Nya testamentet

Bibelfråga från Nya testamentet

Fråga: Om Jesus är den enda vägen till himlen, varför korsfästes han då så långt efter historiens början? Om han är den enda vägen, varför sändes han inte till jorden efter den första synden för att korsfästas för världens synder?

S: Du ställer en stor fråga, men låt mig göra den lite större. Varför sändes Jesus just vid den tidpunkten, och inte tidigare eller senare? I Romarbrevet 5:6 står det: ”För vid den rätta tiden … dog Kristus för de ogudaktiga.” Men även om Bibeln inte säger varför detta var den bästa tidpunkten, kan vi spekulera.

Inte för tidigt: Någon frågade mig en gång: ”Varför kommer inte Gud bara ner och visar sig för alla?” Jag svarade att om Gud kom ner i all sin härlighet skulle vi förintas. Men Gud är allsmäktig, och han skulle kunna komma ner och dölja tillräckligt mycket av sin härlighet för att hans direkta närvaro inte skulle förinta oss. Om han kom ner på ett sätt som tvingade oss att tro, hur skulle vi då kunna ha tro eller fri vilja att fatta ett beslut som inte var under tvång? Men om Gud kom ner på ett sätt där en del av hans härlighet var dold, och han gav bevis på vem han var, men inte på ett sådant sätt att det var så uppenbart att alla skulle vara tvungna att tro oavsett om de ville eller inte, hur många gånger skulle Gud behöva göra det? Tänk om Han gjorde det bara en gång, för 2 000 år sedan?

90 % av befolkningen efteråt: Vi uppskattar att det har funnits cirka 32 miljarder (+/- 6 miljarder) människor som någonsin har levt på jorden. Över 90 % av dem har levt efter Kristi tid.

Rättvist mot dem som levde före: Gud bedömer människor utifrån den sanning de har; synd räknas inte där det inte finns någon lag (Romarbrevet 4:15; 5:13). Således kunde människor som levde före Kristus, såsom Abraham, David osv., bli frälsta genom Kristus, även om Kristus ännu inte hade kommit.

En fredligare tid: Kristi tid var en period av relativ fred jämfört med tiden före, med de romerska erövringarna, och tiden efter, med krig mellan romarna och partherna samt de europeiska barbarernas invasioner av Romarriket. Se www.BibleQuery.org/History/Calamities/Wars.html för mer information om krigen under dessa tider om du är intresserad.

Bästa tiden för expansion: Romarna byggde ett omfattande vägnät, och om Jesus hade kommit före denna tid skulle det ha varit mycket svårare att sprida evangeliet till olika länder.

Bevarande av källmaterial: Om det hade varit mycket tidigare, skulle vi kanske ha haft betydligt färre manuskript som visar på Nya testamentets tillförlitlighet. Om det hade varit flera århundraden senare, skulle vi kanske ha haft fler, men ändå har vi över 10 000 grekiska manuskript och fragment av Nya testamentet. Det äldsta är för övrigt John Rylands-papyrusen, daterad till 110–138 e.Kr. Här är andra manuskript som vi har.

Om vi endast använder de manuskript som fortfarande finns kvar och som skrevs före Marcus Aurelius förföljelse år 177 e.Kr. har vi 97 % av Johannesevangeliet (855/878 verser) och 70 % av Paulusbreven och Hebreerbrevet.

Eusebius ”Kyrkohistoria” (318 e.Kr.), bok 1, kap. 2, s. 84, ger ett annorlunda men kompletterande svar. Han säger helt enkelt att evangeliet inte predikades tidigare eftersom den syndiga mänskligheten ännu inte var redo för det. Nicene and Post-Nicene Fathers, andra serien, vol. 1, s. 84

En relaterad fråga är att även för människor som levde efter Jesus gäller att om de dog innan de hörde evangeliet, så är det för dem detsamma som om de hade levt före Jesus. Hur är det med dem? Se www.BibleQuery.org/Doctrine/NeverHeardTheGospel/WhatAboutThoseWhoDiedBeforeHearingTheGospel.html för mer information om detta.

Fråga: Hur kunde Gud dö?

A: Jesus var helt människa och helt gudomlig. Jesus antog mänsklig gestalt för att fullborda sitt uppdrag att dö för våra synder. Jesu mänsklighet avrättades på korset. Många saker kan förklaras genom liknelser med naturen, men det finns ingen naturlig motsvarighet till inkarnationen, då Gud kom till jorden för att leva som människa.

Historiskt sett besvarades denna invändning, som framfördes av hedningar, i Arnobius verk *Mot hedningarna* (297–303 e.Kr.), bok 1, kap. 60, s. 430–431.

Fråga: Jag bläddrade igenom din artikel om ”Jesus är Gud”. Jag måste erkänna att jag inte fann något som motsäger den tydliga, upprepade och formella messianska och apostoliska läran att Jesus ontologiskt sett är en människa –

Joh 8:40 men nu försöker ni döda mig, en människa [ἄνθρωπος], som har förkunnat er den sanning som jag har hört från Gud.

Apostlagärningarna 2:22, 23  ”Män [Άνδρες] av Israel, lyssna till dessa ord: Jesus från Nasaret, en människa [ἄνδρα], som Gud har bekräftat för er genom mäktiga gärningar, under och tecken som Gud gjorde genom honom mitt ibland er, såsom ni själva vet – 23 denne Jesus, som överlämnades enligt Guds bestämda plan och förutvetenhet, har ni korsfäst och dödat genom laglösa människors händer”

1 Kor 15:21 Ty såsom döden kom genom [δι’] en människa [ἄνθρωπος], så har också de dödas uppståndelse kommit genom [δι’] en människa [ἄνθρωπος].

1 Tim 2:5 Ty det finns en Gud, och det finns en medlare mellan Gud och människor, människan [ἄνθρωπος] Kristus Jesus,

Jag har en fråga som jag tror kan gå till kärnan i frågan –

Kan Jesus fullt ut och självständigt fungera UTAN en inkarnerad gudom (precis som du och jag och alla människor gör)?

Svar: Bibeln säger inte detta uttryckligen, men det finns några allmänna teologiska begrepp som vägleder vårt tänkande.

Jesus var inte till hälften människa och till hälften Gud. Han var snarare 100 % Gud och 100 % människa. Kolosserbrevet 1:19 anger att Jesus hade gudomens ”fullhet”. Hebreerbrevet 4:15 lär oss att Jesus var en människa som kunde frestas på alla sätt, och att han hade allt vad vi har, förutom att han var utan synd.

Å andra sidan finns det inte två Jesusar: en mänsklig och en gudomlig. Det finns bara en Jesus.

När det gäller alla detaljer om hur detta gick till har Gud inte berättat det för oss; det är en del av inkarnationens mysterium.

Fråga: Vem var det egentligen som dödade Jesus?

S: När det gäller vem som dödade Jesus finns det två svar.

1. Några romerska soldater under Pontius Pilatus dödade Jesus. Nu finns det både goda och onda människor i alla etniska grupper, och bara för att en italiensk guvernör beordrade Jesu död är det ingen ursäkt för att hysa hat mot några italienare. Dessutom lät en ond judisk överstepräst (utsedd av romarna) arrestera Jesus och föra honom inför Sanhedrin. De överlämnade honom till romarna. För övrigt var Paulus, Petrus, Johannes, Matteus, Judas och Jakob alla judar. Att säga att en viss liten grupp judar var onda är inte mer antisemitiskt än att säga att Hitler och hans hantlangare var onda är antityskt. (Jag är den första att säga att hela nazismen var ett extremt ont verktyg för Satan, och jag är delvis tysk. Jag vill dock också påpeka att många tysk-amerikaner blev soldater och kämpade mot Hitler.) På samma sätt var vissa judar onda, men andra, som Petrus och Paulus, var goda. Till och med vissa judar som inte blev kristna, såsom Josefus, hyste ändå respekt för Jesus och hans halvbror Jakob.

2. Det andra svaret, som är lika viktigt, är att du, jag och alla andra tillsammans dödade Jesus. Jesus visste vad som höll på att hända, och Jesus kunde ha stuckit iväg från Getsemane trädgård. Ingen skulle ha kunnat döda Jesus, eftersom han lätt kunde ha flytt och försvunnit. Men Jesus valde medvetet att stanna kvar och dö en fruktansvärd död på korset som ett offer för våra synder. Så om du vill skylla på någon för den grymma, orättvisa döden som gav oss den underbara gåvan av evigt liv, skylla då på Jesus!

”Låt oss fästa blicken på Jesus, vår tros upphovsman och fullkomnare, som för den glädje som väntade honom uthärdade korset, föraktade dess skam och satte sig till höger om Guds tron.” (Hebreerbrevet 12:2 BSB)

Fråga: När började man datera händelser efter det år då Jesus antas ha fötts?

S: Innan dess daterade man i allmänhet händelser efter året för en kungs regeringstid. Andra daterade saker utifrån det förmodade året för Adams skapelse, den 1 september 5509 f.Kr.

I den skeptiska boken *Asimov’s Guide to the Bible*, s. 786, står det att romarna på Jesu tid räknade åren i termer av ”A.U.C.”, det vill säga år från stadens [Roms] grundande. Rom grundades år 753 f.Kr. På s. 787 skriver Asimov att den skythiske munken och astronomen Dionysius Exiguus från Rom, som dog omkring år 544 e.Kr., felaktigt ansåg att Kristus föddes år 1 e.Kr. I boken *Manuscripts of the Greek Bible*, s. 49, står det att tidsräkningen från Kristi födelse infördes av Hippolytus under 300-talet. Detta accepterades inte allmänt, eftersom vissa bysantinska skriftlärda inte började använda den förrän på 1300-talet. Dessutom nämns i ”Den första apologin” av Justinus Martyr, kap. 46, s. 178 – även om det inte är ett officiellt dateringssystem – att Jesus föddes för 150 år sedan.

Fråga: Hur uppstod benämningarna ”Gamla och Nya testamentet” i Nya testamentet?

S: Tertullianus var uppenbarligen den förste som myntade dessa ord, på latin, år 207 e.Kr. i sitt verk ”Mot Marcion”, bok 4, kapitel 6.

F: Hur kan jag försvara detta påstående: Evangelierna innehåller viss sanning, men skriftlärda under 200-talet lade till inskjutningar för att skapa en Jesus som de första kristna aldrig kände till. Med andra ord lades den fysiska uppståndelsen och Jesus som ”Guds Son” till senare, långt efter de händelser som ägde rum.

A: Låt mig först omformulera din fråga och sedan besvara den. Skeptiker hävdar ofta att författarna inte skrev det de skrev, även när det inte finns någon som helst grund för att påstå detta. Hur skulle alltså en objektiv person kunna veta om uttrycket ”Guds Son” var okänt för de första århundradets kristna eller inte?

a) Inse först och främst att bevisbördan ligger på dem som ifrågasätter kopians äkthet. Om de inte kan lägga fram några bevis, kan vi sluta redan här.

b) För det andra skulle de behöva lägga till uttrycket ”Guds Son” på många ställen, eftersom det är vanligt förekommande i Nya testamentet. Förutom Mk 1:1 förekommer det på följande ställen enbart i evangelierna, Uppenbarelseboken och de icke-paulinska breven.

Mt 3:17; 17:5; Mk 1:11; Luk 9:35; 2 Petr 1:17 (Fadern säger: ”Detta är min älskade Son”)

Mt 4:3, 6; 8:29; 14:33; 16:16; 26:63; 27:40, 43, 54

Mark 3:11; 5:7; 15:39

Luk 1:32,35; 4:3,9,41; 8:28; 22:70

Joh 1:18, 34, 49; 3:16, 17, 18, 35; 5:23 (underförstått); 5:25; 6:69; 9:35; 10:36; 11:4, 27; 17:1 (underförstått); 19:7; 20:31; 1 Joh 1:3,7; 2:22,23 (underförstått); 3:8,23; 4:9,10,14,15; 5:5,9,10 (2 gånger), 11,12,13 (2 gånger), 20; 2 Joh 3,9; Upp 2:18.

c) Men vi behöver inte stanna här. Vilka bevis kan vi ha för att de kristna trodde att Jesus var Guds son, eftersom vi inte har några exemplar av Bibeln förrän år 117 e.Kr.? Vi har de tidiga kyrkoförfattarna.

”Men om sin Son talade Herren så här: Du är min Son, i dag har jag fött dig.” 1 Klemens kap. 36 s. 15. Klemens av Rom skrev 96–98 e.Kr.; vi är mycket säkra på årtalet. Det första århundradet slutade vid slutet av år 100 e.Kr., så detta motbevisar påståendet.

Omnämnande av ”Hans Son, enligt det förhållande/den ordning som råder mellan dem.” Mathetes till Diognetus, kap. 8, s. 28 (ca 130–200 e.Kr.)

”Gav sin egen Son som lösen för oss…” Mathetes till Diognetus, kap. 8, s. 28 (ca 130–200 e.Kr.)

”Han som, eftersom han är från evighet, idag kallas/anses vara Sonen” Mathetes till Diognetus kap. 11 s. 29

”genom sin enfödde Son Jesus Kristus” Polycarpus martyrium, kap. 20, s. 43

”Jesus Kristus … som är både Människosonen och Guds Son” Ignatius brev till efesierna, kap. 20, s. 58 (Vi vet inte när Ignatius, aposteln Johannes lärjunge, skrev detta, men han dog antingen år 107 eller 116 e.Kr.)

Jesus förkunnade sig själv vara Guds Son. Barnabasbrevet, kap. 7, s. 141 (ca 70–130 e.Kr.). Se även kap. 5, s. 139, 140, kap. 12, s. 145

”Gud och Fadern till vår Herre Jesus Kristus, och Jesus Kristus själv, som är Guds Son, …” Polykarpus brev till filipparna, kap. 12, s. 35. Vi vet inte när Polykarp skrev detta, men han led martyrdöden år 155 e.Kr. Irenaeus, som skrev mellan åren 182–188 e.Kr., nämner Polykarps brev till filipperna i Irenaeus verk *Mot kätterierna*, bok 3, kap. 3.4, s. 416.

