< Bibelfråga från Lukas

Frågor som avser mer än ett evangelium behandlas i det första evangeliet där de förekommer eller annars i avsnittet om evangelierna.

Fråga: Vilka är några av de utmärkande dragen i Lukasevangeliet?

S: Lukas betonar mänskligheten hos Jesus, Människosonen, som förde frälsning till både hedningar och judar. Jesus framträder i Lukas som en lärare som använder liknelser. Kristus är det universella hoppet. Många anser att det finns en större betoning på hedningarna än i Matteus eller Markus. Lukas ger mer information om Jesu barndom under Herodes den stores tid. Eusebius säger att Lukas var en hedning från Antiochia, och i Apostlagärningarna 13:1 står det att Manaen, som hade fostrats tillsammans med tetrarken Herodes, befann sig i Antiochia. Lukas verkar betona kontraster, såsom de tacksamma kontra de otacksamma spetälska, de ångerfulla och de oångerfulla tjuvarna, samariten och fariséerna samt den rike mannen och Lasarus.

När det gäller språket har Lukas-evangeliet och Apostlagärningarna den mest komplexa grekiska grammatiken i Bibeln. Lukas-evangeliet är också det längsta evangeliet med cirka 19 581 grekiska ord, jämfört med 18 111 för Matteus, 11 051 för Markus och 15 436 grekiska ord för Johannes. Lukas skrev också Apostlagärningarna strax därefter, som består av cirka 18 460 grekiska ord.

När det gäller sekter försöker Jehovas vittnen ge Lukas 16:19–31 en särskilt förvriden tolkning.

Fråga: Fanns det många evangelieberättelser skrivna i Luk 1:1?

S: Vi känner till de tre andra äkta evangelierna. Mycket senare, omkring år 170 e.Kr., skrev Tatian, en assyrisk kristen som senare blev kättare, Diatessaron, en sammanställning av dessa fyra evangelier, omkring år 172 e.Kr. Om andra sanna berättelser skrevs har vi inga bevis för att någon i den tidiga kyrkan någonsin hörde talas om dem. Vi har också tro på att Gud bevarade det han önskade bevara.

Det skrevs omkring 50 gnostiska och legendariska berättelser, såsom Tomas-evangeliet av de gnostiska kättarna. Bilder och diskussioner om Tomas-evangeliet finns i Wycliffe Dictionary of Biblical Archaeology, s. 406, The New International Dictionary of the Bible, s. 1011–1012, och The International Standard Bible Encyclopedia, vol. 6, s. 384. Se även nästa fråga.

Fråga: Lukas skriver i början av sitt evangelium: ”Eftersom många har tagit sig an att i ordning redogöra för det som med största säkerhet troddes bland oss, precis så som det överlämnades till oss av dem som från början var ögonvittnen och ordets tjänare; tyckte även jag, som från första början har fått fullständig insikt i allt, att det var lämpligt att i ordning skriva till dig, högt ärade Teofilus, så att du må känna till säkerheten i det som du har blivit undervisad om” (Luk 1:1–4). Verkar Lukas mer noggrann eller korrekt än andra evangelister, särskilt Markus, när det gäller att ordna och organisera materialet i sitt evangelium? Ordnade han händelserna kronologiskt, till skillnad från de andra? Betyder det att det fanns vissa tvivel i de andras skrifter?

Svar: Nej, i de flesta fall. Människor försöker ofta läsa in saker som inte finns där. Papias, en lärjunge till aposteln Johannes, sade dock att Markus skrev vissa saker som inte var i rätt ordning. Sewww.biblequery.org/gospels.html för en sammanställning av evangelierna.

F: I Luk 1:1, med tanke på att vi bara känner till tre andra äkta evangelieberättelser, skrev några kristna något annat som inte finns i våra biblar?

S: Ja, de tidiga kristna skrev många saker. Vi har värdefulla, utombibliska skrifter från tre lärjungar till aposteln Johannes (Ignatius, Polykarp och fragment från Papias). Vi har ett brev från Clemens av Rom (96–98 e.Kr., före Uppenbarelseboken), som möjligen var samma Clemens som Paulus nämner i Filipperbrevet 4:3. Vi har också en stor mängd apologetiska skrifter från Irenaeus, en lärjunge till Polykarp, Justinus Martyr och Athenagoras. Det finns totalt cirka 39 författare före den hårda förföljelsen under Decius och Gallus år 250/251 e.Kr., och många, många fler.

Fråga: Varför visste författaren i Luk 1:3 mer än de andra evangelisterna om Jesu födelse och tidiga barndom?

S: Även om Lukas endast säger att han noggrant undersökte vad ögonvittnen berättade, finns det en teori om en mer specifik anledning.

Eusebius av Caesarea (318 e.Kr.) säger att Lukas var en hedning från Antiochia. I Apostlagärningarna 13:1 står det att bland profeterna och lärarna i församlingen i Antiochia fanns Manaen, som hade vuxit upp tillsammans med tetrarken Herodes. Lukas kände uppenbarligen till Manaen eftersom han skrev Apostlagärningarna. Hans samtal med Manaen om dennes barndomstid kan ha varit särskilt intressanta.

Naturligtvis var församlingen liten på den tiden, och vi kan inte helt utesluta att även Matteus, Markus och Johannes talade med Manaen.

Fråga: I Luk 1:3, var Lukas verkligen gudomligt inspirerad, eller tyckte han bara att det var en bra idé att skriva detta?

S: Båda kan vara sanna. Vi vet inte hur mycket som var Lukas eget initiativ, men oavsett det kan Gud använda och välsigna vårt initiativ, vilket 2 Korintierbrevet 8:17 (men egentligen större delen av kapitel 8 och 9) visar. Se även nästa fråga.

F: I Luk 1:3 – betyder detta att Lukas inte var inspirerad, eftersom den apokryfiska boken 2 Makkabéerboken 2:23–32 också visar på eget initiativ?

S: Först några grundläggande fakta, sedan en jämförelse mellan de två, och slutligen några slutsatser.

Grundläggande fakta:

B1. Om en författare till Bibeln beslutade sig för att skriva något, kunde Gud använda hans beslut. Faktum är att varje författare till varje bok i Bibeln måste ha beslutat sig för att skriva den boken, annars skulle den inte ha skrivits. Se föregående fråga för mer diskussion om hur Gud använder vårt initiativ.

B2. Majoriteten av katoliker och ortodoxa anser att 2 Makkabéerboken är en del av Guds ord. (Den ingick i den ursprungliga King James-versionen.) Nästan alla protestanter (med undantag för många anglikaner och episkopaler) anser att den inte är det. Se frågan om huruvida apokryferna är en del av Guds ord för mer information om apokryferna i allmänhet.

B3. Många tidiga kristna ansåg att apokryferna var en del av Skriften, särskilt de tidiga kristna som talade latin och grekiska.

B4. Många tidiga kristna ansåg att apokryferna innehöll gudfruktiga skrifter men att de inte var Skriften, särskilt de tidiga kristna som talade hebreiska.

B5. Alla kan vara överens om att åtminstone 2 Makkabéerboken var en sammanfattning av makkabéernas historia, skriven av gudfruktiga judar. Det är inget fel i att troende skriver historieböcker och andra böcker.

B6. De flesta äkta kristna är överens om att en person kan ha en felaktig uppfattning om apokryferna och ändå vara en äkta kristen.

Jämförelse:

Lukas 1:1–4 (RSV, katolsk version) ”Eftersom många har försökt sammanställa en berättelse om det som har skett bland oss, precis som det har överlämnats till oss av dem som från början var ögonvittnen och ordets tjänare, tyckte även jag, efter att ha följt allt noggrant under en tid, att det var lämpligt att skriva en välordnad redogörelse för er, …”

2 Makkabéerboken 2:23–32 (RSV, katolsk version) ”Allt detta, som har redogjorts för av Jason från Kyrene i fem volymer, ska vi försöka sammanfatta i en enda bok.” Med tanke på den stora mängden siffror och den svårighet som den stora mängden material innebär för dem som vill fördjupa sig i historiska berättelser, har vi strävat efter att tillfredsställa dem som vill läsa, att underlätta för dem som är benägna att memorera och att vara till nytta för alla läsare. För oss som har åtagit oss mödan att förkorta är det ingen lätt sak, utan kräver svett och sömnbrist, precis som det inte är lätt för den som förbereder en bankett och strävar efter andras väl. Men för att säkerställa många människors tacksamhet kommer vi gärna att uthärda den obekväma mödan, och överlåta ansvaret för exakta detaljer till den sammanställaren, medan vi ägnar våra ansträngningar åt att nå fram till konturerna av sammanfattningen. Ty precis som en mästare som bygger ett nytt hus måste ägna sig åt hela byggnaden, medan den som åtar sig målningen och utsmyckningen endast behöver beakta vad som är lämpligt för dess prydnad, så är det enligt min bedömning även fallet med oss. Det är den ursprunglige historikerns plikt att täcka hela området, diskutera frågorna från alla håll och ägna sig åt detaljerna, men den som omarbetar berättelsen bör tillåtas sträva efter ett kortfattat uttryck och avstå från en uttömmande behandling. Låt oss därför här börja vår berättelse och endast lägga till så mycket till det som redan har sagts; ty det är dåraktigt att förlänga förordet samtidigt som man förkortar själva historien.”

Slutsatser:

C1. 2 Makkabéerboken har aldrig gjort anspråk på att vara Guds ord. Lukas hävdade att hans skrift innehöll Jesu exakta ord.

C2. Lukas säger i princip att

a) Eftersom andra [Matteus och Markus?] har åtagit sig att skriva om Jesu liv, och

b) Eftersom han noggrant följde allt,

c) tyckte Lukas att det var lämpligt att skriva sitt evangelium.

C3. Författaren eller författarna till 2 Makkabéerboken anger att verket helt enkelt är en sammanfattning av de fem volymerna av Jason från Kyrene. Författaren säger att det fanns många svårigheter inblandade, och de förklarar hur och varför de producerade det de gjorde.

C4. Även om författaren till 2 Makkabéerboken 2 går in i detalj på hur boken kom till, nämner han inte att Gud hade något att göra med att inspirera verket.

Fråga: Vem var Teofilus i Luk 1:3 och Apg 1:1?

S: På grekiska betyder namnet ”Teofilus” ”Guds vän”. Antingen var böckerna riktade till en viss person vid namn Teofilus, eller – vilket är mer troligt – till Guds vänner överallt.

Teofilus, en biskop i Antiochia från år 168–181/188 e.Kr., levde senare och kan därför inte vara den som avses. Det var också namnet på en patriark i Alexandria omkring år 391 e.Kr.

Fråga: Vad betyder namnet Elisabet i Luk 1:5?

S: Elisabet (Elisabet på grekiska) motsvarar Elisheba på hebreiska. Det betyder ”Gud är min ed”. Elisheba var dotter till Amminadab från Juda och Arons hustru, enligt 2 Mosebok 6:23. Wycliffe Bible Dictionary s. 520, 522, New International Dictionary of the Bible s. 308 och den skeptiska Asimov’s Guide to the Bible s. 918 anger alla liknande uppgifter.

Fråga: Varför var det så viktigt att döpa Elisabets barn till Johannes i Luk 1:13?

S: Det står inte i Skriften. Ibland har Gud särskilda skäl för att göra saker, och Herren är inte skyldig att berätta dem för oss. Normalt sett hade fadern i den kulturen rätten att ge barnet namn. Om Gud inte hade sagt att han skulle heta Johannes, har vi ingen aning om vad han skulle ha fått för namn.

Fråga: I Luk 1:15 och Matt 11:14 står det att Johannes Döparen var i Elias ande och kraft. Var han en reinkarnation av Elias?

S: Nej. Han kom i Elias ande och kraft, men Johannes var inte en reinkarnerad Elias. Se diskussionen om Markus 9:11–13 för svaret.

F: Vad betyder det i Luk 1:15 att Johannes Döparen var fylld av den Helige Ande redan från födseln?

S: Sedan pingstdagen tar de troende emot den Helige Ande som bor i dem när de blir födda på nytt. Johannes Döparen var en unik person med ett unikt uppdrag. Han var fylld av den Helige Ande redan före födseln.

F: Hur kan en tjänst idag ha en ”Johannes-tid”, enligt Luk 1:15–80?

S: Jesus skulle snart tillkännages, men inte riktigt ännu. Detta var förelöparens tid, då han själv förberedde sig för att bereda vägen för Messias. Ibland finns det i en framgångsrik tjänst först en ”tyst tid” av lärande, karaktärsbildning, träning och förståelse för verksamhetsområdet innan man ”till synes” plötsligt slår igenom på scenen.

F: I Luk 1:20–22, hur kunde Sakarias ha fortsatt att tjäna i templet efter att han blivit stum?

S: Två punkter att beakta i svaret.

a) Att Sakarias framförde offergåvorna och offren krävde inte att han talade.

b) Efter att detta mirakel inträffade säger Lukas ingenting om huruvida Sakarias tillfälligt befriades från sina plikter eller inte.

Se J. Gresham Machen, The Virgin Birth of Christ, kap. 10, s. 234 för mer information.

Fråga: Hur är Maria ”full av nåd” i Luk 1:28, 42?

A: Detta avser varken Marias kemiska, fysiska eller andliga sammansättning. Nåd betyder här snarare oförtjänt gunst, och Maria visades stor gunst genom förmånen att få bli vår Herres moder. Kom ihåg att någon som inte hade en syndig natur och aldrig syndade inte skulle behöva en Frälsare. I Luk 1:47 visar Maria att även hon behövde en Frälsare. Se *When Critics Ask*, s. 382–383, och *When Cultists Ask*, s. 142–144, för mer information om varför Maria inte var obefläckat avlad och inte levde ett syndfritt liv, såsom den katolska kyrkan hävdar. Historiskt sett skrev ingen kristen författare före det nikenska konciliet att Maria var syndfri eller hade förtjänstförråd.

Fråga: Varför var det viktigt att ge Marias barn namnet Jesus i Luk 1:31?

S: Skriften säger inte detta uttryckligen. Det hebreiska ordet för Jesus, Yeshua, betyder dock ”Jehova räddar”, och det verkar vara det enda lämpliga namnet för Jesus, eftersom det betyder ”Yahweh räddar”. Dessutom kan det vara relevant att Sakarja 3:1–5 nämner en överstepräst vid namn Yeshua, som uppenbarligen är en förebild för Frälsaren. Josuas namn och Jesu namn är desamma på hebreiska.

F: Hur kan en jungfrufödsel vara möjlig enligt Luk 1:34 och Matt 1:18–20?

S: På naturlig väg är det inte möjligt för människor. Men eftersom den Allsmäktige Gud kan skapa människan ur jordens stoft, skulle en jungfrufödsel i jämförelse inte vara alltför svårt för Honom.

Fråga: Varför skonar Bibeln inte ens Gud från att tillskrivas anklagelser om olaglig sexuell omgång i Luk 1:35, när den Helige Ande överskuggade Maria, utan att förklara hur? (Muslimen Ahmed Deedat tog upp detta.)

S: Även om Gud inte berättade för oss exakt hur Han utförde detta mirakel, förklarade ingen av de tidiga kristna detta som en sexuell handling på något sätt. Det är mycket märkligt att Deedat skulle ta upp detta, eftersom till och med Koranen bekräftar att Jesus föddes av en jungfru. Jag har hört talas om en muslim som, uppenbarligen i sin iver att vara antikristen, förnekar att Jesus föddes av en jungfru, trots vad hans egen religion lär ut.

F: I Luk 1:37; Matt 19:26; Mark 10:27 – hur kan ingenting vara omöjligt för Gud, eftersom det är omöjligt för Gud att ljuga enligt Hebr 6:18, förneka sig själv enligt 2 Tim 2:13, svära vid något större än sig själv enligt Hebr 6:13 eller frestas av det onda enligt Jak 1:13?

S: Inget ”är” omöjligt för Gud. Att ljuga och logiska motsägelser är inte ”saker”, och Gud gör inte sådana saker. Se When Critics Ask, s. 351, för ett mer utförligt svar.

F: I Luk 1:37, hur är det med teorin att Maria hade sex med en soldat vid namn Parthenos?

S: Det grekiska ordet för ”jungfru” är parthenos. Vissa icke-troende spekulerade en gång i tiden i att ”Panthera” var en romersk soldat som var Jesu far. Men parthenos betyder ”jungfru” på grekiska, vi har inga uppgifter om att någon någonsin hetat Parthenos, och det vore ett mycket osannolikt namn för en grekisk man. Den tidiga författaren Origenes var den första som vi känner till som besvarade denna anklagelse i Origenes ”Mot Celsus”, bok 1, kapitel 32, s. 410.

Fråga: Är Gud verkligen allsmäktig i Luk 1:37?

S: Ja. Här är vad Skriften säger om Guds makt.

Gud är allsmäktig. Lukas 1:37; Jeremia 32:27; Jesaja 1:9

Allt som Gud förordnar sker. Jesaja 14:24,27; 43:13; 55:11; Johannes 10:26–28. Gud är suverän över allt. Jesaja 6:5; Psaltaren 103:14

Gud gör som Han vill. Matteus 20:15; Psaltaren 115:3; 135:6; Romarbrevet 9:20

Ingenting är för svårt för Gud. 1 Mosebok 18:14; Job 42:2; Jeremia 32:17; Matteus 19:26

Gud kan inte förneka sig själv (2 Timoteusbrevet 2:13), ljuga (Hebreerbrevet 6:18; 1 Samuelsboken 15:29), låta sig frestas av det onda (Jakobsbrevet 1:13) eller svära vid någon som är större än han själv (Hebreerbrevet 6:13).

Ingenting händer utom det som Gud tillåter. Job 1:12; 2:6; Jakob 4:15

Varje ”lottdragning” kommer från Herren. Ordspråksboken 16:33

Allt samverkar till det bästa enligt Hans vilja. Romarbrevet 8:28; Efesierbrevet 1:11

Ingen kan motarbeta Guds beslut. Jesaja 43:13; Romarbrevet 11:29

Många lyckas motstå Guds befallna/önskade vilja. Apostlagärningarna 7:39,51; 4:11; 13:46; 14:2; 2 Korintierbrevet 6:1

Människor gör vissa goda gärningar på eget initiativ. 2 Korintierbrevet 8:17

Sammanfattningsvis är Guds makt endast begränsad av Honom själv. Allt som händer är det som Gud befaller. Ingenting händer som Gud inte tillåter. Gud kan välja att för en tid delegera Sin suveränitet och tillåta vissa saker som bryter Hans hjärta, men i slutändan är allt vävt samman i Hans plan.

Fråga: Om Maria hade vägrat i Luk 1:38, skulle Gud då ha varit oförmögen att frälsa mänskligheten?

S: Nej. Gud använder människor som sina redskap, men Gud är inte begränsad till att använda en viss person. Mordekai förstod detta väl i Ester 4:14.

Hypotetiskt sett skulle det inte ha varit något problem för Gud att komma på en alternativ plan. Kanske kunde han ha valt en annan kvinna och sett till att hon utvecklade de egenskaper som krävdes för att vara en god mor till Jesus.

I verkligheten känner Gud till varje dag i vårt liv redan innan vi existerade (Psaltaren 139), inklusive varje beslut vi fattar och varje beslut som Maria skulle fatta. Därför behövde Gud ingen alternativ plan.

Fråga: Visar Luk 1:48 att vi ska vörda Maria framför alla andra kvinnor?

S: Nej. Maria var en mottagare av Guds nåd, inte en källa till sin egen nåd. Fyra punkter att beakta i svaret.

I den grekiska texten står det inte att vi ska välsigna henne framför alla kvinnor, utan att hon var den mest välsignade av kvinnor för att hon var Jesu mor.

Jael var den mest välsignade kvinnan i Domarboken 5:24 eftersom hon dödade Sisera. Om du anser att du bör vörda Maria på grund av formuleringen i Lukas 1:48, bör du inte glömma att vörda Jael som den mest välsignade av kvinnor före Maria, på grund av formuleringen i Domarboken 5:24.

När de vise männen kom, böjde de sig och tillbad Jesus. Det står inte att de böjde sig för eller vördade Maria.

Kom ihåg att även Maria tillbad sin son.

Slutligen, i Apostlagärningarna 1:13–14, när lärjungarna var samlade och Maria, Jesu mor, också var där, bad de alla till Gud; ingen bad till eller vördade Maria.

Se *When Cultists Ask*, s. 145, och *When Critics Ask*, s. 381–382, för mer information.

Fråga: Hur är Maria den mest välsignade bland kvinnor i Luk 1:48?

S: Maria var den mest välsignade genom att vara mor till det lilla barnet Jesus. Maria sa inte ”min själ jublar”, utan snarare ”min själ jublar i Herren”. Kristna kommer alltid att minnas och hedra henne som den som fostrade Jesus. I Skriften finns inget som tyder på att hon var syndfri, själv obefläckat avlad, jungfru hela sitt liv, att hon har förtjänstförråd eller att hon uppsteg till himlen. Skriften kallar henne aldrig för medförmedlare, medförlösare, eller att vi ska vörda eller tillbe henne. Kristna författare före det nikenska konciliet kände inte till någon idé om att Maria skulle vara medförmedlare eller medförlösare, eller att någon överhuvudtaget tänkte på att vörda Maria.

Det är korrekt men tvetydigt att kalla Maria ”Guds moder”, såsom konciliet i Efesos gjorde. Det är omöjligt att Maria skulle vara Guds Faders eller den Helige Andens moder. Nestorius motsatte sig först att kalla Maria Guds moder, men accepterade senare uttrycket, om än motvilligt. Maria är verkligen Guds moder, eftersom hon är Jesu moder. Jesus existerade dock i himlen innan Maria skapades, och Maria är inte Gud Faderns eller den Helige Andens moder. I stället för att säga att Maria är Guds moder är det bättre att säga att Maria är Gud Sonens moder.

Fråga: Vad visar Luk 1:62–63 om Sakarias?

S: Luk 1:62–63 visar att Sakarias här var både döv och stum.

F: Visar Sakarias och Petrus tal i Luk 1:70 och Apg 3:21 att jorden var ung, eftersom profeterna talade ”från begynnelsen”?

S: Nej, eftersom ”från begynnelsen” är ett uttryck för från de första tiderna. De talade från mänsklighetens begynnelse, inte från begynnelsen, sex dagar tidigare. Lukas 1:70 fastställer alltså inte hur lång en dag var.

För exempel på användningen av ”början” som inte avser skapelsens början, se Luk 1:2; Joh 8:25; 15:27; 16:4; Apg 26:5.

F: I Luk 1:80; 2:52; 4:16, reste Jesus till Indien och lärde sig av hinduiska lärare, som vissa New Age-anhängare hävdar?

S: Nej. I boken *When Cultists Ask*, s. 146–148, nämns att den ryske författaren Nicolas Notovitch hävdade detta. Där nämns också att Jesus ofta citerade ur Gamla testamentet, men aldrig ur de hinduiska vediska ”skrifterna”. Det finns fem punkter att beakta i svaret.

1. Lukas 1:80 avser Johannes Döparen, inte Jesus. Sakarias var Johannes far, och Sakarias lovsång till Gud i Lukas 1:67–79 avser inte Jesus utan hans barn: ”en profet för den Högste; ty du skall gå före Herren för att bereda vägen för honom” (Luk 1:76 BSB)

2. I Lukas 2:39–40 står det att Jesus återvände till Nasaret, inte till Indien.

3. I Lukas 2:41 står det att Jesu föräldrar varje år, förmodligen tillsammans med Jesus, begav sig till Jerusalem.

4. I Lukas 2:51–52, efter att han fyllt tolv år, växte Jesus också upp i Nasaret.

5. Slutligen står det i Lukas 4:16 att Jesus växte upp i Nasaret.

Sammanfattningsvis finns det inga bevis för att Jesus reste någonstans utanför Palestina och Egypten. Det finns lika mycket bevis för att Jesus som pojke reste till Indien som för att han reste till månen.

Fråga: Angående Luk 2 fick jag följande e-post: ”Anledningen till julen har traditionellt sina rötter i den romerska saturnalia-högtiden, som kristendomen ersatte. Det finns inget stöd för högtiden i Bibeln.”

S: Här är det korta svaret:

a) Vi vet inte vilken månad och vilket år Jesus föddes, så vilken tidpunkt som helst är lika bra som någon annan.

b) Romarna hade många helgdagar, så vilken dag som helst skulle ligga nära någon romersk helgdag eller en annan.

c) De tidiga kristna var beredda att dö hellre än att tillbe andra gudar, så julen hade ingenting att göra med tillbedjan av Saturnus eller några andra avgudar vid Saturnalia.

d) Många av de tidiga hedniska kristna var slavar, och eftersom romarna hade för vana att ge sina slavar tillfällig frihet under några dagar under Saturnalia, var detta den enda tid då de kunde lämna sina arbetsplatser för att samlas till jul utan att bli förföljda.

Se nästa fråga för det utförliga svaret.

Fråga: Är julen en hednisk högtid enligt Lukas 2, och varför firas den den 25 december?

S: Nej, julen är inte en hednisk högtid. Vi vet inte vilken månad och vilken dag Jesus föddes. Det vore dock inte rimligt att alla bönder skulle behöva bege sig någonstans för att beskattas antingen vid skördetiden eller vid såtiden. Det finns två synsätt på varför julen infaller strax efter Saturnalia: att det är en tillfällighet, och att det inte är en tillfällighet. Här följer stödjande bevis för båda synsätten.

Tillfällighet: Olika kulturer hade helgdagar vid olika tidpunkter. Till exempel hade de senare grekerna fler helgdagar än icke-helgdagar. Romarna hade en mindre helgdag varje Ides (den 13:e eller 15:e) i månaden tillägnad Jupiter. Var sjätte dag före detta ägde ett offer till Juno och Janus rum. Här följer en ofullständig lista över romerska helgdagar.

1 jan Helig dag tillägnad Janus

9 januari Agonia (till Janus ära)

Februari: Sabinsk (inte bara romersk) reningsfest som kallades Februa

15 februari Lupercalia (inte till någon gud)

17 februari Quirinalia (till Mars)

27 februari Första Equirria (till Mars)

1 mars Matronalia (tillägnad Juno)

14 mars Andra Equirria (till Mars)

19 mars Quinquatrus (till Minerva)

23 mars Tubilustrium (rening av trumpeter)

April: Fest till ära för Venus

25 april Robigalia (bön till mjöldagg att skona säden)

Våren? Bacchanalia (berusad, sexuell festival)

15 maj Fest till ära för Merkurius och Maia

26 maj Ambarvalia (för god skörd)

9 juni Vestalia (till Vesta)

13–14 juni Lilla Quinquatrus (till Minerva)

Månaden juli döptes om efter kejsaren Julius Caesar, som utropades till gud.

23 juli Neptunalia (när vatten behövdes som mest)

Månaden augusti döptes om efter kejsaren Augustus, som utropades till gud.

9 augusti Vinalia rustica (till Venus)

13 augusti Fest till Dianas ära (slavarna befriades för en dag)

23 aug. Vulcania (till Vulcanus ära)

4 september Ludi Magni till ära för Jupiter, Juno och Minerva (Encyclopedia Britannica, 1957 års utgåva)

13 september Jupiters högtid (den romerska staten i förgrunden)

15 oktober Oktoberhästen (offer till Mars)

1 november Pomonas fest, skördens gudinna

17–24 december Saturnalia (till minne av Saturnus gyllene tidsålder – slavarna befriades i åtta dagar)

Tertullianus (198–220 e.Kr.) nämner i kapitel 10 av ”Om avgudadyrkan” även Quinquatria, Minervalia, Saturnalia, Septimontium och högtiden för kärleksfullt släktskap. Vi är dock osäkra på datumet för vissa av dessa helgdagar.

Anledningen till att vi räknar upp de romerska högtiderna är att, oavsett när julen firades, så var det med stor sannolikhet nära någon romersk högtid eller en annan.

Ingen slump: Att fira jul den 25 december var ingen slump av tre skäl.

N1. Inte vid dessa tidpunkter: Vissa tidpunkter var mindre lämpliga än andra för julen. Runt den 9–24 mars hölls många gladiatorspel till Minervas ära. De tidiga kristna ville förmodligen inte vara ute och fira när romarna letade efter människor som skulle kämpa mot vilda djur. Den 13 september stod dyrkan av Mars, statens beskyddare, i centrum. Kristna ville inte heller väcka uppmärksamhet just då.

N2. Konkurrera med Saturnalia: Att fira jul strax efter Saturnalia kan ha varit avsiktligt för att ”konkurrera” med den romerska högtiden. Denna uppfattning förutsätter dock att Saturnalia var en extremt viktig högtid, vilket inte nödvändigtvis var fallet.

N3. Många kristna var slavar: Över hälften av invånarna i Romarriket var slavar, och andelen kristna bland slavarna var förmodligen ännu högre. Den hedniska högtiden Saturnalia gav de kristna slavarna större frihet än vanligt, eftersom slavarna var tillfälligt fria under denna tid. Därmed hade de ledig tid att planera och samlas inför sin egen högtid.

Se *Now That’s a Good Question*, s. 362–364 för mer information.

Fråga: I Luk 2, var julen bara en kopia av den hedniska romerska högtiden Sol Invictus?

S: Nej. Högtiden Sol Invictus (den oövervinnliga solen) firades den 23 december, inte den 25:e, när dagarna började bli längre. Dessutom kunde julen inte ha kopierats från Sol Invictus av två andra skäl.

1) Sol Invictus infördes först år 270/274 e.Kr. under kejsar Aurelianus, en förföljare av de kristna.

2) Den syriske kristne Efraim (ca 350–378 e.Kr.) beskriver hur Kristi födelse firades. Han visar att den firades omkring 13 dagar efter vintersolståndet. (Hymns on the Nativity, Hymn 4, s. 235). Efraim levde i den västra delen av det persiska sassanidiska riket, där de helgdagar som den romerske kejsaren hade instiftat inte firades.

I Romarriket höll Gregorius av Nazianzus vad som av vissa anses vara en av hans bästa predikningar, om Kristi födelsedag, antingen den 25 december 380 e.Kr. eller den 6 januari 381 e.Kr. (Oration 38, s. 345–351).

Fråga: Är det i Luk 2:1 okej för kristna att förkorta julen till ”Xmas”?

S: Det går bra. Som R.C. Sproul påpekar i *Now That’s a Good Question*, s. 364–365, var det inte ett X utan ett kors som utgjorde förkortningen, och det är inte meningen att visa brist på respekt för Jesus.

Fråga: Varför skulle kejsar Augustus, enligt Luk 2:1–5, orsaka kaos genom att påstås ha beordrat alla att återvända till sin hemstad?

S: Först vad skeptikern Isaac Asimov hävdar, och sedan två olika svar.

I *Asimov’s Guide to the Bible*, s. 929, står det rakt ut: ”Romarna kunde omöjligen ha genomfört en så märklig folkräkning som den. Varför skulle de vilja att varje person befann sig i sina förfäders stad istället för i den stad där han faktiskt bodde? … Nej, det är svårt att föreställa sig en mer komplicerad väv av osannolikheter, och romarna skulle säkerligen inte ha anordnat en sådan folkräkning.”

C. Vibius Maximus, romersk prefekt i Egypten, skulle inte hålla med. För Vibius Maximus skatteförordning år 104 e.Kr. krävde nämligen att alla i Egypten skulle återvända till sin hemstad. Detta skulle inte orsaka kaos för bönderna och de fattigare, som ändå inte reste särskilt mycket. Se The Case for Christ, s. 135, och Wycliffe Bible Dictionary, s. 414, för mer information; där står det att dekretet är dokumenterat i Deiss LAE, s. 271.

Josefs eget val: När det gäller frågan om Josef återvände till Betlehem eller betraktade Nasaret som sin hemstad, hävdar evangelierna faktiskt inte att kejsar Augustus krävde att alla i riket skulle återvända till sin hemstad. Kanske hade Josef sina egna skäl, och antingen ansåg han det viktigt att på eget initiativ registrera sig som ättling till den kungliga släkten, eller så blev han uppmanad att göra det av en ängel. Josef var dock inte den ende som kände behov av att resa för folkräkningen, eftersom värdshusen i Betlehem var fullbelagda.

F: Varför lämnade Josef sitt hem och återvände till sin hemstad i Luk 2:1?

S: Det finns två parallella svar.

En himmelsk anledning: Gud ordnade det på detta sätt i sin försyn för att profetian om att Jesus skulle födas i Betlehem skulle gå i uppfyllelse.

Jordisk anledning: Antingen ville Josef själv helt enkelt återvända till sin hemstad, eller så var människor tvungna att återvända till sin hemstad för att säkerställa att ingen utelämnades vid skatteupptagningen. Ett liknande krav, att alla måste återvända till sin hemstad, fanns i det egyptiska skatteförordningen år 104 e.Kr. Prefekten, C. Vibius Maximus, skrev: ”Eftersom folkräkningen per hushåll nu står för dörren är det nödvändigt att underrätta alla som av vilken anledning det än må vara befinner sig utanför sina administrativa distrikt att återvända hem för att följa den sedvanliga förordningen om folkräkning och stanna kvar på sin egen jordbruksmark.” Se The New Testament Documents: Are They Reliable av F.F. Bruce. IVP s. 86–87 för mer information.

Fråga: Vad vet vi om Quirinius i Luk 2:2?

S: Quirinius var landshövding vid två tillfällen. Första gången var mellan år 12 och 6 f.Kr., då han ledde ett fälttåg mot homanadensierna i Anatolien (dagens Turkiet). Andra gången var Quirinius landshövding i Syrien från och med år 6 e.Kr., enligt en inskription. Vi har inga uppgifter om vilken provins Quirinius var landshövding i första gången. Det finns två åsikter:

Sir William Ramsay hävdar att Quirinius var landshövding i Syrien första gången. (Syrien gränsar till bergen i Anatolien.) Även om vi har fullständiga uppgifter om Syriens landshövdingar under denna tid och Quirinius inte nämns förrän år 6 e.Kr., kan Quirinius ha varit en särskild extra landshövding för just detta fälttåg.

F.F. Bruce hävdar att Quirinius troligen var landshövding i Galatien, som ligger i Anatolien.

Som en sidokommentar kan sägas att det finns mycket om den antika världen som vi inte kan bevisa. Till exempel finns det inga uppgifter på mynten från Damaskus om den romerska ockupationen av Damaskus mellan år 34 och 62 e.Kr. Ändå är vi säkra på att romarna styrde Damaskus då. På samma sätt nämnde Josefus aldrig den händelsen när kejsar Claudius förvisade judarna från Rom år 49–50 e.Kr., utan endast Suetonius och Lukas. Se http://www.biblehistory.net/newsletter/cyrenius.htm för mer information om Quirinius. Se även The New Testament Documents: Are They Reliable? av F.F. Bruce (s. 86–87), Encyclopedia of Bible Difficulties s. 365–366 och When Critics Ask s. 383–385 för mer information.

Fråga: I Luk 2:1–5, när genomfördes folkräkningarna i Romarriket?

S: En folkräkning var viktig för att fastställa skattesatserna, och romarna ville genomföra dem för att beskatta folket mer jämnt (och grundligt).

44 f.Kr. beskattade romarna judarna (dock utan folkräkning) enligt Josefus verk *Antiquities of the Jews*, bok 14, kap. 271.

8–4 f.Kr. Augustus genomförde tre folkräkningar, varav den andra ägde rum 8–4 f.Kr. Augustus uppger i Res Gestae 8 – Augustus gärningar – att han först beordrade folkräkningen år 8 f.Kr. Det skulle ha tagit några år att genomföra folkräkningen. I Encyclopedia of Bible Difficulties, s. 366, nämns en folkräkning år 7 f.Kr.

6/7 e.Kr. avsattes Archelaus och hans landområden införlivades med Syrien. Josephus (93–94 e.Kr.) (Antiquities of the Jews 17.13:5, s. 375) skriver att Cyrenius ”gjorde en inventering av deras tillgångar” och diskuterar Cyrenius mer ingående i Antiquities of the Jews 18.1.1, s. 376. Detta är med stor sannolikhet samma folkräkning som nämns i Apostlagärningarna 5:37.

År 20 e.Kr. genomfördes en romersk folkräkning, och därefter vart 14:e år enligt Papyrus Oxyrhynchus 225 (i Milligan, *Greek Papyri*, s. 44–47). Se *Wycliffe Bible Dictionary*, s. 319, 414, och *Bible Difficulties & Seeming Contradictions*, s. 71–72 för mer information om detta.

År 104 e.Kr. genomfördes en folkräkning i Egypten under ledning av Vibius Maximus. Detta var 14 × 6 år efter folkräkningen år 20 e.Kr.

Se ”Bible Difficulties & Seeming Contradictions”, s. 68–69, och ”http://www.biblehistory.net/newsletter/cyrenius.htm” för mer information.

Fråga: Har Lukas i Luk 2:1–5 blandat ihop denna folkräkning med den folkräkning som ägde rum år 6 e.Kr. under Quirinius i Apg 5:37?

S: Nej, av två skäl.

a) Lukas, som nämnde folkräkningen i Apostlagärningarna 5:37, skulle knappast ha förväxlat den med folkräkningen före Jesu födelse.

b) Lukas var själv medveten om risken för förväxling, och det är troligtvis därför som det i Lukas 2:2 står: ”([Detta] var den första folkräkningen som ägde rum medan Quirinius var landshövding i Syrien.)”. Detta tyder starkt på att Lukas visste att det fanns mer än en folkräkning. Observera också att [Detta] inte finns i den grekiska texten, och att ordet ”första” kan översättas som ”tidigare”. Därför kan Lukas 2:2 också betyda ”Detta ägde rum som en folkräkning innan Quirinius blev landshövding i Syrien”, enligt boken Bible Difficulties & Seeming Contradictions, s. 71.

Se ”Bible Difficulties & Seeming Contradictions”, s. 68–69, för mer information.

Fråga: I Luk 2:2, föddes Jesus under Herodes den stores regeringstid, som dog år 4 f.Kr., eller under Quirinius tid som landshövding i Syrien år 6 e.Kr., som det står i Luk 2:2?

Svar: Jesus föddes före Herodes död, omkring år 4 f.Kr. Först två möjliga svar, och sedan det mer troliga svaret.

Svar 1: F.F. Bruce nämner i The New Testament Documents: Are They Reliable? (IVP), s. 86–87, att många grammatiker översätter det grekiska i Luk 2:2 som ”innan” Quirinius var landshövding, inte ”medan”. The Baker Encyclopedia of Christian Apologetics, s. 430–431, nämner detta men föredrar den tredje förklaringen.

Svar 2: Tertullianus (198–220 e.Kr.) ansåg i *Mot Marcion*, bok 4, kap. 19, s. 378, att namnet ”Quirinius” hade ersatt ”Saturninus”. Historiskt sett vet vi att Sentius Saturninus var landshövding i Syrien från år 8 till 6 f.Kr., tills han efterträddes av Varus från år 6 till 3 f.Kr.

Det mest troliga svaret: Quirinius var provinsguvernör två gånger, och vi vet att den andra gången var år 6 e.Kr. Den första gången han var provinsguvernör var 12–6 f.Kr., under tiden för Jesu födelse, då han ledde ett fälttåg mot homanadensierna i Anatolien. Vi vet dock inte i vilken provins han var provinsguvernör den första gången.

Lukas var uppenbarligen själv medveten om att det kunde uppstå förvirring kring Quirinius, eftersom vers 2 lyder: ”Detta var den första folkräkningen…”, vilket antyder att det genomfördes mer än en folkräkning under Quirinius.

Se *The New Testament Documents: Are They Reliable?* av F.F. Bruce (s. 86–87) för en genomgång av alla dessa synsätt, samt *Encyclopedia of Bible Difficulties*, s. 365–366, och *When Critics Ask*, s. 383–385, för mer information.

Fråga: Hur orsakade Jesus, enligt Luk 2:34, att många i Israel skulle upphöjas och förkastas?

S: Många som utåt sett verkade stå nära Gud skulle visa sig vara hycklare, långt ifrån Honom. Många som var onda syndare skulle omvända sig och komma till Gud. Jesus skulle vara ett ljus inte bara för judarna, utan också för hedningarna, såsom Simeon profeterade i Lukas 2:32. Vissa judar kanske inte skulle gilla detta.

Se Believer’s Bible Commentary, s. 1375, för mer information.

F: Hur kunde Anna i Luk 2:37 tjäna Gud redan då, när hon var omkring 84 år gammal?

S: Detta behöver inte betyda att hon var 84 år gammal, utan snarare att hon hade varit änka i 84 år, vilket skulle innebära att hon var över hundra år gammal. Människor med begränsad tillgång till effektiv medicin, en kost bestående av bröd, lite kött, mjölk, frukt och vissa grönsaker, kunde ändå leva länge. Paradoxalt nog var dock den genomsnittliga dödsåldern drygt 30 år. Anledningen var att nästan hälften av alla barn dog innan de blev vuxna. Tänk på de gånger du som barn behövde medicinsk vård – tänk om du inte kunde få någon?

Hur som helst, även vid 84 års ålder var Anna fortfarande i templet och tillbad och tjänade Gud. Även vid 84 års ålder hade Gud något nytt och speciellt för henne att göra, nämligen att sprida budskapet om Messias. Att tillbe och tjäna Gud samt sprida budskapet om Messias är vad även vi aktivt bör ägna oss åt, oavsett vår ålder.

Se ”Believer’s Bible Commentary”, s. 1375–1376, för mer information.

Fråga: I Luk 2:40 står det att nåd är oförtjänt gunst. Hur visade sig då Guds nåd över Jesus?

S: Detta uttrycker att Jesus hade Guds nåd; det betyder att Gud Fadern var nöjd med hur Jesus växte, och att Gud Fadern och Anden stärkte Jesu mänskliga utveckling. Se även diskussionen om Lukas 2:52 för mer information.

Fråga: I Luk 2:43–50, var Jesus olydig mot sina föräldrar, och kanske syndade han, genom att inte återvända till dem?

S: Nej, Jesus bröt inte mot något av sin mors bud. Maria kan ha trott att Jesus var olydig utifrån Lukas 2:48. Men ibland har föräldrar fel när de tror att deras barn inte gör det rätta. De gav aldrig något bud som Jesus var olydig mot, och Jesus kanske inte ens var medveten om att de redan hade gått.

I allmänhet ska barn lyda sina föräldrar. Men om våra föräldrar strider mot en befallning från Gud, måste vi lyda Gud och inte våra föräldrar i just den frågan.

Fråga: Svarade Jesus tillbaka till sin mor i Luk 2:49?

S: Nej. Att respektfullt förklara varför man befann sig på en viss plats är inte detsamma som att svara tillbaka till sina föräldrar. Jesus talade med sin mor, men han svarade inte tillbaka till henne.

Fråga: I Luk 2:52 står det att ingen växer i nåd hos sig själv, och eftersom Jesus är Gud, hur kunde Jesus då växa i nåd hos Gud?

S: I Bibeln betyder ordet ”Gud”, när det inte syftar på en avgud, ibland Gud Fadern, ibland Gud Sonen, ibland Gud Anden och ibland Gud i Treenigheten. Här betyder det Gud Fadern och Anden.

Dessutom har Gud Fadern rollen som Gud gentemot Gud Sonen, vilket Hebreerbrevet 1:9 tydligt visar när det står: ”Därför, Gud, din Gud…” (BSB). Medan han var på jorden lärde sig till och med Jesus underordning och lydnad, enligt Hebreerbrevet 5:7–8.

Fråga: I Luk 3:1, när var exakt Tiberius femtonde år?

S: Det råder en osäkerhet på två år kring ”Tiberius femtonde år”, eftersom Tiberius var medkejsare tillsammans med Augustus under två år. Om man räknar från den tid då han var medkejsare, skulle det vara år 26–27 e.Kr. för Johannes verksamhet. Men om man räknar från den tidpunkt då Tiberius var ensam kejsare, skulle det vara år 28–29 e.Kr. De flesta är dock överens om att det är det senare. Se The Expositor’s Greek New Testament, vol. 1, s. 480, The Expositor’s Bible Commentary, vol. 8, s. 854 och s. 857–858, samt Evangelical Commentary on the Bible, s. 809 för mer information om detta.

Fråga: Vilka utombibliska belägg finns det i Luk 3:1 för Lysanias, tetrark av Abilene, under Tiberius femtonde år (27–28 e.Kr.)?

S: För ett sekel sedan fanns det inga alls. En Lysanias från Abilene som avrättades år 34 f.Kr. levde för länge sedan för att vara relevant.

Under 1900-talet förändrades situationen. En inskrift hittades med texten ”till kejsarparets och hela deras hushålls frälsning, av Nymphaeus, en frigiven slav till Lysanias, tetrarken”. Orden ”kejsarparet” daterar denna inskrift till mellan år 14 e.Kr. och 29 e.Kr.

Se The New Testament Documents: Are They Reliable? av F.F. Bruce (IVP), s. 87–88, och The Case for Christ av Lee Strobel, s. 130, för mer information.

Fråga: Varför nämns Annas och Kaifas i Luk 3:2 som ”prästerskapet”?

S: Det kunde bara finnas en överstepräst åt gången. Annas var överstepräst tills romarna beslutade att avsätta honom. Därför blev Kaifas, Annas svärson, överstepräst, men Annas hade fortfarande inflytande bakom kulisserna. Se The Expositor’s Bible Commentary, vol. 8, s. 854 för mer information.

F: Tror du att alla som kom för att se Johannes Döparen i Luk 3:7 var uppriktiga?

S: Inte nödvändigtvis. De kan ha kommit bara för att ”se på föreställningen”. Fariséer och sadducéer kom också, och Johannes tillrättavisade dem. Naturligtvis kan vissa inledningsvis ha kommit bara som ”turister”, men lyssnade och kom till omvändelse.

Se Believer’s Bible Commentary, s. 1377, och The Expositor’s Bible Commentary, vol. 8, s. 855, för mer information.

F: Vad betyder ”yxan är redan lagd vid roten” i Luk 3:9?

S: I en fruktträdgård bör ett träd som inte bär frukt huggas ner för att ge plats åt ett som gör det. Det gäller även Guds fruktträdgård. Johannes Döparen varnar för att Guds dom är nära och kommer att hugga ner rötterna på ett träd som inte bär den goda frukten att ta emot Messias. Detta framgår av NIV Study Bible s. 1541, New Geneva Study Bible s. 1608, New International Bible Commentary s. 1192–1193, The Bible Knowledge Commentary: New Testament s. 211 och Evangelical Bible Commentary s. 809.

Att ”yxan är lagd vid roten” betyder INTE att vi själva ska hugga bort de dåliga rötter vi har. Snarare uttalar Johannes Döparen ett hot om vad Gud kommer att göra.

Men det finns två möjligheter, och båda kan vara sanna.

Individuellt: I *The Believer's Bible Commentary*, s. 1378, står det: ”Kristi återkomst skulle pröva om människans omvändelse var äkta. De individer som inte visade tecken på omvändelse skulle dömas.”

I ett större sammanhang: Om det judiska folket förkastade Messias, skulle Kristus förbanna fikonträdet (Markus 11:13–14, 20–21) och hugga bort dessa grenar, såsom det står i Romarbrevet 11:17–20.

Fråga: Varför sa Jesus detta till skatteindrivarna i Luk 3:12–13?

S: Skatteindrivarna var föraktade inte bara för att de indrev skatter åt den hatade romerska regeringen, utan också för att de var kända för att ta ut mer än de hade fått i uppdrag. I det romerska riket fick skatteindrivarna ingen lön. Istället var en skatteindrivare ansvarig för att lämna in ett fastställt belopp till den romerska regeringen. Allt utöver det fick han behålla. Skatteindrivarna hade alltså frihet att driva in så mycket de kunde. Jesus sa till skatteindrivarna att de endast skulle driva in det de var skyldiga att göra, vilket inkluderade ett rimligt belopp för dem själva. Jesus sa INTE åt dem att sluta vara skatteindrivare. Det vore faktiskt bättre för folket att ha en ärlig och ansedd skatteindrivare än att skatteindrivaren skulle sluta och en oärlig skatteindrivare ta hans plats.

Fråga: Varför sa Jesus i Luk 3:14 bara till de romerska soldaterna att de skulle nöja sig med sin lön?

S: Detta enkla uttalande innebar att de inte skulle råna eller utpressa andra. Den romerska politiska världen byggde på att använda makt för att samla rikedom, och Jesus sa att de inte skulle använda olagliga medel för att skaffa sig rikedom. Men Jesus sa inte till de romerska soldaterna att de skulle sluta vara soldater.

F: Hur gick Jesu dop med den Helige Ande och med eld till i Luk 3:16–17?

S: Apostlarna döptes med den Helige Ande och eldtungor visade sig över deras huvuden i Apostlagärningarna 2. Efter detta är dopet med den Helige Ande avsett för alla troende. Men elden här betyder troligen snarare dom mot dem som skulle förkasta Guds enda väg till frälsning. Andra ser elden som en reningsprocess istället. Ytterligare andra ser den som båda delarna.

Se The Expositor’s Bible Commentary vol. 8, s. 856–857 och Believer’s Bible Commentary, s. 1378 för mer information.

Fråga: I Luk 3:21 döpte Johannes till omvändelse, så varför lät Jesus sig döpas?

S: Jesus är syndfri, så han behövde inte omvända sig från någonting. Det var därför Johannes undrade varför Jesus döptes, istället för att Johannes skulle döpas. Jesus döptes för att på rätt sätt göra allt som en jude borde göra. Han identifierade sig med Johannes och hans dop, även om han senare skulle ge ett större dop. Se The Expositor’s Bible Commentary, vol. 8, s. 859 för mer information.

F: Hur motbevisar detta enhetspentekostalismen i Luk 3:22?

S: Den Helige Ande kom ner som en duva. Jesus är inte duvan, och duvan är inte Jesus. När Fadern talade från himlen var det inte så att Jesus bara lät sin röst höras, som en buktalare. Jesus lurade inte folket att tro att någon annan talade när det i själva verket bara var Jesus som skojade med dem.

F: Vid Jesu dop, talade rösten till folket runt Jesus i Matteus eller bara till Jesus (Jesus, Interrupted, s. 39–40)? I Matteus 3:17 säger Fadern: ”Detta är min Son…”, och i Markus 1:11 och Lukas 3:22 säger Fadern: ”Du är min Son…”.

S: Å ena sidan kan Fadern ha talat två gånger, en gång till folket och en gång, hörbart eller ohörbart, till Jesus. Å andra sidan kunde Fadern helt enkelt ha yttrat endast en mening. På många ställen återger evangelisterna inte exakta citat, utan kärnan eller innebörden av det som förmedlades. Det är lätt att glömma att moderna citattecken var okända i antikens skrift. Oavsett vilket framgår det tydligt av alla tre författarna att Fadern förmedlade att Jesus var hans älskade Son, i vilken han hade välbehag.

