, och ni skyddar och matar dem som ni själva har skapat;” Octavius av Minucius Felix, kap. 24, s. 187

Octavius av Minucius Felix 210 e.Kr., kap. 19, s. 184 och kap. 27, s. 189–190. I kapitel 27, s. 190, nämner han att demoner lurar under statyerna och avbildningarna.

Cyprianus av Kartago (ca 246–258), Avhandling 6, kap. 7, s. 467, parafraserar Octavius om onda andar som lurar under statyer och helgade avbildningar.

Hinduisk avgudadyrkan: Idag lägger vedantiska hinduer tonvikten på Upanishaderna och på ett enda, panteistiskt väsen, Brahman. Till skillnad från andra hinduer betonar de inte Indra, gudarnas kung, eller att Shiva är den Högste, eller att Vishnu är den Högste, eller andra gudar. Ändå kan de, inkonsekvent nog, fortfarande ha avgudar av dessa eller andra avgudar i sina hem, som de ger ghee (smör) eller andra offergåvor till. Hur kan dessa små avgudar av plast eller metall konsumera smöret och andra livsmedel, särskilt om allt är Brahman?

Katolsk avgudadyrkan: Idag tror katoliker inte bara att Maria fäller tårar och helar, utan att faktiska statyer av henne fäller tårar och helar.

Fråga: Finns det i Apostlagärningarna 17:23 något bevis utanför Bibeln på ett altare tillägnat en okänd gud?

S: Det finns inga arkeologiska bevis, men rikligt med litterära källor. Pausanias (200-talet e.Kr.) skriver i Beskrivning av Grekland 1:1:4 om ”altare till okända gudar”, och Filostratos (300-talet e.Kr.) nämner i Apollonios av Tyana – en biografi 6:3:5 att ”det är klokare att tala väl om alla gudar, särskilt i Aten, där man uppför altare även till okända gudar”. Diogenes Laertios nämner i ”Filosofernas liv” 1:110 att Epimenides under en pestepidemi i Aten släppte lös svarta och vita får. Athenerna skulle offra fåren där de lade sig ner och uppföra ett altare närmast den plats där de stannade. När fåren stannade långt från något befintligt altare tillägnat en gud, uppförde athenerna ett altare till en okänd gud.

Dessutom vet vi inte med säkerhet att Paulus hade avslutat sin predikan när han avbröts av de atenska filosoferna som hånade honom.

F: Stöder Apostlagärningarna 17:23 på något sätt den ateistiska påståendet att ”Gud” helt enkelt är namnet på det vi inte känner till?

S: Det finns en punkt där kristna delvis kan hålla med ateisterna. ”Gud” är benämningen på det de inte känner till. Men genom Kristus känner vi Gud. En andra punkt som ateisterna borde hålla med om är att, med tanke på Bibelns omfång och de många vittnesbörden från kristna, avslöjar kristendomen – förutsatt att den är sann – mycket om Gud.

Som en parentes kan nämnas att Aiskylos, i ”Eumeniderna”, lät guden Apollon säga: ”När stoftet har sugit upp en människas blod, när hon väl är död, finns det ingen uppståndelse.” Om någon trodde på det skulle de hånskratta när Paulus talade om uppståndelsen.

Man kan säga att alla, även ateister, tror på Gud. Om man här definierar Gud som det som är oskapat, det som fastställde naturlagarna, den ursprungliga orsaken, så är namnet på ateisternas gud ”slumpen”. (hämtat från ett föredrag av David Prentiss.)

Fråga: I Apostlagärningarna 17:28, hur och när bör vi citera från icke-kristna källor, som sanna, när vi delar evangeliet eller debatterar med icke-kristna?

S: Det bör göras på följande sätt: mycket försiktigt. Vi vill inte ge intryck av att vi tror på, eller att de bör tro på, hela det verk som de citerar ur, även om vissa delar av det är sanna. Paulus, och vi, kan citera ur något för att skapa en gemensam grund, genom att enas om saker som båda sidor redan anser vara sanna, innan vi går vidare till nya områden. Men vi kan inleda det vi säger med något i stil med: ”Jag tror inte att den här boken/källan är helt sann, men jag tror att vi kan enas om att just den här meningen i den är sann.” På sätt och vis balanserar man på en slak lina mellan ett ad hominem-argument – där man vädjar till det som de redan anser vara trovärdigt och tillförlitligt – utan att bekräfta eller bidra till deras uppfattning om trovärdigheten hos en antibiblisk källa.

Ibland finns det dock några intressanta sanningar. Till exempel hånade Xenofanes, som skrev år 570 f.Kr., att gudarna i himlen alla var ljushyade och blåögda, precis som thrakerna – åtminstone enligt thrakerna i dagens Bulgarien och nordöstra Grekland. Men i stället var gudarna i himlen alla mörkhyade och såg alla ut som, ja, etiopier, enligt etiopierna. Förresten, har du hört talas om den blondhåriga, blåögda hinduiska gudinnan som heter ”Brigitte”, eller den hinduiska guden som heter Chau Chung? – Det trodde jag inte heller. Om varje kultur trodde att de människor som fysiskt liknade gudarna i himlen mest var de själva, skulle man kunna undra om bilderna av dessa gudar i himlen alla var förfalskningar eller bedrägerier, och Xenofanes kanske var något på spåren. Skulle du dela detta med en hedning? – Kanske. Är detta att predika evangeliet? – Nej. Detta kallas polemik.

I många fall finns det inget behov alls av att hänvisa till eller ta upp några icke-kristna och antibibliska källor. Men om de människor som lyssnar på dig har en barriär mot evangeliet, kan det i sådana fall ibland – men inte alltid – vara bra att visa vad som är korrekt och vad som är felaktigt med den källa eller auktoritet som de litar på.

När det gäller Paulus är de kristna oeniga om huruvida Paulus gjorde det bästa han kunde här. Vi ser ingen blomstrande församling i Aten, och endast ett fåtal människor kom till tro. Kanske tyckte åhörarna att Paulus ord var intressanta, men hans undervisning kunde lätt passa in i deras befintliga religiösa världsbild, eftersom allt han sa ändå redan fanns i deras egna källor. Å andra sidan skulle andra hävda att Paulus, under omständigheterna med en mycket skeptisk publik, gjorde det bästa som kunde göras.

Jag kände en pånyttfödd kristen, en före detta mormon, som när han vittnade för mormoner helt enkelt citerade ur Mormons bok (som han kände till ganska väl) för dem. De kunde inte riktigt argumentera emot honom, eftersom det stod i deras egen religiösa bok. Men hur stor framgång han hade med det unika tillvägagångssättet vet jag inte.

Fråga: Visar Apostlagärningarna17:28 att panteismen är sann?

S: Nej. Uttrycket ”I honom lever vi, rör vi oss och är vi till” syftar inte på att vi fysiskt befinner oss inuti Gud, som är ande. Det betyder snarare att vi alla både har skapats av Gud och att vår fortsatta existens är beroende av Gud. Se Kolosserbrevet 1:16–17 för mer om Paulus tankegång här.

F: Visar Apostlagärningarna17:28 –29 att en himmelsk far och mor födde andebarn, såsom mormonerna har lärt ut?

S: Nej. Det finns två punkter att beakta i svaret.

1. Lägg märke till att det inte finns någon hänvisning till någon gudinna eller moder.

2. Lägg märke till att det inte finns någon hänvisning till sexuell aktivitet från Guds sida. Muslimer tror ofta felaktigt att kristna anser att Gud kan ha sexuella relationer. Äkta kristna har aldrig sagt att Gud är ett sexuellt väsen, även om mormonerna lär ut att Gud är ett sexuellt väsen.

Fråga: Var Dionysius i Apostlagärningarna 17:34 samma person som senare blev biskop i Aten?

S: Vi är inte säkra, men i Eusebius ”Kyrkohistoria”, bok 3, kap. 4, s. 137–138, står det att Dionysius av Korint (170 e.Kr.) sade att Dionysius, den förste biskopen i Aten, och Dionysius Areopagiten var samma person.

F: I Apostlagärningarna 17:34, var det denne Dionysius som skrev de verk som sägs vara författade av Dionysius Areopagiten?

S: Nej. Dessa skrevs hundratals år senare, omkring 485–528 e.Kr. I *Encyclopedia Britannica*, 1956 års upplaga (volym 7, s. 396–397), står det att dessa fyra verk plus tio brev hade ett stort inflytande på teologer under medeltiden, däribland Thomas av Aquino, Erigena, Petrus Lombardus, Albertus Magnus och andra. De var mer intresserade av det system av kristen teologi kombinerat med grekisk filosofi som återfinns i verken än av den faktiska författarens identitet.

Tyvärr ledde detta till att filosofin trädde i stället för relationen till och lydnaden mot Gud. I Encyclopedia Britannica (1956), s. 396, står det: ”Dess beståndsdelar – kristna, grekiska, orientaliska och judiska – är förenade i ett organiskt system, inte grovt sammanblandade. Kanske har teologisk-filosofisk fantasi aldrig skapat något mer anmärkningsvärt.” Detta system betonade livets flöde från Gud genom en himmelsk hierarki uppbyggd i tre-och-tre-grupper bestående av:

I. Serafer, keruber och troner

II. Herravälden, dygderna och makterna

III. Furstendömen, ärkeänglar och änglar.

Studiet av det förmodade sambandet mellan dessa varelser, ritualernas triader och andra saker ersatte det enkla studiet av Guds ord. Det är nästan som om författaren, som skrev under pseudonymen Dionysius Areopagiten, mycket noggrant hade läst Kolosserbrevet 2:18–19 och sedan gjorde allt han kunde för att bryta mot det.

Fråga: Vem var de första som kom till tro i Akaja, enligt Apostlagärningarna 17:34 – atenarna Dionysius och Damaris, eller Stefanas hushåll enligt 1 Kor 16:15?

S: Stefanas hushåll var de första som kom till tro i Akaja. Aten ingick inte i den romerska provinsen Akaja, utan var en administrativt självständig stad omgiven av Akaja. En författare skulle troligen inte ha vetat detta, om han inte levde just vid den tiden.

Fråga: Finns det i Apostlagärningarna 18:2 någon bekräftelse utanför Bibeln på att kejsar Claudius (41–54 e.Kr.) beordrade alla judar att lämna Rom?

S: Ja, den romerske historikern Suetonius skriver i Claudius 25 om utvisningen och anger att orsaken var ”deras ständiga upplopp, anstiftade av Chrestus”. Chrestus var troligen en felstavning av Kristus, och upploppen var sannolikt motståndet från många judar som tog emot Kristus. Detta hände omkring år 50 e.Kr., men Suetonius anger inte det exakta året.

Den romerske historikern Dio Cassius och den judiske historikern Josefus nämner också Claudius dekret om att förvisa alla judar från Rom, men de anger inte året.

Den kristne författaren Orosius nämner också detta och säger att det bygger på Josefus. Orosius anger att året var 49 e.Kr.

Fråga: Varför var Paulus tältmakare och inte en yrkesverksam rabbin, enligt Apostlagärningarna 18:3, 20:34; 1 Kor 9:1–18; 2 Kor 11:7–12; 1 Tess 2:9; 2 Tess 3:7–10?

S: Det fanns inga yrkesmässiga rabbiner. Alla rabbiner skulle lära sig ett hantverk, enligt Mishnah Pirke Aboth/Avot 2:2.

F: I Apg 18:6, när anser du att det är lämpligt att göra som Paulus här och ”skaka av sig kläderna” (eller, som i Apg 13:51, ”skaka av sig dammet från fötterna”)?

S: De hade beslutat att under inga omständigheter acceptera Paulus ord, och det gjorde de klart för honom. När alla de människor du talar till är fast beslutna att inte följa Gud, avvisar dig och ditt budskap och inte lyssnar på dina ord, då kan din uppgift att varna dem vara fullbordad. Att skaka av dammet från fötterna är ett sista budskap till dem om att Gud själv kan varna dem från och med nu. För övrigt gjorde Paulus detta endast mot synagogan i Korint. Senare besökte Paulus synagogan i Efesos.

Fråga: Varför tror du att Gud talade till Paulus här i Apostlagärningarna 18:9–10?

S: Efter förföljelserna och det svaga mottagandet i Aten kan han ha känt sig nedstämd. Även på andra platser hade han ofta en lovande start, bara för att tvingas ge sig av på grund av allt motstånd. När han kanske undrade om hans ansträngningar överhuvudtaget gav någon bestående effekt, uppmuntrade Gud honom. Trots vad som hade hänt tidigare lovade Gud Paulus att ingen skulle skada honom i Korint. 2 Korintierbrevet 1:3–11 visar också den nedstämdhet som Paulus kände vid denna tidpunkt.

F: Varför blir gudfruktiga ledare ibland nedstämda och missmodiga, enligt Apostlagärningarna 18:9–10?

S: Ibland kan det bero på att de inte ser de resultat de förväntar sig att de borde se. Eller, vilket är lika illa, de ser visserligen positiva resultat, men märker sedan att de positiva resultaten inte varar. Kom dock ihåg att resultaten tillhör Gud.

Å andra sidan kan ledare ibland bli alltför självbelåtna. Detta kan vara nedslående för andra människor.

Lydiga kristna, som älskar Herren, kan ändå bli nedslagna. Exempel från Bibeln är Job, Elia, David och Paulus. Andra exempel på kristna som drabbats av nedslagenhet eller depression är Martin Luther, Charles Spurgeon, Adoniram Judson, Hudson Taylor, Mary Morrison, hustru till Robert Morrison, David Brainerd och A.B. Simpson.

Låt oss titta på vad Paulus kunde se i situationerna i sitt liv. Det kunde finnas ett stort strategiskt värde i den riktning Paulus var på väg. Om Paulus kunde tala med de judiska ledarna och övertyga ledarskapet att acceptera Jesus som Messias, skulle det ha en enorm inverkan. Om Paulus kunde vittna för den romerske kejsaren och leda honom till Kristus, eller åtminstone göra kristendomen till en accepterad religion som inte skulle förföljas, skulle det göra det så mycket lättare för kristna över hela riket. Paulus tog steg i båda dessa riktningar, men vi vet inte hur mycket han funderade över dessa strategiska initiativ. Oavsett vilket gick dock båda dessa potentiellt stora möjligheter om intet. De kristna vid denna tid hade varken den judiska nationens resurser eller det romerska imperiets resurser till sitt förfogande för att hjälpa dem att sprida evangeliet. Istället stod de inför en uppförsbacke med Guds hjälp, men utan stöd från institutioner.

Hur skulle du känna dig om du var en begåvad predikant, lärare och undergörare, och sedan satt i fängelse i två år, med endast mycket begränsade möjligheter att påverka? Vi är verktyg. Jag har en hammare i min verktygslåda och det är en bra hammare. Jag tar fram den och använder den när jag behöver, och resten av tiden lämnar jag den i verktygslådan. Jag oroar mig inte för om hammaren utnyttjas fullt ut eller inte, eller om hammaren känner sig tillfredsställd. Vi är verktyg för Gud. Gud använder oss när Han vill, och kan ge oss endast begränsade möjligheter vid andra tillfällen.

Ibland har Gud bett oss att vara fångar och slavar. Vi får inte alltid utnyttja vår fulla potential, inte ens när det gäller att göra saker för Gud. Men Gud ber oss inte om resultat, utan om lydig kärlek. Vi måste vara förberedda, alltid vara redo och inte ta illa upp när vi hamnar i bakgrunden och måste vänta.

Fråga: Vad ska vi göra när vi känner oss nedslagna, enligt Apostlagärningarna 18:9–10?

S: Som en god kristen författare sa, bör vi inte ta illa upp av det oförklarliga. Närma er Gud. Inse att nuet är mycket litet jämfört med den eviga framtiden. Vem du är är viktigare än vad du gör och vad som händer dig. Paulus insåg detta, redan i fängelset, och det är hemligheten bakom hur han kunde vara glad, till och med där, och sjunga och prisa Gud.

F: Vad ska vi göra enligt Apostlagärningarna 18:9–10 för att uppmuntra gudfruktiga ledare?

S: Be för dem, låt dem veta att vi värdesätter dem och ber för dem. Även när de kanske behöver rättas till, eller till och med tillrättavisas, låt dem också veta att vi fortfarande respekterar dem och bryr oss om dem.

Fråga: I Apostlagärningarna 18:12, har vi någon information utanför Bibeln om prokonsuln Gallio?

S: Ja, men innan vi diskuterar just Gallio, låt oss först tala om prokonsuler i allmänhet. Vissa romerska provinser stod under kontroll av den kejserlige legatusen som rapporterade till kejsaren, andra stod under en prokonsul som rapporterade till senaten. Det var en viktig skillnad i Rom, beroende på vem som tog ut skatterna. Korint var en forntida stad som förstördes av romarna men återuppbyggdes år 47 f.Kr. Korint var huvudstad i den grekiska regionen som kallades Akaja. Akaja var en del av Makedonien fram till år 27 f.Kr. och stod under en prokonsul (utsedd av senaten). År 15 e.Kr. förenade Tiberius regionen med Makedonien och Moesien till en kejserlig provins. Claudius placerade den under en prokonsul utsedd av senaten år 44 e.Kr., enligt Suetonius, Claudius 25.

Junius Annaeus Gallio var den äldre brodern till den berömde stoikiske filosofen Lucius Annaeus Seneca, som var Neros lärare. En inskrift i Delfi anger att Gallio var prokonsul från ca 51–52 e.Kr. Andra tolkar datumet som 52–53 e.Kr. Tydligen hade han nyligen tillträtt som prokonsul när Paulus befann sig där. Gallio var mycket lättsam. Enligt Gallios egen bror Seneca: ”Ingen dödlig är så trevlig mot någon som Gallio är mot alla.” Gallio var inte prokonsul särskilt länge. Inom några år begav han sig på en kryssning för att bli av med en återkommande feber. Några år senare åkte han på en kryssning till Alexandria för att lindra sin astma. Så småningom tvingades Gallios bror Seneca att begå självmord, och senare lät Nero avrätta Gallio.

Gallios beslut att avvisa målet mot Paulus var viktigt för att skapa ett prejudikat. Om Gallio hade funnit Paulus skyldig till att förespråka en religion som inte var laglig, kunde andra landshövdingar ha följt hans exempel och utvisat Paulus så snart han kom in på deras territorium.

Fråga: Vem slog Sosthenes i Apostlagärningarna 18:17, och varför?

S: Skriften säger inte vem som slog Sosthenes eller varför. Låt oss titta på fyra alternativ och sedan avgöra vilket som är mest troligt.

a) Antisemitiska greker slog Sosthenes

b) Judar slog Sosthenes för att han var en halvhjärtad talesman.

c) Sosthenes, som var jude, tog emot misshandeln som ett ”offer” för att försöka övertyga Gallio.

d) Judar slog Sosthenes eftersom han blev kristen.

Det rätta svaret är troligen a), men d) är också en möjlighet. Paulus nämner Sosthenes i 1 Korintierbrevet 1:1. Eftersom Paulus inte skiljer på någon annan Sosthenes var det troligen samma person, vilket gör d) till det troliga svaret. Sosthenes var inte ett vanligt grekiskt namn.

Fråga: I Apostlagärningarna 18:24–28, var Apollos en troende innan han fick höra talas om Jesus?

