< Bibelfråga från Kolosserbrevet

Fråga: Vad är huvudpoängen i Kolosserbrevet?

S: Till en gudfruktig församling som hade infiltrerats av personer med en ”överdrivet utsmyckad” teologi som fick människor att fokusera på änglar, filosofi osv. istället för på Gud, var Paulus budskap mycket enkelt och sammanfattades i en enda huvudpoäng, även om det hade många rika förgreningar: Kristus är allt du behöver; om du lever i Kristus, bör du vara död för andra saker. Andra religiösa saker kan vara trevliga eller intressanta, men om de tar överhanden över din hängivenhet till Gud, blir de dåliga saker för dig.

Det är faktiskt ganska svårt att hitta ”den” versen som bäst sammanfattar Kolosserbrevet, eftersom det finns så många bra alternativ. Några av dessa är Kolosserbrevet 1:17–18; 2:3; 2:6; 2:8–10; 3:1–3; 3:11; 3:17. Personligen är mina två favoriter Kolosserbrevet 2:8–10 och 3:1–3.

F: Hur ser en översikt över Kolosserbrevet ut?

S: Här är en ganska detaljerad översikt.

Eftersom ni har tagit emot Kristus, fortsätt i Kristi evangelium

I. Inledning

…A. Hälsningar Kol 1:1–2

……1. Från Paulus och Timoteus Kol 1:1

……2. Hälsningar till de heliga och trogna i Kolossai Kol 1:2

…B. Tacksamhet till Gud för dem Kol 1:3-8

……1. Deras tro och kärlek som springer ur hoppet Kol 1:3–6a

……2. Evangeliet bär frukt i dem Kol 1:6b-8

…C. Bön till Gud för dem Kol 1:9-14

……1. Att de må bli fyllda av kunskap och leva ett liv som behagar Gud och bär frukt i hans kraft Kol 1:9–11

……2. Att även de må vara tacksamma mot Gud Kol 1:12–14. (Övergång: Kol 1:13b–14)

II. Att förstå Kristi överhöghet Kol 1:15–23

…A. Hur Kristus är allt du behöver Kol 1:15–18

……1. Guds avbild och hela skapelsens Herre Kol 1:15–17

……2. Kyrkans huvud och den förstfödde Kol 1:18

…B. Varför Kristus är allt du behöver Kol 1:19–23

……1. Guds fullhet bor i Kristus Kol 1:19

……2. Kristus har försonat dig Kol 1:20-22

…C. Men bara om du fortsätter Kol1:23 (Övergång: Paulus, en tjänare för detta evangelium Kol 1:23b)

……1. Fortsätt i er tro och hopp på evangeliet Kol 1:23a

……2. Detta evangelium har ni redan hört och det har förkunnats av Paulus. Kol 1:23b

Fortsätt i Kristus, så att ni inte blir tillfångatagna

III. Paulus kamp och arbete för dem Kol 1:24–2:7

…A. Vad Paulus gör för dem Kol1:24 –29

……1. Glädjen över Paulus lidande Kol 1:24

……2. Tjänaren som förkunnar mysteriet Kol 1:25–29

…B. Varför Paulus kämpade, Kol 2:1–5

……1. Vad Paulus kämpar för Kol 2:1–3

……2. Vad Paulus kämpar mot Kol 2:4–5

…C. Fortsätt att vara rotade och uppbyggda i Kristus Kol 2:6-7

……1. Fortsätt att leva i Kristus Kol 2:6

……2. Rotade och uppbyggda i den tro som de har lärt sig och i tacksamhet Kol 2:7

IV. Stå i Kristus mot gamla villfarelser Kol 2:8–3:4

…A. Lita inte på mänskliga medel, utan på Kristus

……1. Inte mänsklig filosofi utan Kristi fullhet Kol 2:8-10

……2. Inte mänsklig omskärelse, utan dopet i Kristus Kol 2:11-12

…B. Inte fastna i synder eller ritualer, utan i Kristus

……1. Inte döda i synderna utan levande i Kristus, genom korsets seger Kol2:13 –15

……2. Inte skuggan av gamla ritualer, utan Kristi verklighet Kol 2:16–17

…C. Ingen glädje i änglar eller regler, utan Kristus

……1. Inte falsk ödmjukhet och ängladyrkan, Kol 2:18–19

……2. Vi dog med Kristus, så inga asketiska regler Kol 2:20–23

Eftersom vi har dött och uppstått med Kristus, ska vi leva i Kristus

V. Nytt liv i Kristus Kol 3:1–4:6

…A. Det inre livet: döda för oss själva, levande i Kristus Kol 3:1–3:17

……1. Döda det jordiska Kol 3:1-9

……2. Vårt liv är klätt i Kristus Kol 3:10–17

…B. Familje- och arbetsrelationer Kol 3:18–4:7

……1. Äktenskap och familj Kol 3:18–21

……2. Tjänare och herrar Kol 3:22–4:1

…C. Kommunikation Kol 4:2-6

……1. Hängivenhet i bönen Kol 4:2–4

……2. Klokt tal till andra Kol 4:5-6

VI. Avslutande hälsningar Kol 4:7–18

…A. Hälsningar från Paulus och vännerna Kol 4:7–15

……1. Tykikus och Onesimus är på väg Kol 4:7–9

……2. Paulus och sex andra sänder hälsningar Kol 4:10–15

…B. Paulus anvisningar och välsignelse Kol 4:16-18

……1. Utväxla brev med laodiceanerna Kol 4:16

……2. Arkippus, gör din plikt Kol 4:17

…C. Paulus avslutande ord Kol 4:18

……1. Paulus egen handskrift i bojor. Kol 4:18a

……2. Nåden vare med dem. Kol 4:18b

Fråga: Vilket förhållande har Kolosserbrevet till Efesierbrevet?

S: Det finns två likheter och en huvudsaklig skillnad.

Tidsmässigt ”…skilde säkerligen inte mycket tid de två breven åt”, enligt The Expositor’s Bible Commentary, vol. 11, s. 166.

När det gäller innehållet har ungefär en fjärdedel av materialet i Kolosserbrevet likheter med innehållet i Efesierbrevet.

Men Paulus riktar ingen kritik mot efesierna, utan i Kolosserbrevet argumenterar han mot en synkretistisk judaiserande/ebionitisk legalism, asketism och ängladyrkan. Vissa ser argument mot protognosticismen. Författare i den tidiga kyrkan spårade en del av ursprunget till den senare gnosticismen tillbaka till Simon från Samarien i Apostlagärningarna 8:9–25. Proto-gnosticismen skiljer sig från den sanna gnosticismen genom att den inte förkastade Gamla testamentet som stammande från en annan gud.

Fråga: Argumenterar Paulus i Kolosserbrevet mot protognosticismen?

S: Nej, men låt oss först förstå frågan.

De gnostiska religionerna utgjorde en familj av över 30 hedniska grekisk-kristna synkretismer som var emot Gamla testamentet. De olika gnostiska sekterna var eniga om följande: de trodde att Gud i Gamla testamentet var illvillig eller dåraktig, att den materiella världen var skapad som ond/mörk/lägre än den esoteriska andliga världen, de hade utarbetade panteoner av grekiska och nyskapade gudomliga varelser, och endast de hade den hemliga kunskapen som var nödvändig för att förenas med de gudomliga varelserna och undkomma den materiella världen. Vissa var asketiska och andra libertinska. Proto-gnosticismen skilde sig från den sanna gnosticismen genom att den inte förkastade Gamla testamentet som härrörande från en annan gud. Tidiga kyrkofäder spårade en del av proto-gnosticismens ursprung tillbaka till Simon från Samarien i Apostlagärningarna 8:9–25.

Vissa menar att det kan finnas argument mot proto-gnosticismen, eftersom Kolosserbrevet talar emot 1) dyrkan av änglar, 2) att förminska Kristi överhöghet, 3) att Kristus inte är den ende medlaren, 4) särskilda ritualer, 5) asketism och 6) hemlig kunskap. Dessutom var Marcion, gnosticismens fader, en frygier från Pontus, norr om Kolossai. Se The Expositor’s Bible Commentary vol. 11 s. 166, The NIV Study Bible s. 1811, Believer’s Bible Commentary s. 1986–1987.

Jag håller dock inte med, eftersom dessa sex element som man varnas för i Kolosserbrevet också förekom i judiska sekter och/eller hos judaisterna/ebioniterna. För det andra, och lika viktigt, även om Marcion förkastade många böcker i Nya testamentet, accepterade han Paulus’ Kolosserbrev, så Marcion såg uppenbarligen inga uttryckliga antignostiska läror i det.

F: Vad vet vi om staden Kolossai?

S: Kolossai var en stor stad 100 miles öster om Efesos vid floden Lycus. Den ligger bara cirka 12 miles från Hierapolis och Laodicea. Dessa tre städer hade mineralfyndigheter och rika betesmarker, men drabbades ofta av jordbävningar. När det grekiska inflytandet spred sig österut efter Alexander den store av Makedoniens erövringar förblev staden en etnisk utpost för frygier och lydier, även om det också bodde greker där. Under 200-talet f.Kr. tvingade den seleukidiske kejsaren Antiochus III många judar att bosätta sig i Kolossai.

Fråga: I Kol 1:3 står det att det finns en Gud och Fader till Jesus – hur kan då Jesus vara Gud?

S: Det här är egentligen två frågor som presenteras som en. För det första: hur kan Jesus vara Gud, och för det andra: hur kan Jesus vara underordnad Fadern? Låt oss här bara ta upp den första delen; den andra delen besvaras i nästa fråga.

I Bibeln kan ”Gud/gud” betyda en falsk avgud eller den ende sanne Guden. Men när det avser den ende sanne Guden kan det ha fyra betydelser. Det kan syfta enbart på Gud Fadern, enbart på Jesus, Gud Sonen, och i Apostlagärningarna enbart på den Helige Ande. Den fjärde betydelsen är att det kan syfta på alla tre i Treenigheten. Till exempel i Johannes 1:1, när Ordet (Jesus) var ”hos Gud”, avser ordet ”Gud” där Gud Fadern, men senare i samma vers, när det står att Ordet ”var Gud”, avses den ende Guden i Treenigheten.

Hebréerbrevet 1:9 visar också flera betydelser av ordet ”Gud” när det står: ”Därför har Gud, din Gud, smort dig.” Läran om Treenigheten lär ut tre distinkta personer, Gud Fadern, Gud Sonen, Gud Anden, och endast en Gud i Treenigheten.

I Kolosserbrevet 1:3 förstår vi alltså att ordet ”Gud” här endast avser Gud Fadern.

Fråga: Hur kan Fadern i Kol 1:3 nu vara Jesu Gud?

S: Först vad som inte är svaret, och sedan svaret.

På jorden, när Jesus tog mänsklig gestalt, ”tömde” han frivilligt sig själv på en stor del av sin härlighet innan han kom till jorden, vilket framgår av Filipperbrevet 2:7 och Johannes 17:5. Under sin tid på jorden var Jesus underordnad Fadern i rollen som sin Gud. Men i Johannes 17:5, när Jesus bad Fadern att återge honom den härlighet han hade innan världen skapades, besvarade Fadern förmodligen den bönen positivt, så hur Jesus förödmjukade sig själv medan han var på jorden är en irrelevant fråga i detta sammanhang.

1 Korintierbrevet 15:23–28 visar att i ändens tid, efter tusenårsriket, ”skall Sonen underordnas” Fadern, som har lagt allt under hans fötter. Så även nu har Sonen en roll under Fadern.

Men betyder det att Sonen är ”mindre än” Fadern? – Nej. Fadern, Sonen och Anden är jämbördiga i väsen, härlighet och ära. Men de har uppenbarligen olika roller: till exempel var det Sonen som bad till Fadern i Getsemane trädgård, inte tvärtom. Det var inte den Helige Ande utan Sonen som på korset sade: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” i Matteus 27:46 och Markus 15:34. Det kunde inte ha varit Fadern som sade: ”Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör.” i Lukas 23:34.

Men precis som de skiljer sig åt i roll, skiljer de sig också åt i rang. Det var Fadern som sände Sonen, inte tvärtom. Det var Fadern och Sonen som sände Anden, inte tvärtom.

Det finns ingenting på jorden som är exakt likt Treenigheten. Men något vi kan se som har en viss likhet är förhållandet mellan en far och en son. En son är ”jämställd” med sin far: till sin natur och i lagens ögon. Om en far vore större än sin son, och hans far större än honom, och så vidare, då måste hans farfars farfars far ha varit superman! Nej, vi är alla jämställda till vår natur. Men i relationen mellan far och son finns det en skillnad i roll, och det finns en skillnad i rang.

Som en historisk anmärkning kan nämnas att en forntida kristen teolog som såg detta tydligt var Tertullianus (verkade 200–240 e.Kr.). En annan forntida kristen teolog, som förnekade att det fanns någon rangskillnad, var Ambrosius av Milano (370–390 e.Kr.). Båda trodde på treenigheten, och båda deras åsikter stämmer överens med apostoliska trosbekännelsen och Nicenska trosbekännelsen. Men inom den gemensamma tron på treenigheten finns denna sekundära skillnad.

Fråga: Hur kunde Paulus i Kol 1:3 alltid be för människor han aldrig träffat?

S: Varje dag, när han kom ihåg dem, bad Paulus för dem. Som det så bildligt uttrycks i The Tony Evans Bible Commentary, s. 1252: ”Du behöver inte en mikrovågsupplevelse med Gud; du behöver en långkoksupplevelse med honom. Låt det sjuda i hans närvaro, och påverka andras liv med den inverkan som Herren har på dig.”

F: Bibelkritikern Bart Ehrman skriver: ”Kolosserbrevet 1:3–8 är en enda mening på grekiska; det är en riktig jätte, och ganska olik den typ av meningar som Paulus vanligtvis skrev.” (Jesus, Interrupted, s. 126).

S: Kolosserbrevet skiljer sig inte särskilt mycket från Paulus övriga skrifter. Historiskt sett tvivlade ingen på att Paulus var författaren till Kolosserbrevet förrän Meyerhoff år 1838, enligt The Expositor’s Greek Testament, vol. 3, s. 488. Jag förstår inte varför Ehrman inte ger någon grund för jämförelse. Jag har tagit med en sådan nedan. Eftersom några anser att Hebreerbrevet kan ha skrivits av Paulus har jag tagit med det också. Lukas och Apostlagärningarna anses vara skrivna av samma författare, så de ingår endast för jämförelsens skull.

