< Bibelfråga från Titus

Fråga: Vad är en översikt över Titusbrevet i Tt 1:1?

S: Här är en översikt.

1:1–4 Hälsning

1:5–16 Utnämning av äldste mot falska lärare

. 1:5–9 Utnämning av äldste, kvalifikationer och uppgifter

. 1:10–16 Försvar mot falska lärare

2:1–15 Hur och varför vi ska uppföra oss

. 2:1–10 Anvisningar för olika livsfaser

. 2:11–15 Låt vårt uppförande grundas på Guds nåd till oss

3:1–11 Fokusera på lydnad och undvik tvister

. 3:1–8 Påminnelse om att lyda och vara beredd

. 3:9–11 Undvik meningslösa splittringar

3:12–15 Personliga budskap

Fråga: Vad är intressant med Paulus beskrivning av sig själv i Tit 1:1?

S: Av allt som Paulus kunde ha sagt till Titus betonade han bara två saker här.

Paulus var en slav, en tjänare, underordnad en auktoritet. Paulus använder alltid uttrycket ”Jesu Kristi tjänare”, förutom här, där Paulus säger ”Guds tjänare”.

Paulus var en apostel, en sändebud, som hade auktoritet.

Detta är passande eftersom många av de frågor som Paulus ville att Titus skulle ta itu med på Kreta handlade om auktoritet.

Fråga: I Tit 1:2, Tit 3:7 och 1 Tim 6:16 – har kristna evigt liv redan nu, eller är det bara hoppet om evigt liv efter döden?

S: Båda delarna; detta är ett exempel på ”redan/ännu inte”-paradoxen. Vi har det säkra löftet och en fortlöpande existens från nu och in i evigheten. Vi måste dock gå igenom vissa saker, såsom döden och domen vid domstolen, innan vi får våra eviga, förhärligade kroppar. Se även svaret på 1 Timoteusbrevet 6:16. Se diskussionen om 1 Korintierbrevet 3:12–15 för mer information om domen vid domstolen.

F: I Tit 1:2, borde det stå att Gud ”inte ljuger” eller ”inte kan ljuga”?

S: Den bokstavliga översättningen är ”den icke-ljugande Guden”. Även om det grekiska ordet i just denna vers kan tolkas på båda sätten, säger avsikten med Titusbrevet 1:2 att vi kan lita på att Gud inte bryter sitt ord. Hebreerbrevet6:18 säger också rakt ut att det är omöjligt för Gud att ljuga.

F: I Tit 1:2, betyder ”innan tiden började” att tiden, så som vi känner den, hade en början, eller är det bara ett uttryck för ”för länge sedan”?

S: Dagens kristna är oeniga om detta. Idén om att tiden har en början var dock känd bland antikens författare, såsom Filon av Alexandria (15/20 f.Kr. – 50 e.Kr.), i verket ”Om skapelsen”, kapitel 7 (26), s. 5.

F: I Tit 1:5, när lämnade Paulus Titus på Kreta?

A: Paulus befann sig på Kreta enligt Apostlagärningarna 27:7–9. Men många anser att det inte fanns tillräckligt med tid för Paulus att lämna Titus där, och tror istället att Paulus åkte till Kreta efter det. Det skulle innebära att Paulus satt fängslad i Rom två gånger, och att han däremellan reste till Kreta. Å andra sidan kan Paulus ha ”lämnat” Titus på Kreta utan att själv ha landstigit där.

Vi vet inte så mycket om Titus. Han nämns endast i 2 Kor 2:13; 7:6,13,14; 8:6, 16, 23; 12:18; Gal 2:1–3; 2 Tim 4:10

Fråga: Vad vet vi om Kreta i Tit 1:5?

S: Kreta är en stor ö, cirka 160 miles (260 km) lång i öst-västlig riktning och 37 miles (60 km) bred som mest i nord-sydlig riktning. Den var bebodd långt före Abrahams tid, och i 1 Mos 10:14 kallas dess folk kaftoriter, efter Kaftor, det forntida namnet på Kreta. En del av havsfolken, senare filistéerna, härstammade från dem. Kreta var en tätbefolkad ö. Under Homeros (och Davids) tid fanns det 90 till 100 städer enligt Believer’s Bible Commentary, s. 2134. Idag har ön cirka 630 000 invånare.

Kreta hade en något mystisk minoisk civilisation, från 2700–1800 f.Kr., som upphörde omkring Mose tid, när de mykenska grekerna invaderade. Kreta var en självklar mellanlandning för fartyg som seglade från Cypern, Syrien och Judeen till Rom och åt andra hållet.

Kretensarna var kända som lögnare; det grekiska ordet kritizo, ”kretisera”, betydde att ljuga. Titus stod inför en del utmaningar. Men precis som vi måste Titus komma ihåg att striden inte var hans, utan Herrens.

Fråga: Varför skulle Kristi kyrka i Tt 1:5, 10, 12 behöva stärkas av oss?

S: Även om Gud verkar i församlingen använder han vanligtvis människor som redskap för sitt verk. Vi vill gärna tro att de tidiga församlingarna inte hade några problem. Men församlingarna i Korint, Galatien, Kreta och sex av de sju församlingarna i Uppenbarelseboken visar att det är att se på dem genom rosa glasögon. Precis som ett hus kan ha problem med förfall, termiter och grunden, kan det finnas minst tre typer av förstärkning som behövs i en församling.

a) Titus 1:5 visar att det även i en sann församling kan finnas saker som saknas i hög grad.

b) Titus 1:10 visar att det kan finnas hinder som Satan sänder för att angripa församlingen, inifrån församlingen själv.

c) I Titusbrevet 1:12 påminner uttalandet om kretensarna oss om att en viss kultur ofta är mer benägen att antingen begå eller förbise vissa synder än andra. Församlingsledare måste kalla församlingen i den kulturen tillbaka till de tidlösa sanningarna om Jesus Kristus.

Fråga: I Tt 1:5, när behöver vi organisation i en församling, och när kan något bli överorganiserat?

S: Uppenbarligen ville Gud ha en viss organisation; Paulus uppmanade Titus att utse äldste i varje församling i Titus 1:5. Äldste/föreståndare/presbyter i församlingen nämns i Apostlagärningarna 14:23; 15:2,4,6; 15:22,23; 16:4; 20:17; 20:28; 21:18; Filipperbrevet 1:1; 1 Timoteusbrevet 4:14; 5:17; Titusbrevet 1:5; och Jakobsbrevet 5:14. En enskild äldste nämns i 1 Tim 3:1,2; Tt 1:7.

Diakoner nämns i Filipperbrevet 1:1; 1 Timoteusbrevet 3:8–13. Diakonissor nämns i 1 Timoteusbrevet 3:11. En organisation, vare sig det gäller en kyrka eller vilken organisation som helst, kan gå fel när den uppmuntrar egenintresse på organisationens bekostnad, är elitistisk och upprätthåller en hierarki för sin egen skull. I den katolska och den ortodoxa kyrkan nämns senare ämbeten som läsare, lektorer, chorepiscopoi (landsbygdsbiskopar eller kringresande präster), ärkebiskopar, kardinaler, högvördiga, metropoliter, munkar, abbotar, nunnor, abbedissor, ordensbröder, tiggarmunkar, altarpojkar och -flickor, påvar och patriarker inte någonstans i Bibeln.