S: Apollos kände inte till Jesus, men precis som Abraham, Job och andra sanna efterföljare trodde Apollos på Gud, men hade ännu inte haft tillfälle att höra talas om Jesus. Som J.D. Pentecost lärde ut befann sig Apollos, vad honom beträffade, fortfarande i den gamla förbundstiden innan han talade med Akvila och Priscilla. Apollos kom från Alexandria och hade troligen en ”hellenistisk prägel på sin judendom” som innebar att han var bekant med grekisk filosofi. Han kanske var bättre på att samtala med de grekiska filosoferna än Paulus.

Fråga: I Apostlagärningarna 18:24–28, om Apollos hade dött innan han talade med de kristna, skulle han då ha kommit till himlen?

S: Skriften säger inget om detta, men det finns tre punkter att beakta.

1. Apollos trodde på den sanning om Gud som han kände till.

2. Han förstod förmodligen inte eller hade inte Anden.

3. Istället för att överlåta Apollos till detta mellanläge, där han var något av en troende enligt Gamla testamentet, såg Gud till att Apollos skulle lära sig sanningen.

Fråga: Hur undervisar man, enligt Apostlagärningarna 18:24–28, någon som har en delvis men ofullständig kunskap om sanningen?

S: Om personen är icke-troende, börja med bön; endast den Helige Ande kan omvända dem, men du kan så frön, följa dem på deras väg eller föra dem till Kristus, beroende på var de befinner sig. Många kristna som är före detta mormoner och som jag har pratat med har sagt att det som fick dem att lämna mormonismen var något de var tvungna att höra ungefär tio gånger innan det hade någon effekt på dem. Först då bestämde de sig för att undersöka saken, i ”förvissningen” om att de skulle kunna bevisa att den kristne hade fel. Sedan upptäckte de att de inte kunde det, och så småningom lämnade de mormonismen och kom senare till Kristus.

Om de är troende som har fel i viktiga men sekundära frågor, börja ändå med bön. Du kanske fortfarande behöver ha tålamod med dem också. Debattera inte med dem om det inte är nödvändigt. Ibland måste du noggrant bevisa varje argument du framför; men ibland behöver du inte slösa tid på det, utan bara lägga fram dina argument. Du måste ta reda på var de står och bedöma utifrån personen och situationen. Det är bra att fråga dem på vilka grunder de intar sin ståndpunkt. Kanske ser de redan fördelar med din syn, men känner att de inte kan acceptera den eftersom de då tror att de skulle behöva ändra en annan åsikt. Men det vet du inte förrän du frågar dem varför de håller fast vid sin ståndpunkt. Då kan du kanske visa dem att de kan ändra sig och anamma din syn, utan att behöva ändra sin åsikt i den andra frågan.

Det kan också hända att efter att du har lagt fram dina argument och de har förklarat skälen till sin ståndpunkt, så inser du att det är du som har fel, och att antingen du, eller båda två, bör ändra era åsikter för att anpassa er till sanningen.

F: Hur såg staden Efesos ut på Paulus tid, enligt Apostlagärningarna 19:1?

S: Efesos var en av de tre eller fyra största städerna i Romarriket. Det fanns en mycket stark hednisk närvaro där, och ekonomiska intressen var knutna till det fortlevande hedendomet. Stadens kommersiella storhetstid var förbi eftersom hamnen höll på att slammade igen på grund av överdriven avverkning, överbetning och kolbränning uppströms. Romarna försökte rensa bort slammet år 65 e.Kr., men de lyckades inte särskilt bra. De kunde dock fortfarande tjäna mycket pengar på sin silvergudinna Artemis. Huvudgatan var mycket bred för sin tid, cirka 11 meter. Men inget av detta påverkade egentligen evangeliets stora spridning där. Artemis-templet var 239 fot brett och 418 fot långt enligt Plinius Naturalis Historia 36.95. Detta var troligen världens största tempel, ungefär fyra gånger så stort som Parthenon i Aten.

Fråga: Vad avses med de övre/högre kusterna i Apostlagärningarna 19:1?

S: Det var det inre höglandsområdet i Mindre Asien (den frygiska och galatiska platån), som Paulus passerade på sin väg till Efesos.

Fråga: I Apostlagärningarna 19:2–3, hur kunde de verkligen tro utan att ha tagit emot den Helige Ande?

S: Fyra punkter att beakta i svaret.

Intellektuellt sett kan vem som helst tro att kristendomen är sann utan att åta sig att bli kristen och bli frälst.

Under Gamla testamentets tid trodde många på Gud utan att ha den Helige Anden i sig.

Under denna övergångstid var dessa hedningar lydiga nog att tro, även om den Helige Ande ännu inte hade fyllt dem.

Idag är detta fall visserligen inte ett exempel för oss, men det bevisar att det inte var ett krav att ha den Helige Anden i sig för att tro på Gud.

Fråga: Kan människor idag, enligt Apostlagärningarna 19:2–3, verkligen tro utan att ta emot den Helige Ande?

S: Två punkter att beakta i svaret.

1. Denna text, liksom många troendes erfarenheter i Gamla testamentet, bevisar att det teoretiskt sett är möjligt för Gud att få människor att tro utan att de har den Helige Anden i sig.

2. Vid den tidpunkt då Paulus skrev Romarbrevet 8 skulle den Helige Anden bo i alla som var äkta troende.

Fråga: Kan du förklara varför det i Apostlagärningarna 19:5 står att Jesu lärjungar döpte endast i Jesu namn? Varför?

S: Även om Skriften inte uttryckligen säger det, kan vi konstatera ett antal saker.

1. Andra människor döpte också. Judarna hade rituella tvagningar, och senare döpte de cerintiska kättarna. Det fanns olika ceremonier inom de grekiska mysteriereligionerna.

Men till skillnad från dessa andra dop döpte de med Jesu auktoritet; så ”i namnet av” innefattar här säkerligen betydelsen ”med auktoriteten av”.

2. Naturligtvis döpte även Johannes Döparen. Faktum är att vissa kristna gjorde saker felaktigt i Efesos. Se Apostlagärningarna 19:1–6 för mer information.

3a. Vissa anser att det inte spelar någon roll om man döpte i Jesu namn eller i Faderns, Sonens och den Helige Andens namn – det är samma sak. Det är inte ”formeln” eller orden som räknas, utan innebörden och avsikten.

3b. Å andra sidan kanske de kristna eller Lukas medvetet ville undvika att offentliggöra att de döpte i Faderns, Sonens och den Helige Andens namn, utan som en förkortning helt enkelt sa att de döpte i Jesu auktoritet/namn.

4. Enhetspentekostalerna hävdar att de är synonymer eftersom Jesus är Fadern och Jesus är den Helige Ande. Men detta kan inte stämma, eftersom Jesus i Matteus 27:46 ropade: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?”.

Så 1 och 2 är båda definitivt sanna, och antingen 3a eller 3b kan vara sant. 4 är definitivt falskt.

Fråga: Var lärjungarna i Efesos i Apostlagärningarna 19:6–7 äkta kristna innan de döptes med den Helige Ande?

S: De var ännu inte kristna, även om de tillhörde de utvalda. Fyra punkter att beakta i svaret.

Under Gamla testamentets tid kunde en person verkligen tro på Gud utan att ha den Helige Anden inom sig. Den Helige Anden kunde lämna någon, precis som Gud lämnade Simson i Domarboken16:20 , och precis som David bad Gud att inte göra i Psalm 51:11.

Under Nya testamentets tid har alla äkta kristna den Helige Ande inom sig, som det står i Romarbrevet 8:9–11 och som 1 Korintierbrevet 2:16 antyder. Apostlagärningarna 19:2 visar människor som trodde på Jesus men som ännu inte hade den Helige Ande. Eftersom övergången från det gamla testamentets mosaiska förbund/dispensation till det nya redan hade skett, var det rätta att omedelbart be om den Helige Ande.

Gud är inte begränsad till att verka inom ramen för våra förväntningar. Till exempel dör vissa spädbarn utan att ha förmågan att tro på Jesus. Ingenting i Bibeln hindrar Gud från att låta dem komma till himlen genom Jesus.

Lärjungarna i Efesos kände endast till Gamla testamentet och Johannes Döparen. (Kanske hade Apollos talat till dem.) De kan ha varit liknande dem under Gamla testamentets tid.

Fråga: Bör trohealare idag, enligt Apostlagärningarna 19:12, dela ut näsdukar för helande?

S: Som icke-karismatiker ser jag inget i denna skriftställe, eller någon annan i Bibeln, som direkt utesluter detta.

Fråga: Eftersom människor i Apostlagärningarna 19:12 blev helade genom näsdukar och förkläden som apostlarna hade rört vid, stöder det då religiösa reliker, såsom de som används av den katolska och den ortodoxa kyrkan?

S: Nej, eftersom det fanns betydande skillnader mellan apostlarnas näsdukar och senare reliker.

1. Kläderna användes för helande och inte för tillbedjan eller vördnad.

2. Det var endast kläder från apostlarna, inte från andra helgon, såsom Maria eller Jakob, Herrens bror.

3. Det handlade inte om pengar.

Från Johannes Klimakos tid (före år 670 e.Kr.) och framåt försökte olika kristna teologer att sammanställa en uttömmande lista över dygder och laster. Det mest anmärkningsvärda med nästan alla dessa listor är att de helt glömde bort det andra av de tio budorden. (Om du inte är säker på vad det andra budet är, kan du läsa 2 Mosebok 20:4–6.)

Observera att det finns vissa skillnader mellan den katolska och den ortodoxa synen på vördnad. De ortodoxa har vanligtvis ikoner, eller tvådimensionella bilder, genom vilka de ber till Gud. Katolikerna har fler statyer.

F: Varför kunde de judiska exorcistern inte driva ut demonerna i Apostlagärningarna 19:13–17?

S: De använde de rätta orden, men kraften låg inte i orden. Det viktiga var Guds kraft som flödade genom en kristens liv. Eftersom de inte var kristna fanns den kraften inte där.

Som en sidokommentar: det faktum att Sceva påstods vara överstepräst betyder inte nödvändigtvis att han var det eller inte; det kan ha varit en titel han tilldelade sig själv. Dessutom, även om Scevas söner ägnade sig åt exorcismer, säger Skriften ingenting om huruvida Sceva själv gjorde det eller inte.

Observera att dessa exorcisatörer inte underordnade sig Jesus som sin Herre och Frälsare, men de såg ingen anledning att inte använda Jesu namn för sin egen vinning. Vissa människor idag är likadana.

Fråga: Finns det i Apostlagärningarna 19:13–17 några belägg för att senare magiska exorcisatörer försökte använda Jesu namn?

S: Ja, faktiskt. I den magiska papyrusen från Paris nr 574, raderna 3018–3019, står det: ”Jag besvärjer dig vid Jesus, hebréernas gud” (jfr K. Preisendanz, Papyri Graecae Magicae, 2 vol. [Leipzig: Teubner, 1928, 1931] 1 plåt IV. Även judiska rabbiner skrev emot att använda Jesu namn vid helande (jfr. Tos Hulin 2:22–23; j. Shabbath 14.4.14d; j Abodah Zarah 2.2.40d–41a; b Abodah Zarah 27b). Varför skulle de fördöma detta om inte vissa människor försökte göra just detta? Man kan inte blanda ockultism och Jesus. Som kristna får vi inte ägna oss åt horoskop, handspådom, ouijabrädor, tarotkort eller några ockulta praktiker.

Fråga: I Apostlagärningarna 19:19, vilken inställning bör vi ha till böcker om ockultism och falska religioner?

S: Som Zola Levitt sa: ”Om du leker med Satan, kommer han att leka med dig.”

Det kan ha funnits ett eller två medicinska botemedel som fungerade, blandade med ett stort antal falska botemedel. Det kan ha funnits några kloka ord som var sunda, blandade med många ockulta lögner. Det kan ha funnits några besvärjelser som faktiskt fungerade eftersom demoner fick dem att verka fungera. Ändå brändes alla böckerna.

Även om böcker från andra religioner innehåller många sanna saker, ska vi inte söka sanningen genom att studera böcker om andra gudar. I Ordspråksboken9:17 är det dårskap, inte visdom, som säger: ”Stulet vatten är sött, och bröd som äts i hemlighet är gott!” (BSB). Detta betyder att det är dårskap att försöka vara eklektisk och ta till sig vilka goda ”detaljer” som helst som kan finnas i ett verk om en falsk gud. Har du några tvivelaktiga statyer, tidskrifter, videor eller böcker i ditt hem? Om så är fallet, ta din relation till Jesus på allvar och gör dig av med dem.

En motvikt till föregående stycke är att Paulus citerade hedniska grekiska poeter när han talade till grekerna i Aten och på andra platser. Även om Paulus mycket tydligt uttryckte sin åsikt om att lita på grekisk filosofi i Kolosserbrevet 2:8 och 1 Korintierbrevet 1:18–31, använde han sin kunskap om grekisk filosofi och religion för att förklara kristna begrepp på ett sätt som de lättare kunde relatera till. Kristna är oeniga om hur effektiv denna metod var jämfört med att ”predika ingenting annat än evangeliet”, som han sa att han gjorde i 1 Korintierbrevet 1:18–31.

Fråga: Är det i Apostlagärningarna 19:24 samma Demetrius som var en troende i 3 Johannesbrevet 12?

S: Även om detta är möjligt är det högst osannolikt, eftersom Demetrius var ett vanligt grekiskt namn.

Fråga: Varför sammanfattade Demetrius i Apostlagärningarna 19:26, 28 hela Paulus undervisning på detta sätt?

S: Hans ensidiga sammanfattning är faktiskt mycket lärorik. Han tog hela Paulus undervisning och ”kondenserade” den till det han ansåg vara relevant för sig själv. Eftersom han inte ville följa sanningen, hörde han bara att hans verksamhet med att tillverka avgudar skulle kunna minska om människor trodde på en Gud som inte hade några avgudar.

Vissa kristna kanske förvånas när en icke-kristens sammanfattning av deras ord kan vara lika ensidig och ytlig som Demetrius analys. Även om Paulus var en effektiv kristen förkunnare, lyckades hans ord helt enkelt inte överbrygga klyftan, eftersom människor som Demetrius hade bränt bron på andra sidan. Även om du visste lika mycket som Paulus, hade hans erfarenhet och kunde utföra de underverk han gjorde, så kommer dina ord inte att räcka för att överbrygga klyftan om den Helige Ande inte verkar i lyssnarens hjärta.

Å andra sidan var samma ord effektiva för att omvända många i Efesos. Så det faktum att dina ord kanske inte når vissa människor betyder inte att misslyckandet ligger i orden.

Fråga: Vad är asiarker i Apostlagärningarna 19:31?

S: Det är provinsens ämbetsmän. Asiarkerna utgjorde delvis ett hederssällskap och hade till uppgift att främja kejsardyrkan i provinsen Asien. Deras högkvarter låg i Pergamon. En person i taget fungerade som asiark för hela provinsen, och det fanns asiarker i varje stad. När deras mandatperiod löpte ut hedrades de för livet med titeln asiark. Det fanns också lysiarker i provinsen Lykien och galatarker i provinsen Galatien. Tydligen kunde pöbeln tänka att om någon var vän med asiarkerna så utgjorde denne inget hot mot det romerska riket.

Fråga: Varför var de i Apostlagärningarna 19:35 så känsliga när det gällde ”Artemis från Efesos”?

S: Artemis-templet byggdes här, troligen efter att en meteorit landat som de dyrkade. Den grekiska Artemis var den celibatära jaktgudinnan, medan denna Artemis var en groteskt utseende fruktbarhetsgudinna. En grekisk gud eller gudinna kunde ha olika egenskaper på olika platser. Offergåvorna som lämnades vid templet och försäljningen av Artemis-avgudar gav staden intäkter. Eftersom ett tempel dessutom ansågs vara en helig och därmed säker plats fungerade det också som en bank där de rika kunde förvara sina förmögenheter. Som den skeptiska boken *Asimov’s Guide to the Bible* (s. 1072) påpekar, skonade erövrare i allmänhet Efesos av respekt för Artemis-templet. År 400 f.Kr. brann dock templet ner av en olyckshändelse, och år 356 f.Kr. brände en berömmelsetörstande man vid namn Herostratus medvetet ner templet på Alexander den stores födelsedag för att Herostratus namn skulle bli odödligt. De avrättade Herostratus, och i framtiden skulle de sannolikt avrätta vem som helst som anklagades för att ha vanhelgat Artemis-templet, vilket gav dem både säkerhet och inkomster. På Paulus tid var det ett praktfullt tempel med 127 marmorpelare i guld och vitt. Templet fungerade också som en bankförvaringsplats.

För vissa människor likställs avgudadyrkan med nationell patriotism. Under romartiden förväntades lojala romerska medborgare att offra till kejsaren. Tidskriften Hinduism Today från april 1998, s. 36, nämner att hinduismen är ”patriotisk” gentemot Indien. Fram till britternas ankomst var förstås ett av de få inslag som var gemensamma för all hinduism ”suttee”, sedvänjan att änkan brändes till döds på makens begravningsbål. Om traditionell hinduism är sann patriotism, så är det tur att få indier är ”patriotiska” enligt den förvrängda definitionen att vara trogen sina hinduiska traditioner.

Man behöver inte ha profetisk gåva för att kunna förutse att Paulus skulle få en intressant tid i Efesos, med många svårigheter. Men det verkade inte bromsa Paulus det minsta. Om du visste att en resa skulle utsätta dig för många svårigheter, men du också visste att Gud ville att du skulle åka dit, skulle du ändå vara ivrig att åka? – Jag hoppas det.

Fråga: Vad vet vi om denna befattning som ”stadssekreterare” i Apostlagärningarna 19:35?

S: Stadskamreren, eller grammateus, var vanligtvis den högsta tjänstemannen i stadens förvaltning, ledaren för stadsrådet, och inte bara en sekreterare. Det skulle kunna liknas vid en stadsdirektör i USA. Den romerska provinsförvaltningen var belägen i Efesos, och stadskamreren fungerade som länk mellan staden och den romerska förvaltningen. Han utnämndes inte av romarna, men den romerske prokonsuln höll honom ansvarig för den allmänna ordningen. Om det uppstod upplopp kunde hans tjänst – och kanske till och med hans liv – stå på spel. Teatern i Efesos rymde över 24 000–25 000 personer. Stadskamrerns korta men effektiva tal visade på hans förmåga att använda sin kunskap om folket för att övertyga dem om att behålla lugnet, samt den respekt folket hyste för honom.

Fråga: Varför nämns i Apostlagärningarna 19:35 bilden ”som föll från himlen” (KJV: ”som föll ner från Jupiter”)?

S: Tydligen var en av anledningarna till den särskilda betoningen på Artemis i Efesos en meteorit som föll från himlen i närheten. Förutom i Efesos dyrkades meteoriter även i Troja, Pessinus, Enna och Emesa (Amasea), enligt The Expositor’s Bible Commentary, vol. 9, s. 502.

På samma sätt vördades en meteorit vid Ka’aba i Mecka både före och under Muhammeds tid. Den tidiga kristne författaren Arnobius (297–303 e.Kr.) skriver: ”Ni [hedningar] skrattar därför att perserna i forna tider dyrkade floder, såsom berättas i de skrifter som bevarar dessa saker i minnet; araberna en formlös sten; de skythiska folken en sabel;…” Arnobius, *Mot hedningarna*, bok 6, kap. 10, s. 510

Fråga: Bör vi, enligt Apostlagärningarna 20:3, ibland ändra våra planer på grund av rädsla eller försiktighet i en farlig situation?