Fråga: Vem är Helis son i Luk 3:23?

S: Orden ”son till” finns inte i det grekiska originalet, där står det endast ”av Heli”. Det var Maria som var dotter till Heli, och Heli var Jesu biologiske farfar.

Fråga: Varför står det i många översättningar av Luk 3:23 att Jesus var ”som man trodde” var Josefs son, när ”som man trodde” inte finns i den grekiska texten? (Muslimen Ahmed Deedat tog upp detta.)

S: Deedat har fel här. Detta finns i den grekiska texten. Man kan se det i The Greek New Testament av Aland m.fl. (3:e upplagan), likaså i den 4:e upplagan, i Greens Literal Translation och i Nestle-Aland Novum Testamentum Graece.

I själva verket var Josef visserligen inte Jesu biologiske far, men han var den juridiske fadern.

Fråga: I Luk 3:23–33, hur kunde Maria härstamma från Juda, eftersom Elisabet var en av Arons döttrar enligt Luk 1:5, och Maria och Elisabet var kusiner enligt Luk 1:36?

S: Bibeln anger inte vilken stam deras mödrar tillhörde.

Därför kunde Maria och Elisabet vara kusiner utifrån följande möjligheter:

De två mödrarna var systrar: Om deras mödrar tillhörde en ospecificerad stam.

Marias mor och Elisabets far var syskon: Om Marias mor var syster till Elisabets far, och därmed skulle Marias mor härstamma från Aron och Levi.

Marias far och Elisabets mor var syskon: Marias far var bror till Elisabets mor, och därmed skulle Elisabets mor härstamma från Juda.

En muslim såg detta som ett bevis på att Maria härstammade från Aron. Detta är viktigt för muslimer, eftersom om Maria inte härstammar från Aron, så är Koranen felaktig. Muslimer tror i allmänhet att Koranen på jorden är en ordagrann kopia av den Koran som är nedskriven på tavlor i himlen (Sura 85:20–22).

Se When Critics Ask, s. 381, för ett liknande svar.

Fråga: Hur kan de tre frestelserna i Luk 4:1–16 jämföras med vad människor utsätts för?

S: Jesu tre frestelser handlade om materiella behov, att skaffa sig makt genom att kompromissa med det onda och att pröva Guds makt och vilja. Regeringar håller folket lugnt med mat eller ekonomiska förmåner, makt genom att kompromissa med moralen och fullständig trygghet från verkliga eller inbillade faror.

I allmänhet vänder sig frestelserna till vår kropp, vår själ eller vår ande. 1 Joh 2:16 klassificerar frestelserna som köttets begär, ögonens begär och livets stolthet. Lägg märke till att Satan klädde in alla tre frestelserna i religion och till och med citerade Skriften. Satan känner troligen till Skriften bättre än någon dödlig människa på jorden.

För israeliterna som vandrade i öknen fanns frestelsen att förlita sig på Guds dagliga försörjning av manna, istället för att samla extra eller klaga över bristen på kött, som Mose nämnde i 5 Mosebok 8:3. Mose varnade dem i 5 Mosebok 6:10–12 för att de skulle bli högmodiga när de flyttade in i landet. Israeliterna frestade Gud vid Massa i 5 Mosebok 6:16. Med andra ord genomgick Jesus samma slags frestelser som israeliterna utsattes för under uttåget ur Egypten, men Jesus klarade dem alla. Jesus blev ett föredöme för oss genom att segra över frestelsen i Hebreerbrevet 4:14–16; 5:8.

Se New International Bible Commentary s. 1192, Believer’s Bible Commentary s. 1380–1381, The Bible Knowledge Commentary: New Testament s. 213 och The Expositor’s Bible Commentary vol. 8 s. 863–864, 865 för mer information.

Fråga: Hur finns det i Luk 4:1–16 ”genvägar” till att fullborda Guds vilja?

S: Jesus visste att han skulle bli deras Messias, och Satan försåg Jesus lämpligt nog med tre genvägar för att fullborda Guds vilja för hans liv. Om Jesus använde sin kraft för att förvandla sten till bröd åt alla, skulle de följa någon som mirakulöst kunde tillgodose deras fysiska behov. Om Jesus hade all makt över nationerna, skulle de följa någon som kunde erövra med sin styrka. Om Jesus på mirakulöst sätt överlevde fallet från templet, skulle folket troligen acceptera honom, och det skulle inte verka som om Jesus behövde gå till korset.

Vi kan ha ett värdefullt mål att uppnå något för Gud eller att leda människor till Kristus. Om vi letar tillräckligt noga kommer Satan att se till att vi alltid kan hitta en ”genväg” för att uppnå vårt goda mål, genom att använda medel som misshagar Gud. Mutor, tvång, hot och spektakulära uppvisningar är alla medel som vi inte bör använda. Om någon till exempel skulle erbjuda mat, välgörenhet, sjukvård eller andra saker gratis till andra, men endast till dem som tillhör samma religion eller om de konverterar, skulle det vara mutor. Jag har hört talas om människor som har blivit lovade pengar om de konverterar till islam. Det är dock inte en ”genväg” som kristna bör ta. När Pizarro och hans spanska erövrare på förrädiskt sätt tillfångatog inka-kungen Atahualpa och tvingade hans undersåtar att betala en lösensumma på 24 ton guld och silver, sa de till honom att han antingen kunde dö en plågsam död genom att brännas till döds, eller en snabb död genom strypning, om han gick med på att döpas till [romersk-katolsk] kristen. Det var ondskefullt.

Se The Bible Knowledge Commentary: New Testament, s. 213–214 för mer information.

Fråga: I Luk 4:3–4, vad skulle det vara för fel med att förvandla stenar till bröd?

S: Inget i sig, men det är inte poängen. Fyrtio dagar är en lång tid att klara sig utan mat; en människokropp klarar inte det naturligt, även om Mose gjorde det i 5 Mosebok 9:9. Vissa av de grå kalkstensblocken kan ha haft en viss likhet med en brödlimpa. Jesus kunde ha avbrutit sin fasta genom att använda sin ställning och auktoritet som Guds Son för att förvandla stenar till bröd. Naturligtvis kunde Jesus också helt enkelt ha gått till närmaste stad och köpt bröd, vilket han troligen ofta gjorde vid andra tillfällen. Men Jesus förlitade sig på Anden för att på ett övernaturligt sätt försörja honom, istället för att lita på sina egna krafter.

Se Evangelical Commentary on the Bible s. 810, Believer’s Bible Commentary s. 1380, The Expositor’s Greek Testament vol. 1 s. 487 och The Expositor’s Bible Commentary vol. 8 s. 862, 863 för mer information.

Fråga: Vad är det som är betydelsefullt med templets takkant i Luk 4:9?

S: Enligt Strack och Billerbeck: Kommentar zum Neuen Testament aus Talmud und Midrasch 1:151 fanns det en rabbinsk tradition om att Messias skulle uppenbara sig på templets takkant. Se The Expositor’s Bible Commentary, vol. 8, s. 864–865 för mer information.

F: Vad säger Luk 4:13–14 om frestelse och synd?

S: Frestelse är inte synd. Jesus blev hårt frestad, men han syndade aldrig. När vi frestas att göra något fel, men närmar oss Gud och inte syndar, är det behagligt för Gud att vi inte syndade – inte obehagligt att vi blev frestade. Se Believer’s Bible Commentary, s. 1381 för mer information.

F: Varför citerade Jesus i Luk 4:19 bara en del av Jes 61:2 och inte den sista delen: ”Och vår Guds hämndens dag”?

S: Jesus framställde sig själv som om han läste ur Jesajas bokrulle, och det var precis vad han gjorde. Fem punkter att beakta i svaret.

1. Den hebreiska Bibeln var på den tiden inte indelad i verser som vår är idag.

2. Jesus citerade Jesaja korrekt, men han citerade inte hela versen.

3. Idag citerar vi ofta verser ofullständigt. Vår konvention är att använda tre punkter, men den konventionen fanns inte på den tiden.

4. Jesus sade att det han läste hade gått i uppfyllelse inför deras ögon. Om Jesus hade citerat den sista delen, skulle detta inte längre vara sant.

5. Denna del av Jesaja liknar många andra profetior i Jesaja; de har en dubbel uppfyllelse. Ett annat exempel på dubbel uppfyllelse är Jesaja 7:14–17.

Jesus uppfyllde endast den första delen av versen vid sitt första ankomst. Han kommer att uppfylla den sista delen vid sitt återkommande. Se *When Critics Ask*, s. 387, *The Believer’s Bible Commentary*, s. 1382, och *The Expositor’s Greek Testament*, vol. 1, s. 489–490 för mer information.

Fråga: I Luk 4:25 och Jak 5:17 – var det under Elias tid ingen regn på tre och ett halvt år, eller bara tre år, som 1 Kung 18:1 påstås antyda?

S: 1 Kungaboken 18:1 specificerar inte om det är det tredje året efter torkan, det tredje året av hungersnöden eller det tredje året som Elia bodde hos änkan i Sarepta. Dessutom kan uttrycket ”på det tredje året” betyda efter den tredje årsdagen.

Se When Critics Ask, s. 530, för mer information.

F: I Luk 4:28–32, är det ett tecken på att du gör vad Gud vill att du ska göra om allt går bra?

S: Jesus talade de rätta orden i Lukas 4:28–32, men ändå gick det inte alls bra; de ville döda honom. Ibland kommer dina ord att orsaka konflikt, och detta kan vara precis vad Gud vill. Å andra sidan står det i Lukas 6:26: ”Ve er, när alla människor talar väl om er! Ty så gjorde deras fäder med de falska profeterna.”

För Jesus gick det bra fram till en viss punkt. Sedan avslöjade Jesus deras inre inställning om sitt folks överlägsenhet och deras brist på omtanke om andra.

Se The Expositor’s Bible Commentary vol. 8, s. 868 för mer information.

Fråga: Varför tillrättavisade Jesus i Luk 4:34–35, 41 den demon som talade sanning?

S: Demonen försökte inte förhärliga Jesus, utan kanske försökte få Jesus att framstå i dålig dager. Jesus var inte intresserad av att använda demonens vittnesbörd, förhandla med demonen eller ens samtala med demonen; inte heller bör vi ha något intresse av att göra det.

Jesus var inte intresserad av en olämplig, förhastad förkunnelse av vem han var. Ett annat tillfälle då en demon som talade sanning tillrättavisades finns i Apg 16:16–18. Se The Expositor’s Bible Commentary, vol. 8, s. 872 för mer information.

Fråga: Vad är det som är intressant med att Petrus svärmor blev helad från febern i Luk 4:38–39?

S: När någon återhämtar sig från feber är man vanligtvis mycket svag, äter bara lite och återfår sin styrka endast gradvis. Ändå återfick Petrus svärmor sin styrka omedelbart och kunde servera dem. Se Believer’s Bible Commentary, s. 1383, The Bible Knowledge Commentary: New Testament, s. 215, och The Expositor’s Greek Testament, vol. 1, s. 492 för mer information.

F: Varför förde folk de sjuka till Jesus när solen gick ner, enligt Luk 4:40?

S: Det var kvällen efter sabbaten; de väntade tills sabbaten var över.

F: Varför stannade inte Jesus längre hos folket som ville höra mer av honom i Luk 4:42–43?

S: Jesus hade ett budskap att sprida, och han behövde också bege sig till andra städer. Jesu lärjungar, inte bara de tolv utan även de sjuttio och andra, kunde återvända senare.

I vår tjänst är det ibland svårt att veta när man ska gå vidare till en annan möjlighet. Jesus hade en tydlig känsla för vad som var viktigt, men inte någon desperat brådska. Snarare hade Jesus en känsla för rätt tidpunkt och gjorde olika saker under olika ”säsonger”.

F: Vad var det som var så speciellt med Petrus båt i Luk 5:1?

S: Ingenting alls. Många hade båtar, och Peters båt var inte något ovanligt. Men den var mycket användbar för Jesus när han ville dra sig undan folkmassorna och predika för dem. Hans röst hördes tydligt över vattnet. Något alldagligt, som en vanlig båt, kan bli något mycket speciellt när det överlämnas till Gud att använda som Han önskar.

Se Believer’s Bible Commentary, s. 1383–1384 för mer information.

F: Vad är skillnaden mellan att fiska och att fiska människor i Luk 5:1–11?

S: En analogi, metafor eller liknelse finns i Bibeln för att förmedla en poäng, men kan inte tillämpas i oändlighet för att lära ut saker som den inte var avsedd att lära ut. I metaforen ska de fiska efter människor precis som de fiskade efter fisk. Men medan fiskare fångar levande fiskar för att döda dem, var lärjungarna kallade att fånga döda människor för att göra dem levande. När man fiskar efter fisk vill man förstås ha den största fisken. När man fiskar efter människor gör det ingen skillnad om de är rika, fattiga, kvinnor, män, blinda, lama, unga, gamla osv. När man fiskar kan man fastna i grenar och andra hinder, men man fortsätter att fiska ändå.

Hur ofta fiskar du?

Fråga: I Luk 5:3–4 bad Jesus Simon att gå ut och fiska mitt på dagen. Hur reagerar du när någon ger dig råd och du tycker att de vet mindre än du om ämnet?

S: Petrus var ödmjuk och mottaglig för undervisning, eftersom han insåg att Jesus kanske visste något som han själv inte visste. När Gud säger något till dig som du kanske inte tycker är det bästa sättet att göra det på, kan du fråga dig själv: ”Har du en ytlig tro eller en djup tro?”

Å andra sidan, om personen tror sig veta mer, men i själva verket vet mindre, kan du uppskatta deras uppriktiga försök att hjälpa, även om deras råd kanske inte är till någon hjälp. Vissa människor vet dock mindre och borde vara medvetna om det, men gillar bara att prata. Ibland måste man ha tålamod med dåraktiga människor.

Fråga: Varför valde Jesus i Luk 5:8 Petrus, en syndig man, till apostel?

S: Alla människor är syndiga. När Petrus var tillsammans med Jesus insåg han hur syndig han själv var. Jesaja hade liknande känslor i Jesaja 6:5.

F: I Luk 5:8, vad är skillnaden mellan att fiska och att jaga människor?

S: Vid jakt har djuret inget val och dödas helt enkelt. Vid fiske är det fisken som bestämmer sig för att nappa. Dessutom innebär det grekiska ordet för fiske här att ”fånga dem levande”. Vi ska övertyga människor att komma till Kristus, inte tvinga dem. Se Believer’s Bible Commentary, s. 1384, för mer information.

F: Vad säger detta i Luk 5:12 om hopplösa situationer?

S: När någon hade spetälska var det ett kroniskt tillstånd. Det står faktiskt inte att mannen hade spetälska; det står snarare att han var ”full av spetälska”. Med andra ord befann han sig i ett avancerat stadium av sjukdomen och det såg ganska hopplöst ut.

För det andra skulle vissa anse att Jesus var rituellt oren bara för att han rörde vid en spetälsk. Det var en bra regel för att förhindra att sjukdomen spreds. Men det var utan tvekan överraskande för alla att Jesus ändå sträckte ut handen och rörde vid den spetälske. Naturligtvis var det ännu mer häpnadsväckande att spetälskan försvann från honom.

För Jesus var vi alla andligt sett spetälska. Ändå kom Jesus till oss, rörde vid oss, spetälska som vi var, och säger till oss: ”Bli ren.”

Se Believer’s Bible Commentary, s. 1384, för mer information.

Fråga: Tror du att Jesus i Luk 5:16 behövde mer eller mindre tid med Fadern än vad vi gör?

S: Man skulle kunna tro att Jesus behövde mer tid för att förbereda sig inför korsfästelsen. Å andra sidan hade Jesus alltid ett gott förhållande till Fadern, och i sina böner behövde han inte bekänna några synder.

Oavsett vilket behövde dock även Jesus tid ensam för att tala med sin Fader. Hur mycket mer behöver då inte vi tala med Gud! Det är klokt att tillbringa tid med vår Fader innan vi fattar ett viktigt beslut, precis som Jesus gjorde innan han valde ut sina tolv lärjungar.

F: Hade den förlamade mannen i Luk 5:20 tro?

S: Bortsett från att Jesus väckte Lasarus från de döda är detta det enda mirakel som Jesus utförde där den helade personen inte visade någon tro i förväg. Hans fyra vänner hade tro nog att bära honom dit och sänka ner honom genom taket. Kanske hade den förlamade tro, men det finns inte nedtecknat. Oavsett vilket visade den förlamade lydig tro när han gjorde vad Jesus bad honom om i Lukas 5:25. Se The Expositor’s Bible Commentary, vol. 8, s. 880 för mer information.

Fråga: Varför ansåg fariséerna i Luk 5:20–21 att det var hädelse att förlåta synder?

S: Ibland kan en felfri logik och korrekta premisser, i kombination med en enda felaktig premiss, leda till en felaktig slutsats.

Precis som den som blivit kränkt är den enda som kan förlåta den kränkning som riktats mot henne, insåg de helt korrekt att endast Gud kunde förlåta synder. Att en vanlig människa övermodigt skulle hävda att hon kan förlåta synder skulle vara hädelse och ett försök att inta Guds rättmätiga plats. Kanske övervägde de inte ens att Jesus kunde vara något mer än en vanlig människa.

Se The Expositor’s Bible Commentary, vol. 8, s. 881 för mer information.

Fråga: Varför valde Jesus i Luk 5:27–39 just en skatteindrivare?

S: Om man tänker efter lite verkar det här helt galet. Skatteindrivare föraktades av judarna eftersom de inte bara drev in skatter som folk inte ville betala, utan också skatter åt de ockuperande romarna. De flesta judar ansåg dem vara orena och utstötta som man borde undvika. Jesu lärjungar hade valts ut för att sprida evangeliet till folket, och det var upprörande att Jesus skulle välja en skatteindrivare som en av de utvalda för att nå just det folk han beskattade. Faktum är att Jesus anklagades för att vara oren bara för att han åt tillsammans med Levi och hans vänner. Men Guds vägar är inte våra vägar. Levi var inte en ”skatteföreståndare” som Sakkeus, utan bara en vanlig skatteindrivare. Han lämnade sitt yrke och följde Jesus som före detta skatte . Se The Bible Knowledge Commentary: New Testament s. 217–218 och Evangelical Commentary on the Bible s. 812 för mer information.

Fråga: Varför var fariséerna egentligen fientliga mot Jesus i Luk 5:34–35?

S: Ju mer Jesus hävdade och utövade sin auktoritet, desto mer fientliga blev fariséerna. Man ser inte det minsta tecken bland fariséerna på att de skulle ha tänkt: ”Vi är så glada att en spetälsk och en förlamad blev helade.” Jesus utmanade deras teologi, deras sociala konventioner, deras fasta, deras sabbat – kort sagt var Jesus en utmaning för dem. Att låta den helade spetälske gå till prästerna skulle också vara en påminnelse för dem. Se New International Bible Commentary, s. 1196–1197, och The Bible Knowledge Commentary: New Testament, s. 217, för mer information.

Fråga: Vilka andra exempel på ”oförenliga” saker, liknande fariséernas lära som människor försöker blanda in i Kristi lära, finns i Luk 5:34–35?

S: Här är några exempel. I Nigeria finns två separata religioner som kallas ”Chrislam” och som försöker förena kristendomen och islam. (De har inte förenats med varandra). Bahá’íerna lär ut att deras Bahá’u’lláh, Muhammed, Jesus, Mose, Buddha och (ibland) Krishna alla härstammar från samma Gud. Det finns dock två grupper av bahá’íer, och det har skett mord på ledare i den ena gruppen, förmodligen utförda av den andra. Vissa försöker kombinera ockultism, horoskop eller spådom med kristen eller katolsk lära. Vissa har försökt förena hinduismen och kristendomen.

Se The Bible Knowledge Commentary: New Testament s. 218 och Evangelical Commentary on the Bible s. 812–813 för mer information.

Fråga: Vad betyder metaforerna om kläderna och vinsäckarna i Luk 5:36–38?

S: Ett nytt tygstycke skulle inte ”passa” om det syddes som en lapp på ett gammalt klädesplagg. Detta beror på att det nya tyget skulle krympa när det blev vått, medan det gamla inte skulle göra det. På samma sätt skulle fariséerna inte ens kunna förstå att Jesus var Messias förrän de accepterade att Messias ankomst skulle vara något helt nytt. Det kan verka självklart för oss att Messias ankomst skulle vara något helt nytt, men så var det inte för dem som inte hade utrymme i sitt tänkande för Messias. Som Jesus sa i Johannes 8:37 hade fariséerna inget utrymme i sina hjärtan för hans ord.

Metaforen med vinsäckarna är mycket liknande, förutom att den går ännu längre. Det gamla kan inte rymma det nya, och en person som enbart håller fast vid det gamla kommer antingen att spricka eller inte kunna rymma det nya.

Fråga: Var det ”nya vinet” i Luk 5:37–39 alkoholhaltigt?

S: Det hebreiska ordet för vin är yayin. Det används om drinkare i Joel 1:5.

Det grekiska ordet för vin är oinos. Här är vad O’Brien skriver i Today’s Handbook for Solving Bible Difficulties, s. 366–369: Noa drack inte för mycket druvsaft (1 Mos 9:21), Paulus varnade inte för överdriven konsumtion av druvsaft (Ef 5:18), och druvsaft är inte något som driver med (Ords 20:1). O’Brien påpekar också att jäsning av druvsaft vid normal temperatur tar mindre än två dagar.

Å andra sidan hade vinet på biblisk tid en alkoholhalt på 10–11 %, vilket är lägre än dagens vin eller starkare drycker. Dessutom spädde man vinet med vatten.

Fråga: Hur hänger det att gammalt vin smakar bättre i Luk 5:39 ihop med den tidigare liknelsen om vinsäckarna?

S: Detta betyder inte att ”gammalt” alltid är bättre än ”nytt”. Snarare föredrog många här den ”gamla” läran från Gamla testamentet, blandad med deras traditioner, så mycket att de avvisade Jesu ”nya” lära. Man borde inte ha förväntat sig att alla judar skulle tycka om Jesu lära. Precis som vissa föredrar smaken av det äldre vinet, skulle det inte passa deras smak att följa Jesu ord.

Se Hard Sayings of the Bible s. 457–458 och The Expositor’s Bible Commentary vol. 8 s. 885–886 för mer information.

Fråga: Vad ansåg fariséerna i Luk 6:1 var fel med att plocka ax?

S: I 5 Mosebok 23:25 står det att det var tillåtet att äta en liten mängd säd från någon annans åker, så det var inte det. Snarare betraktade fariséerna det som skörd, och skörd var arbete, vilket var förbjudet på sabbaten. Att skörda stora mängder säd är arbete, men det var löjligt att betrakta insamlandet av några få korn som arbete. Se *The Tony Evans Bible Commentary*, s. 970, för mer information.

F: Vad visade det att Jesus lät lärjungarna äta säden i Luk 6:1,4?

S: När fariséerna skapade mänskliga traditioner och utgav dem för att vara Guds lag, tvekade Jesus inte att bryta mot dem för att visa att det inte var Guds lag. Å andra sidan höll Jesus sig till mänskliga lagar som inte utgav sig för att vara Guds lag, såsom att betala skatt till kejsaren.

F: Vad är skillnaden mellan att följa reglerna och att följa Gud i Luk 6:2?

S: Många gånger ser båda handlingarna likadana ut, eftersom Gud vill att vi ska lyda Hans lagar och lyda myndigheterna. Naturligtvis, som Petrus säger i Apg 4:19, finns det en skillnad mellan att följa Gud och att följa till och med religiösa lagar, när de religiösa lagarna strider mot vad Gud har befallt. Det är ett enkelt fall.

Men finns det någonsin tillfällen då det att följa Gud innebär att bryta mot en god och rätt lag? Det är sällsynt, men det förekommer om en högre princip står på spel.

Låt mig först illustrera detta med ett enkelt, grundläggande exempel. En gång hade jag klivit ur min bil, och bilen stod stilla på en gata i grannskapet i fel körriktning. Var det fel? Jo, en polis kom förbi, tackade mig och gick sedan vidare. Låt mig nu ge er bakgrunden. En annan bilist hade fastnat på gatan eftersom hennes bilbatteri hade tagit slut, och jag var där för att hjälpa henne med startkablar. (Polisen visste inte detta, men den andra bilisten var faktiskt min fru.)

När David bröt mot lagen av nödvändighet i 1 Samuelsboken 21:1–6, kom det ingen tillrättavisning eller korrigering från Gud. David och hans män gjorde Guds vilja, men de befann sig i en desperat situation utan mat. Ibland kan vi befinna oss i en desperat situation även när vi gör Guds vilja. Att hålla sig vid liv var en högre prioritet än att äta det ceremoniella brödet som endast prästerna och deras familjer skulle äta. I Lukas 6:9 påminner Jesus dem om att det är okej att göra gott; om någons djur faller ner i en dike på sabbaten är det okej att arbeta för att rädda det och få upp det.

Se New International Bible Commentary, s. 1197, för mer information.

Fråga: Vilken typ av gott och ont talade Jesus om i Luk 6:9?

S: Ordet ”ond” används på samma sätt som det engelska ordet för ”dåligt”; det kan betyda moraliskt felaktiga saker, eller det kan betyda skadliga saker. Jesus använde metaforen om skadliga saker för att belysa både hjälpsamma och moraliskt goda saker. Man skulle inte låta sitt djur dö av försummelse på sabbaten. På samma sätt är det tillåtet att mirakulöst bota en person vilken dag i veckan man vill. Men det var intressant att Jesus ställde frågan till dem, och strax därefter, i vers 11, diskuterade de, på sabbaten, det onda de skulle kunna göra mot Jesus.

Se ”Believer’s Bible Commentary”, s. 1387, för mer information.

Fråga: Varför var fariséerna så arga i Luk 6:11?

S: De verkade inte bry sig alls om mannen, men de skulle inte heller ha haft något emot att bota honom. Fariséerna var mycket arga eftersom mannens hand hade varit förtvinad så länge att det inte skulle ha gjort någon skillnad att vänta ytterligare en dag, efter sabbaten, för att bota honom. Jesus kunde ha botat mannen dagen före sabbaten. Det enda skälet att välja just sabbaten, förutom att det fanns en folkmassa, skulle vara att visa fariséerna att han inte tänkte underkasta sig deras tolkning av sabbaten. Å ena sidan var de alltså mycket arga, men å andra sidan, med tanke på Jesu handlingar, väntade de sig att han skulle göra något sådant. Så i viss mening väntade de på att få bli arga.

Se The Expositor’s Bible Commentary, vol. 8, s. 887, och Believer’s Bible Commentary, s. 1387, för mer information.

Fråga: Är detta ”tal på slätten” i Luk 6:17–49 detsamma som bergspredikan i Matt 5–7?

S: Det är osannolikt att det är samma predikan. Varken Matteus eller Lukas hävdade att de återgav allt som sades i respektive predikan, men det finns tillräckligt många skillnader i innehållet för att det ska röra sig om olika predikningar. Det finns dock också mycket liknande innehåll i båda. Man kan förvänta sig att Jesus predikade ett liknande budskap flera gånger inför olika folkmassor.

Se The Expositor’s Bible Commentary vol. 8, s. 890, New International Bible Commentary, s. 1197, The Tony Evans Bible Commentary, s. 970–971, och Believer’s Bible Commentary, s. 1388 för mer information.

Fråga: Varför helade Jesus dem alla i Luk 6:19?

S: Det finns två punkter att beakta i svaret.

1. Det primära syftet var inte att ge medicinsk vård åt israeliterna. Syftet var snarare att dessa helande skulle vara ett tecken för att visa världen att Jesus var Messias.

2. Det finns inget tillfälle då Jesus gick till en grupp människor och helade dem alla, oavsett om de ville det eller inte. I det här fallet blev alla som kom till Jesus helade; Jesus avvisade ingen av dem. På samma sätt gäller det för frälsningen: alla som kommer till Jesus blir frälsta; han avvisar ingen. Men alla blir inte frälsta, eftersom inte alla väljer att komma till Gud med den kunskap de besitter.

Fråga: Uppmuntrar Jesus, när han i Luk 6:20 kallar de fattiga välsignade, det fattiga proletariatet att vara nöjda, eftersom de borde göra uppror mot samhällets rika, såsom kommunismen lär ut?

S: Det är sant att Jesus lär oss att vara nöjda och glada i Kristus. Det är också sant att kommunismen har gjort mycket för att lära människor att vara missnöjda, olyckliga och att sprida elände till andra. Kommunismen, såsom den praktiseras i vissa länder, har helt enkelt ersatt samhällets överklass med en ny elitklass, medlemmarna i kommunistpartiet.

Detta liknar situationen för hundratals år sedan på den ryska stäppen, då en kosackstam alltid ropade ”frihet” när de stormade in i strid, även vid oprovocerade anfall för att tillfångata och förslava andra.

Fråga: Varför verkade Jesus i Luk 6:21,25 vara emot att skratta just här?

S: Jesus var inte emot att skratta och vara glad i allmänhet, eftersom de skulle ha glädje istället för sorg enligt Jesaja 61:3. Jesus berättade till och med ett antal humoristiska liknelser. Snarare var Jesus emot människor som var lättsinniga, eller nöjda med hur saker och ting var när de inte stod rätt inför Gud, och som inte brydde sig om andra. För att uttrycka det i termer av dagens psykologi såg Jesus människor som tänkte ”jag mår bra, du mår bra” när de i själva verket inte mådde bra, och andra inte mådde bra och behövde hjälp. Se Believer’s Bible Commentary s. 1389 för mer information.

Fråga: I Luk 6:22,26, vad är det för fel med att alla talar väl om dig?

S: Det är inte alltid dåligt när en person talar väl om dig, precis som Jesus talade väl om Natanael i Joh 1:48, och ett gott rykte är en välsignelse enligt Predikaren 7:1. Men var på din vakt när alla människor talar väl om dig. Detta är ett tydligt tecken på att du kompromissar med ditt kristna vittnesbörd.

Detta är inte en välsignelse för människor som blir kritiserade på grund av sina onda handlingar. Det är en välsignelse för människor som blir kritiserade för att de tjänar Gud.

Se ”When Critics Ask”, s. 389, för ett annorlunda men kompletterande svar, och ”Believer’s Bible Commentary”, s. 1387, för mer information.

Fråga: Varför säger Jesus i Luk 6:27: ”Ni som hör mig”?

S: Detta avser inte dem som bara i förbigående hörde de ord Jesus yttrade. Det avser dem som lyssnade för att ta till sig det Jesus befallde.

Se ”The Expositor’s Bible Commentary”, vol. 8, s. 893 för mer information.

Fråga: Varför ska vi, enligt Luk 6:27, älska våra fiender?

S: Judarna tänkte på fyra huvudsakliga typer av fiender: de flesta romare, tjuvar, mördare och syndare i allmänhet. Jesus sa att vi ska älska dem alla. Det finns fyra skäl, ur fyra perspektiv.

Vår lydnad: Gud har helt enkelt sagt det till oss.

Vår lycka: Vi kan inte vara lyckliga om vi är fyllda av hat mot andra människor. Ännu allvarligare är att 1 Joh 3:10,15; 4:10 ställer frågan: Hur kan vi verkligen älska Gud, som vi inte har sett, om vi inte älskar våra bröder, som vi har sett?

Guds kärlek: Vi bör älska varandra eftersom Gud älskar världen, enligt Johannes 3:16. Gud älskar till och med de ogudaktiga, enligt Romarbrevet 5:6.

Deras behov av vår kärlek: Andra behöver vår kärlek, våra böner och evangeliets budskap. Vår mot naturen gående reaktion är ett vittnesbörd om Gud för världen.

Fråga: I Luk 6:29, när ska vi vända andra kinden till, och när ska vi inte göra det?

S: Vi ska inte återgälda ont med ont, och vi ska inte hämnas (Romarbrevet 12:17–19).

1. Låt inte andra se ner på oss (1 Timoteusbrevet 4:12).

2. Vi bör försvara de fattiga och förtryckta (Jeremia 7:6; 22:16) (Jesaja 1:17; 58:6, 10; Jeremia 5:28; 22:16; Galaterbrevet 2:10; Psaltaren 41:1; Ordspråksboken 14:21; 24:11–12; 29:7; 31:9, 20; Efesierbrevet 4:28; 1 Timoteusbrevet 6:18–19; Jakobsbrevet 1:27).

3. Vi bör inte låta andra tala illa om det som vi anser vara gott (Romarbrevet 14:16).

4. Mer specifikt bör vi ha ett svar på vår tro (1 Petrus 3:15).

Fråga: I Luk 6:30, när ska vi låta människor ta det som tillhör oss?

S: Om någon tog din mantel, förmodligen din yttre mantel, skulle det troligen vara ett gatrån. Om det var stöld, skulle de kanske ha tagit mer.

Det finns några allmänna principer att följa.

1. Andras själar är värda mer än alla våra ägodelar.

2. När människor eller myndigheter felaktigt konfiskerar egendom är det ont, men vårt lidande är ett vittnesbörd för världen och förhärligar Gud.

3. Vi bör inte alltid ge människor allt. Till exempel, enligt 2 Tessalonikerbrevet 3:10, bör vi inte ge mat till någon som vägrar att arbeta. Vi bör inte visa gästfrihet mot människor som förkunnar falska läror som förgör själen (2 Johannesbrevet 10–11).

Se The Expositor’s Bible Commentary, vol. 8, s. 893 för mer information.

Fråga: I Luk 6:35, hur och varför ska vi älska våra fiender utan att förvänta oss något i gengäld?

S: Man skulle kunna skriva en hel bok om svaret på denna fråga. Vi kan se åtminstone fem skäl till varför Gud ger oss detta bud att lyda.

Kärlek till andra: Vi bör ta Guds bud till oss att älska andra på största allvar, vilket framgår av 1 Johannes 3:10,18; 4:19–21.

Vittnesbörd för världen: Att älska våra fiender är inte en naturlig reaktion för människor. Att lyda Gud på detta område är ett vittnesbörd för världen om att det finns en kärlek i oss som inte är naturlig, utan övernaturlig.

Vissa är framtida troende: Även vissa som nu är fiender till evangeliet, som Saulus från Tarsus var, kommer en dag att bli kristna och komma till himlen.

Förhärliga Gud: Vi återspeglar Guds karaktär, och Gud älskar fortfarande sina fiender. Att lyda Gud och älska våra fiender är ett sätt att förhärliga Gud, och vi är skapade för Guds ära, som det framgår av Jesaja 43:7.

För vår egen skull: Att hysa hat i våra hjärtan skadar oss lika mycket som alla andra.

Fråga: Vad är poängen med att en blind leder en blind i Luk 6:39?

S: Från denna liknelse kan vi lära oss en viktig poäng, men glöm inte att lägga märke till två mindre viktiga poänger också.

Den viktigaste poängen är att om en person är blind (antingen fysiskt, andligt eller på grund av okunnighet eller fördomar), kan du i allmänhet inte ge denne fördelen att ledas av en seende person, om du själv faktiskt är blind. Du kan inte vägleda någon till en plats du har varit på, om du själv aldrig har varit där.

En mindre viktig punkt – eftersom Jesus såg ett behov av att ta upp denna liknelse – är att det inte är ovanligt att människor vill försöka vägleda andra, när de själva bara låtsas ha de kvalifikationer som krävs för att kunna göra det.

En andra mindre viktig punkt är att om en blind person faktiskt försöker vägleda en annan blind person, kan de ha tur och det kan faktiskt gå bra, åtminstone en kort stund, särskilt om den som leder har gått den vägen tidigare. Men när ett nytt eller oförutsett hinder dyker upp, som en grop, kan resultatet bli katastrofalt för både den som följer och den som leder.

En viktig tillämpning av detta är att en religiös ledare som förnekar att Jesus är Messias och Herre också kommer att leda andra människor till undergångens grop.

Se ”Believer’s Bible Commentary”, s. 1391, och ”The Tony Evans Bible Commentary”, s. 971, för mer information.

Fråga: Betyder Luk 6:40 att man måste vara fullkomligt undervisad innan man blir en lärjunge, som Boston Church of Christ hävdar?

S: Nej. I When Cultists Ask, s. 148, uttrycks det väl: ”Fullkomlig lärdom är inte något man kan uppnå under en treårig intensivkurs, … Det är målet för ett helt livs lärande från Kristus.” Att lära av Kristus är både ett tillstånd och ett mål, och fullkomlig lärdom är inte en förutsättning för att vara en lärjunge. En vän till mig studerade Bibeln mycket flitigt och läste varje enskild sida som ung kristen. Med åren fortsatte han att studera den, men mindre ofta. Jag är inte säker på att han någonsin läste igenom hela Bibeln en andra gång.

Ibland kan kristna i många grupper felaktigt tro att lärande och lärjungaskap bara är något kortsiktigt för unga kristna. Men precis som en båt i en strömmande flod: när man inte går framåt, går man bakåt.

Fråga: I Luk 6:41–42, vad är spjälens ändar?

S: Detta hänger samman med den föregående liknelsen på två sätt. Båda exemplen handlar om den så kallade ”experten” som man inte bör lita på, och båda handlar om hycklare som påstår en sak men i själva verket är något annat. Det finns dock fyra ytterligare punkter i detta humoristiska exempel.

1. Vi kan ha väldigt svårt att se den stora bjälken i vårt eget öga. Eller så ser vi bjälken, men är väldigt duktiga på att lura oss själva att tro att den antingen inte finns där eller att den inte är viktig.

2. Vi kan vara riktigt bra på att se till och med mikroskopiska brister hos en annan person. Eller så tror vi bara att vi är bra på att se brister hos en annan person, oavsett om de verkligen finns där eller inte.

3. Vi kanske är helt omedvetna om att vi fokuserar på små upplevda brister hos en annan person samtidigt som vi är blinda (kanske medvetet) för våra egna, mycket större brister.

4. Om vi ska hjälpa andra inom ett visst område måste vi vara ett gott exempel i vårt eget liv.

Se The Tony Evans Bible Commentary s. 971 och Believer’s Bible Commentary s. 1391 för mer information.

Fråga: I Luk 6:41–42, på vilka sätt finns det falska experter idag?

S: Politiskt, religiöst, vetenskapligt. Dessutom uttalar sig en äkta expert inom ett område som expert inom ett annat område där han eller hon har liten sakkunskap.

Fråga: Vad är poängen med trädet och skatten i Luk 6:43–45?

S: Ett träd väljer inte vilken sorts frukt det bär. Fruktsorten bestäms av trädets natur. Även om vi har ett visst val när det gäller vad andra människor ser, har vi inte så mycket omedelbart inflytande över den frukt som vårt liv visar som vi gärna vill tro. För det mesta är det som kommer fram det som naturligt flödar ur vårt hjärta.

Om en person använder grovt språk och säger: ”Förlåt, det slank bara ut”, varför fanns det då i ditt hjärta från början? Är det verkligen problemet att det fanns där och slank ut, eller är problemet att det fanns där från början?

Se ”Believer’s Bible Commentary”, s. 1391, och ”The Tony Evans Bible Commentary”, s. 972, för mer information.

Fråga: I Luk 6:43 står det att ett gott träd inte bär dålig frukt och vice versa. Kommer då världsliga men rättfärdiga människor till himlen?

S: Alla fullkomligt moraliska och rättfärdiga människor kommer till himlen, men detta är irrelevant, eftersom ingen människa, utom Jesus Kristus, har uppfyllt Guds krav på att vara moraliskt rättfärdig.

På samma sätt är ett barn som hatar sina föräldrar och vägrar att hedra dem inte ett lydigt barn, oavsett vad han eller hon i övrigt avstår från att göra.

F: Vad betyder liknelsen om de två husen i Luk 6:46–49?

S: Man kan betrakta liknelsen ur två perspektiv.

Byggarna: En byggare uppförde ett hus, som skulle hålla länge, på en grund som inte skulle hålla. Därför skulle inte heller huset i sig hålla längre än grunden. Livet är ofta så. När man bygger något som borde vara beständigt på något som skiftar som sand, ska man inte bli förvånad över att konstruktioner som verkar beständiga kan rasa så snabbt.

Husen: Båda husen kan inledningsvis ha sett lika solida ut. Ett hus som är byggt för att bestå är konstruerat på ett annat sätt än ett hus som inte är byggt för att bestå. Gud har skapat oss för att bestå för evigt, och vi bör bygga våra liv därefter.

Huvudpoäng: Om man sammanför båda perspektiven är Jesu huvudpoäng att det som byggs på lydnad mot Jesus är beständigt, medan allt annat är som att bygga på sand. Det är visserligen sant att den första byggaren var klokare och byggde bättre än den andra, men det är inte det som Jesus poängterade. Jesus sa att den första byggaren hörde mina ord och gjorde efter dem. Det är därför den första byggaren byggde ett bättre hus.

Se Believer’s Bible Commentary, s. 1392, för mer information.

Fråga: Vad var det som var betydelsefullt med centurionen och hans tjänare i Luk 7:1–9?

S: Evangeliet var inte bara till för judar utan för alla människor, inklusive denna icke-judiske men gudfruktige centurion. En centurion var en underofficer med ansvar för omkring hundra män. Den romerska armén fanns inte i Galiléen förrän år 44 e.Kr., så centurionen var troligen underställd Herodes Antipas. Lukas ger lite mer detaljer än Matteus, vilket speglar Lukas större betoning på evangeliet även för hedningarna. Lukas 7:10 ger en antydan om att judar bör respektera gudfruktiga hedningar, precis som dessa judar gjorde. Faktum är att han hade ännu större tro än de andra människorna i Israel. Hundraföraren hade förmodligen tvivel på att Jesus skulle uppfylla begäran, så han bad stadens äldste att också be om det. De äldste kan ha befunnit sig i en mycket besvärlig situation. Även om de själva inte trodde på Jesus, var de tvungna att ändå gå till Jesus och be på centurionens vägnar, av respekt för att han donerade alla dessa pengar.

Om Jesus och de judiska äldste respekterade denna hedning, borde andra judar följa deras exempel. Se Believer’s Bible Commentary s. 1392, The Expositor’s Bible Commentary vol. 8 s. 897, The Expositor’s Greek New Testament vol. 1 s. 510, The Bible Knowledge Commentary: New Testament s. 221–222 och Evangelical Commentary on the Bible s. 815 för mer information.

Fråga: Vad var det som var särskilt lovvärt med centurionens tro i Luk 7:6–9?

S: Det fanns faktiskt minst två saker. För det första insåg centurionen att Jesu ord hade all den auktoritet som behövdes, oavsett om Jesus fysiskt stod framför tjänaren eller inte. En sak som centurionen förstod bättre än de flesta var begreppet auktoritet. För det andra visar han, som militär befälhavare i en ockupations , i Luk 7:5–7 en sådan ödmjukhet. Han insåg att det underkuvade folket hade betänkligheter om att betrakta honom som alltför oren för att ens gå in i hans hus, och centurionen hade inga invändningar mot att frivilligt underkasta sig dessa restriktioner. Se ”Believer’s Bible Commentary”, s. 1393, och ”The Expositor’s Bible Commentary”, vol. 8, s. 897, för mer information.

Fråga: Vad är det som är betydelsefullt med att Jesus utförde detta under i den lilla staden Nain i Luk 7:11?

S: Nain låg bara några miles bort, på andra sidan en kulle från Nasaret. Nain låg mycket nära Shunem, där Elisa återuppväckte den shunamitiska kvinnans son. Alla i byn kände till detta och visste att samma Gud som återuppväckte den shunamitiska kvinnans son var samma Gud som återuppväckte denna änkas son. Se *The Expositor’s Bible Commentary*, vol. 8, s. 899 för mer information.

F: Hur sörjde judarna i forna tider, enligt Luk 7:11–17?

S: I den judiska kulturen på den tiden sörjde man i 30 dagar. Ibland anlitade man professionella sörjare, som såg till att den avlidne sörjdes på rätt sätt. Sorg var en viktig sak och något som skedde mycket offentligt. När Jesus uppväckte änkans son förlorade naturligtvis sörjare sitt arbete. Det är intressant att det i Lukas 7:11,17 står att Jesus utförde detta mirakel i Nain, och att hans ryktbarhet spred sig både i hela det omgivande landet och till och med till Judeen.

Fråga: Varför verkade Johannes i Luk 7:21–23 uppmana Jesus att göra mer?

S: Johannes hade kanske redan hört talas om Jesu kraft, men blev förvånad över att Jesus fortfarande inte använde den på ett auktoritativt sätt, som folk förväntade sig att Messias skulle göra. Kanske uppmuntrade Johannes Jesus att hävda sin auktoritet, och Jesus visste att han inte skulle göra det. Se ”Believer’s Bible Commentary”, s. 1392, för mer information.

F: Hur kunde fariséerna, eller någon annan för den delen, i Luk 7:30 uppfylla Guds syfte, eftersom vi är syndiga och ofullkomliga?

S: Detta innebär inte att de skulle vara syndfria och fullkomliga. Frågan är snarare: var de i allmänhet till Guds behag? Till exempel tjänade David Guds syfte i sin egen generation enligt Apostlagärningarna 13:36.

F: I Luk 7:30, eftersom Guds nåd är oemotståndlig, hur kunde fariséerna då avvisa Guds avsikt för sig själva?

S: Lukas 17:31–33 kan hjälpa till att förklara detta. Lots hustru räddades från Sodoms undergång genom änglarnas ingripande. Men hon valde att stanna kvar och se sig om när hon uppmanades att fortsätta, och därför omkom hon ändå. På samma sätt är detta en allvarlig varning om att Gud kan rädda människor ur fara och verka i deras liv. Ändå kan de fortfarande gå under på grund av sina egna val.

En fras som vissa kalvinister använder är ”inga förlorade fall”. Denna fras förmedlar på ett effektivt sätt många centrala delar av deras synsätt. Eftersom Bibeln lär att Gud är allsmäktig, allvetande, suverän över allt och att varenda en av Guds planer lyckas, är det lätt att logiskt dra slutsatsen att det inte finns några ”förlorade fall” hos Gud.

Precis som ”en gång frälst, alltid frälst” är en sanning, men inte en balanserad sanning, är ”inga förlorade fall” en sanning, men inte heller en balanserad sanning. Här följer ett antal exempel från Bibeln som kan orsaka problem för någon med en obalanserad syn på att det inte finns några förlorade fall.

1. Änglar hjälpte till att rädda Lots hustru från döden. Ändå dog hon ändå strax därefter.

2. På samma sätt skonades alla israeliterna under uttåget från Faraos vrede, liksom från Guds vrede genom påskhögtiden. Ändå är det ett exempel för oss att de ändå dog, under Guds vrede i öknen, som Paulus säger i 1 Korintierbrevet 10:1–10.

3. Fariséerna förkastade Guds avsikt för dem själva i Lukas 7:30.

4. I liknelsen om såningsmannen fanns det ett förlorat fall av det som såtts i en människas hjärta i Matteus 13:19.

5. I Jesu liknelse om banketten i Lukas 14:23 bjuder Gud uppriktigt in gäster som vägrar att komma.

6. För de troende varnar Paulus oss för att inte ta emot Guds nåd ”förgäves” i 2 Korintierbrevet 6:1. Paulus gav inte en varning som vi lättvindigt kan avfärda med att säga: ”Det kan aldrig hända mig”. Paulus menade allvar med sin varning, och han ville att vi skulle ta den på allvar.

7. Guds Ande var så påtagligt närvarande i kung Sauls liv att Saul blev som en helt annan person, enligt 1 Samuelsboken 10:5–7, 9–11. Detta är en av de mest dramatiska upplevelserna av pånyttfödelse som man kan hitta i Gamla testamentet. Ändå lämnade Herrens Ande Saul i 1 Samuelsboken 16:14.

8. Under Noas tid, vid uttåget ur Egypten och vid många andra tillfällen står det att Gud ”ångrade” att han hade gjort något. Detta betyder inte att Gud var ledsen över att han hade gjort något, utan snarare att Gud var bedrövad. Man skulle kunna säga att ingen av dessa situationer egentligen var ”förlorade fall”, eftersom Gud vände situationerna och även de fungerade som en del av Guds plan (Efesierbrevet 1:11; Romarbrevet 8:28; Ordspråksboken 16:4). Men att säga att Gud ”vände situationerna till det bättre” stämmer inte överens med synen på en lugn Gud som alltid har alla varelser i fullständig lydnad mot Guds önskade (om än hemliga) vilja.

9. Fruktansvärda synder begicks i religionens namn som ”inte kom upp i Guds sinne” enligt Jeremia 7:31; 19:5; 32:35. Detta betyder inte att Gud inte var allvetande. Snarare ville Gud inte att de ens för en sekund skulle tro att detta var Guds önskan eller en del av hans vilja.

10. Ibland inträffar saker som Gud uttryckligen inte önskade, såsom de ogudaktigas död i Hesekiel 18:23,32 och verkligen avskyvärda saker i Hesekiel 8:6.

11. Gud sträcker ut sina händer för att människor ska komma, och vissa kommer inte (Romarbrevet 10:21; Jesaja 65:2; Matteus 23:37). Gud bjuder in människor till sin fest, och vissa av de inbjudna vägrar (Matteus 22:3–8).

12. Vissa saker krossar Guds hjärta (Jeremia 4:19–22; 9:1; Lukas 19:41–44; Matteus 23:37–39). Oavsett om man håller med om att dessa är ”förlorade fall” är de utan tvekan ”hjärtbrytande fall”. Jag har läst om åtminstone en extremist som lärde ut att Gud fann behag i att skapa vissa människor bara för att kunna sända dem till helvetet och plåga dem för evigt. Men både icke-kalvinister och många kalvinister är överens om att detta inte är vad Bibeln lär ut. Specifikt säger 2 Petrus 3:9 och Hesekiel 18:23,32 att detta är fel.

Den balanserade sanningen: ”inga förlorade fall” är en del av en biblisk sanning. Alla borde kunna enas om att Gud inte har några överraskningar, och att ingen som den allvetande Gud visste skulle komma till himlen kommer att misslyckas med att nå dit. Men ”inga förlorade fall” blir ett misstag när det tolkas som ”inga hjärtskärande fall”; det får det att verka som om Gud finner behag i ondska och synd, eller lär oss att bön inte har någon betydelse utom som en lugnande tröst för att förändra den bönande personens hjärta.

Slutsats: Det onda har orsaker. Eftersom alla är överens om att Gud varken är upphovet till eller den direkta orsaken till det onda, finns det orsaker som inte härrör direkt från Gud. Dessa orsaker är i slutändan förlorade orsaker. Gud har inga förlorade orsaker i den meningen att allt samverkar som en del av hans plan. Ändå har Gud förlorade orsaker på det hjärtskärande sättet att en allräcklig, allsmäktig Gud sträcker ut sina händer till människor som inte kommer, och att Gud väljer att låta dem förbli i den förlorelse de själva valt.

