< Bibelfråga från Judasbrevet

Fråga: Vem är Judas i Judasbrevet 1?

S: Judas är en bror till Jakob. Det fanns mer än en Jakob, men den Jakob som nämns här och Judas var troligen Jesu halvbröder. Andra möjligheter är aposteln Judas (inte Iskariot) och Judas, en ledare i Jerusalem som sändes ut tillsammans med Paulus, Barnabas och Silas i Apostlagärningarna15:22 .

F: I Judasbrevet 1, vilka likheter och skillnader finns det mellan denna bok och 2 Petrusbrevet?

S: Likheter:

1. Jesu Kristi tjänare i 2 Petrus 1:1 och Judas 1

2. Gemensam frälsning i 2 Petrusbrevet 1 och Judasbrevet 3

3. ”Älskade” (4 gånger i 2 Petrus och 3 gånger i Judas)

4. Användning av det ovanliga grekiska ordet (despotes) i 2 Petrusbrevet 2:1 och Judasbrevet 4.

5. Förtal av härliga varelser i 2 Petrusbrevet 2:10 och Judasbrevet 8

6. Sodom och Gomorra i 2 Petrusbrevet 2:6–9 och Judasbrevet 7

7. Kristi kommande dom i 2 Petrusbrevet 3:7, 10, 12–14 och Judasbrevet 13–15, 21

8. Liknande avslutningar: ”både nu och till evighetens dag. Amen” i 2 Petrus3:18 och ”nu och i all evighet. Amen” i Judas 25

Skillnader:

1. Där det finns likheter går 2 Petrusbrevet i allmänhet mer in på detaljer, med undantag för de härliga varelserna.

2. Aposteln i 2 Petrus 1:1 jämfört med Jakobs bror i Judasbrevet 1

3. Nåd och frid genom kunskap (2 Petrusbrevet 1:2) jämfört med barmhärtighet, frid och kärlek (Judasbrevet 2)

4. Längd: 2 Petrusbrevet är dubbelt så långt som Judasbrevet (937 ord jämfört med 458 ord på grekiska).

5. Ytterligare ämnen: till exempel nämns Paulus i 2 Petrusbrevet 3:15–16.

6. Judasbrevet har mycket färgstarka metaforer

7. 2 Petrusbrevet innehåller ytterligare exempel på Noa och hundar.

8. Två hänvisningar till apokryferna i Judasbrevet

9. Att kämpa för tron i Judasbrevet jämfört med att undkomma fördärvet i 2 Petrusbrevet.

10. Judasbrevet 7,13 betonar evigheten, medan 2 Petrusbrevet 3:3–8,12 betonar tiden.

11. Medan Judasbrevet är mycket kortfattat, är 2 Petrusbrevet skrivet på ett sätt som skyddar mot att människor tror på ”hård kalvinism”. Exempel är: ”han vill inte att någon ska gå förlorad, utan att alla ska komma till omvändelse” (2 Petrus 3:9), ”förnekar Herren som har köpt dem” (2 Petrus 2:1), och de som undkommer världens fördärv men återigen fastnar i det (2 Petrus2:19 –22).

Sammanfattning: Skillnaderna och likheterna kan förklaras av två män med något olika stilar, som mycket troligt pratade med varandra och skrev vid ungefär samma tid om liknande problem, där Petrus skrev ett mer omfattande brev.

Fråga: Skeptikern Bart Ehrman skriver: ”Det är svårt att tro att dessa två brev [Jakobsbrevet och Judasbrevet] skulle ha kunnat skrivas av två arameisktalande bönder från Galiléen som tillhörde den lägre klassen (vars mer berömda bror [Jesus] inte är känd för att ha kunnat skriva, än mindre författa en komplicerad avhandling på grekiska).” Jesus, Interrupted, s. 134–135

På ett annat ställe skriver Ehrman: ”Vi har viss information om vad det innebar att vara en bonde från lägre samhällsklasser på landsbygden i Palestina under det första århundradet. En sak det innebar var att man nästan säkert var analfabet. Jesus själv var ett stort undantag, eftersom han uppenbarligen kunde läsa (Lukas4:16 –20), men det finns inget som tyder på att han kunde skriva … Hur många kunde läsa? Analfabetismen var utbredd i hela Romarriket. I bästa fall var kanske 10 procent av befolkningen någorlunda läskunniga. Och dessa 10 procent tillhörde de mer välbärgade klasserna … Ingenting i evangelierna eller Apostlagärningarna tyder på att Jesu följare kunde läsa, än mindre skriva. Faktum är att det finns en berättelse i Apostlagärningarna där Petrus och Johannes sägs vara ’olärda’ (Apostlagärningarna4:13 ) – det forntida ordet för analfabeter.” (Jesus, Interrupted, s. 105–106). Se även Lost Christianities, s. 203.