S: Paulus gjorde det. Paulus skyddades, inte på övernaturligt sätt, utan genom att han fick kännedom om komplotten och vidtog lämpliga åtgärder. Paulus hade ursprungligen planerat att segla från den trånga korintiska hamnen i Kenchreä i sydöstlig riktning rakt mot Syrien, den snabbaste vägen till Jerusalem. Men när Paulus fick kännedom om komplotten mot honom begav han sig i motsatt riktning, inåt landet och norrut till Makedonien, och kanske även norrut därifrån till Illyrien (dagens Serbien, Bosnien och Montenegro). Antingen Paulus eller en av hans följeslagare förde evangeliet till Illyrien, enligt Romarbrevet 15:19.

Fråga: Hur kunde Gaius i Apostlagärningarna 20:4 komma från Derbe, när Gaius i Apostlagärningarna 19:29 var makedonier?

S: Derbe ligger mitt i dagens Turkiet, långt från Makedonien. Även om det är möjligt att en makedonier skulle flytta till Derbe, är det mycket mer troligt att det rör sig om två olika män. Gaius var ett mycket vanligt namn på den tiden. Det finns också en Gaius (troligen en tredje person) i 3 Johannesbrevet.

F: Vad var de osyrade brödens dagar i Apostlagärningarna 20:6?

A: Detta var ett uttryck som användes under påskhögtiden. I Bibeln likställs detta med påsken i 2 Mosebok 23:15 och 3 Mosebok 23:4–8. Paulus ville skynda sig till Jerusalem av två troliga skäl. Paulus tillbringade påsken i Filippi (Apostlagärningarna 20:6) och ville nå Jerusalem till pingsten (Apostlagärningarna 20:16), och han ville inte bli rånad eftersom han hade med sig en stor summa pengar. Att vara kristen betyder inte att man inte ska vidta säkerhetsåtgärder, och det betyder inte att man inte kan bli rånad.

Fråga: Vad säger Apostlagärningarna 20:7–9 till sjundedagsadventisterna och Jehovas vittnen?

S: De första kristna höll gudstjänst på veckans första dag, söndagen, precis som det står i 1 Korintierbrevet 16:1–2. Om det var okej för Paulus och de första kristna att tillbe Gud på veckans första dag, är det okej för oss också.

F: Vad betyder namnet ”Eutychus” på grekiska i Apostlagärningarna 20:9–12?

S: Namnet Eutychus betyder ”lycklig”. Man kan komma ihåg den här historien, eftersom få människor som somnar när en möjlighet dyker upp får en andra chans. Vissa forskare har spekulerat i att eftersom det var natt brann troligen många lampor, och detta kan ha tagit en del av syret ur rummet och gjort att människor kände sig sömnigare. Eutychus satt dock på ett fönster, så han hade förmodligen haft gott om syre.

F: I Apostlagärningarna 20:9–12, var Eutychus död, eller levde han fortfarande, som Paulus tydligen sa?

S: Eutykus levde fortfarande efter att Paulus hade väckt honom från de döda. Lukas var läkare och kunde förmodligen avgöra om en sovande person, som fallit ut genom ett fönster på tredje våningen, var död eller inte.

F: Varför ville Paulus i Apostlagärningarna 20:13 resa till fots just här?

S: Skriften säger inte varför Paulus ville gå dessa cirka 20 miles. Kanske ville Paulus tillbringa lite tid ensam med Herren, eller så ville han träffa vissa människor en sista gång på jorden.

F: Vad vet vi om staden Milet i Apostlagärningarna 20:15,17?

S: Både perserna och slammet gjorde denna stad till en stad ”vars glansdagar var förbi”. Perserna plundrade Milet år 494 f.Kr. Staden återhämtade sig och blev en viktig stad i Mindre Asien. Milet låg vid kusten cirka 30 miles från Efesos. Idag ligger kusten tio miles bort, eftersom stora mängder slam har avlagrats längs hela kusten.

Den hade en befolkning på 100 000 under det första århundradet e.Kr. En annan källa säger dock att det var en stad utan någon större betydelse.

Anledningen till denna meningsskiljaktighet är troligen att Miletos ursprungligen var större än Efesos. Runt det andra århundradet e.Kr. var staden dock obetydlig eftersom hamnen hade slammats igen. Det är oklart hur stor staden var på Paulus tid.

Fråga: Varför ville Paulus i Apostlagärningarna 20:16 skynda sig till Jerusalem till pingstdagen?

S: Tydligen visste Paulus att han hade ett ödesbestämt möte på just den platsen och vid just den tidpunkten. I Apostlagärningarna20:23 nämns att den Helige Ande uppenbarade en del av Paulus framtid för honom.

En annan anledning kan ha varit att han visste att stora folkmassor från många länder skulle befinna sig i Jerusalem vid den tiden, och Paulus ville predika för dem.

F: Vilka var de viktigaste punkterna i Paulus budskap i Apostlagärningarna 20:18–35?

S: Ett exempel på tjänst från det förflutna (20:18–21)

Den nuvarande vägen (20:22–27)

Varningar till de äldste om framtiden (20:28–31)

Överlämnande till Herren (20:32)

Ett exempel på generöst givande (20:33–35)

F: Vilka riktlinjer kan vi lära oss av Paulus i Apostlagärningarna 20:20 när det gäller att förkunna Guds budskap?

S: Denna vers ger ingen uttömmande lista, men här kan vi lära oss fem saker.

Paulus tvekade inte: Han talade oavsett om det var positivt eller negativt, oavsett vad åhörarna ville höra. I motsats till Paulus som ”fullgjorde sin plikt” i 2 Timoteusbrevet 4:5–9, tillfredsställde de falska lärarna människors klåda i öronen i 2 Timoteusbrevet 4:3–4.

Vad som skulle vara till hjälp: Det finns ingen gräns för antalet intressanta små ämnen som inte är relevanta för att en person ska bli pånyttfödd eller växa i sin relation till Herren. Paulus talade för att uppmuntra, korrigera och tillrättavisa (2 Timoteus4:2 ) samt för att uppmuntra, trösta och uppmana (1 Tessalonikerbrevet2:12 ). Vårt tal ska alltid vara ”kryddat med salt”, som det står i Kolosserbrevet 4:6.

Till dig: Jesus använde ofta inte exakt samma ord till olika människor. På samma sätt talade Paulus det som behövdes för hans åhörare.

Undervisade offentligt: Paulus var inte rädd för att tala spontant inför en folkmassa, i vetskap om att Gud skulle tala genom honom.

Och från hus till hus: Paulus anseende, rykte och framgång gjorde inte denna offentliga talare så stolt att han inte skulle tala en-mot-en med små grupper av människor för deras bästa.

Fråga: Varför lärde Paulus dem i Apostlagärningarna 20:21 att ha tro på Herren Jesus istället för tro på Gud Fadern?

S: Rätt förstått är tro på den ene tro på den andre, ty tillsammans med den Helige Ande utgör de en treenighet. Kätteriet om enheten (modalism) låg så långt ifrån Paulus och de tidiga kristnas tankesätt vid denna tid att frågan inte ens övervägdes.

F: Varför ledde den Helige Ande Paulus mot förföljelse och kanske döden i Apostlagärningarna 20:22–23?

S: Svaret finns i Apostlagärningarna 20:24. Den Helige Ande berättade uppriktigt för honom vad som skulle hända om Paulus följde Gud. Paulus fattade, med den kunskapen, frivilligt beslutet att ändå gå vidare. Paulus beslöt i anden att bege sig till Jerusalem i Apostlagärningarna 19:21. Vi bör inte förväxla detta med att tro att något som kräver mod aldrig behövs. Ibland leder Gud även dagens kristna på detta sätt. Det kan hända att Guds väg för en lydig kristen slutar med döden till Guds ära.

Fråga: Var Paulus lydig eller olydig mot den Helige Ande i Apostlagärningarna 20:22–21:11?

S: Paulus var lydig. Här är fyra punkter att beakta i svaret.

1. Den Helige Ande talade uttryckligen om Guds vilja för Paulus att resa till Jerusalem.

2. Flera gånger varnade den Helige Ande honom för farorna där.

3. Kanske fick Paulus välja mellan att resa till Jerusalem och lida, eller att inte resa dit.

4. Paulus eget val att göra exakt vad Gud ville och resa till Jerusalem var varken påtvingat eller fattat i okunnighet, utan det fattades med den insikt som Gud gav Paulus om att han skulle få lida.

Fråga: Varför sa Paulus i Apostlagärningarna 20:25 att de alla aldrig skulle få se honom igen, när de ju skulle få se Paulus igen i himlen?

S: För det första säger *The Bible Knowledge Commentary: New Testament*, s. 414, att det inte betyder att ingen enskild person som var närvarande någonsin skulle få se honom igen, utan snarare att de som grupp inte skulle få se Paulus igen. Oavsett detta skulle dock de flesta eller alla av dem aldrig mer få se Paulus med sina dödliga ögon. Paulus gjorde en förutsägelse, men han framförde inte nödvändigtvis en profetia här, eftersom han uttryckligen sade i Apostlagärningarna 20:22–23 att han inte kände till hela sin framtid, utan endast delar av den. Dessutom står det bokstavligen på grekiska att de aldrig mer skulle få se Paulus ansikte. I 1 Korintierbrevet 15:50–54 står det att kött och blod inte kan ärva Guds rike, utan att det förgängliga måste förvandlas till det oförgängliga. Det är alltså sant att de aldrig mer skulle få se Paulus kött eller hans dödliga ansikte.

Fråga: Hur i hela världen kan Paulus i Apostlagärningarna 20:26 säga att han var ren från allas blod, när han hade dödat så många kristna?

S: Det finns två aspekter på detta: den fysiska och den som gäller att inte ha förkunnat evangeliet.

Fysiskt sett var Paulus tidigare skyldig till dessa brott mot Gud, men Gud renade honom genom Jesu Kristi offer. Oavsett hur ond en person än må vara kan Kristi blod rena den personen från hans eller hennes synder, om han eller hon omvänder sig och tror på Jesus.

Att underlåta att förkunna evangeliet: Paulus förkunnade fritt evangeliet för alla, utom i de få fall där den Helige Ande uttryckligen visade honom att han ännu inte skulle göra det, enligt Apostlagärningarna 16:6–7. Både i Hesekiel 3:17–21 och Hesekiel 33:2–7 utsåg Gud profeten Hesekiel till vaktman för att varna folket. Om de inte lyssnade till varningen skulle deras blod vila på deras egna huvuden. Men om Hesekiel underlät att fullgöra sin plikt att varna dem, skulle Hesekiel ställas till svars för det. På samma sätt, när Gud vill att en kristen ska förkunna evangeliet och den kristne underlåter att göra vad Gud vill, kommer han att ställas till svars, vilket 1 Korintierbrevet 3:11–15 visar. Detta avser inte förlust av frälsning, utan snarare förlust av belöningar.

Fråga: I Apostlagärningarna 20:28 står det att Kristus förvärvade sin församling med sitt eget blod. Betyder det att han inte förvärvade frälsning för de icke-utvalda?

S: Det finns bara ett svar, men det består av två delar.

Nej. Kristus offrade sig och inkluderade alla i erbjudandet.

Ja. Eftersom de inte accepterade erbjudandet fullbordades aldrig transaktionen där Jesus köpte deras frälsning.

Det finns en grundläggande inkonsekvens hos många kalvinister (med undantag för amyraldiska kalvinister och hyperkalvinister). De tror att Kristus erbjöd även de icke-utvalda något som han inte köpte åt dem och aldrig avsåg eller önskade att de skulle få.

Lägg också märke till att ”Gud” köpte dem med ”sitt blod”. Har den Helige Ande blod, eller Gud Fadern? Naturligtvis inte. Detta är ännu en vers som visar att Jesus är Gud.

Fråga: Vilka är alla de befallningar som Paulus gav till de äldste (episkopous) här i Apostlagärningarna 20:28?

S: Paulus sa att de skulle vara vaksamma och vara herdar. Det finns flera föremål här: de ska vaka både över sig själva och över församlingen. Så förutom att vaka över församlingen ska varje äldste vaka över sig själv, liksom över de andra äldste.

Äldste bör inte tolerera vare sig kätteri eller ihållande, obotfärdig synd hos andra äldste eller hos sig själva. I Jakob 3:1 står det: ”Mina bröder, inte många av er bör bli lärare, för ni vet att vi som undervisar kommer att dömas strängare.” (BSB). Vi ska inte bara vaka över vilsna eller felvägda troende, utan också över dem som Paulus kallar ”vilda vargar”. Tyvärr råder oenighet bland vissa kristna församlingar i Europa om huruvida ”vilda vargar” ska tillåtas undervisa i församlingen. Med andra ord: om en person inte bara undervisar om vissa felaktigheter, utan om kätteri, tillåts denne ändå att undervisa i församlingen. Man kan föreställa sig vad det skulle innebära för församlingens livskraft. En sorglig berättelse som jag läste handlar om att ett antal kristna missionärer reste till Japan efter andra världskriget. Den mycket liberale teologen Paul Tillich blev inbjuden att komma till Japan för att tala. Efter att han hade gjort det växte inte kyrkan där särskilt mycket. Vi kan bara ignorera Paulus undervisning här på kyrkans egen risk.

Fråga: Varför skulle den Allsmäktige Guden i Apostlagärningarna 20:29–30 tillåta att ”vilda vargar” kommer in och härjar i Hans hjord?

S: Av vilken anledning det än må vara tillåter Gud ofta att hans folk prövas. Ett syfte med livet på jorden är att fungera som en prövning inför himlen. Men genom alla de prövningar som kristna utsätts för lovar Gud att han alltid kommer att visa dem en väg till framgång. Här följer specifikt verserna inom följande områden.

Frestelse: I 1 Korintierbrevet 10:13 står det att ingen frestelse drabbar oss utom sådan som är vanlig för människor. Ännu viktigare är den sista delen av samma vers: när vi frestas kommer Gud också att ge oss en utväg så att vi kan stå emot den.

Läran: I Johannes 16:13 lovade Jesus att den Helige Ande skulle leda oss in i all sanning. 1 Johannes 4:1–3 ger oss ett läromässigt sätt att pröva andarna. Jesus gav oss ett annat sätt (genom deras frukter) i Matteus 7:15–20. I 2 Timoteus 3:5, 8–9 står det att den typ av falska lärare som har en skenbar gudsfruktan men förnekar dess kraft kommer att vara uppenbara för alla.

Missmod: Jesus lovade att de som sörjer ska tröstas i Matteus 5:4, och 2 Korintierbrevet 1:3–5 lovar att Fadern ska trösta oss i alla våra svårigheter. Ibland kan ledare bli missmodiga eller tappa tålamodet med sin hjord. Men eftersom Jesus dog för dem, borde vi då inte åtminstone arbeta för dem?

Fråga: I Apostlagärningarna 20:31, förmanade Paulus efesierna i tre år, eller undervisade han vid Tyrannus skola i Efesos i två år, som det står i Apostlagärningarna 19:10?

S: Båda påståendena stämmer. Innan Paulus undervisade i Tyrannus sal i Apostlagärningarna19:10 tillbringade han tid i Efesos med att omvända människor (Apostlagärningarna 19:1–7), och han talade bland annat i synagogan i tre månader (Apostlagärningarna 19:8).

Trots motstånd från hedningar, motstånd från judar och, enligt vissa spekulationer, hälsoproblem, fortsatte Paulus att predika evangeliet. Ett förslag är att du gör en lista över nära familjemedlemmar och vänner som du aldrig har berättat evangeliet för, och slutar vara blyg eller lat och delar det med dem.

Fråga: I Apostlagärningarna 20:35, var sa Jesus att ”det är mer välsignat att ge än att ta emot”?

S: Dessa ord av Jesus finns inte i de fyra evangelierna. Aposteln Johannes säger i Johannes 21:25 att Jesus sade många andra saker som inte har skrivits ned.

F: I Apostlagärningarna 20:38, varför sörjde vissa över Paulus kommande martyrdöd, och är det okej för kristna att sörja?

S: Ja, det är okej att sörja över någons död en tid, och det är okej för kristna att sörja. Jesus förväntade sig att gudfruktiga människor skulle sörja över synden i Matteus 5:4, även om det större sammanhanget skulle kunna stödja sorg i allmänhet.

Fråga: I Apostlagärningarna 21:8, vilken grupp på sju var Filippus en del av?

S: Det var de ursprungliga sju diakoner som valdes ut i Apostlagärningarna 6:3–5.

F: Varför uppmanade lärjungarna i Apostlagärningarna 21:4 Paulus, genom Anden, att inte åka till Jerusalem, eftersom Anden hade sagt till Paulus att åka i Apostlagärningarna 20:22–23?

S: För det första säger Skriften inte, när lärjungarna uppmanade Paulus att inte åka, om Paulus insåg att detta kom från den Helige Ande eller inte. Men när Agabus, en profet som Paulus erkände, sa samma sak, då skulle Paulus veta det.

Apostlagärningarna 20:22 och 21:14 visar att Gud var nöjd med att Paulus skulle resa till Jerusalem. Den Helige Ande sade till lärjungarna att de aldrig mer skulle få se Paulus levande på jorden om han åkte. Att varna Paulus för farorna är något annat än att förbjuda honom att åka. Var det den Helige Ande som genom Agabus sade till Paulus att han inte skulle åka, eller agerade Agabus på eget initiativ när han berättade för Paulus vad den Helige Ande hade visat honom? Det kan ha varit på båda sätten. Men Gud visste att om Han uppenbarade framtiden för Agabus, skulle Agabus reagera på detta sätt, och resultatet blev att Paulus var väl medveten om vad som skulle hända honom i Jerusalem. Efter att han kommit till Jerusalem sade Gud till Paulus att han skulle vittna i Rom, enligt Apostlagärningarna 23:11.

Fråga: I Apostlagärningarna 21:4–6, eftersom Paulus inte hade något att göra med den församling som grundats i Tyrus, varför tillbringade Paulus då sju dagar med lärjungarna?

S: Församlingen i Tyros var inte Paulus församling, men inte heller Korint, Tessalonika, Ikonium eller någon av de andra församlingarna var Paulus församlingar. De var alla Guds församlingar! Paulus var där för att undervisa och uppmuntra de troende, och det spelade ingen roll om de hade kommit till Kristus genom honom eller inte. På samma sätt bör vi hjälpa Kristi kropp utan att bry oss om vilket erkännande vi får eller vem som ledde dem till Kristus.

F: Vem var Filippus och hans fyra döttrar i Apostlagärningarna 21:9?

S: Filippus var inte en apostel, utan en av de sju ursprungliga diakoner som nämns i Apostlagärningarna 6:5. Han var troligen samma Filippus som predikade för samariterna och Simon Magus i Apostlagärningarna 8:5–13, samt för den etiopiske eunucken i Apostlagärningarna 8:26–40. Filippus hade fyra ogifta döttrar som profeterade. De flesta kvinnor gifte sig, och i den judiska kulturen var polygami tillåtet, så det är troligt att de valde att leva i celibat av hängivenhet till Gud. Även om kvinnor inte bör vara pastorer över män, ger den Helige Ande sina gåvor utan att göra åtskillnad mellan könen. Eusebius skriver att Papias nämnde dem under den tidiga kyrkans tid.

Fråga: Varför profeterade Agabus i Apostlagärningarna 21:11 att judarna skulle binda Paulus på detta sätt, eftersom det var romarna som band Paulus i Apostlagärningarna 22:25,29?