Fråga: Varför jämför Jesus i Luk 7:31–35 denna generation med kräsna barn?

S: Många avvisade Johannes på grund av hans asketiska livsstil, och samma människor avvisade Jesus eftersom han inte levde ett asketiskt liv. Problemet var inte Johannes eller Jesu livsstil, utan att de bara letade efter ursäkter för att slippa lyssna på dem. Se Tony Evans Bible Commentary s. 973, The Bible Knowledge Commentary: New Testament s. 223 och Believer’s Bible Commentary s. 1394 för mer information.

F: Varför gick Jesus med på att äta med en farisé i Luk 7:36?

S: Varför inte? Det vore konstigt om Jesus accepterade att äta med tullindrivare och syndare, men inte med andra, såsom fariséer. Jesus avvisade inte de fariséer som kom till honom, utan det var snarare de som avvisade Jesus. De avvisade Jesus eftersom han inte ville bekräfta deras auktoritet över honom. Se The Expositor’s Greek New Testament, vol. 1, s. 515 för mer information.

F: I Luk 7:36, i vilken utsträckning bör vi gå på fester och andra evenemang som anordnas av syndiga människor?

S: Vi bör inte gå på evenemang där vi riskerar att frestas att göra syndiga saker, eller där det kan verka som om vi godkänner de syndiga saker som andra gör. Om någon till exempel anordnar en fest där de säger att de kommer att använda olagliga droger, bör du inte gå dit, även om du inte själv tänker använda drogerna. Om en grupp människor vill gå till en strippklubb, eller till och med om din chef säger att du måste gå till en strippklubb, kanske för kundernas skull, är det dags att bestämma dig – och låta världen se – om du älskar ditt jobb mer än Gud eller inte. Se Believer’s Bible Commentary, s. 1395–1396 för mer information.

Fråga: I Luk 7:38, åt de liggande på magen?

S: Ja, det gjorde de, vilket förklarar varför kvinnan stod bakom Jesus för att tvätta hans fötter. De kan ha lärt sig detta när de stod under persernas, grekernas och romarnas herravälde, som också åt på detta sätt. Ibland hade gästerna en vattenskål för att tvätta sina egna fötter, eller en tjänare som tvättade deras fötter, men uppenbarligen hade Simon inte detta. Se The Expositor’s Greek New Testament vol. 1 s. 516 och The Bible Knowledge Commentary: New Testament s. 223 för mer information.

Fråga: Varför drog fariséen Simon i Luk 7:39 slutsatsen att Jesus inte var en profet?

S: Om Jesus inte kunde se det uppenbara – att han inte borde låta sig beröras av en kvinna som uppenbarligen var en synderska – så ansåg Simon att han kunde utesluta att Jesus var en profet. Simon, ett vanligt judiskt namn, verkade mer äcklad av Jesus än av kvinnan. Se Tony Evans Bible Commentary, s. 973, och New International Bible Commentary, s. 1199, för mer information.

F: Antyder Luk 7:47 att en person själv skaffar sig förlåtelse?

S: Nej, denna vers visar på ett samband, inte nödvändigtvis en orsak. Kvinnan som hade fått mycket förlåtet älskade mycket, vilket var resultatet av att hon hade fått mycket förlåtet. Ingenting antyder att hennes stora kärlek ledde till att hennes skuld förlåts. Hennes kärlek var en följd av hennes förlåtelse, inte orsaken till hennes förlåtelse. Se ”Bible Difficulties & Seeming Contradictions”, s. 22, och ”The Expositor’s Bible Commentary”, vol. 8, s. 897, för mer information.

Fråga: I Luk 7:47, blev Simon förlåten lite för att det fanns mindre att förlåta, eller fanns det mycket som fortfarande var oförlåtet?

S: Simon trodde förmodligen det första, men Jesus visste bättre. Två punkter att beakta i svaret.

Ur Simons perspektiv trodde han förmodligen att han var en ganska bra kille och att det bara fanns lite som behövde förlåtas.

Ur Guds perspektiv finns det mycket att förlåta hos var och en av oss.

Jesus menade att Simon inte visade tacksamhet, inte för att det inte fanns mycket att förlåta, utan för att Simon inte såg att det fanns mycket att förlåta.

Se ”Believer’s Bible Commentary”, s. 1395, och ”The Bible Knowledge Commentary: New Testament”, s. 224, för mer information.

Fråga: I Luk 7:47, blev kvinnans synder förlåtna därför att hon älskade mycket, eller blir vi frälsta genom tro, som det står i Luk 7:50 och Ef 2:8?

S: De hänger ihop. Två punkter att beakta i svaret.

1. Enligt F.F. Bruce i *Hard Sayings of the Bible*, s. 461–463, kan det grekiska ordet i Luk 7:47, *hoti*, betyda ”på grund av” eller ”som ett resultat av”.

2. Oavsett vilket är det visserligen Gud och inte vi själva som frälser oss, men både vår kärlek och vår tro spelar en roll för att vi ska ta emot denna frälsning. Jesus sade ”din tro har frälst dig” i Luk 7:50.

Se Evangelical Commentary on the Bible, s. 816, för mer information.

Fråga: Hur räddade kvinnans tro henne i Luk 7:47–50?

S: Jesus menade inte att en tro som strider mot Guds vilja på något sätt kan sätta sig över Gud. Snarare var hennes tro en del av att hon blev frälst. Faktum är att tron är en anledning (om än inte den yttersta anledningen) till att en person blir frälst, vilket Hebreerbrevet 4:2 visar.

Den katolska kyrkan lär att tro och gärningar har en liknande roll i frälsningen, i det att båda på något sätt gör oss mer värdiga frälsningen. Många lutheraner och kalvinister (såsom Loraine Boettner) lär också att tro och gärningar inte bara inte ger oss förtjänst, utan att de har samma roll i frälsningen, i det att ingen av dem spelar någon roll för att vi ska bli frälsta, utan båda är ett resultat av att vi blivit frälsta.

Faktum är att tro inte är en gärning, och att tro har en annan roll än gärningar, annars skulle Paulus aldrig ha skrivit Efesierbrevet 2:8–9. Om vi blev frälsta genom gärningar, skulle förtjänsten av vissa av våra gärningar ingå i frälsningen. Även om större tro är ett resultat av frälsningen, motsäger det inte Paulus lära om att tro är det genom vilket vi blir frälsta. Eftersom Paulus säger att vi blir frälsta genom en tro som är en ” ”, inte genom gärningar, poängterar han inte bara att tro inte är en gärning, utan också att det inte finns någon ”förtjänst” i att genom tro inse vem Kristus är och överlämna oss till Guds barmhärtighet.

Lukas 7:50 och Hebreerbrevet 4:2 hör till de verser som visar att tron har en roll, även om den inte ger oss någon förtjänst. Gud har i sin nåd låtit vår tro spela en roll i att vi kommer till Kristus. Dessutom gjorde Paulus en skarp åtskillnad mellan gärningar som inte frälser och tron, genom vilken vi blir frälsta.

För kalvinister och lutheraner, liksom för alla kristna i allmänhet, är en rekommenderad bok skriven av en kalvinist: R.C. Sproul. Hans bok, *Faith Alone*, gör ett utmärkt arbete med att bibliskt redogöra för skillnaden mellan gärningar och att bli frälst av nåd genom tro. Det skulle verka inkonsekvent för en kalvinist att acceptera R.C. Sprouls bok om han eller hon ansåg att tro bara var ännu en gärning.

Fråga: Hur kan en person i Luk 7:50 ”gå i frid” efter att ha insett att han eller hon har begått stora synder?

S: Det här är en frid som ingen psykiater kan ge. Det är en frid som kommer av att veta att man verkligen och uppriktigt är förlåten av Gud. Det är inte ett förnekande av vad man har gjort, eller ett förnekande av allvaret i det, utan en insikt om att Gud är större än så. En person kanske fortfarande måste leva med de jordiska konsekvenserna av det man har gjort, men Gud kan förvandla till och med tuktan och konsekvenser till välsignelser längre fram. Se Believer’s Bible Commentary, s. 1395, för mer information.

F: I Luk 8:2, led kvinnorna med onda andar bara av en psykisk störning?

S: Om du tror på Bibeln kan du inte tro att demoner bara var ett psykologiskt problem av följande skäl:

Demoner är yttre: de kan ta sig in i en person, lämna den och gå vidare till exempelvis svin.

Demoner har en personlighet: de kan tänka och agera oberoende av en människas vilja.

Fråga: I Luk 8:3–4 och Joh 2:1–11, gifte sig Jesus med en eller flera av de kvinnor som följde med lärjungarna, såsom polygama mormoner och vissa andra sekter tror?

S: Nej. För det första, här är de kvinnor som vi känner till som följde med Jesus och lärjungarna. Enligt Lukas 8:3–4 var de kvinnor som reste med Jesus Maria Magdalena, Joanna, hustru till Chuza, Susanna och andra. I andra bibelställen nämns Salome (Markus 15:40), Maria, Jakobs mor (Markus 15:40, Lukas 24:10), och Marta, Marias syster. Som en sidokommentar kan nämnas att Joanna, hustru till Chuza i Lukas 8:3 ( ), är den första person som nämns i samband med ett kungligt hushåll. Lägg märke till att hon redan var gift.

I Johannes 2:2 står det att Jesus var inbjuden som gäst till bröllopet. En brudgum blir aldrig inbjuden till sitt eget bröllop.

Det finns ingen grund för att påstå att Jesus någonsin gifte sig, eller hade några barn, eller att några barn föddes utan en syndig natur. Även om ingen vers faktiskt säger att Jesus aldrig gifte sig, säger ingen vers heller att Jesus inte flög till Mars. Ett argument baserat på tystnad bevisar inte det ena mer än det andra.

Här är alla andra bibelställen om kvinnorna före uppståndelsen:

Joanna och Salome nämns inte någon annanstans.

Marta (tillsammans med Maria) nämns endast i tre avsnitt före uppståndelsen: en middag (Lukas 10:38–41), helandet av deras bror Lasarus (Johannes 11:1–45) och en andra middag med Lasarus (Johannes 12:1–8).

Eftersom det inte finns några andra omnämnanden, skulle man knappast kunna ha ett starkare argument för att Jesus gifte sig med Maria än för att han gifte sig med hennes syster Marta. Jesus följde dock den mosaiska lagen, och äktenskap mellan en man och två systrar, medan båda levde, var förbjudet enligt 3 Mosebok 18:18. Mormoner som lär ut detta är förmodligen inte medvetna om att de lär ut att Jesus här påstås ha brutit mot äktenskapslagarna i Gamla testamentet.

Se When Cultists Ask, s. 163, för mer information.

Fråga: I Luk 8:9–10, kan detta ”mysterion” likna de grekiska mysteriereligionerna?

S: Vissa liberala forskare ansåg detta. Men det motsvarande hebreiska ordet för ”mysterium” förekom också i hebreisk litteratur utanför Bibeln, så det finns inget som kopplar det till mer avlägsna grekiska religioner. Se The Expositor’s Bible Commentary, vol. 8, s. 906 för mer information.

F: I Luk 8:16–17, vad är poängen med att inte dölja ett tänt ljus under ett kärl?

S: Syftet med ett tänt ljus är att lysa; att placera det under en korg eller en säng vore absurt. På samma sätt är syftet med en kristen att ära Gud, och att dölja sitt vittnesbörd och underlåta att ära Gud är lika märkligt. Skäppor användes för att förvara säd och varor som köptes och såldes. Sängen var en plats för vila, eller för vissa, för lathet. Vissa kristna idag döljer sitt vittnesbörd på grund av affärer eller bekvämlighet och njutningslystnad. Se Believer’s Bible Commentary, s. 1398 för mer information.

Fråga: Varför ska människor i Luk 8:18 ta vara på det de hör?

S: Gud har ingen skyldighet att ge någon obegränsade möjligheter att höra evangeliet. Ta inte en möjlighet att finna sanningen för given, varken för dig själv eller för någon annan.

Dessutom dömer Gud människor utifrån vad de har haft möjlighet att veta, vilket framgår av Rom 4:15 och 5:12. I 2 Petrus 2:20–22 står det att det hade varit bättre för vissa människor att inte ha känt till sanningens väg än att känna till den och vända ryggen åt den.

Fråga: Hedrade Jesus sin mor i Luk 8:19–21?

S: Jesus hedrade sina föräldrar, men han gick här emot vad han visste var sin mors önskan. Vi bör lyda våra föräldrar, men när deras önskemål strider mot vad vi vet att Gud önskar, måste vi lyda Gud först. Det är svårt för ett litet barn att veta vad Gud vill, särskilt om föräldrarna säger något annat. Men Jesus var vuxen i detta sammanhang.

F: Varför var inte Jesu far Josef närvarande i Luk 8:19–21?

A: Det står inte i Skriften. Enligt kyrkans tradition dog dock Josef innan Jesus blev vuxen.

F: Varför borde lärjungarna inte ha varit rädda i Luk 8:22?

S: Å ena sidan var de yrkesfiskare som utan tvekan hade korsat denna sjö många gånger. Å andra sidan var stormen så våldsam att de var rädda för att drunkna. Men Jesus sa: ”Låt oss ta oss över till andra sidan.” När Jesus sa att de skulle ta sig till andra sidan kunde inte ens alla demoner i helvetet hindra dem från att nå dit. Som en parentes kan nämnas att detta var ett mycket kraftfullt försök att hindra Jesus från att nå den andra sidan. Det enda som vi har dokumenterat att Jesus gjorde på den andra sidan var dock att hela en besatt man inför ögonen på stadsborna. Vi hör inte talas om att några stadsbor följde Jesus, men trots det gav Jesus dem ändå möjligheten. Se The Bible Knowledge Commentary: New Testament s. 226, The Tony Evans Bible Commentary s. 976–977 och The Expositor’s Bible Commentary vol. 8 s. 911–912 för mer information.

Fråga: Hur kunde Jesus, enligt Luk 8:23 och Matt 5:23–26, sova i en båt mitt under en våldsam storm?

S: Antingen sov Jesus på naturligt sätt, eftersom han var mycket trött, eller så försattes han på övernaturligt sätt i en djup sömn för att pröva lärjungarna. Troligtvis sov Jesus djupt eftersom han var utmattad av allt predikande.

Det finns tre typer av naturlig sömn: djupsömn, REM-sömn (rapid eye movement) när man drömmer, och lätt sömn. Människor genomgår flera cykler av dessa tre sömntyper varje natt. Jesus kan ha befunnit sig i djupsömn. Oavsett vilket sov Jesus, som människa, när stormen bröt ut. Men Jesus, som Gud, fick stormen att tystna när han talade. Om vi idag har en demonisk storm som rasar i vårt hjärta, be Jesus att tala, tillrättavisa och lugna den också.

Under helt andra omständigheter sov också Jona i en båt under en våldsam storm.

Se Believer’s Bible Commentary, s. 1398, för mer information.

Fråga: Varför frågade Jesus i Luk 8:25 och Matt 8:26 var deras tro var?

S: Det var som ett prov för lärjungarna; de klarade det inte. I Lukas 8:22 sa Jesus till lärjungarna att de skulle åka till andra sidan. Jesus blev förvånad över deras rädsla. De tvivlade på att

a) Gud Fadern skulle skydda Jesus från vädret, och/eller

b) att Jesus själv ville skydda dem, och/eller

c) att Jesus var i stånd att skydda dem.

Ibland har våra tvivel idag samma orsaker.

F: Varför vill vissa människor idag, enligt Luk 8:37, att Kristus och hans inflytande ska försvinna, även efter att de har sett dess effekter?

S: Jesus är för ”obekväm” för många människor. Han stör deras känsla av trygghet, välbefinnande och självständighet. De inser att Jesus kallar dem att ändra kurs, på ett sätt som de inte tror att de vill gå.

Se Believer’s Bible Commentary, s. 1399, för mer information.

F: Varför avvisade Jesus i Luk 8:38 mannens önskan att få följa med honom?

S: Det berodde troligen på att Jesus ville att mannen skulle stanna kvar bland dem som kände honom, som ett vittnesbörd för dem.

Fråga: I Luk 8:43–45, gjorde kvinnan rätt när hon rörde vid Jesu mantel?

S: Egentligen fick personer som ansågs orena inte röra vid andra som inte var orena. Hon hade spenderat alla sina pengar på läkare, men utan resultat. I Markus 5:26 står det att läkarna bara förvärrade hennes tillstånd, men Lukas, som själv var läkare, kanske ville utelämna den detaljen. Men med tanke på situationen och det hopplösa i hennes sjukdom hade Jesus inga förebråelser till henne; bara helande och beröm. Se ”Believer’s Bible Commentary” s. 1399–1400, ”The Bible Knowledge Commentary: New Testament” s. 227 och ”Evangelical Commentary on the Bible” s. 817 för mer information.

Fråga: Varför skiljer sig Luk 9:1–11 från Matt 10:1–15 och Mark 6:8–9?

S: Matteus ger oss detaljen att Jesus sa åt dem att endast gå till judarna, medan Lukas inte specificerar detta. De skulle inte ha någon väska, ingen mat, inga pengar och ingen extra tunika. I detta avsnitt ger Jesus dem sin kraft (dynamos/dynamin) och auktoritet (exousian), så de behöver inga andra saker.

Men skulle de ta med sig en stav (singular) eller inga stavar (plural)? Även om Jesus helt enkelt kan ha sagt att de skulle ta med sig en enda stav om de hade en, men inte några extra, är en annan möjlighet att det rör sig om ett kopieringsfel.

Kanske har de kopior av Markus som vi har ersatt ”inte” med ”endast”. Även om alla kopior vi har säger ”inte”, är skillnaden mellan ”endast” och ”inte” på grekiska tillägget av det tvåbokstaviga grekiska ordet ei. I boken *Hard Sayings of the Bible*, s. 422–424, nämns ett skrivfel av ett annat slag, där Matteus vanligtvis var mycket väl förtrogen med Markus, men här följde han Lukas. Med andra ord bör alltså ”endast/utom en stav” i Markus troligen vara ”inte en stav”, precis som i Matteus och Lukas.

Se *Believer’s Bible Commentary*, s. 1400, och *The Expositor’s Bible Commentary*, vol. 8, s. 918, för mer information.

Fråga: Tror du att alla tolv hade denna kraft och auktoritet i Luk 9:1–11, inklusive Judas Iskariot?

S: Det är möjligt att Judas inte gjorde någonting utan bara påstod att han utförde underverk och drev ut demoner. Det är dock troligt, särskilt om de gick ut två och två, att han skulle bli sedd och inte kunde låtsas. Med andra ord hade även Judas verkligen den kraften. Kom ihåg att demonerna vid denna tidpunkt inte visste att Judas skulle vända sig mot dem.

Fråga: Varför skulle de, enligt Luk 9:3–5, bara stanna i ett hus i en stad?

S: En mindre anledning är att det skulle minska den extra tid de skulle behöva lägga på att be människor att få bo hos dem när de flyttade mellan olika hus. En viktigare anledning skulle vara att undvika att väcka missnöje kring vem som får vara värd för lärjungen. Den främsta fördelen är enkelheten, både när det gäller eventuella sårade känslor och när det gäller logistiken.

Enligt The Expositor’s Bible Commentary, vol. 8, s. 918, skrev den grekiske författaren Lucianus verket *Passing of Peregrinus*, en satir om en kynisk predikant vid namn Peregrinus som låtsades vara kristen och levde på kristnas gästfrihet. Den tidiga kristna skriften *Didache*, kap. 11–12, varnar för vandrande profeter som bara lever på andras bekostnad. Se *Believer’s Bible Commentary*, s. 1400, för mer information.

Fråga: Finns det i dag, i Luk 9:5, tillfällen då man bildligt talat bara ska skaka av sig dammet från fötterna?

S: Ja, även om det förhoppningsvis är sällsynt. Först och främst bör man notera att även när det gällde hedningarna på den östra sidan av Galileiska sjön, som bad Jesus att lämna platsen, skakade Jesus inte av sig dammet från sina fötter. Men till dem som hävdade att de följde Gud, men ändå avvisade Guds apostlar och tjänare, sa Jesus att man skulle skaka av sig dammet från sina fötter. Om en organisation eller kyrka hävdar att den är kristen, men ändå avvisar eller utesluter dem som följer Gud, kan det vara dags att skaka av dammet från era fötter. Se The Tony Evans Bible Commentary, s. 979, för mer information.

Fråga: Vad är en tetrark i Luk 9:7?

S: Det grekiska ordet tetra betyder ”fyra”, och härskaren över Galiléen kallades tetrark eftersom han regerade över en av de fyra regionerna i Palestina. Se Believer’s Bible Commentary, s. 1401, för mer information.

F: I Luk 9:7,9, är detta samma Herodes som regerade när Jesus föddes?

S: Nej. Den Herodes som dödade de små pojkarna i Betlehem kallades Herodes den store. Denna Herodes, som hette Herodes Antipas, var den yngre sonen till Herodes den store och en av hans tio hustrur, Malthace. Han visste troligen inte att detta var samma Jesus som hans far försökte mörda när han var spädbarn. Se The Tony Evans Bible Commentary, s. 979, för mer information.

F: I Luk 9:7–9, när Herodes Tetrarken var nyfiken på Jesus, varför lämnade inte Jesus allt, gick till härskaren och berättade för honom?

S: Svaret på frågan om Jesu identitet var lätt att upptäcka; man behövde bara gå till Jesus och lyssna på honom. Det verkar som om det svåra inte är att sprida informationen om vem Jesus är, utan snarare att få människor att ställa frågan och vilja söka efter svaret. Jesus sprang inte till Herodes, den som fängslade och dödade Johannes. Om Herodes verkligen var seriös i sin önskan att få veta, kunde han komma och lyssna själv.

F: Varför behövde folket i Luk 9:14 sitta i grupper om femtio?

S: Det var människor som hade kommit från när och fjärran för att höra Jesus; om de bara hade varit lokalbefolkningen skulle de ha återvänt till sina hem. Skriften säger inte varför de skulle sitta i grupper om 50, men det skulle underlätta räkningen och utdelningen av korgarna. Detta påminner om underverket i 2 Kungaboken 4:42–44, där Elisa mättade 100 män från en enda gryta. De 5 000 representerade den förlorade världen, som hungrade efter Guds bröd. Lärjungarna är kristna med endast begränsade resurser. Deras resurser förökades så att det till och med blev tolv korgar (kophinoi) över, som användes i handeln. Se Believer’s Bible Commentary s. 1401 och The Bible Knowledge Commentary: New Testament s. 228–229 för mer information.

Fråga: Vad är skillnaden mellan ”Kristus” och ”Messias” i Luk 9:20?

S: ”Kristus” på grekiska motsvarar ”Messias” på hebreiska. Detta är den smorde som utlovades i Gamla testamentet. Se 1001 Bible Questions Answered, s. 28–29, för ett mer utförligt svar.

Fråga: I Luk 9:20–21, vägrade Jesus att kallas Guds Son, eftersom Jesus i Luk 9:20–21 sa till lärjungarna att de inte skulle berätta för någon att han var Guds Kristus, och i Luk 4:11 tillrättavisade Jesus demonerna för att de sa att han var Kristus, Guds Son?

S: Det är lite svårt att svara på detta eftersom båda bibelställena är felaktiga, så jag måste gissa vilka bibelställen frågeställaren avsåg. I Luk 9:20–21 står det inte ”Guds Son” utan ”Guds Kristus”. Koranen medger till och med att Jesus var Messias (Kristus), så även muslimer skulle behöva hålla med om att Jesus var Guds Kristus. Lukas 4:11 nämner inte heller Guds Son.

Frågeställaren kanske tänkte på Matteus 8:29 där demonerna frågade: ”Vad vill du oss, Guds Son?”, och sedan bad om att få drivas in i svinen. Jesus sa inte att de inte fick berätta detta för någon, men han tillät dem att drivas in i svinen. Men demonerna erkänner bara att de visste vem Jesus egentligen var, kanske i hopp om att det skulle bli lättare för dem.

I Matteus 16:16–20 frågade Jesus lärjungarna vem han var, och Petrus svarade: ”Du är Kristus, den levande Gudens Son.” Men även här, vid det tillfället, ”förmanade Jesus lärjungarna att inte berätta för någon att han var Kristus [Messias]”. Det nämns inte att lärjungarna varnades för att säga att han var Guds Son.

Fråga: Varför fick lärjungarna vid denna tidpunkt, enligt Lukas 9:21 och Matteus 16:20, inte berätta för någon att Jesus var Kristus (Messias)?

S: Vad skulle det tjäna till att använda det namnet, när de antingen inte visste vad Messias skulle göra, eller hade matats med felaktiga föreställningar om Messias som en militär erövrare? Det är bättre att först rätta till missuppfattningarna om en titel innan man gör anspråk på den. Snart nog skulle de öppet berätta för alla att Jesus var Messias, men först behövde människorna se vem Jesus var och bevisen för hans anspråk.

F: Vilka är de två vanligaste hindren för kristet engagemang, både då och nu, enligt Luk 9:24–26?

S: Begär efter pengar och rädsla för skam. Man kan tjäna mer pengar genom att lägga hela sitt hjärta och sin själ på att tjäna pengar, vilket inte lämnar någon tid för det som Gud vill att man ska göra. Man kan dra sig tillbaka från att göra det som Gud vill att man ska göra, på grund av rädsla för att bli avvisad eller förlora andras respekt. Se ”Believer’s Bible Commentary”, s. 1403, och ”The Tony Evans Bible Commentary”, s. 979, för mer information.

F: I Luk 9:27 och Matt 16:28, hur kunde vissa inte smaka döden innan de såg Guds rike?

S: Att smaka döden innebär att uppleva döden. Vissa av dem här skulle inte dö innan de såg Guds rike komma i och med Jesu uppståndelse och pingsten, 50 dagar senare.

F: I Luk 9:31, vad är skillnaden mellan att förutsäga att Jesus kanske skulle dödas och att Jesus säger att han måste dödas?

S: Jesus säger inte att det kanske skulle vara farligt och att det fanns en risk att han skulle dödas. Det fanns ingen risk att han skulle dödas; tvärtom var det helt säkert att han skulle fullborda sitt öde och dödas. Som en sidokommentar är det grekiska ordet för bortgång/död samma ord som för ”Exodus”. Jesus var på väg mot sin ”Exodus”, så att säga. Se New International Bible Commentary s. 1202 och Believer’s Bible Commentary s. 1404 för mer information.

Fråga: Varför berättade lärjungarna inte för någon om förklaringen vid detta tillfälle, enligt Luk 9:36 och Matt 17:9?

S: Det finns minst tre skäl.

1. Det kunde väcka avund bland de andra lärjungarna.

2. För judar som inte trodde på Jesus skulle detta mirakel, som endast tre lärjungar bevittnade, inte tas på allvar.

3. För de troende skulle denna händelse snart överskuggas av uppståndelsen.

Fråga: Varför skadar demoner ofta de människor de besätter, enligt Luk 9:37–39 och Matt 17:15–17?

S: Se diskussionen om Matteus 17:14–16 för svaret.

Fråga: Varför hindrades lärjungarna i Luk 9:45 från att förstå Jesu ord om att han skulle bli förrådd?

S: Detta var troligen ett vardagligt uttryck som betydde att de inte förstod. Den grundläggande frågan kvarstår dock: varför förstod de inte detta? Även om orsaken kunde ha varit att Gud eller Satan på övernaturligt sätt hindrade dem, är den verkliga förklaringen troligen mycket enklare. I allmänhet förstår människor ofta inte det som de inte är villiga att acceptera. Hur kunde någon som upplevde en sådan övernaturlig härlighet vid förklaringen lida en så skamlig död? Jesu död skulle vara ett nederlag för saken, trodde de. Uppenbarligen skulle Jesus inte låta sin sak besegras. Lärjungarna hade aldrig hört detta förut, de ville inte höra det, och därför var det troligen lärjungarnas e a inställning som hindrade dem från att förstå detta första gången.

Jesus, som visste detta, sade det här och igen senare för att ge dem tid att ta till sig det. De motsatte sig Jesu lidande. Senare skulle de lära sig att inte bara Jesus skulle lida, utan att även de som följer Gud kommer att lida för evangeliets skull.

Se The Bible Knowledge Commentary: New Testament s. 231, The Expositor’s Greek Testament vol. 1 s. 531, The Tony Evans Bible Commentary s. 980 och Believer’s Bible Commentary s. 1405 för mer information.

Fråga: Varför grälade lärjungarna i Luk 9:46 om vem som skulle vara störst?

S: Lägg märke till tidpunkten för detta. I Luk 9:10 hade de just återvänt och rapporterat om sin framgång, vilket uppenbarligen steg dem åt huvudet. I sin stolthet satte de Jesus på första plats, men sig själva på andra plats. Filipperbrevet 2:3f säger att vi ska värdera andra högre än oss själva.

Dessutom, som G. Campbell Morgan sa: ”Vår passion för statistik är självcentrerad och av köttet, inte av Anden.” 61,5 % av människorna skulle hålla med. (ett skämt) (ur Believer’s Bible Commentary, s. 1401.) Se Believer’s Bible Commentary, s. 1404 för mer information.

Fråga: Hur kunde någon annan driva ut onda andar i Luk 9:49?

S: Man behövde inte vara en av de tolv lärjungarna för att driva ut demoner; även andra efterföljare kunde göra det. Gud kan ge den kraften till vem Han vill.

Fråga: Varför ville lärjungarna i Luk 9:49 hindra mannen, och varför ville Jesus att han skulle fortsätta?

S: De förstod inte hur han kunde tro och göra detta, om han var okänd för dem. De tolv, liksom kristna i vilken enskild kyrka som helst idag, bör inte betrakta sig själva som Guds exklusiva representanter.

Se New International Bible Commentary s. 1203, Believer’s Bible Commentary s. 1406 och The Tony Evans Bible Commentary s. 980 för mer information.

F: I Luk 9:49, vilka är några exempel idag där någon kan frestas att vilja stoppa en tjänst, eftersom den är annorlunda?

S: Tyvärr kan kristna ibland vara sekteristiska; det vill säga att de värdesätter organisationen och rutinerna mer än själva arbetet. Frågan handlade inte om ortodoxi utan om tillhörighet. Om de är pastorer kanske de inte känner sig bekväma med något som står under Guds kontroll, men inte under deras egen. Om det inte kommer från deras organisation kan det betraktas som ett hot; men de måste inse att det endast är ett hot mot deras kontroll och organisation, vilket egentligen inte spelar någon roll. De kan anklagas för att stjäla får; men fåren tillhör inte ledaren eller organisationen, de tillhör den högste herden, Jesus Kristus. Du kan bli besviken om du tror att människor tillhör dig eller din organisation, när de i själva verket tillhör Gud. Se The Expositor’s Bible Commentary vol. 8, s. 931 för mer information.

Fråga: I Luk 9:51 hade Jesus varit i Jerusalem tidigare, så vad var annorlunda den här gången?

S: Jesus visste att han måste vara där till påsken för sitt ”möte med ödet”. Till skillnad från de andra gångerna visste Jesus att han inte skulle komma tillbaka före sin död. Det var ensamt att bära på den hemligheten. Han försökte till och med dela den informationen med sina lärjungar, men de förstod det helt enkelt inte. Se The Bible Knowledge Commentary: New Testament, s. 232 för mer information.

F: Varför tog samariterna i Luk 9:53 inte emot Jesus som de hade gjort tidigare?

S: Tre punkter att beakta i svaret.

1. Även om det troligen var andra samariter kvarstår ändå frågan varför just dessa samariter inte tog emot Jesus.

2. Dessa samarier hade kanske redan hört talas om att Jesus hävdade sig vara den [judiske] Messias, och de avvisade detta.

3. Eftersom Jesus var på väg till Jerusalem av religiösa skäl, och samariterna ansåg att deras tillbedjan var bättre än den i Jerusalem, passade Jesu resa inte in i deras världsbild av vad de ansåg vara rätt. De skulle inte ha betraktat Jerusalem som den rätta platsen för tillbedjan, utan snarare berget Gerizim i Samarien. Att Jesus begav sig till Jerusalem bekräftade inte deras synsätt utan snarare den motsatta, så de vände medvetet ryggen åt honom.

Den tredje anledningen är den mest troliga.

Se New International Bible Commentary s. 1203, The Expositor’s Bible Commentary vol. 8 s. 933–934 och Believer’s Bible Commentary s. 1406 för mer information.

Fråga: Varför ville lärjungarna i Luk 9:54–55 att samariterna skulle dödas?

S: Även om Skriften inte säger något om detta, kan vi dra slutsatser utifrån andras beteende. Ibland kan en person vara så fokuserad på makt att hen glömmer bort medkänslan för människorna.

Man skulle kunna tro att Jakob och Johannes, efter all den tid de tillbringat med att lära sig vad Jesus lärde, borde ha känt Jesu hjärta bättre, men så var inte fallet. Troende kan veta mycket och vara effektiva i sin tjänst, men ändå ha fruktansvärda blinda fläckar. Det är därför vi inte bara behöver Bibelns sanning, utan också behöver varandra för att förmana varandra där vi inte följer Bibelns sanning.

En gång var jag tillsammans med några kristna från Mellanöstern, och vi var ute och berättade om Kristus för andra människor från Mellanöstern. Vi träffade en man från Jordanien som hade fostrats som kristen sedan han var barn. Vi bad honom att vara med och vittna för muslimer, men han var tveksam. Efter allt han hade sett och hört om vad muslimer gjort mot kristna där han kom ifrån ville han inte att muslimer skulle komma till Jesus och komma till himlen. Vi förklarade för honom att om han hyste hat, inte kärlek, mot andra människor, borde han noga pröva om han verkligen var frälst (1 Joh 3:14–16; 4:8). Lyckligtvis ändrade han sin inställning och bestämde sig för att komma och berätta om Jesus för muslimerna.

Kanske tänkte lärjungarna på Elia som kallade ner eld över 102 män i 2 Kungaboken 1:9–12. Situationen var dock helt annorlunda. Jesus kom inte bara för att visa Guds kärlek och inleda en ny tidsålder, utan samariterna avvisade honom bara och försökte inte gripa honom, till skillnad från de 102 männen som försökte fånga Elia.

Fråga: Varför ville Jesus inte att samariterna skulle dödas i Luk 9:54–55?

S: Det skulle inte ha bidragit till att föra människor till Jesus så att de kunde komma till himlen. Jesus ville inte att människor omedelbart skulle dömas för att de inte följde honom och avvisade honom, och vi bör vara mycket tacksamma för det. I Lukas 9:56 sade Jesus att han inte kom för att förstöra människors liv, utan för att rädda dem. Detta var inte bara Jesu uppdrag, utan också hans hjärta. Vi bör också ha samma hjärta. Se The Tony Evans Bible Commentary, s. 981, för mer information.

Fråga: Varför vägrade Jesus i Luk 9:57–62 att låta dessa tre män följa honom direkt?

S: Även om Skriften inte uttryckligen säger det, verkar omständigheterna här vara mycket annorlunda jämfört med den besatte mannen från Gerasa. När det gällde den helade besatte mannen fanns det inte ett spår av tillrättavisning, och Jesus gav honom en annan tjänst – en tjänst som kunde bli mycket effektiv – nämligen att stanna kvar bland de människor som kände honom från tiden då han var besatt av en ond ande. När det gällde de tre männen var Jesus kritisk till deras brist på fullständigt engagemang, och han nämnde ingen tjänst för dem.

De tre männen var med på målet, men inte på engagemanget. Det handlade inte så mycket om vad de var villiga att ge upp eller inte, utan snarare om att sätta Jesus i första rummet. I alla tre fallen var deras svar ”Ja, men”. De blickade bakåt istället för framåt, som Jesus nämnde i Lukas 9:62. De hade en önskan att hjälpa, men ingen känsla av brådska. Det finns en uppoffring, en kostnad, i att vara lärjunge.

Om man bara tittar på satsens subjekt får man ”Herre … mig först”. Prioriterar vi uppgifter som endast vi som är andligt levande kan utföra, eller uppgifter som vem som helst kan utföra? Troende kan hindras från att tjäna genom att sätta materiell bekvämlighet, sin karriär eller familj och vänner i första rummet.

Se The Bible Knowledge Commentary: New Testament s. 232–233, New International Bible Commentary s. 1204, Believer’s Bible Commentary s. 1407 och The Tony Evans Bible Commentary s. 981 för mer information.

Fråga: Varför talade Jesus i Luk 9:57–59 om rävar och fåglar till någon som ville följa honom?

S: Jesus menade att han och hans lärjungar inte hade någon trygg plats att ta sin tillflykt till, eller många av de bekvämligheter som människor tar för givet. Mannen skulle inte heller ha det. Det råder ingen tvekan om att mannen uppriktigt ville följa Jesus. Det som ifrågasattes var hans åtagande att sätta Jesus i första rummet.

I ”The Believer’s Bible Commentary”, s. 1406–1407, står det: ”När vi läser att Människosonen inte har någonstans att vila sitt huvud är vi benägna att tycka synd om honom. En kommentator påpekar: ’Han behöver inte din medkänsla. Tyck hellre synd om dig själv om du har ett hem som håller dig tillbaka när Kristus vill att du ska ge dig ut på världens höjder.’”

Fråga: Lärde Kristus i Luk 9:59–60 människor att inte hedra sina föräldrar, i strid med vad som står i 2 Mos 20:12?

S: Nej. Vi bör hedra våra föräldrar, men vissa saker har företräde framför familjen efter att våra föräldrar har gått bort. Det är viktigare att hedra våra föräldrar medan de är hos oss på jorden, än att vanära dem på jorden och sedan hedra de tomma skal som deras kroppar utgör efter att de har gått bort.

I boken ”Hard Sayings of the Bible” (s. 463–464) står det att en skotsk predikant från 1800-talet, John McNeill, tyckte att denna vers var mycket tillämplig på honom. En gång när han skulle predika vid en serie evangelisationsmöten i England fick han besked om att hans far hade avlidit och att begravningen skulle äga rum samma dag som ett av mötena. Han sa: ”Ty denne samme Jesus stod vid min sida och tycktes säga: ’Se nu, jag har dig. Gå och predika evangeliet för dessa människor. Vill du hellre begrava de döda eller uppväcka de döda?’” Och McNeill gick för att predika.

Om din son var tvungen att välja mellan att predika evangeliet för många människor och att gå på din begravning, vilket skulle du föredra?

Se Haleys Alleged Discrepancies of the Bible, s. 287, för mer information.

Fråga: Varför lät Jesus inte mannen begrava sin far först i Luk 9:59–60?

S: När sonen ville begrava sin far först är det inte klart att fadern redan hade dött. Det är snarare möjligt att han väntade på att hans åldrade far skulle avlida innan han anslöt sig till Jesus. Han skulle behöva vara närvarande vid sin fars begravning för att vara säker på att få sitt arv. Se Tony Evans Bible Commentary, s. 980, för mer information.

F: Varför kunde mannen inte ta farväl av sin familj i Luk 9:61–62?

S: Mannen skulle inte ens ha frågat Jesus om han bara menade ett fem minuters farväl. Snarare bad mannen om att först få tillbringa några dagar med sin familj, troligen precis som Rebekkas familj ville i 1 Mosebok 24:54–59. Elia lät Elisa först ta farväl av sin familj i 1 Kungaboken 19:19–21.

Detta kan ungefär jämföras med en anställningsintervju idag. Om din första fråga, och många av de efterföljande frågorna, handlar om semester och sjukdagar, då kanske intervjuaren undrar hur engagerad du egentligen är i att utföra arbetet.

När Elia kallade Elisa tog Elisa kort farväl av sina föräldrar i 1 Kungaboken 19:19–21, och det var helt i sin ordning. Det handlade alltså inte så mycket om en handling som om en inställning. För oss handlar det inte bara om att ha Jesus i vårt hjärta; det handlar om att ha Jesus som nummer ett i vårt hjärta.

Enligt judiska begravningssedvänjor begravdes en person vanligtvis samma dag som hen dog. Det kan alltså ha varit så att fadern fortfarande levde men var på väg att dö, och att mannen ville tillbringa faderns återstående dagar tillsammans med honom. Detta är synsättet i ”Bible Difficulties & Seeming Contradictions”, s. 114–115.

Se *Hard Sayings of the Bible*, s. 464–465, och *Evangelical Commentary on the Bible*, s. 819, för mer information.

Fråga: I Luk 10:1 läser vi: ”Därefter utsåg Herren ytterligare sjuttio och sände ut dem två och två framför sig till alla städer och orter dit han själv skulle komma.” Frågan är:

1. Av vilken anledning sände Jesus dessa 70 efter att han hade sänt de tolv (Luk 9:1)? Var deras uppdrag eller destination annorlunda? Har siffran 70 någon symbolisk eller allegorisk betydelse? Ingick de ursprungliga tolv bland dessa 70?

2- Varför nämner de andra evangelierna inte denna händelse alls? Eller var det en allegorisk berättelse som inte inträffade i verkligheten?

Svar: De sjuttio var inte med Jesus hela tiden som de tolv, men de lärde sig av Jesus och sändes ut för att predika. Nej, de tolv ingick inte i de sjuttio. Jag antar att Jesus kunde ha valt ett annat antal, till exempel 69 eller 71. Men Jesus valde medvetet 70, ett jämnt tal som är en multipel av 7. Sju symboliserar fullkomlighet, och detta skulle också vara en likhet med de sjuttio äldste som tjänade under Mose i 4 Mosebok 11:16–17.

Man bör inte betrakta varje bibelställe som enbart allegoriskt tills motsatsen bevisats. Tvärtom är varje bibelställe bokstavligt om inte sammanhanget visar på något annat. Naturligtvis har vissa saker bokstavligen inträffat, men de har också en symbolisk betydelse.

Fråga: Varför sa Jesus i Luk 10:2 att arbetarna var få och att man skulle be om fler?

S: Naturligtvis fanns det bara sjuttio arbetare vid denna tidpunkt, men det var inte poängen här.

Även senare skulle arbetarna vara få. Fler människor blir kristna än vad som aktivt arbetar för Gud. Detta är inte Guds önskade vilja, eftersom Jesus här säger att man ska be om fler arbetare.

F: I Luk 10:3, på vilket sätt var de sjuttio lärjungarna som lamm bland vargar?

S: Lamm försöker inte förstöra eller döda varandra. Vargar försöker inte bara döda och förstöra, utan de älskar också att äta lamm. Dessutom finns det vissa människor som till och med hämtar en pervers njutning i att vända rättfärdiga människor bort från rättfärdigheten.

Man kan fråga sig varför Jesus valde att sända dem ändå, trots att han insåg att han sände dem som lamm bland vargar. När kyrkan senare växte blev budbärarna ofta dödade, men budskapet var viktigare än budbäraren, och budbärarna förstod det.

Fråga: Varför fördömde Jesus Korazin, Betsaida och Kapernaum i Luk 10:4–12?

S: Även om det säkert fanns många fler ogudaktiga städer, var dessa städer ”så nära och ändå så långt borta”. De var så nära att de lätt kunde höra Jesu ord, men ändå var de döva för evangeliet. Vissa människor är sådana; de har fått så mycket undervisning och goda exempel på hur man följer Kristus, och ändå har de valt att inte följa honom.

Som en parentes nämns Korazin inte någon annanstans i Bibeln eller hos Josefus. Men dess ruiner, 1,5 miles norr om Kapernaum, kan ses än i dag. Nu är vi inte säkra på om Jesus personligen begav sig till Korazin eller inte, men oavsett vilket visar det faktum att man tar emot eller avvisar Jesu budbärare deras inställning till Jesus. Se New International Bible Commentary, s. 1204, och The Expositor’s Bible Commentary, vol. 8, s. 938–939 för mer information.

Fråga: I Luk 10:8 – kunde de vid den här tiden äta sådant som var förbjudet enligt Gamla testamentet?

S: Nej, den här versen stöder inte det. De begav sig till judiska städer och hem, och där skulle de inte erbjudas fläsk, kamelkött eller något annat som strider mot Mose lag. Se The Expositor’s Bible Commentary, vol. 8, s. 938 för mer information.

Fråga: I Luk 10:12, på vilket sätt kommer det att vara mer uthärdligt för Sodom och Gomorra än för vissa städer i Palestina?

S: Lukas 10:12 och 2 Petrus 2:21 visar att det finns olika grader av straff. Medan Sodom och Gomorra direkt avvisade änglarna, fick de inte höra en lika tydlig förkunnelse av evangeliet som folket i de galileiska städerna som hörde Jesus. Se The Bible Knowledge Commentary: New Testament, s. 233 för mer information.

F: I Luk 10:13 står det att Sodom och Gomorra skulle ha omvänt sig om Jesus hade kommit till dem, och eftersom Gud inte vill att någon ska gå förlorad (se Hes 18:23,32 och 2 Pet 3:9), varför sände Gud då inte någon till dem?

S: Gud sände både människor och änglar. Lot var där, och i 2 Petrus 2:7 står det att Lot var bedrövad över de laglösa männens smutsiga liv. Gud sände också änglarna, som männen i Sodom försökte utnyttja.

F: I Luk 10:13,14 står det att Tyros och Sidon skulle ha omvänt sig om de hade sett underverken. Varför utförde då inte Jesus några underverk i den regionen?

S: Det är inte så att alla skulle omvända sig, utan att vissa, till och med i Tyros och Sidon, skulle omvända sig när de såg Jesus, medan många i städerna i Galiléen inte skulle omvända sig. Jesus besökte faktiskt trakten kring Tyros och Sidon i Markus 3:8 och återigen i Markus 7:24–31. Människor reste från Tyros och Sidon för att höra Jesus i Lukas 6:17.

F: I Luk 10:15, kan en hel stad skickas till helvetet?

S: Gatorna, byggnaderna och andra föremål skickas inte till helvetet. När alla i en hel stad förkastar Jesus, kommer stadens invånare i sin helhet att hamna i helvetet.

Fråga: I Luk 10:18, hur föll Satan från himlen vid den tiden?

S: Medan denna del av Jesu verksamhet utspelade sig såg han profetiskt Satan, anklagaren, falla från himlen, ty snart skulle människorna ta emot budskapet om förlåtelse för sina synder, och Satan skulle inte ha någon grund för att anklaga dem.

Se ”Hard Sayings of the Bible”, s. 465–466, för mer information.

F: I Luk 10:19, hur kunde Jesu lärjungar trampa på ormar och skorpioner?

S: Jesus menade inte att de skulle vara vårdslösa eller pröva Gud här. Snarare skulle Gud skydda dem från ormar och skorpioner, precis som Paulus skyddades i Apg 28:3–5.

F: I Luk 10:21, vad är betydelsen av att dessa sanningar uppenbaras för de små och inte för de lärda och visa?

S: Som 1 Kor 1:19–30 visar, gjorde Gud inte de lärda och visa mer benägna att komma till himlen på grund av deras lärdom och visdom. Om lärdom gjorde en mer gudfruktig och rättfärdig, hur var det då med nazisterna under andra världskriget? Tyskarna hörde till de mest välutbildade folken på jorden, och deras flygplan, dykbombare av typen ” ”, missiler, stridsvagnar och kolteknik var de bästa i världen. Ändå begick de en stor ondska genom att döda över sex miljoner judar.

Evangeliet är fantastiskt i det att det är så djupgående att de visa kan studera det hela livet utan att någonsin sluta lära sig mer. Ändå kan även de enkla förstå det lätt.

Fråga: Hur överlämnade Fadern allt till Jesus i Luk 10:22?

S: På minst fyra sätt:

Skapelsen: Allt skapades av Fadern genom Jesus (Joh 1:3; Kol 1:16).

Upprätthållande: Allt hålls samman genom Jesus (Kolosserbrevet 1:17).

Dom: Fadern har anförtrott människans dom åt Jesus, så att alla må ära Sonen såsom de ärar Fadern (Joh 5:22–23).

Frälsning: Det finns inget annat namn under himlen genom vilket vi kan bli frälsta (Apg 4:12).

Fråga: Hur längtade de gudfruktiga människor som dog före Kristus efter att få se det som lärjungarna såg, enligt Luk 10:24?

S: De messianska profetiorna i Gamla testamentet visar att folket såg fram emot att få se Messias.

Fråga: Hur ”frestade” den laglärdes fråga i Luk 10:25 Jesus?

S: Detta översätts bättre med ”att sätta Jesus på prov”. Liksom många laglärda idag ställde denna laglärde en fråga som han trodde sig redan känna svaret på. Hans syfte med att ställa frågan var inte egentligen att få veta det rätta svaret, utan att se vad Jesus skulle säga och att pröva om Jesus hade rätt, åtminstone i hans ögon.

F: Hur ska vi vara en nästa enligt Luk 10:25–37?

S: Liknelsen om den barmhärtige samariten syftar inte till att tala om för oss vem som ska vara vår nästa och hjälpa oss, utan snarare vem vi själva ska vara en nästa för och hjälpa; och svaret är: alla. Här är de egenskaper som kännetecknar en god nästa.

1) En nästa använder sig inte av ursäkter. Vilka ursäkter använder du?

2) En nästa tar gärna på sig besvär. Att hjälpa den rånade mannen kostade den barmhärtige samariten tid och att färdas genom denna farliga vägsträcka i dagsljus. Att hjälpa andra kostar oss tid, energi, sömn och pengar. När tog du senast på dig besvär för någon annans skull?

3) En granne utvecklar sin egen karaktär. Vår medkänsla bör formas av Guds ord, inte av vår kultur. Den dåtida kulturen gick inte ut på att hjälpa samariter. Älskar du Gud och ber du? För vem var du senast en granne? Har du en medkänsle-lärling, någon du fostrar till att visa medkänsla?

4) Måste du bli ombedd? Faktum är att den skadade mannen inte kunde be om hjälp.

Detta är hämtat från en predikan av Jeff Miller vid Trinity Bible Church den 7 november 2010.

Fråga: I Luk 10:27, var det lagläraren som sa detta först, eller var det Jesus?

S: Eftersom vi inte har någon fullständig uppteckning av allt Jesus sa, och eftersom allt i evangelierna ändå inte nödvändigtvis är i kronologisk ordning, kan vi inte med säkerhet säga vem som var först med att säga detta. Även om den skriftlärde sa det först, utifrån sin korrekta tolkning av Bibeln, har Jesu ord ändå Jesu auktoritet bakom sig.

Fråga: Vem är vår nästa i Luk 10:29?

S: I Luk 10:36 valde Jesus medvetet att inte svara på den frågan. Istället berättade han en ganska lång liknelse, så att när han ställde frågan tillbaka till oss skulle alla som ville kunna komma fram till svaret själva.

F: Vad vet vi om vägen från Jerusalem till Jeriko i Luk 10:30?

