< Bibelfråga från Galaterbrevet

Fråga: Vad är det som skiljer Paulus hälsning i Gal 1:1–6 från hans hälsningar i de andra breven?

S: Paulus brev inleds alltid varmt, oftast med nåd och frid. Paulus brukar berömma sina bröder, de heliga eller sina medarbetare och tackar Gud för deras kärlek, uthållighet och tro som de delar. Men här ser man inget av det. I Galaterbrevet 1:2 finns en avsiktlig brist på den värme som finns i de andra breven. Paulus välkomnar inte många av galaterna, som kanske inte ens är frälsta eftersom de följer ett falskt evangelium. I Galaterbrevet 1:6–9 verkar Paulus mycket upprörd över det han hört om galaterna. Allt hans hårda arbete i södra Galatien, liksom hans förföljelse och stening för Kristi skull, ser ut att riskera att svepas bort av Satan.

F: Finns det i Gal 1:1–6:18 några avsnitt som liknar andra delar av Bibeln?

S: Ja. Även om de exakta orden skiljer sig åt är det logiska resonemanget i Galaterbrevet 4:3–7 och Romarbrevet 8:2–17 likartat. Vissa har till och med gått så långt som att säga att Galaterbrevet fungerade som en slags förkortad version eller ”utkast” till Romarbrevet. Detta är dock en alltför förenklad bild, eftersom Galaterbrevet också innehåller mycket om judaisterna och legalismen som inte finns i Romarbrevet.

F: I Gal 1:1 och Apg 13:30, var det Gud Fadern som uppväckte Jesus från de döda, var det Jesus som uppväckte sig själv, eller var det Anden som uppväckte Jesus?

S: Alla ovanstående alternativ är sanna. Även människor kan samarbeta. De tre i Treenigheten samverkade i ännu högre grad i detta underbara mirakel. Här är vad Skriften säger.

1. Fadern var delaktig (1 Tessalonikerbrevet1:10 ; Apostlagärningarna3:26 ).

2. Jesus var delaktig i att uppväcka sig själv (Johannes2:19 –21;10:18 ).

3. Anden var delaktig (Romarbrevet8:11 ).

4. Gud gjorde det. (Apostlagärningarna17:31 ;2:32 ;3:15 ; Hebreerbrevet 13:20).

5. Fadern och/eller Anden (2 Korintierbrevet4:14 ).

Fråga: Vilka är de falska evangelierna som har predikats sedan dess, enligt Gal 1:1–2?

S: Det har predikats många falska evangelier, men de flesta av dem faller inom en eller flera av tre kategorier.

De som utelämnar: Det är okej att bortse från vissa delar av Nya testamentet eller Bibeln, särskilt delar som anses obehagliga. Eller så har vissa delar tolkats så radikalt felaktigt att de blir nästan helt meningslösa.

Tilläggarna: För att verkligen vara andlig måste man följa en eller annan form av legalism.

Förnyarna: Förutom Bibeln måste man följa andra böcker eller läror på samma nivå som Bibeln.

Fråga: I Gal 1:2, när och till vem skrevs Galaterbrevet?

S: Kristna forskare är oeniga om detta. Först lite historisk bakgrund, sedan två synsätt och slutligen vilket synsätt som verkar mest troligt. Vem den skrevs till begränsar i hög grad när den skrevs.

Den sydliga uppfattningen: Paulus skrev till de församlingar som han och Barnabas besökte, dvs. i den södra delen av den romerska provinsen Galatien. När Paulus nämner Barnabas i Galaterbrevet säger han ingenting för att presentera honom, vilket antyder att de alla redan visste vem Barnabas var.

Detta skulle göra Galaterbrevet till det tidigaste brev som Paulus skrev, omkring år 48–50 e.Kr., före Jerusalemkonciliet i Apostlagärningarna 15. Med tanke på problemet med judaisterna skulle man kunna tro att Paulus skulle ha hänvisat till Jerusalemkonciliet, där det fastställdes att hedningar inte behövde bli judar innan de blev kristna. Svaret, enligt den södra tolkningen, är att rådet i Jerusalem ännu inte hade ägt rum. Denna tolkning förespråkades först av Sir William Ramsay och är den dominerande tolkningen idag.

Den nordliga uppfattningen: Eftersom Paulus skrev till ”galaterna” var det efterkommarna till de galatiska gallerna, inte den södra delen där det inte fanns några ”galater”. Detta skulle innebära att Paulus skrev till församlingar som vi inte har några uppgifter om, till ett folk som han aldrig hade besökt. Varför skulle Paulus besöka dem om han var på väg mot Europa, och han dröjde sig endast kvar i Galatien på grund av en sjukdom, enligt Galaterbrevet 4:13. Detta skulle innebära att Galaterbrevet skrevs senare, omkring år 53–56 e.Kr. Denna uppfattning förespråkades av tyska forskare och i The New Geneva Study Bible, s. 1845.

Det mest troliga svaret: Det är inte helt säkert hur det förhåller sig, men den södra uppfattningen har övervägande bevisning. Men oavsett vilket påverkas inte den kristna läran och bevisen för bokens äkthet.

Fråga: Varför beskrivs den nuvarande världen som ond i Gal 1:4, när den i själva verket är en god och underbar plats?

S: För det första är det bästa som denna värld har att erbjuda fattigt och obetydligt jämfört med himlens underbara ting. För det andra har denna värld som Gud skapade visserligen goda och underbara sidor. Men människor från Sudan, Somalia, de tyska och japanska koncentrationslägren under andra världskriget samt Kambodja är inte lika naiva som vissa amerikaner idag. I den buddhistiska religionen är den första av de fyra ädla sanningarna faktiskt att livet är fullt av smärta och lidande. Bortsett från naturkatastroferna tror många fundamentalistiska muslimer och hängivna kommunister uppriktigt att det är deras plikt att invadera och döda människor som inte var i krig med dem.

Världen är definitivt inte bara god och underbar. Vi lever i en fallen skapelse (Romarbrevet8:19 –22), och människor bär på ondska inom sig (Romarbrevet3:23 ). Gud är inte så intresserad av att förbättra världen eller göra det bekvämt för människor i den, utan av att befria människor från den.

Fråga: I Gal 1:6–7 kallar Paulus i princip många galater för ”kristna avfällingar”. Hur kan det finnas kristna avfällingar idag, och vilken inställning bör vi ha gentemot dem?

S: Det grekiska ordet här, metatithemi, betyder INTE bara att vända sig åt sidan eller vända sig bort. Det betyder ”att överföra sin lojalitet, som hos soldater som gör uppror, deserterar eller i allmänhet byter sida”. I Apg 15:1f sammanfattade judaisterna sitt budskap så här: ”Om ni inte låter er omskäras enligt Mose sed, kan ni inte bli frälsta.”

För sådana människor idag bör vi fortfarande be för dem, eftersom en äkta kristen kan vara en avfälling och sedan återvända. Men vi bör inte acceptera deras falska lära eller låta dem förgifta andra. Hur smärtsamt det än låter bör vi inte heller hysa illusionen att de kommer till himlen om de inte återvänder till tron. Lägg märke till att Paulus inte bara säger att han har en åsiktsskillnad, eller ens att de avviker från sanningen eller den sanna tron. Här säger Paulus snarare att de avviker från Honom, det vill säga Gud.

Fråga: Varför är vissa i församlingen i Gal 1:6–7 så villiga att acceptera villfarelser, precis som galaterna var?

S: Det finns åtminstone två skäl.

a) Många kristna har ingen klar uppfattning om vilka skillnader i läran som ligger inom ortodoxins gränser och vilka som är själsförgörande kätterier. Andra har försökt skilja mellan de två med något godtyckliga kriterier. I grund och botten är det en annan sak om någon förnekar en grundläggande lära som direkt lärs ut i Bibeln, jämfört med att kristna är oense om underförstådda läror, slutsatser och konsekvenser som vissa kristna ser på ett sätt och andra på ett annat.

b) Många kristna förstår inte att vi ska avskilja oss från dem som undervisar om själsförgörande kätterier. Johannes säger i 2 Johannes 10 att vi inte ens ska bjuda in dem i vårt hus eller ens hälsa på dem. Men vi ska ha enhet i Anden med andra troende som har avvikande åsikter om sekundära frågor.

Fråga: Vilka är några exempel på kristna avfällingar i modern tid enligt Gal 1:6–7?

S: Avfällingar är de som har bekänt sig till den ortodoxa kristendomen och sedan vänt sig bort från den. Under Nya testamentets tid var Simon Magus och Demas två som för vissa framstod som kristna men som lämnade tron. I modern tid kan man nämna Joseph Smith jr. (grundaren av mormonismen), pastor Sun Myung Moon (grundaren av Enighetskyrkan), Ted Turner, Charles Templeton (en berömd evangelist på 1940- och 50-talen som blev ateist) och Martin Luther King jr. som förnekade Jesu kroppsliga uppståndelse.

Det finns många kristna avfällingar, både kända och okända, som inte finns med på denna lista. Men poängen är att kristna avfällingar har varit vanliga och kommer att fortsätta att vara det.

Fråga: Varför tillåter Gud i Gal 1:7 att hans evangelium förvanskas?

Svar: Två punkter att beakta i svaret.

Inte förlorat: Guds evangelium förvanskas inte i den meningen att det går förlorat. Guds ord kommer aldrig att vika från Guds folk, som det står i Jesaja 59:21.

Vissa förvrängda versioner: Gud tillåter dock att vissa människor undervisar om en förvrängd version av evangeliet. Redan på Jesu tid förnekade sadducéerna änglarna och de dödas uppståndelse, vilket framgår av Matt 22:23–32 och Apg 23:8.

Fråga: Visar Gal 1:8 att den tidiga kyrkan blev så avfallen att [sätt in valfritt namn här] behövdes för att återupprätta kyrkan nästan 2 000 år senare?

S: Nej. Paulus talar endast till församlingen i Galatien, inte till alla församlingar. Till exempel, efter att Galaterbrevet skrevs, hade Jesus själv i Uppenbarelseboken 2:8–11 och 3:7–13 endast goda ord att säga om församlingarna i Smyrna och Filadelfia. I boken *When Cultists Ask*, s. 248, nämns att mormoner hävdar att Gud behövde återupprätta kyrkan genom Joseph Smith. Rev. Moon undervisade också om behovet av återupprättelse, liksom andra.

Fråga: I Gal 1:8–9 låter Paulus inte särskilt kärleksfull när han förbannar människor. Bör vi följa Paulus exempel här?

S: Paulus säger inte att de har ett litet fel här; Paulus menar allvar med att visa just hur allvarligt deras falska evangelium är. Paulus förbannar dem inte, men han kallar dem förbannade. Dessutom inkluderar Paulus till och med sig själv och de heliga änglarna när han säger: ”om vi eller en ängel från himlen…” Han vill att andra tydligt ska erkänna dem som förbannade och inte följa, rekommendera eller ens samtycka till deras lära. Idag bör vi vara försiktiga så att vi inte ger intryck av att vi rekommenderar som lärare någon som predikar ett falskt evangelium som skickar människor till helvetet.

Fråga: Vad var det exakt som Paulus sa att han ”redan hade sagt” i Gal 1:9?

S: Det finns två åsikter:

1. Johannes Chrysostomos och andra säger att Paulus medvetet upprepar vers 8. (Kommentar till Galaterbrevet, s. 8)

2. Dr Gross Alexander och andra hävdar att detta inte kan stämma, eftersom det grekiska ordet står i plural, inte singular. Dessutom markerar det grekiska ordet en större tidsmässig skillnad. Se *The Nicene and post-Nicene Fathers*, första serien, vol. 13, s. 8 för mer information.

Om vi antar att den andra uppfattningen är korrekt, finns det en lärdom vi kan dra av just denna mycket småsak. Den grekiska grammatiken var komplex, och inte ens grekisktalande kristna var perfekta när det gällde att tolka Bibelns grammatik.

Fråga: I Gal 1:10–24, hur är det med en person som säger att hen tror på Jesus men förkastar Paulus?

S: Paulus fastställer sin legitimitet som en som kommer från Gud. Paulus försvar av sin kallelse är fokus för kapitel 1 och en av de två huvudpunkterna i den första halvan av Galaterbrevet. En person som säger detta antingen a) förkastar Guds utnämning av Paulus till apostel, eller b) erkänner att Paulus var en bedragare och att hela den kristna kyrkan genom tiderna felaktigt har betraktat Paulus ord som Skrift. Paulus är så tydlig här att han inte lämnar oss något annat val. Om du förkastar Paulus som apostel, säg då inte att du och jag har samma tro, för det har vi inte.

Teologen C.H. Dodd skrev en gång: ”Ibland tycker jag att Paulus har fel, och jag har vågat säga det.” (Brevet till romarna i Moffatt New Testament Commentary, 1932, s. xxxiv, xxxv). Citerat ur John R. W. Stotts The Message of Galatians, s. 15.

Se *Believer’s Bible Commentary*, s. 1875.

Fråga: Varför försöker kristna i Gal 1:10 att behaga människor? Varför försökte till och med Paulus att vara allt för alla i 1 Kor 9:19–22?

S: 1 Kor9:23 svarar att Paulus försöker relatera till alla människor ”för evangeliets skull”. Paulus (och vi) försöker vara tillmötesgående, nå ut till människor och framföra den tidlösa sanningen på ett sätt som människor i vår tid kan relatera till. Men Paulus (och vi) ska inte kompromissa med vår undervisning eller tillämpning av sanningen. Det är intressant att Galaterbrevet handlar helt och hållet om frihet, och att Paulus ofta betonar att han är Kristi slav.

Paulus önskan att vara allt för alla människor för evangeliets skull tolkades felaktigt av vissa som att han bara försökte behaga alla.

Fråga: Motsäger Paulus sig själv i Gal 1:11–12 jämfört med 1 Kor 15:3–8, som Jesus-seminariet hävdade?

S: Nej. I Galaterbrevet 1:11–12 säger Paulus att han inte mottog evangeliet från någon människa, utan att han mottog evangeliet genom en uppenbarelse från Jesus Kristus. I 1 Kor 15:3–8 säger Paulus: ”Det jag mottog har jag förmedlat till er som det allra viktigaste: …”. Lägg märke till att 1 Kor 15:3–8 inte specificerar hur Paulus mottog evangeliet. Paulus mottog evangeliet från Gud och förmedlade det vidare till oss.

Fråga: När bör vi, enligt Gal 1:11–24, ta oss tid att grundligt försvara vårt kristna vittnesbörd eller vår tjänst?

S: Judaisterna uppmanade andra att inte lita på Paulus genom att så tvivel om hans legitimitet. Paulus försvarade sin legitimitet och sin oberoende ställning. Anledningen till att han inte fokuserade på den judiska lagen var säkerligen inte att han på något sätt var okunnig om den. I verserna 1:11–24 var Paulus poäng att han var en apostel utsedd av Jesus Kristus själv, inte en ”avledd apostel” som härstammade från de andra apostlarna och stod under dem. Å andra sidan blev Paulus accepterad av dem.

Fråga: Varför betonade Paulus sin tidigare iver så starkt i Gal 1:14–16?

S: Ingen med en sådan iver skulle låta sig övertygas av vanliga människor. Det skulle kräva något speciellt, och Gud ordnade det genom att låta Jesus själv uppenbara sig för Paulus.

Fråga: Lär Gal 1:15–16 och Jer 1:5 att kätteriet om reinkarnation, eller åtminstone före-existens, är sant?

S: Nej. Hebreerbrevet 9:27–28 visar att reinkarnation är falskt, och ingen vers visar att förutvarande är sant. Att Gud avskiljer någon från födseln, eller till och med innan personen blev till, innebär att Gud hade planerat att denne skulle tjäna Honom på ett särskilt sätt. Psalm 139:16 visar att varje dag i våra liv var nedskriven i Guds bok innan någon av dem kom till. Med andra ord hade Gud allt planerat för oss redan innan vår första existensdag. Gud är inte begränsad. Vi behövde inte existera först för att Gud skulle kunna planera något för oss.

Det vore en desperat tolkning att hävda att eftersom Gud kände till oss innan vi föddes, så kunde Gud inte känna till vår framtid om vi inte existerade redan då.

Fråga: I Gal 1:18 och 2:1, hur ser Paulus tidsföljd ut här?

S: I Galaterbrevet 1:18 säger Paulus att han begav sig upp till Jerusalem efter tre år. Johannes Chrysostomos ansåg att Paulus åkte dit för att evangelisera araberna, men det är mer troligt att Paulus åkte dit för att lära sig av Gud. Precis som de andra apostlarna tillbringade tre år med Jesus, tillbringade Paulus tre år i Arabien. Sedan, i Galaterbrevet 2:1, begav han sig efter 14 år återigen till Jerusalem.

Det är oklart om de 14 åren räknas från hans omvändelse (vilket skulle sammanfalla med de tre åren) eller efter de tre åren. I The Expositor’s Bible Commentary, vol. 10, s. 438, står det dock att det verkar som om Paulus räknar de fjorton åren från sin omvändelse, men att det är mest troligt att det är vid slutet av de tre åren.