Fråga: Vad betyder det i Tt 1:6 att ha endast en hustru, eller att vara en ”man med en enda kvinna”?

S: Här finns fyra delfrågor: polygami, skilsmässa, omgifte och celibat. Uppenbarligen är någon som har mer än en hustru samtidigt en ”man med flera kvinnor”. En man som syndade genom att välja att skilja sig från sin hustru (utom vid äktenskapsbrott) och sedan gifta om sig med någon annan kunde inte heller vara äldste. Förutom dessa uppenbara fall råder oenighet.

Kyrkohistoriker nämner att Petrus var gift, och att han förblev gift efter Kristi uppståndelse. När Petrus hustru blev martyr ropade han till henne från folkmassan: ”Kom ihåg Herren”. Men eftersom Petrus troligen var gift redan innan detta skrevs, är det inte relevant här.

Många tidiga kristna biskopar levde i celibat.

I östortodoxa kyrkor kan en präst vara gift eller ha avlagt ett celibatlöfte. Men om en präst är gift och hans hustru dör, får prästen inte gifta om sig och samtidigt förbli präst.

I bibelkyrkor kan en kvinna vara pastor för kvinnor och barn. Men för båda könen i bibelkyrkor anses en pastor vara oskyldig om maken eller makan skiljer sig från pastorn, men inte om pastorn skiljer sig från maken eller makan (förutom vid äktenskapsbrott).

Kristna är oeniga om huruvida en person uppfyller detta krav om hen gifter om sig efter att maken eller makan har avlidit.

Fråga: I Tit 1:6, kan man vara äldste om man inte har barn?

S: Ja, ibland kan människor inte få barn. Många av de tidiga kristna biskoparna hade varken hustru eller barn.

Fråga: I Tt 1:6, diskvalificeras en äldste om vuxna barn är otrogna, eller gäller det bara barn som bor under hans tak?

S: Kristna är oeniga. I ”The Believer’s Bible Commentary” (s. 2136) står det att det endast gäller barn som står under föräldraauktoritet i hemmet.

F: Varför skiljer sig Tt 1:6–8 och 1 Tim 3:2–7 något åt när det gäller kraven på en äldste?

S: Paulus gav två kompletterande beskrivningar av en kvalificerad äldste, men han gav ingen definition av vad en kvalificerad äldste är. Paulus upprättade inte en uttömmande lista med regler, eftersom det i olika tider och kulturer kan finnas andra saker att ta hänsyn till också. Istället ska kristna ledare använda sitt gudfruktiga omdöme när de väljer äldste, och kraven i Titusbrevet 1:6–8 och 1 Timoteusbrevet 3:2–7 utgör tillsammans en minimilista, inte en uttömmande lista.

F: I Tit 1:7, är orden ”äldste” och ”föreståndare/biskop” utbytbara i Bibeln?

S: Ja. Församlingen har behov av gudfruktiga ledare, men kom ihåg att de egenskaper som gör en man framgångsrik i affärslivet inte helt överensstämmer med de egenskaper som gör någon lämplig att vara äldste, även om det finns vissa överlappningar.

Fråga: Hur kan pengar vara ”smutsiga” i Tt 1:7,11 och 1 Pet 5:2?

S: Det betyder ”oärlig vinst”, inte bara stöld eller rån. Det kan syfta på allt där en person tjänar pengar på något som hen inte borde. Under medeltiden brukade folk gå till mässan med ett mynt i handen. Prästen tog myntet och gav dem en oblat. Ofta fick lekmännen inte vin, det var bara prästerskapet som drack det. Inget mynt, ingen nattvardsbröd. Det uppstod ett problem när vandrande munkar reste runt, höll mässor och tog emot bikt, där de tog emot pengar för avlat, och prästerna såg sina inkomster minska när munkarna var i närheten.

Människor kan också sträva efter oärlig vinning som inte direkt handlar om pengar. De kan sträva efter ställning och makt, vilket visserligen kan leda till mer pengar och högre lön, men där makten kan vara viktigare än pengarna.

Fråga: I Tit 1:9, vad innebär det att ”hålla fast vid det trovärdiga ordet” jämfört med att inte göra det?

S: Man kan förhandla och kompromissa om vissa saker, men evangeliets sanning bör inte vara en av dem. Att inte hålla fast kan naturligtvis innebära att man förnekar evangeliets sanningar, till exempel att det inte finns någon väg till himlen utom genom Jesus. Att inte hålla fast kan dock också gälla att lära ut att evangeliets sanningar endast är åsikter eller inte är väsentliga.

F: Varför var det så många som motsatte sig Paulus i Tt 1:10?

S: Under en så kort tidsperiod uppstod ett stort antal människor som motsatte sig Paulus. Det berodde troligen på att Paulus gjorde så mycket för att föra människor till Kristus, och Satan försökte mobilisera alla människor han kunde för att motsätta sig Paulus. En del av motståndet berodde på falsk lära, en del på en önskan att leva ett syndigt liv, och en del var kanske i första hand varken det ena eller det andra, utan bara ett allmänt avvisande av auktoritet. Ibland när en person är mycket framgångsrik inom något, finns det onda människor som vill dra ner honom eller henne, om inte av någon annan anledning än att de inte vill se någon annan lyckas.

Fråga: Hur orsakar spridandet av falsk lära skada, enligt Tit 1:11?

S: Även om det inte är en kätteri som leder till själens undergång, kan det förvirra kristna och splittra församlingen. När det står att deras munnar måste stoppas, måste de uteslutas ur församlingen. Även om de är kristna, bör de uteslutas om de genom sin falska lära splittrar Guds hjord.

F: I Tit 1:11, hur tolkar kalvinister och icke-kalvinister denna vers och erbjudandet om evangeliet till alla?

A: Vissa kalvinister hävdar att evangeliet inte erbjuds till alla. Hyperkalvinisten A.W. Pink skriver i *The Sovereignty of God*: ”När det gäller evangeliets karaktär och innehåll råder idag den största förvirring. Evangeliet är inte ett ’erbjudande’ som ska slängas omkring av evangeliserande krämare. Evangeliet är inte bara en inbjudan, utan en förkunnelse, … Ingen människa uppmanas att tro att Kristus dog just för henne. … Evangeliet är, kort sagt, detta: Kristus dog för syndare, du är en syndare, tro på Kristus, så skall du bli frälst.” (s. 209, kursivering i originalet). Lägg märke till nyansen här: Eftersom Kristus dog för syndare, och du är en syndare, skulle en syndare lätt kunna tro att Kristus dog för just dem. Men Pink anser egentligen att Kristus dog för vissa syndare, av vilka du kanske är en eller kanske inte. För att komplettera Pinks synsätt trodde han på att predika evangeliet (ibid. s. 210), och att vi bör vara aktiva och inte fatalistiska när vi predikar och utför kristet arbete.

Icke-kalvinister och andra kalvinister anser att evangeliet erbjuds alla. Följande är hämtat från en broschyr av en kalvinist.