Ehrman håller med om att de böcker som är skrivna med kursiv stil troligen är författade av Paulus. Den ”jättelånga” meningen på 102 ord i Kolosserbrevet 1:3–8 är inte bara kortare än andra verser i Kolosserbrevet, utan också kortare än många andra verser i böcker som Ehrman anser att Paulus skrev. Den längsta meningen i varje bok och vilka böcker han anser vara författade av Paulus verkar slumpmässiga.

Så vad kan man säga om författarskapet utifrån längden på dessa meningar? Om man bara tittar på en eller två böcker kan man i princip säga vad man vill. Men om man tittar på alla böckerna säger dessa siffror ingenting om författarskapet.

Ehrmans invändning kommer inte från någon som inte vet bättre; två olika muslimer har sagt till mig att Ehrman är den främste nytestamentlige forskaren idag. Jag förstår bara inte hur en person som påstås vara en nytestamentlig forskare kan lägga fram detta argument utifrån längden på den längsta meningen, såvida han inte betraktade data som en objektiv forskare.

Fråga: Vem är Epafras i Kol 1:7 och Filem 23?

S: Det är en förkortad form av Epafroditus. Epafroditus var dock ett vanligt namn, så det kan vara samma person som i Filipperbrevet 2:25–30 och 4:18 eller en annan person.

Epaphras predikade troget evangeliets budskap för kolosserna, vilket han lärt sig av Paulus. Paulus berömmer honom och de trogna kolosserna. Men vissa senare delar av brevet tyder på att kanske några kolosser undrade om Epaphras verkligen hade berättat ”hela historien” för dem eller om det fanns andra grundläggande saker de behövde lära sig, såsom de falska lärarna kanske hade sagt till dem.

Slutligen, hur kände Paulus till vissa av problemen i en församling som han aldrig hade besökt? Kanske besökte Epafras Paulus och berättade för honom.

Fråga: Var bör meningsavbrotten placeras i Kol 1:9–20?

S: De tidiga grekiska manuskripten saknade skiljetecken, vilket gör det svårare att avgöra. Men enligt det grekiska Nya testamentet av Aland m.fl., fjärde reviderade upplagan, och Nestle-Aland UBS 28:e upplagan, utgör Kolosserbrevet 1:9–11a en mening och 11b–20 en andra. Enligt den tredje upplagan utgör dock Kolosserbrevet 1:9–17 en mening, och 1:18–20 en andra mening. Den femte reviderade upplagan betraktar 1:9–20 som en enda mening. En hjälpsam läsare menar att Kolosserbrevet 1:9–20 troligen bör betraktas som en enda mening på grund av två bevis:

a) Det finns inget självständigt finit verb i 11b–20, och

b) Leedys NT-diagram i programvaran Bibleworks visar också Kolosserbrevet 1:9–20 som en enda mening.

Det som komplicerar saken är några teologers uppfattning att Paulus kan ha hämtat en del av detta från en redan existerande hymn som de tidiga kristna kände till, vilket Dick Lucas nämner i förbigående i The Message of Colossians and Philemon Revised Edition, s. 28.

Fråga: Hur kan vi i Kol 1:10 leva ett liv värdigt Herren, eftersom vi är frälsta genom nåd?

S: Att bli frälst är inte slutet på vår relation med Gud; det är bara början. Som troende uppmuntras vi inte bara, utan befalls att leva ett heligt liv (1 Petrus 1:15–16). Vi befalls inte för att genom frälsningen komma in i en relation med Gud, utan vi befalls och ges kraften att göra det på grund av att vi är pånyttfödda in i en relation med Gud.

F: Hur ser en kristen ut i Kol 1:11 som inte är stärkt med all kraft i Kristus?

S: Den personen kan tro, be och göra gudfruktiga saker, men kraften, tålamodet, uthålligheten och glädjen saknas. Kanske försöker de leva det kristna livet i sin egen kraft, istället för i Kristi kraft. Man måste kunna ”släppa taget och låta Gud ta över”.

Fråga: Hur blir vi, enligt Kol 1:12, berättigade att få del av himmelens arv?

S: Som troende förstår vi alla att vi inte på egen hand är värdiga att någonsin komma till himlen. Bara en enda synd, när som helst i vårt liv, skulle hålla oss borta, om det inte vore för Guds nåd. Men vad vi kanske inte inser är att vi inte bara är ovärdiga att komma till himlen på egen hand, utan att vi också är oförmögna att komma dit på egen hand.

I ”The Believer’s Bible Commentary”, s. 1993, uttrycks det väl: ”Faktum är att om icke-frälsta människor på något sätt kunde föras till himlen, skulle de inte njuta av det, utan snarare befinna sig i djupaste elände. För att kunna uppskatta himlen krävs att man är lämplig för den. Även som troende på Herren Jesus har vi i oss själva ingen lämplighet för himlen… När Gud frälser någon, skänker han omedelbart den personen lämplighet för himlen. Den lämpligheten är Kristus. Ingenting kan förbättra det.” Så även den som tog emot Kristus och dödades kort därefter kommer fortfarande att vara lämplig att komma till himlen.

Fråga: I Kol 1:15–18 och Heb 1:6, om Jesus är oskapad och inte en skapelse, hur kan Jesus då vara ”den förstfödde av alla skapelser”? (Jehovas vittnen tar upp detta)

S: Det grekiska ordet här, prototokos, betyder ”den främste”. Vi är Kristi bröder och systrar, men Kristus är den främste förstfödde.

På biblisk tid betydde ”förstfödd” inte bara den först födde, utan också den förstföddas arv och förstfödslorätt. I boken Jehovah’s Witnesses Answered Verse by Verse, s. 97–98, påpekas att Psalm 89:27 är ett exempel på att ”förstfödd” inte betyder det först födda barnet, eftersom det där står att David ska utses till hans förstfödde, trots att David var den yngste av Isais söner.

Som det står i *When Critics Ask*, s. 485, är Kristus inte den förstfödde i skapelsen, utan den förstfödde över skapelsen. Kristus är inte den förste som föddes på jorden (människorna i Gamla testamentet föregick honom), men Kristus är den förstfödde i uppståndelsen och allas arvinge.

Denna fråga besvarades också av Athanasius av Alexandria omkring år 330 e.Kr. Han sade att eftersom Kristus är både den Enfödde och den förstfödde, avser dessa uttryck olika aspekter av Kristus. Efter att ha skiljt mellan ”skapad” och ”född” visar Athanasius av Alexandria att ”den enfödde” avser att Jesus härstammar från Fadern, medan ”den förstfödde” avser både hans överlägsenhet över mänskligheten och hans överlägsenhet bland alla som är pånyttfödda. För den fullständiga texten av Athanasius detaljerade argumentation, se ”Fyra tal mot arianerna”, tal II, kap. 21, avsnitt 57–60.

Redan före Athanasius besvarade dock Hippolytus av Rom (222–235/6 e.Kr.) detta i sin kommentar till Lukas 2:7. Han säger: ”Och om ni tillåter, säger vi att Ordet var Guds förstfödde, som steg ned från himlen till den välsignade Maria och blev en förstfödd människa i hennes livmoder, för att Guds förstfödde skulle kunna uppenbaras i förening med en förstfödd människa.”

Fråga: Vilka källor visar i Kol 1:15,18 att det grekiska ordet prototokos har en annan betydelse än biologiskt förstfödd eller först skapad?

S: Jag frågade en professor vid Dallas Seminary, och moderna grekiska lexikon som anger att prototokos (Strong’s Concordance 4416) kan betyda ”först i rang” eller något annat än biologiskt förstfödd eller först skapad är Bauer-Arndt-Gingrich-Danker och Liddell-Scott-Jones.

I Gamla testamentet, i Jeremia 31:9, säger Gud: ”Efraim är min förstfödde.” I 1 Mosebok 48:17–19 föddes dock Manasse före Efraim, men det var Efraim som fick Jakobs välsignelse som förstfödd. I Psalm 89:27 står det att David ska utses till hans förstfödde, trots att David var den yngste av Isais söner.

På vissa ställen skrev de tidiga kristna inte prototokos i betydelsen enbart biologiskt förstfödd. Barnabasbrevet (ca 70–130 e.Kr.) kap. 13, s. 145, med hänvisning till Manasse och Efraim, samt 1. Klemensbrevet (96–98 e.Kr.) kap. 4, vol. 1, s. 6, med hänvisning till den förstfödde av Abels får.

Detta specifika grekiska ord betyder uttryckligen INTE den biologiskt förstfödde eller den först skapade i Polykarpus brev till filipperna (100–155 e.Kr.), kap. 7, s. 35. ”’Ty den som inte bekänner att Jesus Kristus har kommit i köttet, är antikrist’; och den som inte bekänner korsets vittnesbörd, är av djävulen; och den som förvränger Herrens ord enligt sina egna begär och säger att det varken finns någon uppståndelse eller någon dom, han är Satans förstfödde.”

Dessutom skriver Irenaeus av Lyon (182–188 e.Kr.): ”Och Polycarp själv svarade Marcion, som vid ett tillfälle mötte honom och sade: ’Känner du mig?’ ’Jag känner dig, Satans förstfödde.’ Så stor var den avsky som apostlarna och deras lärjungar hyste mot att ens föra ett ordväxling med någon som förvrängde sanningen.” Irenaeus, Mot kätterierna, bok 3, kap. 3.4, s. 416

Adamantius (ca 300 e.Kr.) säger: ”Det står: ’Ingen har stigit upp till himlen, utom den som steg ner från himlen.’ Uttrycket ’har stigit upp’ hänvisar till en tid i det förflutna. Det står inte att ingen kommer att stiga upp, utan ’ingen har stigit upp’. Det visar därför tydligt att ingen hade stigit upp före Kristus. Detta är som aposteln säger: ’den förstfödde’; och vidare: ’förstlingsfrukterna bland dem som har somnat in’. Vidare säger han: ’förstlingsfrukterna, Kristus; sedan de som tillhör Kristus’. Dialog om den sanna tron, femte delen 855b, s. 157

Athanasius av Alexandria (326–373 e.Kr.) ”som Paulus på ett annat ställe kallar honom ’den förstfödde av hela skapelsen’ (Kol1:15 ). Men genom att kalla honom den förstfödde visar han att han inte är en skapelse, utan Faderns avkomma. Ty det skulle strida mot hans gudomlighet om han kallades en skapelse. Ty allt skapades av Fadern genom Sonen, men endast Sonen föddes evigt av Fadern, varför Gud, Ordet, är ’den förstfödde av hela skapelsen’, oföränderlig från den oföränderlige. Däremot är den kropp som han bar för vår skull en skapelse.” Trosbekännelse, kap. 3, s. 85

Johannes Chrysostomos (död 407 e.Kr.) har en omfattande diskussion om hur Kristus är den förstfödde. Efter att ha skiljt mellan att Kristus kallas ”förstfödd” men inte ”först skapad”, säger han att en betydelse är ”förstfödd från de döda” (Kol 1:18; Rom 8:29), vilket hänvisar till den första uppståndelsen. ”Så även ordet ’förstfödd’, i betydelsen av en grundval. Men detta visar inte att de skapade varelserna är av samma väsen som Han; utan att allt är genom Honom, och i Honom upprätthålls.” Predikningar över Kolosserbrevet, predikan 3, s. 270–271

Fråga: Visar den teologiskt avancerade och utvecklade texten i Kol 1:15–20 [på något sätt] att Paulus inte var författaren till Kolosserbrevet? (Bart Ehrman hävdar detta på s. 127)

S: Nej. Ehrman hävdar att vissa brev var skrivna av Paulus och andra inte. Även om Kolosserbrevet 1:15–20 är mycket djupsinnigt, liknar de flesta av de 18 begreppen och formuleringarna här i hög grad andra saker som Paulus skrev, eller åtminstone andra verser i Bibeln.

På andra ställen i Kolosserbrevet finns följande liknande begrepp.

Det finns också andra.

Fråga: I Kol 1:16, blir någon en ängel efter sin död?

S: Nej. De som kommer till himlen kommer inte att vara änglar, men vi kommer att döma änglarna enligt 1 Kor 6:3. Vi kommer att sitta tillsammans med Kristus på Kristi tron enligt Ef 2:6.

Vissa kanske önskar att de hade fötts som änglar istället för som människor. Som änglar skulle de få glädjen att tjäna Gud och vara i himlen utan att behöva uppleva synd, lidande och död. Men till skillnad från änglarna är vi fysiskt delaktiga i kampen på jorden genom våra ord, liv och böner när vi förkunnar evangeliet. Vi kan få barn, och 1 Korintierbrevet 6:2–3 visar att de troende i himlen kommer att stå högre än änglarna.

Fråga: I Kol 1:16, behövde Gud änglar för att skapa världen?

S: Nej. Att han använde dem betyder inte att Gud behövde dem.

F: Finns det olika rangordningar bland änglarna enligt Kol 1:16?

S: Ja, även om Bibeln inte i detalj beskriver alla rangordningar och ansvarsområden. Vi känner till seraferna i Jesaja 6:2–3, keruberna i Hesekiel 1:5–21 och 10:1–22 samt de fyra levande varelserna i Uppenbarelseboken 4:6–9. Dessa är troligen alla samma sak. Vi känner också till ärkeängeln Mikael i Judasbrevet 9, Uppenbarelseboken 12:7 och Daniel 12:1. Gabriel tjänade som budbärare i Daniel 9:21 och Lukas 1:26.

F: Vad är intressant med det grekiska språket i Kol 1:17–22?

S: Kristus är (presens) den förstfödde av hela skapelsen. Genom sin uppståndelse blev Kristus (aorist) den förstfödde i församlingen. Det grekiska ordet för ”bo” här, katoikēsai, betyder mer precist att ”bo permanent”, i motsats till uppfattningen att Gud endast tillfälligt var i Kristus. I Kolosserbrevet 1:22 är den grekiska texten här inte särskilt välskriven – troligen avsiktligt för att lägga extra, extra betoning. Den skulle kunna översättas med ”Kristi köttkropp av kött”, vilket på ett överflödigt sätt betonar Kristi köttkropp.

Fråga: I Kol 1:20, Ef 1:10 och 2 Kor 5:19, försonas då också demonerna?