A: Ehrman säger detta eftersom han inte tror att folket i Galiléen talade grekiska. Detta trots att de hade grekiska på sina mynt och var omgivna på tre sidor av grekisktalande regioner. Det finns minst fyra argument som tyder på att Ehrman har fel.

1. Närheten till Kapernaum och Fenicien: Nasaret, där Jesus växte upp, låg cirka 15 miles från Fenicien i en riktning och endast cirka 20 miles från Kapernaum, där många grekisktalande bodde. Galiléen gränsade i väster, norr och öster till grekisktalande regioner. Öster om Galiléen låg ”Dekapolis”, grekiska för ”tio städer”. Den besatte mannen från Gerasa bodde i det området. De grekisktalande människorna som bodde där födde upp (och åt därmed också) svin. Jesus predikade där när han korsade Galileiska sjön. Han talade säkerligen grekiska när han predikade för dem.

2. Mynt från Galiléen: Följande är hämtat från boken *Greco-Roman Culture and the Galilee of Jesus* av Mark A. Chancey (Cambridge University Press, 2005). Han skriver att när man betraktar mynten från Galiléen, ”var inskriptionerna vanligtvis på grekiska, även om några få mynt som hittats i Palestina har hebreiska inskriptioner”. (s. 168) … ”Ett annat kännetecken som utmärkte de hasmonéiska mynten var deras begränsade användning av grekiska. Grekiska tecken och monogram, vars betydelse är oklar, återfinns på vissa mynt av Hyrkanos I. De flesta av hans mynt använder dock en hebreisk skrift som redan var forntida under hans regeringstid;” (ibid. s. 169) … ”Åtminstone ett mynt av Agrippa II präglades troligen i Galiléen, vilket framgår av det kransomgivna grekiska ordet ’Tiberias’ på baksidan. En avbildning av en palmkvist och inskriptionen … [på grekiska] ’Kung Agrippa, kejsarens seger’ återfinns på framsidan.” (ibid. s. 183)

3. Läs- och skrivkunnighet i Romarriket är irrelevant: Ehrman glömmer att andelen människor i Romarriket (Spanien, Britannien, Tyskland osv.) som inte kunde läsa är irrelevant; det är andelen utbildade människor bland judarna i Judeen och Galiléen som spelar roll. Judarna hade en betydligt högre utbildningsnivå än de flesta andra folk i Romarriket. Det faktum att Sanhedrin anklagade Petrus och Johannes för att vara outbildade betyder inte att så var fallet.

4. Läs- och skrivkunnighet i Palestina: Som en sidokommentar kan nämnas att arkeologer i Deir Alla i Jordandalen har hittat en skolpojkes skrivövning där Bileam, son till Beor, nämns tre gånger. Denna har daterats med radiokarbonmetoden till 800/760 f.Kr.

Fråga: Skrev Judas i Judasbrevet 3 ytterligare ett brev om vår gemensamma frälsning?

S: Judas hade för avsikt att skriva ett visst slags brev, men ändrade sig sedan. Det grekiska ordet som översätts med ”kämpa ihärdigt” är det ord från vilket vårt ord ”agonisera” härstammar. Det finns inga bevis, varken för eller emot, att Judas senare skrev ett andra brev. Om han gjorde det var Gud inte skyldig att se till att det bevarades; Gud kunde bevara vilka brev Han än önskade.

Dessutom innebär frasen här inte alls att Judas var tvungen att skriva ett andra brev. Det betyder helt enkelt att Judas hellre hade velat skriva om hur stor vår gemensamma frälsning var, och att han beklagade att det fanns ett behov av ett sådant brev.

Som en sidokommentar: när vi (på ett korrekt och berättigat sätt) kritiserar andra troende, såsom Judas gjorde, bör vi följa Judas exempel och göra det med omsorg och beklagande över att situationen är sådan att tillrättavisning behövs.

Fråga: I Judasbrevet 3, i vilken utsträckning bör vi bara dela med oss av tron, jämfört med att kämpa för tron mot kätterier?

S: Det beror verkligen på den aktuella situationen och den allmänna kulturen. Judas föredrog att dela med sig av tron, men kände ett brådskande behov av att byta inriktning, kanske utifrån vad han hade hört. Ibland måste vi brådskande byta inriktning och ta itu med de vargar som angriper församlingen. När situationen inte är brådskande bör vi ändå undervisa för att försvara hjorden. Men i allmänhet, och för det mesta, bör vi vara som Judas och föredra att dela med oss av vår gemensamma frälsning.

F: Hur kunde människor som var lösaktiga, hängav sig åt onaturliga lustar, fördärvade köttet, festade tillsammans och följde ogudaktiga begär i Judasbrevet 4–10 överraska en församling?