I broschyren *Sinners, Jesus Will Receive* står det i förordet av James Boice: ”Enligt hur hyperkalvinister tänker om sådana saker idag måste Jesus ha gjort ett misstag när han förklarade så mycket av evangeliet för Nikodemus, såsom det återges i Johannes 3. ... Nikodemus var inte pånyttfödd. Så enligt hur dessa personer tänker borde Jesus ha avbrutit diskussionen just där. ’Kom tillbaka senare när du är pånyttfödd’, borde han ha sagt.... Jesus visste precis vad han gjorde. ... Pastor Bill Payne från Kanada vet detta och önskar att alla andra kalvinister också visste det, vilket är anledningen till att han har skrivit denna lilla broschyr. Det smärtar honom särskilt att så många använder god teologi för att undergräva det ansvar vi har som kristna att utföra det lika goda arbetet att inbjuda syndare att komma till Jesus Kristus.”

William Payne skriver i sin broschyr *Sinners, Jesus will Receive* på s. 23: ”Problemet med att upprätthålla balansen mellan den reformerta tron – där läran om den begränsade försoningen ingår – och det universella erbjudandet märktes även i England. Detta framgår av historien om Andrew Fuller, ett av de stora namnen som för alltid förknippas med William Carey inom missionsarbetet. Fuller, som föddes 1754, hade växt upp under en församling som präglades av en predikostil som inte trodde på det universella erbjudandet. Det var, som någon uttryckte det, ’predikan av Gill-typ’. Fuller kallades till prästämbetet vid 21 års ålder, och tidigt i sin tjänst fick han hjälp av Bunyan och Gills skrifter. Han insåg dock snart att det fanns en stor skillnad mellan de två männen. Medan de båda höll fast vid den kalvinistiska teologin, inklusive den begränsade försoningen, tvekade Bunyan uppenbarligen inte att inbjuda alla syndare överallt att komma till Kristus, medan Gill aldrig skulle göra något sådant. Efter mycket bön och studier kom Fuller fram till slutsatsen att Bunyan i detta avseende var biblisk, medan Gill inte var det. Fullers övertygelser ledde så småningom till att han skrev den berömda boken *The Gospel Worthy of All Acceptation*, och det var ett direkt resultat av denna bok att Carey begav sig till Indien med evangeliet.... Vi vill lägga till följande anmärkning när vi avslutar denna korta historiska skiss: att män som Boston och Fuller, genom att avvika från den hyperkalvinistiska ståndpunkten där det inte fanns något fritt erbjudande av evangeliet, inte blev arminianer!” s. 23

På s. 22 säger Payne: ”Det faktum att hyperkalvinismen vid den tidpunkten hade fått ett starkt grepp om stora delar av Skotska kyrkan bekräftas av att återutgivningen av *The Marrow* orsakade stor uppståndelse och att den fördömdes av Skotska kyrkans generalförsamling.”

John Calvin själv trodde att evangeliet erbjöds alla. ”Guds nåd erbjuds lika mycket till dem som tror som till dem som inte tror”, enligt broschyren *Sinners Jesus Will Receive*, s. 21. Icke-
kalvinistiska kristna anser alla att evangeliets frälsningsbudskap bör förkunnas för alla.

Fråga: Varför citerade Paulus från en icke-biblisk källa i Tit 1:12?

S: Paulus hade frihet att citera vilket sant ord han än önskade. Se diskussionen om Apg 17:16–34 för mer information.

Fråga: Varför verkar Paulus i Tt 1:12 förolämpa kretensarna?

S: Paulus citerade faktiskt ur deras egen litteratur, nämligen den berömde kretensiske poeten Epimenides (ca 600 f.Kr.). Samma Epimenides som Paulus citerade i Apg 17:28. Varken Paulus eller Epimenides menade att varje kretensare, inklusive Epimenides själv, aldrig hade sagt en enda sanning. Snarare var kretensarna benägna att ljuga. Här är det citat som Epimenides låter Minos, Zeus son, yttra.

”De byggde en grav åt dig, o helige och höge – kretensarna, eviga lögnare, onda odjur, lata magar! Men du är inte död; du lever och förblir för evigt, ty i dig lever vi och rör oss och har vårt varande.” (ur M.D. Gibson, red. Horae Semiticae s. 40, på syriska).

Paulus är varken humoristisk eller förolämpande här. Den objektiva sanningen är att människor i vissa kulturer är mer benägna att begå vissa synder. Ibland finns det en genetisk grund, såsom hos nordamerikanska indianer och alkoholism, och andra gånger har en kultur utbredda synder utan någon genetisk grund alls, utan beror på yttre faktorer. Till exempel var en gång ett stort antal människor i Kina opiumberoende, på grund av att britterna vann opiumkrigen för att skydda sin påstådda ”rätt” att exportera opium till Kina. Vilka tror du är de dominerande synderna i din kultur?

Klemens av Alexandria (Stromata (193–202 e.Kr.), bok 1, kap. 14, s. 313) bekräftar Paulus ord om kretensarna. Det grekiska ordet kritizo, ”kretanisera”, betydde att ljuga, enligt The Expositor’s Bible Commentary, vol. 11, s. 433.

Den grekiske poeten Kallimachos uttryckte sig också på ett mycket liknande sätt. Athenagoras (177 e.Kr.) citerar Kallimachos ”Hymn till Jupiter” 8 ff.: ”Kretensarna ljuger alltid; ty de, o konung, har uppfört en grav åt dig som inte är död.” A Plea for Christians, kap. 29, s. 145. Origenes använder också samma argument i Origenes mot Celsus, bok 3, kap. 43, s. 481. Detta citat är intressant eftersom det visar på en inkonsekvens i den grekiska hedniska religionen. Medan kretensarna byggde en grav för att hedra den döde Jupiter, hur kunde han fortfarande dyrkas om han fortfarande var död och hans kropp låg i graven? Om Jupiter inte lever, är det meningslöst att dyrka honom eller be om hans hjälp. Men om grekerna trodde att Jupiter hade återuppstått, borde de inte anse de dödas uppståndelse som något omöjligt. I grund och botten är alltså en form av lögn den ”institutionella lögnen”, där hela kulturen uttryckligen bekräftar något som hela kulturen kan se inte är sant.

Fråga: I Tit 1:13, vad gör du när de människor du tjänar inte verkar särskilt ”lovande”?

S: Vi bör i ödmjukhet be om urskiljning. Å ena sidan vet vi inte med säkerhet, eftersom det är Gud som känner deras hjärtan och inte vi. Å andra sidan, när vi upptäcker att det finns fler möjligheter att tjäna Herren än vi hinner med, bör kristna – utifrån den bästa kunskap vi har – bege sig till de platser där behovet är störst och där de kan göra mest skillnad. Men istället för att vara ”ensamvargar” bör kristna arbeta tillsammans som en enhet.

F: Vilka judiska fabler syftar Paulus på i Tit 1:14?

S: Skriften säger inget om detta. Men vi vet att judarna hade ett stort antal böcker med fabler och traditioner, som idag bevaras i apokryferna och pseudepigraferna. Dessa ingick troligen i de myter som Paulus uppmanade Timoteus att be folket undvika i 1 Timoteusbrevet 1:4. Som kristna bör vi tydligt skilja mellan Guds ord och vår tolkning av Guds ord. Se Ordspråksboken 30:5–6 och 1 Korintierbrevet 4:6 för mer information om detta.

Fråga: Hur kan ”allt vara rent för den som är ren” enligt Tt 1:15?

S: Detta är sant på flera sätt.

På den positiva sidan tänker renhjärtade människor inte alltid på sätt att agera orent, eller misstänker att alla andra agerar utifrån orena motiv.