”Kristus, som kallades Guds Son före tidernas begynnelse, … för att Han skulle kunna rena oss genom Sitt blod, … och framställa oss som rena söner inför Sin Fader.” Irenaeus av Lyon (182–188 e.Kr.) i Fragment 39, s. 575

Trodde de att Jesus var Gud?

Den verkliga frågan här är om de tidiga kristna betraktade Jesus som Gud eller inte. Här är bevis på att de gjorde det:

Ignatius (död 107 eller 116 e.Kr.) skrev ofta om Kristus som Gud. Till exempel skrev han om ”Guds blod” i kapitel 1 i sitt brev till efesierna.

Mathetes till Diognetus (ca 130–200 e.Kr.), en av apostlarnas lärjungar, skrev i kapitel 7 i sitt verk Mathetes till Diognetus om Kristus som utsänd som kung, Gud, människa och frälsare.

Justin Martyr (ca 138–165 e.Kr.)

”Visdomens Ord, som själv är denna Gud, född av Fadern till alla ting, …” Dialog med Trypho, kap. 61. Se kap. 55, 56, 59, 62–64, 66, 74–78.

Melito av Sardis (död 180 e.Kr.) sade om korsfästelsen att ”Gud har mördats”.

Teofilus, biskop av Antiochia (168–181/188 e.Kr.): ”Ty den gudomliga skriften själv lär oss att Adam sade att han hade hört rösten. Men vad annat är denna röst än Guds Ord, som också är Hans Son?” Brev till Autolycus, bok 2, kap. 22.

Irenaeus av Lyon (182–188 e.Kr.) skrev i Irenaeus’ ”Mot kätterierna”, bok 3, kap. 19.2, s. 449: ”Jesus är i sig själv, i sin egen rätt, … Gud och Herre, …”

Till och med kristendomens fiender vittnar om att de kristna tillbad Jesus som Gud.

Plinius den yngre (guvernör och förföljare av kristna år 112 e.Kr., i ett brev till kejsar Trajanus): ”De [de kristna] brukade samlas på en viss bestämd dag innan det blev ljust, då de i omväxlande verser sjöng en hymn till Kristus, som till en gud, och band sig genom en högtidlig ed att inte begå några onda gärningar …”

Lucian (satiriker från 200-talet): ”De kristna, som ni vet, dyrkar än i dag en man – den framstående personen som införde deras nya riter och korsfästes på grund av detta… Ni förstår, dessa vilseledda varelser…” (Peregrines död 11)

Detta är betydelsefullt, eftersom en officiell romersk förfrågan anger att de kristna tillbad Kristus som Gud redan år 112 e.Kr.

Fråga: ”Kort sagt, med tidens gång förvandlas den apokalyptiska föreställningen om kroppens uppståndelse till läran om själens odödlighet. Det som framträder är tron på himmel och helvete, en tro som inte återfinns i Jesu eller Paulus lära, utan som uppfanns i senare tider av kristna som insåg att Guds rike aldrig skulle komma till denna jord. Denna tro blev en standardmässig kristen lära, i evigheters evighet.” Jesus, Interrupted, s. 266

A: Jag läste om avsnitten kring detta citat för att försäkra mig om att jag hade förstått rätt, nämligen att Ehrman anser att de tidiga kristna inte trodde på himmel eller helvete. Det är något oklart om Ehrman också menar att senare kristna uppfann själens odödlighet, men oavsett vilket säger han att dessa begrepp var okända för Jesus, Paulus eller förmodligen de första kristna.

Kanske borde jag inte ha blivit det, men jag blev chockad över den uppenbara okunnigheten hos denne påstådda experten på Nya testamentet. Låt oss först tala om själens odödlighet. Långt före Mose tid balsamerade egyptierna sina lik till mumier, eftersom de trodde på själens odödlighet. De forntida sumererna visade i sin myt om Inanna och Dumuzi en allmänt accepterad tro på själens odödlighet. Även den sumeriska Dilmun-dikten, daterad till 2400 f.Kr., nämner en plats där gudarna befann sig, kallad Dilmun, där gudarna och Ziusudra, en människa som hade uppnått odödlighet, bodde. Många judiska skrifter från tiden före Jesus, däribland 2 Makkabéerboken 12:44 och 1 Enok, talar om att de döda är vid medvetande. I Gamla testamentet, Jesaja 53:8–9, avskildes den lidande tjänaren från de levande och ”fick en grav bland de ogudaktiga”, men i 53:10 står det: ”Han skall se sina efterkommande, han skall förlänga sina dagar”. Till och med 1 Korintierbrevet, en bok som Ehrman accepterar är skriven av Paulus, har ett helt kapitel om de dödas uppståndelse (kapitel 15). Han diskuterar också vår odödlighet i 2 Kor 5:1–8. Till och med Ehrmans älskade gnostiker trodde på ett transcendent, icke-materiellt liv efter döden för de andliga människorna.

När det gäller himmel och helvete hade grekerna och romarna Elysiska fälten för de välsignade och Tartaros för de fördömda. Judiska skrifter från tiden före Kristus, såsom 1 Enok, berättar om två avdelningar i Sheol (graven): ett fängelse för de ogudaktiga och ett paradis för de rättfärdiga. Jesus talade i evangelierna faktiskt mer om helvetet än om himlen. Det är intressant att Jesus använder det välkända begreppet ”paradis” när han talar med tjuven på korset. 1 Petrusbrevet 3:19 nämner andarna i fängelset.

Sammanfattningsvis trodde många hedningar på själens odödlighet och på en form av himmel och helvete. Judarna före Kristus trodde på ett fängelse och ett paradis. Paulus tidiga brev lärde ut odödlighet, himmel och helvete. Till och med gnostikerna trodde på ett icke-materiellt liv efter döden för sig själva. Ändå hävdar Ehrman, otroligt nog, att själens odödlighet och en kroppslös himmel och helvete är ”senare uppfinningar” av kristna.

Fråga: Förutom bibliska manuskript, vilka bevis finns det för att de tidiga kristna trodde att Jesus dog som en lösen för våra synder?

S: Även om bevisbördan ligger på dem som hävdar att texterna är förvanskade att lägga fram bevis för sina påståenden, finns här bevis från tidiga kristna författare på att de tidiga kristna trodde att Jesus dog som en lösen för att sona våra synder.

”Hur dyrbart är inte [Jesu] blod för Gud, som, efter att ha utgjutits för vår frälsning, har uppenbarat omvändelsens nåd för hela världen.” 1 Klemens kap. 7 s. 7 (96–98 e.Kr.)

”Gav sin egen Son som lösen för oss…” Mathetes till Diognetus, kap. 8, s. 28 (ca 130–200 e.Kr.)

”…Herre Jesus Kristus, som för våra synder led ända till döden, [men] ’som Gud uppväckte från de döda, efter att ha löst gravens bojor.’” Brev från Polykarp till filipparna, kap. 1, s. 33 (Polykarp blev martyr omkring år 155 e.Kr.)

Se www.BibleQuery.org/History/ChurchHistory/WhatEarlyChristiansTaughtOnDoctrine.html (eller .docx) för citat före år 325 e.Kr. från Melito av Sardis (170–180 e.Kr.), Clemens av Alexandria (193–217/220 e.Kr.), Tertullianus (198–220 e.Kr.), Hippolytus (225–235/6 e.Kr.), Cyprianus av Kartago (ca 246–258 e.Kr.) och Athanasius (318 e.Kr.). Det finns även andra citat om att Jesus led för vår skull och dog för vår skull.

Fråga: Förutom bibelmanuskripten, vilka bevis finns det för att de tidiga kristna trodde att Jesus uppstod från de döda?

S: Bevisbördan ligger på dem som anser att dessa texter är tillägg till Bibeln – de måste lägga fram bevis för att de tillkom i efterhand. Här finns dock bevis från tidiga kristna författare som visar att de tidiga kristna trodde att Jesus uppstod från de döda.

”Låt oss överväga, mina älskade, hur Herren ständigt bevisar för oss att det kommer att ske en framtida uppståndelse, där Han har gjort Herren Jesus Kristus till förstlingen genom att uppväcka Honom från de döda.” 1 Klemensbrevet kap. 24 s. 11 (96–98 e.Kr.)

Jesus uppstod från de döda. Barnabasbrevet kap. 15 s. 147 (ca 70–130 e.Kr.)

”…Herre Jesus Kristus, som för våra synder led ända till döden, [men] ’som Gud uppväckte från de döda, efter att ha löst gravens bojor.’” Brev från Polykarp till filipparna, kap. 1, s. 33 (Polykarp blev martyr omkring år 155 e.Kr.)

”Jesus Kristus, … i hans lidande och i hans uppståndelse.” Ignatius brev till efesierna, kap. 20, s. 57

Jesu födelse, lidande och uppståndelse. Ignatius brev till magnesierna, kap. 11, s. 64

Irenaeus, Mot kätterierna 5:7:1. (182–188 e.Kr.) ”På samma sätt som Kristus uppstod i köttets gestalt och visade sina lärjungar spikmärkena och såret i sidan (dessa är ju tecknen på det kött som uppstod från de döda), så ’skall han också’, sägs det, ’uppväcka oss genom sin egen kraft’.”

Fråga: Vissa liberala kritiker anser att medan sju av Paulus brev skrevs av samma författare (Rom, 1 och 2 Kor, Gal, Fil, 1 Tess, Filem), så hävdar de att sju andra brev skrevs av olika författare (Ef, Kol, 2 Tess, 1 och 2 Tim, Tit och Heb). Hebreerbrevet gör förstås inte anspråk på att ha skrivits av Paulus.

S: De har fyra skäl till att de hävdar detta. Inget av dessa skäl håller dock vatten.

Längden på de långa meningarna (Ef och Kol): Det ursprungliga grekiska i Nya testamentet saknade skiljetecken, så det är svårt att uppskatta längden. Men om man antar att forskarna är helt säkra på saken, så utgör Efesierbrevet 1:3–6, 1:7–10, 1:11–12 och 1:13–14 inte en utan fyra meningar, enligt Aland et al.s The Greek New Testament, 4:e reviderade upplagan (1998). Nestle-Alands *Novum Testamentum Graece* (1993) säger samma sak. Ehrman angav aldrig källan till varför han med säkerhet hävdade att det endast var en mening. Men 23 år tidigare, i den tredje upplagan av Aland et al.s *The Greek New Testament* från 1975, visades dessa som en enda mening, så jag antar att Ehrman använde den mycket äldre och föråldrade versionen. Återigen hade dock det ursprungliga grekiska språket inga skiljetecken, så att bygga ett argument på var människor i slutet av 1900-talet trodde att punkterna skulle placeras – innan de ändrade sig – är i bästa fall ett tveksamt argument.

Genomsnittlig meningslängd (Ef och Kol): Så som moderna forskare försöker dela upp meningarna är den genomsnittliga meningslängden i Efesierbrevet och Kolosserbrevet (37,3 respektive 35,2 ord) längre än den genomsnittliga meningslängden i andra böcker (25,8, 23,4, 26,0, 21,7, 26,7, 29, 31,7, 22,7, 23,2, 24,2 och 25,8) för Paulus övriga brev i ordning. Den genomsnittliga meningslängden är dock 35,8, 35,6 och 32 ord i Romarbrevet 1–5, 1 Kor 1 respektive 2 Kor 6–10. Det finns alltså liten skillnad mellan de kortare men djupgående böckerna Efesierbrevet och Kolosserbrevet å ena sidan, och Romarbrevet 1–5, 1 Korintierbrevet 1 och 2 Korintierbrevet 6–10 å andra sidan.

Olika ord (2 Tess, 1, 2 Tim, Tit): Man skulle kunna titta på mina skrifter om nytestamentliga manuskript, sekter och relationen till Gud och använda samma metod för att dra slutsatsen att jag var tre olika personer. Människor använder olika ord när de diskuterar olika ämnen. Det är först när det finns olika ordval för samma sak, och olika ordval föredras, som detta kan vara av betydelse. I de tidigare breven till hela församlingar nämns till exempel fler namn. Bör namnen alltså uteslutas från räkningen? I de pastorala breven talar Paulus om Timoteus mor och mormor, och om att Timoteus och Titus utser äldste och diakoner – bör dessa diskussioner uteslutas? Efter att förföljelsen pågått en tid talar Paulus mer om att ta hand om änkor i de pastorala breven än i de tidigare breven. Bör detta uteslutas? – och så vidare.

Beskrivning av tro: Det har hävdats att tro i Paulus tidigare brev innebär ett förtroendefullt accepterande av Kristi död, medan det i de senare breven innebär en uppsättning trosuppfattningar och dogmer. I själva verket innebär det båda delarna i båda grupperna av brev. Det innebär en uppsättning trosuppfattningar och idéer i Gal 1:23; Ef 4:5; Ef 4:13

Det betyder acceptans av Kristi död i 2 Tim 1:5; 2 Tim 3:15; Tit 3:15

Tro i betydelsen läromässiga övertygelser i Paulus tidiga brev

Gal 1:23 ”De hade bara hört berättelsen: ’Den man som tidigare förföljde oss predikar nu den tro som han en gång försökte utrota.’”

Ef 4:5 ”en Herre, en tro, ett dop”

Ef 4:13 ”tills vi alla når enhet i tron och i kunskapen om Guds Son, när vi mognar till Kristi fulla mått.”

Tro i betydelsen förtröstansfull acceptans i Paulus senare brev

2 Tim 1:5 ”Jag minns din uppriktiga tro, som först fanns hos din mormor Lois och din mor Eunike, och jag är övertygad om att den också finns hos dig.”

2 Tim 3:15 ”som kan göra dig vis till frälsning genom tro på Kristus Jesus.”

Tit 3:15 ”Hälsa dem som älskar oss i tron.”

Tro kan tolkas på ett eller båda sätten

1 Kor 15:1–2, 14, 17 ”Nu, bröder, vill jag påminna er om det evangelium som jag förkunnade för er, som ni tog emot och i vilket ni står fast. Genom detta evangelium blir ni frälsta, om ni håller fast vid det ord som jag förkunnade för er. Annars har ni trott förgäves. (14) Och om Kristus inte har uppstått, är vår förkunnelse värdelös, och detsamma gäller er tro. I så fall framstår vi också som falska vittnen om Gud. Ty vi har vittnat om Gud att han uppväckte Kristus från de döda. … (17) Och om Kristus inte har uppstått, är er tro meningslös...” (Detta betonar läran om både Kristi uppståndelse och Kristi död.)