S: Människor kan göra saker i hemlighet. Judas säger inte att de gjorde något av detta under gudstjänsterna. Snarare gjorde de dessa saker utan att församlingens medlemmar kände till det, eller så kan de till och med ha försökt leda några andra i församlingen på avvägar, och ändå tolererades de. Ännu värre är att vissa avfällingar som behöver avslöjas är ledare i församlingen.

F: I Judasbrevet 5, vad var poängen med att rädda israeliterna ur Egypten och sedan förgöra de flesta av dem?

S: Tre punkter att beakta i svaret.

1) Folket kunde välja att följa med Mose eller inte. Faktum är att en blandad skara, inklusive icke-israeliter, följde med dem i 2 Mosebok 12:38.

2) Folket var till en början villigt att ge sig av och följa Gud och Mose, men ändrade sig sedan och önskade att de var tillbaka i Egypten (2 Mos 16:3).

3) Vi bör lära oss att det, precis som för dem, inte hjälper att ge sig iväg i rätt riktning om vi vänder om och vill återvända dit vi kom ifrån.

Fråga: Vem är de bundna änglarna som Judas nämner i Judasbrevet 6?

S: Det är de fallna änglarna, som för närvarande är bundna. Det finns tre olika uppfattningar.

1. Vissa bundna, vissa fria: Idag är vissa demoner bundna, medan andra är fria och gör ont på jorden. Till och med de fria demonerna som Jesus mötte var rädda för att Jesus skulle kasta dem i avgrunden.

2. Alla är delvis bundna: En annan uppfattning är att alla demoner för närvarande är bundna, men att de även i bundet tillstånd kan påverka människor. Som det sägs i *Bible Difficulties and Seeming Contradictions* (s. 225–226) med en analogi: ”En person kan vara fängslad på livstid i ett fängelse och ändå ges privilegiet att gå omkring på fängelsegården eller till och med utanför den under vissa villkor och begränsningar.” Se *Christian Theology* av Millard J. Erickson, s. 447–448, för mer information om denna uppfattning.

3. Kombination: Min uppfattning är en blandning av de två. Olika demoner kan ha olika begränsningar och olika grader av frihet. Det framgår tydligt av Judasbrevet att begränsningarna för vissa demoner har skärpts. Ingen demon kan dock gå emot Kristi bud.

Fråga: Är de bundna änglarna i Judasbrevet 6 de som omnämns i 1 Mosebok 6, där nefilim var avkomma till änglar och mänskliga kvinnor?

S: Åsikterna går isär i denna fråga.

Ja. Den judiska apokryfiska boken 1 Enok säger i den första och tidigaste av sina fem ”böcker” att de var det (1 Enok 6). Vissa tidiga kristna hyste stor vördnad för boken 1 Enok.

Nej. Detta kan syfta på upproriska demoner i allmänhet. Se ”1001 Bible Questions Answered”, s. 65, för mer information om detta svar.

Oavsett vilket avser detta flera fallna änglar och säger ingenting om att Satan frestade Eva, vilket den falska religionen Unification Church under ledning av pastor Moon tror.

Fråga: Kan vi utifrån Judasbrevet 6–7 ”dra slutsatsen att änglarna föll till följd av en omoralisk handling av onaturlig lust”, såsom kättaren pastor Moon lärde ut i den femte upplagan (1977) av ”The Divine Principle”, s. 71–72?

S: Nej. Judasbrevet 5–7 ger tre exempel: israeliterna som kom ut ur Egypten (vers 5), änglarna som lämnade sin egen boning (vers 6) samt Sodom och Gomorra (vers 7). Judasbrevet nämner inte mänsklighetens fall.

F: I Judasbrevet 9, när tvistade ärkeängeln Mikael med Satan om Mose kropp?

S: Skriften säger inget om detta, och det nämns inte någon annanstans i Skriften heller. Judas hänvisar till detta för att belysa en annan sak, så han antog uppenbarligen att läsarna hade hört talas om detta tidigare. Detta nämns i det apokryfiska verket ”Mose upptagande”, som också kallas ”Mose testamente”. Vi har större delen av ”Mose upptagande”, med undantag för slutet, som förmodligen innehöll denna berättelse.

F: Vad är Kains väg i Judasbrevet 11?

S: Kain, son till Adam och Eva och mördaren av sin bror Abel, nämns i 1 Mosebok 4:1–24. Vi vet inte mycket mer om Kain än ett viktigt faktum: hans offer till Herren var blodlöst och blev inte godtaget av Gud. Både idag i vissa liberala kyrkor och på den tiden inom gnostiska religioner har människor försökt att ha en ”blodlös kristendom”; en Jesus vars blod inte sonade våra synder.

F: Varför nämns Bileam i Judasbrevet 11?