S: Som en parentes kan nämnas att Agabus var samma profet som profeterade om hungersnöden i Apostlagärningarna 11:28. Att använda gester (mimik) för att profetera något gjorde även Jesaja i Jesaja 20:3, Hesekiel i Hesekiel 4:1 och Ahija från Silo i 1 Kungaboken 11:29–39.

För det första kan judarna också ha bundit Paulus när han stod inför Sanhedrin i Apostlagärningarna 23:1–10. Oavsett vilket agerade romarna på judarnas vägnar när de band Paulus på grund av det judiska upploppet. Detta språkbruk liknar det som Petrus använde i Apostlagärningarna 4:10, när han sade till rådet: ”Ni korsfäste” Jesus, även om det var de romerska soldaternas händer som faktiskt utförde det.

Tanken att någon som planerade och beordrade ett brott skulle vara oskyldig bara för att det var en annans hand som utförde det, var ett lika främmande begrepp för dem som det borde vara för oss.

Fråga: Varför berättade Paulus i Apostlagärningarna 21:19 alltid för andra troende vad Gud hade gjort genom honom?

S: Det var inget fel med det. Jakob och de andra prisade Gud för Paulus verk, enligt Apostlagärningarna 21:18–20.

F: I Apostlagärningarna 21:21, har judar som är kristna extra regler som icke-judiska kristna inte har?

S: På den tiden hade de det. Judar som blev kristna förväntades hålla den gamla testamentets lag, och det fanns två praktiska skäl till att inte väcka anstöt hos judarna.

a) De ville kunna vinna dem för Kristus.

b) De skulle kanske kunna undvika viss förföljelse om de bodde i deras land.

Med detta sagt sa en ängel i princip till en judisk kristen (Petrus) att alla kristna inte var skyldiga att följa de judiska matlagarna (Apg 10:9–16). En annan judisk kristen (Paulus) sa att det var okej för äkta kristna att ha olika åsikter om att hålla sabbaten och om att äta vissa slags kött (Rom 14).

Med detta sagt om matlagarna finns det inga tecken på att den moraliska lagen i Gamla testamentet ändrades eller blev föråldrad.

Trots vad Paulus sa till hedningarna sa han aldrig till judarna att de inte skulle följa judiska seder eller att de inte skulle omskära sina söner.

Fråga: Var den begäran som Jakob och de äldste framförde till Paulus i Apostlagärningarna 21:21–26 klok?

S: Utifrån Apostlagärningarna 21:27–36 verkar det som om planen slog tillbaka. Om den gav någon intrycket att omvända judar fortfarande borde följa lagen, så överskuggades detta intryck av den falska anklagelsen att icke-judar hade förts in i templet och att Paulus arresterades. Å ena sidan försökte Paulus kanske vara allt för alla i 1 Korintierbrevet 9:19–23, men å andra sidan kunde det för vissa ge intrycket att Paulus försökte framstå som om han återigen stod under lagen. Men trots att vi inte står under lagen har vi ändå friheten att avlägga ett nasiritlöfte om vi så önskar. Som F.F. Bruce sa: ”En verkligt befriad ande, såsom Paulus’, är inte bunden av sin egen befrielse.”

Men vissa hävdar att detta var en reningsritual, inte att Paulus avlade ett naziritlöfte, eftersom den kortaste tidsperioden för ett naziritlöfte var 30 dagar enligt Mishnah Nazir 3:6

Paulus och Jakob var överens om att frälsningen skedde genom Kristus och inte genom lagen. För det andra var de överens om att hedningarna inte behövde följa judiska seder, vilket redan hade beslutats vid rådet i Jerusalem i Apostlagärningarna 15:1–31. Men borde judar, som blivit kristna, fortfarande följa judiska seder, antingen som ett krav eller bara som ett vittnesbörd inför judarna? Jakob och de äldste ansåg att så var fallet, och Paulus gick med på det.

Men hur man än vänder och vrider på det så fungerade det inte. Ibland kan gudfruktiga människor, som flitigt försöker tjäna Gud, ändå göra misstag. Men enligt Paulus uppfattning befann han sig i centrum av Guds vilja. Han sade att han inte hade handlat mot sitt eget samvete i Apostlagärningarna 23:1.

Fråga: I Apostlagärningarna 21:22–26, i vilken utsträckning bör vi anpassa våra seder för att bättre smälta in bland dem vi tjänar?

S: På 1860-talet, när de flesta kinesiska män bar håret i en hästsvans, borde du då ha burit håret i en hästsvans när du var i Kina – precis som Hudson Taylor gjorde? I Mellanöstern, där många män har långa skägg, borde kristna missionärer låta skägget växa, om de kan göra det? När kinesiska kvinnor på 1860-talet band sina döttrars fötter så att de skulle se ”sötare” ut när de gick med sina förlamade fötter, borde kristna göra detsamma? Var drar man gränsen, och varför?

Det har skrivits böcker om detta, men vi kan se några vägledande principer i Skriften. Först och främst, oavsett om det är socialt acceptabelt eller inte, får vi inte kompromissa med det som Gud lär oss i Skriften. Så om det är socialt acceptabelt att vara oanständig eller skvallra om andra människor, då gör vi inte det som är socialt acceptabelt. Vi måste lyda Gud hellre än människor (Apg 4:19–20). Å andra sidan bör vi, så långt det är möjligt, anpassa oss och följa lokala seder när det inte äventyrar vår tro (1 Kor 9:19–23) för evangeliets skull. Vi bör inte göra saker som får andra att snava (1 Kor 8:9,13; Rom 14:13–15,21), vare sig genom att vi underlåter att göra något eller genom att vi gör något. Ändå bör vi inte tillåta att det vi vet är gott talas om som ont (Rom 14:16).

Fråga: I Apostlagärningarna 21:24–26 – eftersom Jesus dog på korset, varför tror du att Paulus skulle betala för djuroffer?

S: Han betraktade det troligen som ett minnesmärke, eftersom offer kommer att vara ett minnesmärke enligt Hesekiel 43:18–46:24; Malaki 1:11 och Malaki 3:3–4. För övrigt ansågs det vara en from handling att stå för en nasirits kostnader. Herodes Agrippa I betalade kostnaderna för ett antal fattiga naziriter enligt Josefus i ”Antiquities of the Jews”, bok 19, nr 294 (6.1).

Fråga: Finns det i Apostlagärningarna 21:28,31 några arkeologiska bevis för den judiska regeln att icke-judar skulle dödas om de gick in i templet?

S: Ja. År 1871 hittades en inskription i Jerusalem med texten: ”Ingen utlänning får beträda området innanför barrikaden som omger templet och dess inre förgård. Den som ertappas med att göra detta har sig själv att tacka för sin efterföljande död.” År 1935 hittades även en andra inskription.

F: Vad vet vi om den egyptier som Paulus förväxlades med i Apostlagärningarna 21:38?

S: Enligt den judiske historikern Josefus hävdade en egyptier att han var profet, samlade en armé på 30 000 man och kom till Olivberget och sa att Jerusalems murar skulle rasa på hans befallning. Lukas säger att det bara var 4 000, men Josefus anger ofta otroligt stora siffror.

Förresten, när Paulus talade stolt om Tarsus med det märkliga uttrycket: ”en medborgare i ingen vanlig stad”, är det samma fras som Euripides använde när han 500 år tidigare i ”Ion” 8 beskrev Aten som ”ingen vanlig stad bland grekerna”.

Fråga: Varför ville Paulus i Apostlagärningarna 21:40–22:23 tala till folkmassan?

S: Det var förmodligen inte för att blidka och tillfredsställa dem. Kom ihåg att Paulus hade en mycket liknande upplevelse – fast han befann sig på den andra sidan – när Stefan talade i Apostlagärningarna 7:1–58. Paulus hade faktiskt modet att nämna detta i Apostlagärningarna 22:20. Paulus evangeliserade dem för att de skulle tro på Jesus.

F: Vad är det som är märkvärdigt med inledningen av Paulus tal i Apostlagärningarna 22:1?

S: Paulus inleder sitt tal med ”bröder och fäder”, vilket är samma sätt som Stefanus inledde sitt tal i Apostlagärningarna 7:2.

Fråga: I Apostlagärningarna 22:6–8 kunde Paulus lätt ana att många skulle avfärda honom som en dåre när han berättade om sin omvändelseupplevelse. Skulle vi ändå dela evangeliet, med vetskapen om att många kommer att avfärda oss som vilseledda när vi gör det?

S: Förhoppningsvis ja, eftersom vi bör värdesätta Guds välbehag och nåd högre än människors beröm och respekt. När vissa avfärdar dig kan det fortfarande göra lite ont, men det är inte lika viktigt som att behaga Gud. När vissa människor ständigt säger att du är dåraktig, oduglig, meningslös eller värdelös, måste du för att kunna blomstra nå den punkt där du helt enkelt inte bryr dig om vad de tycker.

F: Varför står det i Apostlagärningarna 22:9 att de inte förstod rösten, när det i Apostlagärningarna 9:7 står att de hörde ljudet?

S: De hörde ljudet men kunde inte urskilja orden. Tre punkter att beakta i svaret.

1. I Apostlagärningarna 22:9 säger Paulus på grekiska: ”men rösten från honom hörde de inte”.

2. I Apostlagärningarna 9:7 står det på grekiska: ”de hörde visserligen ljudet”.

3. Som påpekas i Encyclopedia of Bible Difficulties 382–383 hörde de ett ljud, men hörde inte orden i en röst. Även om det grekiska substantivet är detsamma, står verbet i genitiv när de hör ett ljud och i ackusativ när det betyder att de hörde ett budskap som förmedlade en tanke.

Fråga: Hur blir människor döpta och får sina synder borttvättade i Apostlagärningarna 22:16?

S: I Apostlagärningarna 22:16 är det grekiska språket lite mer precist än den engelska översättningen här. Här finns två separata satsdelar. Den första handlar om att resa sig upp och låta sig döpas. Den andra handlar om att tvätta bort sina synder genom att åkalla Hans namn.

Det är okej att säga att människor tvättar bort sina synder här, så länge man kommer ihåg fyra punkter.

1. Kraften att tvätta bort synderna ligger hos Gud, inte i någon magi i vattnet.

2. Gud är inte begränsad till att vara ”oförmögen” att frälsa människor som inte är döpta, eftersom tjuven på korset var med Jesus i paradiset.

3. För vår del är löftet om ett uppriktigt samvete inför Gud viktigare än vattnet, vilket 1 Petrus 3:21 visar. Att bli döpt med vatten är dock ett bud för varje enskild kristen.

4. Judarna var väl förtrogna med de ceremoniella tvagningarna i den gamla testamentliga lagen. Därför förstod Paulus åhörare vad han menade och förväxlade det inte med villfarelserna om ”magiskt vatten” eller ”en begränsad Gud”.

Uttrycket ”att åkalla hans namn” är ett grekiskt aoristparticip, vilket ”avser antingen en handling som sker samtidigt med eller före huvudverbet. Här föregick Paulus åkallande av Kristi namn (för frälsning) hans vattenbaptism. Participet kan översättas med ’att ha åkallat hans namn’.”

Fråga: I Apostlagärningarna 22:22–23 verkade judarna ha en ”utlösande fras” här, nämligen att gå till hedningarna. När bör vi använda, eller inte använda, en utlösande fras?

S: Paulus kanske inte insåg att det skulle vara en utlösande fras som fick dem att reagera, men oavsett det sa Gud i 1 Mosebok 12:3 att alla nationer skulle välsignas genom Abraham, Jona gick till niniviterna och i Jesaja 49:22 står det att alla nationer skall komma. Om Paulus främsta mål hade varit sin egen säkerhet, borde han självklart inte ha sagt det, och han borde inte heller ha kommit till Jerusalem. Men Paulus främsta mål var att predika det fullständiga evangeliet, och de behövde få veta att evangeliet var till för alla, inklusive hedningarna.

När vi delar Guds sanning med någon kan vi ibland vilja börja med en ”gemensam grund” och bekräfta de saker vi kan enas om, precis som Paulus gjorde här i Apostlagärningarna 22:3. Men när det finns en specifik punkt där åhörarna går emot evangeliet måste vi specifikt ta upp det och visa dem var de behöver ändra sig. Annars, om man bara berättar saker som de redan vet och håller med om, har vi då verkligen gett dem något nytt insikt?

Fråga: I Apostlagärningarna 22:24–25 – på vilket sätt bedömer människor idag ibland vad som är rätt eller fel hos en person eller en åsikt enbart utifrån den uppståndelse som andra människor orsakar?

S: Vissa människor bryr sig inte om rättvisa, utan bara om att bevara freden. Naturligtvis förstod den romerske garnisonschefen, som kallades chiliark, förmodligen inte Paulus tal på arameiska.

Att bara dra en slutsats, att lita på andra istället för att själv ta reda på fakta, går snabbare och kan antingen vara mer effektivt eller latare, om man inte bryr sig alltför mycket om slutsatsens riktighet. Men till hans heder måste sägas att den romerske befälhavaren ändrade sig och ville ta reda på orsaken själv.

Fråga: Varför sa befälhavaren i Apostlagärningarna 22:28 att han själv hade betalat för att bli romersk medborgare?

S: Det kan ha varit för att försöka lura Paulus om han ljög. En man som låtsades vara romersk medborgare skulle helt enkelt kunna säga att han också blivit romersk medborgare genom att betala för det. Det var mycket sällsynt att bli romersk medborgare genom att betala för privilegiet. Man kunde köpa romerskt medborgarskap under kejsar Claudius tid (41–54 e.Kr.). Den romerske historikern Cassius Dio berättar att Messalina, Claudius hustru, och frigivna slavar sålde romerskt medborgarskap för priset av en eller två spruckna dryckeskålar. Handlingar som bevisade romerskt medborgarskap förvarades ofta på ett säkert ställe och bars inte på sig, vilket förklarar varför de godtog en muntlig försäkran och inte krävde att få se handlingar. En ytterligare anledning till att de godtog en muntlig försäkran var dessutom det stränga straffet för att ljuga om detta. Ett falskt påstående om medborgarskap kunde bestraffas med döden.

Dessutom kan kaptenen ha låtit sig övertygas av att Paulus, som tidigare talat till folket på hebreiska, nu troligen talade grekiska, och eftersom han var från Tarsus var det förmodligen perfekt grekiska utan någon palestinsk brytning.

F: Hur var översteprästen Ananias, son till Nedebaeus, enligt Apostlagärningarna 23:1–2?

S: Josefus skrev att översteprästen Ananias, son till Nedebaeus, i Apostlagärningarna 23:1–2 var oförskämd, hetlevrad, vanvördig och girig. Han utnämndes till överstepräst av den romerske härskaren Herodes av Chalkis mellan åren 47–59 e.Kr. I ”The Evangelical Commentary on the Bible” (s. 917) står det att Paulus svar, att Gud skulle slå Ananias, gick i uppfyllelse. Ananias var överstepräst från år 47 till 58 e.Kr. Han var känd för att vara brutal, stjäla tiondet från tempelfonderna och ge mutor till både judar och romare. Det judiska folket hatade honom; i Talmud finns till och med en hånfull dikt om honom: ”Lyft upp era huvuden, ni portar, och låt Yohanan [Ananias], son till Narbai/Nadbai [vilket betyder ’den generöse’] och lärjunge till Pinqai (vilket betyder ’att skämma bort’), träda in och fylla sin mage med de gudomliga offren” (b. Pesahim 57a). När kriget mot romarna bröt ut år 66 e.Kr. brände judiska fanatiker ner hans hus. Han flydde, men han och hans bror Hiskia dödades snart på Herodes den stores palatsområde.

Fråga: Hur liknar vissa människor vitkalkade väggar i Apostlagärningarna 23:3?

S: Kalkfärg är billig färg. Den kan få ett staket eller en vägg att se väldigt vit ut, men den vita färgen sköljs lätt bort i regn eller när saker kommer i kontakt med den. Ananias bedömde om Paulus hade brutit mot lagen eller inte, men Ananias själv beordrade något olagligt genom att låta slå Paulus, trots att Paulus ännu inte hade befunnits skyldig till något. På samma sätt kan vissa människor verka mycket rättfärdiga, men rättfärdigheten försvinner mycket lätt. Vi bör sträva efter en rättfärdighet som genomsyrar hela vårt väsen. Kalkfärg är okej för staket och väggar, men inte för kristna.

Fråga: I Apostlagärningarna 23:3, blev Paulus arg och tappade han humöret här?

S: Ja, det verkar så. Paulus var inte syndfri, och ofta när vi tappar humöret kan vi säga saker som vi ångrar. Kom ihåg Jakob 1:20, att människans vrede inte frambringar Guds rättfärdighet.

Fråga: Varför sa Paulus i Apostlagärningarna 23:5 att han inte visste att Ananias var överstepräst?

S: Paulus sade detta i Apostlagärningarna 23:5 med utgångspunkt i 2 Mosebok 22:28. Ananias var överstepräst från år 47 e.Kr. till år 58 e.Kr., då Agrippa avsatte honom och utnämnde Ismael ben Phabi till överstepräst från och med år 58 e.Kr. Skriften säger inget om detta, men det finns fyra möjliga skäl.

(osannolikt) 1. Paulus var sarkastisk här. Det skulle vara svårt för en främling att känna igen Ananias som överstepräst, med tanke på hur Ananias bröt mot den judiska lagen för att få Paulus slagen.

(osannolikt) 2. Vissa tror att Paulus hade dålig syn, och på den tiden fanns det inga glasögon. Om Paulus kände igen Ananias ansikte, så kände han inte igen honom på avstånd.

(sannolikt) 3. Eftersom Paulus inte bodde i Jerusalem visste han inte att Ananias var överstepräst, eller om han kände till namnet hade han aldrig sett mannen tidigare.

(sannolikt) 4. När Paulus blev slagen hörde han befallningen att slå honom, men han såg inte vem som talade. Paulus talade emot den som talade, utan att inse att det var översteprästen.

Fråga: Varför sa Paulus i Apostlagärningarna 23:5 att man inte ska tala illa om sitt folks härskare?

S: I 2 Mosebok 22:28 står det att man inte ska ”förbanna” sitt folks ledare. Det hebreiska ordet här, qalal, betyder också att smäda, förakta, se ner på och så vidare.

Fråga: I Apostlagärningarna 23:6, hade Paulus rätt att hetsa fariséerna och sadducéerna mot varandra?

S: Det var helt i sin ordning att Paulus gjorde så. Paulus tog upp en viktig fråga (se 1 Korintierbrevet 15:1–4) för att visa att enigheten mellan sadducéerna och fariséerna endast var ytlig. Eftersom fariséer senare i stort antal kom till Kristus (Apostlagärningarna 15:5) var de i viss mening fortfarande fariséer.

Fråga: I Apostlagärningarna 23:6–7, håller du med eller inte om att en sadducé, när han blir kristen, upphör att vara sadducé, men att en farisé, när han blir kristen, fortfarande kan vara farisé, såsom det står i New International Bible Commentary, s. 1307?

S: Detta är för komplext för att besvaras med ett ja eller nej. Låt oss först titta på fallet med fariséerna och sedan på fallet med sadducéerna. För jämförelsens skull kan vi också fråga oss om en äkta kristen kunde ha varit nazist under andra världskriget.

Kan en kristen fortfarande vara farisé? Ja, men senare nej.

Uppenbart ja: Det fanns inget officiellt krav på att man måste förneka att Jesus var Messias för att förhindra att någon anslöt sig till eller stannade kvar bland fariséerna. Deras kärlek till och kunskap om Gamla testamentets skrifter var en fördel. Så en farisé skulle, när han blev kristen, inte behöva besluta sig för att frivilligt lämna fariségruppen. Tidigt i kyrkans historia visar Apostlagärningarna 15:5 att det fanns kristna som fortfarande var en del av fariségruppen, även om de tyvärr tog med sig sin insisterande på att följa judiska seder.