På den negativa sidan kan en person, utan att tänka igenom saker och ting, hamna i en situation där hen kan misstänkas för att ha gjort något ont, även om hen inte har gjort det och det inte var hens avsikt. Därför bör vi undvika till och med skenet eller formen av det onda, som det står i 1 Tessalonikerbrevet 5:22. Dessutom kan de misslyckas med att misstänka någon annan när de borde göra det. De kan vara långsamma att inse att personen agerar på ett sätt som är typiskt för någon som har dolda motiv.

I Bergspredikan i Matteus 5:8 står det: ”Saliga är de renhjärtade, ty de skall se Gud.” Men Jesus sa också till oss att vi ska vara kloka som ormar och oskyldiga som duvor i Matteus 10:16f.

Fråga: I Tt 1:15 står det att allt är rent – hur är det då med marijuana, LSD, utpressning, våldtäkt osv.?

S: Paulus säger att all näringsrik mat är tillåten att äta. Människor bör inte injicera eller svälja sinnesförstörande droger, såsom kokain eller LSD, lika lite som de bör äta avföring.

F: I Tt 1:16 står det att vissa människor är olämpliga att göra något gott, att de är ”förkastade när det gäller varje gott verk”. Hur kan det vara så?

S: Om deras karaktär är en skam för Kristus och församlingen, kommer inte ens de goda saker de försöker göra att beaktas i världens ögon. För vissa handlar det inte bara om vad de inte vet, utan också om de saker de tror på som inte är sanna, och de saker de anser vara viktiga men som inte är det. Som det står i Believer’s Bible Commentary, s. 2138: ”De falska lärarnas liv var snarare en förtal än en bibel.”

F: Hur ska man i Tt 1:16 hantera människor som skadar eller undergräver kyrkan eller en organisation?

S: Du bör hantera detta på samma sätt som om din broder syndar mot dig enligt Matteus 18:15–17. Försök först att tillrätavisa dem i enrum. Förhoppningsvis kommer de att inse sitt misstag och själva berätta för andra att de hade fel och vad den rätta uppfattningen är. Men om det inte fungerar, tar man med sig ytterligare en eller två personer som vittnen och försöker visa honom hans fel. Om det inte fungerar måste hela församlingen få veta det, och personen, även om hen är en troende, bör uteslutas ur församlingen.

Ovanstående gäller både privata och offentliga angelägenheter. Men när det gäller falsk lära bör felaktigheten dessutom påpekas och motbevisas inför den publik som ursprungligen undervisades i felaktigheten. Om felaktigheten till exempel undervisades i en hel söndagsskoleklass eller under en gudstjänst, bör motbevisningen av varför den personen undervisade felaktigt och vad den rätta läran är riktas till hela söndagsskoleklassen eller församlingen.

Fråga: I Tit 2:1, vilka är några exempel på när en kristen kan säga något som inte är lämpligt?

S: Det finns olika sätt på vilka kristna av misstag, eller inte av misstag men av slarv, kan säga något som inte är lämpligt.

Saker som uppmuntrar andra att synda.

Skvaller eller förtal

Att göra narr av kristendomen, andra kristna eller att förringa andra i allmänhet

Saker som vanärar Gud eller inte förhärligar Honom.

Kom ihåg att du i alla situationer alltid har möjligheten att inte säga någonting. Som någon en gång sa: ”Det är bättre att tiga och bli betraktad som en dåre än att öppna munnen och undanröja alla tvivel.”

Fråga: I Tit 2:2–6 står det att Titus själv ska undervisa de äldre männen, de äldre kvinnorna och de unga männen – varför inte också de unga kvinnorna?

S: Bibeln säger inget om det. Kristna har dock lagt märke till denna ”medvetna utelämning” och kan se åtminstone tre skäl.

1. En möjlig frestelse för Titus.

2. Att ge intryck av ondska inför andra, även om både Titus och kvinnorna var rena. (2 Kor 8:21; 1 Tess 5:22)

3. Inte bara frestelse för kvinnorna, utan också distraktion från Titus undervisning om Guds sanning.

När jag studerade på University of Texas hade jag inte funderat över den sanning som ligger i det ”medvetna utelämnandet” i Titusbrevet. En gång tog jag med en attraktiv kristen kvinna till mitt studentrum på college, stängde dörren och vi hade en bibelstudie tillsammans. Efter att hon hade gått retade de andra killarna (icke-kristna) mig för vad de anklagade mig för att ha gjort ensam i mitt rum med flickan. Ungefär en vecka senare kom en annan tjej till mitt rum och vi hade en bibelstudie, och killarna trodde samma sak, trots mina försäkringar om min oskuld. Veckan därpå kom båda tjejerna tillsammans, och som de senare berättade för mig, var jag antingen en riktigt toppenkille, eller så kanske jag trots allt talade sanning. Även om de till slut trodde mig fullt ut, var det ett misstag av mig att inte ha undvikit att ge intryck av något ont.

I Titus 2:7 finns ordet ”dem” inte i det grekiska originalet. Titus ska alltså inte vara ett föredöme för dem [de yngre männen], utan vara ett föredöme [för alla].

Fråga: I Tt 2:6, vad skulle skillnaden vara mellan två kristna som har god kristen karaktär, förutom att den ene är självbehärskad och den andre inte?

S: Det grekiska ordet här, sophron/sophronas, som förekommer i 1 Timoteusbrevet 3:2; Titusbrevet 1:8; 2:4, har en bred betydelse. Det betyder att man inte står under något inflytande, är sansad och självbehärskad. Det innebär att säga ”nej” till synden i Titusbrevet 2:12.

Fråga: Varför ska slavar i Titusbrevet 2:9 vara lydiga mot sina herrar?

S: De antika imperierna byggde på slaveri, och att underkasta sig slaveriet var oftast det enda alternativet. Vissa ägare var visserligen vänliga, men många var det inte. Eftersom många kristna var slavar gick det i allmänhet bättre för dem om de lydde än om de var olydiga.

Detta är också ett specifikt exempel på vad Jesus sa i allmänhet i Matteus 5:39: ”Om någon slår dig på din högra kind, vänd då också den andra mot honom.” 1 Petrus 2:18–25 talar också om att slavar ska uthärda under sina herrar, även de som är hårda. Se även diskussionen om 1 Korintierbrevet 7:21–23.

Fråga: Bör slavar enligt Tt 2:9 vara lydiga mot sin herre i allt, även i ogudaktiga saker?

S: Nej. De skulle vara ett föredöme genom att lyda sina herrar, men de skulle inte trotsa Gud, som är den högsta auktoriteten.

Fråga: Varför uppmanas slavar särskilt i Tt 2:10 att inte stjäla eller tillskansa sig något?

S: Hushållsslavar befann sig i en situation där de kunde stjäla saker utan att herren någonsin fick veta vilken slav som stulit. Det skulle vara lätt för en slav att rättfärdiga stölden; eftersom herren (despot på grekiska) tvingar mig att vara hans slav, borde jag få något tillbaka. En rättfärdigande av synden kan verka rimlig för personen själv, men den är inte acceptabel för Gud.

F: Hur kunde den nåd som leder till frälsning uppenbaras för människorna i Tt 2:11, eftersom inte alla blir frälsta, i motsats till universalismens kätteri?