S: Bileam skilde sig från de andra två genom att han inte öppet trotsade Guds auktoritet. Bileam hedrade fortfarande Gud. Men Bileam insåg att det var en källa till rikedom att vara profet. Allt Bileam trodde att han behövde göra var att försöka balansera på den smala gränsen mellan att hålla sig så långt bort från Guds vilja som möjligt, utan att gå för långt i att trotsa Gud.

F: Varför nämns Korah (Core) här i Judasbrevet 11?

A: Korah var en levit som omnämns i 4 Mosebok 16:1–38. Han och hans anhängare hyste agg mot Mose och anklagade honom för att försöka ”utnämna sig själv till härskare över oss” (4 Mosebok 16:13), och de ogillade att Aron var överstepräst och offrade offren. Korah övertalade 250 män, plus ytterligare några, att göra uppror mot Guds ledarskap. Mose bekämpade inte Korah, utan överlämnade saken till Gud. Gud lät jorden öppna sig och sluka Korahs och de upproriska ledarnas tält och familjer. Därefter lät Gud eld bryta fram och förtära de övriga 250 männen. Det gemensamma draget mellan Kain, Bileam och Korah är att de vägrade att underkasta sig Guds auktoritet.

Fråga: Vad är moln utan vatten i Judasbrevet 1:12?

S: För ett torrt land är de stora, imponerande saker som lovar mycket men ger ingenting. De gör stor uppvisning, men sedan driver vinden bort dem.

Fråga: Vad är de fruktlösa träden på hösten, som är dubbelt döda, i Judasbrevet 12?

S: Det kan betyda helt döda träd, eller träd som dödats två gånger. Oavsett vilket ser många träd döda ut på hösten, när deras löv är borta, och de flesta frukterna kommer först nästa år. Men dessa är träd som verkligen är döda, som aldrig kommer att blomma eller bära frukt. Deras toppar ser döda ut som vilande träd utan löv. Men eftersom de är uppryckta är rötterna, grenarna och hela trädet döda, från topp till botten.

För en människa kan detta syfta på den andra döden i Uppenbarelseboken 21:8, eller på dem som kände till Kristus men senare avföll i Hebreerbrevet 6:4–8 och 2 Petrusbrevet 2:20–22.

Fråga: Varför nämns havets vilda vågor i Judasbrevet 13?

S: Havets vilda vågor har stor kraft. Även om kraft ofta kan användas till något gott, till exempel en kvarn vid en flod, kan denna kraft inte kontrolleras av någonting. Vattnet slår våldsamt fram och tillbaka och producerar endast skum. Kraften är inte bara värdelös, utan den är faktiskt förstörande.

F: Varför nämns vandrande stjärnor i Judasbrevet 13?

S: Bilden av en vandrande stjärna är en av de sex eller sju stjärnorna som inte håller sin fasta plats bland de andra stjärnorna utan vandrar omkring vart den vill på himlen. Idag kallar vi dessa för planeter. Om man använde en vandrande stjärna som navigationshjälp skulle man bli lika vilse som den vandrande stjärnan verkade vara.

F: I Judasbrevet 14, vilken Enok är det här?

S: Det är inte den Enok som var Kains son i 1 Mosebok 4:17. Det var snarare Enok, ättling till Set och den sjunde i raden från Adam i 1 Mosebok 5:21–24. Det är samma Enok som vandrade med Gud och som Gud förde upp till himlen. Enok i 1 Mosebok 4:17, en son till Kain och den tredje i raden från Adam, är en annan person.

F: Varför citerade Judas i Judasbrevet 14–15 ur den pseudoapokryfiska boken 1 Enoch som om den vore sann?

S: Eftersom denna vers är sann, även om det finns felaktigheter i andra delar av 1 Enoch, som var känd redan före 110 f.Kr. Fyra punkter att beakta i svaret.

1. Även om citatet finns i 1 Enoch är det inte säkert att Judas citerade direkt från boken 1 Enoch. Även om orden är nästan desamma kan de ha hämtats från en gemensam källa. Den gemensamma källan kan ha varit en bok som innehöll denna sanna profetia, eller så kan den gemensamma källan ha varit Gud själv.

2. 1 Enoch har genomgått förändringar. Även om boken är från tiden före kristendomen, anser vissa att detta citat infördes efter att Judasbrevet skrevs, och före 1400-talet, av en vilseledd munk. Avgör själv; här är citatet i Döda havsrullarna 4Q204; lägg märke till luckorna. ”… myriaderna av hans heliga … kött för alla deras … arroganta och onda …” (Detta citat är hämtat från The Dead Sea Scrolls, översatt av Florentino García Martínez; ursprungligen publicerad på spanska som Textos de Qumrán).

3. Det är inte osannolikt att Judas citerade ur 1 Enoks bok, och det är helt i sin ordning. 1 Enoks bok hade minst fem olika författare, och denna vers kommer från den första och tidigaste delen. 1 Enoks bok är en blandning av sanning och villfarelse, och Gud kan ha låtit Judas medvetet citera en sanning därifrån, så att denna sanna profetia från Gud inte enbart skulle bevaras i källor utanför Bibeln.