Gal 3:7 ”de som lever av tro”

Gal 3:12 ”lagen bygger inte på tro”

Gal 3:23 ”innan tron kom”

Ef 1:15 ”när vi hörde om er tro på Herren Jesus”

Ef 2:8 ”av nåd har ni blivit frälsta genom tro”

2 Tim 2:18 ”avvikit från sanningen. … de undergräver vissa människors tro”

Tit 1:4 ”barn i vår gemensamma tro”

Författaren försökte alltså inte visa på någon grund för att skilja mellan Paulus brev, utan vände sig endast till kritiska forskare, som inte har lyckats påvisa någon grund för skillnader. Men det skulle inte räcka med att visa att det finns skillnader; man skulle snarare behöva visa att det finns skillnader som är större än vad man kan förvänta sig med tanke på olika målgrupper, olika ämnen och en senare tidpunkt i Paulus liv.

F: Vad innebär bibelkritiken när det gäller evangelierna? Vad betyder textkritik? Vad är skillnaden mellan högkritik och lågkritik? Vilka av dessa former är allmänt accepterade idag?

S: Det finns två former av textkritik: så kallad lägre och högre. Vi ska först se hur de förhåller sig till kristendomen och Bibeln, och sedan tillämpa samma principer på islam och Koranen.

Den lägre textkritiken av Bibeln erkänner att det finns varianttexter i skrifterna och strävar efter att hitta den mest korrekta versionen, eftersom vi inte har originalen. Vi är ganska säkra på 97 % av varje ord i Nya testamentet, och de flesta av de återstående är obetydliga skillnader på ett eller två ord som inte förändrar betydelsen. Du kan se osäkerheterna bland Nya testamentets manuskript på www.biblequery.org. Leta efter ”Frågor och svar” för varje bok; längst ner finns en länk till manuskriptvariationerna. Exempelvis finns variationer i Matteusevangeliet på www.biblequery.org/Matthew Manuscripts.html (eller .doc).

Högre textkritik av Bibeln riktar sig till skeptiker som ifrågasätter vilka böcker eller delar som bör ingå i Skriften. Kristna förhåller sig till textvariationer i Skriften på ett annat sätt än muslimer, eftersom det för kristna är betydelsen som är viktig, inte de enskilda orden. För muslimer är det däremot de enskilda orden och konsonanterna som är viktiga.

Den muslimska världen har också lägre och högre textkritik.

Lägre textkritik av Koranen handlar om att undersöka om Warsh- eller Hafs-traditionerna ligger närmast det arabiska språk som ursprungligen talades. Så här ser ”lägre textkritik” ut när det gäller Koranen. Över 15 000 sidor med gammal korantext upptäcktes i Jemen. Enligt en artikel i Atlantic Monthly från januari 1999 (s. 43–56): ”Vissa av pergamentsidorna i den jemenitiska skatten tycktes härröra från 600- och 700-talen e.Kr., eller islams två första århundraden – de var med andra ord fragment av kanske de äldsta koranerna som finns kvar. Dessutom visade vissa av dessa fragment små men intressanta avvikelser från den standardiserade korantexten. Sådana avvikelser, även om de inte är överraskande för textforskare, står i oroande strid med den ortodoxa muslimska tron att Koranen, så som den har nått oss idag, helt enkelt är Guds perfekta, tidlösa och oföränderliga ord.” Du kan se några av dessa skillnader på www.QuranText.org

Högre textkritik av Koranen: Här är två vanliga exempel, plus ett dominerande.

’Ubai bin Ka’b, en av Muhammeds sekreterare, har extra suror och utelämnar omkring 12 suror i dagens Koran (The Fihrist s. 61, fotnoterna 43–48). Abu Musa från Basra hade också en text som var identisk med ‘Ubaïs. (Suyuti, Itqan I, s. 65; Ibn Abi Dawud, Masahif, s. 180–181, samt Noeldeke, Geschichte des Quran’s, s. 33–38.)

Sura 114 saknas i Ibn Mas’uds version (The Fihrist, s. 57). Ibn Mas’ud var Muhammeds personlige sekreterare. Muhammed uppmanade andra att lära sig Koranen av Ibn Mas’ud och tre andra. (Bukhari, vol. 6, nr 521). Utelämnandet av sura 113 och 114 var inte en slump. Det rapporteras att Ibn Mas’ud sade: ”De två besvärjelsesuraerna [113, 114] hör inte till Guds bok!” [www.answering-islam.org/Quran/Text/distortion.html]

Det som muslimer kallar de sataniska verserna finns i sura 53. Enligt följande källor reciterade Muhammed ursprungligen sura 53:19–20 så här: ”Har ni sett Lat och ’Uzza, och en tredje (gudinna), Manat? Dessa är de upphöjda förmedlarna vars förbön man kan hoppas på.” (original) jämfört med ”Har ni sett Lat och ’Uzza, och en tredje (gudinna), Manat? Vad! För er det manliga könet, och för honom det kvinnliga? Se, sådant vore sannerligen en mycket orättvis uppdelning.”

Här är några tidigare muslimska författare som har dokumenterat detta.

Al-Wahidi/Wakidi (död 207/823 e.Kr.) skrev Asbab al-Nozul.

Ibn Sa’ad/Sa’d (död 230/845 e.Kr.) kände till al-Wahidis verk, men han var själv en biograf som skrev det 15-volymiga verket Kitab al-Tabaqat al-Kabir.

Ibn Isaq/Ishaq (död 145/767 eller 151/773 e.Kr.) var en shafi’itisk sunnit som senare grundade sin egen kortlivade skola. Han skrev *Sirat Rasullallah* (Allahs profets liv).

Ibn Jarir al-Tabari (död 923 e.Kr.) var en sunnit av shafi’itisk skola som skrev en 38-bands islamisk världshistoria fram till år 915 e.Kr. Han har kallats ”kommentatorernas shejk”. I band 6, s. 108–110, skriver han:

Abu Ma’shar från Khorasan (787–885 e.Kr.)

Ibn Abi Hatim

Ibn al-Mundhir

Ibn Hajar från Asqalaan (773–852 e.H.)

Ibn Mardauyah

Musa ibn ‘Uqba

Zamakhsharis berömda kommentar till sura 22:52. (1070–1143 e.Kr.)

De första sex är hämtade från The Book of the Major Classes, översatt av S. Moinul ‘Haq.

Fråga: Varför saknades [påstås] bibelkritik i den tidiga kyrkan? Eller fanns det kritiska frågor och problem, liknande dem vi ser i modern tid, men var de av underordnad betydelse då?

S: Så var det inte. Detta kommer både att besvara den frågan och jämföra den med situationen inom islam. För att besvara frågan finns det tre delar: de tidiga kristnas intresse för skrifternas innehåll, deras intresse för skrifternas riktighet, och vilka viktiga kritiska frågor skilde sig från dem vi har idag?

1. Skriftens innehåll: De kristna blev mycket medvetna om vikten av skriftens innehåll när kättaren Marcion började sammanställa sin egen bibel. Marcion dog omkring år 170 e.Kr. Så här såg Tertullian på saken. Observera att en ”svamp” användes på samma sätt som vårt moderna radergummi för att ta bort bläck.

Tertullianus (205 e.Kr.) ”Ty genom liknelsen om ett mänskligt förbunds beständighet försvarade han det gudomliga testamentet. ’Till Abraham gavs löftena, och till hans säd. Han sade inte ’till säderna’, som om det gällde många, utan som om det gällde en: ’till din säd’, vilket är Kristus.’ Fy på Marcionus svamp! Men det är faktiskt överflödigt att uppehålla sig vid det han har raderat.” Fem böcker mot Marcion, bok 5, kap. 4, s. 435

2. Överföringen av Skriften. De kristna var också bekymrade över Skriftens riktighet. Det behövde de vara, eftersom icke-troende kunde (och faktiskt gjorde) förfalska vissa saker. Här följer några exempel.

Justin Martyr (ca 138–165 e.Kr.) säger att judarna felciterade Psalm 96 eftersom de utelämnade frasen ”från skogen”. I själva verket är det Justin som har fel här, och den hebreiska masoretiska texten innehåller inte ”från skogen”. Dialog med Trypho, en jude, kap. 73, s. 235

Justin Martyr (ca 138–165 e.Kr.) ”Mina vänner, jag hänvisar nu till Skrifterna så som de sjuttio har tolkat dem; ty när jag tidigare citerade dem så som ni har dem, prövade jag er [för att fastställa] hur ni var inställda.” Dialog med Trypho, en jude, kap. 87, s. 268

Irenaeus av Lyon (182–188 e.Kr.): ”Denna tolkning [av de sjuttio] av dessa skrifter gjordes före vår Herres nedstigning [till jorden] och uppstod innan de kristna dök upp – ty vår Herre föddes omkring det fyrtioförsta året av Augustus regeringstid; men Ptolemaios levde långt tidigare, under vilken tid skrifterna tolkades; –[eftersom det förhåller sig så här, säger jag,] har dessa män verkligen visat sig vara fräcka och övermodiga, som nu visar en önskan att göra andra översättningar, när vi motbevisar dem utifrån dessa skrifter och tvingar dem att tro på Guds Sons ankomst.” Irenaeus, Mot kätterierna, bok 3, kap. 21.3, s. 452

Caius (190–217 e.Kr.) säger att kättarna fräckt förfalskade Skriften. kap. 3, s. 602 ”Men vad gäller de män som missbrukar de icke-troendes konst för att etablera sin egen kätterska lära, och genom de ogudaktigas list förvanskar den enkla tron på de gudomliga skrifterna, vad behöver man då säga om att dessa inte står nära tron? Det är av denna anledning som de fräckt har lagt hand på de gudomliga skrifterna och hävdat att de har rättat dem. Och att jag inte påstår detta falskt mot dem kan vem som helst som så önskar förvissa sig om. Ty om någon skulle välja att samla in och jämföra alla deras avskrifter med varandra, skulle han finna många avvikelser mellan dem. Asclepiades avskrifter kommer i alla fall att visa sig stå i strid med Theodotus avskrifter. Och många sådana avskrifter finns att tillgå, eftersom deras lärjungar var mycket ivriga att infoga de korrigeringar, som de kallar dem, det vill säga de förvanskningar som var och en av dem gjort. Dessutom stämmer inte Hermophilus’ avskrifter överens med dessa; och vad gäller Apollonius’ avskrifter är de inte ens konsekventa i sig själva. Man kan nämligen jämföra de som tidigare utarbetades av dem med de som senare har förvanskats i ett särskilt syfte, och då kommer man att finna många avvikelser. Och vad gäller den stora fräckhet som detta brott innebär, är det osannolikt att ens de själva kan vara omedvetna om detta. Antingen tror de inte att de gudomliga skrifterna dikterades av den Helige Ande, och är därmed vantrogna; eller så anser de sig vara klokare än den Helige Ande, och vad är de då annat än besatta? De kan inte heller förneka att brottet är deras, när kopiorna har skrivits med deras egen hand; inte heller har de fått sådana kopior av Skrifterna från dem som först undervisade dem i tron, och de kan inte uppvisa några original från vilka dessa har avskriftats. Och vissa av dem ansåg inte ens att det var värt besväret att förvanska dem; utan genom att helt enkelt förneka lagen och profeterna för sin laglösa och gudlösa läras skull, under förevändningar om nåd, sjönk de ner i fördärvets djupaste avgrund.”

Tertullianus (198–220 e.Kr.) säger att kättarna förvanskade Skriften. I *Prescription Against Heretics*, kap. 17, s. 251.

Origenes (235–245 e.Kr.) diskuterar handskriftsvarianter i ”Homilier över Jeremia”, homili 14, kap. 3.1, s. 137, och homili 16, kap. 10.1, s. 177.

Origenes (235–245 e.Kr.) diskuterar en variant i Septuaginta av Jeremia 16:17. ”Homilier om Jeremia”, predikan 16, kap. 5.2, s. 172

Origenes (ca 227–240 e.Kr.) citerar Ester 4:22 (Septuaginta) som ”i Septuagintas Esterbok” i Origenes kommentar till Johannes, bok 2, kap. 7, s. 330.

Methodius (270–311/312 e.Kr.) ”Eftersom det alltså är uppenbart, och alla vittnar om, att de som är födda av äktenskapsbrott visserligen når fullkomlighet, får vi inte föreställa oss att Anden undervisade om befruktningar och födslar, utan snarare kanske om dem som förvränger sanningen, vilka genom att förvanska Skrifterna med falska läror frambringar en ofullkomlig och omogen visdom, där de blandar sitt villfarelse med fromhet.” De tio jungfrurnas gästabud, diskurs 2, kap. 3, s. 314

3. Kritiska frågor: Den tidiga kyrkan stod inför andra utmaningar än den moderna kyrkan. Viktiga frågor för dem var hur man skulle skydda hjorden från svår förföljelse, bemöta argument från olika grenar av den grekiska filosofin, bemöta minst trettio olika gnostiska grupper och visa hur det grekisk-romerska och andra former av hedendom var falska.

Situationen inom islam

I den muslimska världen ska vi titta på kritiken mot Koranen från den allra tidigaste tiden, senare lärda och idag.