S: Den var inte lång, ungefär sjutton miles, men den var mycket brant; Jerusalem låg ungefär 2 500 fot över havsnivån, och Jeriko ligger 770 fot under havsnivån. Banditer låg ofta på lur på denna branta, slingrande väg med kullar och stenblock runt omkring. Ett smeknamn för den var ”blodets väg”. Det fanns en viss fara även på dagtid, men man ville absolut inte dröja kvar och resa på den på natten. Se The Expositor’s Bible Commentary, vol. 8, s. 943, och Evangelical Commentary on the Bible, s. 820, för mer information.

Fråga: Varför hade samariten denna inställning i Luk 10:33–36?

S: Även om samariten troligen visste att denne man inte var samarier, står det i Luk 10:33 att samariten ”förbarmade sig” över den skadade. En vanlig resande skulle förmodligen inte ha haft tillräckligt med bandage för att förbinda alla hans sår, så han gjorde antagligen bandage genom att riva av remsor av sina egna kläder. Som desinfektionsmedel använde han olja och vin som han hade med sig.

I ”The Believer’s Bible Commentary” s. 1410 och ”The Evangelical Commentary on the Bible” s. 820 sägs det att det är möjligt att leviten och prästen trodde att detta kunde vara en fälla, och att de inte ville bli rånade själva. Men samariten antingen tänkte inte så, eller så överskuggades den tanken av att mannen uppenbarligen behövde hjälp.

Vi ska vara samariten. Men på en annan nivå gick judarna förbi offret, och Jesus var samariten som stannade för att hjälpa.

Se The Expositor’s Bible Commentary, kap. 8, s. 943, och The Bible Knowledge Commentary: New Testament, s. 234, för mer information.

Fråga: Tror du att samariten i Luk 10:35 var rädd för att bli överdebiterad? Borde han ha varit det?

S: Samariten hade ingen ”rädsla” för att bli överdebiterad, även om det var ganska troligt att så skulle ske. Han ville hjälpa offret, och om att hjälpa andra människor gjorde en mer utsatt för att bli lurad, så var det bara så. Se The Expositor’s Greek New Testament, vol. 1, s. 544 för mer information.

F: Står det i Luk 10:36 på grekiska ”var en nästa” (NIV) eller ”blev en nästa” (NET Bible)?

S: Först vad olika översättningar säger, och sedan ett svar.

”var en nästa” (KJV, BSB, NKJV, NIV, NRSV)

”verkar för dig vara en nästa” (Berry’s Interlinear)

”verkar ha blivit en nästa” (Jay P. Greens interlineära översättning)

”blev en granne” (NET Bible)

”visade sig vara en granne” (ESV, NASB 2020, Wuest’s Expanded translation)

The Expositor’s Bible Commentary, kap. 8, s. 944, ger visserligen ingen direkt översättning, men säger: ”samariten gjorde sig själv till en granne”

Svaret är att det är båda delarna, och detta belyser en svårighet i översättningen.

Det är ”var” eftersom fariséen frågade ”vem är min nästa?”

Det är också ”blev”, eftersom samariterna inte bodde i samma städer som judarna; samariterna betraktade inte sig själva som judarnas grannar eller vänner, och judarna betraktade inte sig själva som samariernas grannar eller vänner.

En intressant sidokommentar i The Expositor’s Bible Commentary, kap. 8, s. 944, säger att fiendskapen mellan judar och samarier var sådan att fariséen inte ens kunde förmå sig att använda ordet ”samarier” i sitt svar till Jesus.

Fråga: Hur vände Jesus på den fråga som lagläraren ställde i Luk 10:36–37?

S: Lagläraren frågade vem som var hans nästa, det vill säga vem han borde hjälpa och vem han borde gå förbi? Kunde han gå förbi en icke-jude, någon han ansåg vara ovärdig, osv. Jesus kunde ha avslutat med att säga att brottsoffret var den nästa som behövde hjälp, men det var inte vad Jesus sa. Istället vände Jesus på frågan och frågade ”vem var nästa”, inte i betydelsen vem som behövde hjälp, utan snarare vem som gav hjälpen. Fråga alltså inte: ”Vem är din nästa?”, utan snarare: ”Vem kan du vara en nästa för?” Se The Tony Evans Bible Commentary, s. 983, för mer information.

Fråga: Finns det i Luk 10:38–42 tillfällen då troende kan vara fokuserade på en sak, när de egentligen borde vara fokuserade på en annan?

S: Detta var inte Martas stoltaste stund. Lägg märke till att Marta inte kom ut ur köket och bad Maria att hjälpa henne. Nej, hon stormade ut ur köket och skyllde på Jesus för att Maria inte hjälpte henne. Trots hennes dåliga attityd – mot sin Herre, dessutom – svarade Jesus och tillrättavisade henne nådigt och vänligt. Marta tyckte att det var bra att hon var så fokuserad på middagen. Men istället för att vara för fokuserad sa Jesus att hon var för distraherad från viktigare saker.

Att tjäna Gud och att tillbringa tid med Gud är båda bra, men av de två är det bättre att tillbringa tid med Gud. Poängen var INTE att Maria och Marta inte borde ha förberett middagen. Snarare behövde Marta inte vara så noggrann. Hon kunde ha lagat något enkelt och ägnat resten av tiden åt att lyssna på Jesus. Finns det tillfällen när du lägger ner mer möda på något än vad Gud vill att du ska göra?

Det är intressant att konstatera att Marta var helt omedveten om att hon gick miste om något, och att det var hon som hade fel prioritering. Var uppmärksam på att du inte befinner dig i en situation där du går miste om närheten till Herren, och att du är helt omedveten om det.

Denna liknelse är en varning för oss. När din tjänst för Gud distraherar dig från din relation med Gud och din kärlek till andra, då måste du fundera över om din tjänst verkligen är för Gud eller inte. Precis som Marta måste vi vara försiktiga så att vi inte distraheras av att göra så många saker – även saker för tjänsten – att vi inte fokuserar på det som Gud vill att vi ska fokusera på.

Se ”The Tony Evans Bible Commentary”, s. 984, ”The Expositor’s Greek New Testament”, vol. 1, s. 545 och ”The Evangelical Commentary on the Bible”, s. 820 för mer information.

Fråga: Varför bad lärjungarna i Luk 11:1: ”Lär oss att be”?

S: I evangelierna framgår det att Jesus bad mycket. Han bad när han döptes i Luk 3:21. Han bad när han utvalde de tolv i Luk 6:12. Han bad ofta ensam i Luk 5:16 och 9:18. Han bad när andra var närvarande i Luk 9:28–29. Han bad för Simon Petrus i Luk 22:32 och i Getsemane trädgård i Luk 22:40–44. Han bad till och med på korset i Luk 23:46. Till slut bad en av hans lärjungar: ”Lär oss att be.”

Denna begäran innefattar att lära oss metoden för hur man ber, men den betyder mer än så. Den omfattar också ”lär oss att vara människor som ber”. Detta sades strax efter att Jesus tillrättavisade Marta för att hon var upptagen med saker som inte hade med Gud att göra och berömde Maria för hennes hängivenhet till Jesus. Precis som lärjungen bör vi inse när bönen saknas i våra liv. Se The Bible Knowledge Commentary: New Testament s. 234, The Believer’s Bible Commentary s. 1411 och New International Bible Commentary s. 1206 för mer information.

Fråga: Varför skiljer sig denna bön i Luk 11:1–4 från den moderna formen?

S: Den är kortast i Lukas, längre i Matteus och densamma som idag i vissa senare handskrifter av Matteus. Om vi antar att den moderna formen kom senare, skrev både Matteus och Lukas ner vad de mindes av Herrens bön, eller så kan Jesus ha lärt ut den mer än en gång. En lärdom vi kan dra av detta är att Herrens bön inte är en ”magisk besvärjelse” som vi alla måste lära oss utantill och be exakt. Snarare visar variationerna i ordvalet oss att det är den bestående avsikten och innebörden som är viktig, och det är det som Gud har bevarat, inte någon formel. Se The Expositor's Bible Commentary vol. 8, s. 948 och Evangelical Commentary on the Bible, s. 821 för mer information.

Fråga: Varför ska vi, som är så obetydliga människor, i Luk 11:2 be om att Guds namn ska helgas?

S: Bönen går ut på att Guds namn ska hållas heligt på jorden. Guds namn förklaras heligt och vördnadsvärt i Psaltaren 111:9. Även i de judiska bönerna Kaddish och de arton välsignelserna ber man om att Guds namn ska vara heligt. Gud gläder sig när vi ber och ber om att hans namn ska förhärligas på jorden. Se The Expositor’s Bible Commentary, vol. 8, s. 948 för mer information.

F: I Luk 11:4 står det att Jesus har sonat våra synder – varför behöver vi då fortfarande be om förlåtelse för dem?

S: Jesus tog bort det rättsliga straffet för synden, men med Anden som verkar i våra liv har vi ett ansvar att ta bort syndens utövande i våra liv. Det är svårt att ha en levande relation med Gud om vi inte tar itu med synden i våra liv på allvar.

Som en sidokommentar står det i Lukas ”synder” och i Matteus ”skulder”. Å ena sidan yttrades detta innan våra synder togs bort vid korsfästelsen. Men även efter det bör vi för alltid vara oerhört tacksamma för att Jesus betalade priset för våra synder.

Se The Tony Evans Bible Commentary, s. 985, för mer information.

Fråga: Varför ber vi i Luk 11:4 att Gud inte ska leda oss in i frestelse?

S: Gud frestar oss inte, vilket Jakob 1:13–15 lär oss. Men Gud tillåter att vi prövas, och vi ber att Gud inte ska låta oss prövas utöver vad vi kan bära. Anglikaner ber detta som ”rädda oss i vår nöd”. Eller ”befria oss från situationer vi inte klarar av”.

Se The Expositor’s Bible Commentary vol. 8 s. 948, The Bible Knowledge Commentary: New Testament s. 235 och The Tony Evans Bible Commentary s. 985 för mer information.

Fråga: Varför skulle en resande komma mitt i natten i Luk 11:5?

S: Normalt reste man dagtid längs kusten och i större delen av Palestina. Men i den västra öknen kunde man föredra att resa nattetid, särskilt vid fullmåne, för att undvika hettan. Eller så kunde en resande ha räknat fel på tiden och kommit extra sent.

Oavsett vilket var bröd dock mycket billigt. En familj kunde baka en massa färskt bröd och dela det med sina grannar i byn. När det sedan började bli gammalt kunde en annan familj baka en massa bröd och dela med sig av det. I en by visste man alltså vem som hade färskt bröd. När en resande kom mitt i natten kunde värden därför knacka på dörren hos den person som just hade bakat en massa bröd. För övrigt bakades brödet i runda limpor som ytligt sett liknade ljusbruna stenar.

Mindre välbärgade familjer bodde ofta i små enrumsbostäder och delade kanske till och med sovmattor. Det kunde vara svårt att stiga upp utan att väcka de andra. Därav oviljan att stiga upp och låsa upp dörren. Det grekiska uttrycket här är tvetydigt. Det kan betyda att den som knackade var djärv nog att göra det, eller att personen var ”skamlös” som insisterade på att knacka vid den tiden på dygnet.

Poängen med denna liknelse är att till och med en granne kommer att göra något han helst inte vill göra på grund av ihärdiga böner. Hur mycket mer kommer då inte Gud att besvara våra böner när vi ber ihärdigt?

Se ”Believer’s Bible Commentary” s. 1412, ”The Expositor’s Bible Commentary” vol. 8 s. 948, ”The Expositor’s Greek Testament” vol. 1 s. 547, ”New International Bible Commentary” s. 1206 och ”Evangelical Commentary on the Bible” s. 821 för mer information.

Fråga: Varför måste vi vara ihärdiga inför Gud i Luk 11:5–8?

S: Jesus sa bara att vi måste kunna vara uthålliga; här sa han inte varför. Vi kan dock se några skäl till uthållighet.

Daniel behövde vara uthållig eftersom Daniel 10:12–13 visar att det, utan att han visste om det, fanns ett demoniskt motstånd mot den ängel som besvarade hans bön.

Att vänta är ofta viktigt på grund av Guds tidsplan.

Ibland krävs ihärdig bön eftersom det vi angriper är en av Satans fästen.

F: I Luk 11:5–8, vad är skillnaden mellan uthållighet i bön och tom upprepning, som i Matt 6:7?

S: I båda fallen kan någon säga exakt samma ord flera gånger, eller så upprepas en begäran på olika sätt.

Om det har en mening varje gång och är ett uttryck för vad man verkligen önskar, är det uthållighet.

Om orden yttras utan någon mening bakom dem, betyder de inte mer för Gud än för den person som meningslöst upprepar dem.

I en kristen liturgi säger alla samma sak varje gång liturgin används. Om detta är uthållighet eller meningslös upprepning beror inte på orden, utan på hjärtat hos de människor som uttalar liturgin. Som en historisk anmärkning har vi kopior av liturgier från ungefär Klemens av Alexandrias tid (193–217/220 e.Kr.).

Fråga: I Luk 11:8, borde det stå uthållighet eller djärvhet/påtränglighet?

A: Uthållighet innebär att fråga om och om igen. Mod innebär att inte skämmas för att be om dessa saker. Det grekiska ordet kan betyda båda delarna.

Det översätts som ”uthållighet” i NKJV, NRSV, World English Bible, English Free Bible och Wuest’s Expanded Translation.

Det översätts på ett annat sätt, nämligen som ”påträngande” i KJV, 1901 ASV, 1895 RV och Young’s Literal Translation, eller som ”fräckhet” i ESV, eller ”djärvhet” i NIV.

Fråga: I Luk 11:10 (NIV), bör det översättas som ”dörr” eller ”det”?

S: Det grekiska ordet säger inte uttryckligen ”dörr”, utan snarare ”det”. Å andra sidan står det också ”knacka” och ”öppna” på grekiska, så den underförstådda betydelsen är en dörr eller port.

F: Vad var Jesu poäng i Luk 11:11–13 om jordiska fäder jämfört med vår himmelske Fader?

S: Även om jordiska fäder inte är helt goda som Gud Fadern, ger även jordiska fäder i allmänhet sina egna barn de goda saker som de ber om. De gör verkligen inte sitt yttersta för att ge sina barn dåliga saker när de ber om goda saker. Var därför frimodig när du ber vår himmelske Fader om goda saker.

F: Hur vanliga var ägg på den tiden, enligt Luk 11:12?

S: Israeliterna hade inga höns och ägg förrän de lärde sig av babylonierna under fångenskapen. Men vid denna tidpunkt borde de ha varit ganska vanliga. Se The Expositor's Greek Testament vol. 1, s. 548 för mer information.

F: I Luk 11:13, hur ger Fadern den Helige Ande till alla som ber Honom, eftersom Simon Magus bad men inte fick den Helige Ande i Apg 8:18–23?

S: Även om Simon inte bad Fadern utan apostlarna, är det inte det väsentliga här.

Snarare bad Simon Magus aldrig om att själv bli fylld av den Helige Ande. Istället erbjöd Simon en muta för att få kraften att ge detta till andra och använda den. Ibland idag vill människor använda Gud snarare än att låta sig användas av Gud.

F: I Luk 11:13 står det att Fadern ger den Helige Anden till dem som ber Honom – betyder det att kristna inte har den Helige Anden förrän de ber Gud om den?

S: Som påpekas i *1001 Bible Questions Answered*, s. 47–48, sades detta före pingsten, då den Helige Ande utgjöts över alla kristna. Sedan pingsten är den Helige Andes ingång i en ny troende en del av att ta emot Kristus i sitt liv. Det finns dock ett ovanligt fall i Apostlagärningarna 8:14–17 där evangeliet predikades ofullständigt för samariterna; de döptes i Jesu namn men hörde ingenting om den Helige Ande. Petrus och Johannes kom till dem, lade händerna på dem, och då tog de emot den Helige Ande. Den normala situationen är dock att man tar emot den Helige Ande när man tror. När en kristen väl har tagit emot den Helige Ande kan denne bli fylld av den Helige Ande (Efesierbrevet 5:18–21) – eller inte – beroende på hur denne förblir i Kristus.

Fråga: Vem är den starke mannen och den starkare mannen i Luk 11:21–22?

S: I denna metafor är den starke mannen Satan, och den starkare mannen är Jesus Kristus. Kristus återtar liv och kroppar som befann sig i Satans grepp. Kristus är inte på defensiven och försvarar inte sina egna här. Snarare är Kristus på offensiven och tar aggressivt ifrån Satan de människor som annars skulle tillhöra Satan. Se The Bible Knowledge Commentary: New Testament, s. 236 för mer information.

F: I Luk 11:23, hur kan man skingras om man inte är med Jesus, när vissa drev ut demoner i Jesu namn i Luk 9:49–50?

S: Båda påståendena är sanna. Lägg märke till att de som drev ut demoner i Luk 9:49–50 fortfarande gjorde det i Jesu namn. De var alltså med Jesus. Å andra sidan ingick de inte i den mänskliga organisationen bestående av apostlarna och de sjuttio. Se Believer’s Bible Commentary, s. 1413–1414 för mer information.

F: Varför kan en ond ande i Luk 11:24–26 återvända med sju ytterligare andar och inte sex eller åtta?

S: Det finns två aspekter att beakta i svaret.

1. Jesus sa inte att det alltid var sju och aldrig något annat antal. Han gav bara ett exempel.

2. Sju ansågs vara ett generellt tal som symboliserade fullständighet, och Jesus kanske menade att ”en fullständig uppsättning” av demoner skulle återvända.

Det finns ingen ”andlig neutralitet” i våra liv. Om någon är tom därför att demonerna har lämnat personen är det jättebra. Men som troende måste personen fyllas av den Helige Ande, annars kan demonerna komma tillbaka – och det kan bli ännu värre.

Se Evangelical Commentary on the Bible, s. 822, och The Tony Evans Bible Commentary, s. 986, för mer information.

Fråga: Hur kan vissa människor, enligt Luk 11:27–28, felaktigt betrakta familjen och moderskapet som viktigare än Gud?

S: Både goda och onda saker kan bli avgudar. Familjen är till exempel något gott, och det är bra att stå nära sin familj. Men om din familj uppmanar dig att göra saker som strider mot vad Gud säger, då måste du stå närmare din Gud än din familj. Jag känner till två par som skilde sig främst därför att den ena makens familj inte godkände den andra maken. Gud avskyr skilsmässa, och när du skiljer dig från din make enbart för att du lyssnar på din familj, syndar du inför Gud.

Fråga: Hur syndar vissa människor i Luk 11:27–28 genom att vörda Maria på ungefär samma nivå som Jesus?

S: Jesus förnekade inte att Maria var välsignad, men det var viktigare att lyssna till Guds ord och lyda det än att kalla Maria välsignad. Det är helt i sin ordning att kalla henne välsignad, men ingenting i Bibeln säger att vi ska tillbe eller dyrka henne. I den romersk-katolska kyrkans katekes kallas Maria för Mediatrix (medförmedlare) och Redemptrix (medförlösare) tillsammans med Kristus. Som det står i ”The Tony Evans Bible Commentary” s. 986 ersätter beundran för Jesus och hans mor inte lydnaden mot Jesus.

Se ”Believer’s Bible Commentary”, s. 1414, och ”Evangelical Commentary on the Bible”, s. 822, för mer information.

Fråga: Vad var Jonas tecken i Luk 11:29–30?

S: Först vad som inte är svaret, och sedan svaret.

Inte svaret: Jona måste säkert ha sett märklig ut för niniviterna. Efter att ha varit i den stora fisken i tre dagar och nätter var hans hud troligen helt blekt vit, och kanske hade en del av hans hår fallit av. Men Jesus hänvisar inte alls till hud eller utseende här.

Svaret: Fariséerna bad om ett mirakulöst tecken på deras begäran, och Jesus skulle här, precis som Jona, inte göra någonting annat än att predika för dem. Eftersom Jona aldrig utförde något mirakel, skulle inte heller Jesus utföra något mirakel på deras begäran. Och ändå omvände sig niniviterna när de hörde Jonas predikan, men skul e fariséerna omvända sig när de hörde Guds Sons predikan? Om inte, hur hårdhjärtade skulle då fariséerna framstå, till och med jämfört med de våldsamma, men omvända niniviterna.

Se The Bible Knowledge Commentary: New Testament, s. 236 för mer information.

Fråga: Vad säger detta i Luk 11:29–30 om att Jesus trodde att Jona var en historisk person?

S: Vissa liberala kristna hävdar att Jona-boken var en symbolisk bok. Ingen historisk judisk person eller tidig kristen gav dock några tecken på att de betraktade den som något annat än historisk. Jesus använder här det historiska faktumet om Jona och niniviterna för att belysa allvaret i deras brist på omvändelse. Precis som drottningen av Saba var en historisk person, var Jona lika historisk. Jesu poäng skulle bygga på ett vilseledande resonemang om Jesus själv trodde att berättelsen var påhittad. Om Jonas återkomst efter tre dagar och nätter i den stora fiskens buk var en förebild för Jesu egen död och uppståndelse – om du tror att Jonas berättelse bara var bildlig – tror du då att även Jesu död och uppståndelse bara är bildliga?

Se ”Believer’s Bible Commentary”, s. 1414–1415, ”The Bible Knowledge Commentary: New Testament”, s. 236, och ”New International Bible Commentary”, s. 1207 för mer information.

Fråga: Hur kommer drottningen från södern att resa sig mot den generationen i Luk 11:31?

S: Drottningen från södern var drottningen av Saba, som besökte kung Salomo i 1 Kungaboken 10:1–10. Judarna hade verkligen ingen ursäkt för att befinna sig långt från Galiléen, med tanke på exemplet med drottningen av Saba, som kom från mycket längre bort för att lyssna till Salomo, och Jesu undervisning var större än Salomos.

F: I Luk 11:32, hur kommer männen i Nineve att fördöma den generationen?

S: Judarna kunde varken säga att de var för onda eller att Jesu lära var för främmande. Exemplet med folket i Nineve kommer att visa dem att de onda främlingarna i Nineve omvände sig när de hörde Jonas predika, och Jesu lära är större än Jonas.

Fråga: Vad menade Jesus i Luk 11:34 med att om ögat är mörkt, är hela kroppen full av mörker?

S: Jesus använde en fysisk situation som en liknelse för en andlig sanning. Om dina ögon är mörka (oförmögna att se), då ser du inte något ljus alls. På samma sätt, om din enda andliga näring är mörker, är det ingen överraskning att det som finns inuti dig är mörker. Ibland kan människor ha ett ljus som slocknar snabbt, eller så blir det för svagt för att vara till nytta och göra någon nytta. Jesus är Ljuset, som tände lampan, så låt inte ditt ljus bli svagt eller slockna. Se The Expositor’s Greek Testament vol. 1 s. 551 och Believer’s Bible Commentary s. 1415 för mer information.

Fråga: Varför gav Jesus inte ett gott hygieniskt exempel och tvättade händerna före måltiden i Luk 11:38–41?

S: Gud befallde inte människor att tvätta händerna före måltiden i Gamla testamentet. Det är inget fel i att tvätta händerna, men om man gör det så strikt att man betraktar det som ett tecken på rättfärdighet inför Gud, då blir det fel för en. Jesus ville här framhäva något som var viktigare än personlig hygien. När människor börjar hitta på regler och säger att man måste följa deras regler för att följa Gud, så tog Jesus avstånd från det. Detta hänger nära samman med Lukas 11:45–46, där Jesus sa att de försummade vad Gud hade sagt och ersatte Guds bud med människors regler.

Säg inte att Gud har sagt något om Gud inte faktiskt har sagt det, som det står i Ordspråksboken 30:5–6 och 1 Korintierbrevet 4:6.

Se The Bible Knowledge Commentary: New Testament s. 237, The Tony Evans Bible Commentary s. 986, The Believer’s Bible Commentary s. 1415–1416 och The Evangelical Commentary on the Bible s. 822 för mer information.

Fråga: Varför tillrättavisade Jesus fariséerna så hårt i Luk 11:42–54?

S: Jesus uttryckte sin djupaste besvikelse över dessa människor. Å ena sidan hade de stor kunskap om Skriften och förmedlade den till andra. Å andra sidan hade de ingen kärlek till Gud, och Jesus var besviken över att de hade förkastat Guds avsikt för dem själva (Luk 7:30). De älskade alla de döda profeterna; det var de levande som de hade problem med.

Se The Tony Evans Bible Commentary, s. 987, för mer information.

F: Varför skulle Gud i Luk 11:49 sända en profet till ett folk, när Gud visste att folket skulle döda profeten?

S: Gud är oerhört tålmodig när det gäller att ge människor möjligheter att vända sig till Honom. Även när människor dödar en gudfruktig profet händer det ibland att samma människor senare omvänder sig och vänder sig till Gud, som till exempel Auca-indianerna gjorde i Ecuador efter att de hade dödat Jim Elliot och andra kristna missionärer.

Fråga: Vem var Sakarja i Luk 11:51 och Matt 23:35?

S: Det var troligen prästen Sakarja, som Joas dödade i 2 Krönikeboken 24:20–21. Det kan ha varit profeten Sakarja, eller så var de båda samma person. Abel var den första personen som blev martyr i Bibeln. Prästen Sakarja var den sista personen som blev martyr i den sista boken i det judiska Gamla testamentet, 2 Krönikeboken. Ett sammanträffande är att man kan sammanfatta detta som ”de dödade profeterna från A till Ö”. Se Believer’s Bible Commentary s. 1416 och The Bible Knowledge Commentary: New Testament s. 237 för mer information.

Fråga: I Luk 11:52, på vilka sätt kan religiösa och religiöst kunniga lärare idag ibland faktiskt hindra människor från att komma till Gud?

S: De hade sanningen, ”nyckeln” till evigt liv, men inte nog med att de inte använde den själva, de avskräckte även andra från att lära sig den och använda den.

Se Believer’s Bible Commentary, s. 1416–1417, och The Expositor’s Bible Commentary, vol. 8, s. 956–957, för mer information.

F: Varför ställdes så många frågor till Jesus i Luk 11:53–54?

S: Han ställdes så många frågor av de skriftlärda och fariséerna, inte för att de ville lära sig av honom, utan snarare för att lura honom att i förvirring säga något inkonsekvent eller något som Jesus annars senare skulle ångra. Se The Expositor’s Greek Testament, vol. 1, s. 555 och New International Bible Commentary, s. 1207 för mer information.

F: Varför jämförde Jesus i Luk 12:1 fariséernas lära med jäst?

S: Jäst är här en metafor för hycklande lära. Jäst syns inte, men dess tillväxt och effekter förändrar degen i grunden. Det sker långsamt och i det dolda, men genomsyrar och tar över helt. Fariséernas lära var likadan. Jesus ansåg inte att fariséernas lära bara var oönskad, utan snarare andligt dödlig. På samma sätt finns det idag en lära som, om människor tror på den, är andligt dödlig. Lyckligtvis kan Gud, i denna metaforiska mening, återuppväcka människor från de döda. Jesus sa samma sak, men i ett annat sammanhang, i Markus 8:15. Se The Expositor's Greek New Testament vol. 1 s. 555, The Tony Evans Bible Commentary s. 987 och New International Bible Commentary s. 1208 för mer information.

Fråga: Vad är Jesu poäng om hyckleri i Luk 12:2?

S: Ordet ”hypokrisis” på grekiska syftade ursprungligen på någon, oftast en skådespelare, som bar en mask. Förr eller senare avslöjas alla och människor får se deras sanna ansikte. Även om hyckleri är fel, är Jesu poäng i denna vers att det är dåraktigt. Föreställ dig för ett ögonblick att en person kunde komma undan med att begå vilket brott som helst; men att deras föräldrar, barn, vänner och polisen alla skulle få reda på det. Hur många brott skulle de då vilja begå under sådana omständigheter? I allmänhet underskattar människor sannolikheten för att bli påkomna jämfört med hur stor den egentligen är. Det beror delvis på hur vi mäter. Om du gör något 99 gånger och kommer undan med det, och den hundrade gången blir du påkommen och hamnar i fängelse, skulle man då betrakta det som a) mycket bra eftersom det var en framgångsgrad på 99 %, eller b) att du blev påkommen, hamnade i fängelse och möjligen förstörde ditt liv. Se The Bible Knowledge Commentary: New Testament s. 237, The Believer’s Bible Commentary s. 1417 och The Evangelical Commentary on the Bible s. 822–823 för mer information.

Fråga: Vad är en ”penny” eller ett kopparmynt i Luk 12:6 och Luk 12:59?

S: I Luk 12:6 och Matt 10:29 var detta ett romerskt mynt som kallades assarion, vilket motsvarade en sextondel av en denar, som var en dagslön. Detta ord förekommer endast i Bibeln i Luk 12:6 och Matt 10:29.

I Luk 12:59, Mark 12:42 och Luk 21:2 är ordet leptos, vilket är ett judiskt kopparmynt värt ungefär en åttondel av en cent.

Se The Bible Knowledge Commentary: New Testament, s. 237, 240 för mer information.

Fråga: Hur kan vi förlita oss på löftet i Luk 12:11–12, och vad är det som inte utlovas?

S: Det utlovas att när vi ställs inför domare på grund av förföljelse av vår tro, kommer den Helige Ande att visa oss vad vi ska säga för att vara ett gott vittne för Kristus.

Det står INTE att vi kommer att få de ord som är säkrast att säga eller som kommer att få dem att släppa oss fria. Men vår omsorg bör vara Kristi vittnesbörd, inte vår säkerhet.

Det står inte heller att vi inte ska förbereda oss innan vi leder en bibelstudie eller håller en predikan.

Se Believer’s Bible Commentary, s. 1418, för mer information.

Fråga: I Luk 12:14, varför delade Jesus aldrig upp arvet mellan mannen och hans bror?

S: Fyra punkter att beakta i svaret.

1. Det var endast mannen som bad om det, inte brodern. Det fungerar inte särskilt bra att medla i en tvist mellan två parter om den ena parten aldrig har bett om, önskat eller gått med på att acceptera medlingen.

2. Det var inte Jesu huvudsyfte att komma till jorden för att lösa små civila tvister. Att medla i en tvist vore en bra sak, men det skulle distrahera från anledningen till att Jesus var där.

3. Det fanns redan domstolar dit mannen kunde vända sig.

4. Pengar är ingen välsignelse när en person bryr sig mer om pengar än om Gud, som Jesus nämnde i Lukas 12:21.

Lukas specificerar inte om mannen blev orättvist behandlad av sin bror, eller om han bara var girig och ville ha mer. Lukas visste troligen inte detta, men eftersom de följande verserna handlar om girighet var åtminstone någon av dem girig. I det stora hela spelade det ingen roll vem som var girig, för oavsett vilket missade mannen chansen. Det är otroligt sorgligt att tänka på att denne man, som levde på den tiden, hade turen att få se Jesus, Gud i mänsklig gestalt. Men istället för att be Jesus att undervisa honom eller ge honom evigt liv, ville han bara att Jesus skulle lösa en obetydlig tvist. Det är helt i sin ordning att be Gud om små saker. Men kommer vi idag ofta inför Gud i bön för de små sakerna och ignorerar de stora?

Se ”Believer’s Bible Commentary”, s. 1418, för mer information.

Fråga: Vad var det egentligen som den rike mannen gjorde fel i Luk 12:15–21?

S: Den rike mannen hade ett allvarligt problem, men det handlade inte om vad han gjorde fel. Det handlade snarare om vad han inte gjorde rätt. Att tänka på framtiden, tacka Gud och fråga hur han kunde hjälpa andra eftersom Gud hade välsignat honom så rikligt, var uppenbarligen något som låg mycket långt från hans medvetande. Den rike mannen behövde inte bygga några nya lador för att förvara mer än han behövde. Han behövde helt enkelt dela ut maten till de fattiga.

Som någon en gång sa: ”Människan planerar, men Gud bestämmer.” Precis som hyckleri är dåraktigt i Lukas 12:2, är oro för pengar dåraktigt här i Lukas 12:28–29.

Detta har likheter med Psalm 49:5–10, 16–17 och i apokryferna, Sirach 11:18–19. Se The Expositor’s Greek New Testament, vol. 1, s. 557; The Bible Knowledge Commentary: New Testament, s. 238; The Tony Evans Bible Commentary, s. 988; The Evangelical Commentary on the Bible, s. 822–823; New International Bible Commentary, s. 1209–1210; och The Believer’s Bible Commentary, s. 1419 för mer information.

F: Varför oroar sig människorna i Luk 12:23–31?

S: Lukas ger oss här ett antal skäl.

a) Vi oroar oss för mycket för hur vi ska skaffa mat och kläder till oss själva och våra familjer i Lukas 12:23,29. Vi bör ha tro på att Gud försörjer oss.

b) Vi oroar oss för vårt värde och vår betydelse i Luk 12:24. Vi bör istället se till att Guds namn förhärligas på jorden. Vi kanske faktiskt inte anses särskilt värdefulla i världens ögon, men det är Guds syn på saken som spelar roll.

c) Vi oroar oss för vår fysiska kropp och hälsa i Lukas 12:25. Vi bör ta hand om oss själva, men hur är det med Guds folks andliga och fysiska behov?

d) Vi oroar oss för vårt utseende, vår fysiska skönhet och mode i Lukas 12:27. Vi borde vara mer angelägna om att Jesus ska framstå som vacker när han lyser i våra liv.

e) Vi oroar oss för allt det som världen visar oss att vi borde oroa oss för i Lukas 12:30. Vi bör inse att vi, som främlingar och gäster i denna värld, helt enkelt inte längre bryr oss om många av de saker som vi brukade bry oss om när vi var en del av världen.

Generellt sett, när du frestas att oroa dig, tänk på dessa saker. Vi bör inte oroa oss eftersom a) vi har fått befallning att inte göra det i Lukas 12:22, vår tro kan hindra oss från att oroa oss i Lukas 12:28f, sluta sträva efter det som världen strävar efter i Lukas 12:30, utan istället ivrigt söka Guds rike i Lukas 12:31, eftersom det är Faderns välbehag att ge dig riket i Lukas 12:32.

Se ”Believer’s Bible Commentary”, s. 1419–1420 för mer information.

Fråga: Avser ”den lilla hjorden” i Luk 12:32 en smord klass på 144 000 människor, såsom Jehovas vittnen lär ut?

S: Nej. Jehovas vittnen lär ut detta bland annat i boken *Den störste mannen som någonsin levt* (1991), avsnitt 78. Varken här eller i Uppenbarelseboken nämns det att himlen är begränsad till 144 000 människor. I själva verket talar Jesus inte om någon framtida liten hjord, utan han vänder sig just nu till den lilla hjorden som står framför honom. Den lilla hjorden här är Jesu lärjungar, inklusive Judas. Vi är som försvarslösa får som släppts ut i en fientlig värld. På egen hand är vi maktlösa mot Satan, demoner och andra ”vargar”, men vi har Kristi kraft. Romarbrevet 8:35–39 lär oss att trots att vi är försvarslösa får har Gud lovat att ingenting ska skilja oss från hans kärlek.

Se When Cultists Ask, s. 148–149, New International Bible Commentary, s. 1209, och Believer’s Bible Commentary, s. 1420, för mer information.

Fråga: Hur ska vi göra detta enligt Luk 12:33?

S: Det står att vi ska sälja våra ägodelar; ordet ”alla” varken nämns eller antyds i det grekiska originalet. Men vad som antyds är uppoffrande givande, dvs. att ge tills det gör ont, för att försörja de fattiga och för tjänsten.

Man kan diskutera om det främsta syftet var att hjälpa de fattiga eller att förhindra att de troende tyngs av sina ägodelar. Ett enkelt svar är att båda skälen är giltiga.

Se The Expositor’s Bible Commentary, vol. 8, s. 964 för mer information.

Fråga: Vad är det som är så ovanligt med liknelsen i Luk 12:37?

S: De flesta av Jesu liknelser förmedlar sanningar i en miljö och på ett sätt som åhörarna lätt kan relatera till. Denna liknelse inleds också på det sättet. Men tanken på en herre som belönar de vaksamma och lydiga tjänarna genom att själv tjäna dem är helt okänd. Vilken sorts herre, som är vid sina sinnens fulla bruk, skulle göra något sådant? Precis när hans lydiga tjänare är redo att rycka in och tjäna honom, vänder han på rollerna och tjänar dem på ett rörande sätt.

Se ”Believer’s Bible Commentary”, s. 1420–1421, och ”New International Bible Commentary”, s. 1209–1210, för mer information.

Fråga: Hur svarade Jesus i Luk 12:41–44 på Petrus fråga om vem denna undervisning var avsedd för?

S: Jesus besvarade den med en annan liknelse. Jesu undervisning här riktar sig till varje tjänare som väntar (eller borde vänta) på sin herres återkomst. Se The Tony Evans Bible Commentary, s. 988–989, för mer information.

F: Vad betyder liknelsen om tjänarna som väntar på sin herres återkomst i Luk 12:42–48?

S: Det finns tre tydliga tillämpningar av denna liknelse.

På Jesu tid väntade kanske inte alla människor på Messias, men de borde ha gjort det.

Sedan Kristus steg upp till himlen har vi uppmanats att vara vaksamma inför hans återkomst. Jesus förutspår en fördröjning inför sin återkomst.

I alla tider bör människor söka Gud och hans frälsning.

Denna liknelse kan gälla alla, men den gäller särskilt de troende, dvs. herrens tjänare, när de har auktoritet eller inflytande över andra troende. Vi bör noga överväga hur vi använder vår tid och våra resurser medan vi väntar på herrens återkomst. Vi bör också noga reflektera över hur vi behandlar andra. Medan herren var borta hade tjänarna fortfarande arbete att utföra. Detsamma gäller för oss.

Se The Expositor’s Bible Commentary, vol. 8, s. 966–967, och Evangelical Commentary on the Bible, s. 823, för mer information.

Fråga: Hur dålig är tjänaren i denna liknelse i Luk 12:45?

S: Tjänaren försöker inte ens att göra som sin herre befaller. Han är fräckt trotsig, eftersom han tror att det dröjer länge innan hans herre återvänder. Han tillägnar sig sin herres egendom och de andra tjänarna för sina egna syften och sitt eget nöje. Se The Expositor’s Greek New Testament, vol. 1, s. 562 för mer information.

F: Hur kommer de trolösa tjänarna till Gud, Herren, att dömas i Luk 12:45?

S: Vissa, äkta troende, kommer att dömas till förlust av belöning, vilket framgår av 1 Korintierbrevet 3:12–17.

Andra, som inte tjänade Gud, även om de förmodligen betraktade sig själva som Guds tjänare, kommer att förintas, vilket framgår av 1 Korintierbrevet 3:16–17, Matteus 7:21–23, Hebreerbrevet 6:4–8 och 2 Petrusbrevet 2:1–3. De blev inte frälsta och kommer att hamna i helvetet. Se The Tony Evans Bible Commentary, s. 989, och Believer’s Bible Commentary, s. 1421, för mer information.

Fråga: Vad lär oss Lukas 12:47–48 om kunskap och ansvar?

S: Den tjänare som hade kunskapen ska straffas hårt. Den tjänare som inte hade kunskapen ska straffas lindrigt. Det finns olika grader av straff. Man kan sammanfatta detta med Lukas 12:48: ”Den som har fått mycket, av honom kommer mycket att krävas.” Se ”Believer’s Bible Commentary”, s. 1421, för mer information.

F: I Luk 12:49–52, vilket dop handlar det om här?

S: Detta syftar på den verklighet som vårt dop är en symbol för. Det syftar på Kristi död och uppståndelse. Eld kan här syfta på renande, dom eller båda. Se ”Hard Sayings of the Bible”, s. 471–472, ”The Expositor’s Bible Commentary”, vol. 8, s. 968, och ”Believer’s Bible Commentary”, s. 1421 för mer information.

F: Varför kom Jesus, Fredsfursten, enligt Luk 12:49,51 inte för att bringa fred utan splittring? (Muslimen Ahmed Deedat tog upp detta.)

S: Med Jesus har vi fred på tre sätt, men inte på ett fjärde.

1) Jesus kom för att ge oss fred och försoning med Gud.

2) Vi ska också ha fred med våra bröder och systrar i Kristus.

3) Så långt det är möjligt ska vi ha fred med alla människor.

X 4) Men människor kommer att motsätta sig oss eftersom vi förkunnar evangeliets sanning. Både Jesus och Paulus har varnat oss för att människor kommer att hata oss, bryta med oss och förfölja oss på grund av evangeliet.

Se The Tony Evans Bible Commentary, s. 989, för mer information.

Fråga: I Luk 12:50, på vilket sätt var Jesus bunden tills detta dop var fullbordat?

S: Denna dop är inte Jesu dop av Johannes, eftersom det redan hade ägt rum. Det hänvisar snarare till Jesu död på korset och konsekvenserna av den, inklusive hans uppståndelse och utgjutandet av den Helige Ande på pingstdagen. Först då skulle den Helige Ande bo i alla troende och utföra det verk som Jesus hade sänt honom att göra.

Se *Hard Sayings of the Bible*, s. 472–475, *The Believer’s Bible Commentary*, s. 1421, *The Bible Knowledge Commentary: New Testament*, s. 239, och *The Tony Evans Bible Commentary*, s. 989 för mer information.

Fråga: Hur kom det sig att Jesus, Fredsfursten, enligt Luk 12:51 inte förde fred på jorden utan splittring?

S: Att följa Jesus medförde splittring, men inte nödvändigtvis krig och våld. Även när icke-troende använder våld för att förfölja kristna är det den icke-troende, inte den kristne, som utövar våldet. Till och med inom vår egen familj kan det finnas icke-troende som förföljer oss. Det är nästan som när en förälder säger: ”Mitt barn må vara en lögnare, tjuv och alkoholist, men åtminstone är det inte kristet!” Jesus återger en mycket liknande tanke i Mika 7:5–7. I Johannes 15:18–21 sa Jesus till oss att vi inte ska bli förvånade över denna förföljelse. Se The Bible Knowledge Commentary: New Testament, s. 239, och Believer’s Bible Commentary, s. 1422, för mer information.

Fråga: Hur kan kristna, enligt Luk 12:52–53, hedra sina föräldrar och samtidigt inte reta upp sina barn, eftersom evangeliet kommer att skapa splittring i en familj?

S: Kristna ska hedra sina föräldrar och lyda dem, såvida inte föräldrarna befaller dem att göra något som strider mot vad Gud har sagt. På samma sätt ska människor följa de förordningar som gäller i den ort eller stad där de bor, med undantag för sådant som strider mot delstatens eller provinsens lagar. Människor ska följa delstatens eller provinsens lagar, såvida det inte innebär att man bryter mot nationella lagar.

Kristna ska värna om sin familj och vara fredsstiftare, samtidigt som de inser att evangeliet orsakar splittring. Vi bör vara försiktiga så att vi inte skiljer oss från andra, och detta gäller i ännu högre grad eftersom evangeliet ibland kommer att leda till att andra skiljer sig från oss.

Fråga: Vad är Jesu poäng i Luk 12:57–59 med att man inte ska släppas ut förrän den sista penningen är betald?

S: När man varken ber om eller tar emot barmhärtighet kan rättvisan vara hård.

Fråga: I Luk 12:59, Luk 21:2 och Mark 12:42, på ett lättsammare plan, varför skulle partikelfysiker vara intresserade av dessa verser?

S: I Luk 12:59 står det bokstavligen på grekiska att de inte skulle komma ut förrän de hade betalat den sista lepton. I Luk 21:2 nämns två lepta. Inom modern fysik är leptoner en klass av subatomära partiklar som inkluderar elektroner och neutriner, så man skulle kunna säga att de inte skulle komma ut förrän de hade betalat den sista lepton.

F: Varför berättade vissa människor för Jesus i Luk 13:1 om galiléerna vars blod Pilatus blandade med deras offer?

S: Detta skulle vara avskyvärt för judarna. De ville antingen höra Jesu reaktion, hans förklaring till varför Gud tillät detta att ske, eller en bekräftelse på att detta inte skulle tolereras. Eftersom detta skulle ha hänt i Jerusalem tyder detta på att Jesus inte befann sig i Jerusalem vid denna tidpunkt. De ville veta hur Jesus skulle besvara frågan om ondskan och lidandet i just detta fall. Var dessa människor mer onda än andra, eller var det något annat? Kanske var de zeloter som ville ha verbalt stöd för att göra uppror mot Rom.

Medan det första exemplet var en katastrof orsakad av en ond man, var det andra exemplet en katastrof som inte orsakades (åtminstone inte avsiktligt) av någon.

T.W. Manson påpekar i *Sayings*, s. 273, också att de kanske berättade detta för Jesus för att han skulle yttra någon kritik mot Pilatus, som de sedan kunde ta med sig tillbaka och återge för Pilatus. Lägg märke till att Jesus här inte alls kritiserade eller nämnde Pilatus.

Oavsett vad de ville, var Jesu reaktion, svar och det han bekräftade förmodligen ganska oväntat. Jesus förbigick i tystnad tillrättavisningen om det som alla redan visste var ont, och istället fokuserade Jesus på varför detta hände dem. Det finns tre iakttagelser vi kan göra av Jesu svar.

1. Det händer människor i allmänhet eftersom vi är syndare, men det hade ingenting att göra med något specifikt som just de hade gjort.

2. Det är dock felaktigt att anta att deras straff, på kort sikt, var rättvist i förhållande till andra galiléer. Man kan inte dra slutsatsen att de var värre syndare än andra.

3. Även om Jesus aldrig rättfärdigade denna handling eller sa att den var god, fanns det en god lärdom att dra av Pilatus ondska. Förr eller senare kommer alla på samma sätt att gå under, om de inte omvänder sig.

Pilatus gjorde liknande saker enligt Josefus i *Antiquities of the Jews*, bok 18, kap. 3.2, s. 379, och *Wars of the Jews*, bok 2, kap. 9.4, s. 479. Se *The Expositor's Greek New Testament*, vol. 1, s. 564, *New International Bible Commentary*, s. 1210, och *Evangelical Commentary on the Bible*, s. 824 för mer information.

Fråga: Vad är poängen med liknelsen om fikonträdet i Luk 13:6–9?

S: Vad betyder frukten för ett fikonträd? I det här fallet både ingenting och allt. Att producera fikon tar näring som fikonträdet kunde ha använt för att växa sig starkare och högre. Fikon är endast till för att ge upphov till fler träd; de bidrar inte med något till trädet självt. Men om trädet inte bär fikon kommer ägaren att låta hugga ner det, så i den meningen är fikon verkligen, verkligen viktiga för trädet.

Det finns två kompletterande betydelser.

Allmän tillämpning: Även om det inte var säsong för fikon, skulle man kunna tro att ett fikonträd vid vägen, kanske skyddat från det värsta av vintern, redan skulle ha några fikon. Närhelst Jesus kommer måste vi vara redo. Om du inte bär god frukt i ditt liv kommer domen.

Det är dags: I allmänhet började fikonträd inte bära fikon förrän under sitt fjärde år. Det anges inte om ägaren väntade i tre år från det att fikonträdet planterades eller i tre år från det att det borde ha börjat bära fikon. Oavsett vilket bad tjänaren sin herre att vänta till det fjärde året. När Gud vill att vi ska göra något, bör vi vara redo. Annars kan tillfället gå förbi.

Konkret tillämpning: Fikonträdet symboliserade det judiska folket. Jesus fick ett tecken på om det judiska folket som helhet skulle ta emot honom eller inte, och svaret var att de inte skulle göra det.

Se The Bible Knowledge Commentary: New Testament s. 240, The Expositor’s Bible Commentary vol. 8 s. 970 och The Tony Evans Bible Commentary s. 989 för mer information.

Fråga: Luk 13:12; Är alla fysiska funktionsnedsättningar demoniska?

S: Inte alls. I Joh 9:1–5 var en man född blind, och vi har inga tecken på att demoner hade något med saken att göra.

Fråga: I Luk 13:13, bör vi vara lika villiga att samarbeta i tjänsten med människor som har fysiska sjukdomar, funktionsnedsättningar eller andliga problem?

S: Om vi inte skulle göra det, skulle vi utesluta Paulus, som hade en tagg i köttet, Timoteus som ofta led av magsjukdomar, Matteus som hade ett tvivelaktigt yrke som skatteindrivare, eller Petrus som en gång förnekade Jesus. Det vore verkligen, verkligen sorgligt att säga att dessa människor är tillräckligt bra för Gud, men inte tillräckligt bra för oss, eftersom vi då inte bara försöker vara deras domare, utan försöker vara en strängare domare än Gud. En fruktbar tjänst beror ändå inte på vår kraft, vare sig fysisk eller annan, utan på Guds Ande.

Det finns absolut inget som tyder på att en person med ett funktionshinder eller en fysisk sjukdom inte kan vara lika effektiv och värdefull som någon utan sådana svårigheter. I själva verket kan Gud ibland använda deras situation till sin ära. Man skulle till och med kunna hävda att man särskilt bör söka upp dem som har svårigheter, eller som betraktas som mindre värda, som medarbetare i tjänsten.

När det gäller andliga problem är svaret ”det beror på”. Om en person har omvänt sig och kommit ur en besvärande synd, erkänn ärligt vad som var då och vad som är nu, och acceptera dem fullt ut. Kanske vill du inte utsätta dem för en situation igen som är frestande för dem. På samma sätt, om en person har en svaghet inom ett område, kanske du inte vill placera dem i en situation där de lätt kan falla. Vissa kristna, såsom Martin Luther, drabbas av depressioner. Men innan du avfärdar dem som dåliga soldater för Kristus, se på allt som Luther åstadkom, trots enormt motstånd.

Fråga: Varför ansåg synagogföreståndaren i Luk 13:14 att det var fel att bota på sabbaten?

S: Fariséerna hade 39 kategorier av arbete. Eftersom de tolkade varje skapande handling eller produktiv insats som arbete, skulle det att bota någon betraktas som båda dessa. Tydligen hade både Guds lag och deras egna påhittade restriktioner högre prioritet för dem än Gud själv. Om Gud gav helande på sabbaten, vem var då de att säga att Gud inte kunde hela? Var försiktig när du försöker säga till Gud att han måste följa dina regler, eller till och med att han måste följa de regler som han själv har gett oss.

Fråga: Varför svarade Jesus synagogans ledare på detta sätt i Luk 13:15–17?

S: Jesus kunde ha hänvisat till Gamla testamentets lag (som denne man tolkade på ett annat sätt) eller till att han var Messias (vilket denne man förmodligen inte accepterade). Istället påpekade Jesus mannens egen inkonsekvens och brist på medkänsla.

Enligt The Expositor's Bible Commentary, vol. 8, s. 971, fanns det många exempel på rabbiner som undervisade om att hjälpa djur i nödsituationer på sabbaten. (I Qumran sa man dock att man inte alls skulle hjälpa ett djur på sabbaten, inte ens om det föll ner i en brunn eller höll på att föda.) Många gånger, när man talar med andra, är det viktigt att börja med den ”gemensamma grunden” för vad ni båda accepterar. Först därefter, om man påpekar motpartens inkonsekvenser, är det först då som de (möjligen) skulle inse behovet av att överväga en annan synvinkel.