4. Även om 1 Enoch innehåller åtminstone en gudomlig sanning, betyder det inte att den borde ha ingått i Skriften. Det räcker inte att en bok har bevarat några få ord från Gud; den måste helt och hållet vara vad Gud vill ha i Skriften. Wesleys, Luthers och Calvins skrifter innehåller också en hel del av Guds sanning, men det betyder inte att någon av dem är felfri, och de skulle själva ha invänt mot att deras skrifter betraktades som Skriften.

Sammanfattningsvis, som Hank Hanegraaff sa i radioprogrammet ”Bible Answer Man” på10/29/1997 : 1 Enochs bok var högt respekterad. Att den var högt respekterad innebär att den innehåller många sanningar, men det betyder inte att den är gudomligt inspirerad. Jag kan säga att Jesus kommer tillbaka. Det är sant, men det betyder inte att jag är gudomligt inspirerad.

Fråga: I Judasbrevet 14–15, eftersom Judas [påstås] ha hämtat inspiration från den icke-inspirerade boken 1 Enoch 1:9, hur kan kristna då kritisera Joseph Smith för att ha hämtat inspiration från den hedniska egyptiska Dödsboken när Joseph Smith skrev den mormonska boken Abraham?

S: 1 Enochs bok är en utombiblisk judisk bok av sammansatt ursprung, med en blandning av sanning och felaktigheter. Judas citat stämmer överens med en vers i 1 Enochs bok. Ingenting utesluter möjligheten att Enoch faktiskt sa detta.

Däremot har många bevisat att den skriftrulle som Joseph Smith bedrägligt hävdade att han översatte den mormonska Abrahamsboken från var en avgudadyrkande, hednisk bok.

Sammanfattning:

1. Det går inte att bevisa (eller motbevisa) att Judas hämtade denna vers från Enoch.

2. Även om Judas hämtade detta från 1 Enochs bok är 1 Enochs bok en sammansatt bok och kan innehålla fragment av gudomligt inspirerade profetior.

3. I skarp kontrast till detta var Joseph Smiths falska översättning hämtad från en bok tillägnad avgudar, en egyptisk dödsbok.

Mer om Joseph Smith och mormonernas Abrahams bok

Bakgrund om den judiska boken 1 Enoch:

1 Enoch är en sammansatt bok med fem delar som skrivits vid olika tidpunkter av olika författare. Citatet i fråga kommer från den första och äldsta delen. Det är dock möjligt att citatet lades till senare. Den äldsta kopian vi har är ett fragment från Döda havsrullarna. Den äldsta kopian med detta citat är dock från 1400-talet i Etiopien. Den innehåller en del sanning, men har också mytologiska inslag, med alla diskussioner om olika änglar och demoner. 1 Enochs bok är inte förlorad för den moderna världen.

Bakgrund till den egyptiska Dödsboken:

Den egyptiska Dödsboken lästes förmodligen inte särskilt mycket. Syftet var snarare att den skulle begravas tillsammans med den rike avlidne för att fungera som en magisk amulett som skulle underlätta den avlidnes inträde i livet efter detta. Det fanns lika många varianter av Dödsboken som det fanns exemplar, eftersom varje exemplar hade den avlidnes namn inskrivet. Många har översatt just det fragment som Joseph Smith påstås ha använt för att översätta Abrahams bok. Från en mormonsk källa kan man läsa översättningen i The Message of the Joseph Smith Papyri av Hugh Nibley (Deseret Book, 1975). För icke-mormonska källor kan man läsa *The Changing World of Mormonism* av Jerald och Sandra Tanner (Moody Press, 1981), s. 360, eller *The Book of Abraham Papyrus Found*, s. 14. Alla tre översättningarna är i huvudsak desamma.

Bakgrund till mormonernas Abrahams bok:

Enligt Joseph Smith ska den mormonska ”Abrahams bok” ha skrivits av Abraham själv om hans resor i Egypten. Joseph Smith hävdade att den var skriven på samma språk som ”Mormons bok”, och att han översatte den med övernaturlig hjälp. Mormonerna (LDS) i Salt Lake City har fyra heliga skrifter, och en av dem, ”Den dyrbara pärlan”, innehåller ”Abrahams bok” som en av sina delar. Abrahams bok 1:21–26 är den enda mormonska skriftliga grunden för mormonernas anti-svarta lära. Denna lära hävdade att svarta aldrig kunde inneha det högsta prästadömet. Denna lära ändrades av mormonkyrkan 1978.