Redan från början var Aisha, en av Muhammeds hustrur, bekymrad över riktigheten. Sura 2:238: Abu Yunus, Aishas frigivne slav, avskrev en kopia av Koranen åt Aisha. Den skilde sig något i Sura 2:238. ”Abu Yunus, Aishas frigivne slav, sade: ’Aisha (må Allah vara nöjd med henne) beordrade mig att skriva av en kopia av Koranen åt henne och sade: När du kommer till denna vers: ’Håll bönerna och den mellersta bönen’ (2:238), underrätta mig; så när jag kom dit underrättade jag henne och hon dikterade för mig (så här): Håll bönen och den mellersta bönen och eftermiddagsbönen, och stå upp i sann lydnad mot Allah. ’A’isha (må Allah vara nöjd med henne) sade: ”Så har jag hört från Allahs sändebud (fred och Allahs välsignelser vare med honom).” Sunan Nasa’i, vol. 1, nr 475, s. 340

Bukhari, vol. 6, bok 60, kap. 9, nr 8, s. 10: ”’Umar sade: ’Vår bästa Koranrecitatör är Ubai och vår bästa domare är ’Ali; och trots detta bortser vi från vissa av Ubaïs uttalanden, eftersom Ubai säger: ’Jag utelämnar ingenting av det jag har hört från Allahs sändebud’, medan Allah har sagt: ’Vilken vers (uppenbarelse) Vi än upphäver eller låter glömmas bort, så ersätter Vi den med en bättre eller liknande’ … (2:106)’”

I det islamiska litteraturkompendiet från 900-talet, kallat *Al-Fihrist* (s. 62), står det: ”Enligt Ubayy ibn Ka’bs uttalande uppgår det totala antalet verser i Koranen till 6 210. Det totala antalet suror i Koranen är enligt uttalandet av ’Ata ibn Yasar 114; dess verser är 6 170, dess ord 77 439 och dess bokstäver 323 015. Enligt ‘Asim al-Jahdaris uttalande finns det 113 suror. Det totala antalet verser i Koranen enligt Yahya ibn al-Harith al-Dhamari är 6 226, medan antalet bokstäver är 321 530.” [I det ursprungliga citatet angavs siffrorna i siffror.]

Idag har Koranen ungefär 78 090 arabiska ord; se www.isos.org för mer information. Jämfört med 77 439 ord är det en skillnad på minst 651 ord.

’Ubai bin Ka’b, en av Muhammeds sekreterare, har ytterligare suror och utelämnar omkring 12 suror i dagens Koran (The Fihrist, s. 61, fotnoterna 43–48). Abu Musa från Basra hade också en text som var identisk med ‘Ubaïs. (Suyuti, Itqan I, s. 65; Ibn Abi Dawud, Masahif, s. 180–181, samt Noeldeke, Geschichte des Quran’s, s. 33–38.)

Idag finns det två standardiserade arabiska texter, kallade Warsh och Hafs, och idag verkar det inte finnas någon större oro över de små skillnaderna. Men historiskt sett har muslimer varit mer oroade över mer betydande förändringar i texten.

Här följer exempel på skillnader mellan Warsh och Hafs.

Sura 2:119 ”och fråga inte!” (Warsh-överföringen. Godkänd av Algeriets ministerium för religiösa angelägenheter och stiftelser) jämfört med ”och ni blir inte tillfrågade” (Hafs-överföringen. King Fahd Complex … Saudiarabien) (www.QuranText.org/qiraat.html)

Sura 3:83 ”ni återförs” (Warsh-överleveringen. Godkänd av Algeriets ministerium för religiösa angelägenheter och stiftelser) jämfört med ”de återförs” (Hafs-överleveringen. King Fahd Complex … Saudiarabien) (www.QuranText.org/qiraat.html)

Men för kristna är det budskapet som är viktigt, inte de exakta orden. Så om till exempel en armé intar en stad och tar många kvinnor till fånga, bör de fråga sig ”hur vill Gud att jag ska vara helig och behaga Honom”, inte ”finns det någon osäkerhet kring konsonanterna”.

Fråga: Varför ska vi i Nya testamentet tro på treenigheten, eftersom ordet inte finns i Bibeln?

S: Orden ”Gamla testamentet”, ”Nya testamentet”, ”försoning” och ”nattvarden” finns inte heller i Bibeln, men vi tror på dessa begrepp också. Det är bäst att inte gräla om ord, utan att titta på vad som lärs ut. Om begreppet treenigheten lärs ut i Bibeln, bör vi tro på det. Om begreppet treenigheten strider mot Bibeln, bör vi inte tro på det. Håller du med?

För att förstå vad begreppet treenigheten innebär, se diskussionen om Matteus 28:19.

Som en sidokommentar till mormoner: begreppet ”evig utveckling” förekommer inte i Mormons bok.

Som en sidokommentar till muslimer: även om Koranen innehåller termer för ”ett” (wahed, wihdanea, ahd, fard, wahdo), förekommer inte heller ordet Tawheed (enhet), en central teologisk princip inom islam, i själva Koranen. Men precis som man inte kan använda det faktumet för att bevisa eller motbevisa Tawheed för muslimer, kan man inte heller använda frånvaron av ett tekniskt teologiskt ord i Bibeln som bevis för eller mot treenigheten. Andra muslimska begrepp som inte finns i Koranen är:

Koranen säger aldrig att Ismael nästan offrades av Abraham. Istället nämns en namnlös son.

Den moderna muslimska uppfattningen att Muhammed var syndfri finns inte i Koranen.

För sunnimuslimer finns inte hela begreppet sunna i Koranen, och inte heller att följa de vedertagna haditherna, av vilka vissa erkänns av muslimer som motstridiga.

Uppfattningen att icke-muslimer ska dödas om de kommer till Mecka finns inte i Koranen.

Uppfattningen att judar ska förvisas från Mecka/Saudiarabien finns inte i Koranen.

För shiitiska muslimer finns inte hela begreppet imamer i Koranen, och inte heller tanken att allt man i princip behöver göra är att lyda imamen för att lyda Gud. Naturligtvis finns inte Ali och Husains martyrdöd i Koranen.

Varken Bibeln eller Koranen innehåller termen ”monoteism”, men att man inte använder det ordet bevisar verkligen inte att monoteismen är fel.

Fråga: Varifrån kommer begreppet ”Treenigheten” i Nya testamentet?

S: Den första person vi känner till som använde begreppet treenighet (Trias på grekiska) var biskop Theophilus av Antiochia (168–181/188 e.Kr.) i sitt Brev till Autolycus, bok 2, kap. 15, s. 101.

Klemens av Alexandria talade också om ”den heliga treenigheten” i *Stromata* (193–202 e.Kr.), bok 5, kap. 14, s. 468.

Tertullianus (ca 213 e.Kr.) var den andre som vi har belägg för att ha använt termen ”Treenigheten” (Trinitas på latin), i sitt brev Mot Praxeas.

Hippolytus (225–235/6 e.Kr.) skriver i *Mot Noetus’ kätteri*: ”Och genom detta visade Han att den som utelämnade någon av dessa misslyckades med att fullkomligt förhärliga Gud. Ty det är genom denna Treenighet som Fadern förhärligas.”

Origenes (225–254 e.Kr.) nämner Treenigheten i ”Kommentar till Johannes”, bok 6, kap. 17, s. 366.

Novatianus (250/254–256/7 e.Kr.) från Rom skrev en bok i 32 kapitel, *Avhandling om Treenigheten*.

Cyprianus av Kartago (256 e.Kr.) säger, efter att ha citerat Jesu ord i Matteus 28:18–19: ”Han [Jesus] antyder Treenigheten, i vars sakrament folken skulle döpas.” Cyprianus brev, brev 72, kap. 5, s. 380.

Firmilianus av Caesarea i Kappadokien till Cyprianus av Kartago (256 e.Kr.) nämner treenigheten. Cyprianus brev, brev 74, kap. 11, s. 393

Biskop Munnulus av Girba nämner Treenigheten och citerar Matteus 28:19: ”… i Faderns, Sonens och den Helige Andens namn.” Det sjunde konciliet i Kartago (258 e.Kr.), s. 567

Euchratius, biskop av Thenae, citerar Matteus 28:19: ”… i Faderns, Sonens och den Helige Andens namn”. Det sjunde konciliet i Kartago (258 e.Kr.), s. 568

Gregorius Thaumaturgus (240–265 e.Kr.) nämner i *En trosbekännelse*, s. 7, Fadern och Sonen, och han nämner ”Treenigheten” tre gånger.

Ett ”Sektionsvis trosbekännelse” (ca 240–265 e.Kr.) (troligen av Gregorius Thaumaturgus, men det anges inte) nämner Treenigheten i kap. 5, s. 41; kap. 7, s. 42; kap. 18, s. 45; kap. 20, s. 45

Dionysius av Alexandria (246–265 e.Kr.) nämner Treenigheten vid namn två gånger i ”Brev 4”, kap. 8, s. 93.

Dionysius, biskop av Rom (259–269 e.Kr.): ”Ty dessa [sanna lärjungar] vet visserligen med rätta att treenigheten förkunnas i den heliga Skriften, men att läran om att det finns tre gudar varken lärs ut i Gamla testamentet eller i Nya testamentet.” Dionysius av Rom, Mot sabellianerna (ANF vol. 7), kap. 1, s. 365

Methodius (270–311/312 e.Kr.) ”Ty Faderns, Sonens och den Helige Andens rike är ett, liksom deras väsen är ett och deras herravälde ett. Därför tillber vi också, med en och samma tillbedjan, den ende Guden i tre Personer, som existerar utan början, oskapad, utan slut, och som inte har någon efterträdare. Ty varken kommer Fadern någonsin att upphöra att vara Fadern, eller Sonen att vara Sonen och Kungen, eller den Helige Ande att vara vad Han är i väsen och personlighet. Ty ingenting i Treenigheten kommer att lida någon förminskning, varken vad gäller evighet, gemenskap eller suveränitet.” Tal över Psalmerna, kap. 5, s. 397. (Se även ”De tio jungfrurnas gästabud”, diskurs 8, kap. 10, s. 338 och kap. 11, s. 339)

Alexander av Alexandria (313–326 e.Kr.) säger att Jesus uppstod den tredje dagen efter sin död och gav oss kunskapen om Treenigheten. Brev om den arianska kätterin, brev 5, s. 302

Nästan-miss i Justinus Martyr (hans Första försvarstal, 147–151 e.Kr.) ”…och vi dyrkar Honom [Jesus] med rätta, eftersom vi har lärt oss att Han är den sanne Gudens egen Son, och vi placerar Honom på andra plats och den profetiska Anden på tredje plats, och detta kommer vi att bevisa.” Justinus Martyrs Första försvarstal, kap. 13, s. 166–167

Nästan-träff hos Athenagoras (177 e.Kr.) ”Vem skulle då inte bli förvånad över att höra människor som talar om Gud Fadern, Gud Sonen och den Helige Ande, och som förkunnar både deras gemensamma makt och deras åtskillnad i rangordning, kallas ateister? Vår lära om det gudomliga är inte heller begränsad till dessa punkter; utan vi erkänner också en mångfald av änglar och tjänare, …” En försvarsskrift för de kristna, kap. 10, s. 133

Nästan träff hos Petrus av Alexandria (306, 285–311 e.Kr.) (utdrag) ”Skaparen och Herren över varje synligt och osynligt skapelse, den enfödde Sonen och Ordet, evigt sameksisterande med Fadern och den Helige Ande och av samma väsen som dem, enligt sin gudomliga natur, vår Herre och Gud, Jesus Kristus, …” fragment 5, s. 282

Slutsats: Dessa hänvisningar, från Antiochia, Rom, Alexandria och andra platser, visar att termen ”Treenigheten” var utbredd mer än hundra år före konciliet i Nicea år 325 e.Kr.

Som en sidokommentar kan nämnas att det finns ett ”nästan-fall”: även om Ignatius (död antingen år 107 eller 116 e.Kr.), aposteln Johannes lärjunge, inte använder termen ”Treenigheten”, kallar han ofta Jesus för Gud. I Ignatius andra brev till efesierna, kapitel 9, säger han: ”Och ni är förberedda för att bygga upp Gud Fadern, och ni är upphöjda till höjden genom Jesus Kristus, som är korset; och ni dras upp av repet, som är den Helige Ande; och er block och talja är er tro, och er kärlek är vägen som leder upp till Gud” (Ante-Nicene Fathers s. 101)

Justin Martyr (ca 138–165 e.Kr.) ger i sin ”Dialog med juden Tryfo”, kapitel 57–65, också en mycket bra förklaring av treenigheten och varför vi bör tillbe Jesus, utan att faktiskt använda ordet treenighet.

Fråga: Skeptikern Bart Ehrman säger: ”På Jesu tid fanns det många heliga män, såsom Hanina ben Dosa och Honi, cirkeltecknaren. Det fanns hedniska heliga män, såsom Apollonius av Tyana, en filosof som påstods kunna bota de sjuka, driva ut demoner och uppväcka de döda. Han påstods ha fötts på övernaturligt sätt och i slutet av sitt liv påstods han ha stigit upp till himlen. Låter det bekant? Det fanns hedniska halvgudar, såsom Herkules, som också kunde återuppväcka de döda.” (Jesus, Interrupted, s. 172)

A: Jag känner inte till någon antik källa som hävdar att Herkules kunde återuppväcka de döda. Det fanns inte ”många heliga män”, bara Hanina, Honi och Apollonius av Tyana. Muhammed kom 600 år senare, och det skulle inte vara passande för de flesta muslimer om Jesus utförde mirakel och Muhammed inte gjorde det. Så då återstår bara Hanina, Honi och Apollonius.

Det enda Honi gjorde var att be om regn, rita en cirkel och säga till Gud att han inte skulle kliva utanför cirkeln förrän det regnade. Till slut regnade det.

Här är en lista över Haninas mirakel. Även om dessa mirakel inte kan verifieras, kan de, även om de vore sanna, inte på något sätt jämföras med Jesu mirakel.

1) Hanina bad för två sjuka personer, varav en hade feber, och båda blev friska.

2) En gång bad Hanina om att regnet skulle upphöra, och det upphörde omedelbart. När han kom hem bad han om att regnet skulle återvända, och det började regna igen.

3) Hanina och hans hustru hade inget bröd, så de tände ändå ugnen för att grannarna inte skulle märka något. När en granne kom förbi fanns det mirakulöst nog bröd i ugnen.

4) Haninas hustru övertalade Hanina att be om en del av sin eviga belöning redan nu, så Gud sände ner ett gyllene bordsben. Hans hustru drömde sedan att man i himlen åt vid trebenta bord, men Haninas bord hade bara två ben, så hon bad Gud att ta tillbaka benet, och Gud lät det försvinna.

5) Ett bord drog sig undan från Hanina tills han gav tionde av kryddorna i maten.

6) Haninas åsna ville inte ens äta mat som inte var tiondelad.