Som en sidokommentar kallas detta sätt att framföra ett argument för att argumentera från det mindre till det större. Detta var ett vanligt sätt för rabbiner att framföra sina argument.

Jesus avslöjade att även om de gav sken av att vilja lära sig om religiösa saker, var de egentligen inte intresserade av att Gud skulle verka i deras liv.

Se The Bible Knowledge Commentary: New Testament s. 240, The Expositor’s Bible Commentary vol. 8 s. 970 och Evangelical Commentary on the Bible s. 824–825 för mer information.

Fråga: I Luk 13:15–17, hur vet vi – bortsett från Bibeln – att det fanns synagogor under biblisk tid och att de inte var en senare utveckling?

S: Ett sätt att veta att de fanns redan tidigt är att Theodotus-inskriptionen hittades i slutet av 1800-talet, till minne av en hellenistisk jude vid namn Theodotus, son till Vettenos. Theodotus var präst och föreståndare för synagogan, son och sonson till synagogans föreståndare. Denna inskrift skrevs med stor sannolikhet före år 70 e.Kr. Se ”Dictionary of New Testament Background”, s. 534, för mer information.

F: Varför liknas Guds rike i Luk 13:18–21 vid ett senapsfrö eller jäst?

S: Båda växer av sig själva. Ett senapsfrö är mycket litet, men en fullvuxen senapsväxt blir ungefär 10 fot (3 meter) hög. Kanske använde Jesus båda liknelserna eftersom ett senapsfrö växer på utsidan, medan jäst växer på insidan. Jäst kan man inte se, men den ger ett resultat som man kan se i form av luftigt bröd på utsidan.

Denna text är också viktig eftersom jäst här symboliserar det goda; den balanserar andra texter där jäst är en metafor för fariséernas dåliga lära. Denna användning av jäst visar att man inte kan ta en liknelse med en viss betydelse och tillskriva det ordet samma betydelse genom hela Bibeln, utan hänsyn till sammanhanget.

Å andra sidan anser *Believer’s Bible Commentary*, s. 1424, och *The Bible Knowledge Commentary: New Testament*, s. 240–241, att jäst alltid symboliserar ondska och fördärv. *The Evangelical Commentary on the Bible*, s. 824, säger att detta är felaktigt i detta sammanhang.

Se ”The Expositor’s Bible Commentary”, vol. 8, s. 972, och ”Believer’s Bible Commentary”, s. 1424, för mer information.

Fråga: I Luk 13:19, representerar fåglarna hedningar eller fördärvade och falska troende?

S: Kristna är oeniga. Det syftar på andra varelser, som inte ingår i den stora busken, men som får ta del av skuggan eller fördelarna med busken. Vissa anser att detta syftar på hedningar som är välsignade. Andra anser att det är falska troende som inte hör hemma i kyrkan, men som ändå är där.

Enligt ”Believer’s Bible Commentary”, s. 1424, handlar det om fördärv. ”Evangelical Commentary on the Bible”, s. 824, är dock av en annan åsikt.

F: Varför är det bara ett fåtal som blir frälsta i Luk 13:23–27?

S: Lärjungarna kanske hade förväntat sig att Jesu storslagna undervisning och mirakel skulle övertyga nästan alla. De kan ha blivit besvikna när detta inte hände, och därför förklarade Jesus att vägen till frälsning är smal. Det var inte de som såg och hörde Jesus som skulle bli frälsta. Det handlade om deras beslut och reaktion på det de hörde. Det står inte att man under resans gång ska gå genom den smala dörren, eller vänta på att den smala dörren ska komma. Snarare står det bokstavligen att man ska ”sträva” efter att gå in genom den smala porten.

Även om Jesus inte tog upp den ytterligare frågan om varför endast ett fåtal blir frälsta, kan vi göra ett antal iakttagelser och slutsatser.

1. De som dör efter att ha nått den ålder då man kan hållas ansvarig har valt sitt öde, uttryckligen eller underförstått.

2. Gud ”tvekar” att döma eftersom han vill ge människor en möjlighet att omvända sig (2 Petrus 3:9).

3. Gud är inte skyldig att ge möjligheter till omvändelse för evigt, eller ens att fortsätta ge möjligheter medan en person fortfarande lever. De som begår hädelse mot den Helige Ande dödas inte alltid omedelbart.

4. I slutändan har Gud inga samvetskval över att skicka människor till den destination som motsvarar den väg de har valt.

Se The Bible Knowledge Commentary: New Testament s. 241, The Believer’s Bible Commentary s. 1424 och The Evangelical Commentary on the Bible s. 825 för mer information.

Fråga: Vem är det egentligen som knackar i liknelsen i Luk 13:25?

S: Även om liknelsen inte säger det direkt, antyder Jesus starkt att det judiska folket kommer att knacka och inte släppas in, om de förkastar honom.

Se ”Believer’s Bible Commentary”, s. 1424, för mer information.

F: Varför berättade dessa fariséer för Jesus i Luk 13:31 att Herodes Antipas (son till Herodes den store) planerade att döda honom?

S: Det kan finnas ett par skäl.

1. Kanske var just dessa fariséer välvilligt inställda till Jesus och önskade att han skulle vara i säkerhet.

2. Alternativt kanske de helt enkelt ville att Jesus skulle ge sig av. Kanske var dessa fariséer inte så mycket intresserade av att få Jesus dödad; de ville bara ha honom ur vägen. Se även nästa fråga. ”The Bible Knowledge Commentary: New Testament”, s. 241–242, stöder denna uppfattning.

3. Slutligen, om de kunde berätta för folket att Jesus flydde för sitt liv när han hörde hotet, skulle det undergräva Jesu status i folkets ögon som den mäktige Messias.

Se ”Believer’s Bible Commentary”, s. 1424, ”The Expositor’s Greek New Testament”, vol. 1, s. 569, ”The Evangelical Commentary on the Bible”, s. 825, och ”New International Bible Commentary”, s. 1211 för mer information om hur Jesus kunde ha fått höra detta av olika skäl.

Fråga: Bevisar Luk 13:31 att Herodes Antipas planerade att döda Jesus?

S: Nej, denna vers varken bevisar eller motbevisar det. Bibeln återger fariséernas ord, men den säger inte om de talade sanning eller inte. Många gånger kan människor idag höra om hot och måste reagera på dem utan att veta om de är sanna eller inte.

Fråga: Vad innebar Jesu svar på detta hot i Luk 13:31–33?

S: Det finns tre iakttagelser vi kan göra utifrån denna vers.

1. Jesus beskrev Herodes Antipas som en listig rävhona, vilket inte var en smickrande benämning. En räv ansågs på den tiden vara obetydlig. En räv ansågs också vara listig, både då och nu.

2. Jesus var inte rädd för honom och hade inget emot att de återgav hans svar till Herodes.

3. Jesus visste att han skulle dö på korset, men han visste också att allt skulle ske enligt Faderns tidsplan.

Se ”Believer’s Bible Commentary” s. 1424, ”Evangelical Commentary on the Bible” s. 824 och ”The Expositor’s Bible Commentary” vol. 8 s. 974 för mer information.

Fråga: Vad är det som är betydelsefullt med att säga ”välsignad är den som kommer i Herrens namn” i Luk 13:35?

S: Jesus kunde helt enkelt ha sagt: ”Ni måste säga: ’Välsignad är Jesus, Messias’, eller något liknande.” Men eftersom de inte accepterade att Jesus var Messias, uttryckte Jesus detta på ett nådigt sätt i termer som de kunde ta till sig. De skulle inte komma till himlen förrän de erkände den sanna Messias, som för dem var namnlös.

Det är intressant att jämföra hur Jesus och Paulus ”gjorde allt de kunde” i sina ansträngningar att förmedla sanningen, med det faktum att de aldrig kompromissade när det gällde evangeliets innehåll.

Fråga: Varför lät en farisé i ledande ställning Jesus undervisa i sitt hus i Luk 14:1?

S: Inte alla fariséer och ledare var emot Jesus – fråga bara Josef från Arimatea och Nikodemus. Faktum är att Apostlagärningarna 15:5 visar att tillräckligt många fariséer trodde på Jesus efter uppståndelsen för att de skulle bilda en egen grupp inom församlingen. Johannes 12:42 säger också att många fariséer trodde på Jesu lära, men i hemlighet eftersom de inte ville bli uteslutna ur synagogan.

Å andra sidan anser ”Believer’s Bible Commentary” (s. 1425) att det inte handlade om uppriktig vänlighet, utan om ett försök att sätta en fälla för Jesus. I Lukas 14:1 och följande står det ju att Jesus bevakades noga. Varför skulle fariséen bjuda in både Jesus och en man som behövde helas, om inte mannen dök upp oinbjuden?

Detta är dock fjärde gången som fariséerna tog upp frågan om sabbaten (Lukas 6:1–5; Lukas 6:11; Lukas 13:10–17), så Jesu undervisning om sabbaten var en stor stötesten för dem. Se The Expositor’s Bible Commentary vol. 8 s. 976, The Bible Knowledge Commentary: New Testament s. 242 och New International Bible Commentary s. 1211 för mer information.

Fråga: Vad är vattusot i Luk 14:2?

S: Detta medicinska tillstånd innebär en ansamling av vätska i kroppen. Det finns en rad olika orsaker, till exempel att hjärtats vänstra kammare inte fungerar som den ska, problem med levern eller lymfkörtlarna, lupus eller giftiga ämnen såsom argemoneolja. Argemone är ett ogräs som ofta växer i senapsfält och kan skördas tillsammans med senapsfröna. Se ”Believer’s Bible Commentary”, s. 1425, och ”Evangelical Commentary on the Bible”, s. 825, för mer information.

Fråga: Varför ställde Jesus frågor till dem i Luk 14:3–6?

S: De försökte sätta honom i en fälla genom att ha med sig någon som led av vattusot. Det kunde bero på leverproblem, njurproblem eller cancer. Jesus tog initiativet och bad dem ta ställning till om det var tillåtet att göra gott på sabbaten eller inte. Om de svarade ja, skulle goda gärningar som inte är förbjudna i Toran vara tillåtna. Om de svarade nej, skulle det visa var deras hjärtan egentligen låg: fästa vid sina regler istället för att göra gott för Gud. Se The Bible Knowledge Commentary: New Testament, s. 242 för mer information.

Fråga: Vad var poängen med Jesu undervisning om att ta den lägsta platsen i Luk 14:7–11?

S: För det första spelar platser ingen roll, och mänsklig ära spelar heller ingen roll. Vi bör snarare vara ödmjuka och sträva efter att behaga Gud. Att Gud hedrar oss är långt viktigare än någon mänsklig ära någonsin kan vara.

Detta är en bra text att dela med barn när de bråkar om vem som ska sitta i framsätet i bilen.

F: Varför gav Jesus i Luk 14:7–11 fariséerna undervisningen om att ta den lägsta platsen precis efter att han hade försökt rätta dem angående helande på sabbaten?

S: Vi kan spekulera i ett par orsaker.

1. Det som förenade fariséernas lära var önskan att bli hedrade och vinna ära. Uppfann de verkligen alla dessa regler om sabbaten på grund av sin kärlek till Gud? Nej, de ville ha den religiösa äran. Jesus antyder att man inte ska söka religiös ära; låt istället Gud sköta hedrandet.

2. Om fariséerna inte kunde bevisa att han hade fel när det gällde att bota med Guds kraft på sabbaten, borde de vara ödmjuka och sluta motsätta sig Jesus.

Fråga: Vad var Jesu poäng i Luk 14:12–15 när det gällde att bjuda in de fattiga, de lemlästade, de lama och de blinda?

S: I deras samhälle ansågs dessa människor inte vara lämpliga att bjuda in till en fest. De var inte lämpliga att arbeta, och oftast hade de inte möjlighet att återgälda en tjänst. Vi kan dra tre lärdomar av detta:

1. En sak är att Gud ofta väljer och använder dem som vi skulle betrakta som mindre än idealiska.

2. Dessa människor inser ofta att de inte är idealiska och är därför desto mer benägna att förlita sig på Gud och ge honom äran.

3. Sanningen är dock att ingen av oss är idealisk. Om Guds rättfärdighetsstandard jämfördes med fysisk hälsa, skulle vi alla vara lemlästade och blinda och utan rikedom eller något hopp, bortsett från Gud.

Se ”Bible Difficulties & Seeming Contradictions”, s. 117–118 för mer information.

Fråga: Vad var poängen med Jesu liknelse om banketten i Luk 14:16–24, just vid banketten?

S: När en av middagsgästerna uttalade en bordsbön för alla närvarande som skulle äta i Guds rike, utgick han från att alla där skulle äta i Guds rike. Jesus poängterade att inte alla som var där skulle vara närvarande och äta i Guds rike. Var Jesu ord vänliga? Om man tänker efter skulle det ha varit ytterst ovänligt av Jesus att tyst godkänna att alla där mådde bra och skulle äta i Guds rike, när så inte var fallet. Så ja, ibland är ord som låter stränga det vänligaste man kan säga.

Eftersom Jesu åhörare kunde relatera väl till människors banketter, berättade Jesus en liknelse för dem om Gud och hans bankett. Det vore underbart att äta vid Guds bankett; den sorgliga sanningen är dock att de flesta avvisar inbjudan. Precis som en bankettvärd kan bjuda in människor, och de antingen kan avböja eller acceptera, bjuder Gud uppriktigt in alla att ta del av hans nåd, och de kan antingen acceptera eller avböja. Det står att alla avböjde den andra inbjudan. I den kulturen brukade man skicka ut inbjudan ganska tidigt och sedan skicka en andra inbjudan, en påminnelse, senare. De hade olika ursäkter, vissa ganska tunna, men faktum är att värden bjöd in människor som inte ville komma. Om en mans äktenskap skulle tvinga honom att avböja att komma, varför togs då inte det upp vid den första inbjudan? Det verkar otroligt att någon skulle avböja en inbjudan till en fantastisk jordisk festmåltid, men det händer.

På samma sätt verkar det förmodligen otroligt för änglarna att någon skulle avböja Guds oerhört generösa erbjudande till varenda människa, men även det händer.

Se The Bible Knowledge Commentary: New Testament s. 242, The Expositor’s Bible Commentary vol. 8 s. 978, The Expositor’s Greek New Testament vol. 1 s. 574–575, New International Bible Commentary s. 1212 och Believer’s Bible Commentary s. 1426 för mer information.

F: Varför liknar berättelsen i Luk 14:16–24 liknelsen i Matt 22:1–10, men är ändå inte identisk med den?

S: Kom ihåg att Jesus undervisade i nästan tre år, vilket är betydligt längre tid än vad det skulle ta för en person att läsa evangelierna. Jesus predikade troligen en serie predikningar i en stad och flyttade sedan till nästa stad där han predikade en liknande serie predikningar. Dessa är liknande, men inte exakt desamma; kanske hade Jesus en något annorlunda åhörarskara och anpassade berättelsen lite. Se The Expositor’s Bible Commentary, vol. 8, s. 979 för mer information.

F: I Luk 14:23 tvingar husbonden folk att komma in – bevisar detta att människor inte har någon fri vilja att komma till Kristus?

S: Det bevisar inte detta mer än det bevisar att de som inte var inbjudna inte hade något ansvar att följa Gud.

Det är uppenbart att ingen i denna liknelse skulle tro att husbonden skickade ut en armé, lade folk i kedjor och tog med dessa människor som slavar till sin festmåltid. I denna liknelse innebär ”tvinga” snarare stark övertalning.

Om någon skulle försöka använda denna text för att bevisa att människor inte har någon fri vilja, skulle deras försök slå tillbaka. De ursprungliga gästerna var inbjudna, men kom ändå inte. Därmed var den ursprungliga inbjudan ett ”förlorat fall”. Dessutom, om någon i världen hade en önskan att komma, men inte var inbjuden, vore det då fel att ha den önskan? Det finns icke-kristna som gärna skulle vilja komma till himlen – åtminstone på sina egna villkor, om än inte på Guds villkor.

Observera att Granville Sharp-regeln har undantag: Lukas 14:23 och Efesierbrevet 2:20. Se Believer’s Bible Commentary, s. 2064, för mer information. Att följa Granville Sharp-regeln i Titusbrevet 2:13 stöder posttribulationismen.

Fråga: I Luk 14:24, varför fick ingen av de gäster som avvisades en andra chans?

S: Gud ger ofta människor flera möjligheter, men det finns en gräns. Även om antalet möjligheter inte är poängen med denna liknelse, har Gud ingen skyldighet att ge någon flera möjligheter.

F: Vad lär Luk 14:25–35 oss om att räkna ut kostnaden och om att underkasta sig Herren?

S: Man bör uppmanas att räkna ut kostnaden innan man åtar sig att följa Kristus. Å ena sidan hann inte Sakkeus städa upp sitt hus – eller sitt liv – innan Jesus kom till honom och förkunnade att Sakkeus hade fått frälsning. Å andra sidan rättar Luk 14:25–35 till den felaktiga uppfattningen att Jesus hellre skulle ha ett halvfärdigt torn än inget alls. Människor har inte kraften att städa upp sitt liv på egen hand, så vi kommer till Jesus innan våra liv är städade; men vi måste komma till Jesus med åtagandet att låta honom städa upp vårt liv. Se Evangelical Commentary on the Bible, s. 826, för mer information.

Fråga: Hur ska Jesu lärjungar i Luk 14:26 ”hata” sin far, mor, hustru, barn och bröder?

S: Sammanhanget i både denna text och deras kultur, som bygger på Mose lag, skulle tolka detta som att det betyder ”älska mindre”. Jesus säger inte åt dem att bryta mot Guds ord, som säger att man ska älska sina föräldrar i 2 Mos 20:12 och senare att älska sina hustrur i Efesierbrevet 5:25. I 5 Mosebok 21:15, till exempel, när det talas om en man som älskar en av sina hustrur mer än den andra, används ordet ”hata”. En liknande formulering används i 1 Mosebok 29:31 där Jakob älskade Rakel mer än Lea. Matteus 10:37 visar att Jesu poäng är att vi inte ska älska våra föräldrar mer än vi älskar Gud.

Se ”Hard Sayings of the Bible” s. 475–476, ”The Complete Book of Bible Answers” s. 56–57, ”The Believer’s Bible Commentary” s. 1427 och ”Bible Difficulties & Seeming Contradictions” s. 116, 210 för mer information.

Fråga: Hur förhåller sig Jesu undervisning om föräldrar i Luk 14:26 till lagen?

S: Tre punkter att beakta i svaret.

1. Jesu åhörare var alla väl förtrogna med den mosaiska lagen om föräldrar, och Jesus visste det.

2. Jesu poäng handlade om balans. Att älska Gud är det första budet, och att älska andra är det andra, inte tvärtom.

3. Om din kärlek eller lojalitet till föräldrar, barn eller någon annan är större än din kärlek och lojalitet till Gud, måste du ändra dina prioriteringar. Även goda saker kan bli avgudar.

Fråga: Hur ska man, enligt Luk 14:28, räkna ut vad det kostar att följa Jesus och vad det kostar att inte följa honom?

S: Att följa Jesus halvhjärtat, eller försöka följa honom ett tag och sedan vända om, gör ingen nytta alls. En icke-kristen som kom till en bibelstudie frågade mig en gång: ”Om jag inte gör Jesus till Herre över mitt liv, kommer kristendomen då att göra mig någon nytta?” Jag svarade att förutom på några mindre, obetydliga sätt, så i princip inte. Det är allt eller inget. Du måste överlämna ditt liv till Jesus. När vi predikar evangeliet måste vi också predika om att räkna ut kostnaden. Jesus vänder sig mot halvhjärtade efterföljare.

John Calvin sa: ”Jag gav upp allt för Kristus, och vad har jag funnit? Jag har funnit allt i Kristus.” Henry Drummond sa: ”Inträdesavgiften till himmelriket är ingenting; den årliga avgiften är allt.”

Se Believer’s Bible Commentary s. 1428 och New International Bible Commentary s. 1213 för mer information.

Fråga: Vad syftar denna strid på i Luk 14:31–32?

S: Detta skulle ligga i åhörarnas tankar, eftersom det fanns en möjlighet att Herodes skulle gå i krig mot Aretas, sin svärfar. Men Jesu liknelse går utöver detta och säger att det i allmänhet inte finns någon nytta i att påbörja något som man inte kan fullfölja. Att påbörja något som man inte fullföljer kan faktiskt vara värre än att inte påbörja det alls. Det kan vara bättre att avstå från en efterlängtad, potentiell seger, om man ändå inte skulle vinna.

Se *The Expositor’s Greek New Testament*, vol. 1, s. 567, och *The Bible Knowledge Commentary: New Testament*, s. 244, för mer information.

Fråga: Vad menade Jesus i Luk 14:34–35 med att salt som har förlorat sin smak endast duger till gödselhögen?

S: Salt är i allmänhet bra för att tillhandahålla livsnödvändigheter, smaksätta och konservera mat. Salt som har förlorat sin smak, genom utspädning med smuts eller av andra orsaker, är inte till mycket nytta. Det salt som blir kvar kommer, om det läggs på en gödselhög, att få den att brytas ned långsammare, vilket innebär en mindre koncentrerad illalukt. Se The Expositor’s Greek New Testament, vol. 1, s. 577, och The Tony Evans Bible Commentary, s. 992, för mer information.

Fråga: På vilka sätt kan vissa kristna idag ”förlora sin sälta”, enligt Luk 14:34–35?

S: Rent naturligt sett var salt av hög kvalitet dyrt. Senare, i den afrikanska staden Timbuktu, sägs det att ett pund salt var värt ett pund guld. Saltigheten kan förlora sitt värde på ett par sätt. Det kan innehålla små mängder av föroreningar som smakar illa. Eller så kan det spädas ut med inaktivt, smaklöst fyllnadsmaterial, så att även om det fortfarande ser likadant ut, är till och med den goda delen värdelös eftersom den är utspädd.

Andligt sett kan någon arbeta hårt i tjänsten, men bara en liten smula oärlighet, girighet eller begär kan förstöra hans eller hennes vittnesbörd. Alternativt kan en person vara ivrig att tjäna Gud när han eller hon har tid, men på grund av ett krävande jobb, stora tidskrav från livsstilen, underhållning eller andra saker, agerar han eller hon helt enkelt som om det finns många viktigare saker att göra än att tjäna Gud.

Se ”Believer’s Bible Commentary”, s. 1427–1428, för mer information.

Fråga: Vad har de tre liknelserna i Luk 15:1–32 gemensamt?

S: Alla tre liknelserna handlar om att vara förlorad och glädjen över att bli återfunnen. Liknelsen om de 99 + 1 förlorade fåren visar att Gud söker upp de förlorade, och glädjen över att hitta det enda är större än de 99 som inte längre behöver hittas. Liknelsen om de 9 + 1 förlorade mynten visar att Gud söker mycket grundligt, och gläder sig över att hitta det förlorade. Liknelsen om den förlorade sonen visar att Gud förlåter och tar tillbaka de förlorade och de som har gått vilse. När vi söker Guds hjärta vill vi naturligtvis att vår kärlek och vår inställning till andra också ska spegla Guds kärlek och inställning.

Genom hela Lukas 15 vill Gud att vi ska ha ett hjärta för de förlorade, precis som han har. I Lukas 16 vill Gud att vi ska ha ett sinne för de förlorade.

Fråga: Vad är huvudpoängen i Luk 15:1–32: att de är förlorade, att de omvänder sig eller glädjen?

S: Är huvudpoängen i liknelserna omvändelsen eller glädjen? Det nämns inte att det förlorade fåret eller myntet omvänder sig, så den främsta poängen i dessa liknelser är glädjen, inte omvändelsen. Fariséerna, trots alla sina studier, förstod inte Guds hjärta. Så när fariséerna i sin självrättfärdighet kritiserade Jesus för att umgås med syndare, svarade Jesus i huvudsak genom att berätta tre liknelser om glädje för dem.

Se New International Bible Commentary, s. 1213, och The Tony Evans Bible Commentary, s. 994, för mer information.

Fråga: Hur kan vi, enligt Luk 15:1, göra oss ”tillgängliga” för grova syndare, så att de vet att vi älskar dem, även om vi inte godkänner det de gör?

S: Visa dem att du respekterar dem, älskar dem, bryr dig om dem och är villig att ägna tid åt att hjälpa dem. Även om det är bra att umgås med dem, ska du inte ägna tid åt att göra saker som innebär moraliska kompromisser tillsammans med dem.

Det finns dock ett antal saker vi måste inse om oss själva.

1) Ibland kan vi ha en tendens att umgås med de 99 ”rättfärdiga fåren” istället för att ha ett hjärta som söker efter det förlorade fåret.

2) Din karaktär kan bli kritiserad för att du umgås med syndare.

3) Ibland är det bäst för dig att inte umgås med dem. En gång blev en kristen flicka privat uppmanad av en ateist att ha sex. Flickan avvisade honom, men hon förblev ändå vänlig mot honom. Det beror på situationen om hon borde ha undvikit honom eller inte. Om han tolkade hennes vänlighet som en inbjudan till honom, då borde hon ha undvikit honom.

4) Ibland kan icke-troende dra ner oss eller locka oss till ogudaktiga saker. Medan Bibeln säger att vi ska motstå det onda, säger den aldrig att vi ska motstå frestelsen; snarare ska vi fly från frestelsen.

Se ”Believer’s Bible Commentary” s. 1428, ”New International Bible Commentary” s. 1213, 1214 och ”The Tony Evans Bible Commentary” s. 992 för mer information.

Fråga: I Luk 15:2, när ska troende idag äta eller inte äta tillsammans med syndare?

S: Gamla testamentet säger inte att de inte fick äta tillsammans med icke-troende, men judarna på Jesu tid följde sin egen tradition att inte äta tillsammans med icke-troende, vilket framgår av Apostlagärningarna 10:28 och Galaterbrevet 2:12–14. Men Galaterbrevet 2:12–14 visar att vi ska äta tillsammans med alla människor, och de enda undantagen är följande.

1. 2 Tessalonikerbrevet 3:10 visar att om en person vägrar att arbeta, ska denne inte äta.

2. 2 Tessalonikerbrevet 3:14 säger att vi inte ska ha något att göra med dem som påstår sig vara troende men väljer att inte följa det som Paulus skrev.

3. 2 Johannesbrevet 7–11 säger att den som är en förförare inte ska välkomnas in i våra hem.

4. 1 Korintierbrevet 5:9–13 säger att även om vi kan umgås med omoraliska, giriga, rövare eller avgudadyrkare, ska vi inte äta tillsammans med någon av dessa om de påstår sig vara kristna.

Fråga: I Luk 15:8–10, hur skulle en kvinna kunna förlora och sedan hitta ett sådant mynt?

S: Denna liknelse antyder att tio silvermynt var allt hon hade. Ett silvermynt var här troligen en drachma, motsvarande en denar, vilket var en dagslön för en arbetare. Mynten kan ha givits som brudgåva, och en kvinna kunde bära silvret som huvudbonad. Idag är det något liknande i Indien, där kvinnor kan bära det guld de fått som brudgåva.

Om kvinnan trodde att hon hade tappat bort det i huset, skulle hon göra stora ansträngningar för att sopa golvet, och myntet kunde kanske slå an mot något.

I ”The Expositor’s Greek New Testament”, vol. 1, s. 578, påpekas att kvinnan inte ger grannarna en formell inbjudan att fira; snarare har hon en trygg förväntan om att de kommer att göra det.

Se The Expositor’s Bible Commentary, vol. 8, s. 982, New International Bible Commentary, s. 1213–1214, The Bible Knowledge Commentary: New Testament, s. 244, och The Tony Evans Bible Commentary, s. 992–993 för mer information.

Fråga: Varför blir vissa barn, även till troende föräldrar, ”förlorade söner” enligt Luk 15:12–13?

S: Det kan bero på en kombination av minst åtta faktorer.

1) Att de känner sig begränsade och måste leva efter normer som de kanske inte själva skulle välja i det här skedet av livet.

2) Lockelsen av ett vilt liv.

3) Känslan av att ”gräset är grönare på andra sidan staketet”.

4) Grupptryck eller förföljelse: antingen socialt eller värre.

5) Psykisk ohälsa

6) Besvikelse som krossade deras förhoppningar eller förväntningar.

7) Rädsla för att gå miste om något, vilket gör att han känner att han måste agera för att fullt ut tillfredsställa allt han önskar sig i livet just nu; han kunde inte vänta tills hans far gick bort.

8) Bristande hänsyn till de eventuellt höga kostnaderna för deras syndiga handlingar.

Se The Tony Evans Bible Commentary, s. 993, för mer information.

Fråga: Vem representerar de två sönerna och fadern i Luk 15:17–18?

S: Fadern representerar Guds hjärta. Fadern välkomnade den förlorade sonen, men vädjade också innerligt till den äldre sonen.

Den äldre sonen representerar fariséerna enligt ”The Bible Knowledge Commentary: New Testament”, s. 245. För människor som kritiserade Jesus för att han åt tillsammans med syndare skulle denna liknelse kännas som en stöt. Men detta kan generaliseras till alla religiösa människor som värderar sina gärningar och sin religion högre än att älska andra.

Det finns ett par olika tolkningar av den yngre sonen. I *The Believer’s Bible Commentary: New Testament*, s. 244, sägs att den yngre sonen egentligen handlar om avfallna troende, eftersom han var en son innan han bad om arvet. Å andra sidan handlar det inte om frälsning här, utan endast om faderns kärlek. Vanligast är dock uppfattningen att den yngre sonen var vilken förlorad människa som helst. Även om han kanske var religiös, var han förlorad.

Fråga: I Luk 15:17–18, ångrade den förlorade sonen sig, eller var han bara hungrig?

S: I Luk 15:14 står det att det kom en hungersnöd. Under hungersnöden ville folket i det främmande landet inte ha honom och värderade honom inte; de gav honom bara svinfoder av medlidande, men kanske just sådan usel mat för att uppmuntra honom att ge sig av. Det skulle vara förnedrande för en jude att tvingas ha ett jobb som svinfödare. Där fanns varken mat, kärlek eller hopp om någon förändring. Det hebreiska uttrycket ”komma till sans” antyder omvändelse. Det kan ha varit båda delarna. Det var säkert hunger, men hunger kan också leda till omvändelse.

Se The Expositor’s Bible Commentary vol. 8 s. 984, The Expositor’s Greek New Testament vol. 1 s. 580–581, The Evangelical Commentary on the Bible s. 827 och The Bible Knowledge Commentary: New Testament s. 245 för mer information.

Fråga: Varför tog fadern tillbaka den förlorade sonen i Luk 15:20–24, och borde han ha gjort det?

S: Fadern såg sonen redan innan sonen kom nära; av detta kan vi se att fadern ofta hade hållit utkik efter honom. Fadern tog tillbaka den förlorade sonen helt enkelt av medkänsla, eftersom han älskade honom. Alla goda gärningar som sonen hade gjort var förlorade. Sonen hade gjort fadern orätt och visat brist på respekt, men fadern förlät frivilligt sin son som återvände. Festen kan ha varit ett sätt att visa tjänarna, grannarna och andra vem sonen var och att han hade återupprättats.

En västerländsk kristen läste en gång upp liknelsen för olika människor i Mellanöstern, som inte var kristna och inte kände till liknelsen, och frågade dem vad som skulle hända om en son bad om arvet. Han fick svar som ” t skulle aldrig inträffa” och ”jag skulle slå min son om han sa så”. Ett annat svar kom från en man som sa att han hört talas om att det hade hänt, och inom ett år dog fadern, med brustet hjärta.

Fadern hade ingen skyldighet att ta tillbaka sonen, så ingenting säger att han ”borde” ha gjort det. Fadern hade dock rätt att vara generös, och han tog nådigt tillbaka sin son.

Se The Expositor’s Greek New Testament, vol. 1, s. 582 för mer information.

Fråga: Hade den äldre brodern en giltig poäng i Luk 15:25, 29–30?

S: Svaret beror på om man anser att pengar och rikedomar är viktigare än människor. Den äldre brodern ansåg att fadern borde älska honom på grund av hans arbete. Den äldre brodern fick tillbaka en bror, vilket han uppenbarligen inte värderade lika högt som ytterligare en gödd kalv. Broderns oro för rättvisa, ända ner till en enda gödd kalv, avslöjade en brist på kärlek. Lägg märke till att den äldre brodern inte sa ”min bror” utan snarare ”den här din son”.

Det har sagts att vissa människor använder saker och älskar människor, medan andra älskar saker och använder människor. När en äkta kristen ens börjar älska saker mer än människor, då är deras perspektiv långt ifrån det som Gud vill att det ska vara. Saker kan innefatta materiella ägodelar, kunskap, ritualer och till och med religion. Det enda som vi uppmanas att älska mer än människor är Gud.

Se ”Hard Sayings of the Bible”, s. 476–477, ”The Tony Evans Bible Commentary”, s. 995, och ”The Bible Knowledge Commentary: New Testament”, s. 245 för mer information.

Fråga: Vad är Jesu poäng när det gäller den äldre broderns reaktion i Luk 15:28?

S: En fårägare med 99 får var välbärgad, och en kvinna med endast tio mynt var ganska fattig. Men bortsett från det är alla dessa tre liknelser ganska lika – tills vi kommer till Lukas 15:28. De 99 fåren och de 9 mynten som aldrig gått förlorade klagar inte och blir inte arga. Det var inte av rättviseskäl som fadern tog tillbaka den förlorade sonen, utan på grund av barmhärtighet och kärlek. Faderns benämning är bokstavligen ”mitt barn” – teknon – vilket är mer ömt än ”min son”. Än i dag bryr sig vissa människor mer om rättvisa och straff än om barmhärtighet och kärlek. Det finns plats för båda, men enligt Jakob 2:13 segrar barmhärtigheten över domen.

Kom den äldre brodern till slut till insikt och firade han eller inte? Jesus sa inget om det, och det var medvetet. Jesus frågade i grunden fariséerna var deras hjärta fanns. Kommer ni att ändra er och dela Guds hjärta eller inte?

Se The Expositor’s Bible Commentary vol. 8 s. 984–985, The Evangelical Commentary on the Bible s. 827 och The Tony Evans Bible Commentary s. 993 för mer information.

Fråga: I Luk 16:1, är den rike mannen/herren Jesus, Gud Fadern eller någon annan?

S: Inget pekar på att herren skulle vara Jesus eller Fadern. Det handlar helt enkelt om en rik man, och Jesus använder en vardaglig situation för att dra några livslärdomar. Se Evangelical Commentary on the Bible, s. 827, för mer information.

F: I Luk 16:6–9, på vilket sätt var förvaltaren oärlig här?

S: Förvaltaren (eller hushållets ekonomichef) hade redan före liknelsen ertappats med att ”slösa bort” sin herres tillgångar, så förvaltaren var oärlig eller försumlig redan innan liknelsen började. Kanske lovade han att göra sitt bästa för att förvalta sin herres pengar, men hade inte sin herres bästa i åtanke. Förvaltarens oärlighet föregick alltså minskningen av räkningarna, även om herren inte hade någon förkunskap om att räkningarna skulle minskas.

Den exakta termen användes i Qumran-rullarna där den betydde ”världslig” eller beskrev tidens karaktär, enligt The Expositor’s Bible Commentary vol. 8, s. 987.

Fråga: Varför berömdes den oärlige förvaltaren i Luk 16:6–8?

S: Man måste känna till en del kulturell bakgrund för att förstå svaret. Även om israeliterna hade fått befallning att inte ta ut ränta av varandra på lån (3 Mos 25:35, 2 Mos 22:25), var verkligheten vid denna tid att de ofta gjorde just det. Dessutom var det tillåtet att ta ut ränta av utlänningar (5 Mos 23:20).

Förvaltaren återlämnade 50 av 100 krukor med olivolja och 20 av 100 behållare med vete. I Wycliffe Bible Dictionary, s. 1761, anges att den gällande räntesatsen för spannmål var 25 % till 33 1/3 %. 80 behållare med vete plus 25 % ränta skulle motsvara 100 behållare. Jag har hört en tolkning om att räntan på olivolja var 100 %, men jag har inte kunnat bekräfta detta, även om New Geneva Study Bible, s. 1636, också framför detta som en teori. I *The Expositor’s Bible Commentary*, vol. 8, s. 988, står det att 100 behållare vete var en stor mängd: skörden från cirka 100 acres enligt *Jeremias Parables of Jesus*, s. 181. På samma sätt står det i *Evangelical Commentary on the Bible*, s. 828, att tjänaren drog av den ränta som hade tagits ut, trots att lagen i Gamla testamentet sa att ränta inte fick tas ut överhuvudtaget.

Genom att ge dessa ”rabatter” bedrog förvaltaren kanske inte sin herre, utan tog snarare bort räntan som han ändå inte borde ha tagit ut av en landsman. Det är en viktig punkt att förvaltaren INTE försökte få tillbaka sitt jobb; han visste redan att det inte gick. Förvaltaren försökte istället ställa sig in hos fordringsägarna så att de kanske skulle överväga att ge honom ett jobb.

Antingen kände herren till rabatterna eller så gjorde han det inte. I ”The Believer’s Bible Commentary”, s. 1430–1431, anges att herren kände till det, och att han (kanske motvilligt) berömde förvaltaren för hans framsynthet. ”The Bible Knowledge Commentary: New Testament”, s. 246, och ”The Expositor’s Bible Commentary”, vol. 8, s. 987, anger också att den rike mannen kände till det och ändå berömde förvaltaren för hans klokhet.

Ibland, när ett företag eller en investerare är på väg att gå i konkurs, sänker banken godtyckligt lånebeloppet något. Det är bättre att få något mindre pengar och slippa utmäta än att inte få några pengar alls och endast säkerheten.

Fråga: Hur ska troende, enligt Luk 16:9, skaffa sig vänner med hjälp av pengar?

S: Den oärlige förvaltaren framstod som generös vid den tidpunkten, inte av osjälvisk altruism, utan av kall pragmatism. När troende inser det jordiska rikedomarnas tillfälliga värde bör de vara desto mer villiga att avstå från rikedomar för evangeliets skull. Som den berömde kristne missionären och martyren Jim Elliot skrev i sin dagbok: ”Han är ingen dåre som ger bort det han inte kan behålla för att vinna det han inte kan förlora.”

I boken *Hard Sayings of the Bible*, s. 477–478, tilläggs: ”’Ni förstår’, sade Jesus, ’världsliga människor, som inte tänker längre än detta nuvarande liv, kommer ibland att uppträda mer förnuftigt och förutseende än de som lever för den andra världen, ’ljusets barn’. De använder materiell rikedom för att förbereda sig för sin jordiska framtid; varför kan inte ljusets barn använda den för att förbereda sig för sin eviga framtid?…”

Fråga: I Luk 16:9, om du upptäcker att du redan har varit orättvis eller trolös i Guds ögon, vad bör du då göra för att behaga Gud?

S: Att inse din synd och be Gud om förlåtelse är en bra början, men det krävs mer. Kanske bör du också be om ursäkt till de människor som du har gjort orätt mot. Se också till, när det är möjligt, att ersätta dem för det som togs ifrån dem, antingen direkt av dig eller indirekt till följd av dina handlingar.

F: Tänk dig, i Luk 16:9, hur trevligt det vore att ha kunder, leverantörer och affärspartners som alltid behandlar dig rättvist – även när du inte är medveten om orättvis behandling – och alltid talar sanning till dig. Vad kan du göra för att bli en sådan person?

S: Det är helt i sin ordning att förhandla om ett avtal, och det är helt i sin ordning att inte berätta allt du vet för alla. Men du bör inte ljuga, inte ens om det är vad folk kallar en ”vitt lögn”. Det är helt i sin ordning att förhandla hårt för att få ett bra avtal, men det finns en gräns: om den du förhandlar med är desperat kan du gå från att bara vilja få ett bra avtal till att utnyttja personens desperation. Behandla andra så som du själv vill bli behandlad. Är du den typ av person som du själv skulle vilja arbeta för, leda eller göra affärer med?

Det finns inget löfte om att du kommer att bli rikare genom att göra dessa saker. Men du kommer att behaga Gud bättre genom att göra det.

Se The Tony Evans Bible Commentary, s. 994, för mer information.

Fråga: Hur kan vi, med utgångspunkt i Luk 16:9, bättre komma ihåg att vi är förvaltare – inte ägare – av det som Gud har välsignat oss med?

S: Tänk först på vilka gåvor eller talanger du har utöver vad du förtjänar. Du har inga sådana. Tänk sedan på vilka ägodelar eller pengar du har utöver Guds nåd. Du kanske har skördat vissa frukter och åstadkommit vissa saker genom hårt arbete, men vem gav dig förmågan och omständigheterna där ditt hårda arbete skulle ge resultat?

För det andra, fundera på hur länge du kommer att ha de jordiska välsignelserna du för närvarande har. Någon sa att det inte finns några flyttbilar bakom begravningsbilarna. Allt kommer att försvinna, ges till andra, som kanske eller kanske inte använder dem klokt, som det står i Predikaren 2:18–19.

Slutligen, tro på Ordspråksboken 8:10–11 där det står att visdom är bättre än guld eller silver. Använd all din extra tid och energi på att söka Guds visdom och hans rike, inte guld eller silver. De rikedomar du har är inte målet; de är verktyg som hjälper dig att uppnå ditt mål att tjäna Gud och främja hans rike.

Se The Tony Evans Bible Commentary, s. 994–995, för mer information.

Fråga: Varför hånade fariséerna, som älskade pengar, Jesus i Luk 16:14?

S: ”The Bible Knowledge Commentary: New Testament”, s. 246, uttrycker detta väl genom att säga att Jesus var en fattig man, följd av andra fattiga män, som försökte lära dem om pengar. En sjättedel av alla verser i evangelierna handlar om pengar. I Lukas handlar 18 av 40 liknelser om pengar. Fariséerna ansåg att det var förenligt att tjäna både pengar och Gud.

Se Evangelical Commentary on the Bible, s. 828, för mer information.

F: I Luk 16:15f, vilka är några saker som världen värdesätter högt men som är en styggelse i Guds ögon?

S: Vissa former av oärlighet och att agera utifrån slughet uppskattas av världen. I filmerna i serien ”Ocean’s XX” är ”hjältarna” gänget som stjäl miljoner från kasinon. I ”Minions”-filmerna är de ”goda” de som stjäl från andra. Människor beundras ibland om de gör något ekonomiskt felaktigt eller tvivelaktigt och kommer undan med det. I Psalm 49:18 och följande står det att människor kommer att berömma dig om du klarar dig bra. Märkligt nog blir dock samma människor utskällda som skurkar om de begår ett misstag eller åker fast. Det är nästan som om de inte ser upp till dem på grund av deras moraliska karaktär, utan av avund. Tydligen blev Kim Kardashian känd efter att ha spelat in en sexscen. Så hur många avsnitt av Kardashians tv-serie har du sett? Om det är fler än noll, varför gjorde du det?

Se The Tony Evans Bible Commentary s. 995 och Believer’s Bible Commentary s. 1432 för mer information.

Fråga: I Luk 16:16 och Matt 11:12, är ”himlen” aktivt delaktig i något eller passiv i den meningen att något görs mot den i dessa verser?

S: Först lite grammatik, sedan tre synsätt och därefter svaret.

I ”Hard Sayings of the Bible”, s. 479–480, och ”The Evangelical Commentary on the Bible”, s. 829, sägs det att det grekiska verbet här är tvetydigt. Det kan vara aktivt, till exempel ”Himmelriket inbjuder alla att komma”, eller passivt, till exempel ”människor strävar efter att komma in i himmelriket”, eller ”himmelriket utsätts för våld…” eller ”män tvingar sig in i himmelriket”.

1) Aktiv form: ”Himmelriket inbjuder alla att komma.” NET Bible ansluter sig till denna tolkning, och ”Evangelical Commentary on the Bible”, s. 829, menar att denna tolkning är den mest övertygande.

2) Passiv: Alla försöker ta sig in. ”The Believer’s Bible Commentary”, s. 1432, stöder denna uppfattning.

3) Passivt och våldsamt: Människor använder världsligt våld för att försöka ta sig in. ”The Bible Knowledge Commentary: New Testament”, s. 247, och de flesta översättningarna ansluter sig till denna tolkning.

Svaret: I Matteus 11:12 används ordet ”våld” två gånger och det framgår att människorna är aktiva och våldsamma. I sammanhanget med fariséerna är det en kritik mot religiösa människor som försöker använda våldsamma eller världsliga medel för att komma in i Guds rike. Hela Lukas 16 handlar om trofasthet och girighet, och fariséerna nämns specifikt i Lukas 16, eftersom alla dessa saker även gäller dem.

Fråga: Hur försöker vissa i Luk 16:16f och Matt 11:12 med våld ta sig in i Guds rike/himlen?

S: I ”The Believer’s Bible Commentary” (s. 1432) påpekas att sammanhanget kring Lukas 16:16 helt och hållet handlar om fariséerna och deras girighet samt deras giriga hyckleri. Detta gäller oavsett om människor försökte ta sig in i Guds rike eller att förstöra det rike som Johannes Döparen predikade om. I ”The Believer’s Bible Commentary”, s. 1244, påpekas att Johannes Döparens predikan utlöste en kraftig reaktion.

Det är viktigt att förstå vilket rike som avses här. Detta betyder inte nödvändigtvis att alla som tvingar sig in kommer att få frälsning, utan snarare att de tvingar sig till en plats i Guds synliga uttryck för sitt rike på jorden.

Slutsatsen är att vi måste beakta såväl medlen som målen. Vissa ville komma till himlen, vilket är bra, men de försökte använda världsliga vapen för att nå dit.

Se ”Hard Sayings of the Bible”, s. 479–480, och ”Evangelical Commentary on the Bible”, s. 828, för mer information.

Fråga: I Luk 16:17 står det att det är lättare för himlen och jorden att förgås än att den minsta delen av lagen upphör att gälla. Varför kan då kristna äta fläsk, kamelkött och skaldjur, och varför utför de inte längre djuroffer?

S: Jesus upphävde här den gamla testamentliga lagen.

Mat: Jesus sade att det inte var det som gick in i en människa som gjorde henne oren, utan det som kom ut ur en människa, i Matteus 15:10, 17–20 och Markus 7:14–15.

I Markus 7:19 tilläggs att Jesus därmed förklarade all mat ren.

En Guds ängel beordrade Petrus att döda och äta djur som tidigare ansågs orena i Apostlagärningarna 10:12–16.

Muslimer borde kunna relatera till denna punkt, eftersom Muhammed likaså inte följde den gamla testamentets lag när han åt kamelkött.

Offer: Israeliterna skulle utföra offer; tyvärr blev det för många en ritual där innebörden gick förlorad. Offret är lika viktigt, eller till och med viktigare, för kristna än för israeliterna, vilket Hebreerbrevet 7:23–10:26 visar. Även vi behöver ett offer, och vårt offer fullbordades en gång för alla av vår överstepräst, Jesus Kristus, som offrade sig själv på korset.

Fråga: Varför kallas den rike mannen ofta för Dives i Luk 16:19?

S: Eftersom Lasarus nämns i denna liknelse har vissa traditioner gett den rike mannen namnet ”Dives”. Dives är dock bara det latinska ordet för en rik man.

Lazarus var den grekiska formen av det hebreiska namnet Eleazar, vilket betyder ”Gud har hjälpt”. Hades, på hebreiska Sheol, är graven. Detta ord används tio gånger i Nya testamentet. Se The Expositor’s Bible Commentary, vol. 8, s. 992 för mer information.

F: Vilka är huvudpunkterna i liknelsen i Luk 16:19–31?

S: Jesus berättade liknelser om pengar, och han fortsätter med ytterligare en. Många judar ansåg att materiell rikedom var ett tecken på Guds gunst. Det skulle vara en chock att höra att en rik jude hamnade i elden.

Det finns tre huvudpunkter.

1) Dödens oåterkallelighet och medvetandet efter den.

2) Det går bättre för de gudfruktiga än för de ogudaktiga som inte bryr sig om de fattiga.

3) Människor har en tillräcklig vägledning i Skrifterna.

Se New International Bible Commentary, s. 1216, och Believer’s Bible Commentary, s. 1433, för mer information.

Fråga: Hur tolkar Jehovas vittnen berättelsen om Lasarus och den rike mannen i Luk. 16:19–31?

S: Denna liknelse motbevisar själens sömn, enligt Believer’s Bible Commentary, s. 1433. Jehovas vittnen är dock av en annan åsikt. Detta har jag fått höra muntligt av ett Jehovas vittne, och delar av det har jag även sett i skriftlig form. Håll i hatten, för detta är ganska märkligt.

Den rike mannen representerar fariséerna (eller prästerskapet) som känner sig skämda av den trogna tjänarklassen (som följer Gud). Hundarna symboliserar falska lärare, medan brödsmulorna står för Guds lära. ”Livstid” i Lukas 16:24 betyder att de levde under lagens system. Döden betyder inte fysisk död, utan en förändring av ställning. Att Lasarus fördes bort av änglar, medan den rike mannen begravdes, innebär att de bytte tillstånd, vilket skedde antingen efter att Jesu ande uppstod i en andlig kropp, eller annars vid pingsten. (Jag är lite osäker på detta.) Plåga innebär här inte fysisk obehag och begränsning som det gör på andra ställen. Det betyder snarare psykisk ångest över att gudfruktiga predikanter säger dåliga saker om dem. Eftersom [förmodligen] människor som bränns inte längtar efter vatten, är elden inte bokstavlig eld. Den stora avgrunden innebär helt enkelt att hela gruppen inte kan ta sig över, även om enskilda individer kan göra det.

Som det står i *When Cultists Ask*, s. 149: ”Eftersom denna text så uppenbart stöder tanken på ett medvetet liv efter döden – liksom medvetet lidande för de ogudaktiga efter döden – gör Jehovas vittnen stora ansträngningar för att omtolka den.”

Se även nästa fråga.

F: Vad är svaret på Jehovas vittnens tolkning i Luk 16:19–31?

S: Fyra punkter att beakta i svaret.

1. De tidiga kristna, som talade grekiska, trodde enhälligt på medvetna plågor efter döden för de ogudaktiga. Förutom de tidiga kristna skrifterna kan man helt enkelt läsa Matteus 13:40–42, 50, Uppenbarelseboken 20:10 och Uppenbarelseboken 14:9–11

2. Även judarna trodde detsamma. Detta bevisas av 1 Enok 22:1–4, Moses upptagande 10:10, 2 Esra 7:36, Judit 16:17 och Salomos psalmer 3:13. Se diskussionen om Lukas 23:43 för de faktiska citaten. Rabinerna föreställde sig att Sheol/Hades bestod av två delar åtskilda av en mur, en palm- eller fingerbredd (se Weber, *Lehre des Talmud*, s. 326f) enligt *The Expositor’s Greek Testament*, s. 589.