S: Den förkunnades för alla på jorden, men detta innebar inte att alla skulle välja att dra nytta av den. Evangeliets fria erbjudande ska framföras till alla, såsom Petrus gjorde i Apg 2:38. Gråter du över de förlorade i Luk 19:41? Se även 2 Tess 2:8; 1 Joh 2:2 och 1 Tim 4:10.

F: I Tt 2:11, hur kunde den nåd som bringar frälsning uppenbaras för alla människor, eftersom inte alla såg Jesus?

S: Det grekiska ordet står här i dativ och kan översättas med ”till alla människor” eller ”för alla människor”. Den nåd som leder till frälsning kan uppenbaras för alla på minst tre sätt.

1. Så småningom kommer alla människor som lever på jorden att få kännedom om Jesus och evangeliet och fatta ett beslut.

2. Den förkunnades till och med för dem som hade dött, enligt 1 Petrus 3:19 och 1 Petrus 4:6.

3. Under tusenårsriket kommer alla att uppstå och få kännedom om Jesus, enligt Uppenbarelseboken 20:5.

Fråga: Lär Tit2:13 , att Jesus är Gud?

S: Ja. Även om den grekiska texten är tvetydig är innebörden tydlig. Hur många uppenbarelser finns det, och vilken uppenbarelse är Gud Fadern? Det finns bara en uppenbarelse, och det är Jesus Kristus, inte Gud Fadern. Grammatiskt sett kan den grekiska meningen fritt omskrivas på två sätt:

(a) två uppenbarelser: 1) vår store Gud, och 2) vår Frälsare, Jesus Kristus. (två varelser)

(b) uppenbarelsen av en: vår store Gud och Frälsare Jesus Kristus. (en person)

Men om det vore det första alternativet, när ska då Gud Fadern uppenbara sig vid Kristi återkomst? Eftersom alla är överens om att det är Jesus och inte Fadern som uppenbarar sig vid Kristi återkomst, var den ursprungliga betydelsen det andra alternativet och inte det första. Detta är en viktig punkt att ta upp med Jehovas vittnen.

Johannes Chrysostomos grekiska var så vältalig att han kallades ”Chrysostomos”, vilket betyder ”guldmunnen”. Innan han blev martyr år 407 e.Kr. skrev han också om denna vers att den på inget sätt kunde syfta på Faderns ”uppenbarelse”.

Så (b) är korrekt och detta avser alltså Jesus som Gud.

Fråga: I Tit 2:15 och 1 Tim 4:12, hur kunde Titus och Timoteus se till att ingen föraktade dem?

S: I den mån det var möjligt skulle de stå emot både medkristna och andra som såg ner på dem på grund av deras ungdom.

Paulus nämner detta på två ställen när han vänder sig till två olika personer, så Paulus såg detta som ett viktigt potentiellt problem. När Paulus valde att sända Timoteus och Titus valde han kanske inte de mest imponerande personerna, men Paulus behövde inte göra det. Paulus ville välja de bästa personerna att sända. Ibland kan vår tjänst och vårt rykte förminskas genom att andra människor föraktar oss offentligt. Du bör försvara ditt rykte, men utan att själv dras ner i leran.

Fråga: I Tit 3:1 hade de kretensiska kristna förmodligen redan hört det mesta av detta tidigare. Hur kan vi på ett konstruktivt sätt påminna människor om saker de redan vet?
S: Du kan upprepa budskapet med andra ord. Men tänk på att det finns helt olika sätt att förmedla ett budskap på. Du kan ge informationen i punktform, eller så kan du berätta historier. Du kan ge exempel på hur man följer något, eller motexempel på människor som inte följer det. Ibland kan dina frågor nå djupare in i en person än dina påståenden.

Försök kanske ta reda på vad mer som hindrar dem från att följa dessa saker.

F: I Tit 3:1 och Rom 13:1, ska kristna alltid lyda myndigheterna?

S: Nej. De tidiga kristna gjorde skillnad mellan vad de med en ordlek kallade ”lagliga lagar” och ”olagliga lagar”, såsom att offra till den romerske kejsaren. De lydde alla lagar som inte stred mot Guds lag, men de valde att dö hellre än att följa lagar som var emot Gud.

F: I Tit 3:2, hur kan vi, kanske oavsiktligt, underlåta att visa ödmjukhet mot alla?

S: Först vad som inte är svaret och sedan svaret.

Inte svaret: Gör inte det du tror skulle vara respektlöst. Det är bara ett ofullständigt svar, eftersom det kan finnas saker som vi inte skulle betrakta som respektlösa om de gjordes mot oss, men som de anser vara mycket respektlösa. Något kan vara en bagatell och roligt för oss, men vara en stor kränkning för någon annan.

Svaret: Var respektfull mot dem, på det sätt som de skulle betrakta som respektfullt, så länge det inte äventyrar dina övertygelser eller ditt budskap. Som ett exempel på att inte äventyra vårt budskap: om någon betraktar sin religions grundare som en profet, och han grundade en falsk religion, ska du inte tala som om du håller med om att han är en profet. Men du kan respektera en person utan att respektera dennes falska religion.

Var mild och hövlig (1 Petrus 3:8), hämnas inte ont med ont utan välsigna istället (1 Petrus 3:9).

En anledning att vara tålmodig mot andra är att påminna oss själva om hur dåraktiga vi brukade vara innan vi mognade i Herren, som det står i The Expositor’s Bible Commentary, vol. 11, s. 444.

Säg inte saker som nedvärderar dem. Någon kan vara överdrivet bekymrad över sitt utseende, sina idrottsliga förmågor, sin intelligens, sina kunskaper inom ett visst område, sina ägodelar osv., och om du säger något som kan nedvärdera något av dessa saker, kan du bli förvånad om de tar stor anstöt av en liten sak. Och säg framför allt inte något slarvigt som detta inför någon annan.

Lyssna på deras kritik; du kan ha fel. En del kan vara sant, en del helt felaktigt, och en del kan vara felaktigt men ändå ha en del som är giltigt. En anledning till att vissa avvisade Jesus är att han inte passade in i deras föreställning om en framgångsrik Messias. Kanske passar någon annan inte in i vår definition av framgång, men problemet kan ligga i vår definition.

Om någon berättar något för dig i enrum, i förtroende, så svik inte deras förtroende och berätta det inte för andra, åtminstone inte om det inte handlar om liv och död eller någon annan allvarlig situation.

Fråga: I Tit 3:2 står det att vi inte ska tala illa om någon. Varför talade då Paulus illa om Fygellus och Hermogenes (2 Tim1:15 ) samt Hymenaios och Filetus (2 Tim2:17 )?

S: Paulus menade inte att man aldrig ska tala negativt om någon, för Jesus kallade fariséerna för hycklare, mördare och en ormavkomma i Matteus 23:13–36. Paulus, Johannes Döparen och alla profeterna i Gamla testamentet uttryckte med rätta många negativa saker om människor.

I NIV-översättningen står det ”förtala” ingen. Förtal är negativa uttalanden som är falska och som antingen är kända för att vara falska eller som sägs utan hänsyn till om de är sanna eller inte.

Att säga något negativt om någon är att säga något som den personen inte skulle vilja att du sa. Det finns en tid och en plats för att göra det, och en tid och en plats för att inte göra det. Så när ska du säga något negativt specifikt om någon? Innan du säger något negativt om någon bör du ”vaka över” dina ord och inte säga något om det inte uppfyller något av dessa fyra villkor.