Senare: Nej. De andra fariséerna skulle dock kunna utesluta honom, eftersom de inte gillade att han trodde att Jesus var Messias. Men om de inte uteslöt honom, kunde han stanna kvar. Som en parentes kan nämnas att det bara fanns omkring 5 000 fariséer på Jesu tid. De hade förföljts av sadducéerna, men fariséerna var högt aktade bland folket som laglärare. Att stanna kvar, om möjligt, kunde alltså vara en fördel.

Låt oss titta på Paulus inställning i Filipperbrevet 3:6. Paulus var, enligt hans egna ord, farisé, precis som han var hebré, från Benjamins stam. Det förändrades inte. Men i Filipperbrevet 3:7–9 betraktade Paulus dessa saker som skräp jämfört med Kristi överlägsna storhet. Paulus hade fortfarande sin fariséiska bakgrund, och han var inte rädd för att nämna den som en bedrift, men han lät inte den hindra honom från att lyda Kristus.

Kan en kristen fortfarande vara sadducé? Uppenbarligen nej, i smyg ja

Uppenbarligen nej: Saddukéerna förnekade alla uppståndelsen, förnekade livet efter döden och förnekade att änglar och demoner existerade. En kristen kunde inte tro på vad Jesus och apostlarna sa om dessa saker och samtidigt tro på raka motsatsen.

I smyg ja: Men om en person var sadducé och sedan blev kristen, kunde han vara en ”hemlig kristen” och i hemlighet undanhålla de ansvariga att han förnekade sadducéernas lära. Det skulle fungera tills sadducéernas ledare fick reda på det. Eller så kunde det fungera på obestämd tid om just dessa ledare såg mellan fingrarna eller inte brydde sig. En sadduké-kristen skulle alltså vara en ”hemlig troende” som skulle behöva vilseleda myndigheterna (kanske genom tystnad) att han trodde på saddukéernas lära, samtidigt som han kanske spred evangeliets sanning till andra saddukéer.

Kunde en kristen vara nazist under andra världskriget: Öppet nej, i smyg ja

Anta att en nazist blev kristen i efterhand, eller att en kristen blev nazist utan att veta vad nazistpartiet stod för.

Uppenbart nej: Nazistpartiet trodde att det de felaktigt betecknade som den ariska rasen var herrefolket, och att människor av andra raser skulle underkuvas eller dödas. De förespråkade att judar, utvecklingsstörda och många östeuropéer skulle dödas för att göra plats för expansion. En kristen, som förväntas älska alla människor, som tror att i Kristus finns varken jude eller icke-jude eller några andra uppdelningar, och som anser att mord är fel, skulle inte kunna följa Kristus och samtidigt tro på det nazisterna lärde ut.

På ett listigt sätt ja: Visste du att det finns en nazistpartimedlem som begravdes med hedersbetygelser i Jerusalem? Oskar Schindler, en nazistpartimedlem som såg vad som hände med judarna, avsade sig INTE sitt medlemskap i nazistpartiet. Istället använde han det för att rädda omkring 1 200 judar i Europa från utrotning och spenderade hela sin ansenliga förmögenhet på mutor för att rädda judar. Senare gick han i konkurs. I Kina arbetade en tysk nazist vid namn John Rabe för att skydda en fjärdedel av Nanjing, och omkring 200 000 kineser, från de japanska grymheterna. Återigen kunde han ha sagt: ”Jag gillar inte vad nazistpartiet står för, jag lämnar partiet och tänker bara isolera mig.” Men nej, istället utnyttjade han sin position och sitt medlemskap i den onda organisationen för att rädda liv. På grund av detta anklagades han efter kriget för att vara nazist och led senare av undernäring eftersom han inte kunde få arbete. Dessutom var varken Schindler eller Rabe kända för att vara kristna; båda var mycket hängivna nazister när kriget började.

Relevans idag

Detta är en mycket aktuell fråga idag eftersom kristna debatterar om en efterföljare av Jesus också kan vara muslim eller hindu.

På den negativa sidan kan de begå synd genom att bekräfta lögnen att Koranen eller Vedaerna är värdefulla andliga böcker från den ende sanne Guden, eller genom att underlåta att varna människor för att Muhammed är en falsk profet och att man inte kan tillbe någon annan än den sanne Guden. Om vissa (men inte de flesta) förnekar att Jesus är Gud, eller förnekar att Paulus är en apostel och författare till Skriften, då är de egentligen inte troende alls.

På den positiva sidan: i länder som Malaysia står det på identitetskortet att man är muslim när man föds i en muslimsk familj. Det spelar ingen roll vad man tror efter det, identitetskortet kommer inte att ändras.

I ändens tid kan det finnas en möjlighet för troende att försöka verka inifrån, att i smyg vara en del av Babylon, för att överleva och i hemlighet dela med sig till andra. Men troende får INTE ta den chansen, utan måste fly från Babylon, såsom Gud befaller i Uppenbarelseboken 18:4.

Fråga: I Apostlagärningarna 23:6–7, vilka typer av grupper skulle en person idag öppet fortfarande kunna vara en del av när hen blir kristen, och vilka typer av grupper skulle hen inte längre kunna vara en del av?

S: Jag antar att en person skulle kunna vara medlem i en grupp som inte har några antibibliska trosuppfattningar som man måste instämma i för att gå med eller förbli medlem. Men om gruppen förespråkar antibibliska trosuppfattningar, även om man inte behöver tro på dem, bör man fråga sig själv varför man vill vara medlem. För att bli muslim måste man säga: ”Det finns ingen annan gud än Allah, och Muhammed är hans profet.” Man kan inte säga det utan att synda.

Anta att någon säger att de har blivit kristen, men att de inte tror på Gud, inte vill följa Jesus och inte accepterar Guds ord. Skulle du inte åtminstone misstänka att de kanske är en falsk kristen? Det som gäller när man förnekar kristendomens grundläggande lärosatser gäller även när man förnekar andra religioners lärosatser. Så ja, hypotetiskt sett skulle en person kunna vara kristen och samtidigt en falsk hindu, en falsk dyrkare av de romerska gudarna eller till och med en falsk satanist. Men skulle den sanne Guden vilja att du gjorde det? – Självklart inte.

Fråga: Varför uppenbarade sig Herren för Paulus i Apostlagärningarna 23:11?

S: Paulus stod inför svåra tider och skulle sitta fängslad i två år. Gud talade till honom för att uppmuntra honom och försäkra Paulus om att han befann sig på rätt plats, precis när han behövde vara där. Lägg märke till att det inte fanns någon kritik mot att Paulus åkte till Jerusalem från början, och det fanns ingen kritik mot att Paulus ställde fariséerna och sadducéerna mot varandra.

F: I Apostlagärningarna 23:1–11, gjorde Paulus ett bra jobb med att vittna här, med sin frimodighet?

S: Ja, för han vittnade faktiskt. Ett sätt att garantera misslyckande när man delar evangeliet är att inte dela det alls. Men Paulus ville inte låta denna möjlighet gå honom förbi. Be om att vi får den frimodighet som Paulus hade. Dialogen här är inte särskilt smidig. Paulus ombads inte att hålla ett tal; det handlade snarare om frågor och svar, där de kunde avbryta honom när som helst. Idag, när vi befinner oss i en kaotisk, oplanerad situation, är det bra att först framföra dina viktigaste punkter, precis som i en tidningsartikel, ifall de bestämmer sig för att inte lyssna på resten av det du säger.

Först vad som inte är svaret, och sedan svaret.

Inte svaret: Paulus vittnade egentligen inte här; han skulle vittna i Caesarea i Judeen och senare i Rom. Detta är dock inte svaret, eftersom Herren inte berömde honom för vad han skulle göra, och Han berömde inte Paulus för att han vittnade i Judeen, utan snarare i Jerusalem.

Svaret: Han gjorde ett tillräckligt bra jobb genom att vittna modigt inför en fientlig publik.

Fråga: I Apostlagärningarna 23:15–25, dog de fyrtio lönnmördarna, och varför användes 470 romare?

S: Det är intressant att judarna trodde att de hade större chans att få Paulus dödad genom att överfalla en romersk militärvakt än genom att döma honom i en domstol. Detta tyder på att de själva insåg svagheten i sitt fall.

Alla dessa judar avlade en ed att inte äta eller dricka förrän de hade dödat Paulus. Om de emellertid, utan egen förskyllan, inte lyckades döda Paulus, skulle de judiska ledarna befria dem från deras ed. Rabbinerna tillät att löften bröts av fyra skäl: löften som uppmanar till uppvigling, överdrivna löften, löften som avlagts av misstag och löften som inte kan uppfyllas på grund av tvång (M Nedarim 3:1–3).

Den romerske befälhavaren, Claudius Lysias, ville säkerställa Paulus säkerhet, inte av heder eller omtanke om Paulus, utan snarare för att det skulle se illa ut om han genom sin slapphet lät judarna döda en romersk medborgare som stod under hans beskydd. Cäsarea låg 65 miles nordväst om Jerusalem, tillräckligt långt bort för att undgå upplopp. De stannade troligen i Antipatris, ungefär halvvägs, 35 miles från Jerusalem och 23 miles från Cäsarea. För att komma fram snabbare kan infanteriet dessutom ha ridit på packdjuren.

Fråga: Vilka är några viktiga delar i detta brev i Apostlagärningarna 23:26–30?

S: Det finns ett fel och ett par utelämnanden i brevet. Brevet ger intryck av att Lysias räddade Paulus eftersom han var romersk medborgare. I själva verket fick Lysias inte veta att Paulus var romersk medborgare förrän långt senare. Lysias ”glömde” uppenbarligen att nämna att han var på väg att piska Paulus. Det mesta av resten av brevet är korrekt, men det var mycket egennyttigt.

Lukas kände säkert till detta brev genom Paulus, men hur kunde Paulus känna till innehållet i brevet? Även om Felix inte hade visat brevet för Paulus senare, lästes det troligen upp under rättegången.

Fråga: Vad vet vi i Apostlagärningarna 24:1–27 om den som Tertullus kallade ”den ädle Felix” och hans hustru Drusilla?

S: Enligt Evangelical Commentary on the Bible, s. 918, föddes Antoninus Felix som slav, befriades av kejsar Claudius mor och befordrades år 52 e.Kr. till guvernör över Judeen tack vare inflytandet från sin bror Pallas. Felix var girig och behandlade banditer grymt.

Efter detta utbröt ett uppror i Caesarea, och Felix hade hanterat detta med sina soldater, dödat många judiska civila och tagit deras rikedomar. En judisk överstepräst vid namn Jonathan skrev till Felix och bad honom att uppträda på ett sätt som bättre motsvarade hans ämbete. Felix betalade därför de antiromerska sikarierna, som var lönnmördare, för att mörda Jonathan. På grund av Felix beteende i allmänhet begav sig några judar till Rom för att klaga till Nero, och Felix återkallades. Han skulle ha fått lida i Rom, om inte hans bror Pallas hade gått i god för honom.

Drusilla var den yngsta dottern till Herodes Agrippa I. Hennes syskon var Berenike, Mariamne och Herodes Agrippa II enligt Apostlagärningarna 25:13–26:32. Drusilla var Felix tredje eller fjärde hustru. Hon och Azizas/Azizus, kungen (under romarna) av Emesa (dagens Homs i Syrien), hade planerat att gifta sig när hon var 14 år, på villkor att han konverterade till judendomen. Men senare övertalade Felix henne att lämna Azizas/Azizus och istället gifta sig med Felix som hans fjärde hustru.

Tertullus hade själv ett ganska vanligt namn, som betyder ”lille Tertius”. Felix var väl förtrogen med judiska seder, och Felix hade kväst ett uppror bland rövare, vilket Tertullus troligen anspelar på i Apostlagärningarna 24:2. Utöver det fanns det förmodligen inte mycket annat positivt som Tertullus kunde säga om Felix. Ibland kan det vara svårt att smickra någon!

Se Josefus, ”Antiquities of the Jews”, bok 20, kap. 7.1–2,5, s. 420–421 för mer information.

Fråga: Vad är kärnan i Tertullus anklagelse mot Paulus i Apostlagärningarna 24:5–8?

S: Tertullus hade bara fyra punkter. Han kallade Paulus ganska subjektivt för en plåga, sa att Paulus var en uppviglare, påpekade korrekt att Paulus var en ledare för nazarénerna (alias kristna) och hävdade felaktigt att Paulus försökte vanhelga templet. Men vem som helst som du, eller de som anlitat dig, inte gillar kan man ju kalla en plåga. Märkligt nog sades inte de judar som följde efter Paulus och till och med smidde en komplott för att döda honom orsaka splittring – bara Paulus. Är det ett brott att leda en grupp människor? – Judarna själva hade ju olika rabbinska skolor. Så Tertullus sparade den allvarligaste anklagelsen, att ha vanhelgat templet, till sist, och även den var falsk. Som advokat försökte Tertullus få ut så mycket som möjligt av det lilla han hade.

Fråga: Vad är kärnan i Paulus försvar i Apostlagärningarna 24:11–21?

S: Under den mycket korta tid han var i Jerusalem, tolv dagar, uppviglade han inte till någonting. Det är judarna som uppviglade pöbeln som borde stå här, inte han. Paulus vanhelgade inte templet, och de har inga bevis för att han gjorde det. Ja, han tillhörde ”Vägen”, det vill säga han var kristen.

Men Paulus sa också mycket som egentligen inte var till hans försvar. Han påpekade först att de inte hade framfört några specifika anklagelser om hur han hade vanhelgat templet, eller egentligen vad han stod åtalad för, så Paulus var glad att kunna berätta för Felix vad den verkliga anklagelsen mot honom var. Paulus tog tillfället i akt att predika en del av evangeliet, om de dödas uppståndelse. Det är som om han avbröt sitt försvar mitt i, eftersom han var tvungen att förmedla evangeliet.

I början av rättegången sa Felix inte: ”Vi måste vänta med domen tills Lysias kommer hit.” Det är nästan som om Felix inte såg något snabbt resultat, kanske tröttnade på rättegången och helt enkelt beslutade att skjuta upp den tills Lysias själv kom dit. Om Felix hade frikänt Paulus där och då, skulle de judiska ledarna bli arga på honom, och Felix var mån om att behålla deras gunst och kunna fira högtiden. Under tiden skulle de judiska ledarna tvingas vandra tillbaka till Jerusalem och återvända senare för att fortsätta rättegången. Men Felix brydde sig förmodligen inte om deras besvär eller hur länge Paulus skulle förbli i fängelse. För övrigt har vi inga uppgifter om att Lysias någonsin gjorde den två dagar långa resan för att komma dit.

Fråga: I Apostlagärningarna 24:25b, vad är skillnaden idag mellan att avvisa evangeliet och att bara skjuta upp att överväga evangeliet?

S: När fördröjningen är oändlig finns det i slutändan ingen skillnad alls. Men Gud är tålmodig med oss, och vi kan be att någons fördröjning är tillfällig och att de ska vända om. Gud är mycket tålmodig med icke-troende, och det borde vi också vara. Tyvärr sa Felix i det här fallet att de skulle gå sin väg, och att Felix skulle skicka efter Paulus när det passade Felix. Tydligen fanns det aldrig någon lämplig tidpunkt för Felix att ta emot evangeliet. När någon bara vill lyssna på evangeliet när det passar dem, finns det i många fall aldrig någon lämplig tidpunkt.

Fråga: Var Felix orättvis när han höll Paulus fängslad i Apostlagärningarna 24:25–27?

S: Enligt romerska mått mätt var Felix inte orättvis, men i själva verket var han det. Felix hade inte fällt något felaktigt domslut mot Paulus. Men att hålla Paulus fängslad i två år var fel. Paulus befann sig i ett tillstånd som romarna kallade custodia libera, vilket innebar att han alltid bevakades, men att hans vänner kunde komma och gå för att besöka honom. Dessutom, även om det var rättvist att Paulus fick försvara sig under rättegången, genomgick Paulus i praktiken fyra rättegångar: inför Sanhedrin, Felix, Festus och Herodes Agrippa II. Paulus kanske undrade hur många rättegångar han skulle behöva genomgå, utan att de fann honom skyldig, innan de skulle frige honom. Idag kan människor vara orättvisa inte bara genom att neka någon det denne borde ha, utan också genom att skjuta upp det på obestämd tid.

Fråga: Varför hoppades Felix, enligt Apostlagärningarna 24:26, på en muta från Paulus, som ju bara var en tältmakare?

S: Paulus var troligen inte förmögen, men någon som kunde ta med sig en betydande penninggåva till Jerusalem hade antingen vänner som tillsammans hade mycket pengar. Dessutom, enligt Josefus verk ”Antiquities of the Jews”, bok 20, kap. 9.5, s. 424, tömde guvernören Albinus nästan fängelserna efter Felix och Festus tid, och de enda som var kvar var de som inte kunde betala Albinus några pengar alls.

Å ena sidan kunde Felix förmodligen ha fått pengar genom att be judarna om en muta för att överlämna Paulus till dem. Men om någon någonsin berättade att Felix gjorde detta för att få en romersk medborgare dödad, skulle det vara mycket farligt för Felix.

Fråga: Vilken information om Festus, utöver den som finns i Bibeln, har vi i Apostlagärningarna 24:27?

S: Porcius Festus utnämndes till landshövding över Judeen hösten år 60 e.Kr. Det råder dock viss osäkerhet kring datumet, som kan variera mellan år 55 e.Kr. och 60 e.Kr. Josefus (Judarnas historia 20.8.9–11; 20.185–188 och ”Judarnas krig” 2.271, skrivna omkring år 93–94 e.Kr.) nämner också att Festus utnämndes till landshövding över Judeen. Judarna måste ha betraktat Festus som bättre och mer förnuftig än hans föregångare Felix, och även än hans efterträdare Lucceius Albinus (62–64 e.Kr.) och den korrupta Gessius Florus (64–66 e.Kr.)

Festus var efternamnet på en adlig familj i Rom.

Det finns inga uppgifter om Festus innan han kom till Palestina. Uppgifterna om hans styre visar dock att han var klokare och ärligare än Felix. Trots detta tvingades Felix resa till Rom för att redogöra för sitt hanterande av upploppen mellan judar och icke-judar i Caesarea.

Felix, däremot, slog ner mot befolkningen med våld. Han var ursprungligen slav men blev senare frigiven. Den romerske historikern Tacitus sade om Felix: ”Han utövade kunglig makt med en slavs sinne”. Han lät mörda en överstepräst vid namn Jonathan, som kritiserade honom för hans dåliga styre.

Fråga: Varför står det i Apostlagärningarna 25:2 ”överstepräster” (plural) när det egentligen bara skulle finnas en överstepräst?

S: Översteprästen vid denna tid var Ismael, son till Fabi, utsedd av Herodes Agrippa II (Marcus Julius Agrippa II). Ismael efterträdde Ananias. I allmänhet kunde en tidigare överstepräst fortfarande kallas överstepräst, men här fanns en mer omedelbar anledning. Ananias behöll fortfarande makten ända tills de judiska rebellerna dödade honom år 66 e.Kr. Ananias tvekade inte att använda mord och lönnmord för att uppnå sina mål, och det är passande att de som levde genom svärdet dog genom svärdet. Se Josefus’ ”Antiquities of the Jews” 20 179 (i.8), 194–196 (8.11) för mer information.