S: Nej. I Filipperbrevet 2:10 skiljer Gud mellan ”i himlen”, ”på jorden” och ”under jorden”. Kolosserbrevet nämner inte någon försoning av dem som är ”under jorden”. Om demonerna ingår i det rike som betecknas som ”under jorden” har de redan gjort sitt val, med full vetskap, när de föll. Hebreerbrevet2:16 visar att Jesus sonade för människorna och att han inte hjälpte änglar eller fallna änglar.

Fråga: Eftersom Gud i Kol 1:20, Ef 1:10 och 2 Kor 5:19 försonade allt i himlen och på jorden, kommer då alla människor att bli frälsta, såsom kätteriet universalism lär ut?

S: Nej. Gud försonade allt med sig själv, men allt har inte försonat sig med Gud. Alla människor är ”räddningsbara”, men inte alla förenar det de hör med tro, vilket Hebreerbrevet 4:2 visar. Romarbrevet 4:2–5, 16 och Efesierbrevet 2:8–9 visar att vi rättfärdiggörs genom tro.

Frälsning är inte bara förlåtelse eller ens rättfärdiggörelse. Frälsning är liv, och Johannes 5:39,40 visar att världen inte kommer till Kristus för att få liv.

Helvetet är ett evigt straff enligt Matteus 25:41,46. Djävulen och andra kommer att plågas för evigt enligt Uppenbarelseboken 20:10. Helvetet är evig fördömelse enligt 2 Tessalonikerbrevet 1:9.

Fråga: Vad är det egentligen som försonas i Kolosserbrevet 1:20?

S: Först vad som inte är svaret och sedan svaret.

Inte svaret: Det står inte ”under jorden” eller ”Hades”, utan endast i himlen och på jorden. Även det som finns under jorden kommer att böja sig och underordnas Kristus (Filipperbrevet 2:10–11), och även om det skulle kunna betraktas som en ofrivillig försoning, är det inte en frivillig sådan från de ”under jorden”s sida. I Hebreerbrevet 2:16 står det att Jesus försonade människorna, men det är inte änglarna som han hjälper. Straffet är evigt enligt Matteus 25:41,46, och djävulen och andra kommer att plågas för evigt där enligt Uppenbarelseboken 20:10. Helvetet är evig fördömelse enligt 2 Tessalonikerbrevet 1:9.

Svaret består av två delar: en allmän och en specifik.

Generellt sett kommer i slutändan allt i universum frivilligt att försonas med Gud. De som befinner sig i eldsjön ingår dock inte i det universumet. Även saker och varelser som aldrig har fallit eller brutit sig loss kommer nu att stå under Kristus, som kommer att vara över allt. Men uttrycket ”alla ting” innebär mer än en typ av ting. Låt oss därför se specifikt vad som behöver åtgärdas.

Mer specifikt antyder Skriften ett antal saker.

De frälsta var en gång förlorade och främmande för Gud, men är nu försonade med honom.

Själva skapelsen sattes i träldom när människan föll. Varför skulle den syndiga, fallna människan leva i en perfekt värld? Men själva skapelsen, även om den nu är bruten, kommer att återupprättas enligt Romarbrevet 8:19–21. Marken blev förbannad av Gud efter att Adam och Eva syndade i 1 Mosebok 3:17.

Enligt Bildad i Job 25:5 är inte ens stjärnorna rena i Guds ögon.

I himlen kommer saker och ting att behöva renas, enligt Hebreerbrevet 9:23. Kanske beror detta på att Satan hade tillträde till himlen, vilket framgår av Job 1:6–7 och Uppenbarelseboken 12:10.

Vi kommer att döma änglarna enligt 1 Korintierbrevet 6:3. Det är dock oklart om vi bara ska bedöma hur väl de har skött sitt uppdrag.

F: Vad är en sammanfattning av vad Paulus säger i Kol 1:21–23?

S: Det finns tre delar: vad ni en gång var, vad ni nu är och hur ni måste fortsätta.

Fråga: I Kol 1:22, gav Kristus, som en del av lösen, permanent upp sin fysiska kropp, såsom Jehovas vittnen, Rev. Moon och andra kättare har lärt ut?

S: Nej. Att försonas genom Kristi fysiska kropps död innebär inte att Kristus inte fick tillbaka kroppen vid sin uppståndelse. Om du tror på Jesus måste du hålla med om att Jesu fysiska kropp uppväcktes, med tanke på följande verser.

1. I Johannes 2:19–22 står det: ”Jesus svarade: ’Riv ner detta tempel, så ska jag på tre dagar bygga upp det igen.’ … Men Jesus talade om sitt kroppstempel.”

2. I Johannes 20:25–29, när Jesus bad Tomas att lägga fingrarna och händerna på honom, gällde antingen

2a) att Jesus ”lurade Tomas”, med andra ord bedrog Tomas, eller

2b) så var detta verkligen Jesu fysiska kropp.

3. I Lukas 24:39 sade Jesus: ”Se på mina händer och mina fötter. Det är jag själv. Rör vid mig och se – för en ande har inte kött och ben, som ni ser att jag har.”

Apostlarna undervisade oss om vad de själva upplevde, om vad de såg och till och med rörde vid (1 Joh 1:1–4). Om du tillhör en religion som förnekar vad både Jesus och hans apostlar sa om detta, måste du bestämma dig för om du ska följa din religions gud eller om du ska följa Jesu och apostlarnas Gud. Jag hoppas att du väljer rätt.

Fråga: Lär Kol 1:23 att människor som inte förblir i tron kommer att förlora sin frälsning?

S: Fyra punkter att beakta i svaret.

Gud känner de utvalda: På jorden kan många framstå som kristna, men redan före skapelsen visste Gud vem som skulle komma till himlen, och Gud blir aldrig överraskad. Att säga att Gud med säkerhet visste att någon skulle komma till himlen, och att den personen sedan inte kommer dit, är en självmotsägelse.

Falsk omvändelse: En person kan lura andra att tro att han eller hon är kristen. Ännu värre är att människor kan lura sig själva, vilket Matteus 7:21–23 visar.

Behovet av att pröva oss själva: Förvissningen om frälsning skulle vara meningslös om falsk omvändelse vore helt omöjlig att upptäcka. Men så är det inte. Paulus uppmanar oss att pröva oss själva för att se att vi står fast i tron, enligt 2 Korintierbrevet 13:5–6.

Avfall: Människor lämnar ibland den kristna tron – för att aldrig återvända. Men 1 Johannes 2:19 säger att de gick ut ur vår krets eftersom de aldrig tillhörde oss. Hebreerbrevet 3:10f säger också att avfällingarna i Gamla testamentet ”inte har känt” Guds vägar.

Utöver detta är äkta kristna oeniga om principen ”en gång frälst, alltid frälst”. Antingen

a) de som inte fortsätter i tron har förlorat den, eller

b) de som inte fortsätter hade den aldrig på riktigt.

Fråga: Hur kunde Paulus i Kol 1:24 försöka ”fylla det som saknas i Kristi lidanden”?

S: Två ord att komma ihåg: konsekvens och ungefärligt språk.

Konsekvens: Det enda sättet att misstolka hans ord vore att bortse från vad han sa på andra ställen. Nästan ingen, varken då eller nu, skulle kunna anse att Paulus försökte ersätta det kors han predikade eller att han någonsin betraktade sig själv som en andra messias. I Kolosserbrevet 2 försökte dock vissa kolosser att kompensera för vad de uppfattade som brister i Kristus genom lagen, ängladyrkan och ritualer. I Kolosserbrevet 1 kompletterade Paulus det som saknades i deras förståelse av att Kristi lidanden var tillräckliga. Paulus gjorde detta inte bara genom sina ord i Kolosserbrevet 1:15–23, utan också genom sitt liv och sin uthållighet i lidandet, vilket både bekräftade hans ord och visade att Jesus var tillräcklig.

Ungefärligt språk: Paulus talade tillräckligt precist för alla som ville förstå honom. Paulus ansåg inte att han tog Kristi plats när han försökte ”rädda vissa” i 1 Korintierbrevet 9:22, och Paulus sade att Timoteus kunde rädda sina åhörare i 1 Timoteusbrevet 4:16, och Jakob sade att vi kunde rädda andra i Jakobsbrevet 5:20.

Fråga: Vad predikade Paulus främst i Kol 1:28 och 1 Kor 2:2?

S: Vi bör sträva efter att öka vår kunskap (Kolosserbrevet 1:10), men kunskapen bör inte vara ett mål i sig. Det är INTE i första hand så att Paulus predikade en annan filosofi eller lära än de kätterska lärarna, även om Paulus gjorde det också. Men till skillnad från dem predikade Paulus i första hand en Person. När vi predikar evangeliet, predikar vi då i första hand fakta, en filosofi eller en Person?

Fråga: Varför undervisar Paulus i Kol 1:28 alla män, men inte kvinnorna?

S: Precis som de engelska och hebreiska orden för ”människa” kan det grekiska ordet för människa, anthropos, stå för både män och kvinnor. Galaterbrevet 3:28 säger uttryckligen att i Kristus finns varken man eller kvinna.

Fråga: Hur kan vi i Kol 1:29 sträva (”kämpa”) med Guds verkande kraft, precis som Paulus gjorde?

S: Vi förblir i Honom genom att tillbringa tid med Honom i bön, genom att begrunda Honom och genom bibelstudier. Vi vilar i Gud och strävar efter att arbeta hårt för Honom. Vi låter oss inte distraheras av att sträva efter andra saker. Vi försöker inte arbeta för Honom enbart med egen kraft. Vi blir inte så upptagna – inte ens i Guds kraft – att vi tror att aktivitet kan ersätta intimitet.

F: Vad betyder ”bedra” här i Kol 2:4?

S: På grekiska finns det olika ord för olika sätt att bedra. Det specifika grekiska ordet som används för ”bedra” här är paralogizetai. Det betyder att räkna fel eller resonera vid sidan av saken. I slutet av Kolosserbrevet 2:4 säger Paulus uttryckligen att han inte menar avsaknaden av resonemang eller argument, utan snarare felaktigt resonemang. Det enda grekiska ordet som översätts som ”smidig retorik” betyder ”övertygande retorik” eller, för att använda modern engelsk slang, ”snabbprat”. Det kan finnas såväl intellektuella synder som hjärtats synder. Wuests Expanded Translation återger detta som ”att leda er vilse genom falskt resonemang”.

Kolosserbrevet 2:8 uppmanar oss att pröva den undervisning som vi hör eller läser. Som Dick Lucas skriver i The Message of Colossians & Philemon Revised Edition: ”Vi måste granska all undervisning med avseende på sanningen i dess innehåll snarare än på hur tilltalande förpackningen är.” Ibland, om en person blir vilseledd, kan skulden åtminstone delvis ligga hos personen själv.

Fråga: I Kol 2:5 och 1 Kor 5:3, hur kunde Paulus vara förenad med andra i anden, eftersom han inte var närvarande överallt?

S: Paulus kunde veta detta, eftersom Gud kunde undervisa honom genom hans ande. Kristna är förenade genom Andens särskilda band enligt Efesierbrevet 4:3.

F: I Kol 2:7, vilken betydelse har ordformen?

S: De tre första huvudverben, ”rotade”, ”uppbyggda” och ”grundade”, är alla passiva. Med andra ord är detta saker som Gud gör med oss. ”Rotade” står i perfektum, vilket antyder en handling som sker en gång för alla. Uttrycket ”överflödande av tacksamhet” är aktivt och visar på vårt svar på det som Gud har gjort. Många människor drivs främst av girighet, lust, rädsla eller en önskan att framstå som en bättre människa i sina egna och andras ögon. Kristna bör dock ha tacksamhet gentemot Gud som sin främsta drivkraft. Vi bör ha en tacksam inställning.

Dessutom har ordet ”rotad” på grekiska två betydelser. Precis som på engelska kan det betyda att växter är väl rotade. Men en andra betydelse är att en byggnad är ”rotad” i den meningen att den har en god grund. Hur kan man avgöra om ett träd eller en byggnad är väl rotat? Det går inte att avgöra när solen skiner. Men när stormen eller orkanen kommer, kommer det som är väl rotat att stå kvar; och det som inte är det kan blåsa bort.

Fråga: Varför är filosofi som bygger på mänskliga traditioner och denna världs principer något ont, enligt Kol 2:8?

S: Först och främst, vad är egentligen filosofi? Filosofi betyder kärlek till visdom, och det kan vara en sund kärlek eller en besatt avgudadyrkan. Filosofier är inte bara formella västerländska eller asiatiska filosofier, utan hur människor tänker om saker, vare sig formellt eller informellt. Kanske är ett bättre namn för dem världsbilder, vilket helt enkelt är människors mentala modeller av livet, kosmos, människor och/eller etik. En modell är dock bara en modell, den är inte livet självt. Inom matematisk modellering är en bra modell för det statiska beteendet hos en kemisk anläggning eller ett annat system ofta inte en bra modell för det dynamiska beteendet, och vice versa. En modell av livet, om den nu vore tillräckligt bra för att vara användbar för vissa ändamål, garanterar alltså inte en allomfattande användbarhet för alla ändamål. När din filosofi tar livets plats kan filosofin bli en avgud – och dessutom ett dåligt val av sådan. På samma sätt kan även en teologi bli en avgud, om den blir viktigare än Guds ord. Vi kan och bör hjälpa andra att befrias från mentalt slaveri under grymma avgudar, men låt oss se till att vi inte heller har avgudar i våra egna sinnen.

Många filosofer, även sekulära filosofer, dyrkar dock inte sin filosofi. Ändå är varje ”världslig” filosofi som påstår sig kunna förstå livet utan att behöva Gud ond. Det finns lögner mot sig själv likväl som lögner mot andra. Det finns synder i sinnet likväl som synder med tungan. Ta till exempel Jean-Paul Sartre, som sa: ”Livet är en tom bubbla på intetets hav.” Nu skulle Sartre kanske ha en poäng om det inte fanns någon Gud. Men Gud är meningen med vårt liv, och därför leder Sartre oss i diametralt fel riktning.