Är allt sant (inte ärekränkande): Vet du att allt är sant? Om det bara är delvis sant, eller om en del är sant och du inte vet om resten är sant eller inte, ska du inte säga det. Om en del är sant, men sammanhanget är missvisande, är det i sin helhet inte sant.

Är det till hjälp eller nödvändigt: Även om allt är sant, hur är det till hjälp eller nyttigt för en tredje person att veta detta? Om en tredje person till exempel är på väg att ingå ett affärsavtal med den andra personen, och den andra personen tidigare har varit oärlig i affärsförhållanden, skulle det vara till hjälp för den tredje personen att veta det. Men om det inte är till hjälp för den tredje personen att veta något, till exempel en tidigare synd som den andra personen redan har ångrat, behöver du inte nämna det.

Vill Kristus att du ska säga det: Är detta något som Jesus skulle vilja att du sa?

Hur är din ton: Talar du sanningen i kärlek, eller talar du sanningen av någon annan anledning? Om du har fel ton, kan det ibland hända att det du säger ger ett sämre intryck av dig än av den andra personen.

Fråga: I Tit 3:8, gynnar det alla, inklusive icke-troende, när kristna gör goda gärningar?

S: Fyra punkter att beakta i svaret.

1. Paulus sa i Titusbrevet 3:8 att det var till nytta för ”dem som har trott på Gud” att följa hans lära.

2. När kristna gör dessa saker är det till nytta för alla, även icke-troende, på minst två sätt. En kristens liv som ett konsekvent vittnesbörd är till nytta för icke-troende och hjälper till att föra dem till Kristus.

3. Rent praktiskt är det till nytta för icke-troende när kristna hjälper de fattiga, de föräldralösa och de förtryckta. I många delar av Indien, till exempel, grundades en gång i tiden de flesta sjukhusen av kristna missioner och kyrkor.

4. Slutligen fungerar kristna som salt och ljus i samhället (Matteus 5:13–14). Ljuset avslöjar mörka saker, och salt kan bromsa förruttnelsen av vissa saker.

Fråga: Vad anses vara dåraktiga frågor/tvister i Tit 3:9, och varför bör vi undvika dem?

S: Frågor som en person ställer i ett uppriktigt försök att lära sig sanningen om Gud, eller för att pröva sanningen i något, är inte dumma frågor. Å andra sidan, när svaret på en fråga inte spelar någon roll varken för den som frågar eller den som svarar, kan det vara slöseri med tid som distraherar människor från det de borde lära sig.

F: I Tit 3:9–11 och 1 Tim 6:4–5a diskuterade, debatterade eller åtminstone förde Paulus en dialog med fariséer, sadducéer och grekiska polyteister. Vad är skillnaden mellan en ”dåraktig tvist” och en ”värdefull tvist”?

A: Människor brukar ofta gräla på ett dumt sätt när de tappar sin känsla för proportioner. En fråga man kan ställa sig är: ”Än sen då?” Om det inte spelar någon roll om den ena sidan har rätt jämfört med den andra, så finns det kanske viktigare saker att prata om.

Ord framför innebörd

Att sila myggor men svälja kameler.

När de lägger större vikt vid metoder och processer än andliga realiteter

Att tolka skrifter som allegorier när de inte är det.

Att slösa tid på mindre saker, samtidigt som man ignorerar större saker.

Troende som är så här utgör faktiskt ett allvarligt hot mot kyrkan. Om en person inte är en troende utan en kättare som leder människor bort från Kristus, bör denne uteslutas ur kyrkan, eller så bör man dra sig undan från denne, som det står i 1 Timoteusbrevet 6:5. Men här bör även en person som sår splittring uteslutas ur kyrkan, även om denne är en troende. Detta bör göras av kyrkans äldste (inte bara av en enskild person). Det bör ske efter att man först har varnat personen och försökt rätta till denne.

Fråga: I Tt 3:10, ska kyrkobesökare som lever i synd tillrättavisas i ödmjukhet, eller ska de uteslutas enligt 1 Kor 5:5?

S: Båda ingår i processen, men man måste förstå skillnaden mellan tillrättavisning och förmaning. Tillrättavisning innebär att informera någon om att hen gör fel när hen inte är medveten om det, och tillrättavisning innebär också att hjälpa någon som är fast i en beroendeframkallande synd och som har kommit fram för att be om hjälp. Förmaning innebär att varna någon på nytt efter att hen medvetet fortsätter att göra fel.

En kyrkobesökare bör tillrättavisas, i ödmjukhet, när hen oavsiktligt gör fel eller ber om hjälp. En kyrkobesökare bör tillrättavisas och sedan uteslutas om hen fortsätter att vara upprorisk.

Fråga: Vad vet vi om staden Nikopolis i Tit 3:12?

S: Paulus skulle övervintra där innan han begav sig till Dalmatien enligt 2 Timoteusbrevet 4:10, i dagens Kroatien och Bosnien; detta var den mest framstående av de städer som kallades Nikopolis. Denna Nikopolis var en stor hamn i Epirus på Greklands västra kust (i dagens Grekland). Den kallades ”Nikopolis”, vilket betyder ”segerens stad”, eftersom Octavianus (den blivande kejsaren Augustus) grundade staden efter att ha besegrat Marcus Antonius i sjöslaget vid Aktiumbukten i närheten år 31 f.Kr. Det fanns också sex andra mindre städer med namnet Nikopolis i Kilikien och Thrakien, men detta är den enda hamnstaden som skulle ligga på Paulus resväg.

Eftersom Paulus funderade på var han skulle övervintra tyder detta på att han inte var fånge när han skrev Titusbrevet.

Nikopolis var en strategisk stad för att ta sig in i Dalmatien. I Titusbrevet3:12 bad Paulus Titus att möta honom i Nikopolis, och i 2 Timoteusbrevet4:10 säger Paulus att Titus har begett sig till Dalmatien. Denna ledtråd tyder på att 2 Timoteusbrevet skrevs efter Titusbrevet.

Fråga: Vem var juristen Zenas i Tt 3:13?

S: Vi känner endast till Zenas utifrån denna vers. Namnet kan vara en förkortad form av Zenodorus eller Zenodotus. En av de första bibliotekarierna vid biblioteket i Alexandria, långt före denna tid, hette Zenodotus. Det kan betyda ”Zeus gåva” eller ”Zeus givare”, dvs. av Zeus visdom. Eftersom hans namn hänvisade till Zeus var han alltså nästan säkert grek, till skillnad från att vara jude, romare eller egyptier. Advokater arbetade på den tiden på samma sätt som advokater gör idag, genom att föra talan i rättsfall och upprätta handlingar. Det fanns ett berömt rättsfall där en advokat, efter att ha framgångsrikt företrätt en klient, vägrade att ta betalt av denne, varpå advokaten återvände nästa dag och företrädde motparten.

Se https://www.abarim-publications.com/Meaning/Zenas.html för mer information.

F: Hur kan vi i Tt 3:14 ”lära oss” att fortsätta med eller ägna oss åt att göra goda gärningar?