7) Hanina ville ta med sig en stor, polerad sten till Jerusalem. Fem arbetare dök mystiskt upp för att bära den åt honom mot fem mynt. De bar den omedelbart till Jerusalem och försvann sedan.

Det anmärkningsvärda med Hanina är att dessa mirakel påstås ha inträffat under det första århundradet e.Kr. Dessa händelser kan ha hittats på av judar för att motverka Jesu mirakel.

Vi vet nästan ingenting om Apollonius från Tyana förutom det som hans biograf, Flavius Philostratus, skrev omkring 170–247 e.Kr. Han fick i uppdrag att skriva denna biografi av hustrun till en kejsare som försökte utrota kristendomen. Här följer en kort sammanfattning av Apollonius påstådda mirakel.

Apollonius ser Prometheus kedjor och driver bort en trollfigur. Senare bryter en pest ut i Efesos. Apollonius identifierar en gammal tiggare som pestdemonen och uppmanar stadsborna att stena honom till döds. Han talar med Akilles ande, driver ut en demon, förutsäger framtida händelser och räddar en man från en kvinnlig vampyr. Under Nero raderas på mystiskt vis en skriftrulle som innehåller anklagelserna mot Apollonius. Senare besegrar han en etiopisk satyr. Han botar en man från hans kärlek till en staty av Afrodite. Senare, i fängelse under Domitianus, skakar Apollonius mirakulöst av sig sina bojor. Efter att han frikänts reser Apollonius till Mindre Asien, där han på mirakulöst sätt bevittnar mordet på Domitianus. Han lämnar denna jord genom att stiga upp från ett tempel på Kreta. Därefter uppenbarar han sig för en man i en dröm och visar att själarna är odödliga.

De kristna förföljdes under kejsar Septimus Severus år 202 e.Kr. De första kända brittiska kristna martyrerna dödades år 209 e.Kr. Filostratos var medlem av det romerska kejsarhovet under Septimus Severus efter år 202 e.Kr., och han följde med kejsaren och hans hustru till Britannien, där kejsaren stred mot pikterna fram till sin död år 211 e.Kr. Septimus Severus hustru, Julia Domna, var hans beskyddare fram till sin död år 217 e.Kr. Hon gav Philostratus i uppdrag att skriva en biografi om Apollonius av Tyana, som levde 150 år tidigare. Det är mycket troligt att verket skrevs för att motverka kristendomens utbredning. Berättelsen framställs helt och hållet genom anteckningarna från Apollonius lärjunge och ständige följeslagare Damis. Alla är överens om att denne ”Damis” var helt fiktiv. Alltså en biografi som uppfanns för att motverka kristendomen, berättad genom en erkänd fiktiv lärjunge; dessa fakta glömde Ehrman på ett oansvarigt sätt bort när han försökte väcka tvivel om Jesu mirakel.

När det gäller manuskriptbevis för denna fiktiva berättelse finns det endast 25 bevarade manuskript. Det äldsta är från 1000-talet, det näst äldsta från 1100-talet och resten från 1300- till 1500-talet, enligt The Resurrection of Jesus, s. 178.

F: Fanns det några skrifter som tros komma från Jesus själv? Jag trodde att jag hade hört talas om några som kyrkan fördömde.

S: Uppenbarelseboken är ”Jesus Kristus uppenbarelse”, så vissa anser att den (muntligen) tillskrivs Jesus, även om det naturligtvis var aposteln Johannes som skrev ner den. Vi måste instämma med Efesierbrevet 2:20, där det står att kyrkan är ”byggd på apostlarnas och profeternas grund, med Kristus Jesus själv som hörnsten”. Kristendomen ”går tillbaka till Jesu lära” genom de profeter och apostlar (inklusive Paulus) som Jesus själv utvalde.

Förutom Uppenbarelseboken känner jag inte till några forntida skrifter i mina studier som påstods vara författade av Jesus själv. Det finns vissa moderna skrifter som påstods vara förlorade verk av Jesus, men naturligtvis fördömde den tidiga kyrkan aldrig dessa, eftersom de ännu inte hade skrivits.

Det du kanske tänker på är ett antal verk som påstods vara författade av olika apostlar och andra, men som var förfalskningar. Särskilt gnostikerna använde Tomas-evangeliet, fast de hade olika versioner av det. Dessutom följer här en ofullständig lista över andra böcker som var förfalskningar och som kyrkan förkastade:

Pseudomatteusevangeliet (dess moderna namn)

Historien om Josef, snickaren

Det arabiska evangeliet om Frälsarens barndom

Nikodemusevangeliet

Tomas-evangeliet (gnostiskt) (140–200 e.Kr.)

Pontius Pilatus rapport

Pontius Pilatus ger upp

De heliga apostlarna Petrus och Paulus handlingar

Paulus och Teklas gärningar

Pontius Pilatus brev om vår Herre Jesus Kristus = Pontius Pilatus handlingar (finns inte bevarat idag men omnämns av Justinus Martyr (ca 138–165 e.Kr.) och Tertullianus (198–220 e.Kr.))

Barnabas handlingar (skiljer sig från den medeltida förfalskningen Barnabasevangeliet)

Filippos gärningar

Andreas och Matthias gärningar

Petrus och Andreas gärningar

Johannes bok om Marias bortgång

Marias bortgång

En av mina ”favoriter” är Petrus handlingar. Om jag minns rätt gick Petrus till ett värdshus och hans rum var fullt av vägglöss, vilket hindrade honom från att sova, och han var tvungen att predika nästa dag. Därför beordrade han vägglössen att lämna rummet, och de lydde. Nästa morgon öppnade han dörren, och där stod en rad vägglöss och väntade på att få gå tillbaka in i rummet. Petrus beordrade dem att gå tillbaka in i sängen, och det gjorde de.

En anledning till att vi kan vara säkra på vilka skrifter som var äkta, liksom på Jesu lära och karaktär, bortsett från Bibeln, är de tidiga kristna.

Klemens av Rom skrev ett brev till korintierna år 96–98 e.Kr. Hans grundläggande budskap var: ”Varför gör ni inte det som Paulus uppmanade er att göra för 50 år sedan?” Klemens brev är mycket insiktsfullt, och det är så bra att några kristna felaktigt trodde att det borde ingå i Skriften. Jag har inte funnit något felaktigt i brevet förutom en punkt. Clemens verkar tro att legenden om den arabiska fenixfågeln, som lever i tusen år, sedan bränner sig själv till döds och därefter återuppstår ur askan, är sann. Ignatius skrev också omfattande, och han var en lärjunge till aposteln Johannes. Papias var en annan lärjunge till aposteln Johannes som skrev många volymer, men tyvärr har alla gått förlorade. Vi har endast några utdrag som bevarats av Eusebius av Caesarea (verksam omkring år 325 e.Kr.). Martyren Polykarp, biskop i Smyrna, var en annan lärjunge till aposteln Johannes, och han hade en lärjunge, Irenaeus av Lyon (182–188 e.Kr.), som skrev verket ”Mot kätterierna”, där han dokumenterade de över 30 olika gnostiska skolorna. Han gjorde omkring 1 800 citat och hänvisningar från varje bok i Nya testamentet (förutom Filemon och 3 Johannes) och hans skrifter visar att böckerna i hans Nya testamente var desamma som våra idag.

Vi har en tredje kategori av litteratur, nämligen nyare verk som har lyckats betraktas som äkta i vissa ögon. En sådan samling verk kallas ”De falska dekretalerna”. Dessa skrevs under 800-talet och har troligen sitt ursprung i det frankiska riket. De hävdade bland annat att Petrus överlämnade himmelens nycklar till en ”påve” efter sig. Ett annat verk är Barnabasevangeliet, som skrevs av vad man trodde var en missnöjd munk som konverterade till islam. Det bortser från att kulturen på Jesu tid inte var samma som den i medeltidens Italien, med riddare, skosnören och liknande. Dessutom innehåller den läror som kristna betraktar som kätteri, men också läror som ortodox islam skulle betrakta som kätteri. Eftersom Jesus i evangeliet profeterar att Muhammed ska komma efter honom har jag hört att det är den mest sålda religiösa boken i vissa muslimska länder.

Även om den tidiga postapostoliska kyrkan inte ”skrev” Skriften, är vi dem tacksamma för att de för vår räkning identifierade vad som utgjorde Skriften. Varenda bok i Nya testamentet omnämndes av den tidiga kyrkans författare före år 150 e.Kr., med möjligt undantag för två mycket korta böcker, Filemon och 3 Johannes.

Irenaeus skriver i *Mot kätterierna*, s. 428, kapitel 11, vers 8 (skriven 182–188 e.Kr.), att precis som de fyra världsdelarna och de fyra huvudvindarna finns det varken färre eller fler än fyra evangelier. På andra ställen nämner han dem som Matteus, Markus, Lukas och Johannes.

Fråga: Skeptikern Bart Ehrman framför det ogrundade påståendet att ”Om Matteus, som skrev ungefär tjugofem eller trettio år efter Paulus, någonsin läste något av Paulus brev, fann han dem säkerligen inte inspirerande, än mindre inspirerade.” Jesus, Interrupted, s. 89 ”Paulus ansåg att Jesu efterföljare som försökte hålla lagen riskerade att förlora sin frälsning. Matteus ansåg att Jesu efterföljare som inte höll lagen – och som dessutom gjorde det bättre än de mest religiösa judarna – aldrig skulle uppnå frälsning.” Jesus, Interrupted, s. 90

Svar: Matteus skrev inte om Paulus i sitt evangelium om Jesus Kristus, eftersom hans ämne var Jesus Kristus. Man skulle också kunna framföra ett lika verkningslöst argument om att Lukas i sitt evangelium inte heller visste något om Paulus – men bara om vi inte visste något om Apostlagärningarna.

F: Skeptikern Bart Ehrman skriver: ”Det kommer som en överraskning för vissa läsare att få veta att denna typ av antijudaisme inte existerade i den romerska, grekiska eller någon annan värld före kristendomens intåg och därför är en kristen uppfinning. Visst, vissa romerska och grekiska författare förtalade judarna för vad som verkade vara bisarra seder … Men romerska och grekiska författare förtalade alla som inte var greker eller romare, och judarna pekades inte ut särskilt. Inte förrän kristendomen dök upp.” (Jesus, Interrupted, s. 244)

Svar: Detta uttalande från en person som anses vara en forskare är verkligen ganska överraskande. Det skulle säkerligen vara en överraskning för de judar som dödades av den seleukidiske Antiochus IV Epiphanes, de judar som såg den romerske Pompeius vanhelga det allra heligaste år 63 f.Kr. Det var endast judarna som fördrevs från Rom under Claudius.

Ehrman har fel här på så många sätt att jag är förbryllad över varför han begår ett så stort misstag och ändå anses ha en vetenskaplig förståelse för den antika judiska historien.

a) De kristna var inte mer antisemitiska än de var ”anti-italienska” eller ”anti-grekiska”. Att säga att en religion är felaktig är inte detsamma som att vara emot folket. Till exempel fanns det 17 kristna författare från tiden före Nicenska konciliet som skrev att judendomen var felaktig. (Detta räknar inte med Clemens av Alexandria, som endast varnade för fariséerna.) Men det fanns 19 kristna författare före konciliet i Nicea som skrev att de grekisk-romerska gudarna var felaktiga. Att säga att vissa människor tror på något som är fel betyder inte att man hatar dem eller har fördomar mot dem. Ehrman säger att konservativa kristna har fel. Men innebär kritik mot konservativa kristna automatiskt att någon måste hata oss? Om han skulle förneka det, kan man inte använda argumentet att judarna trodde fel för att kalla det fördomar.

b) Det finns inga exempel på förföljelse av judar från kristna före Nicenska konciliet. Det första fallet av förföljelse av judar från kristna var kejsar Konstantin, som på ett icke-våldsamt sätt stängde judiska synagogor liksom hedniska tempel för att uppmuntra sina undersåtar att istället gå till kyrkorna. Det verkar ha fungerat i stor utsträckning, och vissa har sagt att kristendomen inte har återhämtat sig helt sedan dess.

c) Paulus och de andra älskade judarna. Paulus säger i Romarbrevet 10:1: ”Bröder, mitt hjärtas önskan och min bön till Gud för israeliterna är att de ska bli frälsta.” Han uttrycker sig ännu starkare i Romarbrevet 9:1–4a: ”Jag talar sanning i Kristus; jag ljuger inte, vilket mitt samvete i den Helige Ande bekräftar. Jag har djup sorg och oupphörlig ångest i mitt hjärta. Ty jag skulle önska att jag själv vore förbannad och avskuren från Kristus för mina bröders skull, mitt eget kött och blod, Israels folk.” Genom sitt exempel visar Paulus oss den kärlek vi bör hysa för det judiska folket. När det gäller den påstådda ”andra klassens status” för det judiska folket, talar Paulus emot detta i Galaterbrevet 3:28: ”Det finns varken jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna, ty ni är alla ett i Kristus Jesus.”

d) Det fanns antisemitism redan före romarna.

Jag vet inte om Bart Ehrman känner till en seleukidisk kejsare vid namn Antiochus Epiphanes. Antiochus försökte med våld utrota judendomen, och makkabéernas uppror var det judiska svaret på detta. Esters bok berättar om den antisemitiske Haman och det persiska folket som gick med på att döda judarna.

e) Det fanns antisemitism redan före kristendomen. Pontius Pilatus fick sin befattning genom inflytande från sin mentor, den antisemitiske Sejanus. Sejanus avrättades av Tiberius den 9 oktober år 31 e.Kr. Pilatus, som regerade från år 26 till 36 e.Kr., var den femte romerske ståthållaren i Judeen sedan år 6 e.Kr., enligt Evangelical Commentary on the Bible, s. 874.

f) Det förekom antisemitism bland icke-kristna. En grek vid namn Apion skrev en bok, ”Mot judarna”, och Josefus ”Historia” var delvis ett svar på Apions bok.