I judiskt tänkande kan dock tre år innebära ett helt år plus delar av två andra år, tre hela år eller något däremellan. Tre år kan alltså vara allt från drygt ett år till tre år. På samma sätt kan 14 år vara allt från drygt tolv till 14 år.

Paulus omvände sig mellan år 32 och 35 e.Kr. och begav sig till Arabien. (Den skeptiska boken *Asimov’s Guide to the Bible*, s. 1021, anger åren 32–36 e.Kr.) Paulus flydde från Damaskus i en korg och begav sig till Jerusalem för första gången enligt Apostlagärningarna 9:23–30, omkring år 35–36 e.Kr. Därefter återvände Paulus till Antiochia. Därefter begav sig Paulus ut på sin första missionsresa, som inleddes omkring år 47 e.Kr. Det rådde en svår hungersnöd, som historiskt har daterats till år 46 e.Kr. Paulus återvände till Jerusalem för att överlämna pengar till hjälp för de drabbade (Apostlagärningarna 11:27–30). Paulus begav sig sedan till Jerusalem för rådsmötet i Jerusalem (Apostlagärningarna 15:1–30) år 49 e.Kr. Paulus begav sig också till Jerusalem i slutet av sin andra missionsresa enligt Apostlagärningarna 18:22. Paulus sista besök i Jerusalem var när han sattes i fängelse enligt Apostlagärningarna 21:15–23:24. Judar brukade åka till Jerusalem minst en gång om året, så Paulus kan ha varit i Jerusalem även vid andra tillfällen.

Fråga: I Gal 1:21–22, kände församlingarna i Judeen inte till Paulus, eller förföljde Saul församlingarna i Judeen och Samarien (Apg 8:1–3) (Jesus, Interrupted, s. 56)?

S: De kände säkert till ryktet om Saul från Tarsus, om än inte hans ansikte. Men efter att han blivit kristen (och bytt namn till Paulus) var han inte personligen känd för församlingarna i Judeen. Galaterbrevet1:22 säger INTE att församlingarna i Judeen aldrig hade hört talas om Saul. I stället står det på grekiska: ”Jag var okänd till utseendet” för församlingarna i Judeen. En andra faktor, som nämns i The Expositor’s Greek Testament, vol. 3, s. 156, är att Paulus efter ungefär 17 år ”höll på att bli okänd” för många kristna.

Fråga: Varför sa Paulus i Gal 2:2 att han var rädd för att han kanske hade sprungit sitt lopp förgäves?

S: Först vad som inte är svaret, och sedan svaret.

Inte svaret: Paulus var troligen inte rädd för att han förkunnade fel evangelium, eftersom han betonade att han hade mottagit det från Gud i Galaterbrevet 1:11–12.

Svaret: Paulus var rädd att hans ansträngningar, hans ”lopp” för att se människor komma till Kristus, skulle gå om intet om han och apostlarna inte talade med en röst. Paulus insåg att om de fattade fel beslut kunde det få verkligt fruktansvärda konsekvenser. Paulus tog troligen med sig Titus, en hedning, som ett ”testfall” för att personligen visa frukten hos hedningarna.

Fråga: Vad är det som är ovanligt med Paulus skrivande här i Gal 2:3–5?

S: Paulus är en skicklig skribent på grekiska, men här är meningarna hackiga, och som biskop Lightfoot uttryckte det, är detta stycke ”ett grammatiskt skeppsbrott”. Tydligen skrev Paulus i starka känslor och ganska hastigt.

Fråga: I Gal 2:6, när bör vi lyssna på någon som ”verkar vara något” och när bör vi inte göra det?

S: Vi ska respektera auktoriteter när de agerar inom ramen för sin rättmätiga befogenhet. Men vi ska inte underkasta oss falska auktoriteter. Kanske var Paulus otydlig när det gällde rollen för Jakob, Herrens bror och biskop i församlingen i Jerusalem, som tycktes ha en liknande auktoritet som apostlarna, men som inte var någon apostel och inte ens följde Jesus förrän efter hans uppståndelse. Om folk ifrågasatte Paulus auktoritet, eftersom han inte var en av de tolv lärjungarna, borde dessa judaister också ifrågasätta Jakobs auktoritet. Judaisterna kom från ”Jakobs parti”, men Skriften säger inte att de faktiskt hade Jakobs stöd, vilket framgår av The Expositor’s Bible Commentary vol. 10, s. 447 och The Expositor’s Greek Testament vol. 3, s. 162.

Paulus framhåller här två saker samtidigt. För det första erkände dessa auktoriteter Paulus auktoritet, och för det andra gav de inte Paulus någon auktoritet som han inte redan hade.

Fråga: I Gal 2:7 talar den helige Paulus om ”evangeliet för de oomskurna” och ”evangeliet för de omskurna”. Vad är skillnaden mellan dem?

S: Omskärelse och icke-omskärelse avser två grupper av människor: judar och hedningar. I Galaterbrevet 2:7 står det att han anförtrotts uppgiften att predika evangeliet för hedningarna, precis som Petrus för judarna, men det sägs vara endast ett evangelium, inte flera evangelier.

F: Hur kunde aposteln Petrus vara ett dåligt exempel i Gal 2:11–14?

S: Petrus syndade, och han var felbar i sitt tänkande och sitt föredöme. Petrus ändrade förmodligen inte vad han trodde, men han ändrade sitt beteende för att behaga dessa judaister från Jerusalem. Guds ord, inklusive de som talades genom apostlarna, var felfria. Det betyder inte att var och en av apostlarnas egna ord var felfria, eller att apostlarna var syndfria. Petrus behövde inte tillrättavisning som någon som inte visste bättre. Snarare behövde han tillrättavisning eftersom Petrus med säkerhet visste bättre, på grund av den syn som Gud gav honom, och eftersom Petrus satte sig ner för att äta med Cornelius och de andra hedningarna i Apostlagärningarna 10, och särskilt i Apostlagärningarna 11:3–4. Petrus åt också med hedningar i Antiochia, men slutade hycklande med det när judiska kristna kom från Jerusalem.

Fråga: I Gal 2:11–14 skulle man kunna försöka hävda att Paulus, för enhetens skull, helt enkelt tyst borde ha gått med på Petrus hyckleri i denna lilla fråga. Varför skulle detta vara fel?

S: För det första var detta inte en liten fråga; det innebar att man förlitade sig på att utföra judiska ritualer som nödvändiga för frälsningen utöver Kristus.

Paulus skulle förmodligen ha gått med på det, om han hade ansett att enhet i Kristus var det högsta målet. Men det var det inte för Paulus, och det bör det inte vara för oss heller. Det var faktiskt Petrus som först bröt de troendes enhet här, inte Paulus. Vi bör sträva efter enhet i Anden enligt Efesierbrevet 4:3, men att älska, lyda och förhärliga Gud bör istället vara vår högsta prioritet. Att bevara enheten bör bara vara ett sätt för oss att uppfylla de högsta prioriteringarna.

Det fanns faktiskt inte ett enda problem här, utan tre. Det första var att Petrus avskiljde sig från andra troende eftersom de var hedningar. Det andra var hans hyckleri att endast göra detta när judiska troende var närvarande; vad skulle hedningarna tro om att Petrus umgicks med dem efter att de judiska kristna hade gått? Det tredje problemet var att Petrus befann sig i en så framträdande maktposition att detta skulle kunna legitimera att andra kristna agerade på samma sätt, och att även andra skulle falla, däribland till och med Barnabas.

Paulus försökte kompromissa med svaga bröder, inte med falska bröder. Men när Petrus själv gav detta dåliga exempel kunde Paulus inte kompromissa i denna fråga. Ofta när någon syndar bör man först tala med dem i enrum. Men eftersom Petrus gjorde detta offentligt, var Paulus tvungen att tillrättavisa Petrus offentligt, i samma sammanhang som det dåliga exemplet inträffade. Om Paulus inte hade gjort något, skulle antingen kristendomen ha stagnerat som en judisk sekt, eller så skulle det ha funnits ”två kristendomar” – en judisk och en hednisk.

Fråga: Vilka är några av de listiga rationaliseringar som vissa har gjort av denna passage i Gal 2:11–14?

S: Detta ställer inte Petrus/Kefas i ett särskilt gott ljus. Det visar att han begick misstag och gjorde felaktiga saker precis som vi andra. Clemens av Alexandria föreslog att detta kanske var en annan Kefas än aposteln Petrus. Det finns dock inga tecken på att Paulus inte talade om aposteln. Den märklige läraren Origenes, och senare Hieronymus, ansåg att detta bara var en iscensatt komplott mellan Petrus och Paulus för att framhäva nådens betydelse. Augustinus och andra motbevisade dock detta.

Fråga: Hur ska vi, enligt Gal 2:11–14, hantera situationer där en respekterad kyrkoledare säger eller gör saker som ger ett dåligt vittnesbörd om Kristus?

S: Först och främst måste man inse att detta inte är isolerade händelser. Det hände här med Petrus; det har hänt med biskopen Zephyrinus i Rom mellan åren 198–217 e.Kr. Det hände med många andra biskopar före och efter det, över hela Västeuropa under medeltiden, och det händer med romersk-katolska, protestantiska och karismatiska ledare idag. Detta är alltså något vi ofta måste hantera.

Detta kan hända a) på grund av äkta kristna som har kommit på avvägar, eller b) för att de inte alls var kristna. Ett exempel på det senare är påven Formosus av Rom, som alla är överens om var en kättare. Sju månader efter hans död grävdes hans kropp upp och ställdes inför rätta för kätteri. Föreställ dig nu att du var kristen på den tiden och försök förklara för en icke-troende varför detta hände.

I grund och botten måste vi betona att vi ser på Jesus som vår tros upphovsman och fullkomnare (Hebreerbrevet 12:2), inte på någon felbar människa. Petrus var inte ofelbar i sitt exempel, och det är inte heller andra ledare. Petrus hade övergett tanken på frälsning genom gärningar, men nu återgick han till den. Ja, det är en besvikelse när en kristen faller, eller när kristna oklokt låter en icke-kristen bli deras ledare. Vi ska underordna oss goda kristna ledare, samtidigt som vi inser att ingen av dem är fullkomlig. Men även om de kan vara till hjälp för oss, bör vi vända oss bort från dem som verkar leda Kristi kyrka men är ogudaktiga, såsom 2 Timoteusbrevet 3:1–5 befaller oss.

Fråga: Om Petrus en gång var ett dåligt föredöme, enligt Gal 2:11–14, betyder det då att en katolsk påve som varit ett dåligt föredöme inte är diskvalificerad som Petrus efterträdare?

S: Jag antar att någon annan skulle kunna hävda att om en påve brände kristna på bålet, så var han inte villig att sätta sig ner och äta med dem, men jag anser att de två situationerna är fundamentalt olika. Det är en himmelsvid skillnad mellan att inte sätta sig till bords med äkta kristna och att beordra att de ska brännas på bål för brottet att ha läst Bibeln. Den oavsiktliga synden i form av Petrus förvirring ursäktar inte ett liv präglat av uppvisad ondska, mord, omoral, berusning och ett lyxliv på andras offergåvor. Dessutom ångrade Petrus sitt hyckleri, vilket de romersk-katolska påvarna inte gjorde.

Påven Julius II (1503–1513) lät sina arméer förstöra och plundra hela italienska städer för att utvidga sitt imperium, Påvestaten. Enligt Austins *Topical History of Christianity*, s. 148, rådde efter år 904 e.Kr. den så kallade ”pornokratin”, där prostituerade hade maktförhållanden och sexuella relationer med olika påvar, däribland påvarna Sergius III, Anastasius III, Lando och Johannes XII. Människor köpte sig till påveämbetet, såsom Gregorius VI och Alexander VI gjorde. Män blev påvar genom att den föregående påven mördades (Bonifatius VII, Leo V och Stefan VII dödades alla). Det fanns perioder med två och till och med (en gång) tre påvar samtidigt (Ursinus och Damasus (366–384); Gregorius VI, Benedikt IX och Sylvester III). Påvar avsattes ibland mot sin vilja, vilket gör begreppet påvlig successionsordning mycket fascinerande. Påven Stefan VII (896–897) lät gräva upp påven Formosus kropp och dömde honom för kätteri vid en skenrättegång.

Vissa katoliker kanske håller med om att det finns en möjlighet att åtminstone en av de föregående påvarna inte var i enlighet med Guds vilja. I själva verket blev ”påvlig successionsordning”, om den någonsin existerade, meningslös under medeltiden på grund av bristen på påvlig successionsordning.

Å ena sidan bör det påpekas att om man kan hitta en katolik som är en fördärvad, ogudaktig person, så bevisar det inte på något sätt att katolicismen är fel. Å andra sidan, om miljoner katoliker lojalt lyder de onda begären hos någon som är sådan, även när de vet att han är ogudaktig, så är det något som är mycket fel.

Fråga: Antyder Paulus i Gal 2:16–21 att den gamla testamentliga lagen var ond, såsom de gnostiska kättarna lärde?

S: Inte alls. Som Johannes Chrysostomos (392–407 e.Kr.) uttryckte det: ”Han säger inte att de hade övergivit lagen som ond, utan som svag.” Se diskussionen om 1 Joh 1:1 för mer om gnostikerna.

F: I Gal 2:16–21 och Gal 3:11: Eftersom rättfärdighet inte kunde uppnås genom lagen, hur kommer det sig då att de som läste Gamla testamentet lärdes detta fel?

S: Gamla testamentet lär inte ut denna villfarelse. Människor har dock en märklig förmåga att tolka saker så att de betyder det de själva vill att de ska betyda, och att lägga till saker i Guds ord. Vissa människor tog allt som Gud sade om sin barmhärtighet och gjorde sin lydnad mot Guds lag – inte Gud själv – till sitt hopp. Även idag kan vissa kristna vara obalanserade och lägga större vikt vid vissa positiva aspekter av kristendomen, såsom andlig upplevelse, bibelstudier, att hjälpa de fattiga eller religiösa ceremonier, än vid Gud själv. Vissa kan älska religionen mer än de älskar Gud.

Fråga: Kan vissa kristna i Gal 3:1 vara förtrollade?

S: Nej, det är inte vad Paulus säger. Paulus ställer hypotetiskt frågan om de skulle vara det, på grund av sin förvåning över hur snabbt många galater vände sig till ett annat och falskt evangelium. Det grekiska ordet för ”vem”, tis, är i singular, inte plural, och avser därför Satan, och INTE en grupp människor. En dåre i Bibeln är inte någon som är ointelligent eller outbildad; det är någon som är naiv eller förhärdad mot andlig visdom.

Det grekiska språket har flera ord för ”dåraktig”. Det ord som används här skiljer sig från det som Jesus använde i liknelserna. Ordet här är anoetus, vilket betyder en person som kan tänka men väljer att inte göra det.

Som en sidokommentar kan man säga att inom islam är det en sak som kristna och sunnimuslimer kan enas om, nämligen att Muhammed, åtminstone vid ett tillfälle, var under en ond förtrollning och att han yttrade saker som var falska. Du kan läsa i Bukhari-hadithen (vol. 4, bok 53, kap. 33, nr 400, s. 267; vol. 4, bok 54, kap. 10, nr 490, s. 317; och vol. 8, bok 75, kap. 59, nr 400, s. 266) för en fullständig redogörelse för hur det där står att Muhammed vid ett tillfälle var förtrollad av en ond förtrollning. Muslimer anser i allmänhet att Muhammed återhämtade sig.

Fråga: I Gal 3:1, på vilka sätt kan människor ledas bort till något mindre viktigt, istället för det de borde fokusera på?

S: Människor är ofta bättre på att samla in information än att prioritera vad de bör göra med den informationen. När man fattar inköpsbeslut för ett företag verkar det ibland som om människor tenderar att välja den senaste säljaren de pratade med. Vi kan ha allvarliga fördomar i vårt beslutsfattande beroende på hur mycket vi diskuterar en sak och hur nyligen vi tittade på en viss aspekt. Våra ögon avleds alltför lätt. Under vår stilla stund med Gud bör vi inte bara studera Ordet och be, utan vi bör också meditera och reflektera. Ser vi verkligen till att de viktigaste sakerna förblir de viktigaste? Eller är vi, paradoxalt nog, helt enkelt för upptagna för att stanna upp och fundera ut vad vi borde göra?

Fråga: I Gal 3:2–3 verkar det som om det genom historien har funnits en nästan överväldigande drivkraft hos människor att lägga till saker till evangeliet. Varför tror du att det är så?

S: En person kan tycka att evangeliet innehåller sanning, men inte att det är fullständigt. Om du inte tror att det finns många sätt som människor försöker lägga till något till evangeliet på, låt mig då få dig att inse att så inte är fallet. Olika människor har sagt att vi dessutom behöver följande.