S: Vissa goda gärningar kanske inte känns så naturliga för dig att utföra; kanske behöver du förändra dig. Du kan göra dem mer naturliga genom att öva på dem. Jag hade under en lång tid delat med mig till någon som senare blev kristen, och de bestämde sig för att anordna en baby shower-fest för en kollega. De var inte nära vänner, och kollegan kunde inte göra något för dem, men ingen annan skulle anordna en fest för dem. Som de sa efter att de hade hållit festen: ”Jag tror att det var första gången jag gjorde något gott för någon annan!”

Fråga: Vem avses med ”vårt folk” i Tit 3:14?

S: Det är medkristna, oavsett ras, etnisk bakgrund, kön, förmögenhet eller social ställning. Paulus uppmanade inte de troende att tjata på världen att göra goda gärningar, men han uppmanade dem på sätt och vis att tjata på ”vårt folk”, andra kristna, att göra goda gärningar.

F: I Tit 3:15, var befann sig Paulus när han skrev till Titus?

S: Vi har en ledtråd i vers 15. Paulus säger: ”Alla som är med mig”, vilket han inte skulle ha sagt om han befann sig bland en stor grupp människor i en lokal församling. Så Paulus var troligen på resa, och de som var med honom var hans följeslagare. Vi gissar att han befann sig i trakten kring Korint.

F: Vad är den största nyttan av Titusbrevet för oss i Tt 3?

S: Du kan lära dig att bli mer gudfruktig genom att läsa Titusbrevet, men ändå missa huvudpoängen. Huvudpoängen är inte hur man blir mer gudfruktig, utan snarare hur man kan hjälpa andra troende att bli mer gudfruktiga. Titusbrevet är en bok för pastorer. Men alla mogna kristna, både män och kvinnor, bör i viss mening vara pastorer, även om vi kanske inte har ett formellt yrke som pastor. Vi ska vara pastorer och hjälpa till att vägleda vår familj, yngre troende i församlingen samt de kristna och icke-kristna vi möter. Denna förmåga, eller att vara en god pastor, är inte en färdighet som yngre troende nödvändigtvis behöver eller har, utan något vi förväntas utveckla allteftersom vi mognar i Herren.

Fråga: Hur vet vi att Paulus verkligen skrev boken Titus?

S: Det står i Titusbrevet 1:1, och den tidiga kyrkan ifrågasatte aldrig att Paulus skrev Titusbrevet. Clemens av Alexandria nämner att Paulus skrev Titusbrevet i ”Stromata” (193–202 e.Kr.), bok 1, kap. 14, s. 313. Paulus skrev brevet till Titus efter år 64 e.Kr.

F: Hur vet vi att det vi har idag av Tt är en tillförlitlig bevarad version av det som ursprungligen skrevs?

S: Det finns minst tre skäl.

1. Gud lovade att bevara sitt ord i Jesaja 55:10–11; Jesaja 59:21; Jesaja 40:6–8; 1 Petrus 1:24–25 och Matteus 24:35.

2. Bevis från den tidiga kyrkan. Författare från den tidiga kyrkan fram till det första konciliet i Nicea (år 325 e.Kr.) citerade från Titusbrevet cirka 22 gånger, utan att räkna med anspelningar. De citerade 33 % av Titusbrevet, räknat med bråkdelar av verser som fraktioner. Det är 15,04 av totalt 46 verser.

Här är de elva författarna från tiden före Nicenska konciliet som hänvisade till verser i Titusbrevet.

Klemens av Rom (96–98 e.Kr.) citerar hälften av Titusbrevet 3:1b: ”Ni har aldrig varit snåla med någon god gärning, utan varit ’redo till varje gott verk’.” (6 av 13 ord) 1 Klemens kap. 2, vol. 1, s. 5

Klemens av Rom (96–98 e.Kr.) Indexet i ”The Ante-Nicene Fathers”, volym 1, visar också hänvisningar till Titus 1:2 och2:14 , men dessa är mycket svaga anspelningar.

Ignatius av Antiochia (ca 110–117 e.Kr.) anspelar på Titus 1:2 ”innan tiden började”. Ignatius brev till magnesierna, kap. 6, s. 61

Irenaeus av Lyon (182–188 e.Kr.) citerar en del av Titusbrevet 3:10 och säger att det är skrivet av Paulus. Irenaeus, *Mot kätterierna*, bok 1, kap. 16.3, s. 341

Den muratoriska kanon (170–210 e.Kr.), ANF vol. 5, s. 603, nämner Paulus brev till Titus, liksom Paulus övriga 12 brev.

Klemens av Alexandria (193–202 e.Kr.) citerar Titus 1:12–13 som om det vore från Paulus i Titusbrevet. *Stromata*, bok 1, kap. 14, s. 313

Tertullianus (206/207 e.Kr.) nämner två brev till Timoteus och ett till Titus i ”Fem böcker mot Marcion”, bok 5, kap. 21, s. 473

Tertullianus (198–220 e.Kr.) anspelar på Titusbrevet 3:10–11 och säger att det är ”till Titus” i *Om föreskrifter mot kättare*, kap. 6, s. 245

Hippolytus (222–235/6 e.Kr.) citerar halva Titusbrevet 2:13. ”Avhandling om Kristus och Antikrist”, kap. 65, s. 219

Origenes (ca 240 e.Kr.) ”Men Paulus, aposteln från Israel, som är ostrafflig enligt lagens rättvisa, säger” och citerar Titusbrevet 3:3. ”Predikningar över Jeremia”, predikan 5, kap. 1, s. 41 (översatt av Hieronymus)

Novatian (250–257 e.Kr.) citerar hela Titusbrevet 1:15. Om judiska kött, kap. 5, s. 648.

Cyprianus var biskop i Kartago från omkring år 248 till sitt martyrdöd år 258 e.Kr. Han citerar ur Titusbrevet och kallar det helt enkelt ”Till Titus” i Cyprianus avhandlingar, avhandling 12, den tredje boken, 78, s. 552.

Cyprianus av Kartago (ca 246–258 e.Kr.) nämner att Paulus skrev Efesierbrevet, Första Timoteusbrevet och Titusbrevet i *Treatises of Cyprian*, avhandling 12, tredje boken – *Testimonies*, kap. 70–78, s. 552.

Dionysius av Alexandria (246–265 e.Kr.) citerar Titusbrevet 3:10 som om det vore skrivet av Paulus. Kommentar till Predikaren, kap. 3.9, s. 114

Över 35 författare efter Nicene-konciliet

Eusebius av Caesarea (318–339/340 e.Kr.)

Athanasius av Alexandria (367 e.Kr.) listar böckerna i Nya testamentet i Festbrev 39, s. 552

Cheltenham-kanon (= Mommsen-katalogen) (ca 360–370 e.Kr.) hänvisar till Titusbrevet

Hilarius av Poitiers (355–367/368 e.Kr.) citerar Titusbrevet 1:9–10 som skrivet av den ”välsignade aposteln Paulus” i On the Trinity, bok 8, kap. 1, s. 137

”Synopsis Scripturae Sacrae” (350–370 e.Kr. eller 500-talet) nämner Paulus brev till Titus som en del av Nya testamentet. Den citerar Titus 1:1–2a.

Schismatikern Lucifer av Cagliari/Calaris (370/371 e.Kr.) hänvisar till Titusbrevet 1:10

Efraim den syriske (350–378 e.Kr.)

Basilius av Kappadokien (357–378/379 e.Kr.)