3. Jesus gjorde ingenting för att tillrättavisa eller korrigera dessa påstått felaktiga trosuppfattningar. I själva verket bekräftade Jesus dem genom att använda dem utan att korrigera dem. Dessutom är de termer som Jesus använde: ”Abrahams famn” och ”Paradiset” faktiskt termer som används i den judiska Talmud.

4. Antingen bedrog Jesus dem genom att stödja den påstått falska tron på ett medvetet liv efter döden, eller så framställde Jesus något som allmänt ansågs vara sant som om det vore sant.

En illustration som jag gav till två missionärer från Jehovas vittnen belyser denna punkt.

Anta att jag en dag plockade upp ett exemplar av Jehovas vittnens tidskrift Awake, och där stod berättelsen om två pojkar. Den ene växte upp och följde Gud, och det hände honom goda saker efter att han dött. Den andre pojken växte upp och förkastade Gud, och efter att han dött återföddes han som ett insekt. Sedan frågade jag dem om de trodde att jag någonsin skulle läsa något sådant i tidskriften ”Awake”, och de svarade att det absolut inte var fallet, eftersom reinkarnation inte var bibliskt. Jag höll med, men frågade sedan: Skulle de inte ändå försöka använda en falsk lära som reinkarnation för att bevisa en sann poäng, nämligen att man bör följa Gud? De var starkt emot detta och sa att det vore vilseledande av dem. Jag höll med, men sa att om medvetandet hos de ogudaktiga efter döden var en falsk lära, menade de då inte att Jesus gjorde precis det?

Fråga: Vad säger Luk 16:19–31 om de fattiga?

S: Denna text är en kraftfull tillrättavisning riktad mot många (men inte alla) rika. Den rike mannen kallas ”den rike mannen” tre gånger innan han dör, men varken han eller Lasarus kallas den rike mannen eller den fattige mannen efter att de har dött. Namnet ”Lasarus” betyder ”hjälpt av Gud”, men ändå var han så utblottad att hans sår slickades av hundar. Hundars saliv är mer antiseptisk än vår, så till och med de herrelösa hundarna hjälpte Lasarus mer än den rike mannen gjorde. De fattiga, fångarna och de förtryckta må vara osynliga för oss, men de är inte alls osynliga för Gud. På samma sätt kan vissa av de människor som idoliseras i denna värld vara vanhedrande i Guds ögon. Vi bör inte beundra dem som lever ett liv som Gud skulle förakta. Om vi bara kunde se människor och saker med Guds ögon!

Fråga: Vad säger Luk 16:19–31 om de rika?

S: Det står uttryckligen inte att rikedom är något ont, eftersom det nämner Abraham i paradiset, och Abraham var, både enligt forntida och moderna mått, en oerhört rik man. Många av de rika lider dock av vad Darrell Bock kallar ”koma av känslokyla” och kan inte ens se den fattige utanför porten till sin herrgård. Den fattige mannen Lasarus var nästan osynlig för den rike mannen. Om du inte är försiktig kan rikedomar skada din syn och hörsel, så att du blir blind för de fattiga och döv för de förtrycktas rop. Men oavsett hur rik du är, om du kunde se och höra lite bättre än du gör nu, andligt sett, – vilket steg skulle du kunna ta för att hjälpa de fattiga, de fängslade och de förtryckta, för att låta dem veta att de inte är glömda, och att någon bryr sig om dem och vill hjälpa dem?

F: Om Luk 16:20–25 är en liknelse, varför är det då den enda liknelsen där någons namn nämns?

S: Även om man kan hårklyva om huruvida detta helt följer en liknelse eller inte, så fyllde Lasarus namn ett viktigt syfte i liknelsen. Ingen i denna liknelse ges ett namn utom Lasarus; Lasarus kanske verkade obetydlig, men Gud kände till hans namn. Lasarus betyder ”hjälpt av Gud”, men ändå ser vi någon som inte fick mycket hjälp från Gud, den rike mannen eller någon annan i detta liv. Vi får inte ens veta om Lasarus fick en värdig begravning, men han fick ändå mycket bättre hjälp än så genom att komma till paradiset där Abraham befann sig. Den rike mannen känner till Lasarus namn i Lukas 16:24, så han var åtminstone vagt medveten om att Lasarus fanns precis utanför porten till hans bekväma herrgård. Men människor som kan verka osynliga för de rika (och tyvärr kanske till och med för oss) är kända och viktiga för Gud. Alla är skapade till Guds avbild, och vi bör respektera alla människor, oavsett om de är ärade i denna värld eller inte.

Lazarus, och dess grekiska form Eleazar, var vanliga namn, och det ges ingen förklaring i Skriften till varför denna tiggare har samma namn som Maria och Martas bror. Detta kan dock vara en förebild. När Lazarus senare uppväcktes från de döda kanske någon kom ihåg att ha hört denna liknelse och den rike mannens önskan att Lazarus skulle skickas tillbaka från de döda.

Fråga: I Luk 16:25, vad är betydelsen av hur Abraham tilltalade den rike mannen?

S: Det grekiska ordet här är teknon, eller ”barn”, inte ”min son”. Det är ett milt och ömt ord, men det innebär inte att Abraham menade att den rike mannen var hans barn eller avkomma, även om den rike mannen var jude.

Fråga: Vad är den stora klyftan mellan plågan och paradiset i Luk 16:26?

S: Det är den klyfta som Gud skapade mellan himlen (paradiset) och helvetet (fängelset). Detta är det enda stället i Nya testamentet där det grekiska ordet chasma används, och vi måste komma ihåg att många människor som vi umgås med varje dag kommer att befinna sig på andra sidan den stora klyftan efter döden. C.S. Lewis spekulerar i sin roman om himlen och helvetet, med titeln ”The Great Divorce”, att människor i helvetet skulle kunna resa till himlen, men att få någonsin skulle välja att göra det. Lukas 16:26 motsäger dock denna spekulation av C.S. Lewis. Judasbrevet 7 och Matteus 25:46 säger också att deras straff är evigt.

Märkligt nog bad den rike mannen aldrig om att få komma ut, han bad bara om lindring. Sedan bad han, eller snarare beordrade han, Abraham att skicka Lasarus för att varna sina bröder och sa i praktiken: ”Jag hade inte tillräckliga bevis; skicka bevis till mina bröder.”

Som en sidokommentar används ordet ”paradis” endast tre gånger i Nya testamentet. Om någon från helvetet kunde skicka ett budskap, vad skulle de då säga? För det första ville den rike mannen lindra sin plåga. För det andra ville den rike mannen skicka ett budskap så att hans bröder kunde undvika att hamna där han befann sig. Till och med denna person i helvetet ville att någon skulle dela evangeliet med andra. Lägg också märke till att den rike mannen kunde se Abraham och Lasarus, men det står inte att Lasarus kunde se den rike mannen.

Se ”Hard Sayings of the Bible”, s. 480–482, för mer information.

Fråga: Vad menade Jesus i Luk 16:31 med att de ändå inte skulle tro, även om någon uppstod från de döda?

S: Detta var både en iakttagelse av deras nuvarande inställning och en förutsägelse om deras reaktion på Jesu uppståndelse. Det är intressant att Abraham fortfarande kallade den rike mannen för ”barn”. Naturligtvis bevisade Jesus detta kort därefter genom att uppväcka Maria och Martas bror, Lasarus, i Johannes 11:45–53 och 12:10–11.

F: Befann sig Abraham i himlen i Luk 16:31, som den skeptiska boken *Asimov’s Guide to the Bible* hävdar på s. 985?

S: Nej, Bibeln säger inte var Abraham befann sig. Även om Abraham och Lasarus befann sig på en behaglig plats, skulle många kristna lära ut att de ännu inte var i himlen, utan på en ”väntplats”, dit Jesus sade till tjuven till höger om sig att denne skulle komma samma dag, och som Jesus kallade Paradiset. Paradiset är den del av livet efter döden dit de som följde Gud kom tills Jesus uppstod från de döda.

F: I Luk 16:31, bevisar mirakel Jesu uppdrag?

S: Mirakel var ett vittnesbörd som stödde Jesu uppdrag enligt Hebreerbrevet 2:4, men ett mirakel i sig ”bevisar” inte något, eftersom det kan finnas falska mirakel. Men trots bevisen för uppståndelsen och andra mirakel, alla uppfyllda profetior och de tidiga kristnas vittnesbörd har vi fortfarande inget ”absolut bevis”, eftersom man aldrig kan ha ett absolut bevis för en historisk händelse.

Trots att Jesus lämnade överväldigande bevis är det en sak att lägga fram överväldigande bevis, men en helt annan att lyssnaren accepterar dessa bevis. Även i modern tid kan man hitta några få människor som tror att jorden är platt, att Förintelsen aldrig ägde rum, eller att man genom att död a vissa människor och dricka deras blod får skydd mot aids. Men det faktum att några få människor tror på var och en av dessa tre lögner, trots överväldigande bevis för motsatsen, betyder inte att bevisen mot dessa galna påståenden inte är överväldigande.

Se When Critics Ask, s. 392–393, för ett kompletterande svar.

Fråga: Varför är det i Luk 17:1–2 en så allvarlig förseelse att få någon annan att snava?

S: Konsekvenserna är allvarliga när man blir Satans redskap för att avleda någon från ett evigt liv i glädje med Gud.

F: Vem är de ”små” i Luk 17:2?

S: Låt oss undersöka tre möjligheter.

a) Det kan vara barn, men inget annat i denna undervisning hänvisar till barn, som i andra undervisningar. Jesus och Bibeln behandlar barn som lika värdefulla som vuxna, men de behandlas inte som mer värdefulla.

b) Det kan vara nya troende, barn i tron och de vars tro fortfarande håller på att formas, oavsett om de fysiskt sett är barn eller äldre.

c) Det kan vara ”de små”, dvs. världens fattiga. Men förutom likheten med liknelsen om Lasarus och den rike mannen finns det inget annat som talar för denna tolkning.

Svaret: Eftersom sammanhanget handlar om att förolämpa eller få någon att snava – någon som skulle kunna känna sig förolämpad eller snava – blir svaret b). Det kan finnas människor som är materiellt fattiga men rika i tron och som inte riskerar att snava.

I Expositor's Bible Commentary, vol. 8, s. 994, står det också att det definitivt inte kan vara a), och i Believer's Bible Commentary, s. 1434, The Tony Evans Bible Commentary, s. 996, och New International Bible Commentary, s. 1216, står det att det är b).

Fråga: Varför är det i Luk 17:3–4 så stötande att en troende inte förlåter andra?

S: Kanske kan en analogi hjälpa här. Varför är det så viktigt att vårt blod transporterar syre och näring till cellerna i vår kropp och leder bort koldioxid och avfallsprodukter? Precis som dessa fysiska processer är ett tecken på liv, så är kärlek och förlåtelse ett tecken på vårt andliga liv. Allt som hindrar blodets funktion är ett allvarligt problem.

Precis som våra kroppar behöver näring och syre, så behöver vi ständigt Guds nåd och kärlek. Precis som våra kroppar behöver bli av med koldioxid och avfallsprodukter, så behöver vi Guds förlåtelse och renande kraft. Vi kan lätt förlåta andra, tack vare hur mycket Gud har förlåtit oss som är i Kristus. Om någon inte kan förlåta, beror det antingen på att de inte har insett hur mycket Gud har förlåtit dem, eller kanske på att de inte är frälsta.

Fråga: Vad lär Jesus oss om tro i Luk 17:5–6?

S: Tro är inte något som du får, och det du har är allt du någonsin kommer att ha. Det handlar alltså inte om att skaffa fler ”bitar” av tro, utan snarare om att låta det du redan hade när du först trodde på Kristus växa. En levande tro är snarare som ett frö – den har liv och växer. Även om du bara har en liten mängd levande tro kan den ändå växa till en stor tro, så länge ogräs och skadedjur hålls borta och den vattnas och sköts. Du behöver alltså inte en ”stor tro”; du behöver bara en äkta tro, eftersom den kan växa till en stor tro. Om du är en äkta kristen, hur vårdar du då din tro?

Se ”Believer’s Bible Commentary”, s. 1435, och ”The Tony Evans Bible Commentary”, s. 996–997, för mer information.

Fråga: Vad vet vi om mullbärsträd i Luk 17:6?

S: Det finns visserligen 12 arter av mullbärsträd, men den sort som odlades i Israel och Medelhavsområdet var i allmänhet det svarta mullbärsträdet, även kallat sykomorträdet. De odlades för sina frukter och användes inte för silkesmaskar i väst förrän långt efter Jesu tid.

Mullbärsträd har ytliga rotsystem, och starka vindar kan välta ett träd och blåsa bort det. Bildligt talat kan man föreställa sig en stark vind (den Helige Ande) som förflyttar ett mullbärsträd till havet – ett till synes omöjligt utfall som utan tvekan har inträffat.

Ett annat svar: I ”The New International Bible Commentary” s. 1217 och ”The Bible Knowledge Commentary: New Testament” s. 248 står det att sykaminträdet har mycket starka rötter. https://homeguides.sfgate.com/potting-soil-and-cactus-mix-13768053.html säger dock att mullbärsträd i allmänhet har bredare och grundare rotsystem än många andra trädslag för att bättre kunna ta upp näringsämnen. Men i lös jord med stark vind skulle detta göra det lättare att rycka upp trädet med rötterna.

Fråga: Vad lär Jesus oss om tjänande i Luk 17:7–10 när han talar om tjänaren som kommer in från åkern och förbereder måltiden?

S: Tre punkter att beakta i svaret.

Att vara stolt över vår lydnad är dåraktigt. Lydnad är bara vår plikt. Vår lydnad bör vara ett uttryck för vår tacksamhet till Gud.

Skryta: Vi bör inte berätta för Gud hur stora och lydiga vi är. Jesus gav ett exempel på detta i bönen från fariséen jämfört med publikanen (skatteindrivaren) i Lukas 18:9–14.

Särbehandling: Vi bör inte tro att vi förtjänar särbehandling på grund av vår lydnad. Ingen grad av andlighet eller tidigare lydnad befriar oss från att lyssna till Gud och lyda honom i framtiden. Vi bör inte ha en känsla av att ha rätt till något, och vi bör inte ge andra en sådan känsla, vilket Jakob 2:1–9 visar.

Fråga: Varför tog Jesus illa vid sig av de nio spetälska i Luk 17:11–19?

S: Alla blev helade, men endast en visade tacksamhet genom att återvända till Jesus för att tacka honom. Och den tiggaren var inte från Judeen och hade förmodligen inte haft samma möjlighet att lära sig Gamla testamentet som de andra. Det kan vara kränkande, både för andra och för Gud, när man är så upptagen av sig själv att man underlåter att visa tacksamhet. Alla tio blev botade från sin spetälska, men endast den som återvände fick en särskild välsignelse av Jesus. Detta understryker att evangeliets budskap riktar sig lika mycket till dem utan judisk bakgrund som till dem med en sådan.

Efter att Jesus hade botat alla tio skickade han dem till prästerna för att de skulle följa 3 Mosebok 14:2–32. Prästen skulle undersöka personen, och om spetälskan var botad skulle prästen förklara dem rena, varefter de kunde återvända till samhället. Det skulle också vara ett vittnesbörd för prästerna. Vi vet inte om prästerna talade hårt till de spetälska eller inte när de fick veta att Jesus hade botat dem, och vi vet inte om de gav dem några varningar eller inte. Oavsett eventuellt motstånd borde de dock ha återvänt för att visa tacksamhet mot Jesus ändå.

Men innan du är för hård mot de nio spetälska, tänk på att många människor är så här idag. De är mycket vänliga när de ber om hjälp, men så snart de har fått all den hjälp de behöver visar de ingen tacksamhet, eftersom de ser personen endast som ett medel för att nå ett mål som de ansåg sig ha rätt till. Som troende måste vi se till att vi inte visar oss otacksamma mot andra. Jesus blev kränkt när de nio spetälska inte visade någon tacksamhet utan bara tog honom för givet. Känner Gud sig kränkt när vi underlåter att visa honom tacksamhet och tar honom för givet? Jag hoppas att du dagligen ”räknar dina välsignelser” och i bön hela tiden tackar Gud.

Se ”Believer’s Bible Commentary”, s. 1436, och ”Evangelical Commentary on the Bible”, s. 829, för mer information.

Fråga: Varför sa Jesus ofta till människor i Luk 17:19: ”Din tro har gjort dig frisk”?

S: För det första ville Jesus berömma deras tro, och vi bör göra detsamma. Idag räcker det inte för kristna att bara tolerera och acceptera troende i andra gudfruktiga tjänster. Vi bör be för dem, prisa Gud för dem och offentligt berömma dem för deras tro och arbete för Herren.

Fråga: I Luk 17:20 – var dessa fariséer uppriktiga när de frågade Jesus när riket skulle komma, hånade de Jesus, eller försökte de kanske bara sätta honom i en fälla?

S: Utifrån sammanhanget kan vi inte avgöra vilket av alternativen det var, eller om det var delvis uppriktighet och delvis skepsis. Någon som hörde frågan vid tillfället kanske inte heller kunde avgöra det. Men det spelar ingen roll. När vi ställs inför en fråga som kan vara uppriktig behöver vi inte lägga tid på att försöka bedöma någons hjärta; svara bara på frågan.

Se ”Believer’s Bible Commentary”, s. 1436, för mer information.

F: I Luk 17:21 står det att Guds rike finns inom de troende. Betyder detta att mänskliga riken är overkliga, som sekten Christian Science lär ut?

S: Nej. Man skulle behöva tro på en overklig definition av verkligheten för att kunna säga detta. Naturligtvis är allt på jorden, inte bara riken, inte lika verkligt som himlen. Men jordiska riken som ”verkligen” torterade och martyrdödade kristna, och jordiska riken och filosofier som ”verkligen” leder människor mot det onda, ska inte bagatelliseras som ren fantasi.

Se When Cultists Ask, s. 150, för ett annorlunda men kompletterande svar.

F: I Luk 17:21 står det att Guds rike finns inom de troende. Betyder detta att människor är gudomliga, som sekten Christian Science lär ut?

S: Nej. Vi kan vara säkra på att aposteln Paulus kände till svaret på den frågan. I Apostlagärningarna 14:11–18 vägrade Paulus och Barnabas att låta folkmassan i Lykaon tillbe dem. Att ha Guds rike inom sig visar att man är ett Guds barn, men det gör en inte gudomlig eller till Gud. Det är intressant att Jesus, när han svarade fariséerna, sa att man skulle leta efter det som redan finns här, medan han omedelbart därefter, när han talade till lärjungarna, sa att man skulle hålla utkik efter det som kommer i framtiden. Se When Cultists Ask, s. 150–151, och Believer’s Bible Commentary, s. 1436, för mer information.

Fråga: Vad säger Jesus i Luk 17:31–33 om att minnas Lots hustru?

S: Det finns åtminstone två lärdomar att dra.

Plötsligt gick Lots hustru under just när hon kände sig trygg efter att änglarna räddat henne. Gud räddade hennes liv, men därefter omkom hon på grund av sin egen olydnad. Problemet var, som det står i *Believer's Bible Commentary*, s. 1437: ”Hon var ute ur Sodom, men Sodom var inte ute ur henne.”

I allmänhet kan kristna undra hur många år det kommer att dröja innan de kan sänka garden mot frestelser och synd, inklusive materialism, lust, stolthet och missmod. När kommer de att vara så andligt mogna att de kan sluta tänka på att motstå dessa onda krafter? Svaret är att man, här på jorden, aldrig får sänka garden. Om och om igen varnar Bibeln oss för att vi måste fortsätta att hålla ut. Några sätt att göra detta är:

Att noga vaka över vårt liv och vår lära. 2 Timoteus 1:14; Kolosserbrevet 1:23; Ordspråksboken 22:5

Att inte följa denna världens visdom. Kolosserbrevet 2:8–9; Jakob 3:15; 1 Korintierbrevet 1:17–27; 2:6, 8, 14; 2 Korintierbrevet 1:12

Allmän uthållighet. Hebreerbrevet 10:23,36; 12:1,12-13; 1 Johannesbrevet 2:24; 1 Korintierbrevet 13:7; Romarbrevet 5:3-4; Jakobbrevet 1:3-4,12; 5:11; 2 Petrusbrevet 1:8-10

De troende måste uthärda i lidandet. Romarbrevet 8:17-18; 2 Korintierbrevet 1:8-9; 4:8-12; 6; 2 Timoteusbrevet 2:3; 4:5

Fråga: Vad säger Luk 17:34–36 om dag och natt på jorden?

S: Detta tyder på en insikt om att det kan vara natt för vissa människor i vers 34, och samtidigt dag för andra i 17:35–36. Se Believer’s Bible Commentary, s. 1437, för mer information.

Fråga: Vad menade Jesus i Luk 17:37 när han sa: ”Där det finns ett lik, där samlas gamarna”?

S: Oavsett om det rör sig om en åtselätande örn eller en vanlig gam använder Jesus en metafor med stora åtselätande fåglar som symbol för en rad förestående domar. Naturligtvis medför vissa saker, såsom döda kroppar, i allmänhet vissa konsekvenser, till exempel att åtselätande fåglar anländer. Det är dock inte huvudpoängen här, eftersom Jesus kunde ha använt ett stort antal andra metaforer om han endast avsåg att säga att saker har konsekvenser.

Allmän tillämpning för alla tider: I boken *Hard Sayings of the Bible*, s. 482–483, står det att vissa tolkar detta som att ”där det finns en situation som är mogen för dom, där kommer domen att falla”.

Tillämpning på ändtiden: Jesus berättar en liknelse om en konsekvens av ogudaktighet innan han kommer. De ogudaktiga kommer att dödas, och asätarfåglarna kommer att få rikligt med mat. Detta beskrivs mer ingående i Uppenbarelseboken 19:17–21.

Tillämpning på år 70 e.Kr.: Vissa tolkar ”örnarna” här som en hänvisning till de romerska örnarna som fanns på de fanor som bärdes av divisionerna. Den romerska armén kom och förstörde Jerusalem år 70 e.Kr. I ”The Evangelical Commentary on the Bible”, s. 830, ”The Tony Evans Bible Commentary”, s. 998, och ”The Bible Knowledge Commentary: New Testament”, s. 249, tolkas detta som att det endast handlar om gamar.

Se även *Believer’s Bible Commentary*, s. 1437, för mer information.

Fråga: I Luk 18:1–8, om Gud är som den orättfärdige domaren i liknelsen, framstår Gud då någonsin som orättfärdig?

S: Gud är inte orättvis, men Gud kan i sin försyn framstå som orättvis under en viss tid – fråga bara Job. Syftet med denna liknelse är att visa att eftersom offren är uthålliga till och med inför en orättvis domare, hur mycket mer bör då inte Guds barn vara uthålliga gentemot sin himmelske Fader, som är rättvis. Jesus ville illustrera en specifik poäng med den orättvise domaren, på samma sätt som han ville visa en specifik poäng med den rike mannen som avskedade den kloke förvaltaren i Luk 16:1–9. Saker och ting är ofta orättvisa på jorden, men Gud kan ställa allt till rätta vid den yttersta domen. Se New International Bible Commentary s. 1217–1218, The Bible Knowledge Commentary: New Testament s. 249–250, The Tony Evans Bible Commentary s. 999 och The Expositor’s Greek New Testament vol. 1 s. 596 för mer information.

F: Vad lär Jesus oss i Luk 18:4–6 om vikten av att vara uthållig i bönen?

S: Om en person bör vara uthållig inför en domare som inte bryr sig om rättvisa, hur mycket mer bör vi då vara uthålliga inför Gud. Detta kan avse bön i allmänhet, men enligt Believer’s Bible Commentary, s. 1437, tyder placeringen direkt efter Lukas 17 på att denna liknelse är särskilt lämplig för den långvariga bönen om Kristi återkomst.

1 Tessalonikerbrevet 5:17 uppmanar oss att be utan upphörande. Det grekiska uttrycket ”sliter ut mig” är faktiskt svårt att översätta. Det betyder bokstavligen ”ge mig ett blått öga”, vilket både kan betyda ”slå mig” och ”få mig att framstå i dålig dager”.

Se The Expositor’s Bible Commentary, vol. 8, s. 1000 för mer information om hur detta betyder ”skada mitt rykte”. I Evangelical Commentary on the Bible, s. 830, sägs dock att domaren INTE brydde sig om vad folk tyckte, utan att domaren helt enkelt var trött på att kvinnan besvärade honom.

Fråga: I Luk 18:4–5, hur kan man hantera en situation där någon anser att man är för obetydlig för att göra det man förväntas göra för en?

S: Lärdomen från denna liknelse är att fortsätta tjata tills man får som man vill. Det finns tillfällen då vi måste vara ihärdiga. Inte oförskämda eller förlora tålamodet, utan vänligt ihärdiga utan att ge efter.

Se The Tony Evans Bible Commentary s. 998–999 och Evangelical Commentary on the Bible s. 830 för mer information.

Fråga: Vad menade Jesus i Luk 18:8f när han frågade om han skulle finna tro på jorden?

S: Jesus fann inte mycket tro på jorden, vilket framgår av Johannes 1:10–12. I ”The Bible Knowledge Commentary: New Testament”, s. 249–250, står det att Jesus inte talade av okunnighet eller ifrågasatte uppryckandet, utan snarare uppmanade dem att bevara tron genom bön och ökad tjänst. Se ”Hard Sayings of the Bible”, s. 483–484, för ett kompletterande svar.

Fråga: Är det i Luk 18:9 okej att lita på sig själv i vissa saker?

S: Vi ska ta ansvar för våra egna handlingar, och vi ska ha förtroende för att vi med Guds hjälp kan göra det som Han vill att vi ska göra.

Men utan Gud, vår Skapare och Upprätthållare, skulle vi inte ens fortsätta att existera. Dessutom kan vi inte göra en enda god gärning av evig betydelse utan Gud. Vi har alltså ingen grund för att lita på vår egen godhet, kraft eller förmåga utan Gud.

F: Är vi enligt Luk 18:9–14 skyldiga att ge tionde?

S: Tiondet, eller en tiondel, är en del av din inkomst som ges till Herrens verk. I 3 Mosebok 27:30–33 står det att den tillhörde Gud, och i Gamla testamentet var den avsedd för prästerna och leviterna enligt 4 Mosebok 18:21–32, 1 Mosebok 14:20; 28:22; 2 Krönikeboken 31:5 och Malaki 3:7–12.

I Nya testamentet, sedan Jesu uppståndelse, står vi inte längre under Gamla testamentets lag (inklusive tiondet) utan under nåden. Vi kan ge mer! Men ”tiondet” kan fortfarande ses som en riktlinje för generöst givande. Nya testamentet nämner tiondet i Lukas 18:9–14, 1 Korintierbrevet 16:1 och 2 Korintierbrevet 8.

Fråga: Är det möjligt att tullindrivaren i Luk 18:9–14 var Sakkeus? Skulle detta kunna förklara varför Herren kallade ner honom i nästa kapitel, Luk 19:1–10?

S: Även om Sakkeus skulle passa in i denna situation betraktar de flesta kommentatorer Lukas 18:9–14 som en liknelse, och inte som en hänvisning till någon specifik skatteindrivare eller farisé i synnerhet.

Fråga: Bör vi, enligt Luk 18:11, någonsin tacka Gud för att vi är moraliskt bättre än någon annan?

S: Denna liknelse visar att vi inte bör göra det. Vi har inget gott som inte har givits oss av Gud. Det är arrogant att hävda, även inför Gud, att vi är bättre eller viktigare än någon annan. Filipperbrevet 2:3 och följande säger att vi ska uppskatta andra som viktigare än oss själva.

Som det står i New International Bible Commentary, s. 1218, ”kastar fariséen en blick på Gud, men betraktar sig själv”. Däremot kunde tullindrivaren inte stå ut med sig själv när han såg på Guds helighet.

Se Evangelical Commentary on the Bible, s. 830, och The Bible Knowledge Commentary: New Testament, s. 250, för mer information.

Fråga: När fastade judarna två gånger i veckan enligt Luk 18:12?

S: Judar som fastade gjorde det vanligtvis på måndagar och torsdagar.

Fråga: Kan bön rättfärdiga en person, enligt Luk 18:14?

S: Nej. Det är intressant att när liknelsen inleds skulle många anta att den rättfärdige fariséen skulle vara hjälten och tullindrivaren skurken. Det är Gud som väljer att rättfärdiga eller inte. Bön eller andra handlingar från vår sida ”tvingar” inte den Allsmäktige Gud att rättfärdiga någon. Men Jesu poäng i detta avsnitt är att Gud valde att rättfärdiga den ångerfulle tullindrivaren snarare än den stolte fariséen. Se The Tony Evans Bible Commentary, s. 999, för mer information.

Fråga: Varför tänkte lärjungarna i Luk 18:16 tillrättavisa barnen?

S: Jesus var en upptagen man som de trodde ”uppenbarligen” inte hade tid att träffa alla som ville träffa honom. Lärjungarna försökte skydda Jesu värdefulla tid från vad de såg som ett slöseri med hans dyrbara tid. De försökte ”hjälpa Gud” genom att sortera bort dem som de betraktade som mindre värdefulla människor. Lägg märke till att Jesus aldrig bad om den här typen av hjälp.

Idag bör vi vara försiktiga när vi tror att Gud behöver oss för att ”hjälpa honom”, särskilt genom att göra saker som han aldrig har bett oss att göra.

I motsats till lärjungarnas syn på barn sa den gudfruktige evangelisten D.L. Moody en gång till en vän att ”två och en halv person blev frälsta idag”. Vännen frågade: ”Menade du två vuxna och ett barn?” Moody svarade nej, två små barn och en äldre vuxen. I grund och botten hade barnen ett helt liv framför sig för att tjäna Gud. Det var fantastiskt att den äldre vuxna både kunde komma till himlen och tjäna Gud redan nu, men den äldre vuxna hade mindre än hälften av sitt liv kvar att tjäna Gud på jorden.

Se Evangelical Commentary on the Bible, s. 830–831 för mer information.

Fråga: I Luk 18:16f, på vilket sätt är Guds rike för sådana som barn?

S: Ett sätt är att barn inser att de är barn. De är ofta mer ödmjuka än vuxna, eftersom de inser att de inte har kunskapen, styrkan eller förmågan att göra många saker. Det stör dem dock inte, om deras föräldrar finns där för att hjälpa dem. Små barn bidrar inte med något annat till föräldra-barn-relationen än sin egen svaghet, sitt behov, sitt beroende och sin kärlek. Men även om de vet att de är beroende, har de förväntningar och känner förväntansfullhet. På samma sätt bör vi vara som barn när vi träder in i Guds rike.

Se ”The Tony Evans Bible Commentary”, s. 999, och ”The Bible Knowledge Commentary: New Testament”, s. 250, för mer information.

Fråga: Varför betonade Jesus lagen för den rike unge mannen i Luk 18:18–23?

S: Detta inträffade strax efter händelsen med de små barnen, och det visar på någon som INTE kommer att ta emot Guds rike som ett litet barn. Den rike unge mannen såg inte sig själv som förlorad, i behov av förlåtelse eller i behov av nåd för frälsning. Jesus sänkte sig till hans nivå och nämnde fem av de tio budorden, dock ännu inte begäret. Jesu uppmaning kan också ses som en underförstådd fråga: ”Hur viktiga är egentligen dina pengar för dig?” Istället för att bara säga till den unge mannen att tro på Honom ville Jesus först visa honom att hans gärningar och hans hjärta inte räckte för att han själv skulle komma till himlen. Jesus anklagade inte den rike unge mannen för något hyckleri; snarare ville Jesus ge honom en djupare insikt om sitt eget hjärta.

Även om både den rike unge mannen och den blinde mannen kom till Jesus – den blinde mannen till och med efter att han blivit tillsagd att sluta försöka – gav Jesus mycket få människor inbjudan att lämna allt och följa honom. Ändå vände den unge mannen sig bort. Om du kunde vara vem som helst i historien, vore det inte underbart att vara denna rike unge man och, när Jesus bad dig att följa honom som lärjunge, glatt ha gett bort allt och gjort just det!

Se *When Cultists Ask*, s. 151–152, *The Believer’s Bible Commentary*, s. 1438–1439, och *The Evangelical Commentary on the Bible*, s. 831 för mer information.

Fråga: Måste vi, enligt Luk 18:18–23 och Matt 19:21, ge allt vi har till de fattiga, precis som Jesus bad den rike unge härskaren att göra?

S: Skriften säger aldrig detta, och Abraham var faktiskt en mycket förmögen man. Paulus behöll sin privata egendom, sin mantel, enligt 2 Timoteusbrevet 4:13. Istället för att säga att de rika måste göra det ena eller det andra, låt oss helt enkelt se vad Paulus sa om de rika i 1 Timoteusbrevet 6:17–19.

”Uppmana dem som är rika i denna värld att inte vara högmodiga och att inte sätta sitt hopp till rikedomens osäkerhet, utan till Gud, som rikligt förser oss med allt vi behöver för att njuta av livet. Uppmana dem att göra gott, att vara rika på goda gärningar och att vara generösa och beredda att dela med sig, så att de bygger upp en fast grund för framtiden och kan ta del av det som verkligen är livet.” (BSB)

Lägg märke till att den rike unge mannen förmodligen hade följt lagen bättre än Sakkeus, men de två reagerade på helt olika sätt.

Som en parentes finns det minst två ord för ”gott” på grekiska. Det grekiska ordet kalos betyder vacker eller god frukt, och agathos betyder i sig själv gott. Det andra ordet används här.

Se When Critics Ask, s. 502, och The Bible Knowledge Commentary: New Testament, s. 251, för mer information.

Fråga: I Luk 18:31 sa Kristus i praktiken: ”Vi är på väg upp till Jerusalem, och allt som är skrivet av profeterna om Människosonen kommer att uppfyllas.” Varför har då profetiorna om den andra ankomsten ännu inte uppfyllts?

S: Varje profetia kommer att uppfyllas. Trots att det på förhand var känt att judarna skulle förkasta Kristus kommer dessa profetior ändå att gå i uppfyllelse. Men om Kristi eviga regering på jorden hade börjat innan han förkastades och Jesus aldrig hade förkastats, då skulle profetiorna i Jesaja 53 vara falska.

Detta belyser en viktig punkt om Gud. Gud har en känsla för rätt tidpunkt för sitt verk, och ibland måste vi vara tålmodiga och vänta på Guds tidpunkt, vilket den första liknelsen i Lukas 18 påminner oss om.

Fråga: Varför berättade Jesus i Luk 18:34 saker för dem som de inte förstod?

S: Jesus förklarade det tydligt för dem, men de kom inte ihåg det och förstod det inte helt. Detta är den tredje händelsen i de tre första evangelierna där Jesus berättade för dem att han skulle bli dödad. Ibland, när man undervisar någon och den personen har svårt att förstå hur detta skulle kunna hända, måste man tålmodigt förklara det flera gånger. Varje gång gav Jesus dem dock fler detaljer. Lärjungarna skulle senare förstå det tydligt. Se diskussionen om Lukas 9:45, The Bible Knowledge Commentary: New Testament s. 251, och Evangelical Commentary on the Bible s. 831 för mer information.

Fråga: Vad säger detta om Jesus i Luk 18:40–41?

S: Jesus skulle avbryta allt för en blind tiggare. Som det står i *Believer’s Bible Commentary*, s. 1440: medan Josua såg solen stå stilla på himlen, stannade solens Herre upp för en blind tiggare. Sedan frågade Jesus, märkligt nog, den blinde mannen vad han ville ha. Det var inte så att Jesus inte kunde förstå det uppenbara, utan snarare att Jesus ville att han skulle uttrycka sitt behov i ord.

Se ”The Tony Evans Bible Commentary”, s. 1000–1001, för mer information.

Fråga: Vad är det i Luk 19:1–9 i Zakkeus berättelse som särskilt ger oss hopp?

S: Texten inleds med att denne onde man söker Jesus, men i själva verket var det Jesus som hela tiden hade sökt efter Sakkeus. Jesus bad inte om att få bo hos Zakeus; Jesus sa till Zakeus att han måste bo hos honom, som om Zakeus inte hade något val. Zakeus behövde inte städa upp sitt hem först, och Jesus förväntade sig inte heller det av honom. Zakeus fick inte chansen att städa upp sitt liv först, och Jesus förväntade sig inte heller det av honom.

Man skulle kunna tro att efter att den rättfärdige rike mannen vägrade att ge upp sina ägodelar för att följa Jesus, skulle en korrupt rik man ha nästan noll chans att ge bort sina pengar och vilja följa Herren. Detta visar bara att vi inte bör ägna oss åt att försöka förutsäga vem som kommer att ta emot Kristus och vem som inte kommer att göra det. Predika bara, så kommer Gud att ta hand om responsen.

Folk visste vem Sakkeus var, och även om det skulle se ovärdigt ut för Sakkeus att klättra upp i trädet, skulle det se ännu värre ut i andras ögon att Jesus tog emot Sakkeus. Men Jesus brydde sig inte om det. Folk kanske hånade Sakkeus för att han trodde att Jesus skulle vilja ha honom, men Sakkeus brydde sig inte om det. När vi lever inför en stor publik, söker vi då applåderna från Den Ende?

Zakeus förändrades, inifrån och ut. Jesus sa inte till Zakeus att han skulle ge tillbaka de pengar han tagit från de fattiga och andra. Zakeus nya hjärta sa honom att han måste göra det.

Fråga: Vad är det som är ovanligt med versen i Luk 19:2?

S: I Luk 19:2 förekommer den grekiska frasen ”huvudskatteindrivare” inte någon annanstans i hela den grekiska litteraturen, inklusive Bibeln. Det är troligen en titel för en skatteindrivare som övervakade andra skatteindrivare. Se The Expositor's Greek New Testament vol. 1 s. 603, Evangelical Commentary on the Bible s. 831 och New International Bible Commentary s. 1219 för mer information.

F: Varför gav Sakkeus hälften av sina ägodelar till de fattiga i Luk 19:8?

S: Skriften säger inget om detta, men en faktor var hans nyvunna omsorg om de fattiga. En annan anledning kan ha varit att om han skulle betala tillbaka allt han lurat andra på, skulle han kanske inte ha mer än hälften kvar. Enligt *Believer’s Bible Commentary*, s. 1441, bör det grekiska ordet inte översättas med ”om” utan snarare med ”eftersom”. Lägg märke till att medan den rike unge mannen inte ville avstå från sin rikedom, tänkte Sakkeus ge bort det mesta av den. Se The Bible Knowledge Commentary: New Testament, s. 252 för mer information.

Fråga: Varför nämnde Jesus tio tjänare i liknelsen om talenterna i Luk 19:13a?

S: Jesus berättade andra liknelser om pengar, och han berättade också andra liknelser om makt. Denna liknelse är ovanlig eftersom den kombinerar både pengar och makt. I Lukas 19:15–26 diskuterade Jesus endast resultaten för tre tjänare; därför minns många felaktigt att det bara fanns tre tjänare i liknelsen. Jesus nämner att tio tjänare fick pengar, men han säger ingenting om vad de övriga sju gjorde med sina. Det är nästan som om Jesus inte riktigt avslutade liknelsen; de övriga sju tjänarna är vi, hans församling, och vi fullbordar fortfarande liknelsen genom vad vi gör med våra minor.

Detta påminner om slutet på Jona-boken, där frågan om huruvida Jona ångrade sin fruktansvärda inställning till de förlorade eller inte lämnas öppen.

Fråga: Varför nämnde Jesus i Luk 19:14 att undersåtarna skickade en delegation som sa: ”Vi vill inte att denne man ska härska över oss”?

S: Jesu åhörare kunde mycket väl känna igen sig i denna beskrivning, eftersom en delegation från Herodes den store och hans son Herodes Archelaus omkring år 4 f.Kr. hade rest från Jeriko till Rom just av detta skäl. Men folket i Judeen sände ett budskap till den romerske kejsaren om att de inte ville ha Archelaus som sin kung. Som en sidokommentar kan nämnas att Rom slutligen avsatte Herodes Archelaus på grund av de ständiga framställningarna från hans undersåtar. Se The NIV Study Bible s. 1577, The Expositor’s Greek New Testament, vol. 1, s. 603, The Believer’s Bible Commentary, s. 1441, och New International Bible Commentary, s. 1219, som hämtar detta från Josefus verk ”Judarnas krig” 2.6.1 och ”Judarnas antikviteter” 17.9.3 (skrivna omkring år 93–94 e.Kr.) för mer information.

Fråga: Varför anförtrodde herren i Luk 19:16–26 dessa pengar åt sina tjänare?

S: En mina motsvarade ungefär tre månaders lön för en arbetare, enligt *The Bible Knowledge Commentary: New Testament*, s. 252, och *The Evangelical Commentary on the Bible*, s. 832. Det motsvarade ungefär 100 dagar, enligt *The Tony Evans Bible Commentary*, s. 1001. Även om herren kanske skulle uppskatta några silverminor till, skulle någon som ska styra över städer sannolikt ha ett mycket större skäl. Han letade efter guvernörer till de städer han skulle styra, och han ville veta vem som skulle vara trogen och vem som inte skulle vara det. Den tjänare som förvandlade en mina till tio minor måste ha använt sin uppfinningsrikedom för att lyckas med det. På samma sätt gäller det att när vi är trogna i det som Gud har gett oss, handlar det inte bara om att Gud har några fler gåvor att ge, utan att Han prövar oss för att se om vi kan anförtros mycket. Se The Expositor’s Greek New Testament, vol. 1, s. 606 för mer information.

Fråga: Vad betyder det grekiska ordet för ”en annan” här i Luk 19:20?

S: På vissa sätt är grekiskan mer precis än andra språk, och det finns tre olika ord för ”annan/en annan”. Ordet som används här är eteros (Strong 2087), från vilket vi får prefixet hetero, och betyder ”en annan av ett annat slag”. Detta ord används också i 1 Kor 3:4, Hebr 7:15 och Apg 1:20. Ett annat ord, allos (Strong 243), betyder ”en annan av samma slag”. Allos används i Matteus 4:21; 6:15; 20:3; 21:23; 27:42 och Apostlagärningarna 19:32.

Fråga: I Luk 19:20 ville den tredje tjänaren inte ha något att göra med förvaltarskapets ansvar. Hur kan kristna (tyvärr) vara sådana idag?

S: Det finns inget som tyder på att tjänaren var oärlig. Åtminstone förlorade tjänaren inte det han anförtrotts. Men tjänaren var inte intresserad av att var isk när det gällde kungens affärer i kungens frånvaro. Precis som den tjänaren kan kristna låta sina gåvor och förmågor ligga i träda eller inte använda dem för Guds skull. Om vi inte utnyttjar våra möjligheter kan de tas ifrån oss. När ingenting händer kan vissa då, precis som tjänaren, ha en tendens att skylla på herren.

En form av lättja är att inte göra det man borde göra. En annan form av lättja är att inte vilja planera eller fundera över vad man borde göra. Ingen av tjänarna fick veta vad de skulle investera i. De två första tjänarna var tvungna att vara uppfinningsrika och använda sitt eget initiativ för att komma på sätt att tjäna pengar. Vårt initiativ bör stå under Kristi herravälde; när en riktning verkar bra för oss, men Gud vill att vi ska gå en annan väg, bör vi följa Guds väg. Men vi bör ändå ha initiativförmåga och vara uppfinningsrika när vi försöker använda våra talanger för Gud. Vi vet inte om den tredje tjänaren var lat i sitt handlande, lat genom att inte vilja planera, eller om han agerade som han gjorde på grund av sin inställning till herren. Det är troligt att det kan vara alla tre, där de två typerna av lathet härrör från hans inställning.

När den tredje tjänaren grävde ett hål för att gömma sin mina, grävde han i viss mening ett hål åt sig själv. Ingen av tjänarna kunde vara säker på att de skulle lyckas. Men av överdriven försiktighet gjorde den tredje tjänaren det värsta han kunde ha gjort, i herrens ögon. Ibland, av rädsla eller när de känner sig hotade, gör människor dumma saker. När änglarna sa till herdarna ”var inte rädda” kan det ha betytt två olika men relaterade saker. Den första är ”känn inte rädsla”, och den andra är ”handla inte av rädsla”.

Slutligen, när Gud ger oss en gåva eller en talang, och vi bestämmer oss för att antingen inte använda den alls, eller att inte använda den för Guds skull – är vi då inte lika dåliga som den tredje tjänaren? Den mest uppenbara naturliga gåvan som människor tänker på är rikedom och karriär, men kanske är en ännu viktigare naturlig gåva tiden. När du helt enkelt ”inte kan” tjäna Gud mer, eftersom du tillbringar för många timmar varje dag med att titta på TV eller filmer, gräver du då inte en grop för att lägga dina talanger i? Som en TV-predikant en gång sa: För vissa är det första steget för att tjäna Gud att lyfta pekfingret rakt upp, sedan vrida handen så att fingret pekar bort från dig, och sedan trycka på avstängningsknappen på TV:n. Döm därför inte den tredje tjänaren alltför hårt, för det kan vända sig mot dig själv. Ångra de sätt på vilka du kanske oavsiktligt har grävt en grop för att slösa bort dina gåvor och talanger som kunde ha använts för Gud.

Se The Tony Evans Bible Commentary s. 1002, The Bible Knowledge Commentary: New Testament s. 252–253 och Believer’s Bible Commentary s. 1442 för mer information.

Fråga: Varför sa de inte ”fred på jorden” i Luk 19:38 och följande verser, precis som vid Jesu födelse?

S: Lukas 19:38 citerar Psaltaren 118:26a och Psaltaren 148:1; de kunde visserligen ha upprepat vad änglarna sa vid Jesu födelse, men det gjorde de inte. De talade inspirerade av den Helige Ande, och det skulle mycket snart bli fred i himlen, men ledarna och många judar förkastade Jesus, så freden på jorden skulle få vänta. Se ”Believer’s Bible Commentary”, s. 1443, för mer information.

Fråga: Varför bad fariséerna i Luk 19:39 Jesus att tillrättavisa sina lärjungar?

S: Hosianna betyder lovsång, och de såg att lärjungarna lovsang Jesus, och endast Gud bör lovsangas. De hade rätt i en sak: endast Gud bör lovsangas på detta sätt.

F: Vad betyder det i Luk 19:40 att stenarna skulle ropa?

S: Fariséerna var missnöjda eftersom Jesus uppträdde som om templet och staden tillhörde honom. Om folket inte ville tillbe Jesus, skulle stenarna själva förhärliga honom. Judarna var väl bekanta med denna bild, eftersom det i Habackuk 2:11 står att till och med stenarna skulle ropa. Habackuk 2:11 visar dock att det inte skulle gå bra för dem som förkastar Kristus, eftersom stenarna skulle ropa i dom. Se ”Believer’s Bible Commentary”, s. 1443, för mer information.

Fråga: Varför rörs Jesus till tårar i Luk 19:41–44?

S: Det beror INTE på vad Han själv står inför att lida, utan snarare på vad som kommer att hända med Jerusalem. Senare, i Getsemane trädgård, skulle Jesus fråga om det fanns något sätt att denna kalk kunde gå förbi, så Jesus visste vad som skulle hända med Honom. Men här ligger Jesu fokus på sorg över Jerusalems framtida lidande. Se Evangelical Commentary on the Bible s. 832, The Bible Knowledge Commentary: New Testament s. 253–254 och The Tony Evans Bible Commentary s. 1002–1003 för mer information.

Fråga: Varför profeterade Jesus i Luk 19:44 att de judiska spädbarnen skulle krossas?

S: Jesus sa inte detta med glädje, eller beordrade detta, utan förutsade det endast med stor sorg och gråt. Gud tillåter att dessa saker händer, men vissa saker gör Guds hjärta bedrövat.

Fråga: Varför frågade ledarna Jesus i Luk 20:2 varifrån han hade fått sin auktoritet?

S: Det finns frågan, och sedan frågan bakom frågan. Den uttalade frågan handlade bara om varför Jesus trodde att han hade befogenhet att låta folkmassorna prisa honom och driva ut penningväxlarna ur någon annans tempel. På ytan låter det som om de bara var nyfikna på varifrån han hade fått sitt examensbevis, sin prästvigning eller sitt rabbincertifikat.

Men den verkliga frågan löd snarare: ”Hur vågar du göra dessa saker, när du inte har någon befogenhet att göra det?” En rabbi kan ha anhängare, men en vanlig rabbi bör inte hyllas på det sättet, såvida inte rabbin faktiskt var Messias – eller något mer. Både Jesus och alla ledarna visste redan att ingen religiös eller politisk ledare, eller någon annan på jorden för den delen, hade gett Jesus denna auktoritet. Och ändå, hur upprörande det än skulle vara för mäktiga överstepräster och andra, var det uppenbart att Jesus inte brydde sig. Jesus var Gud, och hans auktoritet kom från Fadern.

Jesus svarade dem inte direkt utan ställde en egen fråga. Ytligt sett löd frågan: ”Jag undrade också om ni ansåg att Johannes Döparens auktoritet var legitim eller inte.” Men bakom frågan anklagade Jesus dem för att vara hycklare. Om svaret var uppenbart för dem, varför skulle de då behöva diskutera det sinsemellan först? Om Jesus hade frågat om Jeremia, skulle de omedelbart ha svarat: ”Ja, han var från Gud.” Varför tvekade de när det gällde Johannes Döparen? De kunde inte ens svara på en enkel fråga, antingen för att de fruktade att folket skulle stena dem, eller för att de insåg vart frågan ledde. Om Johannes Döparen inte heller hade någon mänsklig auktoritet, utan auktoritet från Gud, varför ifrågasätter ni då mig när ni själva har övertygat er om att Johannes var från Gud och ändå inte följer Guds auktoritet?

Se ”Evangelical Commentary on the Bible”, s. 832, ”The Tony Evans Bible Commentary”, s. 1003, ”The Believer’s Bible Commentary”, s. 1444, ”The New International Bible Commentary”, s. 1220, ”The Bible Knowledge Commentary: New Testament”, s. 254–255, samt ”The Expositor’s Greek New Testament”, vol. 1, s. 611 för mer information.

Fråga: Varför vägrade Jesus att svara på deras fråga i Luk 20:8?

S: Innan vi svarar, lägg märke till att de inte frågade varandra ”vad är det rätta svaret” eller ”vad skulle Gud vilja att vi sa”, utan snarare vilket svar de kunde hitta på som skulle låta bäst. De var inte intresserade av om de svarade sanningsenligt eller inte i det här fallet.