Fråga: Ehrman skriver: ”För Paulus innebar tro att med förtroende acceptera Kristi död för att bli rättfärdig inför Gud. Det är ett relationsbegrepp som betyder ungefär ’förtroende’. I pastorala breven har ordet en annan betydelse; den samling av trosuppfattningar och idéer som utgör den kristna religionen (Titus 1:13). Det är inte ett relationsbegrepp utan ett begrepp som specificerar en samling kristna läror, innehållet i det som måste tro på – vilket är hur begreppet kom att användas i senare kristna sammanhang. Detta är alltså ett exempel på hur de pastorala breven tycks härstamma från en senare, icke-paulinsk kontext.” (Jesus, Interrupted, s. 130).

Svar: Galaterbrevet 1:23; Efesierbrevet 4:13 och andra verser bevisar att Ehrman på ett sätt inte vet vad han talar om, och 2 Timoteusbrevet 1:5; 2 Timoteusbrevet 3:15 samt Titusbrevet 3:15 bevisar att Ehrman har fel på ett annat sätt. Paulus visar båda aspekterna av tro både i sina tidigare brev (epistlar) och i sina senare, pastorala brev.

A. Tro i betydelsen läromässiga övertygelser:

A1. Paulus tidigare epistlar (i motsats till Ehrman)

Gal 1:23 ”De hade bara hört berättelsen: ’Den man som tidigare förföljde oss predikar nu den tro som han en gång försökte utrota.’”

Ef 4:5 ”en Herre, en tro, ett dop”

(Ehrman håller med om att böckerna nedan lär ut att tro är en uppsättning läromässiga övertygelser)

Ef 4:13 ”tills vi alla når enighet i tron och i kunskapen om Guds Son, när vi mognar till Kristi fulla mått.”

A2. Paulus pastorala brev (Ehrman skulle hålla med)

1 Tim 4:6 ”…ord om tron”

Tit 1:13 ”Därför ska du strängt tillrättavisa dem, så att de blir fasta i tron och inte lyssnar på judiska myter eller på bud från människor som har förkastat sanningen.”

Titus 2:2 ”fasta i tron”

Slutsats: Det finns verser där tro betyder sanning eller lära både i Paulus tidiga brev och i de pastorala breven.

B. Tro i betydelsen förtroende i allmänhet

B1. Paulus tidiga brev (Ehrman skulle hålla med)

Rom 1:17 ”skall leva av tro”

Rom 3:25 ”tro på hans [Jesu] blod”

Rom 4: Abraham rättfärdiggjordes genom tro

Gal 2:16 ”rättfärdiggjord genom tro på Kristus”

Gal 3:2b ”troens budskap”

Gal 3:8 ”rättfärdiga hedningarna genom tro”

Gal 3:9 ”de som har tro”

Gal 3:11 ”den rättfärdige skall leva av tro”

Gal 3:22 ”löftet genom tro på Jesus Kristus”

Gal 3:24 ”rättfärdigade genom tro”

Gal 3:25 ”men den tro som kommer”

Gal 3:26 ”genom tro på Kristus Jesus”

Gal 5:5 ”hoppet om rättfärdighet genom tro”

Ef 1:1 ”trofasta i Kristus Jesus”

Ef 1:15 ”er tro på Herren Jesus”

Ef 3:17 ”så att Kristus genom tron må bo i era hjärtan”

B2. Paulus pastorala brev (i motsats till Ehrman)

2 Tim 1:5 ”Jag minns din uppriktiga tro, som först fanns hos din mormor Lois och din mor Eunike, och jag är övertygad om att den också finns hos dig.”

2 Tim 3:15 ”som kan göra dig vis till frälsning genom tro på Kristus Jesus.”

Tit 3:15 ”Hälsa dem som älskar oss i tron.”

C. Tro kan tolkas på båda sätten

C1. Paulus tidigare brev

1 Kor 15:1–2, 14, 17 ”Nu, bröder, vill jag påminna er om det evangelium som jag förkunnade för er, som ni tog emot och i vilket ni står fast. Genom detta evangelium blir ni frälsta, om ni håller fast vid det ord som jag förkunnade för er. Annars har ni trott förgäves. (14) Och om Kristus inte har uppstått, är vår förkunnelse värdelös, och detsamma gäller er tro. I så fall framstår vi också som falska vittnen om Gud. Ty vi har vittnat om Gud att han uppväckte Kristus från de döda. … (17) Och om Kristus inte har uppstått, är er tro meningslös...” (Detta betonar läran om Kristi uppståndelse såväl som Kristi död.)

Gal 3:7 ”de som lever av tro”

Gal 3:12 ”lagen bygger inte på tro”

Gal 3:23 ”innan tron kom”

Ef 1:15 ”när vi hörde om er tro på Herren Jesus”

Ef 2:8 ”av nåd har ni blivit frälsta genom tro”

C2. Paulus pastorala brev (dessa kan tolkas på båda sätten)

2 Tim 2:18 ”avvikit från sanningen. … de undergräver vissa människors tro”

Tit 1:4 ”barn i vår gemensamma tro”

Fråga: Eftersom Gud inte har en fysisk kropp, hur kan Jesus då vara Guds Son? Muslimer har hävdat att detta är ett centralt fel i kristendomen.

Svar: Kristna tror INTE att Jesus var Guds Son i någon grov fysisk eller sexuell bemärkelse. Uttrycket har snarare en djupare innebörd som beskriver hur Jesus skiljer sig från alla skapade varelser. Shiitiska muslimer har ett något liknande begrepp. När de säger att Ali är Guds finger, tror de inte att Gud har tio fingrar som människor har. För dem är detta snarare ett uttryck med en djupare innebörd.

Fråga: Jag stör mig på ett svar som du gav i din ”Bible Query”, där du hävdar att Jesus är Gud, vilket helt enkelt inte stämmer. Jesus hävdade aldrig att han var Gud. Han är Guds son, Messias. Det är fel av dig att vilseleda andra, eftersom du därmed äventyrar deras frälsning. Läs gärna dessa bibelställen och ändra ditt svar.

Joh 14:1–4 visar på en skillnad mellan Fadern och Sonen.

I Luk 18:19 säger Jesus själv att ingen är god utom Gud ensam när någon kallar honom god. Han avgränsade sig återigen.

I Mk 13:32 och Mt 24:36 säger Kristus själv att ingen vet när slutet kommer, bara Gud, och inte ens han själv.

I Matt 23:8–10 gör Kristus själv en tydlig skillnad mellan en lärare, en ledare och Fadern.

I Matt 5:16 står det att Fadern är i himlen.

I Apg 4:12 står det att frälsningen sker genom Kristus, men att Gud gav Kristus till oss.

Hebr 13:21, 1 Pet 2:19–25, 1 Joh 2:2–6 och 1 Joh 2:23 skiljer alla mellan Gud och Kristus. Gud är Fadern, Givaren, Skaparen. Kristus är Messias, Offret, Sonen.

I 2 Mos 20:3, 5 Mos 6:4–5 och 5 Mos 32:39 säger Gud att du inte ska ha några andra gudar utom Honom. Det är en synd att göra Kristus till en gud eller kalla Kristus för Gud. Gud är Gud ensam och Kristus är Messias. Han är Guds lamm. Han är Guds son som skapades för att vara ett föredöme för hur en fullkomlig människa bör vara. Mänskligheten behövde ett mänskligt exempel på fullkomlighet och kärlek. Jesus är det exemplet. Han var en fullkomlig människa med gudomlig kunskap och Gud bodde i honom. När han sade att Fadern och jag är ett, menade han att det berodde på att han bodde i Gud och Gud bodde i oss. Han var i fullkomlig förening med Gud och han sändes till oss för att låta oss veta att även vi kan vara i fullkomlig förening med Gud. Han hävdade aldrig att han var den himmelske Fadern, och det är en stor synd att vilseleda andra till att tro det. Det finns många bibelställen som gör en tydlig åtskillnad mellan Gud och Kristus, men jag kan inte minnas att jag någonstans har läst ett enda bibelställe där Kristus sa att han var Gud.

S: Jag uppskattar ditt uppriktiga meddelande. Jag vill verkligen inte vilseleda andra när det gäller deras frälsning. Förhoppningsvis kommer vi att ”störas” där vi befinner oss i falskhet och finna ro när vi är överens i sanningen. Du tog upp så många punkter i ditt korta meddelande. Jag skulle vilja gå igenom dina 11 punkter en i taget, så att vi kan se var vi kan vara överens eller oense med varandra.

1. Vi får inte ha några andra gudar, som du nämnde, enligt vad som föreskrivs i 2 Mosebok 20:3; 5 Mosebok 6:4–5; 32:39. I Romarbrevet 1:23,25 står det att en av de gudlösa människornas synder var att de tillbad och tjänade skapade ting i stället för Skaparen. Vi bör inte tillbe eller tjäna någon ängel eller något annat skapat väsen som en Gud. Om vi antar att Jesus inte var Gud, och någon kallade Jesus för Gud, håller du då med om att detta skulle vara en mycket allvarlig synd?

2. Lärjungen Tomas kallade Jesus för Gud i Johannes 20:28. Tomas gick till och med längre än så. I Johannes 20:28 står det faktiskt att Tomas sade till Jesus: ”Min Herre och min Gud!” Jesus svarade Tomas: ”Eftersom du har sett mig, har du trott; saliga är de som inte har sett och ändå har trott.” Jesus visar inte minsta tecken på att tillrättavisa Tomas. Det enda som ens kan tolkas som något negativt är att Jesus säger att de som inte har sett honom personligen men ändå tror (på honom) är mer välsignade än de som har sett honom och tror på honom. Nu kan det antingen vara så att

a) hade Tomas fel, och han syndade genom att kalla Jesus för Gud, och kanske syndade Jesus genom att acceptera detta och inte tillrättavisa Tomas, eller

b) hade Tomas rätt, och Jesus gjorde rätt i att bekräfta det Tomas sa.

Håller du med om att Tomas måste ha haft rätt här?

3. Skilda men inte åtskilda: Vissa saker kan vara åtskilda, utan några gemensamma drag. Vissa saker kan vara skilda, där vissa saker skiljer sig åt och andra är gemensamma. Till exempel är de tre bladen på en klöver skilda, i det att de är tre flikar. Ändå är de inte åtskilda, eftersom de är sammanfogade i mitten. (Denna illustration kommer ursprungligen från Patrick av Irland, en verkligt föredömlig troende som levde omkring år 400 e.Kr.) Hur som helst, håller jag med om att många av de verser du tar upp visar på en skillnad mellan Fadern och Sonen. Att bevisa att Fadern och Sonen är två distinkta personer innebär inte att de är helt åtskilda. De delar åtminstone ett namn, eftersom vi döps i Faderns, Sonens och den Helige Andens namn (inte namn) enligt Matteus 28:19.

Den kristne författaren Ambrosius av Milano (378–381 e.Kr.) skrev mer om delandet av de gudomliga namnen i sitt verk *Om den Helige Ande*, bok 1, kapitel 13. Se *The Nicene and Post-Nicene Fathers*, 2:a serien, s. 110–111 för mer information.

a) De har samma väsen (Filipperbrevet 2:6)

b) De tillkommer samma ära (Johannes 5:23)

c) Fadern och Jesus ”äger” allt gemensamt. Johannes 16:15; 17:10.

d) På jorden bodde Fadern i Jesus. Johannes 10:38; 14:10–11.

e) På jorden var Jesus i Fadern. Johannes 10:38; 14:11

f) Om du verkligen känner Jesus, då känner du Fadern och har sett Fadern. Johannes 14:7–9

g) Ingen kommer till Fadern utom genom Jesus. Johannes 14:6; 6:45; ~8:24; Apostlagärningarna 4:12

h) Båda tillbeds med rätta (Hebreerbrevet 1:6)

i) Båda kallas med rätta Gud (Johannes 1:1; 20:28, Hebreerbrevet 1:8,9)

j) Man ber till båda (Apostlagärningarna 7:59–60)

k) Allt i världen skapades genom dem båda (Johannes 1:3, 10; Kolosserbrevet 1:16)

l) Gudomlighetens fullhet finns i Jesus (Kolosserbrevet 1:19).

m) De är ett i ande, kärlek och syfte. Att verkligen lyda den ene är att lyda den andre.

Håller du alltså med om att de är skilda från varandra, men att de har vissa saker gemensamt där de inte är åtskilda?

4. Enhetspentekostalismen är felaktig: Den föregående punkten är viktig, eftersom det finns en kätteri som kallas modalism, där enhetspentekostalismen är en modern form, som lär att Fadern, Sonen (Kristus) och Anden är identiska i alla avseenden. Verserna om Jesu dop, liksom de verser du tog upp (Joh 14:1–4, Matt 5:16, 1 Joh 2:23 osv.), bevisar att enhetspentekostalismen är felaktig. Jag tror att vi kan vara överens om det.

5. Kristus, vår lärare, motbevisar inte treenigheten: Jag håller inte helt med om din slutsats angående Matteus 23:8–10, för om Kristus är vår lärare, betyder det då att vi ska vägra att lära oss något från den Helige Ande eller från det som Gud Fadern har uppenbarat i naturen eller i Guds ord? Vi kan naturligtvis vara överens om att så inte är fallet. Jag tror dock att du försökte förstärka din poäng att det finns en skillnad mellan Fadern och Sonen, och det håller jag redan med om.

6. Frälsningen är Guds verk! Förresten, utifrån Apostlagärningarna 4:12 och 1 Johannes 2:2–6, är vår frälsning ett människors verk eller Guds verk? Vår frälsning är en gåva från Gud. Det skulle vara ett människors verk – eftersom Jesus var en människa – om Jesus endast hade varit en människa.

7. Jesus och Gud: Jag tror att jag tillräckligt tydligt har visat att även om Fadern och Jesus är olika, så är det inget problem. Detta besvarar dock ännu inte den distinktion mellan Jesus och Gud som Hebreerbrevet 13:20–21 och andra verser visar. (Jag anser inte att 1 Petrusbrevet 2:19–25 visar detta, men andra verser gör det, så detta är en tveksam fråga.) Kom ihåg att termen elohim (Gud/gud) har minst fyra olika betydelser i Bibeln. Jesus erkände att det fanns mer än en betydelse i Johannes 10:34–39, där han citerar Psalm 82:6. Här är betydelserna i Bibeln:

De som kallas gudar, till och med avgudar. 1 Korintierbrevet 8:5–6; 1 Mosebok 31:30, 33

Fadern. Galaterbrevet 1:1, Efesierbrevet 1:2–3, 17, Hebreerbrevet 1:9 (andra förekomsten) m.fl.