F: Vad vet vi mer om Bernice/Berenice i Apostlagärningarna 25:23?

S: För det första hette hon antingen Berenice eller Pherenika, vilket uttalas som Veronica på latin. Bernice var förlovad med Marcus, en brorson till den judiske filosofen Philo. Därefter gifte hon sig med sin farbror Herodes av Chalcis, ett mycket litet kungarike under romerskt herravälde i Libanons berg. Efter att han avlidit år 48 e.Kr. lämnade hon sin tredje make och bodde tillsammans med sin bror (ett år äldre) Agrippa II. Både den romerske poeten Juvenal (Satirae 6.156–160) och den judiske historikern Josefus (Antiquities 20.145–147) uppgav att de hade ett incestuöst förhållande. Detta skulle dock inte vara något problem, eftersom kejsar Nero hade ett sexuellt förhållande med sin egen mor (även om hon förmodligen inte var villig). Hon ställde sig på romarnas sida i det judiska kriget och blev senare älskarinna till Vespasianus och därefter till den romerske generalen Titus. Detta blev en offentlig skandal, och till slut tvingades Titus skicka iväg henne

Här har vi alltså detta ”par” som försöker skriva till en kejsare som senare (efter år 60 e.Kr.) kommer att bli ett monster, och som försöker framföra anklagelser till kejsar Nero om varför Paulus är en ond och skyldig man, och de har svårt att få fram sina argument. Notera dock att Paulus ändå behandlar dem med respekt.

Hur som helst, eftersom Agrippa ansågs vara en expert på judendomen och en vän till kejsarens familj, fick han privilegiet att välja den judiske översteprästen, och han avsatte Ananias och valde Ismael, son till Fabi. Senare uppstod en tvist om en mur som skymde kungens utsikt över templet, och därför avsatte Agrippa Ismael och valde Josef, son till Simeon. Oavsett detta hade dock den tidigare översteprästen Ananias fortfarande makten bakom kulisserna, och det är förmodligen därför som Lukas talar om överstepräster i plural.

F: I Apostlagärningarna 25:23 nämns att Agrippa och Bernice kom in med stor pompa, men Skriften nämner inte detta om Herodes eller Pilatus. Varför gör vissa människor saker med ”pompa”?

S: Detta var meta polles phantasias på grekiska. De gör saker för syns skull och låtsas att utseendet stämmer överens med innehållet. Romarna hade ofta mycket prakt. Kanske trodde man att prakt skulle imponera på de judiska ledarna eller skrämma den anklagade. Det fanns fem kohorter stationerade i Caesarea, och varje kohort bestod nominellt av 1 000 man. Så det skulle finnas fem romerska chiliarker som tjänstgjorde hos Festus.

Romerska kejsare kallades ibland för Augustus, eller Sebastos på grekiska, vilket innebar att de stod över andra dödliga. Det var dock först under Neros tid som de började kallas ”Herre”.

Idag har vissa människor uppfattningen att om de ser viktiga ut, kommer folk att acceptera dem som viktiga, och då blir de ännu viktigare. Det är sorgligt om man tror att ens självkänsla beror på utseende och popularitet.

Fråga: I Apostlagärningarna 26:12–15 utelämnade Paulus vissa detaljer, till exempel om Ananias och det uppdrag han senare fick. När är det okej för oss att sammanfatta och förenkla?

S: Paulus använde sig inte av bedrägeri, och det bör inte vi heller göra. Men Paulus utelämnade vissa detaljer, eftersom de inte skulle anses viktiga för åhörarna. Det är helt i sin ordning att även vi utelämnar detaljer.

F: I Apostlagärningarna 26:14, hur kunde rösten tala till Saul på hebreiska, eftersom det populära uttrycket ”det är svårt att sparka mot sporrarna” var känt på grekiska, men inte på hebreiska?

S: Det var ett välkänt uttryck på grekiska som betyder att kämpa mot en gudom, vilket dessa fem referenser visar. Euripides, ”Bacchanalerna” 794–795; Aiskylos, ”Den bundne Prometheus” 324–325; ”Agamemnon” 1624; Pindaros, ”Pythia” 2.94–95; Terentius, ”Phormio” 1.2.27. Paulus kunde grekiska och den grekiska kulturen lika väl som hebreiska. Det finns två möjliga svar, och ärligt talat spelar det ingen roll vilket av dem som är sant.

1. Det är inte ovanligt att översätta ett slanguttryck från ett språk till ett annat, särskilt när Paulus – för att inte tala om Gud – behärskade båda språken väl.

2. Gud kunde ha talat till Paulus på hebreiska och uttalat just denna fras på grekiska. Det skulle fortfarande vara korrekt, om än inte helt exakt, att säga att Gud talade till Paulus på hebreiska även om Gud också yttrade en liten fras på grekiska.

Fråga: I Apostlagärningarna 26:14 var en oxsporre en hård, vass pinne som man använde för att peta på en oxe när den vägrade att röra sig. Att sparka mot sporrarna är mer än bara att synda. Hur syndar människor och sparkar mot sporrarna idag?

S: Som en mer modern författare sa skämtsamt: ”Dina armar är för korta för att boxas med Gud.” Det är en sak att synda, men det är en annan sak att vara trotsig. När Gud tydligt har sagt att man inte ska göra något, och man med den kunskapen ändå går och gör det, kämpar man i grunden mot Gud.

F: I Apostlagärningarna 26:23, vad betyder ”först” exakt här?

S: Låt oss först titta på det grekiska ordet för ”först” som Paulus använder här och på andra ställen, och sedan titta på exakt vad Paulus menade med uppståndelse, här och på andra ställen.

De grekiska orden protos/proton (Strong 4412/4413) är besläktade ord som kan betyda ”först” i tid, ordning eller betydelse. Paulus använder också detta ord i en ungefärlig betydelse för att beteckna ”tidigt” eller ”före något annat”.

Om man sammanställer Paulus skrifter och Lukas redogörelse för Paulus undervisning, använder Paulus detta ord på följande sätt:

Endast tid eller ordning: Apg 13:46; 20:18; 26:20; 1 Kor 14:30; 16:2; Gal 4:13; Ef 1:12; 4:9; 1 Tess 4:16; 2 Tess 2:3; 1 Tim 3:10; 5:4; 5:12; 2 Tim 1:5; 4:16; 2 Tim 2:6; Tit 3:10

Endast betydelse: 1 Kor11:18 ;12:28 ; 15:3; 2 Kor 8:5,12; 1 Tim1:16 ; 2:1

Både tid/ordning och betydelse: Apg 26:23; Rom 1:8;1:16 ; 1 Kor 15:45,46,47; 1 Tim 2:13

Tidigt eller före något annat: Rom 10:19–20; 15:24; Ef 1:12; 6:2; Fil 1:5; 1 Tim 1:16; 2 Tim 4:16

Oskiljbart: Rom 2:9; 2:10; Ef 6:2

Slutsats: Apg 26:23 kan betyda alla tre: tid/ordning, betydelse och före någon annan. Kristus var den förste som uppstod med en oförgänglig kropp, han är källan till vår uppståndelse och uppstod innan någon av oss kommer att uppstå.

Vilken sorts uppståndelse:

Paulus var inte främmande för uppståndelse, eftersom han hade väckt Eutykos från de döda i Apg 20:9–12. Men rent tekniskt sett är det grekiska ordet inte verbet ”att uppstå från de döda”, utan snarare substantivet ”de dödas uppståndelse”. Så vad syftar Paulus på?

a) Tillfällig uppståndelse med kroppar som skulle dö igen: Lasarus (Joh11:38 –42), änkans son (1 Kung17:22 ), den sunamitiskas son (2 Kung4:28 –37) och Eutykos (Apg 20:9–12).

b) Den bestående uppståndelsen, där Jesus var den förste att uppstå med en oförgänglig kropp.

Paulus predikade ingen annanstans om den första typen, utan endast om den andra. I Romarbrevet 6:9 säger han att eftersom Kristus uppväcktes från de döda, ”kan han inte dö igen”, och på samma sätt är våra uppståndna kroppar oförgängliga (1 Korintierbrevet 15:20–23, 35–55). Paulus säger också: ”Gud uppväckte faktiskt honom [Jesus] från de döda, för att han aldrig mer skulle se förruttnelse” i Apostlagärningarna 13:34a

Det vore fel att tro att Paulus predikade att Kristus endast hade en tillfällig uppståndelse, eller att Paulus lovade oss endast en tillfällig uppståndelse. Hans budskap till Festus och Agrippa, och till alla andra, handlade endast om den bestående uppståndelsen som Kristus och vi har.

Fråga: Varför var Paulus så djärv inför kung Agrippa i Apostlagärningarna 26:24–29?

S: Vad hade Paulus att förlora? Den Helige Ande hade sagt till Paulus att han skulle vittna i Rom, och Paulus visste att han skulle åka till Rom. Paulus var djärv här för att omvända sina åhörare. Paulus ansåg uppenbarligen att en direkt och enkel vädjan var det bästa tillvägagångssättet. Det kan också ha funnits en brådska för Paulus att överklaga till Rom just nu. Festus var inte insatt i situationen och hade uppenbarligen inga misstankar om att judarna bara ville att Paulus skulle skickas till Jerusalem så att de kunde överfalla honom. Paulus kan ha överklagat till Rom just nu eftersom han insåg att han var på väg att skickas till Jerusalem.

Man kan undra varför Paulus skulle bry sig om att predika evangeliet för härskare som verkade befinna sig så långt utanför evangeliets räckvidd. Kanske är svaret att Paulus inte såg det på det sättet. Paulus frågade inte vem som befann sig utanför evangeliets räckvidd, men eftersom han hade möjligheten tänkte han ta tillfället i akt och predika inte bara för Felix och kung Agrippa, utan för alla andra som lyssnade.

Som en historisk sidokommentar kan nämnas att under det andra århundradet (100–200 e.Kr.) skickades romerska medborgare i allmänhet till Rom utan att behöva överklaga till kejsaren. Under det tredje århundradet var nästan alla som inte var slavar i Romarriket medborgare, så nästan vem som helst kunde välja att skickas till Rom. Men på Paulus tid skickades romerska medborgare inte till Rom om de inte uttryckligen överklagade.

Idag bör vi också vara djärva. Låt inte förkunnandet av evangeliet vara ett dolt motiv, utan säg rakt ut att det viktigaste skälet till att vi talar till dem är att de ska kunna bli frälsta.

Fråga: Varför anklagade Festus Paulus för att vara galen i Apostlagärningarna 26:24–25?

S: Det var inte för att han tyckte att Paulus var okunnig; i själva verket hävdade han att all Paulus stora lärdom gjorde honom galen, vilket på sätt och vis säger något om Festus egen kunskapsnivå. En anledning till att Festus kan ha sagt detta är att han kanske inte hade följt hela Paulus resonemang. En andra anledning är att Festus var grek, inte jude, och den grekiska filosofin hade (nästan) inget begrepp om att människor skulle uppstå från de döda.

Fråga: I Apostlagärningarna 26:27 gick det bra för Paulus med sitt vältaliga, lärda och bibelbaserade tal, men han avbröt det hela för att ställa en direkt och utforskande fråga till kung Agrippa. När tycker du att vi bör göra en paus i vårt evangelisationsarbete för att ställa direkta och utforskande frågor?

S: När man håller ett evangelietal kan det vara lätt för lyssnaren att lyssna passivt och inte inse att de står inför det viktigaste beslutet i sitt liv: om de ska tro på och följa evangeliets budskap eller inte. Kung Agrippa var förmodligen en expert på judendomen, inklusive profeterna. Men Paulus drog en gräns här. Agrippa kände till profeterna, men trodde han på dem, ja eller nej? Agrippa var definitivt en åhörare som var villig att lyssna, men var han en åhörare som var villig att göra en förändring utifrån det han skulle höra?

Fråga: Varför tog inte kung Agrippa emot Kristus när Paulus talade till honom i Apostlagärningarna 26:27–29?

S: Även om vi inte känner till alla skäl, kan det ha berott på stolthet, rädsla eller att andra människor tittade på. I slutändan förutkände och förutbestämde Gud vem som skulle komma till himlen. Oavsett hur man än ser på sambandet mellan förutvetenhet och förutbestämmelse är det felaktigt att kombinera de två på ett sätt som uttryckligen eller underförstått befriar kung Agrippa från hans ansvar att ta emot och tro.

F: I Apostlagärningarna 26:32 och 25:11, borde Paulus ha överklagat till kejsaren?

S: Det innebar att Paulus skulle resa till Rom så att kejsaren personligen skulle avgöra hans fall.

Paulus gjorde klokt i att överklaga till kejsaren av tre skäl.

För det första ville Paulus åka till Rom, och det skulle vara hans biljett dit.

För det andra hade Paulus kanske insett att den obevekliga, mordiska oppositionen skulle innebära att han aldrig skulle släppas fri i Judeen. Kom ihåg att översteprästerna ville att Paulus skulle återvända till Jerusalem, så att de kunde överfalla honom.

För det tredje: om Paulus ställdes inför kejsaren och förklarades oskyldig, skulle det ge kristendomen en rättslig grund, precis som judendomen hade.

Tänk slutligen på att när någon säger något betyder det inte nödvändigtvis att det de säger är sant. Festus och Agrippa var överens om att Paulus var oskyldig, och hade han inte överklagat till kejsaren skulle de ha släppt honom. Det var lätt för dem att säga nu. De kunde ha släppt Paulus när som helst under de två år som Paulus hade suttit i fängelset! De kunde till och med ha frisläppt honom nu, vilket skulle ha gjort överklagandet till kejsaren meningslöst. Det är lätt för någon att låta väldigt trevlig och försonlig när det inte kostar något att göra det, de har inget att förlora och de vet att det är omöjligt att deras ”generositet” ska behöva utövas. I själva verket drog Festus förmodligen en suck av lättnad när Paulus överklagade, eftersom det befriade Festus från en besvärlig situation. Han ville inte reta upp judarna, och han föredrog att inte döda en oskyldig romersk medborgare som han kanske skulle behöva stå till svars för senare. Så Festus insåg förmodligen att även om Paulus var oskyldig, kunde han ändå vara en farlig person.

Fråga: Vad kan vi utläsa av skrivstilen i Apostlagärningarna 27:1–28:13?

S: Det är så detaljerat att Lukas måste ha varit ögonvittne och troligen till och med haft tillgång till skeppets loggböcker. Som Thomas Walker sa: ”Det finns ingen så detaljerad beskrivning av hur ett antikt skepp fungerade i hela den klassiska litteraturen.” Eftersom Lukas var läkare – och ofta använde medicinska termer i Apostlagärningarna – hade han säkert ett öga för detaljer. Men å andra sidan tyder Lukas enkla terminologi om segling på att han inte var någon sjöman. James Smith från Renfrewshire i Skottland var seglare i trettio år och reste till Malta för att studera Paulus resa. Han skrev The Voyage and Shipwreck of Paul år 1848: ”Ingen sjöman skulle ha skrivit i en stil som så lite liknar en sjömans; ingen som inte är sjöman skulle ha kunnat skriva en berättelse om en sjöresa som är så konsekvent i alla sina delar, om inte utifrån faktiska iakttagelser.” Å andra sidan sträckte sig Paulus elva andra resor, om man bortser från denna, över totalt 3 500 miles. Så även om Paulus inte var en erfaren sjöman, var han en erfaren passagerare ombord på fartyg.

Vem mer skulle dessutom troligen finnas ombord? Bland passagerarna fanns förmodligen även andra fångar som var på väg till Rom för att ställas inför rätta eller avrättas. De avrättades ofta i Colosseum eller andra arenor.

Fråga: Gav Paulus i Apostlagärningarna 27:10 en falsk profetia om att människor skulle förlora livet, eftersom ingen förlorade livet enligt Apostlagärningarna 27:22–23?

S: Nej, men det finns två olika svar.

Paulus ursprungliga åsikt kontra Guds senare löfte: Paulus talade utifrån sin egen kunskap i Apostlagärningarna 27:10, eftersom Paulus sa: ”Jag ser”, och inte ”Gud sa” eller ”en ängel sa” som i Apostlagärningarna 27:22.

Guds uppenbarade vilja kan förändras när vår vilja gör det: Kanske sa Gud faktiskt till Paulus att det kunde bli förluster av människoliv före Apostlagärningarna 27:10. Eftersom det i Apostlagärningarna 27:24 står att livet för dem som var med Paulus ”beviljades” honom, måste Paulus ha bett innerligt för dem. Guds uppenbarade vilja gentemot oss kan förändras när vi ber, eller när vår vilja förändras. För ett annat exempel på detta, se 1 Mosebok 20:3–7. För ett exempel på när Davids trofasta, frekventa och innerliga bön besvarades med ”nej”, se 2 Samuelsboken 12:15–19.

Fråga: Hur bör man, enligt Apostlagärningarna 27:10, leva när man mot sin vilja är en del av något som är på väg mot förlisning?

S: Be först om saken och varna sedan andra, precis som Paulus gjorde. Ibland fungerar det inte eftersom de du varnar underskattar antingen farans allvar eller sannolikheten för att den ska inträffa. Du kanske vill lämna båten om du kan, även om det inte var möjligt i Paulus fall. Eller om du befann dig på Titanic när den sjönk, skulle du kunna uppmana folk att gå ombord i livbåtarna, be dem vänta tills andra fyllt livbåtarna och i allmänhet agera så som Kristus skulle vilja att du agerade i den här situationen. Men för att kunna göra dessa saker måste du behålla lugnet och inte drabbas av panik. Människor drabbas oftare av panik när de inte vet att Gud vakar över dem. Men att Gud vakar över dig kan innebära att han lugnar dina nerver så att du kan välja att agera på bästa sätt.

Vi kanske nöjer oss med att tro att så länge vi troget följer Gud kommer vi inte att råka ut för svåra stormar eller skeppsbrott. Men det stämmer varken fysiskt eller känslomässigt, inte ens för Paulus. Gud kommer att bära oss genom stormarna, men under tiden ska vi vara en ”oas av lugn”, vara ett gott vittne och prisa Gud även mitt i stormen.

F: Vad är en euroklydonvind i Apostlagärningarna 27:14?

S: Det betyder bokstavligen ”nordostvind” och är en stark nordostlig vind som förekommer på hösten och tidig vinter i denna del av Medelhavet. Den gör seglingen i östra Medelhavet farlig efter den 14 september. Detta var efter försoningsdagen, och enligt William Ramsay inföll försoningsdagen i oktober år 59 den 5 oktober, så tiden för lugn segling var över fram till omkring den 5 mars. Cauda var en liten ö cirka 25 miles söder om Kreta. Det var oklokt att segla under denna årstid, men ägarna ville troligen ta risken för pengarnas skull. Seglingen från Fair Havens till Phoenix var mindre än 100 miles, och vinden var mild när de först gav sig iväg, så de beslutade sig för att ta risken.

Fråga: Hur kan människor idag, enligt Apostlagärningarna 27:17, känna sig tryggare genom att vidta små försiktighetsåtgärder i farliga situationer?