Bakgrund till Joseph Smiths påstående:

1. Joseph Smith hävdade att han ”översatte” skriftrullarna i ”Den dyrbara pärlan”, s. 29.

2. Tre av de fyra ursprungliga engelska exemplaren hade de egyptiska tecknen bredvid den engelska texten.

3. De tre bilderna stämmer överens

4. Det mest avslöjande av allt är att Joseph Smith skrev en bok, Egyptian Alphabet and Grammar, där han påstods ha försökt lära ut sitt falska egyptiska språk till andra.

5. Smith översatte i genomsnitt över 100 ord per egyptisk hieroglyf, när det borde ha varit ett till två ord per hieroglyf.

6. Ingen avslöjade Joseph Smiths bedrägeri vid den tiden, eftersom det inte fanns någon i Amerika då som kunde läsa fornegyptiska.

Sammanfattning: Mormonerna har som en del av sin heliga skrift en falsk översättning av en avgudadyrkande, hednisk bok. Även om vissa av dem har sett en likhet mellan sin situation och det som står i Judasbrevet 14, som återfinns i 1 Enoch, är situationen helt annorlunda eftersom:

1. Även om Judas citerade ur 1 Enoch, är det inte en avgudadyrkande, ockult bok. Det är en judisk bok med en blandning av sanning och felaktigheter.

2. Det går inte att fastställa om Judas faktiskt citerade ur 1 Enochs bok. De kan ha haft en gemensam källa, eller så kan detta ha lagts till i 1 Enochs bok före 1400-talet av en vilseledd munk.

Fråga: Vad menas i Jud 16 och 2 Pet 2:18 med munnar som ”spyr ut högmod” och med ”högtravande men tomma ord”, och gör människor så idag?

S: Det grekiska ordet här, hyperonka, betyder bokstavligen ”uppblåst” eller ”svullen”. Det används i båda verserna, och att yttra sådana ”svullna” ord innebär att man gör uppblåsta uttalanden om sin egen betydelse och nytta. Människor idag kan tro att andra kommer att ha en högre uppfattning om dem om de gör osanna eller överdrivna uttalanden om sig själva. Deras första misstag är att tro att andra människor kommer att tro på dem. När trovärdigheten väl är förlorad är den svår att återfå.

F: Eftersom vi inte kan förlora vår frälsning, hur och varför håller vi oss då kvar i Guds kärlek?

S: Vissa äkta kristna tror att människor kan förlora sin frälsning. Andra gör det inte. Oavsett vilket kan dock alla vara överens om att precis som ett barn kan göra saker som får både föräldrarnas och sina egna ögon att fyllas av tårar, så kan vi göra saker som krossar Guds hjärta. Precis som ett barn kan vilja rymma hemifrån kan vi, precis som Jona, försöka fly från Gud. Även kristna kan bli inblandade i en sekt eller vända sig bort från tron. Men om de ska komma till himlen kommer de att hålla ut och återvända.

Fråga: Vilka är de sju buden som ges till de troende i Judasbrevet 22?

S: Det finns sju bud.

Judas 3 Kämpa ihärdigt för tron

Judas 17: Kom ihåg apostlarnas läror och särskilt deras varningar.

Judas 20 Stärk er i er heligaste tro

Judas 20: Be i den Helige Ande

Judas 21 Bevara er i Guds kärlek

Judas 21 Vänta på vår Herre Jesus Kristi barmhärtighet, som skall ge er evigt liv

Judas 22–23 Visa barmhärtighet mot dem som tvivlar, rädda andra genom att riva dem ur elden, och visa andra barmhärtighet blandad med fruktan.

Fråga: Vad betyder det i Judas 23 att rädda någon ur elden?

S: Detta påminner om Amos 4:11, där israeliterna beskrevs som ”en glöd som räddats ur elden”. Översteprästen Josua var också ”en glöd som räddats ur elden” i Sakarja 3:2. När en vedträbit redan har börjat brinna i elden innebär att rädda den att ta ut den ur elden så att den inte brinner upp. På samma sätt vill vi dela evangeliet med syndare så att de kan höra evangeliet genom våra ord, och så att Gud, genom oss, kan rädda dem ur helvetets eld. Vi kan inte ersätta korset, men vi kan bidra till att förmedla korsets budskap för att leda människor till Kristus.

Fråga: Hur vet vi att boken Judasbrevet är skriven av Judas?

S: Författaren säger att han är Judas, och det är det enda beviset vi har, vare sig för eller emot.

F: Hur vet vi att dagens skriftställe i Judasbrevet är en tillförlitlig bevarad version av det som ursprungligen skrevs?

S: Det finns minst fyra skäl.

1. Gud lovade att bevara sitt ord i Jesaja 55:10–11; Jesaja 59:21; Jesaja 40:6–8; 1 Petrus 1:24–25 och Matteus 24:35.

2. Bevis från den tidiga kyrkan. Här är de författare som hänvisade till verser i Judasbrevet. Av de 25 verserna i Judasbrevet citerade eller anspelade författare från tiden före Nicenska konciliet på varenda vers utom sju (6 verser plus 2 halvverser). Dessa är Judas 2, 18, 20–22a, 23b–25.