Hela den judiska lagen (vissa inom Hebrew Roots-rörelsen)

Omskärelse och andra delar av den judiska lagen (sjundedagsadventisterna)

Vattenbaptism av människor istället för omskärelse (Kristi kyrka)

Dop (bestänkning) av bilar, husdjur och till och med stridsvagnar (rysk-ortodoxa)

En ytterligare regelbok (Tyconius)

Ytterligare skrifter (mormoner, Unification Church)

Kombination med islam (C5-”kristna” och Chrislam i Nigeria)

Kombination med hinduismen (vissa indier i Kerala)

Kombination med grekisk-romerska gudar (hermetiska gnostiker)

Kombination med ytterligare hemlig lära (andra gnostiker)

En organisation som talar om för oss vad vi ska tro eftersom Bibeln kan vara farlig (Jehovas vittnen)

Helgon som förmedlar för oss

Våldsam revolution (befrielseteologi)

Att be till bilder eller statyer av helgon

Tro plus gärningar (romersk-katolicismen)

Ikoner (främst i östortodoxa kyrkor)

”Calvins verk var inte heliga skrifter, men de borde ha varit det”

Teologins utveckling: Vi behöver den teologiska utvecklingen genom tiderna för att verkligen vara en kristen som ”håller måttet”.

Människor har varit mycket kreativa när det gäller vad vi behöver utöver evangeliet. Men kreativitet är inte alltid en bra sak.

Det finns förmodligen många olika skäl till varför så många människor har trott att så många olika saker är viktiga utöver evangeliet, men de flesta av dem kan sammanfattas i åtminstone en av fyra kategorier: konvention, rädsla, stolthet och begär.

Konvention: Att vinna idrottstävlingar, få bra betyg i skolan, löneförhöjningar på jobbet och de flesta saker i livet har vi antingen förtjänat eller åtminstone tror vi att vi har förtjänat. Varför skulle andliga saker, som är ännu viktigare att anstränga sig för, vara annorlunda? Om vi inte förtjänade det, varför skulle människor då ens försöka?

Rädsla: De håller fortfarande fast vid det de ser som det ”goda” i en konkurrerande världsbild eller religion, och de är rädda för att gå miste om något om de inte accepterar det också. Man anser att det är bättre att vara på den säkra sidan och göra detta andra också utöver evangeliet, bara för att se till att alla baser är täckta.

Stolthet: Gud gjorde ett fantastiskt arbete när han gav oss sitt ord, men de kan – och tror att de måste – förbättra det.

Begär: De ser (kanske med rätta) att livet i denna värld skulle vara så mycket enklare om de kunde säga att det finns något annat också, förutom att vara kristen. Förföljelsen skulle vara mindre, affärsmöjligheterna kanske fler, och de har helt enkelt en önskan att fortsätta på sina gamla vägar också.

Fråga: I Gal 3:3,21, på vilka sätt försöker människor lägga till något för att göra saker bättre, men slutar med att förstöra kärnan i det de försökte förbättra?

S: När man förändrar kärnan så att den inte längre är samma kärna, då har man urholkat evangeliet för att bättre anpassa sig till andra genom att ha ett fundamentalt annorlunda budskap.

På kinesiska finns det ett slanguttryck för denna idé: ”att sätta ben på en orm”, dvs. att vara den första som ritar en orm i en ormteckningstävling, och sedan i berusat tillstånd sätta ben på den och därmed diskvalificera sin teckning.

F: I Gal 3:3,21, på vilka sätt lär människor idag i praktiken ut att Kristus dog förgäves?

S: Om man kan komma till himlen genom att vara en god människa, då slösade Kristus bort sin tid. Om någon kan definiera en god människa utifrån sina egna känslor blir det förstås ganska godtyckligt vad en god människa är. Men om man kan komma till himlen genom att följa en specifik uppsättning regler, då var återigen Kristi död på korset onödig. Måste Kristus verkligen dö för våra synder, och är det av avgörande betydelse att tro på det? Om du tror det, dela då med dig av det till andra på samma sätt som du själv tror på det.

Fråga: Vad är poängen med att ta upp Abraham och Mose i Gal 3:8?

S: Som John R.W. Stott säger betraktade Paulus hela Gamla testamentet som en bergskedja, där Abraham och Mose är två av de högsta topparna. Men Mount Everest är Jesus Kristus. Abraham och det löfte som gavs honom är den första toppen, och den upphävs inte av den andra stora toppen, Mose och lagen. Paulus har stor respekt för lagen och vill betona att det inte bara finns två toppar, utan att det också finns en tredje.

F: Hur är människor under lagen förbannade i Gal 3:10,13?

S: 5 Mosebok 28:1–13 talar om välsignelserna för israeliterna, som känner till lagen och håller den. Men 5 Mosebok 28:15–68 talar om de många förbannelserna för israeliterna, som känner till lagen men vänder sig bort från den.

Att vara förbannad är en träffande beskrivning av människor som försöker uppfylla en standard som de inte kan hålla, aldrig inser det, och ändå vägrar att följa den enda vägen till himlen – den som har uppfyllt den omöjliga standarden åt dem. ”Under en förbannelse” verkar vara en träffande beskrivning.

F: Hur förhåller sig Gal 3:11; Rom 1:17; 3:28 till Hab 2:4?

S: I Habackuk verkar ”rättfärdiga” syfta på dem som står i ett rätt förhållande till Gud. I dessa verser i Nya testamentet kan ”rättfärdiga” syfta på dem som har förklarats rättfärdiga och därmed står i ett rätt förhållande till Gud.

Paulus citerade också från Habackuk 1:5 i Antiochia i Pisidien i Apg 13:41, så Habackuk var definitivt i Paulus tankar.

F: I Gal 3:13, var Jesus förbannad, eller var han välsignad som Ps 72:17 säger?

S: Båda aspekterna är sanna. Kristus välsignades av Gud Fadern, och Kristus tog frivilligt på sig Guds förbannelse för våra synder på korset. I Uppenbarelseboken 5:12 kommer Kristus att välsignas i himlen.

Fråga: I Gal 3:13, dyrkar och följer kristna någon som de till och med medger var förbannad av Gud?

S: Ja, det gör vi, och vi ber inte om ursäkt för det. Det är inte bara så att Jesus stod under en förbannelse, utan snarare att Jesus valde att stå under en förbannelse, för din skull och för min. Jesus tog frivilligt på sig vår förbannelse, vårt straff och vår skam genom att dö på korset för våra synder. Jesus blev inte själv syndig, men människors synder lades på honom.

Fråga: I Gal 3:16 (och Apg 3:25) jämfört med 1 Mos 12:7 m.fl. är ”säd” ett kollektivt substantiv i singular (liksom ordet ”avkomma”), så varför säger Paulus att det skulle kunna syfta på bara en?

S: På engelska kan vi säga ”people”, ”offspring” eller ”going to seed” utan att mena just en enda. Poängen här är att Paulus påminner judarna om att deras skrifter (Gamla testamentet) lärde att de löften som gavs till Abrahams efterkommande skulle fullbordas genom Messias, som både judar och kristna erkände som en enda person.

F: I Gal 3:17, mottog Mose lagen först 430 år efter Abraham?

S: Israeliterna bodde i Egypten i 430 år; de var slavar i Egypten i endast 400 år. Paulus påminde särskilt de judaister som läste brevet om att Mose mottog lagen strax efter denna 430-årsperiod. Eftersom det naturligtvis var mer än 430 år, är det förstås korrekt att säga att det var 430 år efter detta.

F: Vad säger Gal 3:17 om att Abrahams förbund blev föråldrat genom Mose förbund?

S: Oavsett om man betraktar historien i termer av förbund eller inte, bevisar versen att den tid då den mosaiska lagen gavs inte ogiltigförklarade det som tidigare hade utlovats. Visst var den mosaiska lagen en ny dimension utöver Guds förbund med Abraham, men den gjorde inte allt som sagts till Abraham värdelöst. Idag är förhållandet mellan det nya förbundet, i Kristus, och det gamla förbundet, under Mose, något annorlunda. Många saker under det gamla förbundet har faktiskt upphört att gälla, såsom djuroffer, kostlagar osv. Men vem Gud är har inte förändrats, och de bud som lärs ut i Gamla testamentet gäller fortfarande idag.

Fråga: Varför angav Paulus inte det exakta antalet år i Gal 3:17?

S: Innan jag anger två troliga skäl är det viktigt att förklara skillnaden mellan noggrannhet och exakthet. Om en hink innehåller exakt 1 056 bollar och någon säger att den innehåller 2 000 bollar, eller bara 500 bollar, är båda påståendena felaktiga (och osanna). Om någon säger att den innehåller tusen bollar är det korrekt (och sant) men inte exakt. Om någon säger att den innehåller mer än 500 bollar, är det också korrekt och sanningsenligt, men inte exakt och inte heltäckande. Bibeln är helt sann i sina originalmanuskript, men den är ofta inexakt och inte heltäckande. Här är två skäl som vi kan se till denna inexakthet.

1) Gud såg inget behov av att informera Paulus (eller någon annan) om det exakta antalet år mellan Abraham och uttåget ur Egypten. Gud lät Bibeln skrivas så att den skulle vara fullständigt sann och ha all den precision vi behöver för att förstå vad Gud ville förmedla om sig själv, människan, frälsningen, att växa i Kristus och att tjäna Gud. Gud såg uppenbarligen inget behov av att låta Bibeln skrivas med större noggrannhet än vad som krävdes, och Han såg inget behov av att låta den bevaras med större noggrannhet än vad som krävdes.

2) Paulus ville använda det mest konservativa antalet. Om judaisterna ville förbättra precisionen, understryker det bara Paulus poäng om den långa tidsperioden.

Fråga: Vad gjorde lagen egentligen för oss i Gal 3:21?

S: Den renade oss inte och gjorde ingenting för att göra oss bättre; snarare visade den oss hur dåliga vi är. Som Tony Evans säger är lagen som en spegel. Den visar oss att vi behöver kamma håret, tvätta ansiktet och rätta till kläderna, men den kan inte göra något av detta åt dig.

F: I Gal 3:26, är alla som läser Galaterbrevet Guds barn? Är universalismen sann?

S: Nej. Evangeliet erbjuds alla, men de som väljer att avvisa Gud är fria att göra det – och får ta konsekvenserna. Se diskussionen om Kolosserbrevet 1:20.

F: I Gal 3:27 står det att alla som är döpta har klätt sig i Kristus – kommer då alla som är döpta till himlen? Hur är det då med Simon Magus i Apg 8:13,18–20?

S: Vattenbaptismen frälser dig inte; det är Kristus som frälser dig. Gud befaller alla kristna att låta sig döpas med vatten som ett tecken på deras goda samvete inför Gud, såsom det står i 1 Petrus3:21 .

F: I Gal 3:28 står det att det inte finns någon skillnad mellan man och kvinna i Kristus. Varför finns det då olika roller i församlingen enligt 1 Tim2:11 –15 och 1 Kor14:34 –37?

S: Intressant nog är detta det äldsta kända historiska dokumentet som säger att män och kvinnor är jämlika. Kristna är oeniga om kvinnors roller i kyrkan idag, men alla bör vara överens om tre punkter.

1. För Gud finns det aldrig någon skillnad i värde mellan män och kvinnor, och det bör inte heller finnas någon sådan skillnad för oss.

2. Alla kristna måste vara överens om att lika värde inte bevisar att det aldrig bör finnas någon skillnad i roll, eftersom kvinnor – åtminstone på den tiden – inte skulle ha auktoritet över män i kyrkan, vilket framgår av 1 Timoteusbrevet 2:11–13, 1 Korintierbrevet 11:3–9 och 1 Korintierbrevet 14:34–35.

3. Om man begränsar en vers i Nya testamentet till att gälla ”endast för den tiden”, bör man ha goda bibliska skäl till varför just den versen är begränsad till den tiden, och inte alla andra verser som man råkar vara oense om.

Fråga: Hur allvarligt bör vi ta budet i Gal 3:28 att vi alla ska vara ett i Kristus Jesus?

S: Galaterbrevet 3:28 verkar vara den direkta motsatsen till en bön från judiska män: ”Jag tackar Gud för att Du inte har gjort mig till hedning, slav eller kvinna”. Det är förstås lätt att säga att vi bör ta detta på allvar. Men å andra sidan kan det finnas en frestelse att tona ner detta när det kan verka mer fruktbart att vinna människor för Kristus. Detta är dock fel, för om en person inte underordnar sig Guds auktoritet, bör vi ifrågasätta om denne verkligen är frälst. Den berömde kristne missionären William Carey vägrade att döpa någon som påstod sig vara kristen men fortfarande följde det indiska kastsystemet.

Fråga: Hur såg den grekiska kulturen på kvinnor och äktenskap, enligt Gal 3:28?

S: Här är några citat från grekiska författare hämtade ur The Great Quotations, sammanställt av George Seldes.

”Äktenskapet är, för att säga sanningen, ett ont, men ett nödvändigt ont.” – Aristoteles (384–322 f.Kr.), citerad av Diogenes Laertius (s. 67)

”Man kan säga att kvinnan är en underlägsen man.” Menander (342?–291? f.Kr.) (s. 486)

Det är inte bra att hämta våra synpunkter på äktenskapet från hedniska grekiska författare.

Fråga: I Gal 4:3, vad är egentligen de ”element” eller ”grundläggande principer” som människor var bundna av?

S: Ordet på grekiska, stoicheia, är ett allmänt ord som kan betyda element. Först vad som inte är svaret, och sedan två möjliga svar.

Inte svaret: onda andar eller avgudar. Eftersom lagen inte är ond har vissa trott att demoner eller avgudar var de ”grundläggande sakerna” som avses här. Verserna från Galaterbrevet 3:23 till 4:3 talar dock om lagen som vår uppfostrare, och verserna från 4:4 till 4:7 handlar om lagen. Den enda versen som här ger stöd för denna uppfattning är Galaterbrevet 4:8, där det talas om att de tjänade ospecificerade ting som inte är gudar. Detta skulle kunna syfta på avgudar, men då står det i Galaterbrevet 4:9 att galaterna övervägde att återvända till dessa ting, och de löpte risken att återgå till att följa judendomen, inte avgudar.

Inte svaret: fysiska element. Många greker, däribland kristna, ansåg att den fysiska världen bestod av fyra element: luft, jord, eld och vatten, därav Paulus användning av ordet ”element”. Paulus talar faktiskt om saker som de kände till från världen, men det finns ingen antydan, varken här eller någon annanstans i Nya testamentet, om att någon skulle ha problem med att vörda eller återvända till ”luft”, ”jord”, ”eld” eller ”vatten”.

Det specifika svaret: lagen. Hela Galaterbrevet fram till denna punkt har ett konsekvent budskap: ge inte upp förtröstan på Kristus för att i stället förlita dig på lagen. ”Grundelementen” här är de elementära principerna som judarna lärde sig om lagen redan från barndomen. Paulus säger inte att lagen ska följas längre, och han säger inte heller att lagen är dålig. Snarare säger Paulus att lagens roll var som de regler som små barn behövde innan de växte upp. Lagen gavs av Gud, men fariséernas fixering vid lagarna, mer än kärleken till Gud, utnyttjades av Satan för att binda människor.

Ett allmänt svar: Ett annat sätt att omskriva ”stoicheia” skulle nästan kunna vara ”ABC:et”, förutom att detta inte återspeglar lagens disciplinära aspekt. Förutom lagen, som judarna hade lärt sig från barndomen, gäller detta den religiösa undervisning som en person tidigare hade lärt sig före sin pånyttfödelse i Kristus, och som de förlitade sig på eller litade på istället för eller utöver Kristus. Kanske kan detta till och med omfatta falsk filosofi som de lärt sig tidigare, såsom nämns i Kolosserbrevet 2:8. ”The Bible Knowledge Commentary: New Testament”, s. 601, förespråkar denna uppfattning. Även om denna vers kan gälla vilken tidigare religiös ”bakgrund” som helst som en person hade innan hen kom till Kristus, var det omedelbara sammanhanget för läsarna i Galatien den judiska lagen.

Fråga: I Gal 4:4 och Tit 1:3 står det att Fadern sände Jesus ”när tiden var inne”. Varför sändes Jesus just då, och inte tidigare eller senare?

S: Denna skriftställe säger helt enkelt att Jesus sändes vid rätt tidpunkt, utan att ange varför – men det är ändå roligt att spekulera. Det finns åtminstone fyra faktorer som vi kan se.

Språk: Från omkring 200 f.Kr. till 250 e.Kr. talades grekiska i stora delar av det romerska riket. Därefter talades grekiska i öster och latin i väster. Ett språk bidrog i hög grad till kristendomens spridning.