Ett ironiskt, filosofiskt resonemang kan vara ganska tilltalande. Ta till exempel filosofen David Hume. Han skrev: ”Om vi tar upp vilken volym som helst – om teologi eller skolmetafysik, till exempel – låt oss då fråga: Innehåller den något abstrakt resonemang om kvantitet eller tal? Nej. Innehåller den några experimentella resonemang om fakta och existens? Nej. Låt den då gå upp i lågor: ty den innehåller inget annat än sofisteri och illusion.” Få andra ateistiska filosofer har haft den uppriktighet och ärlighet att säga till människor att deras egna skrifter var värdelösa och borde brännas, förutom att David Hume förmodligen inte insåg att han fördömde sina egna verk. Jag resonerar nämligen så här: eftersom Humes verk inte är matematiska resonemang eller experimentell vetenskap (åtminstone enligt mina egna personliga definitioner), kan jag dra slutsatsen att Hume säger att man ska bränna hans egna verk.

Ett annat exempel är Immanuel Kant, som försökte definiera det goda utan hänsyn till Gud. Kant kom fram till att det goda är det som görs av pliktkänsla. Enligt den analogin gjorde nazistiska tyska soldater som torterade och mördade judar av pliktkänsla, och kommunister som dödade till och med kvinnor och barn av pliktkänsla, alla något gott. Om jag på något sätt kände att det var min plikt att försöka förstöra alla Kants verk, skulle Kant, enligt mitt resonemang, hålla med om att jag skulle göra något gott.

Sekulära ateistiska filosofer och jag kan faktiskt nog enas om en sak: kanske borde jag behålla mitt vanliga jobb, för det är inte särskilt meningsfullt för mig att ägna mitt liv åt att filosofera!

En sista punkt. Kolosserbrevet 2:8 kan tyckas antyda att vi inte ska undervisa i tom och bedräglig filosofi (NIV), men det är inte exakt vad det säger. Snarare ska vi se till att ingen annan kan ta oss till fånga (ett grekiskt ord för att tas till fånga i strid) genom tom och bedräglig filosofi. Kolosserbrevet 2:8 säger att det finns en fara här, och att vi har ansvaret att undvika den faran. Jag har inte läst Humes verk (som han rådde mig att göra), och inte heller Kants verk. Varför söka sanningen där Gud säger att det finns en fara? Varför gå med i en församling där ledningen undervisar om saker som strider mot evangeliet?

Fråga: I Kol 2:8–9, vad är kontrasten här, och hur kan en kristen bli bortförd/tagen till fånga?

S: Paulus ställer den tomma mänskliga filosofin mot Kristi fullhet. Den tomma mänskliga filosofin kan ta sig in i församlingen genom att utge sig för att vara kristen eller genom att framstå som förenlig med den kristna tron.

Som kristna kanske vi gärna vill tro att vi nu är fria från att luras in på fel väg, men Paulus förmaning antyder att så tyvärr inte är fallet. Och om en kristen är stolt över sitt andliga liv eller sin kunskap kan det bli ännu lättare. En kristen kan bli andligt bortförd genom att först följa en tom filosofi som ett ”tillägg” efter att ha följt Kristus. Men vi behöver inte ”gå utanför” tron för att finna fler sanningar i falska religioner och gudförnekande filosofier. Men för en kristen som gör det kan den tomma filosofin bli lika viktig för dem som att följa Kristus. Då kan den bli viktigare för dem än att följa Kristus. Ett enkelt test att ställa sig själv: Om Gud ville att du skulle vända ryggen åt allt du gör och allt du tror på, utom Gud och det Han har sagt i Sitt Ord, hur motvillig skulle du då vara att göra det?

Fråga: Hur har vi som troende fullkomlighet/fullhet i Kristus enligt Kol 2:9–10?

S: Att Kristus är huvudet innebär att han är härskaren och att kyrkan är en levande organism. Vi behöver inget annat. Mycket i Kolosserbrevet handlar inte om vad man ska börja göra, utan snarare om vad man ska sluta göra. Som Peter Drucker sa: ”Vi lägger mycket tid på att lära ledare vad de ska göra. Vi lägger inte tillräckligt med tid på att lära ledare vad de ska sluta med. Hälften av de ledare jag har träffat behöver inte lära sig vad de ska göra. De behöver lära sig vad de ska sluta med.” Citat från Marshall Goldsmith, *What Got You Here Won’t Get You There*, s. 36.

Fråga: Visar Kol 2:10 att Gud har en fysisk gestalt som vi?

S: Nej. Kolosserbrevet1:15 , 17 talar om avbilden av den osynlige Guden. Gud har dock en faktisk fysisk avbild, eftersom Jesus idag har en fysisk, förhärligad kropp, vilket framgår av Johannes 20:25–29; 2:19–22 och Lukas 24:39. Hebreerbrevet 13:8 säger att Jesus är densamme i går, i dag och i evighet.

Fråga: Hur har vi som troende full gemenskap med Kristus enligt Kol 2:11–12?

S: Vi har inte bara en delvis gemenskap, utan en fullständig relation. Vi kan vända oss till Honom inte bara ibland, när det går dåligt, utan hela tiden, oavsett om det går bra eller dåligt.

Fråga: Eftersom dopet är en typ av omskärelse, enligt Kol 2:11–12, bör då spädbarn döpas?

S: Dopet är ett yttre tecken på ”omskärelsen som utförs av Kristus”, som sker när vi var döda i våra synder med en syndig natur. Sanna kristna har olika åsikter om spädbarnsdopet.

För barnedop: Precis som omskärelsen av judiska pojkbarn var ett tecken på deras delaktighet i det synliga uttrycket för Guds folk på jorden, är dopet liknande. ”Spädbarn” innebär att deras samtycke inte krävdes, och ”pojkar” innebär att det inte var för personlig vinning utan för det gemensamma uttrycket av tro. Från Ambrosius av Milanos (ca 378 e.Kr.) och Augustinus av Hippos (388–430 e.Kr.) tid och framåt har kyrkan kontinuerligt praktiserat spädbarnsdop.

R.C. Sproul skriver i *Now That’s a Good Question*, s. 341–342, i samband med att någon som blivit barn döpt låter sig döpas som vuxen: ”Jag skulle säga att en upprepning av handlingen [dopet] skulle vara en knappt förtäckt förolämpning mot Guds integritet, även om jag fullt ut inser att inte en enda person på en miljon som genomgår ett andra dop avser att det ska vara en förolämpning.”

För dem som förespråkar troendedopet: Kolosserbrevet 2:12 och Romarbrevet 6:3–7 visar att dopet är ett synligt uttryck för vår identifikation med Kristi begravning och uppståndelse. Även om spädbarn som dör fortfarande kan bli frälsta genom Guds nåd, är dopet ett tecken på vårt löfte inför Gud (1 Petrus 3:21) och på att vi tar emot den Helige Ande. Precis som judiska män omskars direkt efter att de anslutit sig till det judiska folket (genom naturlig födelse), bör kristna döpas direkt efter att de anslutit sig till Guds folk, kyrkan, genom den andra födelsen. Justin Martyr (skrev omkring 138–165 e.Kr., Första apologin, kapitel 61) berättar att man i den tidiga kyrkan döpte ”de som är övertygade och tror”, och omedelbart efter att ha diskuterat spädbarn säger han inte att spädbarnen döps, utan att dopet gäller ”den som väljer att födas på nytt och har omvänt sig från sina synder”. Justinus kallar de troende för ”barn av val och kunskap”.

En ebionitisk kättare i ”Klementins predikan” 17, kap. 7, säger: ”Han sände oss till de okunniga hedningarna för att döpa dem till syndernas förlåtelse och befallde oss att först undervisa dem.” (anonym författare, 1–4:e århundradet)

Till alla: Om det yttersta skälet till dopet är att lyda Jesus, bör äkta kristna inte skilja sig från andra kristna som uppriktigt försöker lyda Jesus.

För mer om spädbarnsdop, se diskussionen om 1 Kor 1:16; 7:14 och Christian Theology av Millard Erickson (Baker 1985) s. 1089–1105.

Fråga: Kan människor som är döda i synd, enligt Kol 2:13 och Ef 2:1,5, ha någon större handlingsfrihet än döda djur?

S: Utan Guds nåd söker ingen Gud, enligt Psaltaren 14:1–3; 53:1–3 och Romarbrevet 3:10–12. Ändå har många genom Guds nåd sökt Gud enligt Psaltaren 9:10;22:26 ; 24:6; 27:4,8; 40:16; 105:3,4; 119:2,30,45,94,173. Gud verkar inte bara på människor efter att de har blivit födda på nytt, utan det krävs också att Gud verkar i människors liv innan de kommer till Honom för att bli födda på nytt, vilket Johannes 6:44; 15:5 visar.

Hela världen är ”bunden av synden” enligt Galaterbrevet 3:22. Förutom att vi är andligt döda är vi också juridiskt döda med en dom om evig död. Charles Spurgeon gav följande liknelse med dömda brottslingar i broschyren *Free Will – a Slave* (s. 3): ”Även om det kanske går en månad innan han förs till schavotten för att avtjäna lagens straff, betraktar lagen honom ändå som en död man.”

Fråga: Hur har vi som troende frihet i Kristus enligt Kol 2:13–15?

S: Vi har inte frihet att synda; snarare har vi frihet från synden. Vi har frihet från världen, frihet från lagen och frihet från köttet. Vi lever för att förhärliga Gud, vilket innebär att göra det som behagar Honom och att inte göra det som misshagar Honom.

Fråga: Vad menade Paulus exakt i Kol 2:14 med ”den skuld som tillräknades oss i de förordningar som stod emot oss”?

S: Det grekiska ordet för ”att stryka” betyder bokstavligen ”att torka bort”, som att radera eller riva sönder en skrift. Kristna forskare har två olika uppfattningar om vad detta exakt avser.

Guds lag, nedskriven av Mose. Denna utplånas när vi är i Kristus. Vi tjänar på det nya sättet genom Anden och lyder Kristi lag, inte det gamla sättet med den skriftliga lagen (Rom 7:6; Hebr 7:18–19; 8:6–8,13). The Believer’s Bible Commentary, s. 2004, företräder denna åsikt.

Vårt eget erkännande av vår skuld. Även för människor som aldrig har haft den mosaiska lagen vittnar deras eget samvete om att de har gjort onda gärningar och inte förtjänar att komma till en fullkomlig värld utan synd.

Kanske kan svaret hittas genom att läsa Paulus egen utförliga diskussion om vår ställning inför Gud utan Kristus, i Romarbrevet 2:1–3:20. Detta skulle innebära att svaret är båda delarna.

Fråga: Vad är det i Kol 2:16 som får människor att lägga stor vikt vid det oväsentliga och liten vikt vid det väsentliga?

S: Mose-lagen innehöll inga förbud mot drycker, så Paulus talar här om asketism, inte bara om att följa Mose-lagen. Många människor finner en ”tröst” i att kunna visa andra att de är mycket religiösa eller andliga på grund av vad de äter och dricker. Vissa äter inte fläsk, eller nötkött, eller rött kött på fredagar, eller kött överhuvudtaget, eller kött och fisk; eftersom det får dem att känna sig mer andliga.

Vad skulle du tycka om jag sa att jag personligen inte äter blomkål, enbart för att visa andra hur andlig jag är? Men om det är löjligt att visa andlighet genom att inte äta blomkål – något som inte nämns i Bibeln – varför skulle det då inte vara lika löjligt att visa att man är mer andlig genom att inte äta kött eller fisk, när detta inte finns i de hinduiska Veda-skrifterna, Upanishaderna, Koranen, Bibeln eller någon annan bok som av någon betraktas som helig skrift? Om du vill följa Gud bättre och behaga Gud mer, lägg då din tid och energi på att göra det som Gud har sagt att han vill att vi ska göra, och sluta göra det som Gud förbjuder oss att göra. Börja inte hitta på egna saker ur tomma intet, med påståendet att du på ett mer andligt sätt följer Gud.

Fråga: Hur lägger vissa människor idag så stor vikt vid mat och dryck, som det står om i Kol 2:16?

S: Mormoner ska inte dricka stimulerande drycker, såsom kaffe, te eller koffeinhaltiga läskedrycker. Romersk-katoliker äter ofta inte kött (förutom fisk) på fredagar. Romersk-katoliker avstår ofta från något under fastan och firar Mardi Gras, med dess överdrifter, precis innan fastan börjar. Många baptister anser att det är fel att dricka någon form av alkohol. Naturligtvis finns inget av detta uttryckligen i Bibeln. I Gamla testamentet står det att Guds folk på den tiden inte fick äta fläsk, räkor, skaldjur, kamel eller blod. Muslimer äter varken fläsk eller blod. Många hinduer äter inte nötkött. Den jainistiska religionen lär ut att det är mer andligt att avstå från att äta någonting, så mycket man kan. Därför svälter vissa förment ”fromma” jainister sig själva till döds.

Fråga: Vad menas i Kol 2:18 med att man inte ska tillbe änglar?

S: I många människors hjärtan genom tiderna finns en övertygelse om att de bör tillbe någon eller något. I Kolossai tillbad vissa änglar. Eftersom änglar erkänns som Guds skapelser försökte de förmodligen tillbe änglarna såväl som Gud. Även om de utan tvekan hade sina skäl (det handlade inte om hängivenhet eller tillbedjan, utan endast om vördnad osv.), sa Paulus helt enkelt att det hela var fel.

I viss judisk apokryfisk litteratur lades lika stor vikt vid att möta änglarna i himlen som vid att möta Gud. Judisk apokryfisk litteratur, såsom Jubileer 2:2, 1 Enok 43:1–2; 80:6; 2 Enok 4:1–2, säger att varje element hade sin egen ängel som härskade över det. I den gnostiska litteraturen handlar en stor del av texterna om lägre eoner/halvgudar och hur de interagerar med varandra och med det högsta väsendet, som motsatte sig skapandet av den fysiska världen. Inom mahayanabuddhismen läggs stor vikt vid bodhisattvorna, som avstår från eller skjuter upp sin resa till nirvana för att hjälpa andra som ber till dem. Inom vissa former av shiitisk islam läggs tonvikt på muslimska ”helgon” och förtjänsten i att besöka deras gravar. I Mellanöstern finns också den yezidiska religionen, som hävdar att den följer ett väsen som en gång var ont och i uppror mot Gud, men som ångrade sig och nu följer Gud – eller åtminstone är det vad han har sagt till dem och vad de tror. Därför följer de detta väsen, ”Påfågeln”, istället för enbart Gud. Inom romersk-katolicismen och den östortodoxa kyrkan dyrkar man inte änglar, men man ber till Maria och andra ”helgon” som förmedlare för att få nåd från deras ”förråd av förtjänster”, när man istället borde be endast till Gud.