Irenaeus (182–188 e.Kr.) Judasbrevet 3: ”den tro som har överlämnats till oss” Irenaeus Fragment 36 s. 574. I den grekiska texten står det ”de heliga” istället för ”oss” i Judasbrevet 3, men bortsett från det är detta den exakta formuleringen. Denna formulering återfinns endast i Judasbrevet 3.

Irenaeus (182–188 e.Kr.) anspelar på Judasbrevet 7 där Sodom och Gomorra under Lots tid nämns som ett exempel på Guds rättfärdiga dom. Irenaeus, *Mot kätterierna*, bok 4, kap. 36.4, s. 516. Tanken att Sodom och Gomorra utgör ett exempel återfinns i Bibeln endast i Judasbrevet 7 och 2 Petrusbrevet 2:6.

Den muratoriska kanon (190–217 e.Kr.): ”Johannes skrev Uppenbarelseboken. Två brev som tillhör Johannes, eller som bär namnet Johannes. Judasbrevet.” ANF, vol. 5, s. 603.

Klemens av Alexandria (193–217/220 e.Kr.) citerar Judasbrevet 5,6 som om det vore skrivet av Judas. The Instructor, bok 3, kap. 8, s. 282

Klemens av Alexandria (193–202 e.Kr.) citerar delar av Judasbrevet 19,22b,23a i *Stromata*, bok 6, kap. 8, s. 495

Klemens av Alexandria (193–202 e.Kr.) hänvisar till Judasbrevet 8–17 som ”Judas profetierade”. *Stromata*, bok 3, kap. 2, s. 383

Klemens av Alexandria (193–217/220 e.Kr.) citerar Judasbrevet 1:4–14:19 som skrivet av Judas i fragment från Cassiodorus, s. 573.

Tertullianus (198–220 e.Kr.) nämner aposteln Judas skrift i *Om kvinnors klädsel*, bok 1, s. 16.

Tertullianus (198–220 e.Kr.) anspelar på Judasbrevet 23 i ”Om anständighet”, kap. 18, s. 94. ”… förnekad för syndare, i synnerhet sådana som hade ’förorenats av köttet’,”

Origenes (225–254 e.Kr.) citerar, när han diskuterar de kanoniska skrifterna, Judas 1 som författat av Judas. Origenes ”Kommentar till Matteus”, bok 10, kap. 17, s. 424. Han citerar också en del av Judas 1 som författat av Judas i sin kommentar till Matteus, bok 13, kap. 27, s. 491.

Origenes (225–254 e.Kr.) citerar fritt tre fjärdedelar av Judasbrevet 8. Origenes kommentar till Matteusevangeliet, bok 10, kap. 24, s. 430

Den anonyma avhandlingen mot Novatian (254–256 e.Kr.), kap. 16, s. 662, citerar Judasbrevet 14–15

Efter Nicea

(halva) Eusebius Kyrkohistoria (323–326 e.Kr.), bok 2, kap. 23, s. 128, säger att Jakob och Judas sägs ha skrivit de brev som bär deras namn, även om detta är omtvistat. Nicene and Post-Nicene Fathers, andra serien, vol. 1, s. 128

Athanasius (367 e.Kr.) hänvisar inte till några specifika verser i Judasbrevet, men han räknar upp Nya testamentets böcker, inklusive Judasbrevet, i Festbrev 39, s. 552

I *Synopsis Scripturae Sacrae* (350–370 e.Kr. eller 500-talet) nämns Judasbrevet som en del av Nya testamentet. Där citeras hela Judasbrevet 1.

Cyril av Jerusalem (ca 349–386 e.Kr.) nämner Judasbrevet bland de ”sju katolska breven av Jakob, Petrus, Johannes och Judas” i föreläsning 4.36, s. 28

X Didymus den blinde (398 e.Kr.) hänvisar till Judasbrevet 4:19. Han avvisar dock Judasbrevet som helig skrift eftersom det citerar apokryfiska böcker.

Den schismatiske Lucifer från Cagliari på Sardinien (361–ca 399 e.Kr.) hänvisar till Judasbrevet 1:3, 4, 5, 8, 12

Epifanius av Salamis (360–403 e.Kr.) hänvisar till Judasbrevet 8

Epifanius av Salamis (360–403 e.Kr.) nämner de fyra evangelierna, 14 brev av Paulus, Jakob, Petrus, Johannes, Judas, Apostlagärningarna, Uppenbarelseboken, Salomos visdom och Sirak (= Ecclesiasticus).