Fred: Detta var en period präglad av fred. Detta var efter de många krigen mellan seleukiderna, ptolemaierna och perserna, vilka till största delen upphörde omkring 141 f.Kr. Pompeius erövrade Fenicien år 64 f.Kr. Denna period av relativ fred inföll före år 161 e.Kr., då partherna invaderade Syrien, och före år 220 e.Kr., då goterna invaderade Mindre Asien. År 350 e.Kr. stred nordeuropéerna, hunnerna och perserna mot Rom. Eftersom det rådde relativ fred kunde romarna utrota en stor del av det sjöröveri som ofta plågade Medelhavet redan år 69 f.Kr., vilket gjorde att människor på Paulus tid sällan stötte på sjörövare. Generellt sett var freden till stor hjälp för de kristna när de reste omkring för att sprida evangeliet.

Vägar: Romarna byggde över 42 000 miles omfattande vägnät som band samman deras vidsträckta imperium. Detta underlättade för människor som Paulus att resa relativt säkert och enkelt till ett stort antal platser.

Judiska synagogor: Vid denna tid fanns det judar som undervisade om monoteismen, och judiska synagogor från Persien till Etiopien och vidare till Lyon i Frankrike. Detta kunde underlätta för icke-judar att förstå att det bara fanns en Gud.

Slutligen profetian: Messias skulle komma under det fjärde riket som profeterades i Daniel 7:1–10.

Resultaten var häpnadsväckande. Inom 300 år hade kristendomen fredligt spridit sig till Etiopien, Indien, Georgien, England, Spanien och Nordafrika. De enda två stora världsreligionerna som hade en snabbare initial spridning var islam och kommunismen, och båda spreds i grunden genom militära erövringar.

Fråga: I Gal 4:5 och 3:13, vilka är de två saker som Kristus frälste oss från?

S: Kristus frälste oss från förbannelsen för att ha brutit mot lagen i Galaterbrevet 3:13. Men Kristus gjorde mer än så. Han frälste oss också från lagens slaveri i Galaterbrevet 4:5.

F: Vad är det som är betydelsefullt med ordet ”Abba” i Gal 4:6–7?

S: Ordet här kan översättas med ”pappa”. Ingen vanlig slav, som inte är en son eller dotter, skulle någonsin kalla sin herre för pappa. Detta ord användes av Jesus i Markus 14:36 och senare av Paulus i Romarbrevet 8:15.

F: Varför vill vissa människor i Gal 4:9,21 vara i träldom?

S: Det kan bero på rädsla, hopp om belöning, att det känns bekvämare så, eller i vissa fall till och med ett beroende.

Fråga: Varför ändrade Paulus tonen här i Gal 4:12–20?

S: Paulus har varit sträng och strikt genom hela denna bok, men här talar han ömt till dem. Paulus vädjar till deras hjärtan att fortsätta på samma väg som de var på. Man kunde läsa fram till kapitel 4 och intellektuellt inse hur fel galaterna hade. De kunde också läsa Paulus varning om allvaret i deras fel. Men de kunde inte ha läst hur mycket Paulus faktiskt brydde sig om dem. Det visar Paulus här. När vi behöver tillrättavisa någon bör vi visa dem varför de har fel och hur allvarligt det är att de har fel i en viktig fråga. Men vi bör inte försumma att också förmedla hur mycket vi bryr oss om dem. Men sedan, i Galaterbrevet 4:15–20, frågar Paulus i princip om de fortfarande har något hjärta för honom, och varför de var så vacklande.

Kom ihåg att det var i södra Galatien, närmare bestämt i Lystra, som folket ville offra till Paulus och Barnabas som gudomliga varelser i Apostlagärningarna 14:11–18, innan Paulus och Barnabas hindrade dem. De troende där aktade Paulus och hans ord som om de vore Kristi egna; så hur kunde de förändras och nu känna sig som hans fiender?

Fråga: I Gal 4:13, eftersom Paulus kunde hela andra, varför var då Paulus själv sjuk?

S: Denna värdefulla vers visar att helandekraften låg hos Gud, inte hos aposteln. Vissa sekter, såsom Christian Science och några märkliga karismatiska grupper, lär ut att lydiga, andliga kristna aldrig blir sjuka och att kristna inte bör ta medicin. Men att Paulus här var sjuk, liksom hans oro över Epafroditus nästan dödliga sjukdom i Filipperbrevet 2:26–27 och att han ordinerade ett botemedel mot Timoteus magbesvär i 1 Timoteusbrevet 5:23, visar att även de bästa av lydiga, andliga kristna kan bli sjuka. Det betyder inte nödvändigtvis att de saknar tro eller att Gud straffar dem.

Johannes Chrysostomos (392–407 e.Kr.) ger i predikan 1, vers 14 i ”Om statyerna” ett mer utförligt svar angående situationer som Timoteus magbesvär i 1 Timoteusbrevet 5:23. Johannes Chrysostomos säger att Gud tillåter att denna situation drabbar kristna. Här följer en omskrivning av hans åtta numrerade skäl.

1. För att hindra dem från att bli högmodiga på grund av storheten i sina goda gärningar och underverk.

2. För att andra inte ska ha en alltför hög uppfattning om dem.

3. För att det ska stå klart att det är Guds kraft som uppenbaras, inte människornas kraft.

4. För att de gudfruktiga människornas uthållighet under prövningar eller sjukdomar ska kunna tjäna som ett exempel för andra.

5. För att vi, när vi ser gudfruktiga människor dö av sjukdom, ska påminnas om allas uppståndelse.

6. När vi drabbas av lidande kan vi finna tröst i att andra före oss har uthärdat på liknande sätt.

7. När vi uppmanas att efterlikna Paulus eller andra, drar vi oss inte tillbaka och tänker att de är av en högre natur. De har samma natur och svagheter som andra människor i allmänhet.

8. Vi kan lära oss att en gudfruktig människas välsignelse inte kommer från hennes hälsotillstånd.

Chrysostomos fortsätter sedan i mer än sju sidor med att utveckla och bevisa var och en av dessa punkter utifrån Skriften.

Fråga: Vad menade Paulus i Gal 4:14 med att de inte föraktade min prövning/sjukdom?

S: Paulus led av en sjukdom när han var hos galaterna. Vi vet inte om det var ett anfall av malaria, ett ögonproblem eller något annat. Paulus påpekar att även om han inte var frisk när han var hos dem, så såg de inte alls ner på det.

F: Vad är poängen med de fyra paren i Gal 4:22–31?

S: Paulus återger först historien för att dra en allegorisk slutsats som gäller oss. Det finns två söner, två kvinnor, två förbund och två städer. Ismael, Hagar, det gamla förbundet och det gamla Jerusalem representerar det gamla, slavliknande sättet med lagarna. Isak, Sara, det nya förbundet och det nya Jerusalem representerar det nya sättet med löftet. Precis som Ismael och Hagar inte kunde stanna hos Isak och Sara, som de hånade och föraktade, kan ett liv enligt lagen inte förenas med ett liv i Guds nåds löfte genom tro.

Fråga: I Gal 4:25, låg berget Sinai i Arabien, eller låg det på Sinaihalvön som Toran anger?

S: Båda, med förbehållet att ”Arabien” här inte är det moderna landet Saudiarabien. Det är den romerska provinsen Arabien. Den romerska provinsen Arabien omfattade Sinaihalvön, den nordvästra delen av dagens Jordanien och en liten del av Syrien. Som en sidokommentar kan nämnas att romarna aldrig erövrade områdena nära Mecka eller Riyadh.

F: Varför drar Paulus denna slutsats i Gal 4:30?

S: Hagar trodde på Gud, men Hagar och Ismael var, genom sitt förakt och sina hån, oförenliga med Sara och Isak, det utlovade barnet. De var tvungna att ge sig av enligt Saras önskan. Abraham ville inte att de skulle ge sig av, men Gud sa till Abraham att lyssna på Sara i denna fråga. På samma sätt måste tanken att man kan följa Kristus i nådens frihet och ändå vara bunden av lagen överges. Slutligen säger Paulus att de som lär ut att man måste vara bunden av lagen också måste uteslutas ur församlingen.

Fråga: När Paulus i Gal 5:1 säger att vi ska stå fast i friheten, vad är då exakt det slaveri som vi ska hålla oss borta från?

S: Detta är en övergångsvers; den fungerar lika väl som en sammanfattning av Galaterbrevet 4 som en inledning till Galaterbrevet 5:1–13. Det finns tre möjliga svar.

Synd: De som syndar är slavar under synden, och vi har befriats från den. Romarbrevet 6 går mer i detalj in på detta.

Mose-lagen: Även om det föregående är korrekt, nämns synd och kött endast på ett ställe i Galaterbrevet 5:1–15: Galaterbrevet 5:13. Däremot nämns lagen/omskärelsen sex gånger. Vi ska tjäna Gud utan att vara bundna av lagen. Judarna talade om att ”ta lagens ok på sig”.

Båda: I tankesättet kring lag och synd gäller antingen ”Jag är en sådan syndare för att jag bryter mot lagen” eller ”Jag är en sådan fantastisk människa för att jag följer lagen”. Oavsett om en person befinner sig på den ena eller den andra sidan av gungbrädan är tyngdpunkten densamma: ”jag”. Vårt fokus bör istället ligga på den som är viktig: Gud, och inte på oss själva. Vi lever heliga liv därför att vi har en kärleksfull relation med Gud och vill behaga Honom, inte bara för att vi vill undgå straff, få belöningar eller anse oss själva som bättre människor.

Vi lever heliga (men inte syndfria) liv eftersom vi är fria från syndens bojor och beroenden, och fria från lagens ok. Lagens ok tjänade ett gott syfte, nämligen att hindra människor från att synda. Men vi behöver inte längre den mosaiska lagen, och istället hindras vi från att synda genom Guds kärlek.

Fråga: Begränsar omskärelsen på något sätt Kristi kraft eller verk i Gal 5:2?

S: Inte alls. Precis som att aldrig tro på Kristus innebär att Kristi offer är värdelöst för en person, innebär det att lita på omskärelsen och förkasta Kristus på samma sätt att Kristi offer är värdelöst för personen, och att denne kommer att hamna i helvetet.

Fråga: I Gal 5:2, vad skulle skillnaden vara mellan legalism och att följa Mose lag, både under Gamla testamentets tid och under Nya testamentets tid?

S: Vad skulle du kalla en person som tog efterlevnaden av Mose lag på största allvar och fokuserade på att försöka behaga Gud främst genom att lyda lagen? – Om de levde före Kristus skulle man kanske kalla dem en gudfruktig jude.

Före Kristus förväntades judarna försöka följa Mose lag så fullständigt som möjligt. En legalist på den tiden skulle vara någon som var mer upptagen av lagen än av Gud. De älskade sina traditioner och att hålla lagen mer än de älskade Herren. Liksom fariséerna litade de på sin egen rättfärdighet snarare än att ha tro på Gud som förlåter.

Efter att Kristus dog för våra synder har definitionen av en legalist ”förändrats”. Den omfattar nu även någon som litar på lagen och sina egna gärningar, istället för – eller utöver – Kristus. Du tror att Kristi frälsning genom hans blod är nödvändig – bra! Men tror du också att den är fullständig, att Kristus fullbordade allt som behövde göras? Om en person inte gör det, har hen ett problem med ”delad tillit”, där hen litar på att Kristus frälste oss delvis, och att något annat behövs för resten.

Fråga: Eftersom Kristus enligt Gal 5:2–3 inte är till nytta för dem som är omskurna, kan Kristus då vara till nytta för de många pojkar som omskärs idag? Bör de också vara skyldiga lagen något?

S: Nej, av två skäl.

1. Galaterbrevet 5:2–3 talar endast om män som låter sig omskäras, inte om spädbarnspojkar.

2. Den allmänna innebörden avser dem som väljer att låta sig omskäras i syfte att uppfylla den gamla testamentets lag. De visar därmed att de inte förlitar sig på Kristus för att bli frälsta, utan på lagen.

Fråga: I Gal 5:2–4, vad skulle du säga till någon som säger: ”Jag litar fullt och fast på Kristi blod för min fullständiga frälsning, men jag vill bara vara extra säker, så jag kommer också att följa den judiska lagen”?

S: Dina ord motsäger varandra. Du litar inte fullt ut på Kristi blod för din fullständiga frälsning, annars skulle du inte förlita dig på något annat också. Paulus hade starka ord för människor som tänkte på det sättet; Paulus säger att det är antingen eller, det ena eller det andra. Omskärelsen är bara ett exempel på att göra något för att skydda något värdefullt (frälsningen) som i slutändan upphäver det du försökte skydda.

I Galaterbrevet 5:6 säger Paulus att varken omskärelse eller icke-omskärelse egentligen spelar någon roll. Paulus omskärde till och med Timoteus i Apostlagärningarna 16:3. Det Paulus istället så starkt motsätter sig är den teologi som förlitar sig på Kristus plus något annat.

Fråga: Hur kan vi, enligt Gal 5:4, falla från nåden?

S: Paulus vänder sig direkt till allvarligt förvirrade kristna som har slutat förlita sig på Guds nåd i Kristus. Paulus talar också till icke-frälsta legalister. Hur skiljer man en allvarligt förvirrad kristen från en icke-frälst legalist? Ofta går det inte, men man kan varna dem oavsett vilken kategori de tillhör.

F: Vilka olika tolkningar har kristna av vad som menas här i Gal 5:4?

S: Först grekiskan, sedan fyra tolkningar och därefter en slutsats.

Det grekiska ordet katergethete betyder ”… varje förstörelse av tillväxt och liv, fysiskt eller andligt, välgörande eller skadligt”, enligt Expositor’s Greek Testament s. 184. Detta ord används också i Rom 7:2 för upphävande genom döden av en hustrus förpliktelse gentemot sin man, och för andlig död i Rom 7:6. Det finns fyra huvudsakliga åsikter.

1. Att förlora frälsningen likställs med att falla bort från nåden. The Believer’s Bible Commentary, s. 1891, säger att denna uppfattning är felaktig eftersom den INTE handlar om människor som faller i synd och otro. Snarare handlar den om moraliska människor som tror att deras egna gärningar kommer att hjälpa dem att bli eller förbli frälsta. Den ser det också som ironiskt att vissa som vill använda denna vers för att stödja tanken om att man kan förlora frälsningen är legalister, liknande dem som Paulus talar emot.

2. En troende som lämnar nåden för ett legalistiskt system, men inte förlorar frälsningen. Detta innebär inte att man faller ur frälsningen in i otro eller avsiktlig synd, utan att man faller från nåden in i legalism. Det är en förlamning av det andliga livet: avbrottet i föreningen med Kristus har en förlamande effekt på hela den andliga naturen och resulterar i en längtan efter rättslig rättfärdighet. Vissa hävdar dock att denna uppfattning är felaktig eftersom den inte beskriver kristna som strävar efter helgelse, utan icke-frälsta människor som försöker bli rättfärdigade genom lagen.

3. Falska kristna som strävar efter att rättfärdigas genom lagen. The Believer’s Bible Commentary, s. 1891, förespråkar denna uppfattning och säger att de var tvungna att välja mellan två frälsare: antingen Kristus eller lagen. Calvin ansåg att de inte försökte välja lagen istället för Kristus, utan lagen utöver Kristus, och att tro att någon del av frälsningen sker genom gärningar är att inte tro att den helt och hållet sker genom nåd genom tro.

2+3. Både dåraktiga troende som avstår från nåden till förmån för legalism, och ”skenbara” kristna som permanent överger evangeliet och aldrig blev frälsta.

I den förnikenska kyrkan diskuteras denna vers egentligen inte. Johannes Chrysostomos undervisar om denna vers och säger att den nämner det strängaste av straff, men utan att specificera något mer än så.

Slutsats: Å ena sidan vänder sig Paulus i Galaterbrevet 5:4 till samma människor som han i 3:26 kallar Guds söner; bröder som han vänder sig till i Galaterbrevet 3:15; 4:12,28; 5:13; 6:1,18 och som sprang ett gott lopp i Galaterbrevet 5:7.

Å andra sidan är Paulus dock orolig för att hans ansträngningar var förgäves för dem (Galaterbrevet4:11 ), och att de kanske hör till de evigt fördömda som predikade ett annat evangelium i Galaterbrevet 1:8,9.

Paulus visste, precis som vi, inte vilka de utvalda var. Tänk på detta exempel: om någon som verkade vara en äkta kristen faller i en allvarlig synd, är denne då: en utvald person som senare kommer att ångra sig, återvända och hålla ut, eller en förkastad person som permanent har övergett den sanning som denne har hört? Gud vet; vi vet inte, och vi behöver inte veta. Men vi har verkligen ingen försäkran om att de är frälsta när de gör så. På samma sätt, om någon hamnar i allvarliga läromässiga villfarelser som de legalistiska galaterna gjorde, var då alla dem som Paulus vände sig till äkta kristna som hamnat i kätteri men som kommer att återvända, eller var de alla ofrälsta, dömda till helvetet som aldrig skulle tro på nådens evangelium, eller kunde de vara en blandning av vete och ogräs, och inte ens Paulus visste vilka som var vilka, men Paulus uppgift var inte att döma deras själar, utan att varna dem för konsekvenserna om de fortsatte i sin legalism. Så svaret är ”2 + 3”.