Det grekiska ordet för ”diskvalificera”, katabrabeueto, kan betyda ”fördöma” eller ”besluta emot” enligt New International Bible Commentary, s. 1457. Det kan syfta på en domare som diskvalificerar någon i ett idrottssammanhang. Så frasen kan också översättas som ”låt ingen vara er domare” enligt The Expositor’s Bible Commentary, vol. 11, s. 205.

Man kan dra slutsatsen att det hos den fallna mänskligheten över hela världen finns en stark längtan att tillbe mellanvarelser.

Fråga: Vilka är några exempel på stolthet som maskerar sig som ödmjukhet i Kol 2:18–23?

S: Vissa östortodoxa och romersk-katolska kristna ber till Maria och avlidna helgon, eftersom de känner sig för ödmjuka för att be till Jesus eller Fadern.

Fråga: Hur är kristna döda i Kristus enligt Kol 2:20; 3:3?

S: Vi ska vara döda när det gäller att leva för oss själva. Precis som Kristus bokstavligen dog i denna värld, symboliserar dopet vår död för att leva för oss själva, med våra egna vägar, vår egen visdom, våra ambitioner och våra önskningar.

F: Varför är vissa religiösa människor, enligt Kol 2:21, så benägna att lägga till något till Guds ord?

A: Ordspråksboken 30:6 varnar oss för att lägga till något till Guds ord, så att vi inte ska bli betraktade som lögnare. 1 Korintierbrevet 4:6 varnar oss för att gå utöver det som står skrivet. Ändå är många religiösa människor ivriga att ändå tolka bortom det som står skrivet. Tanken på att lägga till ”rör inte” till det som Gud har befallt går ända tillbaka till ormens frestelse av Eva i 1 Mosebok 3:3.

Ett sätt på vilket romersk-katoliker och östortodoxa lägger till något till Guds ord är det som romersk-katolska teologer kallar den ”trebenta pallen” bestående av Skriften, påvarna och kyrkomötena. De värderar dessa på samma nivå som Skriften. Östortodoxa har sagt att en gudfruktig helgons ord är lika sanna som Skriften. För båda grupperna räcker det inte, enligt deras uppfattning, med att bara ha Skriften. Även vissa protestanter kan hamna i konflikt med detta genom sina egna traditioner. Ett andra sätt är det som kallas ”lärans utveckling”. Tanken här är att Skriften gav oss den lära vi behövde i en rudimentär form. Det var teologernas ädla uppgift genom tiderna att förfina, förtydliga och utveckla den lära som vi behöver känna till. De förvandlade sin uppgift från att förklara Skriften till att bygga sin egen överbyggnad ovanpå Skriften. I kontrast till detta står den syn som jag kallar ”biblicism”. Varje lära som inte lärs ut i Skriften kan vara fel eller rätt. Men även om den är rätt – om den inte var tillräckligt viktig för att Gud skulle lära ut den i Skriften – så spelar den egentligen inte så stor roll. Om din lära inte stämmer överens med vad Skriften säger, tveka då inte att kasta bort ”agnarna”.

En romersk-katolsk läsare ifrågasatte mig en gång (artigt) om detta. Han frågade vilka bevis vi har för att de tidiga kristna, efter att Nya testamentet hade skrivits, betraktade Skriften som auktoritativ i sina liv (i motsats till att den bara var bra att läsa)? Det tog mig en stund att samla in alla bevis, och jag delade upp frågan i två delar: Gamla testamentet och Nya testamentet. Efter att ha forskat fann jag 41 kyrkofäder från tiden före konciliet i Nicea som talade om Skriften som vår auktoritet. 38 av dessa kyrkofäder talade om Gamla testamentet som Guds ord, 28 lärde att Nya testamentet är Guds ord, och 35 lärde att Paulus ord är auktoritativa. Faktum är att de två orden ”Gamla testamentet” används av 18 författare från tiden före Nicenska konciliet, vilket antyder att det finns ett Nya testamentet. De två orden ”Nya testamentet” används av 16 författare från tiden före Nicenska konciliet. De hyste lika mycket kärlek, lydnad, omsorg och omtanke för Skrifterna som evangelikaler gör idag. Du kan läsa detaljerna om all forskning på (och .docx) under posterna Sc1, Sc2, Sc3, Otc26, Ntc19.

Fråga: Varför är vårt hjärta/vår tillgivenhet nyckeln här i Kol 3:1?

S: För det första är det för en troende bättre att översätta ”om” i vissa översättningar med ”eftersom”. Våra känslor är det vi längtar efter, eller det vi vill undvika. Vi måste rensa bort dåliga känslor och dåliga vanor från våra sinnen. På samma sätt säger 2 Korintierbrevet 4:18 att vi ska rikta blicken mot det som är ovanför, eftersom våra känslor kommer att följa efter. Som det står i Ordspråksboken 23:7: ”Ty såsom han tänker i sitt hjärta, sådan är han” (NKJV). Om det inte sker någon förändring i våra känslor, kommer det inte att ske någon förändring i vårt beteende.

Som Paulus lär oss måste vi komma ihåg att vi har dött, att vårt liv är gömt med Kristus och att vi har uppväckts med Kristus.

Fråga: Kol 3:5 låter som om det är vårt ansvar. Eftersom vi är svaga och syndiga, hur kan vi då göra det vi är beordrade att göra?

S: Att vara svag och syndig är bara en ursäkt för någon som är fylld av den Helige Ande.

Fråga: I Kol 3:8, mer specifikt, om du är benägen att begå en av dessa synder, hur ska du då exakt ”döda” det som kanske känns naturligt för dig?

S: Uttrycket ”lägga bort” betyder ungefär som att lägga undan kläder, så en analogi kan vara till hjälp här. Det är bara ”naturligt” att våra kläder blir smutsigare och smutsigare, och stinker mer, när vi bär dem i månader utan att byta eller tvätta dem. Hur kan du bekämpa det som är ”naturligt”? Du kan byta kläder, tvätta dem och bada dig själv. Vi kan vända oss till Kristus dagligen genom bön, bibelstudier och andakt. När vi förblir i Kristus kan vi få den andliga styrkan att byta kläder och låta den Helige Ande helga oss. Vi kan vara villiga, eller till och med se fram emot att den Helige Ande ytterligare helgar vårt hjärta så att vi bättre kan älska det som behagar Gud och avsky att göra det som Gud avskyr.

Ordet för ”girighet” här, pleonexia, betyder att vilja ha mer, och det innebär tron att allt och alla existerar för din egen vinning.

Några bra hjälpmedel är att föra dagbok över hur det går för dig, som en påminnelse. Du kan också överväga att ha en kristen ”ansvarspartner” som både a) bryr sig om dig precis som du är, och b) bryr sig tillräckligt mycket om dig för att inte låta dig stanna kvar där du är, när du borde gå vidare för att bli mer lik Kristus.

Är det du som styr din mun, din mage och dina vanor, eller är det de som styr dig?

Fråga: I Kol 3:12, hur ”byter vi om” och tar på oss dessa saker?

S: Du måste vilja lyckas i det kristna livet för att lyckas. Det finns inget som kan ersätta ständig övning; när du gör det som Gud vill att du ska göra kommer det att bli lättare. Inse att vissa delar av ditt liv på sätt och vis kommer att ”försvinna”, och du vill att just de delarna ska försvinna.

Fråga: Varför är det viktigt för oss att förlåta någon annan, enligt Kol 3:13?

S: agg har ingen plats i en kristens hjärta. Som Tony Evans säger: att vägra förlåta är att bränna en bro som du måste korsa. Du måste korsa den, och det är mycket svårare att simma över när du istället kunde ha gått över den bro du just bränt.

Att förlåta innebär att släppa taget om det de gjorde. Det innebär att släppa taget om de skyldigheter de har gentemot dig, eller som du tror att de har gentemot dig, för det de gjorde.

F: I Kol 3:15 står det att vi i hektiska och stressiga situationer ändå ska odla frid i våra hjärtan. Hur gör vi det?

S: Låt oss först klargöra en sak. Kolosserbrevet 3:15 säger inte att det inte kommer att finnas hektiska eller stressiga situationer, och Kolosserbrevet 3:15 säger inte heller att vi bara ska ha frid när det inte är hektiskt eller stressigt. Vi ska ha denna frid hela tiden, även i hektiska och stressiga situationer. Som det står i häftet ”Mitt hjärta – Kristi hem” ska vi låta Kristus vara herre över varje rum i vårt hem, det vill säga vårt hjärta. Överlämna allt till honom, så är resultatet hans ansvar.

Fråga: Tyder Kol 3:16 på att vi inte ska använda musikinstrument?

S: Det tyder faktiskt på motsatsen. Medlemmar i Kristi kyrka påpekar att orden i denna vers syftar på sång, och sång kräver inte musikaliskt ackompanjemang.

Medlemmar i Kristi kyrka anser ofta att om det inte finns något exempel på något i Nya testamentet, så bör det inte göras. Men om det inte finns något exempel på att människor tvättar händerna före måltiden, och Jesus inte tvättade händerna före måltiden i Lukas 11:38–41, är det då förbjudet för dagens kristna att tvätta händerna före måltiden? – Naturligtvis inte.

Men tillbaka till huvudpoängen: i Kolosserbrevet3:16 nämns användningen av psalmer. Anvisningarna i många psalmer innefattade användning av musikinstrument. Några av dessa är psalmerna 4, 5, 6, 54, 55, 61, 67 och 76. Det kan finnas fler, men vi är osäkra på de musikaliska termerna. Kolosserbrevet 3:16 säger att man ska använda psalmer när man sjunger. Prova att använda denna psalm: ”…Jag ska sjunga och spela med hela mitt väsen. Vakna, o harpa och lyra! Jag ska väcka gryningen.” (Psalm 108:1–2 BSB) Jag antar dock att medlemmarna i Kristi kyrka inte borde lyssna på vad de sjunger. ;-)

Psalmer som nämner harpor är Psalm 33:2; 43:4; 49:4; 57:8; 71:22; 81:2; 92:3; 98:5; 108:2; 147:7; 149:3; 150:3.

Här är några andra bevis på att musikinstrument är okej.

Habackuk 3 var en sång som skulle sjungas och ackompanjeras av ett stränginstrument, enligt Habackuk 3:19.

Guds profeter i Gamla testamentet profeterade med lyror, tamburiner, flöjter och harpor i 1 Samuelsboken 10:5.

Profetissan Mirjam prisade Gud med en tamburin i 2 Mosebok 15:20.

David spelade på en lyra och tillbad Gud enligt 1 Samuelsboken 18:10, liksom i Psalmerna 4–6.

Under Davids tid spelade många på trumpeter, cymbaler och andra instrument enligt 1 Krönikeboken 16:5, 6, 42.

I Salomos tempel använde vissa harpor för att tacka och prisa Herren enligt 2 Krönikeboken 5:12–13.

I Nehemias tempel invigde de det med cymbaler, harpor och lyror enligt Nehemja 12:27.

I Uppenbarelseboken 5:8; 14:2; 15:2 använde Guds tillbedjare harpor.

Sammanfattning: Det som David och andra profeter gjorde för att behaga Gud under Gamla testamentets tid, och det som de fyra levande varelserna och Guds folk kommer att göra i den himmelska tillbedjan, misshagar inte Gud idag. Gud själv ger sitt folk harpor för att prisa honom i Uppenbarelseboken 15:2. Om du är en äkta troende, vänj dig vid det.

Se dock även nästa fråga för två svar som personer som tillhör Kristi kyrka kan ge.

Fråga: I Kol 3:16, med tanke på bevisen för användningen av instrument i föregående fråga, hur skulle någon i Kristi kyrka svara?

S: Det finns två möjliga svar.

Endast under gudstjänsten: Många (förmodligen nästan alla) inom Kristi kyrka är inte emot musikinstrument under alla omständigheter, och de är inte heller emot musikinstrument för att tillbe Gud. De är endast emot musikinstrument i kyrkobyggnaden och/eller under gudstjänsten. Jag hörde talas om en pastor i Kristi kyrka som en gång debatterade med en annan kristen om användningen av mekaniska instrument för musik, och senare sågs han njuta av att lyssna på en kristen radiostation i sin bil. Han var inte hycklande, eftersom det uppenbarligen bara var under gudstjänsten som han var emot musikinstrument.

Det finns dock ingen skriftställe som skiljer mellan en gudstjänst och en tillbedjan. Faktum är att det inte finns något skriftställe som säger att det är okej att sjunga vid någon form av tillbedjan men inte att använda musikinstrument.

Tiden för Nya testamentet: Vissa kanske hävdar att musikinstrument endast var tillåtna i Gamla testamentet, eftersom Nya testamentet inte ger några exempel på tillbedjan med musikinstrument på jorden.

Men Nya testamentet säger inte att detta avskaffades, och det är faktiskt inte avskaffat, om människor fortfarande kommer att använda harpor i himlen i framtiden.

Alla kan enas om tre punkter.

1. Att prisa Gud och sjunga utan musikinstrument är tillåtet.

2. Även om sju änglar hade trumpeter i Uppenbarelseboken, var de sju trumpeterna inte avsedda för att spela musik.

3. Om en persons fokus under en gudstjänst ligger på något annat än Gud, till exempel att lyssna på instrumentalmusik eller sång, måste personen ändra sitt fokus så att det riktas mot Gud.

Fråga: Vad anser du om Kristi kyrka i Kol 3:16; hur bibliska är de?

S: Kristi kyrkor är mycket heterogena. Jag har tjänat i interkonfessionella kristna studentföreningar på campus tillsammans med underbara bröder och systrar från Kristi kyrka. Tyvärr avviker de från Bibelns lära i vissa frågor, såsom musikinstrument, vattenbaptism osv. Men både de som tillhör Kristi kyrka och de som inte gör det kunde enas om att Han som förenade oss var större än det som skiljde oss åt. Ingen av dessa skillnader är dock den huvudsakliga frågan här. Den huvudsakliga frågan här gäller en andra grupp människor, som också kallas Kristi kyrka.

Den första gruppen säger (för det mesta) att man inte bör ha mekaniska musikinstrument i kyrkan. Den andra gruppen säger dessutom att mekaniska musikinstrument i kyrkan är ett tecken på Antikrist och leder människor till helvetet. Den första gruppen tror att Gud utför ett förnyande verk under vattenbaptismen. Den andra gruppen tror också att alla som har en annan tolkning än de själva hamnar i helvetet.