Synoden i Laodicea (i Frygien) (343–381 e.Kr.) listar i kanon 60, s. 159, böckerna i Gamla testamentet och Nya testamentet. Kanon 59, s. 158, säger att endast de kanoniska böckerna i Gamla och Nya testamentet får läsas i kyrkan.

Ambrosiaster (efter 384 e.Kr.) hänvisar till Titus 1:4,10 (3:1)

Cyril av Jerusalem (ca 349–386 e.Kr.) citerar Titusbrevet 2:11 som om det vore av Paulus i föreläsning 1.2, s. 104

Ambrosius av Milano (370–390 e.Kr.) citerar hela Titusbrevet 2:1 som om det vore skrivet av aposteln. I boken *Prästkårens plikter*, bok 1, kap. 10, s. 6

Gregorius av Nazianzus (330–391 e.Kr.) citerar en halv vers ur Titusbrevet

Pacianus av Barcelona (342–379/392 e.Kr.)

Amphilochius Iambi ad Seleucum (-394 e.Kr.) hänvisar till Titusbrevet

Gregorius av Nyssa (ca 356–397 e.Kr.) nämner Titusbrevet 2:13 som ”skrivet till hans lärjunge Titus” i *Mot Eunomius*, bok 11, kap. 2, s. 232

Gregorius av Nyssa (ca 356–397 e.Kr.) hänvisar till Titusbrevet 2:9 som skrivet av aposteln i *Mot Eunomius*, bok 2, kap. 14, s. 130

Den blinde Didymus (398 e.Kr.) hänvisar till Titusbrevet 1:5–9 som skrivet av aposteln till Titus. Kommentar till Sakarja 8, s. 162

Den syriska boken om stegen (Liber Graduum) (350–400 e.Kr.) citerar en halv vers ur Titusbrevet

Den syriska katalogen över St. Katarina (ca 400 e.Kr.) nämner Titusbrevet.

Epifanius av Salamis (360–403 e.Kr.) nämner Filemon, Hebreerbrevet, de två breven till Timoteus, Titusbrevet, Romarbrevet, Galaterbrevet, Filipperbrevet och Efesierbrevet. Panarion, avsnitt 3 från scholion 1 och 5, s. 334

Påven Innocentius I av Rom (ca 405 e.Kr.) nämner Titusbrevet.

Rufinus kommentar till apostoliska trosbekännelsen (374–406 e.Kr.) hänvisar till Paulusbreven, vilket antyder att Titus ingår.

Johannes Chrysostomos (396 e.Kr.) skrev ner sex predikningar om Titusbrevet som har bevarats. I predikan nr 1 säger han att Paulus skrev Titusbrevet till en av sina följeslagare.

Johannes Chrysostomos (-407 e.Kr.) skrev kommentarer till Johannesevangeliet, Romarbrevet, 1 Korintierbrevet, 2 Korintierbrevet, Galaterbrevet, Efesierbrevet, Kolosserbrevet, Filipperbrevet, 1 Tessalonikerbrevet, 2 Tessalonikerbrevet, 1 Timoteusbrevet, 2 Timoteusbrevet, Titusbrevet, Filemonbrevet och Hebreerbrevet.

Kyrkomötet i Kartago (218 biskopar) (393–419 e.Kr.) hänvisar till Titusbrevet.

Hieronymus (373–420 e.Kr.) diskuterar böckerna i Nya testamentet. Han tar särskilt upp vart och ett av de fyra evangelierna, Paulus’ brev till de sju församlingarna, Hebreerbrevet, Paulus’ brev till Timoteus, Titus och Filemon. Hieronymus diskuterar därefter Apostlagärningarna. Därefter diskuterar han de sju breven av Jakob, Petrus, Johannes och Judas. Slutligen diskuterar han Uppenbarelseboken. Brev 53, kap. 9, s. 101–102.

Sozomen (370/380–425 e.Kr.) kallar Titusbrevet1:15 för det gudomliga ordet. Sozomens Kyrkohistoria, bok 1, kap. 11, s. 247

Augustinus av Hippo (388–430 e.Kr.) säger att Paulus skrev Titusbrevet. Om syndernas förlåtelse och dopet, kap. 49, s. 33. Han hänvisar också till Tit 2:10; 3:1

Johannes Cassianus (419–430 e.Kr.) citerar Titusbrevet 2:11–13 som skrivet av Paulus i ”Sju böcker”, bok 2.5, s. 559

Vincent av Lerins (ca 434 e.Kr.)

Sokrates ”Kyrkohistoria” (ca 400–439 e.Kr.) hänvisar till Titusbrevet som författat av aposteln.

Euthalius av Sulca (ca 450 e.Kr.)

Speculum (500-talet)

Theodoret av Cyrus (423–458 e.Kr.) hänvisar till Titus

Påven Leo I av Rom (440–461 e.Kr.) hänvisar till en vers i Titusbrevet som skriven av aposteln

Prosper av Aquitaine (425–465 e.Kr.) hänvisar till Titus 3:3–5 som om det gällde Titus

Bland kättare och förfalskade skrifter

Den enkratitiske kättaren Tatian (-177 e.Kr.) citerar en fjärdedel av Titusbrevet1:12 : ”även om vissa säger att kretensarna är lögnare.” Tatian till grekerna, kap. 27, s. 76

Kättaren Pelagius (416–418 e.Kr.) hänvisar till Titusbrevet 1:10; (3:15)

Den pelagianske kättaren Teodor av Mopsuestia (392–423/429 e.Kr.)

Alla dessa finns kvar än i dag.

Kättaren Marcion förkastade Titusbrevet, precis som han gjorde med många andra böcker i Bibeln

3. De äldsta manuskripten vi har av Titusbrevet visar att det finns små variationer mellan manuskripten, men inga teologiskt betydande fel.

s. 32 Titusbrevet 1:11–15; 2:3–8 (andra hälften av 200-talet e.Kr.) I The Complete Text of the Earliest New Testament Manuscripts finns ett fotografi av en del av s. 32 på s. 124.

ca 200 e.Kr. – 1968 – The Text of the New Testament.

s. 61 Romarbrevet 16:23, 25–27; 1 Korintierbrevet 1:1–2, 2–6; 5:1–3, 5–6, 9–13; Filipperbrevet 3:5–9, 12–16, Kolosserbrevet 1:3–7, 9–13, 1 Tessalonikerbrevet 1:2–3; Titusbrevet 3:1–5, 8–11, 14–15; Filemonbrevet 4–7. ca 700 e.Kr.

ca 700 e.Kr. – 1968 – The Text of the New Testament.

Cirka 700 e.Kr. – 1975 – Aland m.fl., tredje upplagan.

Cirka 700 e.Kr. – 1998 – Aland m.fl., fjärde reviderade upplagan.

Sinaiticus [Si] 340–350 e.Kr.

Titus bevarades inte i Vaticanus

Alexandrinus [A] ca 450 e.Kr.

Bohairisk koptiska [Boh] 3:e/4:e århundradet

Sahidisk koptiska [Sah] 3:e/4:e århundradet

I Washington D.C., 500-talet (Titus2:10 , andra?)

Gotisk 493–555 e.Kr.

Ephraimi Rescriptus [C] 500-talet

Claromontanus [D] 5:e/6:e århundradet

Etiopiska [Eth] från ca 500 e.Kr.

Se www.BibleQuery.org/Titus Manuscripts.html för mer information om tidiga manuskript av Titus.