Fråga: I Gal 5:7, på vilket sätt liknar det kristna livet ett lopp?

S: Det liknar ett mycket tävlingsinriktat lopp, men kristna tävlar inte mot varandra. Vi försöker snarare springa så fort vi kan, trots att långsammare löpare eller bilar tränger sig före oss och saktar ner oss.

Fråga: Varför predikade Paulus om korset i Gal5:11 och 2 Kor2:15 –16, när han visste att korset var stötande för människor? Paulus ville inte lägga en stötesten i vägen för någon (2 Kor 6:3) eller göra något som hindrade evangeliet (1 Kor 9:12).

S: Precis som Paulus vill vi inte göra något som får människor att ta illa upp mot oss personligen. Men när vi förkunnar evangeliet vill vi inte dölja eller tona ner de delar som vissa människor upplever som stötande. Vissa tar illa upp att Gud ser allt de gör, eller att de på egen hand är otillräckliga och misslyckade inför Guds domstol. Andra tar illa upp att någon skulle antyda att de gör saker som är så dåliga att de behöver bli frälsta. Oavsett om de tar illa upp eller inte behöver människor få veta sanningen i evangeliet.

Fråga: Varför nämner Paulus i Gal 5:12 att män som håller fast vid omskärelsen skulle kunna kastrera sig själva?

S: Även om detta kan låta konstigt för oss, fanns det i Mindre Asien en gudinna vid namn Kybele, och hennes präster var alla män som hade kastrerat sig själva. Så även judaisterna som betonade omskärelsen var inte lika häftiga i sin inställning till den som Kybeles präster.

F: Vad menas med ”köttets tillfälle” i Gal 5:13?

S: Paulus säger att man ska vara försiktig så att man inte, under sken av kristen frihet, använder den som en täckmantel för att synda. Vi har frihet från synd, men inte frihet att synda. Det grekiska ordet för tillfälle, aphorme, betyder en fördelaktig plats för att inleda en militär attack. Låt därför inte Satan använda en rationalisering av den kristna friheten för att ge synden fotfäste i ditt liv.

F: Vad antyder Paulus här i Gal 5:14–15?

S: Galaterbrevet 5:1–13 och Galaterbrevet 5:14–15 verkar handla om något skilda ämnen, men i själva verket antyder Paulus[en koppling här. Legalister som prioriterar lagen framför Gud skapar splittring och är snabba att gräla med andra. Om jag anser att andlighet handlar om att lyda alla lagar så som jag förstår dem, och du inte följer allt enligt min tolkning, då vill jag att du ska anpassa dig – till mitt program, alltså!

Fråga: Hur ska vi, enligt Gal 5:16, vandra/leva i Anden? Betyder det att jag varje sekund av dagen, oavsett vad jag gör, måste be till Gud medan jag gör det? Betyder det att jag alltid måste tänka på Gud? Prata med Gud? Vad innebär det att ”vandra i Anden”, som Paulus säger? Betyder det att när jag går till affären så säger jag i mitt inre: ”Gud, varje steg jag tar är helt beroende av dig, och jag prisar dig för varje andetag jag tar”? Jag säger inte att det är löjligt eller absurt, jag försöker bara ta reda på om det verkligen är det som menas med att vandra i Anden.

Om det stämmer, då är det verkligen, verkligen svårt att alltid vandra i Anden – vilket innebär att jag syndar mycket mer än jag trodde. Tack, Gud välsigne dig. P.S. – Skrev jag det här mejlet i Anden eftersom det handlade om Gud?

S: Om du strävar efter att närma dig Gud kommer denna världs syndiga begär (penningbegär, lust, stolthet och andra begär) att blekna. Som kristna ska vi bekämpa det onda både inom oss och utanför oss, vilket Romarbrevet 7:7–25 visar. Lyckligtvis är vi inte lämnade åt oss själva i denna kamp; Gud är där för att rädda oss (Romarbrevet7:24 –25) och till och med utföra arbetet inom oss (Filipperbrevet2:12 –13).

I stället för ”vandra” kan det grekiska ordet här, peripatite, översättas med ”fortsätt att vandra”. Så när du vandrar med Gud och ser en frestelse som lockar dig att stanna, fortsätt bara att vandra. Att vandra i Anden är inte lätt, eftersom ”alltid” är ett mycket krävande ord. Jag tror dock att du i grunden förstår att det handlar om att vara medveten om Gud i allt du gör.

Erfarenhet

Paulus säger i 1 Tessalonikerbrevet 5:16–18 att man alltid ska vara glad, be utan upphör och tacka under alla omständigheter.

”Tacka alltid Gud Fadern för allt i vår Herre Jesu Kristi namn.” (Efesierbrevet5:20 ) (Berean Standard Bible)

[Kärleken] ”tål allt, tror allt, hoppas allt, uthärdar allt. Kärleken upphör aldrig.” 1 Korintierbrevet 13:7–8a (Berean Standard Bible)

Du kan slå upp i en konkordans och hitta andra exempel på vad vi är beordrade att ”alltid” göra.

Jesus sade att han alltid skulle vara med oss i Matteus 28:20.

Gläd er alltid i Herren i Filipperbrevet 4:4.

Paulus exempel

Paulus bad ständigt för andra i 2 Tessalonikerbrevet 1:11

Paulus tackade Gud varje gång han kom att tänka på filipperna i Filipperbrevet 1:3–4

Handlingar

Kolosserbrevet3:17 ”Och vad ni än gör, i ord eller handling, gör allt i Herren Jesu namn och tacka Gud Fadern genom honom.” (Berean Standard Bible)

Var alltid beredd att ge ett svar … 1 Petrusbrevet 3:15.

Jakob4:17 säger: ”Den som vet vad som är rätt att göra, men ändå underlåter att göra det, gör sig skyldig till synd.” (Berean Standard Bible)

Bibeln innehåller många verser om uthållighet, och vi bör inte glömma bort den viktiga kristna dygden heller.

Slutligen föreslår jag att man börjar varje dag på rätt sätt genom att ägna den åt Gud. Det lärde jag mig för många år sedan på ett ungdomsläger där Josh McDowell var talare.

Fråga: Nämns äktenskapsbrott och mord i Gal 5:19?

S: Även om ”äktenskapsbrott” passar in i listan, finns det inte med i de äldsta manuskripten. ”Mord”, phonoi, är nästan samma grekiska ord som ”avund”, phthonoi, bara en grekisk bokstav kortare. Vissa grekiska manuskript har ”mord” och andra inte.

F: I Gal 5:19–21, kan kristna göra dessa saker och ändå komma till himlen?

S: Det är möjligt för en äkta kristen att göra en av dessa saker och sedan ångra sig. Men om en person vanemässigt gör en av dessa saker, ser det misstänkt ut som att han eller hon kommer att hamna i helvetet och att han eller hon aldrig var evigt frälst från början. I Brasilien har man uppskattat att hälften av de människor som påstår sig vara katoliker också utövar någon form av trolldom eller annan spiritism, eller tror på att betala en trolldomsutövare för att förbanna någon. Även om en romersk-katolik kan vara en äkta kristen, och en person som utövar trolldom kan vara katolik, verkar det inte som om dessa katoliker är äkta kristna.

Fråga: Varför står det i Gal 5:19,22 ”köttets gärningar” och ”Andens frukt” och inte ”köttets frukt” och ”Andens gärningar”?

S: Gärningar utförs av mänsklig kraft; frukt (singular, inte plural) är det som Gud låter växa inom oss. Oavsett om någon måste arbeta hårt med köttets gärningar (plural) (och vissa arbetar väldigt, väldigt hårt), så arbetar de hårt för att försöka mildra konsekvenserna. Att bära frukt innebär att undanröja de hinder för tillväxt som kan finnas i ditt liv. I The Believer’s Bible Commentary, s. 1894, ges en analogi där köttets gärningar kommer från en fabrik och Andens frukt kommer från en trädgård.

Fråga: Vilka är några kännetecken för de sjutton uppräknade köttets gärningarna i Gal 5:19–21?

S: De fyra första handlar om sexualitet, de två följande om religion, åtta handlar om relationer och två handlar om dryckesmissbruk. Om du inte har frid med Gud, har du inte frid med andra eller med dig själv.

Fråga: Vad är intressant med ordet ”hat” här i Gal 5:20?

S: Det grekiska ordet, echtrai, är egentligen i plural, så en bättre översättning är ”hat”. När människor hyser ett hat mot en person, sanningen eller Gud, är det vanligtvis ensamt, eller dyker andra hat upp kort därefter? Om du inte utrotar det hat du har, kan det ge upphov till andra hat. Det enda vi bör hysa hat mot är synder. Vi ska inte ens hysa hat mot syndiga människor.

F: I Gal 5:20, vad är det för köttets gärning som kallas vrede?

S: Detta är ett starkt grekiskt ord, thymoi, som INTE bara betyder ilska. Det betyder att förlora besinningen i ett raseriutbrott. När du inte har kontroll, och din ilska styr dig, kom ihåg Jakob 1:20: människans ilska frambringar inte Guds rättfärdighet.

Fråga: I Gal 5:20 verkar tanken att splittringar och partier/kätterier endast skulle vara intellektuella meningsskiljaktigheter ligga mycket långt från Paulus tankegång här. Varför tror du att dessa saker nämns i samma sammanhang som andra, såsom avgudadyrkan, trolldom och mord?

S: Paulus räknade inte upp alla möjliga köttets gärningar, utan endast de allvarligare, och uppenbarligen är splittringar och kätterier lika allvarliga som de andra. De kan undergräva vissa människors tro och förstöra tron hos dem som sätter sin tillit till en person eller organisation.

F: Vad betyder det grekiska ordet pharmakeia (trolldom/magi) exakt i Gal 5:20?

S: Detta ord har en bred betydelse. Å ena sidan kan det betyda trolldom, häxkonst, magi eller förtrollning. Å andra sidan kan det också betyda att droga, förgifta och till och med att dela ut god medicin, precis som vårt engelska ord ”pharmacist” (apotekare) betyder. Generellt sett varnar Paulus i detta avsnitt för frukterna av omoral, hat och stridigheter, droger och magi samt vilda fester. Man skulle nästan kunna tro att Paulus kände till många moderna filmer!

Fråga: Vad är egentligen den sista av köttets gärningar som nämns i Gal 5:21?

S: Vissa översättningar anger ”festligheter”, medan andra anger ”orgier”. Det kan syfta på vilda fester eller utsvävande nöjen på olika nivåer. Grekerna och romarna höll fester tillägnade vinguden Bacchus/Dionysos, varifrån vi har fått vårt ord ”bacchanalier”. Bacchanalierna var så vilda att den romerska senaten förbjöd dem (åtminstone för en tid) år 186 f.Kr.

F: Om icke-troende visar Andens frukt, kommer de då också till himlen, enligt Gal 5:22–23?

S: Bara om det faktum att man bär en ulltröja gör en till ett får. Att utföra vissa yttre gärningar utan en inre förvandling hjälper inte.

Icke-troende visar inte Andens frukt. De kan göra några av dessa goda gärningar, och till och med göra dem av lovvärda motiv. Men om Kristi Ande inte finns inom dem, och de inte gör dessa saker för Jesu skull, då är deras handlingar inte Andens frukt utförd av kärlek till den Gud som gav oss Bibeln.

Fråga: Vad är viktigt med verbet här i Gal 5:24?

S: Det är aktivt, inte passivt. Med andra ord är korsfästelsen av köttet, med dess begär, inte något som görs mot oss. Det är snarare något som vi själva gör. Som John R.W. Stott påpekar var korsfästelse i den antika världen skoningslös, smärtsam och avgörande. När vi själva korsfäster vårt kött är det på samma sätt. Paulus använder detta i passiv form i Rom 6:6 och Gal 2:20, men här betonar Paulus vad vi troende ska göra.

Fråga: I Gal 5:24–25, vad skulle du säga till en kristen som anser att vi endast passivt ska låta Anden göra vad Han vill i våra liv och inte ta några initiativ eller fatta några beslut på egen hand?

S: Den kristne har till hälften rätt och till hälften fel. Vi ska låta den Helige Anden göra vad Han vill i våra liv och inte sätta upp några hinder. Men Galaterbrevet 5:25 säger också att vi ska vandra (eller marschera) i takt med Andens ledning. Detta betyder inte att vi ska fatta egna beslut för att tillfredsställa vår ambition, oberoende av vad Gud vill att vi ska göra. Men vi ska ta initiativ och medvetet besluta oss för att fatta beslut i linje med vad Anden leder oss till.

Fråga: Vad betyder det i Gal 5:26 att ”retas” med någon?

S: Det betyder inte att bli arg eller på annat sätt reagera starkt mot någon eller något. Det betyder snarare att säga eller göra något för att få någon annan att bli arg eller reagera starkt. Det kan ske medvetet eller oavsiktligt. Om något är oavsiktligt betyder det dock inte nödvändigtvis att det är oskyldigt. Det kan bero på likgiltighet eller brist på omtanke och kärlek gentemot den andra personen eller personerna. Det kan ses som att man utmanar till strid.

F: I Gal 5:15,26, vad är egentligen skillnaden mellan att ta upp och diskutera en meningsskiljaktighet, som den andra parten kanske tror starkt på, och att gå över gränsen och orsaka strid?

S: Förmodligen tror nästan alla som felaktigt orsakar strid att de bara tar upp det de är oense om, så var försiktig, eftersom självbedrägeriet är mycket vanligt. Det finns minst tre olika aspekter på att orsaka strid jämfört med att ta upp en meningsskiljaktighet. Att falla in i någon av dessa tre innebär att man orsakar strid.

Motiv – Säger eller gör du detta enbart för att du vill behaga Gud och önskar det bästa för dem och alla som får höra detta? Eller finns det också andra motiv, såsom att ”sätta dem på plats” eller andra former av avundsjuka? Finns det en önskan att ”hämnas på dem” eller andra former av hämnd? Finns det ett ”vet du vem jag är”, där du visar hur smart eller erfaren du är, eller andra former av stolthet? Du måste se till att dina motiv är rätt innan du går och pratar med någon annan. När någon gör något med dåliga motiv inblandade kan ofta andra se dessa dåliga motiv innan personen själv är medveten om att hen ”avslöjar” sina dåliga motiv.

Metod – Jesus gav ett exempel på ett avvägt tillvägagångssätt i Matteus 18:15–17. Jesus hade också exempel där han ”gav dem vad de förtjänade” utan några mellanliggande steg, såsom Korazin och Betsaida i Matteus 11:21 och sadducéerna i Matteus 22:23–32. Kommer det att uppstå ”kollateral skada” eller negativa konsekvenser som du inte önskade? Vad kan du göra för att fokusera budskapet eller begränsa mottagarkretsen, för att minska följderna av ”vänlig eld” eller oavsiktliga skador?

Omfattning – Om du kan övertyga motparten och de som lyssnar på meningsskiljaktigheten, då är det jättebra – kanske. Är du beredd att överväga att de kanske inte håller med eftersom det är du som har fel synsätt? Det kanske inte stämmer att det är du som har fel synsätt, men om du inte ens kan ställa frågan är det en varningssignal. Men låt oss säga att du är säker på att du har rätt, och ändå ändrar de inte åsikt? När du väl har framfört din åsikt, vad kommer du då att göra? Kommer du a) att släppa det eftersom de redan vet, b) ta med dig två eller tre andra, eller ta upp detta inför hela församlingen, c) om ingen ställer sig på sanningens sida (så som du ser det), kommer du då att gå därifrån och skaka av dig dammet från fötterna, d) innan du går, försöka rädda så många andra människor som möjligt från ”elden” medan du kan, e) också arbeta för att varna världen för detta fel som de hyser och specifikt nämna personerna vid namn? Vad bör du göra?

Var och en av dessa fem svar är det rätta svaret, beroende på vilken lära eller praxis det handlar om. Svaren c, d och e orsakar strid. Det finns tillfällen då vi ska orsaka strid och bekämpa villfarelser som förgör själar, men det finns tillfällen då vi inte bör göra det. Romarbrevet 14:1–15:7 innehåller några exempel på när vi inte bör göra det. Galaterbrevet 1:6–10, 2 Johannes 9–10 och 3 Johannes 9–10 är exempel på när vi bör stå upp för sanningen även när det kan orsaka stridigheter. Jesus förutsåg till och med att stridigheter skulle uppstå just på grund av lydiga kristna i Matteus 10:21–23, 34–37. Men vi bör inte orsaka stridigheter som Gud inte vill att vi ska orsaka.

Fråga: Vilka är de tre grupperna av Andens frukter som nämns i Gal 5:16, 22–23?

S: Tre aspekter av att vandra i Anden är att låta Gud få sin vilja igenom, ”andlig andning” eller att ständigt vara i gemenskap med honom, och att fatta heliga beslut.