S: I Apostlagärningarna 27:17 band de rep runt fartygets utsida för att hålla ihop det bättre i grov sjö. Tänk dig att få höra att du kommer att möta orkanvindar till havs, men att du inte behöver oroa dig för någonting – vi ska sätta rep runt din båt! Även om det var en bra idé att sätta rep runt fartyget, var det inte ens en hundradel så bra som idén att inte segla dit så sent från början. Men när de väl hade fattat det beslutet – för ekonomisk vinning på bekostnad av allas säkerhet – var det bättre att surra fast fartyget än ingenting alls. De fyra andra åtgärderna de vidtog – att dra livbåten ombord, sänka seglet för att bromsa farten, kasta ankar för att ytterligare bromsa farten och i ren desperation kasta lasten överbord – var det bästa de kunde göra, nu när de redan befann sig i den här situationen. De ville bromsa fartyget, eftersom de inte ville slå mot Libyens kust på natten. Man fruktade sandbankar utanför Libyens kust.

Idag gör människor ibland saker som gör att de blir en aning säkrare, inte för att det gör någon större skillnad, utan för att känna sig bättre till mods i en riskfylld situation. Det är bättre att utvärdera den totala risken och kanske inte hamna i den riskfyllda situationen från början. Små steg för att göra något bättre eller mindre riskfyllt är bra, men låt inte det hindra dig från att se på helheten. Tänk till exempel på Robin Hood, som stal från de rika och gav till de fattiga. Borde han ha stulit? Nej. Men om han gav lite till de fattiga, skulle det få honom att må bättre? Det är bättre att inte stjäla från människor än att stjäla från människor, även om man ger pengar som inte var ens egna till de fattiga.

Fråga: I Apostlagärningarna 27:21, hur och när ska man säga ”vad var det jag sa”, som Paulus tycks ha gjort här?

S: Mycket beror på din inställning och tonfall när du säger det. Paulus försökte inte nedvärdera dem, men att han sa detta antyder att de i framtiden borde lyssna mer på hans råd.

F: I Apostlagärningarna 27:27, hur kunde de segla i Adriatiska havet, eftersom de borde ha befunnit sig söder om Italien?

S: På den tiden omfattade det som man kallade Adriatiska havet även vattnen söder om Italien, ner till Sicilien och Malta i väster och till ön Kreta i öster. Detta ligger betydligt söder om det som idag kallas Adriatiska havet. Josefus, som också led skeppsbrott här, kallade det ”Adriahavet”.

F: Varför fanns det så många människor (276) på det skepp som Paulus reste med i Apostlagärningarna 27:37?

A: Det var uppenbarligen ett stort skepp, och de flesta skepp på den tiden hade slavar som rodde. Josefus nämner i ”Livet”, bok 15, kapitel 3, att det skepp som förde Josefus till Italien hade 600 passagerare. Josefus drabbades också av ett skeppsbrott, och endast 80 passagerare överlevde.

F: Varför ville de i Apostlagärningarna 27:38–41 styra skeppet in i en flod eller bäck?

A: Förmodligen för att undvika stora stenar.

F: I Apostlagärningarna 27:41, vad är betydelsen av att driva fartyget på grund mellan två hav?

A: Det fanns (och finns fortfarande) sandbankar i det som idag kallas St. Paul’s Bay mellan ön Malta och den närliggande holmen Salmonetta. Denna plats var perfekt för att köra skeppet på grund, eftersom man inte ville köra skeppet mot klippor.

Denna obetydliga detalj är mycket betydelsefull, eftersom ingen skulle kunna veta detta om man inte bodde på Malta eller var ögonvittne.

F: Varför var soldaterna i Apostlagärningarna 27:42 så ivriga att döda fångarna?

S: Romerska soldater kunde dödas för att ha låtit sina fångar fly, men de skulle inte straffas för att ha dödat sina fångar för att hindra dem från att fly. Kanske skulle soldaterna känna sig nöjda eftersom all skuld skulle läggas på centurionen, eftersom han beordrade dem att inte döda fångarna.

F: I Apostlagärningarna 27:1–28:1 möter vi alla stormar i livet. Hur skulle du jämföra och kontrastera Paulus resa med Jonas?

S: Det är intressant att jämföra Paulus resa med en liknande resa som Jona gjorde över ungefär samma område. Båda råkade ut för stormar och tvingades oväntat lämna fartygets skydd. Men Jona, som stod under Guds beskydd, flydde frivilligt för att trotsa Gud. Paulus, trots Satans potentiella motstånd men ändå under Guds beskydd, var en fånge utan kontroll över vart han skulle hamna. Båda kom dock fram till de destinationer som Gud hade avsett. Och båda kom dit på sätt som var helt oväntade för dem.

Fråga: Vad vet vi om ön Malta enligt Apostlagärningarna 28:1?

S: Malta är en liten ö (18 x 8 miles, 95 square miles eller 246 kvadratkilometer), som ligger endast 58–60 miles (93–96 kilometer) söder om Sicilien och cirka 180 miles nordost om Tunisien. Den ligger 600 miles (960 kilometer) väster om Fair Havens på Kreta.

Invånarna bestod av före detta fenicier samt romerska soldater och deras familjer. De kallades ”barbarer”, inte för att de inte var civiliserade, utan eftersom ”barbar” ursprungligen betydde någon som inte hade grekiska (eller senare latin) som modersmål. NIV Study Bible, s. 1699, tillägger att dessa människor var ättlingar till fenicier som hade romaniserats och därmed var ganska civiliserade.

Fråga: I Apostlagärningarna 28:1, var landade Paulus exakt på Malta?

S: Det var troligen en plats som idag kallas Paul’s Bay (av uppenbara skäl). Den ligger cirka 8 miles (13 km) nordväst om staden Valletta.

Fråga: I Apostlagärningarna 28:3, hur kunde en huggorm bita sig fast i Paulus hand, eftersom det inte finns några huggormar på Malta idag?

S: Idag finns det bara två ormarter på Malta, och båda har införts. Det finns inte heller särskilt mycket skog att hämta ved från på Malta idag. Men innan människor röjde bort skogen finns det ingen anledning att anta att det inte fanns samma sorters ormar där som i de omgivande trakterna. Ormen Vipera aspis lever i södra Europa, Vipera latastei förekommer i Spanien och Portugal, och Vipera ammodytes finns något längre bort i sydöstra Europa.

Även om detta kunde ha varit en demon förklädd till orm, finns det ingen anledning att anta att det inte var ett vanligt, naturligt djur. Oavsett om ormen var inhemsk eller kom med ett skepp, var malteserna inte främmande för giftiga ormar.

Fråga: I Apostlagärningarna 28:4, vem eller vad är ”Rättvisan” här?

S: ”Rättvisa” betyder ”rättvisa”, men det fanns också en grekisk gudinna vid namn Dike/Dice, även kallad ”Lady Justice”, som var gudinnan för rättvisa och moralisk ordning. Hon var dotter till Zeus och hans andra hustru, titaninnan Themis, som var gudinnan för ”gudomlig ordning och rättvisa”. Så malteserna kan ha talat om endera av dem. Medan de flesta malteserna var av feniciskt/kartagiskt ursprung, var andra familjer till romerska soldater. Tydligen flöt olika gudar och gudinnor fritt mellan kulturerna.

Fråga: Finns det i Apostlagärningarna 28:7 några arkeologiska belägg för titeln ”förste man” på ön?

S: Ja. Malta var för litet för att vara en provins eller ett kungarike. En inskription visar att kejsar Augustus utnämnde en ”högste man över hela kommunen Malta”.

F: Finns det i Apostlagärningarna 28:7 några bevis utanför Bibeln för denne Publius, ”öns högste ämbetsman”?

S: Ja. Enligt traditionen blev Publius Maltas första biskop. Gennadius/Hieronymus skriver i *Om berömda män* 19 att han senare dödades för sin kristna tro.

F: Varför skulle öborna i Apostlagärningarna 28:7–10 ge dem förnödenheter?

S: Malta är en liten ö, och öborna hade ingen skyldighet att ge förnödenheter istället för att sälja dem. Men de var troligen mycket tacksamma för de människor som Paulus hade helat på ön. Så alla romerska soldater och besättningsmedlemmar drog nytta av Paulus handlingar. Som troende idag, drar människorna omkring dig nytta av ditt välsignade liv?

Fråga: Vad kan Publius far ha lidit av enligt Apostlagärningarna 28:8?

S: Malta har ett tempererat klimat. På vintern kan temperaturen ligga mellan 50 och 65 F (10–17 C), så det kan ha varit flera olika saker. På de flesta platser beror dysenteri på dåligt vatten eller förstörd mat. Men på Malta finns det en tredje orsak. Det finns en mikroorganism som förekommer i getmjölk på Malta, Gibraltar och andra varma platser i Medelhavsområdet, kallad micrococcus melitensis. Idag finns det ett vaccin mot den, men utan vaccinet kan den återkommande febern pågå i allt från fyra månader upp till tre år.

F: Vem var Castor och Pollux i Apostlagärningarna 28:11?

S: Enligt den grekiska mytologin var Castor och Pollux tvillingar födda av Zeus och Leda, drottningen av Sparta, när Zeus antog formen av en svan och gjorde Leda gravid. De var sjömännens skyddsgudar. Om deras stjärnbild, Tvillingarna, syntes under en storm, betydde det lycka. De sägs ha kläckts ur ägg. Denna myt var inte lika populär som andra myter vid den tiden, men senare under renässansen skapade många konstnärer målningar som skildrade själva akten, däribland Leonardo da Vinci (som aldrig fullbordade sitt verk) och Michelangelo. De fick betalt av sina mecenater för att göra detta. Om man får betalt för att göra något, hur mycket tid lägger man då på att fråga sig om Gud verkligen vill att man ska arbeta med just det eller inte?

Förresten, i Vatikanen, på dörren till Peterskyrkan, finns en bild av vad som verkar vara Leda och svanen. Trip Advisor hade en bild av detta. Jag vet inte varför den finns där i Vatikanen.

Fråga: Vad vet vi om judarna i Rom enligt Apostlagärningarna 28:24–25?

S: De befann sig först i Puteoli, en hamn nära Neapel, omkring år 4 f.Kr. Kejsare Claudius hade förvisat judarna från Rom mellan åren 41 och 53 e.Kr., men de hade sedan dess fått tillstånd att återvända. Det fanns sju olika judiska synagogor i Rom. De utgjorde en minoritet i Rom, men en betydande minoritet.

F: Vad gjorde Paulus under de två åren i husarrest i Rom, enligt Apostlagärningarna 28:30–31?

S: Skriften säger att Paulus tog emot besökare och predikade evangeliet, men den säger inte mycket mer än så. Det kan ha varit under denna tid som Paulus skrev breven till Efesierna, Filipperna, Kolosserna och Filemon.

F: Tror du att Paulus blev fri eller inte, enligt Apostlagärningarna 28:30–31?

S: Skriften säger inget om detta. Historien berättar inte heller om a) Paulus dömdes och blev martyr, eller b) släpptes fri, gjorde fler saker, sedan arresterades senare, dömdes och blev martyr. Men vi kan betrakta situationen. Det finns inga tecken på att hans judiska anklagare dök upp, troligen eftersom de visste att de hade ett så svagt fall. Nero var inte mordiskt galen i början av sin karriär. Så det fanns en god chans att Paulus så småningom blev frigiven.

Precis som vi hade Paulus både goda och dåliga stunder, stunder då han var säker på vad som skulle hända och stunder då han inte hade en aning. Men oavsett om Paulus blev fri den här gången eller inte, var han en kristen i alla lägen. Han kunde finna tillfredsställelse i att predika för stora folkmassor och hela människor, och han kunde finna tillfredsställelse i fängelset, därifrån han skrev Filipperbrevet. Paulus kunde vara nöjd med vissheten om att han skulle åka till Rom, och Paulus kunde vara nöjd i de osäkra tiderna då livet kändes som ett skeppsbrott. När vi har granskat Paulus liv bör vi sträva efter att göra våra liv mer likt Paulus liv (Filipperbrevet 3:17).

Fråga: Vad kan man säga om Lukas skrivstil i Apostlagärningarna och Lukasevangeliet?

S: Medan Markus skrev som en ”handlingsman” var Lukas intresserad av vad som sades. Över 22 % av Apostlagärningarna består av de viktigaste talen, och om man räknar med andra, kortare tal, utgör tal över hälften av Apostlagärningarna. Talen var utan tvekan mycket längre än vad Lukas återgav, och det är allmänt känt att Lukas parafraserade. På samma sätt innehåller Lukasevangeliet fler liknelser om Jesus än de andra evangelierna.

Lukas grekiska är utmärkt, och han var uppenbarligen högt utbildad. Faktum är att dagens grekiskstudenter anser att hans grekiska är den svåraste att översätta i Bibeln.

Fråga: Vem skrev Apostlagärningarna?

S: Det råder i stort sett enighet om att den skrevs av Lukas, samma person som författade Lukasevangeliet.

Det finns tecken på att författaren till Apostlagärningarna i själva verket var en av Paulus följeslagare som följde med honom på hans resor.”

Lukas nämns också i Kolosserbrevet 4:14, 2 Timoteusbrevet 4:11 och Filemonbrevet 24.

F: När skrevs Apostlagärningarna?

S: Det finns två åsikter.

1. Ett tidigt datum, eftersom Lukas sannolikt skulle ha nämnt Paulus död, Neros förföljelser och Jerusalems fall om han hade känt till dem och om de hade inträffat. Lukas kan ha skrivit Apostlagärningarna mellan år 61 och 64 e.Kr. Andra menar att det var mellan år 63 och 70 e.Kr. på grund av tystnaden kring senare händelser.

2. En andra uppfattning är att det är möjligt att Lukas planerade en tredje volym (även om det inte låg i Guds vilja), så Lukas kan ha skrivit senare och planerat de senare händelserna för den tredje volymen.

Klemens av Rom (96–98 e.Kr.) citerar en fjärdedel av Apostlagärningarna 20:35f (5 ord av 26 ord) 1 Klemens, vol. 1, kap. 2, s. 5, och Polykarp (100–155 e.Kr.) citerar hälften av Apostlagärningarna 2:24a (7 av 15 grekiska ord) i Polykarps brev till filipperna, kap. 1, s. 33. Det skrevs definitivt före 96–98 e.Kr.

Fråga: Skrevs denna bok under 200-talet (långt efter Lukas död), som den liberala Tübingen-skolan hävdade?

S: De hävdade detta på grund av de många parallella uppgifterna som återfinns både i Apostlagärningarna och i Josefus verk. (Josefus skrev ”Judarnas historia” omkring år 93–94 e.Kr.)

Man skulle dock förvänta sig detta om Lukas hade haft tillgång till många av samma källor som Josefus använde. Dessutom säger Irenaeus (182–188 e.Kr.), Clemens av Alexandria (193–202 e.Kr.), den muratoriska kanon (170–210 e.Kr.), Origenes (225–254 e.Kr.) och Pamphilus (martyrdöd 309 e.Kr.) säger alla att Lukas skrev Apostlagärningarna.

F: Hur vet vi, när det gäller Apostlagärningarna, att dagens skrift är en tillförlitlig bevarad version av det som ursprungligen skrevs?

S: Det finns minst tre goda skäl.

1. Gud lovade att bevara sitt ord i Jesaja 55:10–11; Jesaja 59:21; Jesaja 40:6–8; 1 Petrus 1:24–25 och Matteus 24:35.

2. Bevis från den tidiga kyrkan. Kristna författare från tiden före konciliet i Nicea citerade 20,4 % av Apostlagärningarna. Det är 204,86 av 1 003 verser. Här är de författare som hänvisade till verser i Apostlagärningarna.

Klemens av Rom (96–98 e.Kr.) citerar en fjärdedel av Apostlagärningarna 20:35f (5 ord av 26 ord) 1 Klemens, vol. 1, kap. 2, s. 5

Barnabasbrevet (ca 100–150 e.Kr.), kap. 7, s. 142, anspelar på Apostlagärningarna 14:22

Polykarp (100–155 e.Kr.) citerar hälften av Apostlagärningarna 2:24a (7 av 15 grekiska ord) i Polykarps brev till filipparna, kap. 1, s. 33. Han citerar också Apostlagärningarna 17:31 i kap. 2, s. 33

Hermas herde (160 e.Kr.), bok 1, kap. 2, s. 18, citerar hälften av Apostlagärningarna 4:12.

Justin Martyr (ca 138–165 e.Kr.) parafraserar tydligt Apostlagärningarna 1:9 i *Om uppståndelsen*, kap. 9, s. 298

De kristna i Vienne och Lugdunum (177 e.Kr.) citerar halva Apostlagärningarna 7:60: ”precis som Stefanus, det fullkomliga vittnet: ’Herre, tillräkna dem inte denna synd.’” Ante-Nicene Fathers, vol. 8, s. 784.

Irenaeus, som skrev *Mot kätterierna* mellan åren 182–188 e.Kr., hänvisar på 48 ställen till 88 verser i Apostlagärningarna.

Irenaeus (182–188 e.Kr.) citerar Apostlagärningarna 8:9–11, 20, 21, 23 (Simon, trollkarlen) såsom de är skrivna av Lukas. Irenaeus, *Mot kätterierna*, bok 1, kap. 23.1, s. 347

Den muratoriska kanon (190–217 e.Kr.) ANF vol. 5, kanon 2, s. 603: ”Dessutom har Lukas sammanställt Apostlagärningarna i en enda bok.”

Klemens av Alexandria (193–217/220 e.Kr.) citerar 48 verser i Apostlagärningarna: 1:7;2:26 –28, hälften av2:41 ; 6:2; 8:22a;10:10 –15,34,35;15:23 ,28,29,17:18 ,22,23,28; 26:17–18. Han hänvisar till nio verser i Apostlagärningarna:3:14 , 17, 19, 21; 5:1;8:30 ;10:24 ;17:15 (omnämnande av Aten);17:30 .

Klemens av Alexandria (193–202 e.Kr.) citerar Apostlagärningarna 17:22,23 och säger: ”Lukas i Apostlagärningarna” i Stromata (193–202 e.Kr.), bok 5, kap. 12, s. 464. Han citerar också ”Petrus i Apostlagärningarna” i Stromata, bok 6, kap. 8, s. 494.

Tertullianus (198–220 e.Kr.) nämner Apostlagärningarna vid namn i *Om köttets uppståndelse*, kap. 39.

Tertullianus gör många citat och anspelningar från Apostlagärningarna och säger att det stod i Apostlagärningarna i ”Fem böcker mot Marcion”, bok 5, kap. 2, s. 432–433

Hippolytus (222–235/236 e.Kr.) citerar Jeremia 23:18 och Apostlagärningarna 10:36 och säger därefter omedelbart: ”Dessa saker, bröder, förkunnas alltså i Skrifterna.” I ”Mot Noetus-kätteriet”, kap. 13–14, s. 228

Origenes (225–254 e.Kr.) ”…som Lukas berättar i Apostlagärningarna” Origenes, Mot Celsus, bok 6, kap. 11, s. 578

Novatian (250–257 e.Kr.) citerar 3/4 av Apostlagärningarna2:17 (även Joel2:28 ) som profeterat av Joel och framfört av Kristus. Avhandling om treenigheten, kap. 29, s. 640

Avhandling om omdop, kap. 1–2, s. 668 (250–258 e.Kr.) ”Och därför skall vi, såsom är nödvändigt, samla alla de avsnitt ur de heliga skrifterna som är relevanta för detta ämne till en helhet.” Sedan citerar han i kapitel 2 Matteus 3:11b och Apostlagärningarna 1:4,5 samt Apostlagärningarna 11:15–17, Apostlagärningarna 15:5,8

Avhandling om omdopet (ca 250–258 e.Kr.) kap. 12, s. 674 citerar Apostlagärningarna15:13 –17 och nämner Jakob vid namn när han talar i Apostlagärningarna.