Jesus. Hebreerbrevet 1:9 (första förekomsten); Johannes 1:1,18; Hosea 1:7; Jesaja 7:14; 1 Johannes 5:11,12 jämfört med 21; Kolosserbrevet 2:9 och Matteus 1:23

Den Helige Ande. Romarbrevet 8:9–16; Lukas 1:35; 1 Johannes 4:12, 13, 15–16; 1 Korintierbrevet 3:16 jämfört med 1 Korintierbrevet 6:19; Apostlagärningarna 5:4

8. Verser som visar att Jesus är Gud: Du säger att du inte kan komma ihåg en enda skriftställe där Jesus sa att han var Gud. Förutom att Tomas säger det i Johannes 20:28, att författaren till Hebreerbrevet säger det i Hebreerbrevet 1:8,9 och att aposteln Johannes kallar Jesus för Gud i slutet av Johannes 1:1. Jesus själv hävdade att han var Gud i Johannes 8:58. Jesus svarade: ”Innan Abraham föddes, är jag!”. Orden ”Jag är” var Guds gudomliga namn. Antingen förstod judarna Jesu budskap korrekt när de tog upp stenar för att stena honom, eller så missförstod de Jesu budskap. Håller du med?

9. Endast Gud är god: I Lukas 18:19, eftersom mannen använde ordet ”god” så nonchalant och inte erkände Jesus som Gud, ifrågasatte Jesus varför han använde ordet ”god” så fritt. Jesus kallade sig själv den gode herden i Johannes 10:11. Du nämnde själv att Jesus var ett exempel på fullkomlighet och kärlek, och en fullkomlig människa. Eftersom Jesus var god, och Lukas 18:19 inte var ett förnekande av att Jesus var god, var Lukas 18:19 inte heller ett förnekande av att Jesus var Gud. Håller du med?

10. Jesus visste inte, medan han var på jorden, när han skulle återvända. I Markus 13:32 och Matteus 24:36 konstaterar du att inte ens Jesus visste när han skulle återvända. Det gäller Jesus – medan han var på jorden. I Filipperbrevet 2:7–8 står det att Jesus frivilligt tömde sig själv när han kom till jorden. På jorden utnyttjade Jesus inte sin egen makt eller kunskap, utan förlitade sig på Gud Fadern. Jesus bad till och med om att hans härlighet skulle återställas till honom i Johannes 17:5.

11. De tidiga kristna lärde att Jesus också var Gud. Det är fel att vilseleda andra om sanningen (eller lögnen) om Jesu gudomlighet. Man skulle tro att en så viktig sak skulle ha klargjorts av apostlarna. Att Jesus är Gud är inte bara ”något nytt” som moderna människor har hittat på. Ignatius, aposteln Johannes lärjunge, skriver i sitt brev till Polykarp (kap. 3) om Herrens återkomst: ”Sök efter Honom som står över tiden, Honom som är tidlös, Honom som är osynlig, Honom som för vår skull blev synlig, Honom som är ogripbar [bortom beröring], Honom som är oföränderlig [bortom passion], Honom som för vår skull led, Honom som uthärdade allt i alla former för vår skull.” Ignatius förstod alltså att Gud Sonen var den osynlige, tidlöse Gud Faderns synliga, tidsbundna gestalt. I Efesierbrevet 7 talar Ignatius om Kristus som Gud i mänsklig gestalt. Han fortsätter med att säga att Jesus ”föddes av Maria såväl som av Gud, först utsatt för lidande, sedan bortom det”.

På samma sätt skrev även Hippolytus (225–235/6 e.Kr.) om detta. Här är vad han sade i *Mot Noetus’ kätteri*, kapitel 14, s. 228. Där står det: ”Om Ordet alltså var hos Gud och också var Gud, vad följer då av detta? Jag ska visserligen inte tala om två gudar utan om en; om två personer däremot och om en tredje ordning (disposition), nämligen den Helige Andens nåd. Ty Fadern är visserligen en, men det finns två personer eftersom det också finns Sonen; och sedan finns den tredje, den Helige Anden.”

Håller du med om att, bortsett från Bibeln, läran om att Jesus är Gud fördes vidare redan av apostlarnas lärjungar?

Slutligen, om jag inte misstar mig, tror jag att jag har besvarat varenda punkt du tog upp. Låt mig gärna veta om jag har missat något, eller om du anser att min logik var felaktig på någon punkt. Jag håller med dig om att det vore en synd att kalla Kristus Gud, om Kristus inte faktiskt var Gud. Men håller du med om att det vore en synd att säga att Kristus inte är Gud, om Kristus i själva verket var Gud?

F: Hur kan Fadern, Sonen och den Helige Ande alla vara Gud, när Gamla testamentet så starkt betonar att det bara finns en Gud?

S: För det första är den fullständiga beskrivningen av förhållandet mellan Fadern, Sonen och den Helige Ande inte bara något som Gud ännu inte har uppenbarat för oss, utan om Han hade uppenbarat det fullständigt skulle det förmodligen ligga bortom vårt förstånd. Föreställ dig för ett ögonblick att det fanns varelser som levde i en tvådimensionell värld, och att du kunde kommunicera med dem. Hur skulle du beskriva dig själv? Till att börja med skulle du kanske säga att du var något de kunde förstå, men inte helt och hållet. Du skulle till exempel sticka in fyra av dina fingrar i deras värld och säga att de fyra cirklarna de såg faktiskt hänger ihop. Skeptikerna i den tvådimensionella världen skulle kunna gå runt var och en av de fyra cirklarna, och eftersom fingrarna inte hängde ihop enligt deras förståelse skulle de dra slutsatsen att du ljög. I den motsatta ytterligheten skulle andra kunna säga att eftersom de hängde ihop var de fyra fingrarnas åtskillnad en illusion, och att du egentligen inte hade några åtskilda fingrar. Andra kanske skulle vilja ha en bild av dig, så de skulle rita märkliga bilder av fyra cirklar, eller också fyra sammankopplade cirklar. Du skulle säga åt dem att inte bry sig om bilderna, eftersom de inte ens skulle komma i närheten av att vara en adekvat återgivning av dig.

Vi kanske inte kan förstå allt om den treenige Guden, men lyckligtvis behöver vi inte försöka. Vi behöver bara lära oss vad Herren har uppenbarat: Det finns bara en Gud, och vi ska endast tillbe, ära och be till Gud, inte till några av de varelser som Gud har skapat. Ändå visar Bibeln att både änglar och människor tillber, ärar och ber till Jesus, och att Jesus tillbeds på ett korrekt sätt.

Här är ett diagram som kan vara till hjälp. Rita en cirkel i mitten och skriv ”Gud” på den. Rita tre cirklar runt den cirkeln och skriv ”Fadern” överst samt ”Sonen” och ”Anden” på vardera sidan. Förbind var och en av de yttre cirklarna med den mittersta cirkeln med tre linjer. Skriv ”är” på varje linje. Förbind varje yttre cirkel med de andra yttre cirklarna och skriv ”är inte” på de tre linjerna.

Som jag nämnde i mitt tidigare e-postmeddelande syftar ordet ”Gud” ibland på Gud Fadern när det används i Bibeln. Som du påpekar bad Jesus INTE till sig själv när han bad till Gud, till exempel i Getsemane trädgård. Jag tycker det är lite lustigt att jag läser ditt brev om detta just nu, eftersom jag för bara två dagar sedan skrev en kort artikel där jag nämnde den falska läran om enhetspentekostalism, där jag framförde precis samma argument som du gör. Ordet ”Gud” betyder faktiskt ”Gud Fadern” på många ställen i Bibeln, bland annat i uttrycket ”din Gud” i Hebreerbrevet 1:9, liksom i uttrycket ”när Gud” i Hebreerbrevet 1:6.

Men ordet ”Gud” betyder också ”Gud Sonen” på många ställen. Låt oss titta på Hebreerbrevet 1:8–9 igen. I Hebreerbrevet 1:8 står det: ”Men om Sonen säger han: ’Din tron, o Gud, …’”.

Jag tror inte att människor började tillbe Kristus av misstag, eftersom de syndfria änglarna själva tillbad Lammet (Jesus) i Uppenbarelseboken 5:12 och sade: ”Värt är Lammet, som har blivit slaktat, att ta emot makt och rikedom och visdom och styrka och ära och härlighet och välsignelse!” Dessutom hade aposteln Johannes en lärjunge, Ignatius. Ignatius lämnade efter sig några skrifter, och han betonade uppenbarligen det han hade lärt sig, nämligen att Jesus var Gud.

I ditt förra brev hävdade du att 2 Mosebok 20:3; 5 Mosebok 6:4–5, 32:39 bevisar att vi inte ska tillbe några andra gudar. I ditt senaste brev har du svårt att komma förbi den punkten i Gamla testamentet att det bara fanns en Gud. Tja, snälla, gå inte förbi det. Håll fast vid den sanningen! Men även Gamla testamentet antyder att detta inte är slutet på historien. Psaltaren 110:1 (den vers i Gamla testamentet som oftast citeras i Nya testamentet) lyder: ”Herren sade till min Herre: ’Sitt vid min högra sida tills jag har gjort dina fiender till en fotpall för dina fötter.’” (BSB) Vem är denna ”Son”, denna ”andre” som vi också ska kalla Herre? Det är förstås Jesus.

Jag misstänker att det som förvirrar dig är följande: när orden ”Gud” och ”Herre” används i Bibeln, om den sanne Guden och den sanne Herren, använder Bibeln då alltid dessa på samma sätt, eller är dessa ord som ”domare” och ”fullkomlig”, som har ett par olika betydelser beroende på sammanhanget? Så länge du tror att ”Gud” (när det inte avser avgudar) alltid har samma betydelse, och att ”Herre” alltid har samma betydelse, kommer du att bli förvirrad när du läser vissa verser. Jag föreslår att ”Gud” och ”Herre” har olika betydelser beroende på versen.

Nu kommer vi till en paradox. Eftersom det bara finns en Gud som ska tillbedjas, och änglar och människor tillbad Jesus på rätt sätt, hur kan det då vara möjligt? Det enda svaret som förklarar alla de ”Jesusförhärligande verserna” är att Jesus är den ende sanne Guden som är värdig att tillbedjas.

En nära besläktad fråga är att Bibeln säger att det för oss endast finns en Herre (Efesierbrevet 4:5). Men är vår Herre Jesus Kristus (Romarbrevet 10:9; 1 Korintierbrevet 8:6; 12:3; Johannes 20:25,28), eller är vår Herre Anden (2 Korintierbrevet 3:17), eller är vår Herre Fadern (Hebreerbrevet 7:21, 1 Petrusbrevet 1:25 osv.)?

1 Korintierbrevet 7:35 säger att vi ska ha odelad hängivenhet till Herren. Betyder detta att vi ska vara hängivna Jesus och glömma bort Gud Fadern? – Naturligtvis inte. Det enda svaret är att Gud Fadern är vår ”enda Herre”, men att även Jesus Kristus och Anden ingår i vår ”enda Herre”.

Här finns ytterligare en paradox i Bibeln. Eftersom Jesus är den ende sanne Guden, men ändå bad Jesus till ”sin Gud”, vem är då den Gud som är värdig vår tillbedjan? Det finns fyra möjligheter:

Endast Fadern. Detta kan inte stämma, för då hade änglarna fel när de förhärligade Jesus, Stefanus hade fel när han bad till Jesus, Tomas hade fel när han kallade Jesus ”min Herre och min Gud” och Jesus hade fel när han inte rättade honom.

Endast Jesus. Detta kan inte stämma, annars skulle Jesus ha haft fel när han bad till Gud [Fadern] och kallade honom Gud.

Båda är Gud och det finns minst två gudar. Detta kan inte stämma, eftersom Gud avsåg att Gamla testamentet skulle betona för oss att det endast finns en sann Gud.

Båda är Gud, och det finns bara en sann Gud. Detta svar är det svåraste att acceptera, eftersom det inte finns någon exakt analogi på jorden. Din analogi med dig och dina föräldrar är okej till en viss gräns, men jag gillar den inte eftersom den gör ”Gud” till något av ett familjenamn, och jag tror att de Tre är Ett på ett mycket närmare sätt än så. Men att det inte finns någon perfekt analogi till Gud på jorden innebär inte att detta svar inte är korrekt. Faktum är att inget annat svar som jag har sett gör mer än att ”förklara bort alla bibelverser”; detta svar inkluderar tvärtom alla bibelverser. Begreppet treenigheten betonar de tre personernas särart, det betonar också de tre personernas oskiljbarhet, och ändå betonar det också att det bara finns en Gud.

Det finns en sak man kan säga om avgudar. Dessa ”små figurer”, bedragare med småaktiga nycker och alltför mänskliga svagheter, är mycket lättare för den naturliga människan att förstå än den Helige, Allsmäktige Guden som fyller himlen och jorden. Jag tror verkligen att många människor med tiden har avvikit från det som Gud har uppenbarat om sig själv i Bibeln. Här är ett annat diagram åt er. Rita en triangel och märk de tre hörnen med ”En Gud”, ”Tre personer” och ”Likvärdig natur”. Skriv nu utanför triangeln, på linjen mittemot ”En Gud”, den motsatta kätterin ”polyteism”. På samma sätt skriver du utanför triangeln, på linjen mittemot ”Tre personer”, ”Enhetskätterier”. Slutligen, på linjen mittemot ”lika natur”, skriv ”ebioniterna”. Ebioniterna var en tidig kätteri som försökte kombinera de judiska sedvänjorna med kristendomen. De erkände Jesus som Messias, men erkände honom inte som Gud.

En fråga som nu måste tas upp är: med tanke på att de på vissa sätt är oskiljaktiga och på andra sätt åtskilda, på vilket sätt är de oskiljaktiga och på vilket sätt är de åtskilda?

De är ett i kärlek, syfte och lydnad. Med andra ord kan man inte lyda den ene samtidigt som man är olydig mot den andre.

De är ett i namn, som vi redan har diskuterat.