1) Kärlek, glädje och frid är relationer. Kärlek, till Gud och andra, är en rätt relation, så som den bör vara. Glädje är tillfredsställelse och lycka i våra nuvarande omständigheter, både i saker vi gillar och saker vi ogillar. Frid, med Gud, andra och vår egen situation, är en orubblig sinnesro även mitt i stormar.

2) Tålamod, vänlighet och godhet är attityder vi bör ha gentemot varandra. Tålamod, makrothumia på grekiska, kan innebära att stå ut med andra. Vänlighet innebär att efterlikna den vänlighet mot andra som Gud har visat oss. Godhet har många aspekter, och vi bör efterlikna dem alla.

3) Det inre livet består av trofasthet, mildhet och självbehärskning. Det första ordet betyder inte att ha tro eller att tro på något. Det betyder att vara en pålitlig person som människor kan räkna med att gör det man säger att man ska göra. I ett samhälle på den tiden som värdesatte styrka, makt och ibland hänsynslöshet var det motkulturellt att säga att vi tvärtom borde utmärka oss i mildhet. På vissa platser i världen idag gäller samma sak. Självbehärskning verkar inte vara särskilt högt värderad i dagens samhälle, men den är avgörande för att utveckla andra aspekter av Andens frukt.

De tre första delarna av frukten är saker som vi ska upptäcka, de tre i mitten är saker vi ska besluta oss för att göra, och de tre sista är saker där vi ska välja att förlita oss på den Helige Ande.

Fråga: Vad säger Gal 5:25 om att vandra här?

S: Detta grekiska ord, stoichumen, skiljer sig från ordet för att vandra i Galaterbrevet 5:16, peripatite. Detta grekiska ord i Galaterbrevet 5:25 betyder att vandra eller marschera i takt, som en soldat skulle göra. Vi vill ha den Helige Andens vägledning för att i allmänhet visa oss var Han vill att vi ska vara. Men denna vers betonar att den Helige Anden också leder oss i hur vi ska ta oss dit, varje steg på vägen.

F: Varför blir människor, som kanske inte var högmodiga tidigare, högmodiga i Gal 5:26? Vad kan vi göra för att förhindra det hos oss själva?

S: Det finns åtminstone två aspekter på detta. Den första är en allt överskuggande självupptagenhet. Ibland kan den komma av att man frågar sig ”Vad får jag ut av det här?”, eller så kan det handla om att försöka hålla jämna steg med andra, eller helt enkelt att man tar efter andras dåliga exempel. Den andra delen är att tro att man på ett visst sätt är bättre än någon annan, eller än de flesta människor. Sanningen är att var och en av oss förmodligen är bättre än någon annan på ett sätt. Det är dock ingen stor sak, eftersom var och en av oss förmodligen också är sämre än den andra personen på något sätt. I grunden handlar det om att bryta mot Filipperbrevet 2:3f, där vi ska värdera andra högre än oss själva.

Medan vissa människor vill umgås med andra som har samma synd, är högmod vanligtvis raka motsatsen till detta. En högmodig person tål ofta inte en annan högmodig person. Du avundas någon annan om du tycker att denne är bättre än du på ett visst område (och det är viktigt för dig). Och du visar högmod gentemot någon annan om du är bättre än denne på ett viktigt sätt, eller åtminstone viktigt i dina egna ögon.

Fråga: Varför tror du att Paulus i Gal 6:1 tar upp en troende som är fast i en synd direkt efter att ha talat om Andens frukt?

S: Det kan verka som en abrupt övergång, men det är faktiskt logiskt. En aspekt av att låta Andens frukt växa är att en troende har kraft; kraft att övervinna sina beroenden.

Fråga: Hur bör en församling i Gal 6:1 återuppta en troende som har fallit?

S: Personen bör inte återupptas förrän hen har ångrat sig. Men när hen väl har sagt att hen har ångrat sig, och det verkar som att hen har gjort det, bör hen tas tillbaka. Ibland, när en person ångrar sig, kommer hen inte att begå den synden längre. Andra gånger, särskilt när det gäller vissa beroenden, kan tendensen och begäret fortfarande finnas kvar, och förutsatt att personen har för avsikt att leva ett liv fritt från det beroendet, kan det hända att kristna behöver gå vid dennes sida, uppmuntra hen och hålla hen ansvarig för att finnas där i svaga stunder. Paulus säger särskilt här att vi ska göra det med mildhet.

Förhoppningsvis går en kristen som faller i synd till en bra församling, där det finns goda människor som kan hjälpa. Om man är fysiskt sjuk vill man inte ha en dålig läkare. På samma sätt vill man andligt sett inte ha någon som ger andliga råd som strider mot Bibeln.

Det grekiska ordet för ”återställa” här, katartizō, är samma ord som används när man sätter ett brutet ben eller lagar ett nät. Många gånger, men inte alltid, behöver ett brutet ben yttre ingripande, en annan person, för att sättas på plats igen. Därefter måste lemmen skyddas med en gips eller en spjälka, så att den inte hamnar ur position. Man måste vara försiktig med den medan den läker, så att den inte bryts på nytt. Till slut tas skenan eller gipset bort, och benet är lika starkt som förut, eller ibland till och med starkare. Musklerna kommer dock att vara svaga, och gradvis måste muskelstyrkan byggas upp igen.

Fråga: Ska vi enligt Gal 6:2 bära andras bördor, eller bara våra egna som det står i Gal 6:5?

S: Det grekiska ordet för att bära, bastazo, är detsamma i båda verserna, men ordet för börda är olika. I Galaterbrevet 6:2 är det grekiska ordet barē, vilket betyder en krossande börda. I Galaterbrevet 6:5 är ordet phortion, vilket kan vara en ryggsäck som bärs av en marscherande soldat. Denna vers antyder att nästan alla har bördor, och den antyder också att vi inte alltid ska bära vår egen börda helt på egen hand. Tony Evans jämför detta med en spotter som hjälper till att lyfta en vikt om tyngdlyftaren har mer än han för tillfället kan lyfta.

Vi ska ta ansvar för våra egna handlingar. Men vi ska också hjälpa andra, liksom låta andra hjälpa oss. Vi är ansvariga för att bära vår egen börda, men det är ofta lättare om andra troende hjälper oss. Och vi bör också vara ivriga att hjälpa andra troende, vare sig det handlar om att muntra upp dem, uppmuntra dem att stå emot djävulens snaran, ge materiellt stöd eller annat.

Som det står i *To Walk and Not Grow Weary*, s. 17: ”Ordet som översätts med ’bära’ har den inneboende betydelsen ’stödja’. Dessutom skiljer sig ordet ’börda’ i vers 2 avsevärt från ordet ’last’ i vers 5. ’Last’ avser helt enkelt något som bärs, men ’börda’ betecknar effekterna av något som tynger på våra resurser.”

Fråga: Vad kan i Gal 6:2 hindra kristna från att bli bättre på att bära varandras bördor?

S: Det kan finnas minst fem saker.

En uppfattning om egen betydelse hos den som kan hjälpa. Ibland tror en person att hen har mycket viktigare saker att göra än att hjälpa en viss individ. Ingen av oss har tid, var för sig, att hjälpa alla i världen, så betyder det att vi inte ska hjälpa någon? – Självklart inte. Men om alla hjälper några av människorna omkring sig, så kan alla tillsammans få hjälp.

Rädsla för att erkänna inför någon att man behöver hjälp. Detta är precis lika stolt som den föregående anledningen, men det är en helt annan form av stolthet. Man kanske ofta jämför sig med andra, eller tror att andra gör det mot en. Man vill inte erkänna att man kämpar med något, eller att man inte ens kämpar, utan helt enkelt misslyckas på ett område. Man kanske tror att folk inte kommer att respektera en, eller älska en, om de bara visste.

Falsk ödmjukhet kan vara äkta, eller bara en rökridå som en person intalar sig själv för att dölja den föregående anledningen. Jag borde ha kommit över detta beroende, men det har jag inte, så jag måste lösa detta på egen hand, eller bara jag och Herren. De andra har för många viktiga saker att göra för att lägga tid på något så oviktigt som mig.

Känd för att vara usel på att ge råd till någon. När Job hade det svårt kom hans tre vänner för att hjälpa honom, och vid ett tillfälle sa Job att deras vänliga hjälp var värdelös. Det finns olika tillfällen för olika saker. Det finns en tid att tillrättavisa, och en tid att veta när man inte ska tillrättavisa, till exempel när personen erkänner att hen gör fel och vill omvända sig. Det finns också tillfällen att korrigera, och tillfällen att uppmuntra.

Brist på kärlek hos den som ger råd. Åtminstone saknade inte Jobs vänner kärlek till honom, men det gjorde Jona gentemot niniviterna. Vi ska inte bara älska våra bröder (1 Joh 4:11, 20), utan Filipperbrevet 2:3 säger att vi ska aktning andra högre än oss själva.

Fråga: I Gal 6:2 säger Paulus att vi är fria från lagen, så varför ska vi då ”uppfylla Kristi lag”?

S: Vi är fria från Mose lag, men vi är inte fria att synda. Vi står snarare under Kristi lag eller ”herravälde”, enligt Galaterbrevet 6:16. I Gamla testamentet ska vi inte ha avgudabilder, bedriva avgudadyrkan, stjäla, begå äktenskapsbrott, avlägga falskt vittnesbörd, mörda, begå begär eller göra andra sådana saker. Även om vi är fria från Mose lag, är vi enligt Kristi lag (som innebär att tjäna i Anden och inte bara följa den skrivna lagen) beordrade att inte heller göra dessa saker.

Fråga: Visar Gal 6:2 att en helig kan bära andras bördor, såsom den romersk-katolska kyrkan lär ut?

S: Nej. Tydligen trodde man så under Gamla testamentets tid, och om någon helig kunde bära en annans synder, så kunde säkert Noa, Daniel och Job det. Men Hesekiel14:14 , 20 och Jeremia 15:1 säger tydligt att de endast kunde rädda sig själva, inte andra, genom sin rättfärdighet.

F: Varför nämns pengar i Gal 6:6 i detta andliga avsnitt?

S: För det första visar detta att det är helt i sin ordning att vara en kristen lärare som får betalt för sin tjänst; det fanns avlönade lärare redan på Paulus tid. Även om Paulus var tältmakare var andra apostlar och lärare inte det, och det var helt i sin ordning för Paulus enligt 1 Kor 9:3–15. Men ännu viktigare än så är att dina pengar följer dit ditt hjärta leder dig. Om du verkligen bryr dig om evangelisation, att bygga upp församlingen, missionsarbete eller andra saker, kommer du att vilja ge kloka bidrag till just dessa saker.

I motsats till detta betalade judarna tempelskatten för sina präster och leviter. Hedningarna betalade också avgifter och löften för att stödja sina tempel. John R.W. Stott påpekar att den romersk-katolska kyrkan historiskt sett förväntade sig stora donationer från förmögna kyrkobesökare för att finansiera vissa prästers överdådiga livsstil.

Fråga: Visar Gal 6:7–8 att karmalagen, och därmed reinkarnationen, är sann, såsom Unity School of [så kallad] Christianity lär ut?

S: Nej. Det står helt enkelt att en människa skördar vad hon sår. Enligt Bibeln sker skörden för icke-troende i första hand inte förrän vid den yttersta domen.

Fråga: Vilka två lögner motverkas i den första delen av Gal 6:7?

S: Gud låter sig inte hånas, myktērizetai från grekiskans muktērizō, vilket bokstavligen betyder att hånle eller ”vända näsan uppåt” mot något eller någon. Den första lögnen är att vår synd inte spelar någon roll, eftersom den inte får några konsekvenser. Den kanske faktiskt inte får omedelbara konsekvenser eller bara en tillfällig effekt, men den kan få långsiktiga och permanent oåterkalleliga konsekvenser.

Den andra lögnen är att de goda gärningar vi gör inte spelar någon roll eftersom vi inte ser några omedelbara frukter. En pojke som jag undervisade i söndagsskolan, från sjätte klass till gymnasiet, med avbrott under ungefär sex år, påminde mig förra veckan om att undervisning av andra kan bära frukt. Han är nu seniorpastor i en PCA-församling i Philadelphia. Men det finns en hake i Galaterbrevet 6:9: vi får inte tröttna på det och ge upp halvvägs och kasta in handduken.

Både på positiva och negativa sätt kommer Gud att ge dig frukten av det du gör. Ibland kan dock mycket god sådd förstöras av synd. Och när vi omvänder oss från den onda sådden av synd kan Gud ibland, men inte alltid, ta bort en del av frukten av den.

Människor kanske kan lura sig själva att tro att de kan så ondska utan att skörda något ont, eller så kan de så lite och förvänta sig mycket, men de kan inte lura Gud.

Fråga: I Gal 6:7–8 och följande verser, vilka sex saker – positiva eller negativa – kan vi se när det gäller att så det goda i dessa verser?

S: Det finns åtminstone sex saker.

1) Rätt åker: Sår du på Andens åker eller på köttets åker?

2) Rätt skörd: Om du sår vildhavre, förväntar du dig då att få vete? Det är inte skördemännen som bestämmer vad skörden blir, utan de som sår. I Job 4:8 står det att om någon plöjer ondska och elände, kommer de att skörda detsamma. I Hosea 8:7 står det att om någon sår vind, kommer de att skörda storm.

3) Ha bra utsäde: Du får inte mycket vete om ditt utsäde inte är bra.

4) Så inte bara bra saker sparsamt: Du får inte mycket vete om du bara sår sparsamt, med snålhet. Vi kommer att diskutera detta ytterligare senare.

5) Så med avsikt: Du får ingen bra skörd om du osäkert sår slumpmässiga frön. Denna vers visar att du medvetet kan bestämma vad du vill så och därmed skörda om en tid.

6) Det påverkar dig även inre: Varje handling du beslutar dig för att göra, vare sig den är god eller dålig, har inte bara yttre effekter, utan också en inre effekt på din karaktär.

För att få en god skörd måste du så rätt frö, av god kvalitet, och så rikligt och ihärdigt på Andens åker.

”Så en tanke och du skördar en handling; så en handling och du skördar en vana; så en vana och du skördar en karaktär; så en karaktär och du skördar ett öde.” (Ralph Waldo Emerson, omskrivet i John W. Lawrences The Seven Laws of the Harvest – Lag 2 (2023))

Fråga: Vad kan vi lära oss av att så dåliga saker i Gal 6:7–8a?

S: Här är åtminstone fem saker.

Man skördar det man sår. I Job 4:8 står det att de som plöjer olycka skördar detsamma. I Psaltaren 7:15–16 står det att om man gräver en grop, kommer man att falla i den grop man själv har grävt. I Matteus 26:52 står det att de som tar till svärdet dör genom svärdet, vilket även Hosea 10:13–14 visar.

Sår man vind, skördar man storm (Hosea 8:7) – skörden blir mycket större än det som såtts. I Ordspråksboken 22:8 står det att den som sår orättvisa skördar olycka.

Det kan oavsiktligt påverka andra: Effekterna på andra kan vara både avsiktliga och oavsiktliga. Om vi sår frön från giftiga växter, som giftsumak eller belladonna, kan de skada eller döda oss om vi äter dem. Men de kan skada andra också. Även om växternas frön av misstag blandas in bland bra frön kan det ändå göra hela skörden giftig.

Det kan ske gradvis: En person blir inte från en dag till en annan drogberoende, alkoholist eller beroende av porr eller spel. Det är en gradvis process, en skörd av det som såtts över tid. Vanligtvis hade en person som hamnar i en desperat situation ingen aning om att det skulle sluta så när hen först började ”experimentera”. Ett djur kan fångas när en fälla snabbt slås igen. Men detta är annorlunda. Det är en långsamt verkande fälla, men betet är så lockande att offret bara sitter där, som ett rådjur i strålkastarljuset, tills fällan långsamt men effektivt sluts.

Ingen utväg utan att överge synden: Till slut kanske den instängda personen inte ser någon utväg, även om alla omkring dem kanske tror att det inte är något problem att bara sluta. I Sydostasien hade man en ny metod för att fånga apor, antingen som husdjur eller för att äta. Man ställde en lerkruka med en hals i djungeln och lade lite godis i botten. Apor älskar sötsaker, och de sträcker in handen, tar godiset och går sin väg. De fortsätter att göra detta, medan halsen successivt blir smalare. En dag sticker apan in handen, och när handen väl är knuten till en knytnäve för att hålla i godiset kan apan inte få ut den. För att apan ska kunna fly måste den släppa godiset, och det kan den inte förmå sig att göra. Så apan ger upp sitt fria liv, eller till och med sitt liv, enbart för en enda bit godis. Så kan det också vara med synden.

Fråga: Vilka exempel finns det i Bibeln, i Gal 6:7 och Jak 3:5–6, på människor som skördar det onda de sått?

S: Vi ska bortse från exempel på mänskliga rättsliga straff, såsom att Simeon och Levi skingrades i Israel, och istället fokusera på mer långtgående saker.