Den första gruppen har en mycket ”arminiansk” syn och tror inte på frälsningsvisshet. Den andra gruppen har jag personligen hört tala väl om Pelagius, och de förnekar att människor föds syndiga. Förutbestämmelse verkar vara ett fult ord för dem.

Människorna i den första gruppen är kristna bröder och systrar som har vissa felaktiga uppfattningar. Människorna i den andra gruppen verkar vara mycket nära att ersätta Kristi frälsande blod med sina egna läromässiga tolkningar.

Förutom dessa två breda kategorier av Kristi kyrka finns det en tredje grupp, kallad Boston Church of Christ (= Church of Christ International). Dessa människor anser att resten av Kristi kyrka (liksom alla andra samfund) har fel och är falska grupper som inte förhärligar Gud. Till skillnad från de två första grupperna har Boston Church of Christ även sekteristiska sedvänjor, såsom att de troende måste bekänna varje synd för de äldste, som registrerar dessa i en databas och eventuellt kan använda dem mot en medlem om denne försöker lämna församlingen.

Fråga: Hur ska vi, enligt Kol 3:17, göra allt – även världsliga saker – i Herrens Jesu namn?

S: Allt vi gör bör vi göra som om vi gjorde det för Gud. Det kan innefatta fyra sätt: att vara beroende av Herren, att erkänna Jesu auktoritet, att arbeta lika hårt som för Herren, att arbeta så som Gud vill att du ska göra som ett vittne. När du är på jobbet och ingen ser på, arbetar du fortfarande hårt, för företagets bästa?

En kristen hade en skylt ovanför diskbänken i köket, där man diskade, med texten: ”Gudstjänst hålls här tre gånger om dagen.” (The Believer’s Bible Commentary, s. 1950)

Fråga: I Kol 3:18 står det att i ett rätt och gudfruktigt äktenskap ska hustrur underordna sig sina män på ett sätt som män inte ska underordna sig sina hustrur, men eftersom Ef 5:21 säger att alla ska underordna sig varandra?

S: Inse att män och hustrur är jämlika inför Gud. Men precis som Fadern och Sonen kan vara jämlika, och ändå underordnade sig Sonen Fadern, så är mannen och hustrun jämlika, och ändå underordnar sig hustrun sin man, vilket framgår av The Bible Knowledge Commentary: New Testament, s. 683, och Dick Lucas’ The Message of Colossians & Philemon, reviderad upplaga, s. 136.

Om ni är oense, diskutera då saken. Men om ni fortfarande inte kommer överens, måste mannen fatta beslutet.

Vad händer om hustrun inte lyder? Bibeln säger aldrig att mannen ska tvinga hustrun eller få henne att lyda. Mannen bör vända sig till Herren. Om du är mer intresserad av att agera på egen hand än av att be, så är det ett problem i alla situationer.

Hustrur ska underordna sig sina män, precis som Sara underordnade sig Abraham i 1 Petrusbrevet 3:5. Underordna er endast i Herren. Män är inga diktatorer, och hustrur är ingen egendom. I Ordspråksboken 31:10–31 framgår det faktiskt att kvinnor har en viktig roll när det gäller att köpa egendom och fatta egna ekonomiska beslut.

I kontrast till detta är hustrur och slavinnor i islam som egendom.

När man får en kvinna, en tjänare eller boskap, ska man ta tag i dess panna och be till Allah. Ibn-i-Majah vol. 3 nr 1918 s. 157

När det gäller kvinnor i allmänhet sa Muhammed följande: ”En slav är herde över sin herres egendom och en hustru är herde över sin makes hus och barn.” Abu Dawud, vol. 2, nr 2922, s. 827. Lägg märke till att huset och barnen här tillhör maken.

Yahya berättade för mig från Malik från Zayd ibn Aslam att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, sade: ”När du gifter dig med en kvinna eller köper en slavflicka, ta tag i hennes hårsvall och be om baraka [välsignelse]. När du köper en kamel, ta tag i toppen av dess puckel och sök skydd hos Allah från Shaytan.” Muwatta’ Malik 28.22.52

Fråga: Vad har alla dessa verser i Kol 3:18–22 gemensamt?

S: Det är ömsesidiga par. Paulus talar inte om hustrun utan maken, barnet utan föräldern eller slaven utan herren. När du tänker att andra människor har ansvar gentemot dig, men att du inte har något ansvar gentemot dem, är dina tankar långt ifrån vad Paulus har i åtanke här.

Fråga: I Kol 3:18–22, vilka är lämpliga och olämpliga sätt att underordna sig någon annan?

S: Även om någon inte har auktoritet över dig, om de befaller eller önskar något, och det inte är olagligt, omoraliskt eller mot Guds vilja, varför ska du då inte göra som de ber om? Om de befaller eller önskar att du ska göra något som strider mot vad som behagar Gud, kan du naturligtvis inte göra det som ett lydigt Guds barn. Gud använder ofta människor med auktoritet över oss för att vägleda oss, och vi bör ofta följa deras vägledning – men inte alltid.

Låt oss titta på ett exempel och se hur svaret på denna fråga ibland inte är så enkelt. Låt oss till exempel säga att en make eller förälder beordrade dig att aldrig gå till eller lyssna på gudstjänster. Eftersom Gud i Hebreerbrevet 10:25 befaller oss att inte försumma att samlas, måste du ändå lyda Hebreerbrevet 10:25. Bör du vänligt men öppet meddela att du måste bryta mot det och ändå träffa andra troende, eller göra det i hemlighet? Kanske i hemlighet om ditt liv står på spel. Vad händer om de förbjuder dig att gå till en viss kyrka, men du kan gå till en annan kyrka? Då måste du ta hänsyn till några saker. För det första: om den andra kyrkan som de vill att du ska gå till inte tar Guds ord på allvar, då måste du bryta mot det. Du måste också fråga varför de förbjuder dig att gå till en viss kyrka. Det kan finnas en god anledning, till exempel om den kyrkan är inblandad i grov olydnad mot Gud. Men om det beror på att de inte håller med om en sekundär eller trivial lära, eller på grund av en småsint, oförlåtlig kränkning, då kommer begäran inte från Gud. När du dock vägrar att lyda någons befallning till dig eftersom du måste lyda Gud, kan du ofta drabbas av konsekvenser eller stridigheter. Men gläd dig, för Gud ser den förföljelse du utsätts för för Hans skull.

Som ett andra exempel: låt oss säga att en chef på jobbet antingen förlöjligar eller behandlar en av dina vänner respektlöst, oavsett om denne är närvarande eller inte. Du bör inte skratta med på deras nedvärderande humor, men ska du bara tiga, eller ska du stå upp för din vän, även om du riskerar att göra din chef arg eller åtminstone irritera honom? Hur ska du gå tillväga?

Fråga: I Kol 3:18–22 – som motsats till denna vers – vilka felaktiga sätt kan man försöka sig på för att tillskansa sig någon annans auktoritet?

S: Att förringa deras auktoritet bakom ryggen på dem, eller framför dem. Det är ibland bra att ifrågasätta saker, men fortsätt inte att ifrågasätta saker, särskilt inte inför andra. Du bör ge dem råd när de fattar ett beslut, men om beslutet är deras att fatta, och de har fattat det, ska du inte ständigt ifrågasätta eller undergräva det.

Fråga: I Kol 3:20 och Matt 10:37, ska barn lyda sina föräldrar?

S: Barn ska hedra sina föräldrar (2 Mos20:12 ; 5 Mos5:16 ) och lyda sina föräldrar (Kolosserbrevet3:20 ; 2 Mos 21:17; 3 Mos 20:9), i Herren (Efesierbrevet 6:1), men de ska inte älska sina föräldrar eller någon annan mer än de älskar Gud (Matteus10:37 ). Som en analogi bör du lyda lagarna i din delstat, utom när de strider mot lagarna i ditt land. På samma sätt bör du lyda dina föräldrar, utom när de strider mot vad Gud har sagt.

Ett perfekt exempel är Jesus och hans mor. När Jesu föräldrar återvände till templet och fann Jesus där, förklarade Jesus lugnt sitt handlande i Lukas 2:41–50. Jesus lydde Marias önskan att förvandla vatten till vin, även om det ännu inte var hans tid, enligt Johannes 2:1–11. Men när Jesu mor och bröder kom för att hämta honom vägrade Jesus att följa med dem, enligt Markus 3:31–35.

Fråga: Hur ska vi uppfostra våra små barn, enligt Kol 3:20?

S: Vårt exempel kan vara minst lika viktigt som det vi säger. Föräldrar bör vara eniga i sin uppfostran. Det är svårt för ett barn när den ena föräldern säger att något är fel, och den andra föräldern undergräver den första förälderns ord.

Vi bör inte straffa barn i ilska, orättvist eller utan att förklara orsaken. Det är helt i sin ordning att säga till ett barn: ”Jag kommer att straffa dig för detta, men inte just nu. Jag ska lugna ner mig först.” Gör aldrig saker som kan skada ett barn permanent, som att ge det örfil, slå det i huvudet eller skaka det våldsamt.

Gör inte dina barn upprörda eller missmodiga.

Fråga: Vilken roll har föräldrar gentemot sina vuxna barn enligt Kol 3:20?

S: Det som är befallningar för yngre barn blir mer vägledning och rekommendationer för vuxna barn. Föräldrar bör inse att barnet på ett eller flera områden kommer att veta mer än föräldern, och föräldern bör vara glad över det. Men även vuxna kan fortfarande göra dumma misstag. Förhoppningsvis kommer de fortfarande att lyssna på dig tack vare de kloka ord och det förtroende du har byggt upp genom åren.

F: Hur ska vuxna barn hedra sina föräldrar enligt Kol 3:20?

S: Tänk i termer av det förflutna, nuet och framtiden.

Det förflutna: Vid någon tidpunkt kommer du att upptäcka att du nu vet mer än de gör eller någonsin har gjort inom vissa områden. Du kanske nu är bättre på att skydda både dem och dig själv än de är på att skydda sig själva och dig. Ändå bör du visa tacksamhet för att de har investerat sitt liv i dig, tagit hand om och skyddat dig, försörjt dig och delat med sig av den visdom de hade. Du har förmodligen insett att de inte var perfekta föräldrar, och det kommer inte du heller att vara. Men hedra dem för att de gjorde sitt bästa.

Nu: Både privat och offentligt bör du uttrycka tacksamhet för den roll de spelade och visa respekt för dem. En sak som många föräldrar önskar sig mest av sina vuxna barn är lite av deras tid. Du kanske har ett fullspäckat schema, men du bör ändå prioritera att besöka eller prata med dina föräldrar.

Framtiden: Vid någon tidpunkt kommer dina föräldrar troligen att behöva mer hjälp, visdom och kanske ekonomiskt stöd än de själva har. Precis som de tog hand om dig när du var ung kan du återgälda tjänsten när de blir gamla. Tänk också på att dina egna barn iakttar och lär sig av det exempel du ger genom hur du tar hand om dina föräldrar.

Fråga: Varför ska slavar lyda sina herrar enligt Kol 3:22?

S: Nya testamentet rekommenderade inte slaveri, men det fördömde det inte heller. Även när omständigheterna inte var goda, till exempel när en kristen hade en orättvis herre och utsattes för orättvist lidande enligt 1 Petrus 2:18–19, skulle de kristna ändå uthärda under dessa svåra förhållanden. Det brukade vanligtvis gå bättre för de kristna i detta liv, och det skulle vara ett vittnesbörd för andra om att Kristus levde i dem.

F: Hur ska vi, enligt Kol 3:22, behandla dem som står under oss på arbetsplatsen?

S: Behandla dem som står under dig med värdighet och respekt. Betala dem i tid för det de gör och håll dina löften till dem. Den gyllene regeln – behandla andra så som du själv vill bli behandlad – kommer att ta dig långt. Vilka goda egenskaper har du sett hos tidigare chefer du haft? Hur blev du, eller hur borde du ha blivit, rättvist behandlad av dina tidigare chefer? Behandla dina underordnade på samma sätt. Erkänn dina misstag. Bli inte förvånad över att dina underordnade gör misstag – såvida inte ditt företag bara anställer perfekta människor. Du kan påpeka misstagen och diskutera hur man kan lära sig att undvika liknande misstag i framtiden. Men du vill inte ge intryck av att du aldrig kommer att släppa det misstaget – det vill säga, om du vill att de ska fortsätta arbeta för dig. Ge inte intryck av att du bara vill veta de dåliga sakerna för att använda dem mot dem vid en utvärdering, medan du glömmer bort alla de bra sakerna.

Gör aldrig narr av dina underordnade, oavsett om de är närvarande eller inte.

Slutligen, när det gäller de underordnade som du arbetar med varje dag, tänk på att de kanske har något viktigt att lära dig. Du kan ha blinda fläckar, saker du behöver ändra och förbättra, som du kanske inte är medveten om. Be dem om feedback på hur du kan bli bättre på det du gör.

F: Hur ska vi, enligt Kol 3:22, hedra och respektera våra överordnade på jobbet?

S: Visa dem att du respekterar dem, eller åtminstone deras position. Men var inte bara en som försöker behaga alla. Det är bra att ge komplimanger och uppmuntra, men säg inte saker som inte är sanna eller som är oärliga. När du inte håller med om deras tillvägagångssätt har du ett ansvar att föreslå vad du ser som den bästa vägen framåt, åtminstone en gång. Men om de inte vill följa det, är det ingen idé att tjata på dem om det. De har redan fattat sitt beslut och måste leva med det. Det är okej att skicka e-post och dokumentera saker, för att kunna redogöra för dina handlingar senare. Chefen har rätt att säga åt dig vad du ska göra, men hen har inte rätt att göra dig till syndabock. Som en chef hade en skylt över sitt kontorsbås där det (på skämt) stod: ”Jag säger inte att det är ditt fel. Jag säger att jag skyller på dig.” Men å andra sidan bör vi ta ansvar och erkänna de misstag som vi har gjort eller de felaktiga beslut vi har fattat.