Svaret: Översteprästerna och de skriftlärda visste att de hade Guds undervisningsljus i Johannes Döparen, men de vägrade ändå att ta emot det ljus de redan hade. Jesus vägrade att ge dem mer ljus när de avvisade det ljus de redan hade. Se The Expositor's Bible Commentary, vol. 8, s. 1013 för mer information.

Fråga: I Luk 20:9–14, på vilket sätt liknade översteprästerna och sadducéerna vingårdsförvaltarna i liknelsen?

S: Frånvarande markägare var vanliga i Palestina vid denna tid, så liknelsens sammanhang skulle låta bekant för dem. Jesaja 5:1–7 innehöll en liknande allegori där Gud var vingårdens ägare och Israel var vingården, som producerade värdelösa druvor.

Det finns fyra likheter. Både vinodlarna och översteprästerna/saddukéerna ockuperade och försörjde sig på något som tillhörde någon annan, vilket i sig var i sin ordning. Men båda vägrade att acceptera herrens auktoritet. Båda började få för sig att det egentligen tillhörde dem, inte den rättmätige ägaren. Båda var beredda att ta till mord för att få det som de ansåg rättmätigt tillhörde dem.

Närhelst en makthavande grupp anser att gudsdyrkan rätteligen hör under deras domän, uppstår problem. Se The Expositor’s Bible Commentary vol. 8 s. 1014, The Believer’s Bible Commentary s. 1444 och The Evangelical Commentary on the Bible s. 833 för mer information.

Fråga: Vad menar Jesus i Luk 20:18 med att stenen både ligger under fötterna och faller på någon?

S: Det handlar bara om en enda sten här. Stenen som är ett hinder under fötterna är de religiösa ledarna som oroas av Jesu första ankomst. Men stenen – samma sten – som senare faller från himlen och krossar vissa kommer att inträffa vid Jesu återkomst. Det finns ingen väg runt detta; man kan inte förkasta stenen och förbli oskadd. Se The Tony Evans Bible Commentary s. 1004 och Believer’s Bible Commentary s. 1444–1445 för mer information.

Fråga: Varför frågade översteprästerna och de skriftlärda Jesus om skatter i Luk 20:19–22?

S: Denna fråga handlade inte bara om skatter, utan också om pengar, religion och politik. De såg Jesus som ett hot mot sin makt över det religiösa systemet. De försökte sätta Jesus i en fälla, vilket innebar att om Jesus svarade på ett sätt, skulle många av hans anhängare kanske bli besvikna på honom, eftersom han sa åt dem att fortfarande betala skatt. Men om Jesus svarade på det andra sättet, det vill säga vägrade att betala skatt, skulle det vara ännu bättre. De kunde springa till Pilatus eller Herodes och berätta att denne man offentligt hade uppmanat till att vägra betala skatt, och att om man var lojal mot Rom skulle man få tag på Jesus.

Många judar hade tre invändningar mot att betala skatt. De ville inte betala pengar till ett främmande system för att bidra till förtrycket av det judiska folket. De beskattades med upp till en tredjedel av sin inkomst, enligt The Expositor’s Bible Commentary, vol. 8, s. 1015. För det andra hade romerska mynt vanligtvis en bild av en kejsare på sig, och de ansåg att denna avbildning skulle bryta mot det andra budet. För det tredje utropade kejsarna vid denna tid sig själva till gudar, och därför var ett romerskt mynt med en kejsares bild en hädisk avbildning av en avgud.

Jesus svarade dock inte dem direkt och gick inte i deras fälla. För det första påpekade Jesus att detta var en fälla eller prövning i Lukas 20:23. För det andra ställde Jesus en enkel fråga för att hitta en gemensam grund, och för det tredje lämnade Jesus tillbaka bollen till dem. Jesus sade att man skulle ge kejsaren vad som tillhör kejsaren och Gud vad som tillhör Gud. Jesus specificerade dock inte hur mycket som skulle tillhöra kejsaren. Men varifrån fick Jesus myntet? En av judarna bar på det. Om avbilden var en hädisk avgud, varför bar då den judiske mannen på den?

Se Evangelical Commentary on the Bible s. 833, The Tony Evans Bible Commentary s. 1004, New International Bible Commentary s. 1220, The Bible Knowledge Commentary: New Testament s. 255 och Believer’s Bible Commentary s. 1445 för mer information.

F: Varför satte saddukéerna Jesus på prov i detta sammanhang i Luk 20:27–38?

S: Det här är en annorlunda typ av prövning. Saddukéerna trodde att de hade ett vattentätt argument, och att detta inte bara skulle bevisa att Jesus hade fel, utan även att fariséerna hade fel. I 5 Mosebok 25:5–10 står det att en överlevande bror till den avlidne maken ska gifta sig med änkan. Om man antog att äktenskapliga relationer är desamma i himlen som på jorden, skulle de kunna ha en giltig poäng. Men Jesus visade dem att deras antagande var felaktigt i detta fall. Se The Tony Evans Bible Commentary s. 1004–1005, New International Bible Commentary s. 1220–1221 och The Expositor’s Bible Commentary vol. 8 s. 1016 för mer information.

Fråga: I Luk 20:35, på vilket sätt ”anses vissa värdiga”?

S: I allmänhet är en person värdig (förtjänar) något gott av ett av två skäl.

1. De har själva betalat för det, förtjänat det eller ägt det.

2. Någon annan har betalat för det, förtjänat det åt dem eller gett det till dem.

Jesus avsåg den andra betydelsen, inte den första, eftersom han inte säger att vi är värdiga, utan att vi anses värdiga.

I människors, änglars och demoners ögon anses vi verkligen värdiga att få del av evigt liv, eftersom Jesus betalade priset för våra synder genom att ge oss denna dyrbara gåva. Människor som försöker förtjäna sig en plats i himlen och äkta kristna kan vara överens om att troende blir frälsta genom förtjänst. Oenigheten gäller om det är Jesu förtjänst eller deras egen.

Fråga: Vad var Jesu poäng i Luk 20:41–44?

S: Dessa två aspekter – att Messias var Davids ättling och samtidigt Davids Herre – finns i samma vers i Psaltaren 110:1, så de måste vara samma person. Var finns det utrymme i deras teologi för en enda varelse som både är en mänsklig ättling till David och kung Davids Herre? Om det inte finns utrymme i deras teologi för att detta Guds ord från Gamla testamentet ska passa in, då måste de gå tillbaka och omarbeta sin teologi.

Fråga: Varför var Jesus i Luk 20:44–47 specifikt emot de skriftlärda?

S: Tre olika skäl anges. För det första älskade de de långa kläderna, titlarna, hälsningarna och de bästa platserna. För det andra tog de pengar från fattiga änkor för att finansiera sitt överdådiga leverne. För det tredje höll de långa böner bara för att det skulle låta bra. De missbrukade sin religiösa auktoritet för sin egen stolthet och ekonomiska vinning. Tyvärr har många religiösa ledare i långa kläder agerat på liknande sätt sedan dess. I Lukas 20:47 och följande står det att religiösa ledare som beter sig på detta sätt kommer att få ett strängare domslut. Se The Tony Evans Bible Commentary s. 1005, The Bible Knowledge Commentary: New Testament s. 256, New International Bible Commentary s. 1221 och The Expositor’s Bible Commentary vol. 8 s. 1018 för mer information.

Fråga: Varför berömde Jesus änkan i Luk 21:1–4?

S: De två mynten kallades lepta och var värda ungefär en åttondel av en penny. Det var en extremt liten summa, men det var allt hon hade.

Jesus berömde änkan av flera skäl. Jesus hade just talat om dem som slukade änkornas hus i Luk 20:47. Nu kontrasterar Jesus detta genom att betrakta saken ur änkans perspektiv. Medan andra gav en liten andel av sitt överflöd, gav hon allt hon hade trots sin fattigdom. Medan andra kanske visade liten tillit till Gud, visade hennes offergåva tillit till Honom. Änkor hade svårt att försörja sig i forna tider om de inte hade söner och döttrar. Vissa kanske förväntade sig att en änka skulle be om allmosor i templet, men istället var hon i templet för att ge pengar.

Se Evangelical Commentary on the Bible s. 834, The Tony Evans Bible Commentary s. 1005, ”The Bible Knowledge Commentary: New Testament”, s. 256, ”The Believer’s Bible Commentary”, s. 1446, ”The Expositor’s Greek New Testament”, vol. 1, s. 618, ”The New International Bible Commentary”, s. 1221, och ”The Expositor’s Bible Commentary”, vol. 8, s. 1018 för mer information.

Fråga: I Luk 21:5–6, på vilket sätt skiljer sig det vi betraktar som storslaget från det som Gud betraktar som storslaget?

S: Herodes den store påbörjade ombyggnaden av templet år 20/19 f.Kr., och den var fortfarande inte färdig under Jesu tid. Den blev först färdig år 63 e.Kr. Jesus ägnade mer uppmärksamhet åt änkan än åt de påkostade byggnaderna som Herodes den store hade uppfört.

Se Evangelical Commentary on the Bible, s. 834, och The Tony Evans Bible Commentary, s. 1005, för mer information.

F: Bör kyrkor och religiösa byggnader, enligt Luk 21:5–6, prydas med kostsamma utsmyckningar?

S: Jesus kommenterade här hur allt detta skulle förstöras, vilket skedde år 70 e.Kr. Generellt sett är vissa människor mer intresserade av att skänka dyra saker till Gud än av att ge sina liv till Gud.

Två begrepp i Bibeln visar att det är okej att inreda en kyrka vackert.

I Gamla testamentet var tabernaklet och senare templet utsmyckade på ett påkostat sätt för att visa vördnad för Gud.

Den syndiga kvinnan som smorde Jesus med olja värd ett års lön tillbad Jesus på rätt sätt. Det är alltså fortfarande okej att lägga lite pengar på saker som förhärligar Gud, förutom att ge pengar till de fattiga (vilket också förhärligar Gud).

Fråga: Varför var lärjungarna i Luk 21:7 så intresserade av när templet skulle förstöras?

S: Å ena sidan var de förvånade över att en så massiv byggnad skulle rivas så fullständigt att inte en sten skulle lämnas kvar på en annan. Å andra sidan trodde de felaktigt att det messianska riket skulle inledas omedelbart efter att en så betydelsefull händelse hade inträffat.

Se ”Believer’s Bible Commentary”, s. 1446, och ”The Tony Evans Bible Commentary”, s. 1005–1006, för mer information.

F: I Luk 21:8–28, besvarade Jesus exakt deras fråga?

S: Ja, Jesus besvarade det de frågade om, men han besvarade också det de förmodligen tänkte på. De frågade uttryckligen när templet skulle förstöras. Jesus talade först om tecken, såsom falska kristusar, krig och rykten om krig osv. Men vad de inte visste var att en del av detta skulle inträffa mycket snart, innan templet förstördes år 70 e.Kr., men att den slutgiltiga uppfyllelsen skulle ske i ändens tid när det återuppbyggda templet förstörs.

Som en parentes kan nämnas att när judarna gjorde uppror mot romarna och besegrade två legioner, återvände romarna omkring år 67 e.Kr. med fem legioner. Efter att Jerusalem hade omringats av romerska legioner (Lukas 21:20–21) drog de sig tillbaka under en kort period innan de återvände. Man skulle kunna känna sig frestad att stanna kvar innanför stadsmurarna för säkerhets skull. Men de kristna visste att de specifikt skulle fly från Jerusalem och bege sig någon annanstans, till exempel till Pella, strax öster om Jordanfloden och söder om Galileiska sjön, i dagens Jordanien. Jerusalem erövrades, och dess invånare dödades eller förslavades år 70 e.Kr.

Intressant nog skrev den romerske kejsaren Julianus den avfällige år 362 e.Kr., i ett försök att motbevisa kristendomens sanning, två dekret: det ena för att få judarna att återuppbygga Jerusalem och det andra specifikt för att återuppbygga templet. Julianus dog år 363 e.Kr. i strid mot perserna. Någon form av brand utbröt några dagar efter att byggandet påbörjats, och bygget övergavs.

Se ”Believer’s Bible Commentary” s. 1447, ”The Tony Evans Bible Commentary” s. 1006, ”The Expositor’s Greek New Testament” vol. 1 s. 620 och ”Believer’s Bible Commentary” s. 1446 för mer information.

Fråga: Hur stämmer historien fram till år 70 e.Kr. överens med dessa profetior i Luk 21:8–28?

S: Det finns ett antal profetior här, så låt oss ta dem en efter en.

1 (ja, men endast 3 till 6) Falska profeter och kristusfigurer (Luk 21:8): I Apg 5:34–37 berättar den berömde judiske rabbinen Gamaliel om Theudas (omkring år 44 e.Kr.) och Judas från Galiléen, som reste sig tillsammans med sina anhängare för att befria Israel från det romerska oket. I Apostlagärningarna 8:9–24 tillrättavisar Petrus en falsk religiös ledare vid namn Simon, senare känd som Simon Magus. Kyrkohistorien berättar att Simon Magus därefter grundade sin egen religion, som påstods vara baserad på Kristus, och blev en falsk Messias. 1 Johannesbrevet skrevs troligen efter år 70 e.Kr., men i 1 Johannes 4:3 nämns att många falska profeter med Antikrists ande har gått ut. De tidiga kyrkliga skrifterna nämner Menander, Cerinthus och Karpokrates, men det är oklart om de levde före år 70 e.Kr. eller inte.

2 (ja, 19 krig) Krig (Lukas 21:9–10): Även om det förekom många strider i Kina och en del i Indien under denna tid, ska vi här fokusera enbart på det romerska och det parthiska riket.

35–42 e.Kr. Den parthiske generalen Vardanes kväser upproret i staden Seleukia.

37 e.Kr. Herodes Antipas besegrar den nabateiska kungen Aretas.

40 e.Kr. Andra upproret mot Rom i Mauretanien

48 e.Kr. Romarna återerövrar friserna, som hade gjort uppror i 20 år.

43–51 e.Kr. Romarna under Aulus Plautius invaderar England och erövrar Kent och Maiden Castle.

44 e.Kr. Romarna återerövrar Mauretanien.

44 e.Kr. Romarna erövrar Pannonia (Serbien)

44 e.Kr. Theudas gör uppror mot Rom i Palestina.

46 e.Kr. Den romerske Plinius den äldre för krig i Germanien.

47–77 e.Kr. Silurerna gör motstånd mot romarna i England.

47/49 e.Kr. Parten Vardanes styr Babylon tills han mördas.

51 e.Kr. Partherna besegrar och dödar den parthiske tronpretendenten Meherdates.

54 e.Kr. I Apostlagärningarna 21:38 nämns en jude som ledde 4 000 lönnmördare ut i öknen. Historien berättar att han hette Ben Stada.

60/61 e.Kr. Drottning Boudicca av Britannien leder ett massivt uppror mot romarna. Cirka 80 000 dödas.

66–71 e.Kr. Judarna gör uppror mot Rom och besegrar två legioner. Romarna återvänder med ytterligare fem legioner.

68 e.Kr. Bataverna och friserna gör uppror mot den romerske kejsaren Nero.

69 e.Kr. Roxolanerna invaderar Moesia och förgör den romerska legionen III Gallica

69–70 e.Kr. Vespasian besegrar sina rivaler i kampen om kejsartronen.

69–70 e.Kr. Den romerske kejsaren Vespasian krossar det bataviska upproret under Julius Civilis.

3 (ja, men endast 3) jordbävningar på olika platser (Lukas 21:11):

33 e.Kr. Jordbävning i Bithynien och Nicea enligt den sekuläre författaren Flegon.

60 e.Kr. Laodicea förstördes av en jordbävning. Invånarna i Laodicea återuppbyggde staden med egna medel, utan någon romersk hjälp.

62 e.Kr. Jordbävning vid Vesuvius i Italien. (Pompeji förstördes inte av ett utbrott förrän år 79 e.Kr.)

4 (inga) hungersnöd (Lukas 21:11): Ingen dokumenterad i det romerska och det parthiska riket.

5 (inga) Pestepidemier (Lukas 21:11): Inga dokumenterade i det romerska och det parthiska riket.

6 (nej) Skräckinjagande syn och stora tecken från himlen (Lukas 21:11) Ingen dokumenterade att något hände.

7 (ja, men endast 2) Förföljelser (Lukas 21:11):

54 e.Kr. Den första lokala romerska förföljelsen av kristna under kejsar Nero.

64 e.Kr. Den första allmänna (rikstäckande) förföljelsen av kristna under den romerske kejsaren Nero.

Uppriktigt sagt förekom det betydligt fler förföljelser efter år 70 e.Kr.

8 (nej) Kristna förrådda av nära släktingar (Lukas 21:16): Inget särskilt dokumenterat.

9 (nej) Kristna som hatades av alla för Kristi namns skull (Lukas 21:17): Inte egentligen, förutom under Neros förföljelse, och folk hatade Nero mer än de kristna.

10 (definitivt ja) Jerusalems invånare dödades med svärd och fördes bort som fångar (Lukas 21:24) Detta hände. Du kan läsa alla detaljer hos Josefus.

11 (ja, även om det är ovanligt att kalla det för att trampa ned) Jerusalem trampades ned av hedningarna (Luk 21:24f). Romarna intog staden och förstörde templet.

12 (nej) Tecken i solen, månen och stjärnorna (Lukas 21:25): Inga har dokumenterats.

13 (nej) Nationernas nöd och havsvågorna som brusar (Lukas 21:25): Mindre än inbördeskrigen mellan romarna och partherna under andra tidsperioder. Mycket mindre än hunnerna, det romerska rikets långsamma fall och plundringen av Rom.

14 (nej) Jesus kommer med stor makt och härlighet (Lukas 21:27): De kristna visste ingenting om detta år 70 e.Kr.

Endast sex av fjorton delar (43 %) kan anses ha uppfyllts år 70 e.Kr.

Se The Bible Knowledge Commentary: New Testament s. 256–257 och The Expositor’s Greek New Testament vol. 1 s. 619 för mer information.

Fråga: Hur stämmer Luk 21:8–28 överens med Uppenbarelseboken?

S: 1 (ja, men endast 3 till 6) Falska profeter och kristusgestalter (Luk 21:8): I Apostlagärningarna 5:34–37 berättar den berömde judiske rabbinen Gamaliel om Theudas (cirka år 44 e.Kr.) och Judas från Galiléen, som reste sig tillsammans med sina anhängare för att befria Israel från det romerska oket. I Apostlagärningarna 8:9–24 tillrättavisar Petrus en falsk religiös ledare vid namn Simon, senare känd som Simon Magus. Kyrkohistorien berättar att Simon Magus därefter grundade sin egen religion, som påstods vara baserad på Kristus, och blev en falsk Messias. 1 Johannesbrevet skrevs troligen efter år 70 e.Kr., men i 1 Johannes 4:3 nämns att många falska profeter med Antikrists ande har gått ut. De tidiga kyrkliga skrifterna nämner Menander, Cerinthus och Karpokrates, men det är oklart om de levde före år 70 e.Kr. eller inte.

2 (ja, 19 krig) Krig (Lukas 21:9–10): Uppenbarelseboken 6:2–3, 12; 13:7

3 (ja) Jordbävningar på olika platser (Lukas 21:11): Uppenbarelseboken 6:12; 11:13

4 (ja) Hungersnöd (Lukas 21:11): Uppenbarelseboken 6:6,12

5 (ja) Pest (Lukas 21:11): Uppenbarelseboken 11:6.

6 (ja) Skräckinjagande syner och stora tecken från himlen (Lukas 21:11) Uppenbarelseboken 6:12–13.

7 (ja) Förföljelser (Lukas 21:11): Uppenbarelseboken 12:17

8 (nej) Kristna som förråds av nära släktingar (Lukas 21:16): Inget i Uppenbarelseboken, endast Matteus 24 och Markus 13.

9 (ja, på sätt och vis) Kristna som hatas av alla för Kristi namns skull (Lukas 21:17): Uppenbarelseboken 11:9–10, glädje över de gudfruktigas död.

10 (nej) Jerusalems invånare dödas med svärd och förs bort i fångenskap (Lukas 21:24)

11 (ja) Jerusalem trampas ned av hedningarna (Luk 21:24f) Uppenbarelseboken 11:2f

12 (ja) Tecken i solen, månen och stjärnorna (Luk 21:25): Uppenbarelseboken 6:12–13.

13 (ja) Nationernas ångest och havsvågorna som brusar (Luk 21:25): Uppenbarelseboken 6:15–17, 13:1

14 (ja) Jesus kommer med stor makt och härlighet (Luk 21:27): Uppenbarelseboken 19:11–16

Således nämns 12 av de 14 händelserna (86 %) i Lukas även i Uppenbarelseboken. Naturligtvis innehåller Uppenbarelseboken många händelser som inte nämns i Lukas 21.

Fråga: Vem är ”denna generation” i Luk 21:23?

S: Det är bara en bokstavsskillnad mellan orden ”generation” och ”folk”, så det kan handla om en generation från det att de första tecknen syns, eller så kan det betyda att det judiska folket kommer att finnas kvar tills dessa tecken inträffar. En generation ansågs vara ungefär 40 månarår eller cirka 39,5 solår. Eftersom profetian har en dubbel uppfyllelse kommer den generation som såg det första av dessa tecken att få se uppfyllelsen. År 70 e.Kr. ligger bara ett par år från att utgöra en generation efter år 33 e.Kr. Eftersom de första tecknen syns i ändtiden kommer allt att ske inom en generation efter de första tecknen. Således passar både ”ras” och ”generation”.

Se Believer’s Bible Commentary, s. 1448, och The Expositor’s Bible Commentary, vol. 8, s. 1022, för mer information.

Fråga: Vad betyder ”att hedningarna trampar på den” i Luk 21:24 och följande verser?

S: I Uppenbarelseboken 11:2 står det att hedningarna i ändtiderna kommer att trampa på den heliga staden i 42 månader.

Fråga: Varför jämför Jesus detta med ett fikonträd i Luk 21:29–31?

S: Jesus lär inte ut något nytt om träd; detta var redan uppenbart för alla. Jesus använde en metafor om något som alla kände till för att förklara att dessa tecken inte kommer att vara något subtilt, utan att de kommer att vara uppenbara för alla. Ett fikonträd representerar ofta Israel i Skriften, och detta skulle säkerligen gälla Israel. Men Jesus säger ett fikonträd ”eller vilket träd som helst”, så det handlar inte bara om Israel här.

Se The Tony Evans Bible Commentary s. 1006, The Evangelical Commentary on the Bible s. 835, The Expositor’s Bible Commentary vol. 8 s. 1022 och The Expositor’s Greek New Testament vol. 1 s. 622 för mer information.

Fråga: Hur blir troende tyngda eller invecklade av denna världens angelägenheter i Luk 21:34–36?

S: Troende behöver inte avvisa eller uttryckligen förneka något för att bli kallare. De kan gradvis göra Guds saker till en allt mindre prioritet och världens saker till en allt större prioritet. Vad är det viktigaste i ditt liv just nu? Om det inte inkluderar att förhärliga Gud, dela evangeliet med andra, hjälpa andra, stärka andra kristna och försvara hjorden, bör du överväga att dina prioriteringar kanske är helt felställda.

Satan och demonerna kan fresta oss med ”eldiga pilar”. En eldig pil kan studsa bort mot Guds rustning, men du kan ändå känna hettan. Ibland kan en eldig pil tränga in genom en spricka i rustningen, och som troende behöver vi helande från Jesus, den store läkaren.

I en mening är striden vunnen när vi först kommer till Kristus. Men i en annan mening har striden – striden för helgelse – precis börjat. Se till att du faktiskt kämpar, och inte bara ger efter för världen. Uppmaningen i Romarbrevet 12:2, att bli förvandlad, är inte en uppmaning för himlen utan snarare en uppmaning för vårt liv här och nu. Även om det kanske vore lättare att göra det om vi inte var i denna värld, vill Gud att vi ska fortsätta att vara i världen; men vi ska inte vara av den, som det står i Johannes 17:14–16.

Ibland måste vi fatta ett beslut att ta ställning mot en fiende som berövar oss den glädje vi kan ha i Gud. Jag talar inte om Satan, demoner eller andra människor här. En viktig fiende som vi måste kämpa mot och besegra är vårt naturliga jag.

Fråga: Hur kan en troende i Luk 21:34–36 avgöra om han eller hon håller på att tyngas ner eller fastna?

S: Ibland kan man känna det på sitt hjärta. Vad får dig att stiga upp ur sängen på morgonen? Vad väcker din entusiasm jämfört med vad som känns tråkigt för dig? När du inte har något du verkligen behöver tänka på, vad tänker du då på? Är det Guds saker eller mindre viktiga saker?

F: Vad är det egentligen vi ska vaka och be om i Luk 21:36?

S: Hela kapitlet kan sammanfattas som skäl till varför vi måste ta budet att vaka och be på allvar. Att vaka över dessa saker och be om det som Gud har bestämt ska hända är bara en sekundär betydelse. Den primära betydelsen är att vaka över ditt liv och be att Gud ska finna dig värdig att undkomma dessa saker.

Se ”Believer’s Bible Commentary”, s. 1448, för mer information.

F: I Luk 22:3 och Joh 13:2,27, hur och varför tog Satan här besittning av Judas?

S: Även om detta skulle kunna syfta på att Judas var besatt av en demon, betyder det inte nödvändigtvis detta. Demonbesatthet innebär ofta att personen förlorar kontrollen eller inte vet vad han eller hon gör. Det finns inget som tyder på att Judas förlorade kontrollen eller inte hade full kontroll över vad han gjorde. Därför är ”demoniskt samarbete” inte alltid detsamma som ”demonbesatthet”.

Dessutom, varifrån kom de pengar som prästerna betalade Judas i Luk 22:5? De kom från tempelskatten; med andra ord, pengar som uppriktigt hade offrats till Gud fick sitt syfte förvrängt för att betala för att förråda Jesus. Satan är inte skaparen; han skapade inte pengarna. Han övertalade inte ens människor att offra sina egna pengar för att förråda Jesus. Allt Satan behövde göra var att få översteprästen att förvränga syftet med offergåvan så att den tjänade Satans syfte.

Fråga: Kan en kristen, enligt Luk 22:3 och Joh 13:2,27, påverkas av demoner?

S: Tyvärr, ja. Även om en kristen inte är besatt av demoner kan en kristen ändå påverkas av demoner om hen låter sig påverkas. Om en kristen väljer att tro på det som demonen frestar hen med, vänder sig till mörka saker för nöjes skull eller tillåter demoner att ta kontroll över ett visst område av sitt liv, då kan hen, åtminstone delvis, stå under demonens vilja.

F: Vad är det som är lite ovanligt i Luk 22:10?

S: Det är ingen tillfällighet att Jesus kunde förutsäga vem som skulle hämta vatten, och att husets herre sedan uppmanades att ordna ett gästrum och gärna gjorde det. Faktum är att många tror att husets herre troligen redan var en av Jesu efterföljare.

För det andra arbetade många män som daglönare i det samhället, och det var ofta kvinnorna som bar vattnet. En man som bar vatten skulle inte vara unikt, men det skulle ändå vara mindre vanligt. I ”The Believer’s Bible Commentary” s. 1449 står det också att lärjungarna bad om ett gästrum, men värden gav dem mer än de hade bett om: ett stort, möblerat rum på övervåningen. Mannen visste förmodligen vem Jesus var. Dessutom hade folk troligen rum att hyra ut under denna tid då ett stort antal besökare kom för påskhögtiden. Se ”Evangelical Commentary on the Bible”, s. 835, ”The Bible Knowledge Commentary: New Testament”, s. 259, och ”The Tony Evans Bible Commentary”, s. 1007 för mer information.

Fråga: I Luk 22:19–21 hade Jesus redan ätit många måltider tillsammans med lärjungarna, så vad var den särskilda betydelsen av just denna måltid?

S: Istället för att spekulera, låt oss se vad Jesus själv sa om det.

Allmän betydelse

I Lukas 22:15 sa Jesus att han ”längtat efter” (bokstavligen: längtat med längtan) att äta denna sista måltid med sina lärjungar.

I Luk 22:16,18, Matt 26:29 och Mark 14:25 sa Jesus att han inte längre skulle äta bröd eller dricka av vinets frukt förrän Guds rike kommer, så detta hade betydelse för ändetiden.

Särskild betydelse

I Johannes 13:14–15 sade Jesus att han gav dem ett exempel genom att tvätta sina lärjungars fötter.

I Johannes 13:18 åt Jesus specifikt tillsammans med Judas, vilket uppfyllde Psalm 41:9.

I Lukas 22:19 bröt Jesus brödet och sade att de skulle göra detta till minne av honom.

Naturligtvis firade Jesus påsken så som troende judar skulle göra, och han undervisade också sina lärjungar.

Se ”Believer’s Bible Commentary”, s. 1450, och ”Evangelical Commentary on the Bible”, s. 836, för mer information.

Fråga: Varför är inte brödet och vinet i Luk 22:19 Kristi fysiska kropp?

S: Vi kan se att Jesus menade att brödet och vinet symboliskt utgjorde hans kropp av två skäl.
För det första finns det inte ett spår av bevis för att människor tillbad brödet och vinet, varken i Bibeln eller i den tidiga kyrkan. Vi ska inte tillbe något eller någon annan än Gud. Vi tillber Jesus, men om brödet och vinet inte är Jesus, ska vi inte tillbe brödet och vinet.
För det andra, om man tolkade denna metafor så att brödet och vinet var eller blev Jesus, skulle vi för att vara konsekventa också behöva tolka andra metaforer om Jesu kropp som att de också är Jesus, till exempel i 1 Korintierbrevet 12:27. Vi (församlingen) är Kristi kropp. Tycker du att människor borde tillbe dig, eller tillbe den församling som du tillhör? Om varken det ena eller det andra, varför skulle du då inte tillbe en kristen, som är skapad till Guds avbild, mer än bröd och vin, som inte är skapade till Guds avbild?
Nu ska vi förstås inte tillbe kristna. Men skulle det vara värre att tillbe andra människor och rättfärdiga det med Kristi metafor än att tillbe brödet och vinet och rättfärdiga det med Kristi metafor?

Se ”When Critics Ask”, s. 393–394, för mer information.

Fråga: Vilka är de tre förräderierna i Luk 22:24–30?

S: Det första och största var att Judas tog emot pengar för att förråda Jesus. Det andra är att lärjungarna, trots att de tillbringat över tre år med Jesus, fortfarande var fyllda av självisk ambition. Det tredje är att Petrus rädsla för sitt liv övervann hans kärlek till Jesus. Som kristna måste vi, även om vi inte faller för den första frestelsen, akta oss för att inte falla för de två sista.

F: I Luk 22:31, hur silar Satan någon som vete?

S: Skriften säger inte det uttryckligen, men det antyds att Satan bryter ner deras motstånd och andliga styrka, samt konsekvensen i deras liv, och lämnar dem som lera i Satans händer och oförmögna att lyda Gud. Det grekiska ordet för ”ni” här är i plural, inte singular. Så å ena sidan ville Satan sikta alla lärjungarna som vete. Men å andra sidan vände sig Jesus endast till Petrus, den som skulle hålla gruppen samman. Se The Tony Evans Bible Commentary, s. 1008, för mer information.

Fråga: I Luk 22:32, besvarades Jesu bön om att Simon Petrus tro inte skulle svika positivt eller negativt?

S: Det grekiska ordet kan översättas med ”svika” eller ”släckas”. Jesu bön besvarades snart negativt, eftersom Petrus tro faktiskt sviktade en stund när han förnekade Jesus tre gånger. Men i en annan mening besvarades Jesu bön så småningom positivt, eftersom Petrus återvände. Ibland vänder sig en troende helt bort från Herren, men återvänder senare. I Luk 22:32 sa Jesus inte till Petrus vad han skulle göra OM han vände tillbaka, utan med den kunskap Jesus hade sa han till Petrus NÄR han vände tillbaka. Petrus var här alltför självsäker eftersom han hade en felaktig uppfattning om sin egen svaghet. Se The Expositor’s Bible Commentary vol. 8 s. 1028–1029 och The Tony Evans Bible Commentary s. 1008 för mer information.

Fråga: Varför ville Jesus i Luk 22:38 försäkra sig om att de hade två svärd?

S: Det finns minst fem olika tolkningar av vad Jesus försökte förmedla till lärjungarna.

Förfrågan besvarad: Jesus ville att de skulle ta med sig två svärd. Han visste att de skulle behöva ett svärd, eftersom Jesus fortfarande hade ett mirakel att utföra, nämligen att hela örat på en slav som skulle skäras av.

Tillrättavisning: ”Det räcker” innebar att Jesus talade om svärd symboliskt, medan lärjungarna tolkade orden ”med ett svärd” bokstavligt. Jesus sa att det räckte med den sortens prat. Detta är tolkningen i New Geneva Study Bible, s. 1649, och i Believer’s Bible Commentary, s. 1452.

Ointresse: Jesus tillrättavisade eller berömde dem inte. Jesus sa helt enkelt att två svärd var tillräckligt och att de inte skulle bekymra sig mer om detta.

Uppfylld profetia: Jesus ville att de skulle ha två svärd, för att profetian om att de skulle räknas bland brottslingar skulle gå i uppfyllelse. I ”The Bible Knowledge Commentary: New Testament”, s. 260, diskuteras tre andra synsätt, men detta synsätt föredras.

I ”Hard Sayings of the Bible”, s. 486–488, tilläggs att detta visar hur olika de var från en grupp zelotiska revolutionärer. En krigisk grupp skulle vara mycket bättre utrustad för strid.

Fråga: Vad säger detta i Luk 22:40 om frestelsen?

S: I just denna situation uppmanade Jesus dem att undvika frestelsen genom bön. Men detta är ett gott råd i allmänhet. När vi frestas, låt oss be; och ännu bättre, låt oss be tillsammans med någon annan.

Fråga: I Luk 22:42, vad var egentligen den ”kalk” som Jesus bad om att få slippa, om det var möjligt?

S: Först vad som inte är svaret, och sedan svaret.

Inte svaret: Vissa har trott att Jesus bad om att inte fly eller kalla på änglar för att rädda honom, och därmed misslyckas med sitt uppdrag att dö på korset. Andra har spekulerat i att Jesus bad om att inte dö av påfrestningarna innan han nådde korset.

Svaret: Medveten om både den förestående fysiska smärtan och, ännu värre, den förestående separationen från Fadern, bad Jesus om det fanns någon annan väg de kunde gå som skulle uppfylla kraven för frälsning. Det var i sin ordning att Jesus bad, men att vakterna dök upp medan han fortfarande bad tyder på att Fadern besvarade Jesu begäran med ”nej”.

Se The Expositor’s Bible Commentary, vol. 8, s. 1032 för mer information.

Fråga: Vad är det som är betydelsefullt med tempelvakterna i Luk 22:50–52?

S: Det är judiska tempelvakter som arresterade Jesus, inte de romerska vakterna. Tempelvakterna hade till uppgift att upprätthålla ordningen i Guds tempel, men här begav de sig långt utanför tempelområdet för att användas av Satan för att upprätthålla ordningen. Ibland hindrar Satan inte någon från att utföra sitt arbete, utan de fortsätter istället att utföra sitt arbete, men används då i Satans och demonernas tjänst.

Se The Expositor’s Greek New Testament, vol. 1, s. 623–624 för mer information.

Fråga: Vad ser vi i Luk 22:54–60 om Petrus förnekelse?

S: Petrus är den enda av de nämnda lärjungarna som överhuvudtaget hade modet att följa Jesus. Petrus var modig, men hans mod försvann som genom ett trollslag när tjänsteflickan överraskade honom genom att fråga om han var en av Jesu följare. Petrus förnekade inte Jesus för att han hade förlorat sin kärlek till honom; snarare var Petrus rädsla för sitt liv och hans tvivel på Guds beskydd större än hans kärlek i det ögonblicket. Om Jesus överlämnades till prästerna istället för att skyddas, kanske Petrus undrade vilket skydd som skulle finnas för honom. Petrus lärde sig dock uppenbarligen sin läxa väl. I Apostlagärningarna 4:3–21 och även i Apostlagärningarna 5:18–33 var Petrus inte orolig för att leva utan Guds skydd. Se The Expositor’s Bible Commentary vol. 8 s. 1035, New International Bible Commentary s. 1224, The Expositor’s Greek New Testament vol. 1 s. 628 och The Tony Evans Bible Commentary s. 1008–1009 för mer information.

Fråga: Vad är det som är så klumpigt med Petrus förnekelse i Luk 22:57–60?

A: Petrus förnekade inte bara att han var en lärjunge; Petrus förnekade att han överhuvudtaget visste vem Jesus var. Med tanke på att Jesus undervisade i Galiléen och Judeen i ungefär tre år, och att han anlände med ett triumftåg, med tanke på att han undervisade i templet i nästan en vecka, och med tanke på att han drev ut växlarna, undrar jag hur stor andel av de judar i Jerusalem som talade med galiléisk dialekt som kunde säga att de aldrig alls hade hört talas om en landsman från Galiléen, Jesus? Petrus förnekade inte bara Jesus, han var inte ens särskilt bra på det!

Fråga: I Luk 22:64, satte de ögonbindel på Jesus eller inte?

S: De satte ögonbindel på Jesus under en del av den tid de lekte med honom. Det står inte att Jesus hade ögonbindel hela tiden. Man ville verkligen inte leka med romerska soldater.

Fråga: I Luk 22:70 och 23:3, vad menade Jesus när han sa: ”Du säger att jag är”?

S: Detta var ett uttryck för en stark bekräftelse av det som sagts. NIV översätter detta korrekt med: ”Du har rätt när du säger att jag är det”.

Döda havsrullarna kastar ytterligare ljus över denna fråga som ställdes till Jesus. En av trosuppfattningarna hos sekten i Qumran var att Messias skulle utföra mirakel och helande, men personligen skulle döda den romerske kejsaren. Det skulle ta år att begrava alla de döda från Messias militära segrar. Därför, som Christian News (23/11/1998) skriver: ”Nu vet vi alltså att när Kaifas ledde rättegången mot Jesus var allt han behövde göra att få Jesus att erkänna att han var Messias. Eftersom Jesus, som hade utfört de förutsagda underverken, gjorde detta erkännande, ansågs han skyldig till förräderi mot kejsaren.”

Fråga: I Luk 23:2, eftersom hela syftet med rättegången inför Sanhedrin var att hitta anklagelser att lägga fram för Pilatus, vilka var då anklagelserna mot Jesus och hur allvarliga skulle de vara?

S: Det judiska rådet hade inte befogenhet att avrätta någon, så de överlämnade Jesus till den högsta romerska myndigheten i landet: Pontius Pilatus. När Sanhedrin överlämnade Jesus till Pilatus med anklagelserna var detta ett officiellt förkastande av Jesus från de judiska myndigheternas sida. Det fanns tre anklagelser.

Att undergräva den judiska nationen skulle förmodligen inte vara särskilt allvarligt i Pilatus ögon, även om han kanske skulle låtsas bry sig.

Att förbjuda betalning av romerska skatter skulle vara allvarligt, och den illojaliteten skulle vara värd döden. De judiska myndigheterna visste att denna anklagelse var en lögn.

Att kalla sig själv Messias, en kung. Detta är mer komplicerat. Pilatus skulle inte bry sig om någon kallade sig något obskyrt religiöst begrepp, men de judiska äldste tillade att detta skulle innebära en ”kung”. Att kalla sig själv kung skulle naturligtvis vara mycket allvarligt; det fanns ingen möjlighet att landshövdingen kunde låta ett eventuellt uppror ledt av en självutnämnd kung passera obemärkt. Så Pilatus började med denna sista anklagelse.

Se The Expositor’s Bible Commentary vol. 8 s. 1039–1040, The Evangelical Commentary on the Bible s. 837, The New International Bible Commentary s. 1224, The Believer’s Bible Commentary s. 1453–1454, The Bible Knowledge Commentary: New Testament s. 262 och The Tony Evans Bible Commentary s. 1010 för mer information.

Fråga: Varför var Pilatus i Luk 23:4 villig att släppa Jesus efter att Jesus hade sagt att han var en kung?

S: Vi måste komma ihåg att evangelierna aldrig påstår sig vara en ordagrann återgivning av hela samtalet. Även om det inte nämns i Lukas, så visste Pilatus – efter att de hade diskuterat saken, vilket framgår av Johannes 18:33–38a – att Jesus inte hävdade att han var en politisk kung i denna värld, och att Jesus inte skulle låta sina anhängare strida. Pilatus hade alltså inga problem med Jesus just då. Kom ihåg att Pilatus hade erfarenhet av att hantera verkliga rebeller, men Pilatus visste att Jesus inte var en sådan. Men som vi kommer att se några verser senare var det inte Pilatus främsta angelägenhet att korrekt förklara en man oskyldig eller skyldig. Han var mer intresserad av att upprätthålla ordningen än av rättvisa.

Se The Expositor’s Bible Commentary vol. 8 s. 1040, The Tony Evans Bible Commentary s. 1011 och The Believer’s Bible Commentary s. 1454 för mer information.

Fråga: Varför skickade Pontius Pilatus Jesus till Herodes Antipas i Luk 23:6–8?

S: Den uppenbara anledningen var att Jesus bodde inom Herodes jurisdiktion. Men Pilatus kunde ha bortsett från det. Den verkliga anledningen var en eller flera av följande tre saker.

Pilatus ville inte ta itu med Jesus. Eftersom Pilatus hade en ursäkt för att överlämna honom till Herodes, lät han Herodes sköta det. Eller kanske såg Pilatus en möjlighet att sprida ansvaret för vad som än skulle hända.

Pilatus ville veta mer: Eftersom Herodes kände till de judiska sedvänjorna mycket bättre än Pilatus, ville Pilatus höra från en expert på området hur allvarligt detta påstående om att han var Messias egentligen var.

Pilatus ville göra Herodes en tjänst. Pilatus och Herodes hade inte ett gott förhållande, och kanske trodde Pilatus att om han på detta obetydliga sätt lät Herodes ta över och tillfredsställde Herodes nyfikenhet, så skulle det kunna förbättra deras relation.

Men Pilatus fann ingen skuld hos Jesus i Lukas 23:4, och varken Herodes Antipas eller Pilatus fann någon skuld hos Jesus i Lukas 23:14–15.

Se Evangelical Commentary on the Bible, s. 837, för mer information.

Fråga: Varför sa Pilatus i Luk 23:16 att han skulle straffa/piska Jesus och sedan släppa honom, om han ansåg att Jesus var oskyldig?

S: För det första är det grekiska ordet för att straffa/piska här, paideusas, ett annat ord än det som avser den faktiska piskningen, phragellosas, som Jesus senare utsattes för i Matteus 27:26 och Markus 15:15.

Pilatus tänkte släppa Jesus efter att ha straffat honom lindrigt. Pilatus kanske ville varna Jesus att ”hålla sig lugn” så att de judiska ledarna kunde se att Jesus faktiskt fick ett visst straff. Dessutom var Pilatus kanske inte nöjd med att Jesus uppförde sig på ett sätt som gjorde de judiska ledarna så arga från början. Slutligen nämns i Matteus 27:19 att Pilatus hustru varnade honom för att göra något mot Jesus, eftersom hon hade lidit mycket i en dröm om detta. Så insåg Pilatus att han kunde hitta en ”gyllene medelväg” genom allt detta. Men Pilatus plan skulle inte gå i uppfyllelse. Som Helmut Gollwitzer uttrycker det: ”Pilatus har makten, men inte friheten”.

Se The Expositor’s Bible Commentary vol. 8 s. 1040–1041, The Believer’s Bible Commentary s. 1454, The New International Bible Commentary s. 1225, The Evangelical Commentary on the Bible s. 837 och The Tony Evans Bible Commentary s. 1010 för mer information.

Fråga: I Luk 23:31, i sammanhanget med fikonträdet, vad menade Jesus med att säga: ”Ty om människor gör sådana saker medan trädet är grönt, vad kommer då att hända när det är torrt?”

A: Grönt ved brinner inte bra, och oskyldiga människor ska inte avrättas. Men om (oskyldigt) grönt ved bränns, bildligt talat, vad kommer då att hända med det torra veden och de skyldiga människorna? Om människor gör sådana saker när Jesus är närvarande, till och med efter att ha sett hans underverk, hur mycket mer kommer de då att förkasta Gud när Jesus inte fysiskt befinner sig bredvid dem och de inte ser underverken? Se New International Bible Commentary s. 1225 och Believer’s Bible Commentary s. 1455 för mer information.

Fråga: I Luk 23:33, hette platsen för Jesu korsfästelse Golgata, eller var det Golgotha som det står i Matt 27:33?

S: Båda, eftersom folket var flerspråkigt. Kalvarieberget kommer från det latinska romerska ordet för skalle, och Golgata kommer från arameiskan. New International Bible Commentary, s. 1225, och Asimov’s Guide to the Bible, s. 893, säger samma sak.

F: Vad är intressant med verserna i Luk 23:33–49?

S: Människorna reagerade på så många olika sätt på just denna händelse. Soldaterna var för upptagna med att spela för att lägga särskilt mycket uppmärksamhet på Jesus. Kvinnorna grät, Jesus dog i plågor och de flesta av de judiska ledarna var glada. Den ene tjuven på korset hånade Jesus, medan den andre trodde på honom. Centurionen, som tidigare varit likgiltig inför Jesus, har förändrats och är nu förvånad. Se New International Bible Commentary, s. 1225, och Evangelical Commentary on the Bible, s. 837–838, för mer information.

Fråga: Kan människor som förnekar Gud hela sitt liv men tar emot Jesus i sitt sista andetag ändå komma till himlen, enligt Luk 23:40–43?

S: Både ja och nej.

Ja: Om någon kommer till en sann tro på Kristus när hen är döende, kommer hen, precis som tjuven på korset i Lukas 23:40–43, att komma till himlen. Hen kanske inte får alla de belöningar som Paulus nämner i 1 Korintierbrevet 3:11–15, men hen kommer säkerligen att vara i himlen.

Nej: Om någon bara säger orden, ungefär som en brandförsäkring, utan att verkligen anförtro sin själ åt Kristus, då, som R.C. Sproul nämner i *Now That’s a Good Question*, s. 113–115, ”bekänner de sig till tron” men ”besitter inte tron”.

Fråga: Vad är det paradoxala med tjuven till höger om Jesus i Luk 23:40–43?

S: Även om vissa såg Jesus uppväcka de döda, trodde de ändå inte. Tjuven såg Jesus avrättas och tror ändå. Efter att Jesus hade uppväckt Lasarus var Sanhedrins reaktion att smida planer på hur de skulle döda Jesus. Även i dag, om man kunde utföra lika många underverk som Jesus gjorde, skulle det för vissa bara förstärka deras motstånd mot evangeliet.

F: Vad lär tjuven på korset oss om vattenbaptismen i Luk 23:40–43?

S: Det finns två punkter att beakta i svaret.

1. En kristen i Kristi kyrka berättade för mig att eftersom de lär ut att man måste döpas med vatten för att bli frälst, så hade berättelsen om att tjuven på korset var med Jesus i paradiset bekymrat honom under lång tid. Men sedan drog han slutsatsen att eftersom tjuven inte skulle ha någon möjlighet att döpas, så har Gud säkerligen förståelse för människors situationer.

Hans slutsats är helt korrekt. Gud är inte begränsad i att frälsa någon som inte är döpt med vatten. Även om vattenbaptismen är något som varje lydig kristen gör om och när de har möjlighet, är Gud inte begränsad av våra omständigheter.

2. En andra åsikt som jag fick höra offentligt under en debatt med en person från Kristi kyrka är att tjuven till höger måste ha varit en tidigare anhängare av Jesus eller Johannes Döparen, och att han hade döpts innan han hamnade på korset.

3. En tredje åsikt inom Kristi kyrka är att tjuven på korset dog före Kristi uppståndelse, och att dopet är nödvändigt först efter uppståndelsen. Naturligtvis lärdes då Johannes 3:5 – ”ingen kan komma in i Guds rike om han inte är född av vatten och Ande” – ut som sant även före uppståndelsen.

Detta är en uppfattning som begränsar Guds makt. Tänk dig om en dömd brottsling i fängelse i ett icke-kristet land kom till sann tro på Kristus, och vakterna inte lät honom döpas med vatten före avrättningen. Skulle vakterna genom sitt agerande ”lägga veto” mot den Allsmäktige Gudens förmåga att föra en person som verkligen tror på Kristus till himlen?

Dessutom blev det omkring år 400 e.Kr., under Ambrosius, Augustinus och Prosper av Aquitaines tid, en utbredd uppfattning att döpta spädbarn som dör kommer till himlen, medan odöpta spädbarn som dör hamnar i helvetet. ”Av en tillfällighet” blev spädbarnsdopet mycket populärt. Under större delen av historien, fram till anabaptisternas tid under reformationen, praktiserade kristna nästan undantagslöst spädbarnsdopet. Kommer varenda kristen från år 400 e.Kr. till omkring år 1514 e.Kr. att hamna i helvetet, på grund av Guds oförmåga eller ovilja att frälsa dem?

Fråga: Hur kunde Jesus i Luk 23:43 säga till tjuven till höger om sig att han redan idag skulle vara i paradiset, när Jesus inte uppstod förrän på den tredje dagen?

S: Jesus begav sig till paradiset och predikade för andarna i fängelset omedelbart efter sin död och före sin uppståndelse. Det är intressant att Jesus INTE sa till tjuven: ”I dag kommer du att vara med mig i himlen”, utan: ”I dag kommer du att vara med mig i paradiset.”

F: I Luk 23:43, står det i denna vers ”Sannerligen säger jag dig idag”, som Jehovas vittnen hävdar, eller ”Sannerligen säger jag dig, idag”?

S: Nej. Det finns inga belägg för att de grekisktalande kristna uppfattade att ”idag” avsåg den tidpunkt då Jesus talade, inte när orden skulle uppfyllas. I boken When Cultists Ask, s. 152, står det att av de 74 förekomsterna av ”sannerligen säger jag dig” är detta det enda stället där ”idag” förekommer i samband med denna fras. När en modern grupp människor kommer med en ny tolkning av den antika grekiska grammatiken, borde det finnas bevis för att åtminstone vissa tidiga kristna förstod det på det sättet.

Fråga: Vad är egentligen paradiset i Luk 23:43?

S: Eftersom tjuven till höger om Jesus skulle vara med Jesus den dagen i paradiset, är paradiset den plats dit Jesus begav sig den dagen. Före Jesu födelse förstod judarna att graven, Sheol, var uppdelad i två delar: ett ”fängelse” för de orättfärdiga och ett ”paradis” för de rättfärdiga. Eftersom Jesus använde detta begrepp utan några förbehåll, hade han i princip inget att invända mot denna lära. Paulus besökte den tredje himlen, paradiset, i 2 Kor 12:2,4.