Adam och Eva – Döden för människor

Kain som dödade Abel – Marken gav inte skörd åt honom.

Att Abraham inte lämnade hela sin familj utan tog Lot med sig – moabiterna och ammoniterna var ständigt Israels fiender.

Abraham tvivlade på Guds löfte och fick Ismael – Många arabiska muslimer har Ismaels blod i sig.

Ismael hånade eller mobbade Isak, och sedan skickades han och hans mor bort.

Jakob lurade Esau, blev sedan lurad av Laban och tvingades möta Esau igen. I 1 Mosebok 27 tvingas Jakob fly, och Rebecka skulle aldrig få se honom igen, och Jakob skulle bli lurad av Laban.

Eli som inte uppfostrar sina söner – De skulle båda dö och deras efterkommande skulle bli förbannade.

David räknade israeliterna – pesten

David begår äktenskapsbrott med Batseba och mördar Uria – 2 Samuelsboken 12:9–12. David på flykt undan Absalom.

Salomo älskade utländska hustrur och byggde hedniska tempel – hälften av kungariket togs ifrån honom under hans sons tid.

Jekonja lyssnade inte på Guds ord genom Jeremia – fick inga efterkommande som någonsin skulle sitta på tronen.

Generellt sett säger Jakob 3:5–6 att tungan är en eld som kan sätta en skog i brand.

Fråga: I Gal 6:7 och Jak 3:5–6, vilka är några exempel i kyrkans historia på troende som sått dåliga saker som bär frukt?

S: Det finns flera exempel.

Konstantin stängde på ett icke-våldsamt sätt hedniska tempel och många synagogor, så att människor istället skulle komma till kyrkan. Vissa säger att den europeiska kristendomen aldrig helt har återhämtat sig från vad Konstantin gjorde.

Konstantin gjorde kristendomen till den lagliga och privilegierade religionen i Romarriket. Utöver detta led de omkring en miljon persiska kristna under perioden 325–381 e.Kr., under Shapur II, och deras antal minskade när deras religion blev statsreligion i landets fiendeland.

60 000 kristna lakhmidiska araber dödades av den persiske kejsaren Shapur II efter deras tidigare räder in i Persien.

Zwingli samlade en armé för att besegra ett katolskt kanton i Schweiz. Han segrade, men i ett senare slag förlorade hans anhängare och han dödades.

Luther lärde andra att döda anabaptister, ända fram till den sista predikan han höll, då han ändrade åsikt. 72 år senare utbröt trettioåriga kriget mellan katoliker och lutheraner, som kostade ungefär en fjärdedel av Tysklands befolkning livet.

Luther blev antisemit efter att ha insett att judarna inte skulle konvertera till lutheranismen. Fyra århundraden efter att Luther predikat att man skulle döda och knivhugga dem, stod de flesta tyskar tålmodigt och såg på när nazisterna fick 6 miljoner judar att försvinna.

John Wesley tonade ned läran och läromässiga skillnader för att istället fokusera på evangelisation. Metodistkyrkan svängde snabbt in på den kristna liberalismen.

Fråga: Vad får vi ut av att så gott enligt Gal 6:7–8?

S: I Ordspråksboken 11:18 står det: ”Men den som sår rättfärdighet skördar en sann belöning.” Detta handlar inte bara om evigt liv, utan även om andra belöningar. Belöningarna kan bland annat vara glädjen att föra andra människor till Herren. I Hosea 10:12 står det: ”Så rättfärdighet för er själva och skörda frukten av kärleksfull hängivenhet; bryt upp er oplöjda mark. Ty det är dags att söka Herren tills han kommer och sänder rättfärdighet över er som regn.” (Berean Standard Bible)

Fråga: Hur kan människor i Gal 6:7 undgå att skörda det de inte sår?

S: I Jesu liknelse om de fyra jordarna kan man också tänka sig en femte jord: där ingenting grodde eftersom ingen sådde något frö. Det tar tid för växter att växa, och när de först spirar ser de inte ut att bli mycket. Det kan finnas stora gärningar för Gud, som skulle ha blommat ut efter många år, men som aldrig blev av eftersom ingen gjorde arbetet med att så och sköta fröet.

I Jakob 5:7–8 står det att vi måste vara tålmodiga som bonden. Var inte som den lille pojken som odlade en bönplanta till skolan. Den växte aldrig bra, eftersom han varje dag grävde upp den för att se hur den utvecklade sig. Kom ihåg att vi skördar under en annan årstid än den då vi sår.

Fråga: I Gal 6:6–8 och Matteus 6:21–33, vilka är de fem sätten vi kan se på var vi sår?

S: Du kan säga en sak och vara omedveten om att det egentligen är något annat. För att kontrollera detta finns det minst fem sätt att granska ditt liv på.

Dina kreditkortsutdrag och checkhäfte. Enligt Matteus 6:19–20, var lägger du dina pengar? Dina pengar kan ses som frön, oavsett om de går till att stödja kyrkans verksamhet eller till andra saker.

Ditt hjärta. Utifrån Matteus 6:21, vilka förhoppningar och drömmar har du som du skulle vilja se förverkligas?

Dina ögon. Enligt Matteus 6:22–23, vad tittar du på hela tiden? Underhållning, nyheterna, börsen eller något annat som tar upp en stor del av din tid?

Din kalender. Utifrån Matteus 6:24,33: hur tillbringar du större delen av din tid? Tillbringar du den med att söka Guds rike, Mammon eller något annat?

Dina tankar. Vad tänker du på i stunder när du inte har något särskilt att tänka på? Är dina tankar gudfruktiga, hatiska eller på annat sätt ogudaktiga? Handlar dina tankar enbart om oro och ångest, som Matteus 6:25–32, 34 varnar oss för?

Fråga: Hur hänger Gal 6:9 ihop med Gal 6:7–8?

S: Det handlar inte om att så för en dag, utan om att fortsätta så under hela såtiden, utan att tröttna. Om du tröttnar under såtiden och bara sår väldigt lite utsäde, spelar det ingen roll hur hårt du arbetar resten av året – du kommer bara att få en mycket liten skörd.

F: Hur skördar vi i proportion till vad vi sår, enligt Gal 6:9, 2 Kor 9:6 och Pred 11:1–6?

S: Ordspråksboken 11:24–26 förklarar det tydligt. En person som är generös och till och med sprider ut extra mycket kommer att få en extra skörd och bli rik (antingen materiellt eller andligt). Men den som håller tillbaka från andra kommer att hamna i fattigdom. Vi måste ta på allvar vad Ordspråksboken 22:9 säger om att vara generös mot andra.

Du kan anstränga dig, hålla ut, så och vårda fröet för att få en god skörd. Eller så kan du inte göra någonting alls. Men det finns också ett tredje sätt: att bara sporadiskt så ett litet frö och övertyga dig själv om att du sår, när du i själva verket inte gör särskilt mycket. Något du förmodligen inte vet om mig är att omkring 1985, efter ett samtal med min börsmäklare, investerade jag 5 000 dollar i ett företag som hette Apple Computer. Trots Apples och marknadens upp- och nedgångar är det idag värt cirka 4 miljoner dollar. Tänk om jag hade satsat 10 eller 15 tusen!

Hur som helst, efter ungefär en månad hade aktien redan stigit något, och på råd från min börsmäklare sålde jag den. Senare rådde min börsmäklare mig att köpa för 5 000 dollar igen, vilket jag gjorde. Sedan, efter att den hade stigit igen efter ungefär en eller två månader, sålde jag den igen. Istället för att tjäna 4 miljoner dollar tjänade jag förmodligen ungefär 4 000 dollar. Sådde jag? – Tekniskt sett ja. Men menade jag allvar med att sätta in pengar i just den aktien? – nej. Bedriver vi vår tjänst på ett liknande sätt? Vi leker lite med något bra och övertygar oss själva om att vi satsar, när vi i själva verket inte gör särskilt mycket. Hur ser det ut när vissa människor tjänar 300 eller 400 dollar per år, och en missionär lever bland dem, på deras inkomstnivå, i årtionden. Sedan betalar en grupp människor ungefär 1 200 dollar per person för att komma dit i åtta dagar och bedriva missionsarbete. Det är okej att göra kortsiktiga insatser, men tro inte att det är en ersättning för långsiktigt såddarbete.

Jag hörde en gång talas om en erfaren, välavlönad, kristen kirurg som funderade på att lägga ner sin praktik och åka till Afrika för att utföra operationer där. Men när hon räknade på saken insåg hon att hon kunde fortsätta att utföra operationer i Amerika och med sin inkomst finansiera tre afrikanska kirurger som kunde utföra operationer. Så det var ekonomiskt sett bättre för henne att finansiera tre kirurger än att åka dit själv. Det finns alltså ett ”lekande” med att så, ihärdigt såande och sedan, i kirurgens fall, smart och ihärdigt såande.

Fråga: Hur sätter vissa troende, enligt Gal 6:6–9, självpåtagna begränsningar för att så på ett bra sätt?

S: Vi kan helt enkelt bli för upptagna. Vi kan vara för upptagna med att så andra saker, eller så slösar vi bort tid på att inte så någonting alls. Som en pastor sa: ”Låt inte det att göra bra saker hindra dig från att göra stora saker.” Vi distraheras alltför lätt av världen, politiken, aktuella händelser, nyheter, kommentarer, filmer och tusen andra njutbara saker för att ha mycket tid över att tjäna Gud. Kristna behöver bli ”mindre”; det vill säga mindre upptagna av andra distraherande saker, så att vi, när vi är tomma, kan fyllas till brädden av Anden.

Ett andra viktigt sätt att både sluta så goda saker och till och med börja så dåliga saker är att låta oförlåtelse finnas kvar i vårt hjärta. I Matteus 18:21–22, när Petrus frågade Jesus hur många gånger han måste förlåta sin broder, svarade Jesus bildligt 70 gånger 7.

Fråga: I Gal 6:6, 9–10, vad är den tidsmässiga kontexten för dessa verser?

S: Paulus förföljdes av judar som ville döda honom. Paulus hade här också att göra med judaister bland de kristna som ville misskreditera honom. Paulus höll på att samla in en stor kollekt för att ge till församlingen i Jerusalem som hjälp vid hungersnöden. De ville misskreditera Paulus insamling, antingen genom att så tvivel om det verkliga behovet, hur pengarna skulle användas eller om Paulus motiv. Det behövdes inte övertyga andra om att Paulus var girig; allt de behövde göra var att skapa tillräckligt med tvivel och osäkerhet för att folk skulle tveka att ge, och med endast en mager insamling skulle Paulus hamna i en pinsam situation.

Fråga: Vad ska man göra, enligt Gal 6:9, om man känner att man börjar tröttna på att så det goda?

S: Var mer tålmodig när du springer ditt maratonlopp. Sluta titta på dig själv; lyft blicken och se dig omkring istället. Först och främst, klandra inte dig själv för det, för du är inte ensam. Paulus, som skriver detta, visste själv väl hur det kändes i 2 Kor 1:8–11. Men precis som Paulus, som mötte många svårigheter för församlingens skull bara för att se att församlingen i Korint riskerade att glida bort (2 Korintierbrevet), såg Paulus bortom sig själv. Resultaten ligger i Guds händer. Kraften att tjäna ligger i Guds händer. Kärleken som motiverar dig att tjäna ligger i Guds händer.

Vi kan drabbas av utbrändhet när vi försöker tjäna Gud enbart med egen kraft, genom att lysa upp vår egen väg (Jesaja 50:11), bygger våra egna trasiga cisterner för att samla vatten (Jeremia 2:13), utkämpar strider med våra egna vapen (Matteus 26:51–54) och till och med är så övertygade om hur kloka vi är att vi ger Gud våra egna råd (Matteus 16:22–23).

Ditt värde i Guds verk på jorden ligger inte i vem du är, utan snarare i hur Kristus lyser genom dig. ”Jag är så andlig, så kunnig, så trogen och kärleksfull (och ödmjuk också!) – så titta på mig, mig, mig” – istället för på Kristus. Det handlar inte om hur stor en troende du är (se på Ester och Mordokai), utan snarare om vilken sorts kanal för Gud du är. Effektiviteten i den kristna tjänsten ligger inte i vad du gör, utan i vad Gud gör genom dig. Så gör helt enkelt saker i Guds kraft, inte i din egen (Jeremia 17:5–8), närma dig Honom i bön (Lukas 18:1) och gläd dig åt att se Guds resultat.

Slutligen, se dig omkring och uppmärksamma brådskan. I Johannes 4:35–36 och Lukas 10:2 står det att åkrarna är vita till skörd. Vi behöver inte be så mycket om att få en skörd, utan snarare om att det ska finnas fler skördare. Kom ihåg att ditt arbete inte är förgäves, som det står i 1 Korintierbrevet 15:10, 58.

Fråga: Varför varnar Paulus oss i Gal 6:9 för att både inte tröttna och inte förlora modet/svika?

S: När man sår är det viktigt att undvika två saker: att tröttna och att ge upp. Växterna är inte skördeklara förrän ungefär fyra månader efter att man har sått dem. Man får bara skörden om man väntar ”i rätt tid och inte förlorar modet”. Man skulle nästan kunna tro att Paulus här också talade till sig själv, med tanke på de prövningar han genomgick, då han blev stenad och lämnad att dö för vad som inledningsvis bara var en liten frukt i Galatien.

Inom jordbruket kan arbetaren frestas att ge upp och sluta i förtid, eller också att inte dosera sina krafter och svimma av värmen.

Kom ihåg, som vi ständigt får lära oss, att alla problem och konflikter löses inom en timme – ENDAST PÅ TV.

Som John Brown (s. 344) säger: ”Kristna beter sig ofta som barn när det gäller denna skörd. De vill så och skörda på samma dag.” (citat ur John R.W. Stotts *The Message of Galatians*, s. 172).

Fråga: Ska vi, enligt Gal 6:10, göra gott mot alla, eller ska vi inte visa gästfrihet mot falska lärare, som det står i 2 Joh 10–11?

S: Båda delarna. Att välkomna falska lärare i våra hem ger både dem och andra intrycket att deras lära är acceptabel för oss, och att vi anser att den är acceptabel för Gud. Vi vill inte vilseleda människor på detta sätt. Vi gör inte gott mot falska lärare eller andra när vi välkomnar dem.

F: Varför betonade Paulus sina stora bokstäver i Gal 6:11?

S: Det finns ett antal teorier, varav vissa är långsökta. Här är en osannolik teori och två mer troliga.

a) Paulus skrev medvetet bokstäverna större än nödvändigt för att framhäva något. Men om detta vore sant, vad var det då exakt som Paulus framhöll?

b) Paulus skrev med större bokstäver än den professionella skrivaren.

c) Kanske hade Paulus dålig syn, eller höll på att bli blind. Om Paulus hade drabbats av en ögonsjukdom innan han besökte dem, kan detta vara anledningen till att Paulus sa att galaterna ”var villiga att riva ut sina ögon för hans skull” i Galaterbrevet 4:15. The Expositor’s Greek Testament, vol. 3, s. 190, företräder denna uppfattning.

Fråga: Varför skulle omskärelse i Gal 6:12 vara ett sätt att undvika förföljelse?

S: På Paulus tid (51–57 e.Kr.) skulle det hjälpa någon att undgå att bli förföljd av judarna.

Fråga: Vad betyder ”att göra ett gott intryck utåt” i Gal 6:12?

S: På engelska är det en neutral fras som kan betyda att göra ett gott intryck uppriktigt av goda skäl, eller oärligt av dåliga skäl. Så är det inte på grekiska. På grekiska betyder ordet euprosōpēsai att göra ett gott intryck på ett oärligt sätt, att vilseleda någon.

Fråga: Ska vi, enligt Gal6:14 och 1 Kor1:17 –2:2, berömma oss av korset? Mormoner, Jehovas vittnen och muslimer anser att det är fel att göra det.

S: Eftersom vår tro ska vara densamma som apostlarnas, bör vi göra det. Paulus skulle ha varit en mycket dålig mormon eller Jehovas vittne enligt Galaterbrevet6:14 och 1 Korintierbrevet 1:17–2:2. För den delen skulle även Tomas ha varit det, som kallade Jesus ”min Herre och min Gud” i Johannes20:28 . Det skulle även Stefanus ha varit, som bad till Jesus i Apostlagärningarna 7:59. Det skulle även Johannes ha gjort, som med egna ögon såg människor och änglar prisa och förhärliga Jesus i himlen i Uppenbarelseboken 5:8–14; 7:9–10. För att toppa det hela sade Jesus att alla ska ära Sonen precis som de ärar Fadern, i Johannes 5:23.

Ignatius var en lärjunge till aposteln Johannes och dog antingen år 107 eller 116 e.Kr. I Ignatius andra brev till efesierna, kapitel 13, står det: ”Min ande böjer sig i tillbedjan inför korset, som är en stötesten för dem som inte tror, men som för er är till frälsning och evigt liv.” (Ante-Nicene Fathers, volym 1, s. 102.) Låt oss tro på och leva efter det som Ignatius lärde ut.