Chefer är människor, och de kan bli nedslagna och behöver också uppmuntran. De kan också ändra sig eftersom yttre omständigheter förändras som inte gick att förutse. Chefer kan också ändra sig när ingenting har förändrats, förutom att de kanske har lärt sig något. Som en mjukvaruarkitekt brukade säga: ”Jag förbehåller mig rätten att bli smartare.” Det är okej att ta upp det en gång för att bekräfta den nya inriktningen, som står i motsats till den gamla, men man ska inte tjata om det. Vi är inte heller perfekta.

Fråga: Hur hanterar man på ett rättvist sätt någon som står under en, på jobbet, i kyrkan, inom militären eller i ett politiskt ämbete, enligt Kol 4:1?

S: Det finns åtminstone tre aspekter på att behandla någon som står under dig ”rätt och rättvist”.

Håll ditt ord: Om en person har gått med på att arbeta för dig under vissa villkor och mot en viss ersättning, och har gett upp andra potentiella jobbmöjligheter, kommer du då att hålla fast vid det som överenskommits? Eller kommer du, nu när personen inte längre är i en så bra position att byta till något annat ställe, att ändra villkoren och/eller ersättningen till din fördel? Om du är en blivande anställd och har gått med på muntligt eller skriftligt att arbeta för en viss lön – om ett bättre erbjudande dyker upp, kommer du då att bryta ditt löfte, gå tillbaka och hota med att bryta ditt löfte om de inte ger dig mer, eller kommer du att vara en person som håller vad du lovar?

Den gyllene regeln: I Matteus 7:12 står det att du ska behandla andra så som du vill att de ska behandla dig. Om du befann dig i din anställds situation och hade en bra chef, hur skulle den goda och rättvisa chefen behandla dig? Var den goda chefen!

Ingen favorisering: Är du mer eller mindre förlåtande mot vissa av dina underordnade som gör ett misstag än mot andra? Värdesätter du vissa medarbetares hårda arbete och insatser mer än andras, enbart på grund av vem medarbetaren är? Du kommer förmodligen att tilldela olika medarbetare olika arbetsuppgifter utifrån deras kompetens och erfarenhet, men ger du konsekvent vissa medarbetare de ”fina” uppdragen som nästan garanterat får dem att utvecklas och framstå i god dager, medan andra medarbetare får uppdrag där deras insatser kommer att glömmas bort oavsett hur bra de utför dem? Sätter du, kanske omedvetet, vissa medarbetare i en situation där de är dömda att misslyckas? Gud befaller oss i Jakob 2:1 att inte visa partiskhet. Sammanhanget i Jakob handlar om någon som kommer in i församlingen, men tillämpningen är universell. I 3 Mosebok 19:15 står det att man inte ska visa favoritism varken mot de rika eller de fattiga, och även om vi inte längre lyder under Mose lagens regler, gäller denna föreskrift fortfarande.

Vill du att dina underordnade ska vara motiverade att arbeta hårt? Sluta då att försumma att göra dessa tre saker.

Fråga: I Kol 4:2–18, hur hänger kapitel 4 ihop med Kol 3:18–25?

S: Kolosserbrevet 3:1–17 berättar för oss hur vi ska leva ett äkta, behagligt och moget kristet liv individuellt med Kristus. Kolosserbrevet 3:18–4:1 visar oss hur vi ska lägga våra relationer i Guds händer. Men Kolosserbrevet 4:2–18 består inte bara av korta hälsningar och en avslutning, utan Paulus ger oss exempel på hur relationer har ”turboladdat” hans tjänst genom hans ”samarbete i evangeliet” med andra troende.

Fråga: Vad innebär det i Kol 4:2 att vara ”vaken” i bönen?

S: I Efesierbrevet 6:11–17 uppmanas vi att ta på oss Guds fullständiga rustning, och i Efesierbrevet 6:18 uppmanas vi att be. Har du hört talas om den effektiva soldaten, som var välutrustad men som bara dök upp till strid när han kände för det? – inte jag heller.

Att vara vaksam i bönen innebär att akta sig för att tröttna i bönen och falla in i ”andlig slöhet”. Vi måste ha disciplinen att uthålligt be för Guds rike, andras behov och våra egna. I liknelsen om den orättfärdige domaren i Lukas 18:1–8 ger Jesus ett exempel på den uthållighet vi ska ha. Om uthållighet skulle fungera inför en orättfärdig domare, hur mycket mer kommer den då att fungera hos vår gode Fader? Men i slutet av liknelsen ifrågasätter Jesus inte Faderns vilja, utan snarare vår tro på att hålla ut. När Gud ser dig be, ser Gud då en ”uthållighet” hos dig? Epaphras arbetade alltid i bön för dem i Kolosserbrevet 4:12, så varför kan inte de också delta i detta arbete? Kolosserbrevet 4:2–3 visar att Paulus inte skulle vila förrän han hade utnyttjat varje tillfälle, genom ord, handling eller bön, att dela evangeliet, och det borde inte heller de göra.

Fråga: I Kol 4:3 var Paulus så andlig, så vis och så flitig – varför skulle någon som han se något behov av att be kolosserna om bön?

S: Paulus ber här specifikt om att dörrar ska öppnas för evangeliet. Paulus insåg tydligt att hans eget trogna andliga liv, hans hängivenhet, visdom, tro och hårda arbete inte skulle öppna de möjligheter för evangeliet som Paulus sökte; endast Gud kunde göra det. Gud skulle göra det genom våra böner. Det handlade inte om någon känsla av otillräcklighet från Paulus sida, utan snarare om att Paulus insåg hur viktigt bönen var för Gud – annars skulle hans arbete vara verkningslöst. Märkligt nog ser man däremot inte att Paulus ber människor att be för att han ska släppas ur fängelset, förutom ett kort och indirekt ”kom ihåg mina bojor” i Kolosserbrevet 4:18. Det är nästan som om Paulus tänker: ”Att jag hamnar i fängelse är ingen stor sak för effektiviteten i min tjänst, men att ni underlåter att be för mig är det.” Om bön, både hans egen och andras, var så avgörande för Paulus arbete, hur viktigt anser du då att bön är för din tjänst?

Fråga: I Kol 4:5, på vilka sätt kan vi, medvetet eller omedvetet, misslyckas med att uppträda klokt i närvaro av icke-kristna?

S: Vi kan dölja att vi är kristna, vi kan kompromissa med vårt vittnesbörd och vi kan reta upp andra utan anledning.

Att dölja: När det gäller att dölja att vi är kristna: En gång, när jag som student hade ett sommarjobb, satt jag i cafeterian med någon jag inte kände, och vi började prata. Jag nämnde mina långsiktiga drömmar och min önskan att bli missionär. Han sa genast: ”Aha! Jag trodde du var mormon.” Jag rättade honom snabbt, men jag hade inte talat om Jesus och vad han betydde för mig.

Jag läste om en man som en dag kom till jobbet och meddelade att han hade blivit kristen. En kristen kollega gratulerade honom, och den nyblivne kristne tittade konstigt på den äldre kristne. Han sa: ”Vet du att du är anledningen till att jag dröjde flera år med att bli kristen?” Den äldre kristne blev förvånad och frågade varför. Den nyblivne kristne svarade att han alltid verkade nöjd och hade ordning på sitt liv. Jag visste inte att du var kristen, och jag tänkte att om du kunde ha ordning på ditt liv utan att vara kristen, så behövde inte jag heller bli det.”

Att kompromissa med vårt vittnesbörd kan innebära att vi direkt trotsar Gud eller att vi skjuter upp vår lydnad mot Gud, för vårt jobbs, våra vänners eller vår familjs skull.

Genom att tala lättvindigt om kristendomen, vårt engagemang eller vårt kyrkobesök.

Tillbringar du all din tid med meningslöst prat och skämt, så att våra vänner inte tror att vi har ett enda seriöst ben i kroppen? Det finns tillfällen när vi måste vara allvarliga mot dem, när vi delar evangeliet.

Att reta upp andra: Evangeliet är oundvikligen stötande för vissa, och det bör vi inte oroa oss för. Men vi bör undvika att i onödan förolämpa eller irritera icke-kristna grannar.

Fråga: Hur ska vårt tal enligt Kol 4:6 vara – fullt av nåd, kryddat med salt och sådant att vi kan svara alla?

S: Vårt tal bör vara nådigt, inte stötande, fientligt eller bittert. Men vi bör också söka efter sätt att dela med oss av Guds nåd. Salt konserverar, ger smak och väcker törst hos människor. Vi bör endast använda ett sunt språk, fritt från svordomar, förtal, skvaller och gräl. Vi bör tala utifrån vårt eget liv för att visa dem glädjen i att vara frälsta. Slutligen bör vi tala så att de blir törstiga efter att lära sig mer om Kristus, vårt levande vatten. Är ditt tal värdefullt? Är det du är på väg att säga värt att säga, och behöver det sägas?

Vi måste hitta en balans mellan att djärvt dela evangeliet och att visa takt och omdöme. Den rätta balansen beror på situationen och mottagarna. Ibland, särskilt på en arbetsplats, finns det gränser för hur mycket direkt evangelisation du kan bedriva, särskilt när du är på jobbet. Men du kan tala på ett gudfruktigt sätt och svara på frågor om det hopp du har, när de dyker upp. Eller som det står i Dick Lucas bok *The Message of Colossians & Philemon Revised Edition*, s. 152: ”Ta tillfället i akt att dela med dig snarare än att skapa tillfällen.”

Fråga: I Kol 4:7, skrevs Kolosserbrevet samtidigt som Efesierbrevet, 2 Timoteusbrevet och Titansbrevet?

S: Både Efesierbrevet6:21 och Kolosserbrevet 4:7 säger att Tykikus kommer att berätta det för dem personligen. I 2 Timoteusbrevet 4:12 säger Paulus att han sände Tykikus till Efesos. I Titusbrevet 3:12 säger Paulus att han kommer att sända Artemas eller Tykikus till Titus. Tykikus var budbäraren av dessa brev, och Tykikus hade förmodligen ingen aning om att människor skulle känna till honom i över 2 000 år på grund av de pergamentbitar han bar med sig.

I Titusbrevet 3:12 var Paulus dock fri, medan de andra omnämnandena gäller tiden då Paulus satt i fängelse, så det rörde sig om minst två resor. Eftersom det var minst två resor kan det ha varit tre eller fler. Hur det än förhöll sig påverkar det dock inte den kristna läran eller brevens skriftliga auktoritet (kallad kanonicitet).

F: Varför framhöll Paulus inte sig själv här i Kol 4:9 genom att berätta för sina läsare att Onesimus hade rymt och att Paulus hade övertalat honom att återvända?

S: Paulus nämnde bara hans namn och att Onesimus var trogen. Kolosserna visste redan vem Onesimus, en av dem, var. Paulus behövde inte berätta för dem vem Onesimus var, framhäva sig själv eller säga att Onesimus hade rymt. Paulus såg ingen anledning att ta upp något negativt om Onesimus, precis som vi inte bör ta upp negativa saker om andra om det inte finns en god anledning att göra det. Som det står i *The Expositor’s Greek Testament*, vol. 3, s. 545: ”En sådan utelämning här är karakteristisk för Paulus’ taktfullhet.” Och förresten, när någon anstränger sig mycket för att framhäva sig själv, är det vanligtvis uppenbart för alla – eller åtminstone för alla utom personen själv – att det är just det som personen gör.

Fråga: Varför uppmanar Paulus i Kol 4:10 kolosserna att ta emot Markus, eftersom Paulus inte uppmanade dem att ta emot någon annan?

S: Det var uppenbart att de borde välkomna alla som tjänade Herren, men det kunde finnas en tvekan i deras sinnen angående Markus. Många var förmodligen väl medvetna om att Markus tidigare hade övergivit sin plats och Paulus tjänst. Istället för att gå in på detaljerna om Markus för dem som inte redan kände till hans misslyckande, talar Paulus indirekt, så att de som kände till saken skulle förstå att Markus hade kommit tillbaka, försonats med Paulus, och att deras relation och partnerskap i evangeliet hade återställts.

Fråga: Vad är det sorgliga budskapet som Paulus framför här i Kol 4:11?

S: Paulus hade som princip att först gå till den judiska synagogan och predika för judarna, och sedan för hedningarna. Men trots hans särskilda uppmärksamhet på judarna var dessa de enda judarna som fanns bland hans medarbetare. Ibland, när vi tror att vi har en tjänst ”helt uträknad” – eller så tror vi i alla fall – bär det vi trodde skulle vara betydelsefullt knappt någon frukt, medan det vi inte ägnade så stor uppmärksamhet åt bär mer frukt.

F: I Kol 4:16, är brevet från Laodicea en förlorad bok i Bibeln?

S: Nej, av två skäl.

1) För det första skulle det inte nödvändigtvis vara en del av Bibeln, för även om det verkligen fanns en förlorad bok är Gud inte ”tvungen” att bevara några böcker som Han inte ville bevara. Som en sidokommentar fanns det ett förfalskat brev till laodiceerna, men det skrevs på 300-talet och erkändes som en förfalskning redan då.

2) För det andra: fanns det en förlorad bok, eller är detta det brev som vi känner till som Brevet till efesierna?

2a) Detta skulle förmodligen kunna vara ett brev som inte har bevarats, enligt vad som framgår av *The New International Bible Commentary*, s. 1459, och *The Expositor’s Bible Commentary*, vol. 11, s. 226.

2b) Paulus säger inte i Kolosserbrevet att han skrev ett brev till laodiceerna, utan att ett av Paulus brev cirkulerade och hade anlänt från Laodicea. Efesos låg cirka 100 miles (160 km) från staden Kolossai, och Laodikea låg mellan de två, 10–12 miles (16–19 km) västerut och något söder om Kolossai. Detta brev var alltså ett cirkulärbrev, som vi känner till som Brevet till efesierna.

Fråga: Hur säger du, som kristen chef eller föreståndare, till någon under dig att de måste ägna mer uppmärksamhet åt sitt arbete (Kol 4:17)?

S: Archippus i Filemon 1–2 var troligen son till Filemon och Apphia. Det kan ha handlat om att de tre tog emot den bortrunnna slaven Onesimus igen. Å andra sidan kan det också ha handlat om andra uppgifter inom tjänsten, utöver att ta emot Onesimus igen.

När man säger till någon att hen måste sköta sitt arbete bättre, vare sig det gäller tjänsten eller arbetet, kan det finnas minst fem steg.

1) Det första är att överväga det bästa sättet att nå personen, med tanke på problemets allvar.