Den judiska hänvisningen till två delar av Sheol finns i 1 Enok 22:1–4. Efter domen skulle de orättfärdiga få lida smärta och plågor för evigt. Andra judiska hänvisningar till evig bestraffning för de ogudaktiga är:

Mose upptagande 10:10

2 Esra 7:36, när Makkabéernas söner brändes till döds, sade de: ”Vi kommer bara att brinna en kort stund, men ni kommer att brinna i all evighet.”

Judit 16:17: ”Eld och maskar skall han ge åt deras kött; de skall gråta av smärta för evigt.”

Salomos psalmer 3:13. 4 Makk. i LXX använder det för hebreiska ord som ”asam”, för gottgörelse av skuld. I Septuaginta används det i 1 Samuelsboken 6:3 ff. 8, 17 som ett skuldoffer. Det översätts med skam, vanära i Hesekiel 16:52, 42; 32:24,30, och som orsak till synd och olycka i Hesekiel 3:20 och 7:19. Hesekiel 16:52,52 och 32:24,40 visar Guds straff. Visdom 3:1 säger att de rättfärdiga inte drabbas av något basanos.

I 2 Makkabéerboken 7:13 och ofta i 4 Makkabéerboken används substantivet och verbet i samband med tortyr av judiska martyrer. De används för att beskriva de kristna martyrernas tortyr i 1 Klemensbrevet 6:1,15, 2 Klemensbrevet 17:7, Eusebius Kyrkohistoria 5, 1, 20 och 24 samt Polykarpus martyrium 2,3.

Se *Encyclopedia of Bible Difficulties*, s. 367–368, och *Hard Sayings of the Bible*, s. 488–489, för mer information.

Fråga: När var den sjätte timmen i Luk 23:44?

S: Den judiska dagen började omkring kl. 06.00 på morgonen, så den sjätte timmen skulle vara omkring middagstid. NIV Study Bible, s. 1587, NET Bible, The New Geneva Study Bible, s. 1652, och The Bible Knowledge Commentary: New Testament, s. 262, säger alla samma sak. Detta kan inte ha varit en solförmörkelse, eftersom påsken inföll under fullmåne enligt The Expositor’s Greek Testament, vol. 1, s. 641.

Fråga: Varför kallade Lukas i Luk 24:4 dessa två män istället för änglar?

S: Lukas skriver så som saker och ting framträdde, och de framträdde som om de vore män. Lukas själv förstod dock att de var änglar, eftersom han kallar dem just det i Lukas 24:23. Dessutom hade männen redan i Lukas 24:4 strålande kläder (dvs. tyg, inte rustning), vilket skulle vara änglalik klädsel. Se The Expositor’s Bible Commentary, vol. 8, s. 1048, och The Expositor’s Greek Testament, vol. 1, s. 643–644 för mer information.

Fråga: Hur letar människor idag efter de levande bland de döda, enligt Luk 24:5f?

S: Precis som kvinnorna letade på fel ställe efter den uppståndne Frälsaren, kan människor idag vända sig till döda saker i ett försök att finna liv. Å ena sidan kan de bokstavligen ägna sig åt ockultism, som att gå på seanser eller be medier att kontakta de döda, vilket troende inte bör göra. Bildligt talat kan de vända sig till döda institutioner, liberala kyrkor och falska religioner för att finna liv. De kan vända sig till sin organisation, sina traditioner, sina avlidna helgon eller hjältar, eller lagar för att finna liv. Men livet kommer endast genom Jesus. Se The Tony Evans Bible Commentary, s. 1013 för mer information.

Fråga: I Luk 24:13, var låg byn Emmaus?

S: Emmaus var en liten ort, och vi vet inte exakt var den låg. Lukas säger att det var sextio stadier, vilket motsvarar ungefär sju miles. Men eftersom det bara var en kort promenad från Jerusalem finns det tre alternativ. Abu-Ghosh ligger ungefär nio miles bort, El-Qubeibeh ligger ungefär sju miles bort. Motza-Illit ligger bara tre och en halv miles bort, men tur och retur skulle bli sju miles. Josefus nämner orten som Emmaus, och Talmud nämner den som Motza. Det semitiska ordet Ha-Motza liknar Emmaus. Senare fanns det en bysantinsk kyrka där.

Det finns en annan plats, Imwas, även kallad Nikopolis, som fanns vid den tiden, men den låg 160 stadier bort, cirka 15 miles. Sinaiticus och vissa andra manuskript anger 160 stadier.

Se The Expositor’s Bible Commentary, vol. 8, s. 1055 för mer information.

Fråga: Hur kan Luk 24:13–35 tillämpas på oss idag?

S: Dessa troende kände inte igen Jesus trots att han vandrade bredvid dem. Idag kanske du befinner dig på din egen väg till Emmaus. Du ser inte Jesus ännu, trots att han vandrar alldeles intill dig. Ibland ligger det som Gud vill att du ska göra rakt framför ögonen på dig, men du ser det inte.

Även om det är möjligt att Gud på ett övernaturligt sätt hindrade dem från att känna igen Jesus, är det troligt att de inte kände igen honom av mer vardagliga skäl. Förutom att han kanske bar andra kläder såg de att Jesus var död; de letade inte efter en levande Jesus och de såg inte det de inte letade efter. De visste vad kvinnorna och de andra hade berättat för dem, och deras hjärtan brann inom dem medan de vandrade tillsammans med den de älskade, men de saknade tron och var för långsamma att tro att Gud kunde uppväcka Jesus. Även när vi har kunskapen och kärleken kan saker och ting ändå inte falla på plats i vår vandring med Herren om vi saknar tron.

Fråga: Hur hindrades lärjungarna från att känna igen Jesus i Luk 24:16?

S: På ett övernaturligt sätt kunde Gud lätt ha hindrat dem från att känna igen honom, precis som männen vid Lots dörr inte kunde hitta en enkel dörr i 1 Mos 19:11. Ur naturlig synvinkel skulle de ha haft liten chans att se hans ansikte om någon bar något som liknade en beduins mantel för att skydda sig mot solen och dammet. De kanske också var alltför uppslukade av sorg för att verkligen kunna iaktta människor så noggrant. De trodde inte att Jesus skulle övervinna döden, så även om de tyckte att mannen liknade Jesus skulle de avvisa den tanken på grund av sin otro. Slutligen letade de säkerligen inte efter Jesus, eftersom de visste att Jesus hade blivit dödad. I *The Expositor’s Greek Testament*, vol. 1, s. 646, ser man inget behov av en övernaturlig förklaring till varför de inte kände igen Jesus. Se *The Tony Evans Bible Commentary*, s. 1013–1014, för mer information.

Fråga: I Luk 24:19–21 berättade de två lärjungarna hur de hade satt allt sitt hopp till Jesus, och hur alla deras förhoppningar och drömmar hade krossats. Hur reagerade du, eller hur skulle du reagera, om Gud lät dina förhoppningar och drömmar krossas?

S: Vårt mål är att behaga Gud, inte att uppnå våra egna ambitioner. Vi bör ha ett djupt intresse för vad Gud gör och hur vi kan vara en del av det. Å andra sidan bör vi ha ett mer ”svagt intresse” för saker som Gud inte är en del av. Ibland kan det vara smärtsamt att släppa taget om det som verkar kunna tillfredsställa dina ambitioner, men vi bör inse att Gud har något bättre. Kristna bör, rätt förstått, vara mycket ambitiösa. Men vi bör vara ambitiösa med Hans ambition, för Hans rike, och inte med våra egna ambitioner.

Fråga: I Luk 24:30–31 blev gästen, Jesus, värd. Hur kan Jesus gå från att vara gäst till att bli värd i vårt liv?

S: Många människor är välvilligt inställda till kristendomen och Jesus. Andra vill lyssna på vad han lärde ut och kanske följa en del av det, medan de avvisar andra delar. Men kommer du att låta Jesus vara herre över ditt liv, vända dig bort från det som verkar lovande eller behagligt, bara för att han säger det – antingen i Guds skrivna ord eller efter bön – och följa det han vill?

Se ”Believer’s Bible Commentary”, s. 1458, och ”New International Bible Commentary”, s. 1226–1227, för mer information.

Fråga: I Luk 24:39, hur skilde sig Jesu kött och blod åt före och efter uppståndelsen?

S: Skriften säger inget om detta, men vi kan spekulera om några saker. Efter uppståndelsen var Jesus inte längre utsatt för smärta, död eller någon risk för att Hans kropp skulle skadas. Utan tvekan kunde Han göra mer med Sin kropp när den var förhärligad än när den var en vanlig mänsklig kropp. Jesus kunde i Sin kropp gå igenom dörrar och väggar, men Han kunde också vara fast nog att äta och beröras. Se *When Cultists Ask*, s. 154–157, och *When Critics Ask*, s. 395–399, för mer utförliga diskussioner.

Fråga: Vad innebär detta för Jehovas vittnen och medlemmarna i Rev. Moons Unification Church i Luk. 24:39–43?

S: De har stora problem med denna vers, eftersom båda grupperna lär ut att Jesus ”uppväcktes andligt”, vilket innebär att hans fysiska kropp fortfarande låg i graven. Antingen

1. ljög Jesus och hade han ingen fysisk kropp här.

2. Eftersom lärjungarna var långsamma att tro skapade Jesus tillfälligt en fysisk kropp och utgav den för att vara sin egen (jag hörde denna teori från ett Jehovas vittne). Med andra ord gav Jesus en felaktig bild av sig själv till sina lärjungar. Om någon accepterar detta, bör de inte ta det alltför allvarligt att kristna ger en felaktig bild av Jesus som att han fysiskt uppstod från de döda, eftersom Jesus själv också gav en felaktig bild av detta.

3. Jesus talade sanning. Jesus sa detta eftersom han verkligen uppstod fysiskt från de döda.

Vad mig beträffar tror jag att Jesus talade sanning. Se When Cultists Ask, s. 152–154, för ett annorlunda men kompletterande svar.

Fråga: Vad innebär detta för den falska religionen Christian Science i Luk 24:39–43?

S: Kristna vetenskapsmän tror att Jesus inte fysiskt uppstod från de döda. Enligt *When Cultists Ask*, s. 157–158, säger Mary Baker Eddy, grundaren av Christian Science, att Jesus ”helt enkelt anpassade sig till sina lärjungars omogna föreställningar (Eddy, 593)”.

Eddy menar alltså att Jesus uppenbart bedrog lärjungarna. Eftersom lärjungarna lärde ut att Jesus fysiskt uppstod, innebär Jesu påstådda bedrägeri att han har vilselett den västerländska världen i nästan 2 000 år. Dessutom, om Jesus bara anpassade sig till omogna idéer, hur kommer det sig då att när Tomas inte trodde att Jesus fysiskt hade uppstått, påstås Jesus ha lurat Tomas att ändra sin uppfattning från en ”mer upplyst” till en ”mer omogen”?

Fråga: Är det enligt Luk 24:41–43 och Apg 10:10–16 okej för en kristen att vara vegetarian?

S: Ja, det är helt i sin ordning. Det är dock inte kristet att säga att det är moraliskt fel att äta kött. Jesus åt fisk i Luk 24:41–43, och Petrus beordrades att döda och äta i Apg 10:10–16. Att Jesus åt fisk visar förstås att han kunde äta, och därmed hade han en fysisk, förhärligad kropp. Se The Tony Evans Bible Commentary, s. 1018, för mer information.

F: Hur talade Mose skrifter om Jesus i Luk 24:44?

S: Låt oss titta på de viktigaste principerna, sedan de specifika profetiorna och slutligen bildspråket i Toran, de fem första böckerna i Bibeln.

Viktiga principer: Man kan inte läsa Toran utan att slås av hur ofta och hur viktigt offren är. Gud lät dem öva på detta under 1 400 år, tills det blev en så självklar del av deras kultur att när Johannes kallade Jesus ”Guds lamm” visste alla vad Johannes syftade på.

Specifika profetior:

I 1 Mosebok 3:15 står det att kvinnans säd (singular) ska krossa Satans huvud.

I 1 Mosebok 49:10 står det att herraväldet inte ska vika från Juda förrän ”Shiloh” kommer. Detta syftar på att de inte ska förlora rätten att utöva makten förrän Kristus kommer. Se diskussionen om 1 Mosebok 49:10 för stöd för detta påstående.

I 5 Mosebok 18:15–19 står det att en av judarna kommer att uppstå efter Mose, och att de måste lyda honom.

Bildspråk: Det finns ett antal bibelställen som ger bilder och förebådar Kristi ankomst, men de är inte specifika profetior.

Bronsormen (Joh 3:14; 4 Mos 21:8,9)

Fråga: I Luk 24:46, var i Gamla testamentet står det att Messias måste lida och dö och på den tredje dagen uppstå från de döda?

S: Några av de verser som säger att Messias skulle lida och dö är Daniel 9:26; Jesaja 53:1–12; och Sakarja 12:10 (sörja den som de genomborrade). Innan detta hade Jesus i Matteus 12:40–41 lärt att Jona i fiskens buk var en förebild för honom själv.

F: I Luk 24:50–51, steg Jesus upp från Betania, eller från Olivberget som det står i Apg 1:9–11?

S: Båda. Betania låg på Olivbergets sydöstra sluttning, ungefär en mil från toppen. I When Critics Ask, s. 401, föreslås också att lärjungarna kan ha stått på bergstoppen tillsammans med Jesus, och att Jesus steg upp österut (bort från Jerusalem) över Betania. Se även *Bible Difficulties & Seeming Contradictions*, s. 200, *The Expositor’s Greek Testament*, vol. 1, s. 651, och *The Evangelical Commentary on the Bible*, s. 839 för mer information.

Fråga: Bör Joh 7:53–8:11 läggas till i slutet av Lukas 24:53?

S: Nej. Det enda manuskriptet som enligt Aland et al. (3:e upplagan) innehöll detta var 1333, vilket skrevs under 1100-talet. Dessutom lades det till i detta manuskript som en rättelse, uppenbarligen av en annan hand.

F: Varför ska Lukasevangeliet finnas med i Bibeln?

S: Det finns två skäl, och ett tredje skäl som får de två första att framstå som mindre viktiga.

1. Lukas anses vara en av de mest noggranna av de antika historikerna.

2. Eftersom Lukas ger en noggrann redogörelse för Jesu ord, vill vi läsa om Messias uttalanden och gärningar.

3. Paulus och de tidiga kyrkoförfattarna erkände det som Guds ord. Som påpekas i The Complete Book of Bible Answers, s. 27–28, citerade Paulus i 1 Timoteusbrevet 5:18 ur böckerna 5 Mosebok [5 Mos 25:4] och Lukas [Luk 10:7] och kallade dem båda för Skriften. 1 Timoteusbrevet skrevs år 63 e.Kr., endast tre år efter Lukas, men ändå kallas Lukas fortfarande för Skriften på samma nivå som 5 Mosebok.

Fråga: Vilka bevis finns det i Lukasevangeliet för att Lukas skrev det evangelium som bär hans namn?

S: Den tidiga kyrkan accepterade enhälligt Paulus följeslagare Lukas som författare till Lukasevangeliet.

Irenaeus citerar i ”Mot kätterierna”, s. 439, kapitel 14, vers 1 och 3 (skrivet 182–188 e.Kr.) Lukas 1:2 och nämner att det var Lukas som skrev det.

Tertullianus (198–220 e.Kr.) säger i *Mot Marcion*, bok 4, kapitel 2, att ”det evangeliska testamentet har apostlar som författare”. I samma kapitel erkänner Tertullianus att Lukas inte var en ”apostel” utan en ”apostolisk man”, eftersom han följde med Paulus. För en allmän bedömning av Lukas-evangeliets tillförlitlighet, se de tre följande frågorna.

Cyprianus, biskop av Kartago (ca 246–258 e.Kr.), citerar Lukas som om det vore från Lukas i ”Avhandling 12”, den tredje boken, 116.

Fråga: När skrevs Lukasevangeliet?

S: Vi vet med säkerhet att det skrevs efter år 33 e.Kr., före Apostlagärningarna och troligen före år 70 e.Kr.

Olika författares åsikter

I NIV Study Bible, s. 1533, står det att de två vanligaste föreslagna tidsperioderna är 59–63 e.Kr. och 70- eller 80-talet.

I ”The Bible Knowledge Commentary: New Testament”, s. 199, står det att eftersom Apostlagärningarna skrevs medan Paulus fortfarande levde, och Lukas skrevs redan tidigare, kan den ha skrivits före år 64 e.Kr. Där föreslås ett datum mellan år 58 och 60 e.Kr.

I *The New Geneva Study Bible*, s. 1599, står det att *Lukasevangeliet* och *Apostlagärningarna* kan ha skrivits omkring år 63 e.Kr.

I *The Believer’s Bible Commentary*, s. 1367–1368, sägs det att det mest troliga datumet är mycket tidigt på 60-talet. ”Även om vissa daterar Lukasevangeliet till mellan 75–85 (eller till och med till 200-talet), beror detta vanligtvis åtminstone delvis på en förnekelse av att Kristus kunde förutsäga Jerusalems förstörelse med precision.”

I *The New International Dictionary of the Bible*, s. 605, står det att det plötsliga slutet på Apostlagärningarna tyder på att Lukas inte levde länge efter Paulus fängslande. Det är dessutom osannolikt att boken skulle ha skrivits efter Jerusalems förstörelse. Där står det att åren 58–59 e.Kr. skulle ha gett Lukas gott om tid att göra sina efterforskningar.

I Wycliffe Bible Dictionary, s. 1056–1057, anges helt enkelt ”andra hälften av det första århundradet”.

I *The New International Bible Commentary*, s. 1182, anges skäl för tre olika åsikter.

80–85 e.Kr. om man förnekar profetian: Det sägs att denna mest utbredda uppfattning bygger på att Lukas 21:20, där det står ”när ni ser Jerusalem omringat av arméer”, inte kan vara en profetisk förutsägelse.

100 e.Kr., om Lukas och Apostlagärningarna bygger på Josefus: Josefus och Lukas beskriver vissa av samma händelser, så vissa tror att Lukas kopierade från Josefus.

Före år 70 e.Kr., eftersom Apostlagärningarna slutar med att Paulus fortfarande lever.

Den skeptiska boken Asimov’s Guide to the Bible, s. 912, anger tydligen någon gång efter år 70 e.Kr. Även om vissa föreslår datum så sent som år 100 e.Kr., är år 80 e.Kr. mer allmänt accepterat.

F: Hur vet vi att Lukas-evangeliet idag är en tillförlitlig bevarad version av det som ursprungligen skrevs?

S: Det finns minst tre goda skäl.

1. Gud lovade att bevara sitt ord i Jesaja 55:10–11; Jesaja 59:21; Jesaja 40:6–8; 1 Petrus 1:24–25 och Matteus 24:35.

2. Bevis från den tidiga kyrkan. Här är några av de författare som hänvisade till verser i Lukas.

1. Clemens (96–98 e.Kr.) citerar Lukas 6:36–38; 8:5 (en omskrivning av liknelsen om såningsmannen); 17:2. Citatet från Lukas 6:36–38 (kap. 13, s. 8) kan också hänvisa till Matteus 6:12–15; 7:2. Parafrasen av Lukas 17:2 kan också hänvisa till Matteus 18:8; 26:24; Markus 9:42.

Didache (ca 60–120 e.Kr.), vol. 7, kap. 1, s. 377, citerar Lukas 6:30: ”Ge åt var och en som ber dig, och begär inte tillbaka det.”

Barnabasbrevet (ca 70–130 e.Kr.), kap. 5, s. 139, citerar Lukas 5:32 (även Matteus 9:13; Markus 2:17).

Barnabasbrevet (ca 70–130 e.Kr.) kap. 19, s. 148 citerar halva Lukas 6:30 (även Matteus 5:42)

2. Klemensbrevet (120–140 e.Kr.), kap. 13, s. 254, citerar fritt Lukas 6:32 som om Herren talade: ”Ingen förtjänst har ni, om ni älskar dem som älskar er, men ni har förtjänst, om ni älskar era fiender och dem som hatar er.” Det hänvisar också till Lukas 16:12.

2 Klemens (120–140 e.Kr.) kap. 13, s. 254 citerar en del av Matteus 9:13 och Lukas 6:32 som Skriften. ”Och en annan skriftställe säger: ’Jag kom inte för att kalla de rättfärdiga, utan syndarna.’” 2 Klemens citerar också Matteus 6:24 och Lukas 16:13 i kap. 16, s. 252.

2 Klemens (120–140 e.Kr.), kap. 5, s. 252, hänvisar till ett samtal mellan Petrus och Jesus som inte finns i Skriften och avslutar det med ett citat ur Matteus 10:28 och Lukas 12:4,5.

Detta är alla hänvisningar som 2. Klemens har till Lukas.

Polykarp (100–155 e.Kr.) citerar en tredjedel av Lukas 6:37: ”Förlåt, så skall också ni bli förlåtna”; Polykarps brev till filipparna, kap. 2, s. 33.

Polykarp (100–155 e.Kr.) citerar det som står i Matteus 7:2 och Lukas 6:38: ”Med vilket mått ni mäter, skall det mätas åt er igen”; Polykarps brev till filipperna, kap. 3, s. 33.

Polykarp (100–155 e.Kr.) citerar fritt både Matteus 5:3,10 och Lukas 6:20. ”Saliga är de fattiga och de som förföljs för rättfärdighetens skull, ty deras är Guds rike.” Polykarps brev till filipperna, kap. 3, s. 33.

Detta är alla hänvisningar till Lukas som finns i Polykarpus brev.

Justin Martyr skrev omkring 138–165 e.Kr. Han citerar eller parafraserar Lukas 1:32, 35, 38, 78; 6:28–30, 34–36; 9:22; 10:16, 19; 12:48; 13:26; 18:18f; 20:34,35; 22:19,42,44; 23:46; 24:32

Lukas nämns i den muratoriska kanon (ca 170 e.Kr.) tillsammans med de tre andra evangelierna.

I ”Hermas herde” (ca 160 e.Kr.), bok 2, kap. 6, s. 30, citeras halva Lukas 12:5, vilket också är Matteus 10:28.

Athenagoras (177 e.Kr.) citerar Lukas 6:27–28, vilket också är Matteus 5:44–45. ”A Plea for Christians”, kap. 11, s. 134

Athenagoras (177 e.Kr.) citerar Lukas 6:32,34, vilket också är Matteus 5:46. ”A Plea for Christians”, kap. 12, s. 134

Melito av Sardis (170–180 e.Kr.) citerar en del av Lukas 11:20: ”och i evangelierna: ’Om jag genom Guds finger driver ut onda andar.’” Ur ”Oration on the Lord’s Passion”, vol. 8, s. 761

Tatians *Diatessaron* (ca 172 e.Kr.) citerade 77,4 % av Lukas, eller alla utom 260,3 av 1 151 verser.

De kristna i Wien och Lugdunum (177 e.Kr.) anspelar på Lukas 1:67: ”och han har själv Försvararen, Anden, i större överflöd än Sakarias”; vol. 8, s. 779

Teofilus av Antiochia (168–181/188 e.Kr.) citerar Lukas 18:27 i *Teofilus till Autolykos*, bok 2, kap. 13, s. 99

Irenaeus av Lyon (182–188 e.Kr.) citerar hela eller delar av 130 verser ur Lukas.

Irenaeus av Lyon (182–188 e.Kr.) citerar Lukas 1:6 som om det vore av Lukas. Irenaeus, *Mot kätterierna*, bok 3, kap. 10.1, s. 423

Muratoriska kanon (190–217 e.Kr.) 1. Den tredje boken bland evangelierna är Lukas. (Därmed räknas de namnlösa Matteus och Markus som två.)

Klemens av Alexandria (193–202 e.Kr.) citerar Lukas 3:1, 2, 23 som Lukasevangeliet i *Stromata*, bok 1, kap. 21, s. 333

Klemens av Alexandria (193–217/220 e.Kr.) citerar Lukas 16:9 som om det vore från Herren. Vem är den rike mannen som skall bli frälst? kap. 13, s. 594–595.

Tertullianus (198–220 e.Kr.) betonar att Matteus, Markus, Lukas, Johannes, Uppenbarelseboken och många av Paulus’ brev är författade av de nämnda personerna i ”Fem böcker mot Marcion”, bok 4, kap. 5, s. 350.

Hippolytus (222–235/6 e.Kr.) citerar Lukas 21:28; 21:18 som ”Herren säger” i *Avhandling om Kristus och Antikrist*, s. 218

Commodianus (ca 240 e.Kr.) anspelar på både Markus 12:42 och Lukas 21:2 i *Commodianus instruktioner*, kap. 72, s. 217

Theodotus, troligen montanist (ca 240 e.Kr.), citerar en del av Lukas 12:49 som om den vore från ”Frälsaren”. *Utdrag ur Theodotus*, kap. 27, s. 46

Theodotus, troligen montanist (ca 240 e.Kr.), citerar Lukas 1:43 som ”evangeliet”. Utdrag ur Theodotus, kap. 50, s. 49

Julius Africanus (232–245 e.Kr.) nämner ”evangelisten Matteus” och ”Lukas” när han jämför de två släktregistren över Jesus. Brev till Aristides, kap. 3, s. 126

Origenes (225–254 e.Kr.) nämner Matteus, Markus, Lukas och Johannes. Origenes, Mot Celsus, bok 5, kap. 56, s. 568. Han citerar också Matteus 18:1 i Origenes Kommentar till Matteus, bok 13, kap. 14, s. 482.

Novatianus (250/4–256/7 e.Kr.): ”Ty de föreslår och framhåller det som berättas i Lukasevangeliet” och hänvisar till Lukas 1:35. Om treenigheten, kap. 24, s. 635

Avhandlingen mot Novatian (254–256 e.Kr.), kap. 15, s. 662, citerar Lukas 8:1–5 och säger att det är Herren själv som talar i evangeliet.

Avhandling mot Novatian (254–256 e.Kr.), kap. 6, s. 659, citerar Lukas 10:19 som sagt av Herren i evangeliet. Detta verk hänvisar också till Lukas 11:10 och 7:39.

Avhandling om omdop (ca 250–258 e.Kr.), kap. 14, s. 675: ”i Lukasevangeliet” och citerar Lukas 12:50.

Cyprianus av Kartago (ca 246–258 e.Kr.) citerar Lukas 11:41 och säger: ”Herren lär ut detta också i evangeliet” i Cyprianus av Kartagos avhandlingar, avhandling 8, kap. 2, s. 476

Cyprianus av Kartago (ca 246–258 e.Kr.) ”I Lukasevangeliet: ’Och ni skall bli hatade av alla människor för mitt namns skull.’” (Lukas 21:17) *Cyprianus av Kartagos traktater*, traktat 3, kap. 29, s. 542

Firmilian av Caesarea till Cyprianus (256 e.Kr.) citerar Lukas 11:23 som om det vore ”Kristus, vår Herre”. (Brev 74, kap. 14, s. 394)

Gregorius Thaumaturgus (240–265 e.Kr.) hänvisar till Lukas 21:2, den fattiga änkans offergåva, som ”nedtecknat i de heliga skrifterna”. Tal och lovtal riktat till Origenes, argument 3, s. 23

Dionysius av Alexandria (246–265 e.Kr.): ”Det var ’i slutet av sabbaten’, som Matteus har sagt; det var ’tidigt, när det ännu var mörkt’, som Johannes skriver; det var ’mycket tidigt på morgonen’, som Lukas uttrycker det; och det var ’mycket tidigt på morgonen, vid soluppgången’, som Markus berättar för oss. Således har ingen tydligt visat oss den exakta tidpunkten då Han uppstod.” Brev 5 till biskopen Basilides, s. 94

Brev av Hymenaeus (268 e.Kr.)

Pierius av Alexandria (275 e.Kr.) skrev en bok

med titeln ”Om Lukasevangeliet”, fragment 1, s. 157

Anatolius av Alexandria (270–280 e.Kr.) citerar Lukas 15:6 som om Herren själv hade sagt det. Anatolius av Alexandrias påskkanon, kap. 10, s. 149

Adamantius (ca 300 e.Kr.) ”Håller du med om jag visar utifrån evangelierna att de inte är påhitt?” … ”Kristi lärjungar skrev dem: Johannes och Matteus; Markus och Lukas.” Dialog om den sanna tron, första delen, ”b 5”, s. 41

Adamantius (ca 300 e.Kr.) citerar Lukas 23:46; 50–53 som om de vore evangelistens egna ord. ”Dialog om den sanna tron”, femte delen, 12, s. 163

Adamantius (ca 300 e.Kr.) citerar Lukas 1:35 som hämtat ur evangeliet. ”Dialog om den sanna tron”, femte delen, kap. 9, s. 159.

Victorinus av Petau, biskop av Petau i Österrike (martyrdöd 304 e.Kr.), nämner Matteus, Markus och Lukas i Kommentar till den välsignade Johannes’ Uppenbarelse, från det fjärde kapitlet, 7–10, s. 348

Pamphilus (död som martyr år 309 e.Kr.): ”Vi ger därför denna utläggning utifrån evangelisten och historikern Lukas berättelse.” En utläggning av kapitlen i Apostlagärningarna, s. 166

Methodius (270–311/312 e.Kr.) (halvcitat) citerar Markus 11:9b, vilket också är Psalm 118:26a; Matteus 21:9b; Lukas 19:38a; och Johannes 12:13b. ”I stället för våra kläder, låt oss strö ut våra hjärtan inför Honom. Låt oss i psalmer och hymner höja våra tacksägelseroop till Honom; och låt oss utan uppehåll utropa: ’Välsignad är Han som kommer i Herrens namn;’” Tal över psalmerna, kap. 1, s. 394

Athanasius (318 e.Kr.) citerar Lukas 19:10: ”som Han [Jesus] själv säger i evangelierna: ’Jag har kommit för att söka och frälsa det förlorade.’” ”Ordet blir kött”, kap. 14, s. 43. Han citerar också Lukas 4:34, som är detsamma som Markus 5:7, i ”Ordet blir kött”, kap. 32.5, s. 53.

Athanasius (318 e.Kr.) citerar Lukas 10:18 i *Inkarnationen av Ordet*, kap. 25, s. 50

Eusebius ”Kyrkohistoria” (318 e.Kr.), bok 3, kap. 24, s. 152, behandlar de fyra evangelierna: Matteus, Markus, Lukas och Johannes. Nicene and Post-Nicene Fathers, andra serien, vol. 1, s. 152

Laktantius (ca 303–ca 325 e.Kr.) citerar Lukas 14:2 i *The Divine Institutes*, bok 5, kap. 16, s. 151.

Lactantius (ca 303–ca 325 e.Kr.) anspelar på Matteus 14; Markus 6, Lukas 9 och Johannes 6 när han berättar om händelsen med de fem bröden och de två fiskarna. *The Divine Institutes*, bok 4, kap. 15, s. 115

Se nästa fråga för att ta reda på vilka verser och versdelar som citerades och vilka som inte citerades.

Efter Nicea

Juvencus (329 e.Kr.) skrev ett episkt diktverk som förenade de fyra evangelierna.

Eusebius skrev fullständiga kommentarer till Lukas och 1 Korintierbrevet. *Nicene and Post-Nicene Fathers*, andra serien, vol. 1, s. 41

Aphrahat den syriske (337–345 e.Kr.), *Select Demonstrations*

Hegemonius (4:e århundradet) citerar Lukas 4:34. Disputation with Manes, kap. 48, s. 225.

Filo av Karpasien (400-talet) hänvisar till Lukas 23:11

Optatus (400-talet) hänvisar till Lukas 8:45

Zeno (400-talet)

Hilarius av Poitiers (355–367/368 e.Kr.) hänvisar med auktoritet till Johannes, Lukas, Matteus och Markus. Om treenigheten, bok 10, kap. 43, s. 193

Hilarius av Poitiers (355–367/368 e.Kr.) citerar Lukas 18:19 som om det vore Jesu egna ord. I ”Om treenigheten”, bok 1, kap. 31, s. 48. Han hänvisar också till Lukas 1:35.

Athanasius (367 e.Kr.) räknar upp böckerna i Nya testamentet i Festbrev 39, s. 552

I *Synopsis Scripturae Sacrae* (350–370 e.Kr. eller 500-talet) nämns Lukas som en del av Nya testamentet. Där citeras hela Lukas 1:1.

Den schismatiske Lucifer av Cagliari (370/371 e.Kr.) hänvisar till Lukas 13:27; 19:25

Efraem den syriske (373 e.Kr.)

Titus av Bostra (före 378 e.Kr.)

Basilius av Kappadokien (357–379 e.Kr.) citerar från Lukas som om det vore Jesus. Han hänvisar också till Lukas 9:26. Han hänvisar även till Lukas 14:29 som om det vore Herren i Brev 42, kap. 1, s. 143

Ambrosiaster (efter 384 e.Kr.)

Cyril av Jerusalem (ca 349–386 e.Kr.) citerar en del av Lukas 4:41 som Skriften i föreläsning 10.15, s. 4. Han hänvisar till den som evangeliet i föreläsning 2.4, s. 9.

Synoden i Laodicea (i Frygien) (343–381 e.Kr.) listar i kanon 60, s. 159, böckerna i Gamla testamentet och Nya testamentet. I kanon 59, s. 158, sägs att endast de kanoniska böckerna i Gamla och Nya testamentet får läsas i kyrkan.

Cheltenham-kanon (= Mommsen-katalogen) (ca 360–370/390 e.Kr.) nämner vart och ett av de fyra evangelierna.

Ambrosius av Milano (370–390 e.Kr.)

Apollinaris av Laodicea (ca 390 e.Kr.) hänvisar till Lukas 1:35

Gregorius av Nazianzus (330–391 e.Kr.) anspelar på Lukas

Amphilochius (–397 e.Kr.) citerar från Lukas i *Iambi ad Seleucum*

Gregorius av Nyssa (ca 356–397 e.Kr.) hänvisar till Lukas 6:36 som om det vore Herrens ord i *Mot Eunomius*, bok 1, kap. 34, s. 89

Didymus den blinde (398 e.Kr.)

Den syriska ”Stegboken” (Liber Graduum) (350–400) hänvisar till en del av Lukas som om den vore av Jesus.

Maximus av Turin (4:e/5:e århundradet)

Asterius av Emesa (ca 400 e.Kr.)

Den syriska katalogen från St. Catherine (ca 400 e.Kr.)

Epifanius av Salamis (360–403 e.Kr.) Lukas 1:28

Rufinus kommentar till apostoliska trosbekännelsen (376–406 e.Kr.)

Johannes Chrysostomos (-406 e.Kr.) säger att Lukas släktregister är mer fullständigt än Matteus. Kommentar till Matteusevangeliet, predikan 1.14, s. 7 (vol. 10)

Gaudentius (efter 406 e.Kr.)

Chromatius (död 407 e.Kr.)

Severian (verksam 400–408 e.Kr.)

Hieronymus (317–420 e.Kr.) nämner vart och ett av de fyra evangelierna vid namn i brev 53.9, s. 101.

Sozomen (370/380–425 e.Kr.) hänvisar till Lukas som helig skrift. Sozomens Kyrkohistoria

Kyrkomötet i Kartago (393–419 e.Kr.) (218 biskopar) (underförstått)

Niketas av Remesianus (361–ca 415 e.Kr.) citerar ur Lukas. Han hänvisar till Lukas 12:39.

Orosius/Hosius av Braga (414–418 e.Kr.) citerar från Lukas

Sulpicius/Sulpitius Severus (363–420 e.Kr.) nämner Lukas vid namn i sin ”Historia”, bok 2, kap. 28, s. 110

Augustinus av Hippo (354–430 e.Kr.) hänvisade till alla fyra evangelierna i sitt verk ”Harmoni mellan evangelierna”.

Johannes Cassianus (semi-pelagian) (419–430 e.Kr.) nämner Lukas 4:27 som hämtat från Lukas i *Samtal med abboten Nesteros*, kap. 1, s. 445

Nilus (ca 430 e.Kr.) hänvisar till Lukas

Hesychius av Jerusalem (–450 e.Kr.) (uttalas HESS-us) hänvisar till alla fyra evangelierna

Cyril av Alexandria (444 e.Kr.)

Theodoret av Cyrus (biskop och historiker) (423–458 e.Kr.)

Speculum (500-talet)

Patrick av Irland (420–461 e.Kr.) citerar från Lukas. Brev till Corticus

Påve Leo I av Rom (440–461 e.Kr.)

Proclus (412–485 e.Kr.)

Bevis från kättare och förfalskade skrifter

Den enkratitiske kättaren Tatian (ca 172 e.Kr.) skrev en sammanställning av de fyra evangelierna som kallas Diatessaron, vilket betyder ”genom [de] fyra”. I den hänvisar han till 890,7 verser i Lukas. Det är 77,4 % av hela Lukasevangeliet.

Apostoliska konstitutioner (375–380 e.Kr.)

Ptolemaios och Valentinianus enligt Irenaeus av Lyon (182–188 e.Kr.)

Priscillian (ca 385 e.Kr.) hänvisar till Lukas 1:35 och andra verser.

Nestorius ”Herakleides basar” (451/452 e.Kr.)

Den manikéiske kättaren Faustus-Milevis (383–400 e.Kr.) citerar Lukas 3:22–23 som om det vore av Lukas. Augustinus ”Svar till Faustus den manikéiske”, bok 23, kap. 2, Nicene and Post-Nicene Fathers, First Series, vol. 4, s. 313

Den pelagianske kättaren Julianus av Eclanum (ca 454 e.Kr.) hänvisar till Lukas 20:36

3. De äldsta manuskripten vi har av Lukas visar att det finns små variationer mellan manuskripten, men inga teologiskt betydande fel.

Lukans manuskript i Paris, som innehåller Lukas 3:23 och 5:36, dateras av Philip Comfort till omkring år 100 e.Kr. Mer om detta finns i boken av Thiede, Carsten P. och Matthew d’Ancona, *Eyewitness to Jesus: Amazing New Manuscript Evidence About the Origin of the Gospels* (New York: Doubleday, 1996, 206 s.). De daterar detta till ”inte mycket senare än år 68 e.Kr.” Naturligtvis skrevs Lukasevangeliet före Apostlagärningarna.

s. 3 Lukas 7:36–45; 10:38–42 6:e/7:e århundradet. Den alexandrinska texten.

600- eller 700-talet – 1968 – The Text of the New Testament.

s. 4 Lukas 1:58–59; 1:62–2:1; 2:6–7; 3:8–4:2; 4:29–32, 34–35; 5:3–8; 5:30–6:16 (mitten av 200-talet enligt The Complete Text of the Earliest New Testament Manuscripts, s. 33.) Ett fotografi av s. 4 finns i *The Complete Text of the Earliest New Testament Manuscripts*, s. 32. S. 4, s. 64 och s. 67 kommer alla från samma manuskript.

Manuskriptets datering är följande:

300-talet – 1968 – The Text of the New Testament.

300-talet – 1975 – Aland, 3:e upplagan

Liknar tidigt 200-tal – 1990 – Philip Comfort skriver i *Early Manuscripts and Modern Translations of the New Testament*, s. 32, att det fram till nyligen daterades till 300-talet (ca 250 e.Kr.), men eftersom s. 4 antingen är en del av samma manuskript som s. 64 och s. 67, eller också är skriven av samma skrivare, och s. 64/67 är kända för att vara från början av 200-talet, måste s. 4 ha en liknande datering. (Andra hävdar dock att de inte är samma.)

300-talet – 1998 – Aland, 4:e reviderade upplagan

Mitten av 200-talet – 1999 – Philip Comfort i *The Complete Text of the Earliest New Testament Manuscripts*, s. 33

p7 Lukas 4:1–3 (fanns i Kiev, nu försvunnet) (3:e till 4:e århundradet?)

500-talet – 1968 – The Text of the New Testament anger att den endast innehåller Lukas 4:1–2.

s. 42 Lukas 1:54–55; 2:29–32 (7:e till 8:e århundradet) Den stämmer överens med Alexandrinus.

700- till 800-talet – 1968 – *The Text of the New Testament*.

s. 45 Chester Beatty I (alla fyra evangelierna och Apostlagärningarna) (100–150 e.Kr.) (tidigare ansedd att vara från slutet av 200-talet eller början av 300-talet e.Kr.) 233 verser ur Lukas. (Lukas 6:31–41; 6:45–7:7; 9:26–41; 9:45–10:1; 10:6–22; 10:26–11:1; 11:6–25, 28–46; 11:50–12:13 (12:9 skrevs aldrig); 12:18–37; 12:42–13:1; 13:6–24; 13:29–14:10; 14:17–33) I boken *The Complete Text of the Earliest New Testament Manuscripts* finns ett fotografi som visar en del av p45 på s. 146. På s. 150–151 står det att avskriften var en fri parafras, där han försöker framhäva tanken i varje fras. I ”A General Introduction to the Bible” (s. 389) står det att den ursprungliga rullen tros ha bestått av cirka 220 blad, varav 30 blad har bevarats. Vi har 7 blad från Lukas.

300-talet – 1968 – Nya testamentets text

300-talet – 1975 – Aland m.fl. Tredje upplagan

300-talet – 1998 – Aland m.fl. Fjärde reviderade upplagan

Slutet av 200-talet eller början av 300-talet – 1999 – Den fullständiga texten från de äldsta Nya testamentets manuskripten.

p69 (=Papyrus Oxyrhynchus 2383) Luk 22:40,45–48,58–61 (mitten av 300-talet). Den har aldrig innehållit Luk 22:43–44. Den fullständiga texten av de tidigaste Nya testamentets manuskripten har ett fotografi som visar en del av s. 69 på s. 460, liksom Texten av de tidigaste grekiska manuskripten i Nya testamentet på s. 470.

300-talet – 1968 – The Text of the New Testament.

p75 Bodmer 14/15 Papyrii (större delen av Lukas och Johannes) Innehåller Lukas 3:18–22; 3:33–4:2; 4:34–5:10; 5:37–6:4; 6:10–7:32; 7:35–39, 41–43; 7:46–9:2; 9:4–17:15; 17:19–18:18; 22:4–24:53. Det dateras vanligtvis till 175–200 e.Kr. eller 175–225 e.Kr. Handstilen liknar dock i hög grad ett annat dokument, Papyrus Fuad XIX, som man vet har skrivits 145–146 e.Kr. Texten liknar i hög grad Vaticanus (A General Introduction to the Bible, s. 390) I The Complete Text of the Earliest New Testament Manuscripts finns ett fotografi av en del av det på s. 495, och där anges att en professionell kristen skrivare författade detta manuskript; på s. 496 anges att det är 97 % identiskt med Vaticanus (92 % identiskt i Johannesevangeliet). I boken *The Archaeology of the New Testament* (Finnegan) finns ett fotografi av Lukas 9:23–33 på s. 383. I *The International Standard Bible Encyclopedia* (1982), vol. 6, s. 414, finns ett fotografi av Lukas 16:9–21, där det dateras till 175–225 e.Kr.

början av 300-talet – 1968 – *The Text of the New Testament* innehåller Lukas 3:18–22; 3:33–4:2; 4:34–5:10; 5:37–6:4; 6:10–7:32, 35–43; 7:46–8:18; 22:4–24:53

s. 82 Lukas 7:32–34, 37, 38 (400- till 500-talet)

s. 97 Lukas 14:7–14 (600- till 700-talet)

s. 111 (300-talet) Oxyrhynchus Lukas 17:11–13, 22–23

0171 (ca 300 e.Kr.) innehåller Lukas 22:44–50; 22:52–56

Vaticanus [B] (325–350 e.Kr.), Sinaiticus [Si] (340–350 e.Kr.) och Alexandrinus [A] (ca 450 e.Kr.) innehåller hela Lukas.

Washington-kodexen (4:e/5:e århundradet) innehåller hela Lukasevangeliet.

Cambridge 5:e/6:e århundradet

Bohairisk koptiska [Boh] 3:e/4:e århundradet

Armeniska [Arm] från 500-talet

Sahidisk koptiska, 300-talet/400-talet

Ephraemi Rescriptus [C] 500-talet

Gotiska 493–555 e.Kr.

Etiopiska [Eth] från ca 500 e.Kr.

Curetonisk syriska [Syr C] 4:e–7:e århundradet

Sinaitisk syriska [Syr S] 4:e–7:e århundradet

Georgiska [Geo] 500-talet

Det finns en bild av Lukas 16:16–21 från en Bodmer-papyrus (ca 180 e.Kr.) i New International Dictionary of the Bible, s. 604. Ett fotografi av en del av Bodmer 14/15-papyrusrullen finns i New International Dictionary of the Bible, s. 706.

Fram till år 200 e.Kr. har vi bevarade manuskript som innehåller 71 % av verserna i Lukas (818 av 1 151 verser). Dessa är: Lukas 1:58–59; 1:62–2:1; 2:6–7; 3:8–4:2; 4:29–32; 4:34–5:10; 5:30–7:32; 7:35–39, 41–43; 7:46–9:2; 9:4–17:15; 17:19–18:18; 22:4–24:53.

Se www.BibleQuery.org/Luke Manuscripts.html för mer information om tidiga manuskript av Lukas.

Fråga: Vilka verser och versdelar i Lukasevangeliet citerades av författare från tiden före konciliet i Nicea (före år 325 e.Kr.)?

S: Före år 325 e.Kr. citerade kyrkliga författare cirka 84,7 % av verserna i Lukas. Det motsvarar 975,25 verser. Med andra ord citeras alla de 1 151 verserna i Lukasevangeliet utom 175,75 verser. De verser och delar av verser som inte citerats är: Lukas 1:1; 1:3–4; 1:5m (inte 5, 3 och inte 19 ord);

3:21m (inte 12, 1, inte 3 ord); 3:24–38; 4:2a (7/9 ord);

4:3m (5, inte 5, 7 ord); 4:4; 4:8–11; 4:12; 4:22f (7/24 ord); 4:31a (8/14 ord); 4:38f (10/23 ord); 4:40a (1/24 ord); 4:41a (5/28 ord); 4:42m (3, inte 5; 9, inte 8 ord);

5:13; 5:14m (7, inte 7; 6, inte 4 ord); 5:17a (5 av 16 ord); 5:36f (9 av 36 ord);

6:1–2; 6:5; 6:10–11; 6:13a (8/17 ord); 6:17f (10/30 ord); 6:21a (6/12 ord); 6:29m (1, inte 9; 1, inte 11 ord);

7:1a (11/14 ord); 7:3f (8/19 ord); 7:7; 7:37m (inte 1, 1 inte 19 ord);

8:4; 8:5m (inte 5, 3 inte 16, 2 inte 2 ord); 8:10–12; 8:13f (10 av 29 ord); 8:14; 8:16; 8:21; 8:22m (19, inte 6, 2 ord); 8:23; 8:28a (11 av 26 ord); 8:29f (inte 10, 11, inte 11 ord); 8:37f (6/23 ord); 8:40a (6/15 ord); 8:41m (2, inte 22, 3 ord); 8:42–44; 8:45a (13/21 ord); 8:51–52; 8:54;

9:4; 9:6; 9:10; 9:12; 9:13a (4 av 32 ord); 9:14a (5 av 17 ord); 9:16–17; 9:18a (14 av 23 ord); 9:19f (4 av 18 ord); 9:23a (4/22 ord); 9:26m (inte 3 1 inte 10 1 inte 13 ord); 9:28; 9:29a (12/18 ord); 9:30a (6/11 ord); 9:31a (4/13 ord); 9:32m (inte 9, 2, inte 12 ord); 9:35; 9:38a (4/20 ord); 9:39m (inte 5, 13, inte 2 ord); 9:40; 9:42a (22/28 ord); 9:43f (12/20 ord); 9:50a (10/17 ord); 10:23a (8/15 ord); 10:24f (17/23 ord); 10:25f (7/14 ord); 10:26; 10:27m (4, inte 22, 6, inte 6 ord); 10:34–35; 10:36m (inte 2, 2 inte 6, 3 ord); 10:37m (3 inte 6, 3 inte 5 ord); 10:38a (3/17 ord); 11:1a (12/30 ord); 11:3–4; 11:15; 11:18m (4, inte 4 4, inte 9 ord); 11:29; 11:33; 11:42; 11:44; 11:48–50;

12:6–7; 12:9m (inte 10, 2, inte 1 ord); 12:34; 12:39 (blandat 1/4 citat); 12:40; 12:42a (4/26 ord); 12:43; 12:44m (inte 7, 1, inte 3 ord); 12:57a (2/9 ord); 12:59a (8/12 ord);

13:18a (2/18 ord); 13:20a (2/9 ord); 13:21; 13:35f (17/23 ord);

16:13m (inte 5, 20, inte 3 ord);

17:1–2; 17:19a (5/10 ord); 17:22a (5/20 ord); 17:23–24; 17:26f (10/16 ord);

18:15–17; 18:25–26; 18:27a (3/12 ord); 18:32; 18:40f (7/10 ord); 18:41;

19:34; 19:44m (9, inte 8, ord); 19:45; 19:46a (1/5 citat);

20:3; 20:4f (6/9 ord); 20:5a (7/10 ord); 20:7; 20:8a (5/14 ord); 20:9a (9/21 ord); 20:10–12; 20:15–16; 20:18–19; 20:21–22; 20:23a (3/8 citat); 20:23f (3/8 citat); 20:24; 20:27–28; 20:33f (halvt citat); 20:40–47;

21:1–2; 21:6; 21:10a (3/10 citat); 21:15m (inte 10, inte 2, inte 5 ord); 21:29a (4/11 citat); 21:32–33;

22:1; 22:2a (11/15 ord); 22:4f (8/16 ord); 22:5; 22:6f (6/12 ord); 22:11f (16/22 ord); 22:13; 22:17–18; 22:20; 22:22a (10 av 18 ord); 22:24; 22:25a (11 av 16 ord); 22:26; 22:33a (10 av 16 ord); 22:34a (10 av 15 ord); 22:39; 22:42a (1/19 ord); 22:45f (2/15 ord); 22:46f (9/12 ord); 22:47; 22:50; 22:51a (5/14 ord); 22:54; 22:55f (4/14 ord); 22:56; 22:58f (15/19 ord); 22:59a (9/20 ord); 22:60a (4/16 ord); 22:66a (4/20 ord);

23:1; 23:2a (5/22 ord); 23:3; 23:5m (inte 2, 1, inte 17 ord); 23:17; 23:18f (5/11 ord); 23:24; 23:25f (7/19 ord); 23:26a (12/19 ord); 23:34a (17/19 ord); 23:38; 23:45f (7/10 ord); 23:47a (10 av 16 ord); 23:50; 23:51m (inte 10, 5, inte 6 ord); 23:52–54;

24:3a (3/10 ord); 24:4a (2/17 ord); 24:8–9; 24:12–13; 24:49f (12/23 ord)

Varje vers eller del av en vers som inte anges här citerades. Se www.bibleQuery.org/Bible/BibleCanon/EarlyChristianNTQuotes.xlsx för mer information.