Hieronymus (373–420 e.Kr.) hänvisar till Judasbrevet 8:23

Hieronymus (373–420 e.Kr.) nämner uttryckligen ”Nya testamentet”, Matteus, Markus, Lukas och Johannes som ”Herrens fyrklöver”, sju kyrkbrev av Paulus, Hebreerbrevet, Timoteusbreven, Titusbrevet, Filemonbrevet, Apostlagärningarna, sju brev av Jakob, Petrus, Johannes och Judas samt Uppenbarelseboken – allt i brev 53, kap. 9, s. 101–102.

Augustinus av Hippo (388–430 e.Kr.) hänvisar till Judas 1:19

Augustinus av Hippo (388–430 e.Kr.) citerar Judasbrevet 19 i *Om dopet, mot donatisterna*, kap. 50, s. 651

Augustinus av Hippo citerar Judas 24 som skrivet av aposteln Judas i *Om tillrättavisning och nåd*, kap. 10, s. 475 (vol. 5). Se även *Guds stad*, bok 18, kap. 38, s. 383

Johannes Cassianus (419–430 e.Kr.) citerar Judasbrevet 5 som skrivet av aposteln i ”Sju böcker”, bok 5.9, s. 586

Johannes Cassianus nämner en av apostlarna och citerar Judasbrevet 6 i *Den andra konferensen med abboten Serenus*, kap. 8, s. 378

Cyril av Alexandria (444 e.Kr.) hänvisar till Judasbrevet 4, 5 och 19

3. Bevis från kättare och andra författare

Kättaren Priscillianus (385 e.Kr.) hänvisar till Judasbrevet 8.

4. De äldsta manuskripten vi har av Judasbrevet visar att det finns små variationer mellan manuskripten, men inga teologiskt betydande fel.

s. 72 Bodmer 7 & 8 Papyri 1 Petrus 1:1–5:14, 2 Petrus 1:1–3:18 och Judas 1–25. (ca 300 e.Kr.) Ett fotografi av en del av detta manuskript (som visar 2 Petrus 1:16–2:2) finns i *The Complete Text of the Earliest New Testament Manuscripts*, s. 468. Där står det att handstilen är ”dokumentär”.

p74 (=Bodmer 17) Apostlagärningarna 1:2–5,7–11,13–15,18–19,22–25; 2:2–4; 2:6–3:26; 4:2–6,8–27; 4:29–27:25; 27:27–28:31; Jakob 1:1–6,8–19,21–23,25,27; 2:1–3,5–15,18–22,25–26; 3:1,5–6,10–12,14,17–18; 4:8,11–14; 5:1–3, 7–9, 12–14, 19–20; 1 Petrus 1:1–2, 7–8, 13, 19–20, 25; 2:6–7, 11–12, 18, 24; 3:4–5; 2 Petrus 2:21; 3:4, 11, 16; 1 Johannes 1:1,6; 2:1–2,7,13–14,18–19,25–26; 3:1–2,8,14,19–20; 4:1, 6–7, 12, 16–17; 5:3–4, 9–10, 17; 2 Johannes 1, 6–7, 13; 3 Johannes 6, 12; Judas 3, 7, 12, 18, 24 (600-talet)

600-talet – 1968 – I The Text of the New Testament finns Jakob 2:4 och 1 Petrus 1:12

600-talet – 1975 – Aland m.fl., tredje upplagan

600-talet – 1998 – Aland m.fl., fjärde reviderade upplagan

s. 78 (= papyrus Oxyrhynchus 2684) ca 300 e.Kr. Judas 4–5, 7–8 I The Complete Text of the Earliest New Testament Manuscripts, s. 602, anges att detta inte är en särskilt tillförlitlig text. ”I fyra verser innehåller den två unika och tre sällsynta läsningar, vilka alla står i strid med det tidigaste vittnet [s. 72].” (citerat från Grenfell och Hunt, Oxyrhynchus Papyrus, 34:4) Tidigare är inte alltid bättre.

I den syriska Peshitto-utgåvan finns inte Judasbrevet.

Sinaiticus [Si] (340–350 e.Kr.) innehåller hela Judasbrevet

Vaticanus [B] (325–350 e.Kr.) och Alexandrinus [A] (ca 450 e.Kr.) innehåller hela Judasbrevet.

Bohairisk koptiska [Boh] 3:e/4:e århundradet

Sahidisk koptiska [Sah] 3:e/4:e århundradet

Filoxenisk syriska [SyrPh] 507/508 e.Kr.

Efraemi Rescriptus [C] 500-talet

Armeniska [Arm] från 500-talet

Harcleansk syriska [SyrH] 616 e.Kr.

Georgiska [Geo] från 500-talet

Etiopiska [Eth] från ca 500 e.Kr.

Se www.BibleQuery.org/Jude Manuscripts.html för mer information om tidiga manuskript av Jude.