2) Det andra steget kan vara att bekräfta att man respekterar personen, uppskattar hens arbete och de goda saker hen har gjort.

3) Det tredje steget är att rikta personens uppmärksamhet mot vad som verkligen behöver förändras. Detta kan innefatta konsekvenserna för organisationen om personen inte förändras eller gör om samma sak, liksom konsekvenserna för personen själv.

4) Det fjärde steget är att upprätthålla relationen, att visa att du fortfarande bryr dig om och respekterar personen, och att du hoppas att detta, efter att det har rättats till, helt enkelt kommer att bli ett minne blott.

5) Slutligen kan det vara bra att dokumentera datumet, vad du sa, vad de sa, vad man kom överens om, åtgärder som ska vidtas och en tidsram för när dessa åtgärder ska vara genomförda.

F: I Kolosserbrevet, varför ska den här boken finnas med i Bibeln?

S: Det finns minst tre skäl.

1. Paulus skrev den, och han var en apostel. Petrus intygade att Paulus ord var Skriften i 2 Petrus 3:15–16.

2. Paulus själv sa att han var en apostel i Romarbrevet 1:1; 1 Korintierbrevet 1:1; 9:1, 2 Korintierbrevet 1:1, 11:5; Galaterbrevet 1:1, Efesierbrevet 1:1; Kolosserbrevet 1:1; 1 Timoteusbrevet 1:1; 2:7; 2 Timoteusbrevet 1:1; Titusbrevet 1:1.

3. Bevis från den tidiga kyrkan. Se nästa fråga för författare som hänvisade till verser i Kolosserbrevet.

Fråga: Hur vet vi att det vi har idag i Kolosserbrevet är en tillförlitlig bevarad version av det som ursprungligen skrevs?

S: Det finns minst tre goda skäl.

1. Gud lovade att bevara sitt ord i Jesaja 55:10–11; Jesaja 59:21; Jesaja 40:6–8; 1 Petrus 1:24–25; Matteus 24:35.

2. Bevis från den tidiga kyrkan. Författare från den tidiga kyrkan fram till det första konciliet i Nicea (325 e.Kr.) citerade från Kolosserbrevet cirka 105 gånger, utan att räkna med anspelningar. De citerade 69,4 % av Kolosserbrevet, räknat med bråkdelar av verser som fraktioner. Det är 65,97 av totalt 95 verser.

Här är de 17 författarna från tiden före Nicenska konciliet som vi vet hänvisade till verser i Kolosserbrevet.

Klemens av Rom (96–98 e.Kr.) anspelar på Kolosserbrevet 1:18 1 Klemens, kap. 24, vol. 1, s. 11; vol. 9, s. 236

Barnabasbrevet, kap. 12, s. 145, anspelar på Kolosserbrevet 1:16.

Irenaeus av Lyon (182–188 e.Kr.) citerar Kolosserbrevet 3:5 som om det vore apostelns ord i brevet till kolosserna. Irenaeus, Mot kätterierna, bok 5, kap. 12.3, s. 538

Den muratoriska kanon (ca 190–217 e.Kr.) nämner Paulus brev till kolosserna, liksom Paulus övriga 12 brev.

Klemens av Alexandria säger: ”Och på ett annat ställe säger han [aposteln]: ’Till erkännande av hela Guds mysterium i Kristus, i vilken alla visdomens och kunskapens skatter är gömda.’” (Kolosserbrevet 2:2b–3) *Stromata* (193–202 e.Kr.), bok 5, kap. 12, s. 463

Tertullianus (198–220 e.Kr.) parafraserar Kolosserbrevet 1:21 som ”aposteln … hans brev till kolosserna” i *Om köttets uppståndelse*, kap. 23, s. 561

Hippolytus (222–235/6 e.Kr.) citerar Kolosserbrevet 1:19 (några ord i annan ordning) i *Motbevisningen av alla kätterier*, bok 8, kap. 6

Origenes (225–253/254 e.Kr.) citerar Kolosserbrevet 1:15 som skrivet av Paulus i *de Principiis*, bok 1, kap. 5, s. 247

Novatianus (250–257 e.Kr.) citerar Kolosserbrevet 1:16 som skrivet av ”aposteln” i *Avhandling om treenigheten*, kap. 13, s. 622

Novatianus (250–257 e.Kr.) citerar Kolosserbrevet 1:15 som skrivet av ”samma apostel” i Avhandling om treenigheten, kap. 21, s. 632

Cyprianus var biskop i Kartago från år 248 till sitt martyrdöd år 258 e.Kr. Han citerar ur ”brevet till kolosserna” i Cyprianus avhandlingar, avhandling 12, tredje boken, 11.

Adamantius (ca 300 e.Kr.) hänvisar till Kolosserbrevet 1:21–22 som skrivet av Paulus. ”Dialog om den sanna tron”, femte delen, s. 151

Theonas av Alexandria (ca 300 e.Kr.) citerar fritt ungefär hälften av Kolosserbrevet 4:6. ”Brev till Lucianus, överste kammarherre”, kap. 8, s. 161

Methodius (270–311/312 e.Kr.) anspelar på Kolosserbrevet 1:15 som om det vore skrivet av Paulus. ”De tio jungfrurnas bankett”, diskurs 3, kap. 3, s. 317. Paulus nämns alldeles i slutet av kapitel 2 och alldeles i början av kapitel 4.

Methodius (270–311/312 e.Kr.) hänvisar till Kolosserbrevet 3:4 enligt *The Greek New Testament*, 4:e reviderade upplagan av Aland m.fl. Jag har dock inte kunnat bekräfta detta i de skrifter av Methodius som jag har tillgång till.

Adamantius (ca 300 e.Kr.) citerar Kolosserbrevet 4:10–11 som ”Paulus brev till kolosserna”

Victorinus, biskop av Pettau (Poetovio, i dagens Slovenien) (martyrdöd 304 e.Kr.), nämner Gamla och Nya testamentet i sin Kommentar till den välsignade Johannes’ Uppenbarelsebok, s. 345. Han räknar upp Paulusbreven som Romarbrevet, Korintierbreven, Galaterbrevet, Efesierbrevet, Tessalonikerbreven, Filipperbrevet, Kolosserbrevet och Timoteusbreven, och citerar 1 Timoteusbrevet 3:15 i kap. 16, s. 345. Han fortsätter med att citera 1 Korintierbrevet 15:53 på s. 346.

Methodius (270–311/312 e.Kr.) anspelar på Kolosserbrevet 1:15: ”Hur kan han då betraktas som ’den förstfödde av allt skapat’?” I *De tio jungfrurnas gästabud*, bok 3, kap. 3, s. 317

Athanasius av Alexandria (318 e.Kr.) citerar Kolosserbrevet 1:15–18 i *Mot hedningarna*, kap. 41, s. 26

Alexander av Alexandria (313–326 e.Kr.) citerar 1 Korintierbrevet 2:9 som av aposteln Paulus och Kolosserbrevet 1:16–17 som av Paulus i *Epistles on the Arian Heresy*, brev 1, kap. 5, s. 293

Efter Nicea

Eusebius av Caesarea (318–339/340 e.Kr.)

Hegemonius (4:e århundradet) citerar Kolosserbrevet1:23 och 2:6–9 och anspelar på Kolosserbrevet 1:24 i ”Disputation with Manes”, kap. 35, s. 209

Athanasius av Alexandria (367 e.Kr.) räknar upp böckerna i Nya testamentet i Festbrev 39, s. 552

Victorinus av Rom (efter år 363 e.Kr.) hänvisar till Kolosserbrevet 1:14

Hilarius av Poitiers (355–367/368 e.Kr.) hänvisar till Kolosserbrevet 2:2–3 som skrivet av Paulus. I *On the Trinity*, bok 9, kap. 62, s. 177

”Synopsis Scripturae Sacrae” (350–370 e.Kr. eller 500-talet) nämner Paulus brev till kolosserna som en del av Nya testamentet. Det citerar Kolosserbrevet 1:1–2a.

Efraim/Efrem den syriske, psalmförfattaren (350–378 e.Kr.)

Basilius av Kappadokien (357–378/379 e.Kr.) citerar Kolosserbrevet 2:19 som ”Kolosserbrevet”. I verket Om Anden, kap. 5.9, s. 6

Synoden i Laodicea (i Frygien) (343–381 e.Kr.) kanon 60, s. 159, listar böckerna i Gamla testamentet och Nya testamentet. Kanon 59, s. 158, säger att endast de kanoniska böckerna i Gamla och Nya testamentet får läsas i kyrkan.

Ambrosiaster (efter år 384 e.Kr.) hänvisar till Kolosserbrevet 1:2–3, 7, 12, 14, 20, 22; 2:7, 8, 13, 18, 23; 3:4, 6, 13, 16, 17, 21; 3:3, 8, 12

Cyril av Jerusalem (ca 349–386 e.Kr.) citerar Kolosserbrevet på s. 19

Ambrosius av Milano (370–390 e.Kr.)

Den donatistiske schismatikern Tyconius (efter 390 e.Kr.) hänvisar till Kolosserbrevet 3:6

Pacianus av Barcelona (342–379/392 e.Kr.)

Johannes Chrysostomos skrev år 396 e.Kr. ned 12 predikningar över Kolosserbrevet, som vi fortfarande har kvar idag. Han sade att det var skrivet av Paulus.

Gregorius av Nyssa (ca 356–397 e.Kr.) citerar Kolosserbrevet 1:16 som författat av Paulus i ”Mot Eunomius”, bok 1, kap. 22, s. 63–64. Han hänvisar också till Kolosserbrevet 1:14.

Didymus (398 e.Kr.) hänvisar till Kolosserbrevet 1:12

Den schismatiske Lucifer från Cagliari på Sardinien (361–ca 399 e.Kr.)

Gaudentius (efter 406 e.Kr.)

Chromatius (407 e.Kr.)

Severian (efter 408 e.Kr.)

Hieronymus (373–420 e.Kr.)

Augustinus av Hippo (388–430 e.Kr.) säger att Paulus (Om syndernas förlåtelse och dopet), bok 1, kap. 43, s. 31 (vol. 5), skrev breven till romarna, 1 Korintierbrevet och 2 Korintierbrevet (kap. 44, s. 32), Galaterbrevet (kap. 45, s. 32), Efesierbrevet (kap. 46, s. 33), Kolosserbrevet (kap. 47, s. 33), 1 Timoteusbrevet och 2 Timoteusbrevet (kap. 48, s. 33), Titusbrevet (kap. 49, s. 33) samt Hebreerbrevet (ifrågasatt av vissa) (kap. 50, s. 34)

Den semi-pelagianiske Johannes Cassianus (419–430 e.Kr.) citerar Kolosserbrevet 1:16 som skrivet av Paulus i ”Sju böcker”, bok 6.21, s. 601

Nilus (ca 430 e.Kr.) hänvisar till Kolosserbrevet 3:13

Paulinus av Nola (431 e.Kr.) hänvisar till Kolosserbrevet 1:12

Speculum (500-talet) hänvisar till Kolosserbrevet 1:12

Cyril av Alexandria (444 e.Kr.)

Quodvultdeus (ca 453 e.Kr.)

Varimadum (445/480 e.Kr.) hänvisar till Kolosserbrevet 1:12

Theodoret av Cyrus (biskop och historiker) (423–458 e.Kr.)

Bland kättare och förfalskade skrifter

Kättaren Priscillianus (d. 385 e.Kr.) hänvisar till Kolosserbrevet 2:13

Kättaren Marcion enligt Tertullianus

Kättaren Pelagius (416–418 e.Kr.) hänvisar till Kolosserbrevet 3:4

Den pelagianske kättaren Teodor av Mopsuestia (428 e.Kr.)

3. De äldsta manuskripten vi har av Kolosserbrevet visar att det finns små variationer mellan manuskripten, men inga teologiskt betydande fel.

p46 Chester Beatty II 100–150 e.Kr. innehåller 79 verser ur Kolosserbrevet. Närmare bestämt innehåller den Kolosserbrevet 1:1–2,5–13,16–24;1:27-2:19 ;2:23-3:11 ;3:13 –24; 4:3–12,16–18 samt andra delar av Paulusbreven och Hebreerbrevet. I The Complete Text of the Earliest New Testament Manuscripts finns ett fotografi av en del av p46 på s. 192. På s. 197–198 står det också att kvaliteten och de stichometriska markeringarna visar att detta skrevs av en professionell skrivare.

Första hälften av 300-talet – 1936 – Frederic G. Kenyon enligt *The Complete Text of the Earliest New Testament Manuscripts*.

200-talet e.Kr. – 1935 – Ulrich Wilcken enligt *The Complete Text of the Earliest New Testament Manuscripts*.

200 e.Kr. – 1968 – The Text of the New Testament.

81–96 e.Kr. – 1988 – Young Kyu Kim enligt The Complete Text of the Earliest New Testament Manuscripts.

Cirka 200 e.Kr. – 1975 – Aland et al., tredje upplagan.

Cirka 200 e.Kr. – 1998 – Aland m.fl., fjärde reviderade upplagan.

Tidigt till mitten av 200-talet e.Kr. – 1999 – Den fullständiga texten av de äldsta Nya testamentets manuskripten. Detta baseras delvis på att handstilen är mycket lik den i Papyrus Oxyrhynchus 8 (sent 100-tal eller tidigt 200-tal) och Papyrus Oxyrhynchus 2337 (sent 100-tal).

s. 61 Romarbrevet 16:23,25–27; 1 Korintierbrevet 1:1–2, 2–6; 5:1–3, 5–6, 9–13; Filipperbrevet 3:5–9, 12–16, Kolosserbrevet 1:3–7, 9–13, 1 Tessalonikerbrevet 1:2–3; Titusbrevet 3:1–5, 8–11, 14–15; Filemonbrevet 4–7. ca 700 e.Kr.

ca 700 e.Kr. – 1968 – The Text of the New Testament.

Cirka 700 e.Kr. – 1975 – Aland m.fl., tredje upplagan.

Cirka 700 e.Kr. – 1998 – Aland m.fl., fjärde reviderade upplagan.

Vaticanus [B] 325–350 e.Kr.

Sinaiticus [Si] 340–350 e.Kr.

Bohairisk koptiska [Boh] 3:e/4:e århundradet

Sahidisk koptiska [Sah] 3:e/4:e århundradet

Gotiska 493–555 e.Kr.

Se för mer information om tidiga manuskript av Kolosserbrevet.