Cyprianus av Kartago (ca 246–258 e.Kr.): ”Den heliga Skriften bevisar detta när den säger: ’Men den stora skaran av dem som trodde var ett hjärta och en själ.’ [Apostlagärningarna 4:32] Och vidare: ’Alla dessa höll sig eniga i bön tillsammans med kvinnorna och Maria, Jesu moder, och med hans bröder.’” [Apg 1:14] Cyprianus av Kartagos avhandlingar, avhandling 1, kap. 25, s. 429

Cyprianus av Kartago (ca 246–258 e.Kr.) citerar ur ”Apostlagärningarna” i sin avhandling 12, tredje boken 3,43.

Cyprianus av Kartago (ca 246–258 e.Kr.) nämner Apostlagärningarna och citerar Apg 5:3,4 i Cyprianus’ skrifter – Vittnesbörd, kap. 30, s. 543. Se även Brev 72, kap. 17, s. 383.

Pontius ”Cyprianus liv och lidande” (efter år 258 e.Kr.), kap. 3, s. 268, hänvisar till Apostlagärningarna 8:37 som ”i Apostlagärningarna”.

Dionysius av Alexandria (246–265 e.Kr.) citerar Apostlagärningarna 13:5,13 som ”i Apostlagärningarna” i *De duis liberibus de promissis*, kap. 5, s. 83.

Adamantius (ca 300 e.Kr.) nämner ”Apostlagärningarna” i *Dialog om den sanna tron*, andra delen 12d, s. 90.

Victorinus, biskop av Petau i dagens Slovenien (martyrdöd 304 e.Kr.), nämner Apostlagärningarna i ”Kommentar till den välsignade Johannes’ Uppenbarelse”, s. 355.

Pamphilus (död som martyr år 309 e.Kr.): vi har bevarat hans sammanfattning av Apostlagärningarna. ”Ante-Nicene Fathers”, vol. 6, s. 166–168.

Petrus av Alexandria (306, 285–311 e.Kr.) citerar Apostlagärningarna 7:59 när Stefan talar. De kanoniska breven, kanon 9, s. 273.

Konciliet i Neocaesarea (ca 315 e.Kr.), kanon 15, s. 86: ”Diakoner bör vara sju till antalet, enligt kanonen, även om staden är stor. Detta kommer ni att övertygas om genom Apostlagärningarna.”

Athanasius (ca 318 e.Kr.) citerar före konciliet i Nicea en del av Paulus tal i Apostlagärningarna14:15 som om det vore av Paulus. Mot hedningarna, del 3, kap. 35, s. 22

Lactantius (ca 303–ca 325 e.Kr.) anspelar på Apostlagärningarna 1:9 och säger: ”Han [Jesus] kunde bege sig till sin Fader, upphöjd på ett moln.” De Divine Institutes, bok 4, kap. 12, s. 111

Efter Nicea

Eusebius av Caesarea (323–326 e.Kr.) säger att detta står i ”den heliga boken Apostlagärningarna”. *Kyrkohistorien*, bok 2, kap. 18, *Nicene and Post-Nicene Fathers*, andra serien, vol. 1, s. 122. Lukas skrev *Apostlagärningarna*. Ibid., kap. 22, s. 124

Eusebius av Caesarea (323–339/340 e.Kr.) hänvisar till Apostlagärningarna 12:3 som ”såsom den gudomliga Skriften säger”. Eusebius, Kyrkohistoria, bok 2, kap. 9, s. 111

Eustathius av Antiochia (före år 337 e.Kr.) hänvisar till Apostlagärningarna 16:17 och andra verser.

Aphrahat den syriske (337–345 e.Kr.) anspelar på Apostlagärningarna i *Select Demonstrations*.

Den arianske kättaren Candidus brev till Marius (359–362 e.Kr.)

Hegemonius av Sirmium (300-talet e.Kr.) citerar Apostlagärningarna 2:6 som Skriften när han översätter Archelaus (262–278 e.Kr.) i ”Disputation with Manes”, kap. 36, s. 210.

Archelaus citerar också Apostlagärningarna 9:15 i ”Disputation with Manes”, kap. 34, s. 208. Han anspelar möjligen på Apostlagärningarna 9:40 i ”Fragment 1”, s. 234. Han hänvisar inte till några andra verser i Apostlagärningarna.

Synoden i Laodicea (i Frygien) (343–381 e.Kr.) kanon 60, s. 159, listar böckerna i Gamla testamentet och Nya testamentet. Kanon 59, s. 158, säger att endast de kanoniska böckerna i Gamla och Nya testamentet får läsas i kyrkan.

Victorinus av Rom (efter år 363 e.Kr.)

Athanasius (367 e.Kr.) ”Det är återigen inte tröttsamt att tala om [böckerna] i Nya testamentet. Dessa är de fyra evangelierna, enligt Matteus, Markus, Lukas och Johannes. Därefter Apostlagärningarna och breven (kallade katolska), sju till antalet, nämligen ett av Jakob, två av Petrus, tre av Johannes; efter dessa ett av Judas. Dessutom finns det fjorton brev av Paulus, skrivna i följande ordning: det första till romarna; därefter två till korintierna; efter dessa till galaterna; därefter till efesierna; sedan till filipperna; sedan till kolosserna; efter dessa två till tessalonikerna och det till hebréerna; och återigen två till Timoteus; ett till Titus; och slutligen det till Filemon. Och dessutom Uppenbarelseboken.” Athanasius’ Festbrev 39, kap. 5, s. 552

Hilarius av Poitiers (355–367/368 e.Kr.) citerar Apostlagärningarna 1:7 som om det vore Jesu egna ord. I boken *On the Trinity*, bok 9, kap. 75, s. 181

I *Synopsis Scripturae Sacrae* (350–370 e.Kr. eller 500-talet) nämns Apostlagärningarna som en del av Nya testamentet. Hela Apostlagärningarna 1:1 citeras där.

Efraem den syriske (350–378 e.Kr.) citerar Apostlagärningarna 22:11 och 26:13 i ”Tre predikningar”, predikan 1, kap. 26 och 27, s. 316.

Basilius av Kappadokien (357–378/379 e.Kr.)

Ambrosiaster (efter 384 e.Kr.)

Cyril av Jerusalem (ca 349–386 e.Kr.) nämner Apostlagärningarna i föreläsning 14.28, s. 102

Cheltenham-kanon (= Mommsen-katalogen) (ca 360–370 e.Kr.) nämner vart och ett av de fyra evangelierna, Apostlagärningarna, Paulusbreven, 1 Petrusbrevet, 1 Johannesbrevet och Uppenbarelseboken.

Ambrosius av Milano (370–390 e.Kr.)

Gregorius av Nazianzus (330–391 e.Kr.)

Pacianus av Barcelona (342–379/392 e.Kr.) nämner att Paulus citerar en grekisk poet (Apostlagärningarna17:28 –29) i ”Apostlagärningarna”, brev 4.2, s. 31

Gregorius av Elvira (efter 392 e.Kr.)

Gregorius av Nyssa (ca 356–397 e.Kr.) nämner Apostlagärningarna i den andra boken ”Mot Eunomius”, s. 274 och s. 276.

Gregorius av Nyssa (ca 356–397 e.Kr.) citerar Apostlagärningarna 2:36 i ”Mot Eunomius”, bok 5, kap. 3, s. 177

Amphilochius (död 397 e.Kr.) hänvisar till Apostlagärningarna15:24 och andra avsnitt i *Iambi ad Seleucum*

Didymus den blinde (398 e.Kr.) anspelar på Apg 13:8–11. Kommentar till Sakarja 11, s. 285

Den schismatiske Lucifer av Cagliari (361–399 e.Kr.) hänvisar till Apostlagärningarna 12:23

Den syriska katalogen från St. Catherine’s (ca 400 e.Kr.) hänvisar till de fyra evangelierna, Apostlagärningarna, Romarbrevet och Galaterbrevet fram till Hebreerbrevet.

Maximinus (4:e/5:e århundradet)

Maximus av Turin (400-talet/500-talet)

Den donatistiske schismatikern Petilianus (4:e/5:e århundradet)

Epifanius av Salamis (360–403 e.Kr.) nämner de fyra evangelierna, 14 brev av Paulus, Jakob, Petrus, Johannes, Judas, Apostlagärningarna, Uppenbarelseboken, Salomos visdom och Sirach (= Ecclesiasticus).

Påve Innocentius I av Rom (ca 405 e.Kr.)

Rufinus (374–406 e.Kr.) översätter Origenes (225–254 e.Kr.) och hänvisar till Apostlagärningarna 7 som Apostlagärningarna de Principiis, bok 2, kap. 4.2, s. 276

Den donatistiske schismatikern Gaudentius (efter 406 e.Kr.)

Johannes Chrysostomos (392–407 e.Kr.) skrev ner 55 predikningar om Apostlagärningarna.

Chromatius (död 407 e.Kr.)

Severian (efter 408 e.Kr.)

Asterius av Emesa (ca 410 e.Kr.)

Orosius/Hosius av Braga (414–418 e.Kr.) hänvisar till Apostlagärningarna 6:11–13 i Försvar mot pelagianerna, kap. 8, s. 124

Kyrkomötet i Kartago (393–419 e.Kr.) (218 biskopar)

Hieronymus (373–420 e.Kr.) diskuterar böckerna i Nya testamentet. Han nämner specifikt vart och ett av de fyra evangelierna, Paulus brev till de sju församlingarna, Hebreerbrevet, Paulus brev till Timoteus, Titus och Filemon. Hieronymus diskuterar sedan Apostlagärningarna. Därefter diskuterar han de sju breven av Jakob, Petrus, Johannes och Judas. Slutligen diskuterar han Uppenbarelseboken. Brev 53, kap. 9, s. 101–102.

Sulpicius/Sulpitius Severus (363–420 e.Kr.) nämner Apostlagärningarna i Historia, bok 1, kap. 36, s. 89 och Historia, bok 2, kap. 28, s. 110

Augustinus av Hippo (388–430 e.Kr.) citerar Apostlagärningarna 17:30,31 i *Guds stad*, bok 18, kap. 54, s. 395

Johannes Cassianus (419–430 e.Kr.) nämner Apostlagärningarna 4:32–34 som i Apostlagärningarna i ”Johannes Cassianus institut”, bok 2.5, s. 206

Kyrkomötet i Efesos (431 e.Kr.) citerar ur Apostlagärningarna.

Vincent av Lerins (ca 434 e.Kr.)

Sokrates av Konstantinopel (ca 400–439 e.Kr.) hänvisar till Apostlagärningarna 15:29 och andra verser. Sokrates ”Kyrkohistoria”

Cyril av Alexandria (444 e.Kr.)

Hesychius av Jerusalem (död 450 e.Kr.)

Speculum (500-talet)

Theodotus av Ancyra (500-talet)

Kyrkomötet i Chalcedon (451 e.Kr.)

Quodvultdeus (ca 453 e.Kr.)

Eucharius (ca 424–455 e.Kr.) Instructiones

Theodoret av Cyrus (biskop och historiker) (423–458 e.Kr.)

Påve Leo I av Rom (461 e.Kr.)

Prosper Tyro av Aquitaine (425–465 e.Kr.) säger att Apostlagärningarna10:45 finns i Apostlagärningarna

Bevis på kättare och förfalskade skrifter

Apostoliska konstitutionerna (osäkert datum, omkring 380 e.Kr.)

Kättaren Priscillian (ca 385 e.Kr.)

Kättaren Apollinaris från Laodicea (ca 390 e.Kr.)

Den arianske kättaren Eunomius (ca 360–ca 394 e.Kr.) citerar Apostlagärningarna 2:36 när Petrus talar. Apologetiskt brev, kap. 25, s. 71

Den pelagianske kättaren Teodor av Mopsuestia (392–423/429 e.Kr.) hänvisar till Stefanus i Apostlagärningarna 7:42–43 som ”i de heliga apostlarnas gärningar”. Kommentar till Amos, kap. 5, s. 154

Nestorius ”Herakleides basar” (451/452 e.Kr.)

Vi har fortfarande alla dessa idag.

3. De äldsta manuskripten vi har av Apostlagärningarna visar att det finns små variationer mellan manuskripten, men inga teologiskt betydande fel.

Fråga: Vilka är de äldsta bibelmanuskripten i Apostlagärningarna?

S: Här är de flesta av dem. Totalt citerar de bibliska manuskripten från tiden före Nicena 32,5 % av Apostlagärningarna. Det är 326 av 1 003 verser. De kristna författarna från tiden före konciliet i Nicea samt de bibliska manuskripten från den tiden täcker 43,9 % av Apostlagärningarna. Se för mer information.

s. 8 (=Berlin Inv. 8683) Apostlagärningarna4:31 –37; 5:2–9; 6:1–6,8–15 (300-talet)

p29 Apostlagärningarna 26:7–8,20. 200–225 e.Kr. Den skrivare som skrev detta manuskript skrev följande bokstäver på ett ovanligt sätt: theta, pi och epsilon. Manuskriptet p45 (Chester Beatty I) har samma ovanliga handstil. Dateringen anges till 200–225 e.Kr. eftersom handstilen liknar den i Papyrus Marmarica, som nästan säkert är en alexandrinsk text från perioden 200–225 e.Kr.

s. 33 Apostlagärningarna 7:6–10, 13–18;15:21 –24, 26–32 (500-talet) Stämmer överens med Sinaiticus

s. 38 (=Ann Arbor Inv. 1570, =papyrus Michigan 137) Apostlagärningarna18:27 –19:6;19:12 –16 ca 300 e.Kr.

Slutet av 200-talet eller början av 300-talet – 1999

s. 41 (800-talet) Apostlagärningarna 17:28–34; 18:1f, 17f, 22–25, 27; 19:1–4, 6–8, 13–16, 18f; 20:9–13, 15f, 22–24, 26–38; 21:1–4, 26f; 22:11–14,16f. Källa: Wien, Papyrussammlung Nationalbibliothek, K. 7541–7542–7543–7544–7545–7546–7547–7548. Stud. Pal. 015 237; P. Weigandt, i K. Aland, Materialien (1969), s. 54–72. huvudred. (faksimil); J. Henner, H. Förster, U. Horak, Christliches mit Feder und Faden, Nilus 3 (1999), s. 10 nr 9

(Se http://www.tyndale.cam.ac.uk/Tyndale/staff/Head/NTPapyri.htm#_ftn40)

s. 45 Chester Beatty I (100–150 e.Kr.) Alla fyra evangelierna och 29 % (289/1003 verser) av Apostlagärningarna. Apostlagärningarna 4:27–36; 5:10–20; (8 av 33 bokstäver i 5:21) 30–39; 6:7–7:2; 7:10–21; 7:32–41; 7:52–8:1; 8:14–15, 8:34–9:6; (8:37 skrevs aldrig); 9:16–27; 9:35–10:2; 10:10–23, 31–41; 11:2–13; 11:24–12:6; 12:13–22; 13:6–16, 25–36; 13:46–14:3; 14:15–23; 15:2–7, 9–27; 15:38–16:4; 16:15–21, 32–40; 17:9–17. I Apostlagärningarna 15:7 tappade skrivaren tråden och upprepade sex verser från Apostlagärningarna 15:2. (Tidigare ansågs den härstamma från slutet av 200-talet eller början av 300-talet e.Kr.)

p48 Apostlagärningarna 23:11–17,25–29 (ca 220 eller senare delen av 300-talet e.Kr.)

s. 50 (Papyrus Yale 1543) Apostlagärningarna 8:26–32; 10:26–31 Aland daterade detta till 400- eller 500-talet, ”men redaktörerna vid Yale argumenterar ganska övertygande för en datering till Diocletianus regeringstid (284–305 e.Kr.)”.

s. 53 Matteus 26:29–30 och Apostlagärningarna 9:33–38; (3 bokstäver i Apostlagärningarna 9:39b); Apostlagärningarna9:40 –10:1. ca 260 e.Kr. Dateringen baseras på likheter med Heroninos brev, daterade till ca 260 e.Kr.

s. 56 Apostlagärningarna 1:1,4–5,7,10–11 (5:e till 6:e århundradet) alexandrinsk text

s. 57 Apg4:36 –5:2; 5:8–10 (4:e eller 5:e århundradet) alexandrinsk text

s. 58 samma original som s. 33. Här är informationen på s. 33. Apg 7:6–10,13–18;15:21 –24, 26–32 (600-talet) Stämmer överens med Sinaiticus

s. 74 (=Bodmer 17) Apostlagärningarna 1:2–5, 7–11, 13–15, 18–19, 22–25; 2:2–4; 2:6–3:26; 4:2–6, 8–27; 4:29–27:25; 27:27–28:31; Jakob 1:1-6,8-19,21-23,25; 1:27; 2:1-3; 2:4?; 2:5-15; 18-22, 25-26; 3:1,5-6,10-12,14,17-18; 4:8,11–14; 5:1–3,7–9,12–14,19–20; 1 Petrus 1:1–2,7–8; 1:12?; 1:13,19–20,25; 2:6–7,11–12,18,24; 3:4–5; 2 Petrus 2:21; 3:4,11,16; 1 Johannes 1:1,6; 2:1–2,7,13–14,18–19,25–26; 3:1–2,8,14,19–20; 4:1, 6–7, 12, 16–17; 5:3–4, 9–10, 17; 2 Johannes 1, 6–7, 13; 3 Johannes 6, 12; Judas 3, 7, 12, 18, 24 (600-talet)

s. 91 (=Sydney Inv. 360) Apostlagärningarna2:30 –37;2:46 –3:2 mitten av 300-talet. Detta är endast ett blad (två fragment) ”skrivet med en dokumentär handstil”.

s. 112 (=papyrus Oxyrhynchus 4496) Apostlagärningarna 26:31–32; 27:6–7 (5:e århundradet)

Uncial 0165 (Berlin, 500-talet) Apg 3:25; 4:1; 4:6; 4:8;4:10 samt troligen andra verser.

Uncial 0189 Apostlagärningarna 5:3–21. Det är en av de äldsta uncialerna: sent 200-tal eller tidigt 300-tal.

Vaticanus [B] (325–350 e.Kr.)

Sinaiticus [Si] (340–350 e.Kr.) innehåller hela Apostlagärningarna. Efter Paulusbreven (inklusive Hebreerbrevet), som slutar med Filemonbrevet, följer en tom linjerad sida och därefter Apostlagärningarna. Efter Apostlagärningarna följer Jakobsbrevet.

Alexandrinus [A] (ca 450 e.Kr.)

Bohairisk koptiska [Boh] 300-talet/400-talet

Sahidisk koptiska [Sah] 300-talet/400-talet

Meg. koptiska [Meg] 300-talet/400-talet

Fayyumisk koptiska [Fay] 300-talet/400-talet

Efraemi Rescriptus [C] 500-talet

Italic

Latin Vulgata [Vg] 4:e och 5:e århundradet

Armeniska [Arm] efter år 406 e.Kr.

Georgiska [Geo] från 500-talet

Cambridge 500- och 600-talet

Etiopiska [Eth] från ca 500 e.Kr.

Gotiska 493–555 e.Kr.

Filoxenisk syriska [SyrPh] 507/508 e.Kr.

Harcleansk syriska [SyrH] 616 e.Kr.

Bysantinsk [Byz] (Den bysantinska familjen omfattar mellan 1 761 och 2 209 separata manuskript. Dessa är från omkring 850 e.Kr. till 1576 e.Kr.)

Se för mer information om tidiga manuskript av Apostlagärningarna.