Fråga: Vem är ”Guds Israel” i Gal 6:16?

S: Det finns två synsätt bland kristna:

1. Sedan Kristi död är Guds Israel kyrkan, oavsett om en person är jude eller hedning.

2. Detta avser det judiska folket, antingen de som ännu inte tror på Kristus men kommer att göra det, eller de som redan har kommit till Kristus.

I boken ”Hard Sayings of the Bible”, s. 633–636, ges grekiska grammatiska argument för båda sidor.

Fråga: I Gal 6:17, vilka märken hade Paulus?

S: Skriften säger inget om detta. En förklaring är de ärr och fysiska skador som Paulus ådragit sig genom misshandel, skeppsbrott och förföljelser. Precis som en slav i den romerska världen kunde märkas med sin ägares namn, så blev Paulus på sätt och vis märkt med Kristi namn genom de slag och skador som hans kropp utsattes för.

En andra förklaring, att det var ”stigmata”, är inte lika trolig, eftersom den tidiga kyrkan uppenbarligen inte var bekant med begreppet.

F: I Gal 6:17, kan märkena på Paulus ha varit ”stigmata”?

S: – Troligen inte. Stigmata är öppna sår som har uppstått på händerna och sidan hos vissa katolska mystiker utan någon känd fysisk orsak. Padre Pio (1887–1968) var en av dem. Han avled senare en naturlig död, vilket Padre Pio sade var ett offer för kyrkans enhet.

Det har förekommit minst 321 påståenden om stigmata fram till början av 1900-talet, enligt John R.W. Stotts The Message of Galatians, s. 181.

Vissa hävdar att stigmata är ett psykologiskt fenomen, medan andra menar att det är ett mirakulöst tecken från Gud. En viktig punkt gäller händerna. Det grekiska ordet för ”hand” omfattar handleden, och vi vet idag att vid korsfästelsen satt spikarna i den övre delen av offrets handled, där benet skulle hålla fast spiken. Om spikarna hade suttit i handflatorna skulle de ha rivits ut. Stigmata uppträder på handflatorna.

F: Hur vet vi att Paulus skrev Galaterbrevet?

S: Det finns minst två skäl.

1. Paulus säger det själv i Galaterbrevet 6:11. Vi litar på att detta stämmer eftersom ingen i den tidiga kyrkan någonsin ifrågasatte detta. Gud lovade att bevara sitt ord i Jesaja 55:10–11; Jesaja 59:21; Jesaja 40:6–8; 1 Petrus 1:24–25; Matteus 24:35.

2. Bevis från den tidiga kyrkan. Se två frågor längre fram för författare som hänvisade till Galaterbrevet.

Fråga: Vilka bevis har vi för att Galaterbrevet hör hemma i Bibeln?

S: Det finns minst fyra skäl.

1. Paulus skrev den, och han var en apostel. Petrus intygade att Paulus ord var Skriften i 2 Petrus 3:15–16.

2. Paulus själv sa att han var apostel i 1 Timoteusbrevet 1:1; 2:7, Romarbrevet 1:1; 1 Korintierbrevet 1:1; 9:1, 2 Korintierbrevet 1:1, 11:5; Galaterbrevet 1:1, Efesierbrevet 1:1; Kolosserbrevet 1:1; 1 Timoteusbrevet 1:1; 2 Timoteusbrevet 1:1; Titusbrevet 1:1.

3. Bevis från den tidiga kyrkan. Se nästa fråga för några av de författare som hänvisade till verser i Galaterbrevet.

4. Tidiga manuskript av Galaterbrevet

Här är författare från den tidiga kyrkan som hänvisade till Galaterbrevet.

2. Klemensbrevet, kap. 2, s. 251 (120–140 e.Kr.) citerar både Jesaja 54:1 och Galaterbrevet 4:27

Polykarpus brev till filipperna (100–155 e.Kr.) citerar en fjärdedel av en vers ur Galaterbrevet: ”Gud låter sig inte hånas” (3 av 14 grekiska ord).

Mathetes till Diognetus (ca 130–200 e.Kr.), kap. 4, s. 26, anspelar på Galaterbrevet 4:10: ”att de håller reda på månader och dagar”.

Den muratoriska kanon (ca 190–217 e.Kr.) nämner att Paulus i sina brev skrev till sju församlingar: Korintierna (två brev), Efesierna, Filipperna, Kolosserna, Galaterna, Tessalonikerna (två brev) och Romarna. Paulus skrev också brevet till Filemon, brevet till Titus och två brev till Timoteus.

Irenaeus av Lyon (182–188 e.Kr.) citerar Galaterbrevet 4:4–5 som om Paulus skrev till galaterna. Irenaeus, Mot kätterierna, bok 3, kap. 16.3, s. 441

I ”De skilitiska martyrernas lidande” (180–202 e.Kr.) nämns Paulus skrifter utan att några specifika böcker identifieras.

Klemens av Alexandria citerar Galaterbrevet 3:19, 23, 24 som om det vore skrivet av Paulus i *Stromata* (193–202 e.Kr.), bok 1, kap. 27, s. 338

Tertullianus (198–220 e.Kr.) citerar 1 Korintierbrevet 8:2 samt Galaterbrevet 1:7 och 5:7 som om de vore författade av aposteln i *Om föreskrifter mot kättare*, kap. 27, s. 256.

Tertullianus (198–220 e.Kr.) nämner att Paulus är författare till Galaterbrevet, Korintierbreven, Filipperbrevet, Tessalonikerbreven, Efesierbrevet och Romarbrevet, och att Johannes är författare till Uppenbarelseboken i ”Mot Marcion”, bok 4, kap. 5, s. 350.

Tertullianus 207 e.Kr. sade att Paulus skrev till galaterna i Tertullianus ”Mot Marcion”, bok 4, kapitel 5, s. 350. Det var en bok ”som härstammar från apostlarna och som har bevarats som en helig skatt i apostlarnas församlingar”.

Theodotus, troligen montanist (ca 240 e.Kr.), anspelar på Romarbrevet8:15 och Galaterbrevet 4:6 i kap. 19, s. 45

Hippolytus (222–235/6 e.Kr.) citerar halva Galaterbrevet 1:1 som om det vore av Paulus, i *Avhandling om Kristus och Antikrist*, kap. 8, s. 206. Han citerar Galaterbrevet 3:20, ett fragment ur *Kommentarer till Fjärde Moseboken*, s. 169

Origenes (verkade 225–253/254 e.Kr.) hänvisar till Galaterbrevet2:12 som om det vore av Paulus i Brevet till galaterna. Origenes, Mot Celsus, bok 2, kap. 1, s. 429

Novatianus (250/254–257 e.Kr.) citerade Galaterbrevet 1:1 och1:12 som skrivna av Paulus. Avhandling om treenigheten, kap. 13, s. 622

Cyprianus av Kartago (ca 246–258 e.Kr.) ”Paulus till galaterna” och från ”Galaterbrevet” i Cyprianus avhandlingar, avhandling 12, den tredje boken 3,9,64, bland annat. Han citerar också Galaterbrevet 5:17–22 och säger att detta är av aposteln Paulus i Avhandling 4, kap. 16, s. 452.

Firmilianus av Caesarea till Cyprianus, brev 74, kap. 12, s. 393 (256 e.Kr.), citerar halva Galaterbrevet 3:27

Sjunde konciliet i Kartago, s. 566 (258 e.Kr.) Nemesianus av Thubunae citerar Galaterbrevet 5:19–21 som om det vore av aposteln.

Adamantius (ca 300 e.Kr.) Adamantius säger att Paulus skrev till galaterna. ”Dialog om den sanna tron” (808a), s. 44

Methodius (270–311/312 e.Kr.) citerar Galaterbrevet 5:22,23 som om det vore av aposteln. ”De tio jungfrurnas bankett”, diskurs 10, s. 340

Alexander av Alexandria (313–326 e.Kr.) citerar Galaterbrevet 1:8,9 som skrivet av ”den välsignade Paulus” i ”Brev om den arianska kätterin”, kap. 1.13, s. 296

Athanasius av Alexandria (ca 318 e.Kr.)

Eusebius av Caesarea (318–325 e.Kr.)

Efter Nicea

Eusebius Kyrkohistoria (323–326 e.Kr.), bok 3, kap. 3, s. 134 (underförstått). Han säger: ”Paulus fjorton brev är välkända och obestridda.” Sedan säger han att vissa ifrågasätter om Paulus skrev Hebreerbrevet eller inte. Han säger också i bok 3, kap. 25, s. 155 att Paulus brev är helig skrift. Nicene and Post-Nicene Fathers, andra serien, vol. 1, s. 155.

Sofisten Asterius (efter 341 e.Kr.)

Aphrahat (337–345 e.Kr.) Select Demonstrations

Hegemonius (300-talet) citerar en del av Gal 4:3 som om den vore av aposteln Paulus. Disputation with Manes, kap. 13, s. 188. Han citerar också Galaterbrevet 1:6–8 i Disputation with Manes, kap. 36, s. 209

Eusebius av Emesa (ca 359 e.Kr.)

Victorinus av Rom (efter 363 e.Kr.)

Athanasius av Alexandria (367 e.Kr.) listar böckerna i Nya testamentet i Festbrev 39, s. 552

Hilarius av Poitiers (355–367/368 e.Kr.)

Synopsis Scripturae Sacrae (350–370 e.Kr. eller 500-talet) nämner Paulus brev till galaterna som en del av Nya testamentet. Det citerar allt utom den sista meningen i Galaterbrevet 1:1.

Marcellus av Ancyra (ca 374 e.Kr.) hänvisar till Galaterbrevet 1:11

Hymnförfattaren Efraim från Syrien (350–378 e.Kr.)

Basilius av Kappadokien (357–378/379 e.Kr.) citerar Galaterbrevet 4:7 som om det vore av Paulus. Om Anden, kap. 5.10, s. 7

Synoden i Laodicea (i Frygien) (343–381 e.Kr.) kanon 60, s. 159, listar böckerna i Gamla testamentet och Nya testamentet. Kanon 59, s. 158, säger att endast de kanoniska böckerna i Gamla och Nya testamentet får läsas i kyrkan.

Ambrosiaster (efter 384 e.Kr.)

Cyril av Jerusalem (ca 349–386 e.Kr.)

Ambrosius av Milano (370–390 e.Kr.)

Gregorius av Nazianzus (330–391 e.Kr.)

Pacianus av Barcelona (342–379/392 e.Kr.)

Gregorius av Elvira (efter 392 e.Kr.)

Gregorius av Nyssa (ca 356–397 e.Kr.)

Didymus (398 e.Kr.)

Schismatikern Lucifer av Cagliari, Sardinien (361–ca 399 e.Kr.)

Ammon (400-talet)

Epifanius av Salamis (360–403 e.Kr.)

Rufinus kommentar till apostoliska trosbekännelsen (374–406 e.Kr.)

Gaudentius (efter 406 e.Kr.)

Johannes Chrysostomos (392–407 e.Kr.) skrev en kommentar till Galaterbrevet, som finns bevarad än i dag.

Chromatius (407 e.Kr.)

Severian (efter 408 e.Kr.)

Niceta av Remesianus (414 e.Kr.)

Hieronymus (373–420 e.Kr.)

Kyrkomötet i Kartago (218 biskopar) (393–419 e.Kr.)

Augustinus av Hippo (388–28 augusti 430 e.Kr.)

Den semi-pelagianske Johannes Cassianus (419–430 e.Kr.)

Nilus (ca 430 e.Kr.) hänvisar till Galaterbrevet 6:10

Marcus av Eremita (efter 430 e.Kr.)

Vincent av Lerins (ca 434 e.Kr.)

Sokrates kyrkohistoria (ca 400–439 e.Kr.)

Alexandrinus-manuskriptet (A) (ca 450 e.Kr.)

Hesychius av Jerusalem (efter 450 e.Kr.) hänvisar till Galaterbrevet 6:2, och inga andra verser i Galaterbrevet

Kyrkomötet i Chalcedon mot monofysiterna (451 e.Kr.)

Quodvultdeus (ca 453 e.Kr.)

Theodoret av Cyrus (biskop och historiker) (423–458 e.Kr.)

Påve Leo I av Rom (440–461 e.Kr.)

Prosper av Aquitaine (Cassians motståndare) (426–465 e.Kr.)

Varimadum (445/480 e.Kr.)

Makarios/Symeon (400- eller 500-talet)

Speculum (500-talet)

Theodotus av Ancyra (500-talet e.Kr.)

Andra konciliet i Konstantinopel (ca 153 närvarande) (maj 553 e.Kr.)

Proclus (412–485 e.Kr.)

Bevis på kättare och falska skrifter

Kättaren Marcion enligt Tertullianus och Adamantius

Den manikeiska kättaren Faustinus av Milevis/Milevum (400-talet)

Kättaren Priscillianus (avrättad 385 e.Kr.) hänvisar till Galaterbrevet 3:28

Donatisten Tyconius (efter 390 e.Kr.) hänvisar till Galaterbrevet 3:28 och andra verser.

Kättaren Pelagius (416–418 e.Kr.)

Nestorius ”Herakleides basar” (451/452 e.Kr.)

Den pelagianske kättaren Teodor av Mopsuestia (425 e.Kr.)

Mycket av detta är hämtat från Aland et al. fjärde reviderade upplagan, Adamantius: Dialog om den sanna tron på Gud, och Stegböckerna: det syriska Liber Graduum.

Fråga: Hur vet vi, enligt Galaterbrevet, att Skriften idag är en tillförlitlig bevarad version av det som ursprungligen skrevs?

S: Det finns åtminstone tre goda skäl.

1. Gud lovade att bevara sitt ord i Jesaja 55:10–11; Jesaja 59:21; Jesaja 40:6–8; 1 Petrus 1:24–25; Matteus 24:35.

2. Bevis från den tidiga kyrkan. Författare inom den tidiga kyrkan fram till det första konciliet i Nicea (325 e.Kr.) citerade från Galaterbrevet omkring 182 gånger, utan att räkna med anspelningar. De citerade 59 % av Galaterbrevet, räknat med bråkdelar av verser som fraktioner. Det är 87,4 av totalt 149 verser.

Se föregående fråga för författare som hänvisade till verser i Galaterbrevet.

3. De äldsta manuskripten vi har av Galaterbrevet visar att det finns små variationer mellan manuskripten, men inga teologiskt betydande fel.

p46 Chester Beatty II (100–150 e.Kr.) innehåller 140 verser ur Galaterbrevet, liksom andra verser. Mer specifikt innehåller den Galaterbrevet 1:1–8;1:10 –2:9;2:12 –21; 3:2–29; 4:2–18;4:20-5:17 ;5:20 –6:8;6:10 –18 samt andra delar av Paulus brev och Hebreerbrevet. I The Complete Text of the Earliest New Testament Manuscripts finns ett fotografi av en del av p46 på s. 192. På s. 197–198 står det också att kvaliteten och de stichiometriska markeringarna visar att detta skrevs av en professionell skrivare. Ett ganska läsbart fotografi av sidan ur Chester Beatty-papyri med Galaterbrevet 6:10–18 och inledningen av Filipperbrevet finns i *Paul: Apostle of the Heart Set Free*.

Första hälften av 300-talet – 1936 – Frederic G. Kenyon enligt *The Complete Text of the Earliest New Testament Manuscripts*.

200-talet e.Kr. – 1935 – Ulrich Wilcken enligt *The Complete Text of the Earliest New Testament Manuscripts*.

200 e.Kr. – 1968 – *The Text of the New Testament*.

81–96 e.Kr. – 1988 – Young Kyu Kim enligt The Complete Text of the Earliest New Testament Manuscripts.

Cirka 200 e.Kr. – 1975 – Aland et al., tredje upplagan.

Cirka 200 e.Kr. – 1998 – Aland m.fl., fjärde reviderade upplagan.

Tidigt till mitten av 200-talet e.Kr. – 1999 – Den fullständiga texten av de äldsta Nya testamentets manuskripten. Detta baseras delvis på att handstilen är mycket lik den i Papyrus Oxyrhynchus 8 (sent 100-tal eller tidigt 200-tal) och Papyrus Oxyrhynchus 2337 (sent 100-tal).

s. 51 (= Papyrus Oxyrhynchus 2157) Galaterbrevet 1:2–10, 13, 16–20 ca 400 e.Kr.

ca 400 e.Kr. – 1968 – The Text of the New Testament och – 1975 – Aland et al., tredje upplagan och – 1998 – Aland et al., fjärde reviderade upplagan

Vaticanus [B] 325–350 e.Kr.

Sinaiticus [Si] 340–350 e.Kr.

Bohairisk koptiska [Boh] 3:e/4:e århundradet

Sahidisk koptiska [Sah] 3:e/4:e århundradet

Gotisk [Goth] 493–555 e.Kr.

Se www.BibleQuery.org/Galatians Manuscripts.html för mer information om tidiga manuskript av Galaterbrevet.