De är ett i sin natur. Varken Fadern, Sonen eller den Helige Ande är skapade varelser. På samma sätt som jag kan skapa föremål, men mina barn kommer från mig och min hustru, så är Sonen född av Fadern, inte skapad av honom.

Är Fadern större än Sonen? Vi måste besvara den frågan i tre olika sammanhang.

Väsende och ära: Fadern och Sonen är jämbördiga. Filipperbrevet 2:6 visar att de har samma väsende. Johannes 5:23: ”så att alla ska ära Sonen precis som de ärar Fadern. Den som inte ärar Sonen ärar inte Fadern som har sänt honom.”

På jorden var Jesus mindre än Fadern. Jesus tömde sig frivilligt på en stor del av sin härlighet (Filipperbrevet 2:7; Johannes 17:5). Jesus lärde sig lydnad (Hebreerbrevet 5:8), blev trött (Johannes 4:6), visste inte allt, till exempel tidpunkten för sin återkomst (Matteus 24:36; Markus 13:32) osv.

Även i himlen har Fadern en större roll än Sonen. I äktenskapet är till exempel mannen och kvinnan jämlika och har samma värde, men de har olika roller, och mannen har rollen som ledare som kvinnan bör lyda. Även i en familj har föräldern en annan roll än barnet. Således är Gud, precis som en far är huvudet för sin son, huvudet för Kristus även i himlen. (Ja, med ”Gud” avses här Gud Fadern). (1 Korintierbrevet 11:3) Gud Fadern kallas också vår Herre Jesus Kristi Gud i Efesierbrevet 1:17. Vi har hittills inte sagt mycket om Anden, men den Helige Anden har en roll att förmedla förbön till Fadern för vår skull (Romarbrevet 8:26–27), och inte att Fadern förmedlar förbön till Anden.

Förresten frågade någon en gång om Guds treenighet bara är något tillfälligt. Kommer skillnaden mellan Fadern, Sonen och Anden att försvinna efter att Satan har kastats i eldsjön? Svaret är att skillnaderna inom treenigheten är bestående, eftersom det står i Hebreerbrevet 13:8: ”Jesus Kristus är densamme i går, i dag och i evighet.” (BSB)

Nu känner jag att det som Gud har uppenbarat om Treenigheten är klart för mig, men poängen är att det ska vara klart för dig. En sak som kan hjälpa är att se till att du lever ut den sanning du känner till. Eftersom änglarna sjöng och prisade Jesus i Uppenbarelseboken 5:9,10; 5:12; 7:10; 11:15, ägna tid åt att sjunga för Jesus och prisa Honom. Eftersom änglarna tillbad Jesus i Hebreerbrevet 1:6, de vise männen tillbad Jesus i Matteus 2:11, lärjungarna tillbad honom i Matteus 14:33, kvinnorna tillbad Jesus i Matteus 28:9 och den blinde mannen tillbad Jesus i Johannes 9:38, bör du också tillbe honom. Så tillbed Jesus som änglarna och andra gör, prisa Honom i sång, be till Jesus (det gjorde Stefanus i Apostlagärningarna 7:59) och be Gud att hjälpa dig att se och förstå allt det som Gud har uppenbarat i sitt underbara Ord.

F: Vilka är några skillnader mellan den grekiska och den romerska kulturen?

S: De grekiska idrottarna tävlade nakna, var mycket toleranta mot homosexuellt beteende och hade en lång kulturell historia i Aten och andra städer. De slogs ofta inbördes och kunde aldrig riktigt enas förrän de (tekniskt sett) icke-grekiska makedonierna erövrade dem alla. Å andra sidan var romarna mer benägna att använda tortyr, mindre måna om rättvisa och såg upp till den grekiska kulturen, trots att de erövrade grekerna. Båda hade modiga soldater, men romarna var mer benägna att assimilera dem omkring sig och skapa ett enat imperium.

F: Hur många verser och ord finns det i Nya testamentet?

S: Enligt Wick Allison i *That’s In the Bible? – The Ultimate Learn-As-You-Play Bible Quiz Book* (Dell Trade 1994), s. 18, har Nya testamentet i King James-versionen 7 959 verser och 198 000 ord på engelska. Observera att King James-versionen innehåller några verser som inte finns i de flesta grekiska manuskripten.

F: Vilka är de manuskriptmässiga bevisen för Nya testamentet?

S: Se sidan om Nya testamentets manuskript http://www.BibleQuery.org/NewTestamentManuscripts.html för mer information.

F: Vilka tidiga författare hänvisade till Nya testamentet som Nya testamentet?

S: Här är listan. Om en författare nämner Gamla testamentet, men inte Nya testamentet, så antyds Nya testamentet. Om det bara antyds är namnet inte i fetstil, och det står ”Antyds”.

Justin Martyr (ca 138–165 e.Kr.) nämner ”hur Nya testamentet, som Gud tidigare hade förkunnat” i ”Dialog med Trypho den jude”, kap. 51, s. 221.

Melito av Sardis (170–180 e.Kr.) (underförstått) nämner ”Gamla testamentet”. Detta antyder ett Nya testamentet. Fragment 4 ur *Book of Extracts*, vol. 8, s. 759

Irenaeus av Lyon (182–188 e.Kr.) nämner Nya testamentet och Gamla testamentet i Irenaeus, *Mot kätterierna*, bok 5, kap. 34.1, s. 563. Han nämner det även på s. 564.

Den muratoriska kanon (ca 170 e.Kr.), kap. 3, s. 603, nämner Gamla testamentet, vilket innebär att det finns ett Nya testamentet.

Klemens av Alexandria (193–202 e.Kr.): ”Ty Gud är orsaken till allt gott; men till vissa saker i första hand, såsom till Gamla och Nya testamentet.” *Stromata*, bok 1, kap. 5, s. 305

Tertullianus (ca 213 e.Kr.): ”Han beskrivs tydligt för oss i alla Skrifter – i Gamla testamentet som Guds Kristus, i Nya testamentet som Guds Son.” Mot Praxeas, kap. 24, s. 620

Tertullianus (198–220 e.Kr.) nämner Nya testamentet i Tertullianus Fem böcker mot Marcion, bok 4, kap. 1, s. 346.

Hippolytus (225–235/6 e.Kr.) hänvisar till Nya testamentet i ”Fragment ur kommentarer: Kommentar till 1 Mosebok 49:11”, s. 165

Asterius Urbanus (ca 232 e.Kr.) ”av rädsla för att jag skulle framstå för någon som om jag lade till något nytt ord eller bud till läran i Nya testamentets evangelium”, *Exordium*, vol. 7, kap. 1, s. 335

Commodianus (ca 240 e.Kr.) (underförstått): ”Guds första lag är grunden för den efterföljande lagen. Det är faktiskt den som ålägger dig att tro på den andra lagen. Inte heller hot från Honom själv, utan från den, har makt över dig. Svär nu, förvånad som du är, att du ska tro på Kristus; ty Gamla testamentet förkunnar om Honom. Det räcker nämligen att tro på Honom som var död, för att kunna uppstå igen och leva i evighet.” Commodianus’ instruktioner, kap. 25, s. 207

Origenes (225–254 e.Kr.) talade om Nya testamentet och sade att det endast fanns fyra evangelier. Origenes kommentar till Johannesevangeliet (225–231 e.Kr.), bok 1, kap. 1, s. 299.

Origenes (240 e.Kr.) hänvisar till Nya testamentet. Kommentar till Höga visan, prolog, s. 56

Novatian (250–257 e.Kr.) nämner Gamla testamentet och Nya testamentet i sin ”Avhandling om treenigheten”, kap. 7, s. 617. Han nämner också sanningen i både Gamla och Nya testamentet i kap. 17, s. 627.

I ”Avhandlingen om omdop” (250/4–256/7 e.Kr.), kap. 3, s. 668, nämns Nya testamentet.

Cyprianus av Kartago (ca 246–258 e.Kr.) nämner Gamla testamentet, och hänvisar till det på ett sätt som vi skulle förstå det, på många ställen. Han säger: ”Att en annan profet, liknande Mose, hade utlovats, nämligen en som skulle ge ett nytt testamente, och som snarare borde höras.” Därefter citerar han 5 Mosebok 18:18–19 som ”5 Mosebok”. Cyprianus av Kartagos avhandlingar, avhandling 12, 18, s. 512

Dionysius av Rom (259–269 e.Kr.) säger att treenigheten finns i Skriften, men att läran om ”tre gudar varken lärs ut i Gamla testamentet eller i Nya testamentet”. Mot sabellianerna, kap. 1, vol. 7, s. 365

Anatolius av Alexandria (270–280 e.Kr.) hänvisar (implicit) till ”Gamla testamentet”, vilket antyder att det finns ett Nya. Anatolius av Alexandrias påskkanon, kap. 8, s. 148

Victorinus av Petau (martyrdöd 304 e.Kr.) nämner Gamla och Nya testamentet i sin Kommentar till den välsignade Johannes’ Uppenbarelsebok, s. 345. Han räknar upp Paulusbreven som Romarbrevet, Korintierbreven, Galaterbrevet, Efesierbrevet, Tessalonikerbreven, Filipperbrevet, Kolosserbrevet och Timoteusbreven och citerar 1 Timoteusbrevet 3:15 i kap. 16, s. 345. Han fortsätter med att citera 1 Korintierbrevet 15:53 på s. 346.

Methodius (270–311/312 e.Kr.) (Underförstått) ”Jag skall framföra för er, o jungfrur, en skriftlig profetia ur Gamla testamentet, ur Domarboken, för att visa att jag talar sanning”, ”De tio jungfrurnas bankett”, diskurs 10, kap. 2, s. 348

Alexander av Alexandria (313–326 e.Kr.) ”Och förutom den fromma uppfattningen om Fadern och Sonen bekänner vi oss till en helig Ande, såsom de heliga skrifterna lär oss; som har invigt både de heliga männen i Gamla testamentet och de gudomliga lärarna i det som kallas Nya testamentet.” Brev om den arianska kätterin, brev 1, kap. 12, s. 296

Lactantius (ca 303–325 e.Kr.) ”och ordnade allt som rörde Nya testamentets institutioner; och när detta var fullbordat omslöt ett moln och en virvelvind Honom och förde Honom upp ur människornas åsyn till himlen.” Hur förföljarna dog, kap. 2, s. 311

Eusebius (318–339/340 e.Kr.)

Efter Nicea

Hegemonius (400-talet) nämner att det varken finns två gamla testamenten eller två nya testamenten. (Den kristne Diodorus talar) ”Disputation with Manes”, kap. 45, s. 220

Athanasius (367 e.Kr.) nämner ”Nya testamentet” i Athanasius festbrev 39, kap. 5, s. 552

Cheltenham-kanon (= Mommsen-katalogen) (ca 360–370 e.Kr.)

Efraim/Ephrem (350–378 e.Kr.)

Basilius av Kappadokien (357–379 e.Kr.) hänvisar till Nya testamentet i Brev 42, kap. 3, s. 144–145.

Cyril av Jerusalem (ca 349–386 e.Kr.) nämner Gamla och Nya testamentet i föreläsning 2.4, s. 8, och 3.6, s. 15.

Synoden i Laodicea (i Frygien) (343–381 [eller 363] e.Kr.), kanon 59, s. 158, nämner Gamla och Nya testamentet.

Synoden i Laodicea (i Frygien) (343–381 e.Kr.), kanon 60, s. 159, räknar upp böckerna i Gamla och Nya testamentet. I kanon 59, s. 158, sägs att endast de kanoniska böckerna i Gamla och Nya testamentet får läsas i kyrkan.

Gregorius av Nyssa (382–383 e.Kr.) (underförstått) nämner Gamla testamentet i *Mot Eunomius*, bok 11, kap. 5, s. 238.

Ambrosius av Milano (370–390 e.Kr.) nämner Gamla och Nya testamentet i *Om den kristna tron*, bok 1, kap. 8.57, s. 210.

Gregorius av Nazianzus (330–391 e.Kr.)

Pacianus av Barcelona (342–379/392 e.Kr.) nämner Nya testamentet i *Om de ångerfulla*, kap. 4.1, s. 74

Didymus den blinde (398 e.Kr.) hänvisar till Gamla och Nya testamentet. Kommentar till Sakarja 8, s. 201

Den syriska ”Stegboken” (Liber Graduum) (350–400 e.Kr.)

Epifanius av Salamis (360–403 e.Kr.) nämner Gamla och Nya testamentet. *Panarion*, avsnitt 3, scholion 1 och 5, s. 334

Rufinus kommentar till apostoliska trosbekännelsen (374–406 e.Kr.)

Johannes Chrysostomos (martyrdöd 407 e.Kr.)

Kyrkomötet i Kartago (393–419 e.Kr.)

Hieronymus (417–420 e.Kr.) nämner Nya testamentet i brev 53.9 (394 e.Kr.), s. 101.

Augustinus av Hippo (388–430 e.Kr.) nämner Nya testamentet i *Guds stad*, bok 17, kap. 4, s. 341; bok 17, kap. 6, s. 344

Augustinus av Hippo (388–430 e.Kr.) nämner Nya testamentet i ”Kommentar till Psalmerna”, s. 405, 521, 531, 681

Johannes Cassianus (419–430 e.Kr.) Nya testamentet nämns vid namn i Johannes Cassianus’ verk *Institutes*, bok 1.1, s. 201, samt i *Conference of the Abbot Paphnutius*, kap. 15, s. 327

Vincent av Lerins (ca 434 e.Kr.)

Sokrates (ca 400–439 e.Kr.) Sokrates ”Kyrkohistoria”

Theodoret av Cyrrus (423–458 e.Kr.)

Kyrkomötet i Chalcedon (451 e.Kr.)

Påve Leo I av Rom (440–461 e.Kr.)

Bland kättare och falska skrifter

Marinus (ca 300 e.Kr.) (underförstått) en bardesanit, hänvisade i en dispyt med Adamantius till ”Gamla testamentet” och betecknade David som en profet. Dialog om den sanna tron, kap. 862a 20, s. 173

Teodor av Mopsuestia (392–423/429 e.Kr.) nämner Nya testamentet vid namn och citerar Matt 28:2–3. Kommentar till Sakarja, kap. 1, s. 331